Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Saabahls zenit

2015-09-27

Saabahls zenit är den nionde delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell och jag kommer att publicera ett kapitel varannan vecka. Saabahls zenit tar vid där Dareions gryning slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Saabahls zenit
Nionde delen av Cindarellkrönikan

13. Bödlar och offer

   ”Vem avrättar bödeln?”

   Okänd filosof

   ”Jag beklagar.”
   Orden nådde Ale som genom en dimma. En hand lades på hans axel utan att han kände den och hans fötter kom långsamt i rörelse utan att han visste vart. Mörkret ansatte honom åter och tycktes pressa sig mot honom från alla håll. Själv ville han bara ge upp och låta det sluka honom, sluka allt det som varit och som komma skulle. Han ville bara att allt skulle ta slut.
   Men så nådde honom åter ljus, först små gnistrande punkter långt borta och sedan ett stort sken nära inpå. Motvilligt återvände han så till verkligheten, intryck för intryck. Han andades in den friska nattluften och värmdes av den sprakande brasan. Han befann sig åter i lägret, omgiven av barbarkrigarna och med rådgivaren Sol och Måne intill sig. Det var som om allt bara varit en dröm, som om de ännu inte tagit sig in i Biblioteket och som om de många skrämmande upptäckterna ännu var långt borta.
   Fler intryck följde dock och tyngde ner honom igen. Hans lemmar värkte som efter en hård strid, en stickande känsla från brandröken dröjde sig kvar i hans näsborrar och hans kläder var blöta efter vandringen genom vattnet. Med dem kom också minnena och insikterna åter, minnena av vad han upplevt och insikterna om vad han aldrig mer skulle få uppleva. Fördämningarna brast och en våg av yrsel och illamående sköljde över Ale. Hans blick blev grumlig, som om en tjock röd vätska runnit ned i ögonen från alla håll och skymt sikten, hans hjärta började klappa snabbare, som efter en kraftig ansträngning, och hans kropp utsattes för svettningar och köldskakningar samtidigt. Det mörker som tidigare bara omgivit honom svepte nu med sig honom långt, långt bort.
   När han åter kom till sans var det första han kände en varm, tjock vätska som rann ned i strupen. Han öppnade ögonen och såg natthimlen ovanför sig. Han var kvar i lägret - och det som hade hänt var oåterkalleligt.
   ”Jag beklagar”, upprepade Sol och Måne alldeles intill honom. ”Du kan inte göra offret ogjort men du kan fortfarande hämnas på bödlarna.”
   Ale kände hur värmen återvände till hans kropp, lem för lem, och satte sig långsamt upp.
   ”Hur?” frågade han.
   ”Den siste av trollkarlarna vi dräpte försade sig. En av dem har verkligen kommit undan och tagit med sig alla deras farliga kunskaper. Men jag visste sedan tidigare från vilket folk de hämtade sina kunskaper och jag vet nu att det är till samma folk som den siste trollkarlen återvänder. Kunskaperna uppenbarades först under krigen mot våra gamla fiender. Du känner till dem. Du har sett prov på deras krafter.”
   ”Dareierna”, mumlade Ale och mindes med obehag de fruktansvärda vapen han bevittnat i ruinerna av deras gamla huvudstad. Också han hade trott att de krossats men de fanns tydligen på fler platser i Saabahl.
   Sol och Måne nickade bekräftande.
   ”Våra nya fiender är desamma som de gamla. Men vår seger över trollkarlarna har stoppat spridningen av deras smitta. Nu behöver vi finna och döda den siste trollkarlen för att bota de andra folk de smittat. De kommer att vakna upp, inse sitt misstag och återvända till den rätta tron.”
   ”Men var finns de? Deras gamla stad är ju förstörd och de själva skingrade i öknen.”
   Sol och Måne dröjde med svaret.
   ”Ja, men en grupp av dem återvände till Saabahl. De yppade aldrig sitt ursprung men underkastade sig oss och fördes som slavar till marmorbrotten i öster, till Marmaras högplatå. Dock har de aldrig underkastat sig Saabahl. Jag är nu övertygad om att de är av Dareions folk och att det är dit som den siste trollkarlen sökt sig.”
   Ale behövde inte höra mer. Trollkarlarna hade inte tillhört Parators stam, det hade han själv både sett och hört. Både han och Minn hade följt ett villospår och Parators stam var lika försvunnen som tidigare. Det var dareierna som lockat paratorerna bort från Saabahl, det var dareierna som förlett dem från Cindars vägar och det var dareierna som dräpt Minn. För honom återstod bara att tvätta bort hågkomsterna av Minn i förövarnas blod.
   ”Jag begär inte att du i din sorg ska följa med…” började rådgivaren men avbröts tvärt av Ale.
   ”Vad väntar vi på?” frågade han.
   De bröt omedelbart upp, trots att natten ännu var ung och de ännu inte fått någon vila. Sol och Måne var mån om att lägga så stort avstånd som möjligt mellan dem och de rykande biblioteksruinerna innan gryningen för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet. Hans försiktighet var dock överflödig, oasens folk hade snarare skrämts av brandröken från de gamla kungagravarna och föredragit öknens nattliga faror framför att stanna kvar där.
   Ju längre bort de kom från den fasansfulla platsen, desto lättare blev Ales hjärta och mot all förmodan så började hans sorg ersättas av en starkare känsla, hämndlystnaden. Den friska nattluften fyllde hans bröst, blodet pulserade snabbare i hans kropp och jaktinstinkten vaknade inom honom. Han hade mött dareierna förut och hans tvekan hade nästan kostat hans dåvarande herre Salah livet. Den här gången skulle han inte tveka, han skulle vara skoningslös!
   När de så slog läger försökte han höra sig för hos Sol och Måne vad denne kände till om deras fiender, hur han förstått att de var av Dareions folk och vad han visste om den trollkarl som nu var på väg till dem. Rådgivaren gav honom dock inga svar utan drog sig tvärtom undan för att begrunda i ensamhet. Nej förresten, helt ensam var han inte ty den enarmade barbarkrigaren, den som Ale besegrat på arenan, var ibland med honom.
   De hade inte talat med varandra sedan deras senaste uppgörelse men mer än en gång hade Ale känt sin gamle fiendes skarpa blickar i ryggen. Ale må ha satt sig i respekt hos de andra krigarna men honom litade han inte på och han hade alltid sett till att ha Tölding nära sig. En ny uppgörelse skulle komma, det var Ale övertygad om.
   Kanske var det just därför som Sol och Måne nu tog honom avsides, för att stävja inre motsättningar tills de yttre fienderna besegrats. Ja, så måste det vara. Men när Sol och Måne besegrat sina fiender och Ale fått sin hämnd, ja då skulle Ale göra upp med honom också. Blotta tanken fick Tölding att skälva i hans hand.

   Efter några dagars ritt började en hög bergskedja framträda vid horisonten.
   ”Vi närmar oss Marmaraplatån”, förklarade Sol och Måne. ”Saabahls östra gräns och dareiernas sista tillflyktsort.
   ”Är vi tillräckligt många för att besegra dem?” undrade Ale.
   ”De må vara förrädiska i sinnet men ännu är de slavar, ännu är deras händer fastkedjade och vapenlösa. Vi kommer att finna trollkarlen och tillintetgöra honom utan motstånd.”
   ”Och om de ändå framhärdar i sitt förräderi?”
   ”Då kommer vi att tillintetgöra dem också.”
   Ale kastade en blick över axeln och betraktade sina stridskamrater. De var visserligen alla hårdföra kämpar och han tvivlade inte på deras skicklighet. Deras antal stannade dock vid ett par dussin. Skulle ett fåtal krigare kunna besegra en rasande folkmassa, hur obeväpnad den än månde vara? Han skulle få veta det förr än han anade.
   Marmaras mäktiga berg tornade nu upp sig framför dem. Från den dimhöljda platån stupade branta klippväggar ned mot dem och ingenstans syntes honom en väg uppåt.
   ”Vi måste ta oss runt till den norra sidan”, besvarade Sol och Måne hans outtalade fråga. ”Där öppnar sig den dalgång varigenom Marmaras floder söker sig ner till Ashaks träskmarker. Det är också där som vi kan söka oss upp.”
   ”Är det den enda vägen upp för oss?”
   ”Ja. Det är också den enda vägen ned för dem.”

   Efter ytterligare någon dag besannades rådgivarens ord då de massiva bergen övergick i sanka marker. I mötet mellan dessa naturens båda ytterligheter kunde också en mänsklig konstruktion skönjas, en muromgärdad stad. Sol och Måne förklarade att det var staden Maresh och det var till den som deras väg nu ledde.
   De var inte de enda som var på väg till Maresh ty ett dammoln framför dem avslöjade en stor grupp människor med samma mål. Ale kunde dock inte se närmare vad de var för några ty solstrålarna reflekterade sig i deras utrustning och bländade alla betraktare. Rådgivaren däremot måste ha sett tillräckligt ty han beordrade galopp framåt och i sporrsträck red de fram till gruppen.
   De hann ikapp dem vid stadsportarna och möttes av en magnifik syn. Gruppen utgjordes av en lång kolonn soldater i blankpolerade metallkyrasser. Deras steg var så taktfasta och deras led så räta att de såg ut som en enda stor kropp som målmedvetet och obevekligt rörde sig framåt. De stora fyrkantiga sköldarna pryddes av en gyllene blixt i en knuten näve och över deras huvuden reste sig långa vassa spjut.
   Sol och Måne skyndade fram till anföraren och denne behövde bara kasta en blick på honom för att omedelbart beordra halt. De hundratals paren fötter lydde som en man och en overklig tystnad lade sig över kolonnen. Det var bara mellan rådgivaren och anföraren som hastiga ord utbyttes.
   ”Vilka är det?” frågade Ale då Sol och Måne återvände.
   ”De odödliga”, löd svaret. ”Detta är två oktoner av huset Saals eviga armé.”
   De odödliga. Ale hade tidigare inte hört mycket mer än namnet på denna Saabahls elitstyrka och han betraktade nu fascinerat de lika välbeväpnade som väldrillade soldaterna. Förutom spjut och sköldar bar de bredbladiga krumsvärd och korta men kraftiga bågar. Trots solskenet bar de sina huvudskydd på sig, runda hjälmar över hjässan som övergick i ett slags ringbrynjehuvor som täckte bakhuvudet och halva ansiktet så att bara ögonen syntes. De blickade alla framåt, utan att så mycket som blinka eller låta någonting annat fånga deras uppmärksamhet. Det här var soldater som var beredda att gå mot vilken fiende som helst utan någon som helst fruktan.
   ”Är de verkligen odödliga?” viskade han.
   ”De enskilda soldaterna fruktar inte döden ty de vet att den för dem till Saabahls eviga rike. Också armén är evig ty närhelst en soldat dör ersätts han av en ny och de Odödligas numerär har varit oförändrad sedan den Förste Tjänarens tid. De odödligas enda uppgift är att beskydda Saabahls tjänare.”
   ”Men vad gör de då så här långt från huvudstaden, så långt från sin herre?”
   ”Det var precis den frågan jag ställde till deras anförare. Träskslavarna har tydligen gjort uppror igen så i min frånvaro har Mokhatar um-Saal skickat sin egen livvakt. Det är annars mina mäns privilegium att bestraffa slavar.”
   Hans ord möttes av ett gillande mummel från barbarkrigarna. Det övergick dock i ett besviket grymtande då de hörde rådgivarens fortsättning.
   ”Emellertid har de nu marscherat ända hit så varför inte göra det bästa av situationen. De odödliga får öva på sina färdigheter och slavarna får se hur stark och obetvinglig Saabahls hand är. Låt oss bege oss in i staden och från dess murar betrakta skådespelet.”
   De stora stadsportarna hade slagits upp långt innan de kom fram och de marscherade nu förbi de storögda vakterna. Jämfört med Saabahl var staden Maresh närmast en liten by men de ståtliga stenhusen hade mycket väl kunnat smälta in också i den saabahlitiska huvudstaden. Detsamma gällde befolkningen, som uteslutande tycktes bestå av köpmän och deras tjänare. De flesta höll sig inomhus och betraktade i smyg soldaterna genom halvöppna fönster. Några hade vågat sig ut på gatan, där de ansatte soldaterna med klagomål om förstörda varor och störda handelsrutter, men också de drog sig tillbaka när de såg att Saabahls rådgivare var i deras sällskap.
   Soldaterna fortsatte rakt genom staden och ut genom den motsatta stadsporten medan Sol och Måne anförde Ale och sina män upp på murkrönet. Därifrån hade de en vidsträckt utsikt över de omgivande träskmarkerna. Det tog inte lång tid för Ale att inse varför staden anlagts på denna plats.
   Ashakträsket tycktes i det närmaste ogenomträngligt med sin täta vegetation genomskuren av stora stillastående vattendrag. En smal landtunga, inte ens hundra steg bred, löpte dock ut i detta gungfly likt en ensam bro över ett väldigt hav. Den grenade ut sig över träsket och knöt ihop stora och små öar i ett intrikat nätverk. Men hur många grenar det än fanns ute i träsket så fanns det bara en väg ut och det var genom staden Maresh.
   ”Många slavar försöker fly från träsken”, sade Sol och Måne kallt. ”De som tar den här vägen tas om hand av garnisonens bågskyttar. De som söker sig mot kusten fångas in av vägpatrullerna. De som söker gå mellan dessa båda faller antingen offer för träskets omättliga hunger eller öknens skoningslösa uttorkning. Oftast förstår och accepterar slavarna detta men för varje ny generation kommer några som inte gör det. Vi måste då gripa in och tillrättavisa dem. Se, där har vi dem ju.”
   Han pekade med hela handen bort mot en större ö kanske femhundra steg utanför Maresh. Liksom alla andra öar i stadens omedelbara närhet hade denna skövlats, antagligen för att ge bågskyttarna fritt skottfält. På den ön hade nu en stor grupp människor samlats, beväpnade med facklor, påkar och stenar. De befann sig bortom pilavstånd och nöjde sig för stunden med att skrika och gestikulera. Då och då sprang någon modig man närmare och provocerade fram ett skott som ofta missade till anhängarnas jubel. Antagligen avvaktade de i väntan på mörkrets inbrott.
   ”Det är ju minst tusen av dem”, utbrast Ale. ”De odödligas antal uppgår inte ens till en femtedel.”
   ”En tiondel hade varit fullt tillräckligt. Se nu noga på.”
   Stadsportarna mot träsket till slogs nu upp och de Odödliga tågade mot slavarna i två raka kolonner. Några slavar tystnade och backade några steg men åter andra började skrika än högre och det uppstod stor rörelse bland dem. Flera män började nu springa fram och tillbaka och under eggande tillrop formera linjer. Deras disciplin kunde inte jämföras med de Odödligas men de senare gjorde sig ingen större brådska och till slut lyckades slavarna ställa upp sig för strid.
   De odödliga nådde nu deras ö och grupperade om sig i en linje med fyra mans djup. Deras linje räckte dock inte från strandkant till strandkant och Ale undrade oroligt om de nu inte löpte risk att kringrännas av de numerärt överlägsna motståndarna. Sol och Måne föreföll dock ännu lugn.
   En skur av stenar från slavarna mötte nu de Odödliga men de svarade omedelbart med att gå ned på knä och höja sina fyrkantiga sköldar. Så samordnade var deras rörelser att varje soldats sköld överlappade kamratens sköld bredvid så att ett ogenomträngligt tak bildades över deras huvuden. Stenarna fortsatte att falla ännu en stund innan slavarna till slut insåg att de var lönlösa. I stället ryckte de vilt skrikande fram mot sina motståndare.
   De Odödliga lät dem först närma sig, utan att lämna sina skyddade ställningar. Så på en given signal fällde de ned sina sköldar. De båda bakre leden höll nu bågar i sina händer och ögonblicket efter föll ett pilregn över de överrumplade slavarna. Många föll och än fler stannade upp men än så länge fortsatte lejonparten framåt. De båda främre leden ställde sig då upp och marscherade med fällda spjut och bestämda steg dem till mötes. Men i stället för att, likt motståndarna, avancera på en linje så rörde sig soldaterna i mitten raskt framåt medan soldaterna på kanterna snarare drog sig inåt. Det som nyss varit en linje hade omvandlats till en kil som med full kraft ämnade bryta slavarnas linje itu.
   När slavarna i mitten såg vad som höll på att hända stannade de förfärat upp, varse om att de Odödligas fulla kraft nu var riktad mot deras sektion. Några djärva få sökte förmå dem att fortsätta men alltför många tappade modet och drog sig tillbaka. När deras kamrater på kanterna såg detta stannade också de upp och såg sig förvirrat om. Framför dem fanns det inte längre några fiender och i deras mitt gapade nu ett stort hål. Det hålet fylldes emellertid snabbt av de Odödliga.
   Slavarnas linje var nu bruten i två delar och de Odödliga vände om och stötte sig ut mot kanterna i stället, likt yxor som klyver vedkubbar. De slavar som alldeles nyss stått i en linje och varit fem gånger så många fann sig i stället stå ensamma i ett led mot övermäktiga fiender. Några slavar lyckades ännu uppbåda mod nog att försöka formera om sig i tvärställda linjer men då föll ännu ett pilregn över dem från dem av de Odödliga som dröjt sig kvar i sina ursprungliga positioner. Det blev dödsstöten för den lilla motståndsvilja som fanns kvar.
   Slavarna slängde nu alla sina vapen och tillhyggen och flydde slagfältet. De Odödliga hade emellertid inte för avsikt att låta dem undkomma så lätt. Deras spjut föll till marken och i deras händer glimmande nu skarpslipade krumsvärd. Med fruktansvärd effektivitet tog de så upp jakten på de flyende slavarna och högg dem i ryggen en efter en. Detta var inte längre ett slag, detta var en slakt.
   Ale hade storögt betraktat skådespelet från murkrönet och inte en detalj hade undsluppit honom. Hans hjärta bultade och hans händer darrade. Sol och Måne gled upp bakom hans rygg.
   ”Vad känner du?” frågade han mjukt.
   ”Beklagan”, svarade Ale utan att släppa slagfältet med blicken.
   ”Över vad då?”
   ”Över att jag inte är med.”
   Rådgivaren nickade för sig själv.
   ”Bra”, mumlade han. ”Mycket bra.”

14. Solprinsessan

   "Varför stirrar du in i solen", frågade den ene narren. 
   ”Solen är så vacker så jag vill att den ska vara det sista jag ser”, svarade den andre narren. 

   Ur Narrar narras, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   Följande morgon tog Minn farväl av Nuba’h och Ningaze’h och anträdde ensam den mödosamma klättringen upp för det vita berget. Det var mycket riktigt trappsteg hon hade sett från vattnet, trappsteg uthuggna av människohand och som ledde hela vägen upp till platån flera hundra steg ovanför henne.
   Vem hade huggit ut dem och varför? De såg ut att ha varit här ganska länge. Kanske hade det folk som en gång låtit uppföra de båda soltemplen använt den här vägen för att färdas mellan dem? Om Nuba’h hade rätt så kunde man ju följa floden hela vägen bort till det andra templet. Ja, det var det troligaste svaret på hennes andra fråga. Hennes första fråga skulle dock förbli obesvarad ty om det första soltemplet hade övergivits av sina ursprungliga uppförare var det sannolikt att också det andra hade gjort det. Det enda hon kunde hoppas på var att hennes fränder tagit det i besittning i stället.
   Väl uppe blev hon nästan bländad av det vita bergsmassivet. Hon befann sig på en högplatå täckt av lösa klippblock och omgiven av vidsträckta åsar. Här och där skymtade hon rasmassor, somliga naturliga medan andra tycktes orsakade av mänsklig påverkan. Dock syntes inga människor till här och och hon såg inte heller till några djur. Allt var stilla och en tung tystnad vilade över platsen. I sänkor glittrade ett blågrönt vatten och kring dessa hade snåriga buskar och låga träd försökt återerövra mark. De förmådde dock inte förta intrycket av att hon hade kommit till ett kalt och dött landskap.
   Trots att hon uppenbarligen var ensam så drog sig Minn intill en ås och i skuggan av den fortsatte hon sin vandring. Än visste hon inte om invånarna, om det nu fanns några här, var vänligt eller fientligt sinnade. När hon så till slut fick kontakt så var det hon som upptäckte dem först.
   Det första hon hörde var ropen. Sedan såg hon hur en man rusade åt hennes håll med ständiga blickar bakåt, varifrån ropen kom. Mannen försvann bakom en ås och Minn skyndade upp på densamma för att se vad som var på gång. Där blev hon varse att mannen i själva verket bara var en ung pojke, inte ens i hennes egen ålder, och bakom sig hade han ett halvdussin ryttare. Nu kunde hon också vad det var de ropade.
   ”Ge dig!” skrek en av dem.
   ”Hon väntar!” fyllde en annan i.
   Orden kom inte bara på hennes modersmål, de kom också utan den brytning som saabahliterna uttalade dem med. Kunde de verkligen vara de fränder hon letat efter så länge, kunde de verkligen vara av Parators stam? Men varför jagade de i så fall pojken? Hade de flytt undan främmande folks bojor bara för att fängsla sina egna?
   I samma ögonblick snubblade pojken och innan han hunnit upp på fötter igen hade ryttarna omringat honom.
   ”Du kan inte undfly ditt öde”, sade en man som av allt att döma var deras anförare och satt av. I handen hade han en tresvansad piska med metallbitar. ”Du ska föras till henne”, fortsatte han, ”men inte förrän ditt trots har bestraffats.”
   Detta var mer än vad Minn kunde stå ut med. Vad pojken än hade gjort så tänkte hon inte stillatigande se på hur han piskades. Glömsk för all försiktighet ställde hon sig upp och tilltalade dem.
   ”Låt honom vara!” befallde hon.
   Anföraren tittade upp och hann inte mer än vända ansiktet mot henne förrän all färg lämnade det. Piskan föll ur hans hand och han kastade sig ned på marken.
   ”Solprinsessa”, utbrast han. ”Man letar efter er över hela riket.”
   Till Minns förvåning gjorde de andra männen detsamma och till och med pojken gick ned på knä. Vad var det han hade kallat henne? Solprinsessa? Hon hade ju solen i ryggen så ingen av dem borde ha kunnat urskilja hennes drag. Hur kunde de då ta henne för sin försvunna prinsessa?
   ”Vi anhåller vördsamt om att föra er till soltemplet”, fortsatte anföraren utan att titta upp. ”Er far kommer att vredgas om vi återvänder utan er och så också er gudomlige make.”
   Minn blev med ens orolig. Orden var hövliga men bakom dem låg en hotfull, ja närmast fanatisk, underton. De här männen var förvissade om att hon var denna solprinsessa. Skulle hon kunna övertyga dem om motsatsen? Och även om så vore, vad skulle de då göra med henne? De hade ju inte tvekat att straffa en pojke av sitt eget folk. Tänk om de var ännu hårdare mot en främling. I dessa män såg hon ingenting av Cindars mildhet. Vad skulle hon göra? Svaret kom från oväntat håll.
   ”Stig ner, o solprinsessa!” utbrast pojken. ”Jag accepterar villigt mitt öde. Jag överlämnar mig till er nåd.”
   Minn mötte hans blick och insåg att han var den ende som vågade se på henne. Alla de andra slog ned sina blickar. Ändå talade han som han gjorde. Hade han till och med blinkat åt henne? Visste han något som inte de andra visste? Hur som helst så måste hon bestämma sig snabbt. Antingen så tillkännagav hon vem hon var och riskerade att ådra sig ryttarnas vrede eller så litade hon på pojken och spelade med tills hon förstod mer om vad som var på gång.
   ”För mig till soltemplet”, sade hon så.
   Hon skylde sitt ansikte men behövde inte oroa sig ty de vände alla bort sina blickar från henne. Anföraren erbjöd henne sin egen häst och ledde dem bort mellan åsarna varifrån de hade kommit. En annan ryttare red i förväg och återvände några timmar senare i sällskap med en täckt vagn.
   ”Vi beklagar att vi inte kan erbjuda mer komfort”, ursäktade sig anföraren och fällde ned ett trappsteg.
   Minn nickade avmätt och tecknade åt honom att låta pojken kliva på också. Hans händer hade bundits och fäst vid en annan ryttares häst och han hade tvingats gå hela vägen till fots. Trots det såg han ut att vara vid gott mod och hans blick hade då och då återvänt till Minn.
   Anföraren tycktes inte förvånad över att en prinsessa önskade beblanda sig med en rymling utan släppte in honom också, dock utan att lösa hans band. Han satte sig mitt emot Minn med huvudet hovsamt böjt och utan att yttra ett ord. Dock kunde han inte heller nu avhålla sig från att snegla på henne och vid ett tillfälle öppnade han munnen, som för att säga något, men ångrade sig snabbt och återgick till sin skygga tystnad.
   Minn betraktade pojken. Han var några år yngre än hon och av sitt yttre att döma av fattig härkomst. Det toviga håret hängde ned över ögonen, de valkiga händerna vittnade om hårt kroppsarbete och de slitna kläderna var tillverkade av gammal säckväv. Han föreföll dock vara vid god hälsa, så när som på en lång rispa längs ena benet, och i hans blick fanns en märklig gnista, som av ett nytänt hopp. Var det hon som ingett honom detta hopp?
   Utanför utdelades en befallning och vagnen kom åter i rullning. Ryttarnas tal dränktes av vagnens ljud och Minn var äntligen ensam med pojken.
   ”Du kan tala fritt nu”, sade hon.
   Pojken vände upp sitt smutsiga ansikte och tittade storögt på henne.
   ”Du är hon, eller hur?” sade han till slut.
   ”Jag är inte er solprinsessa”, började Minn men pojken avbröt henne hastigt.
   ”Nej, inte hon. Du är systern från havet. Du är den som våra fränder i Saabahl talar om. Du ska befria oss alla ur vårt slaveri och föra oss hem.”
   ”Vad menar du?” utbrast Minn förvånat. ”Vilken syster? Vem har talat om mig?”
   ”Alla paratorer i Saabahl talar om dig. Det var för din skull som din förkämpe klev ut på arenan, för att befria dig så att du kunde befria oss alla.”
   ”Vilken förkämpe?”
   ”Jag mötte honom själv. En mäktig krigare med ett gyllene svärd. Han gick segrande ur alla strider och gav våra fränder nytt hopp.”
   Minn betraktade förvånat den spenslige pojken. Han syntes honom alltför bräcklig för att kämpa på en arena. Vad kunde ha förmått honom att riskera livet där? Men så greps hon av onda aningar.
   ”Den här krigaren”, sade hon försiktigt. ”Bar han en sköld med ett lejon på?”
   Pojken nickade ivrigt.
   ”Ingen av Saabahls folk skulle bära en sköld med ett djur på. Men vad mera är, han talade till mig på vårt modersmål. Det var så jag förstod vem han var.”
   ”Och vad hände med honom sedan?”
   ”Han trädde i tjänst hos Sol och Måne, den Högste Tjänarens rådgivare, och begav sig ut för att söka dig.”
   Minn pressade tillbaka tårarna. Hur många gånger till skulle hon påminnas om detta? Elementarikern hade ljugit om sig själv men om Ale hade han alltså talat sanning. Ale hade verkligen anslutit sig till Sol och Måne och betalat priset för det. Om hans öde hade hon inte vågat fråga men hon hade med egna ögon sett Ales svärd i en annan mans hand, antagligen samme man som också tagit Ales liv från honom.
   Åh Ale, varför beblandade du dig med så farliga män? Varför lät du dig luras av Sol och Månes fagra löften? Varför lämnade du Cindars väg för Saabahls väg? Förstod du inte hur farligt det var? Var det för min skull som du var så blind för allt annat? Är det jag som bär skulden för din död? Åh, om jag ändå finge göra allt detta ogjort.”
   ”Syster, varför gråter du?” frågade pojken försiktigt.
   ”Det… det är inget”, snyftade Minn och torkade hastigt tårarna. ”Berätta om dig och ditt folk i stället.”
   Medan Minn kämpade för att besinna sig så berättade pojken. Till en början nådde henne bara svaga brottstycken av hans ord, som om de yttrats över ett stort avstånd, men på något sätt lyckades hon ändå foga samman dem. Han berättade att hans namn var Paido och att hans folk verkligen var Parators stam. Men han berättade också att paratorerna splittrats, att en gren fått stanna i staden medan hans gren tvingats ut på landsbygden.
   ”Till skillnad från de andra så vägrade vi underkasta oss våra ägares tro och passivt invänta Cindars återkomst”, förklarade Paido, ”utan vi fortsatte tillbe Cindar och själva söka efter honom. Vår lott blev därför det tunga arbetet i gruvorna och stenbrotten i öster. Vi sökte förtröstan i våra kungars förutsägelse att vår tro, vårt mod och vårt offer skulle beveka Cindar och att han en dag skulle låta oss finna honom och bränna våra fiender till döds. Det var under denna väntan som vi började tillbe solen.”
   ”Hur kunde ni välja solen framför Cindar?” utbrast Minn.
   ”Det gjorde vi inte, vi såg Cindar i det enda som lyser över alla Cindars barn, den ständigt skinande solen.”
   ”Men tror ni verkligen att ni kan finna Cindar?”
   ”Det har vi redan gjort. Det är därför som jag flydde till Saabahl och satte mitt liv på spel på arenan.”
   Minn insåg uppgivet att varje svar bara väckte nya frågor och lät därför pojken fortsätta sin berättelse ostört.
   ”För länge sedan frilade vårt slavarbete i marmorbrotten ett gammalt soltempel, ett systertempel till det soltempel som funnits vid vår tidigare tillflyktsort. Våra kungar såg detta som en bekräftelse på sin förutsägelse och började utföra riter och frambära offer till Cindars ära. Så i början av detta år tillkännagav kung Paracindros att Cindar äntligen bevekats och tagit sin boning i soltemplet.”
   Paido tog ett djupt andetag innan han förmådde fortsätta sin berättelse.
   ”Paracindros förkunnade att en solprins och en solprinsessas förening kommer att ge upphov till Cindars son. På så vis ska Cindars blod åter flöda i vårt folks ådror och ge oss kraft att frigöra oss själva. Kung Paracindros valde därför ut sin dotter Cinobe till solprinsessa och överlät åt henne själv att välja solprinsen. Var sjunde dag sänder kung Paracindros en värdig yngling att besöka henne i soltemplet på det att hon ska bli havande och uppfylla Cindars profetia. Så en dag föll lotten på mig.”
   ”Men var inte det en stor ära? Varför föredrog du döden på arenan framför henne?”
   ”Jag föredrog en möjlig död framför en säker död. Det sägs att solprinsessans ansikte är likt solen. Endast den som är värdig solprinsessans kärlek kan se hennes ansikte utan att brännas till döds. Men ingen av de män som trätt in i solprinsessans sovkammare har någonsin återvänt.”
   ”Hur kunde ni då tro att jag var solprinsessan?”
   Paido lade huvudet på sned och betraktade henne fundersamt.
   ”Du såg faktiskt ut som hon först”, sade han. ”Åtminstone så som hon såg ut innan hon trädde in i soltemplet. Ditt hår brann som eld och ditt ansikte bländade oss alla. Men sedan såg jag att du var en vanlig kvinna och inte bara det, jag såg att du liknade den kvinna som förkämpen slogs för. Det var därför jag insåg att jag måste hjälpa dig, att jag måste låta dem tro att du verkligen är solprinsessan.”
   Minn insåg att hennes plötsliga uppdykande på denna folktomma plats måste ha gjort ett stort intryck på dessa vidskepliga människor. Solen hade lyst rakt bakom henne och det utsläppta håret hade blåst i vinden. Men inte ens fanatikers ögon borde väl ha låtit sig luras så lätt? Hade hon för ett ögonblick råkat undslippa sig sina krafter, hade hon för ett ögonblick antagit skepnaden av den som dessa män fruktade och vördade allra mest, denna solprinsessa? Hade det gått så långt att inte ens hon själv förmådde kontrollera sina krafter längre? Åh, måtte hon inte ha orsakat någon skada med dem!
   ”Men varför kan vi inte berätta sanningen för dem?” undrade hon. ”Varför kan vi inte berätta för dem vem jag är och att jag vill hjälpa er?”
   Paido tittade förläget ned.
   ”Jag har redan försökt det”, sade han tyst. ”Efter min fåfänga kamp på arenan återvände jag hem för att berätta om er, för att berätta att vi alla snart skulle vara fria. Men kung Paracindros vägrade lyssna till mina ord. Han sa att de var hädiska, att vi inte kan vänta på någon annan att befria oss utan att vi måste göra det själva.”
   ”Var det därför du än en gång tvingades fly?”
   Pojken nickade.
   ”Kung Paracindros tillåter inga avvikande uppfattningar. Han ämnade därför skicka mig till soltemplet som solprinsessans utvalde.”
   Minn lutade sig tillbaka och begrundade allt hon fått höra. Det här var värre än hon kunnat föreställa sig. Bakom sig hade hon Sol och Måne som ville kuva allt motstånd med våld. Framför sig hade hon Parators stam som ville befria sig ur sitt slaveri med våld. Mellan dessa båda sidor befann sig hon och hon var på väg rakt in i stormens öga.”
   ”Men nu är vi båda på väg till soltemplet och till den riktiga solprinsessan”, suckade hon uppgivet och tittade ut. Ryttarna ledsagade dem ännu och höll sig på ömse sidor om vagnen. ”Hur ska vi kunna fly härifrån?”
   ”Vi behöver inte fly. Den riktiga solprinsessan är ju försvunnen. Om det är för egen eller fienders hand är det ingen som vet men hon finns inte kvar i soltemplet. Alla kommer att tro att du är solprinsessan och så fort du är i soltemplet kan du börja sprida Cindars sanna ord. De lyssnade inte på mig men de kommer att lyssna på dig.”
   ”Jag kanske kan lura dem”, medgav Minn, ”men hur ska jag kunna lura den där kungen, solprinsessans egen far?”
   ”Inte ens kung Paracindros får träda in i soltemplets allra heligaste och skåda solprinsessans anlete. Du kommer att lyckas!”
   ”Hur kan du veta det?”
   ”Jag vet inte, jag tror. Är det inte det som Cindar lär oss? Är det inte därför som du har kommit ända hit?”
   Trots sin belägenhet kunde Minn inte låta bli att småle åt Paidos barnsliga optimism. Men hans ord var mogna, som om de kommit från någon med betydligt fler somrar bakom sig än den här pojken.
   ”Du har rätt”, sade hon till slut. ”Vi måste tro på att vi kan lyckas. Det är därför vi är här.”
   De närmade sig bebodda trakter och Minn blickade ut ur vagnen. Högplatån bredde fortfarande ut sig åt alla håll men ärren efter människors framfart blev allt tydligare. De långa åsarna genomskars av stenbrott, som om jättar huggit ut stora stycken ur dem, och ett ständigt dammoln tycktes hänga i luften.
   Vid vissa stenbrott pågick en febril aktivitet. Män och kvinnor arbetade på rangliga träställningar med att hugga ut stora vita stenblock och fira ned dem till marken. Där togs de emot av andra arbetare som placerade dem på rullstockar och spände för hästar. Slutligen släpades de bort till en flod där stora pråmar väntade. Trots den starka solen var de bara iförda enkla höftskynken och svetten lackade på deras bara kroppar.
   Det var dock inte alla som ägnade sig åt det slitsamma arbetet. Bland dem rörde sig också uniformerade män, vars rustningar tydligt pryddes av det saabahlitiska vapnet, den starka näven som fångade himlens blixt. Deras närvaro tycktes emellertid överflödig ty arbetet fortgick utan att de behövde göra något och de ägnade sig mest åt att söka svalka i skuggan. Inte ens när Minn passerade och arbetarna för ett ögonblick avbröt sig för att kasta förundrade blickar efter ekipaget så brydde sig vakterna om att ingripa.
   De passerade också övergivna stenbrott där inget arbete längre pågick. I stället hade folket ur de branta klipporna huggit ut bostäder och kompletterat dem med stenblock, såväl av vanlig gråsten som av den skinande vita stenen. De senare var dock spruckna eller missfärgade och hade antagligen ratats för att i stället används som deras eget byggnadsmaterial.
   "Den finaste marmorn är ämnad enkom för våra herrar", förklarade Paido. "Blocken fraktas till havet och vidare till städerna längs kusten. I gengäld får vi sköta oss själva."
   "Varför försöker ni inte fly eller göra uppror redan nu?" undrade Minn. ”Ni är ju så många och de där soldaterna ser ju inte så vaksamma ut."
   ”Det trodde vi första gången också och då var vi ändå starkare än nu. Men vi gick utan Cindar och vårt övermod straffade sig. Det är därför som vi bidar vår tid till dess att Cindar återvänder och ger oss styrka. Styrka att slå inte bara mot Saabahls arm utan mot Saabahls hjärta, mot huvudstaden."
   "Och den styrkan väntar ni er få genom solprinsessan?"
   Pojken nickade.
   "Det är därför vi tålmodigt utstår våra prövningar och uppoffrar oss för kung Paracindros, därför att vi vet att hämndens timme kommer att slå om vi bara väntar tillräckligt länge."
   "Men du ville inte vänta? Finns det fler som du?"
   Hennes fråga möttes av en olycklig blick.
   "Mina äldre bröder", svarade Paido. "De brukade säga att först när offren upphör kan vi finna vår egen styrka."
   "Var finns de nu?"
   ”Som jag sa så tillåter kung Paracindros inget trots. Det öde som jag flydde från var mina bröder de första att drabbas av."
   Minn sjönk tillbaka. Nu förstod hon till fullo varifrån pojkens mod kom. Hon förstod också att hon inte kunde svika vare sig honom eller hans fränder.
   "Oroa dig inte", sade hon och tog hans händer. "Offren ska upphöra. Det lovar dig den här solprinsessan."

15. I solens skugga

   ”Ur ett gyllene ägg är världen uppstånden. Skalet blev den jord vi går på, vitan den luft vi andas och det vatten vi dricker och gulan den sol som ger oss liv. Men som allt levande åldras också solen och när tiden är inne återvänder den från himlen ned till jorden. Här lägger den ett nytt ägg ur vilket allting åter tar sin början.”

   Fragment från dareisk gudasaga

   I skymningen stannade vagnen till och det blev alldeles tyst utanför. När Minn tittade ut fanns det inte längre någon i sikte. Ryttarna var försvunna och varken kusken eller draghästarna syntes till. De måste ha spänt loss hästarna utan att Minn märkt det och sedan rullat vagnen den sista biten.
   Minn klev ut och fann sig stående på en muromgärdad gårdsplan. En enda byggnad fanns här, en byggnad som inte var oansenlig men ändå alltför liten för den stora yta den tilldelats. Minn kände omedelbart igen byggnaden. Det var en kubformad byggnad utan fönster. I taket fanns det dock ett enda hål som kunde släppa in ljus, ett runt hål i dess takkupol, runt som solen. Borta i den dolda dalen utanför Zirah, den dal som för en tid utgjort paratorernas hemvist, hade hon trätt in i solnedgångens tempel. Nu befann hon sig inför dess systertempel, hon befann sig inför soluppgångens tempel.
   En sak skilde dock de båda templen åt och det var att detta tempel hade försetts med en slags låg men bred förbyggnad. Tre mörka valvgångar gapade mot henne, ja de tycktes henne till och med som de talade till henne och att var och en av dem sökte överrösta de andra i sin iver att locka henne träda över just sin tröskel.
   ”Soltemplet”, viskade Paido vid hennes sida. ”Och de tre vägarna in. Trons, modets och offrets väg. Till den första, den vänstra, har bara kungen tillträde och till den andra, den högra, bara solprinsessan. Den mittersta vägen är till för solprinsessans tillkommande, det är offrets väg.”
   ”Och bortom de tre vägarna? Vad finns i själva templet?”
   ”Det är det allra heligaste. Dit äger ingen tillträde utan tillåtelse från Cindar själv.”
   ”Då är det vi ska”, svarade Minn och stegade fram mot den mittersta gången.
   Paido tvekade först men så fort han såg Minns beslutsamhet skyndade han efter. En tung marmorport spärrade ingången men gled förvånansvärt lätt upp för Minns hand. Bakom den öppnade ett dunkelt rum upp sig som snabbt slukade det lilla ljus som porten släppte in. I mitten kunde Minn ana en fyrkantig konstruktion och en ljushållare med ett ljus men resten av rummet försvann i skuggorna.
   Någonting ingav Minn olust och hon fick anstränga sig för att slå undan denna känsla. Med så bestämda steg som hon förmådde klev hon in i rummet och tände ljuset.
   Ett svagt ljus spred sig i rummet utan att nå ända ut i hörnen och Minn såg sig om. I vart och ett av de tre andra väderstrecken fanns det ytterligare en valvgång, täckta av ett tjocka draperier. De vänstra och högra draperierna hängde tysta och stilla och bortom dem kunde bara mörker anas. Draperiet mittemot henne rörde sig dock med lätta, regelbundna rörelser och Minn tyckte sig kunna ana en svag glöd bakom det.
   Själva rummet var tomt så när som på ett lågt fyrkantigt marmorblock, intill vilket ljushållaren med det enda ljuset stod. Marmorblocket var bäddat med vackra linnen och mjuka dunkuddar och gav nästan en känsla av ombonad ömhet. Den känslan förtogs dock snabbt av de fyra tjocka järnringarna i vardera hörnen, i vilka kedjor och bojor satt fast. Detta var inte en bädd, det var ett offerbord. Var detta alltså det öde som drabbat alla solprinsessans försmådda friare?
   Minn hann dock inte mer än backa undan från marmorblocket förrän en röst plötsligt skar genom dunklet. Det var en gäll, sprucken röst som knappt lät mänsklig och den kom från den högra valvgången.
   ”Det var dumt att tända ljuset”, sade rösten. ”Nu ser jag dig men du ser inte mig.”
   Minn vände sig hastigt mot rösten och drog sin offerdolk.
   ”Det är ett skarpt vapen du har där, precis som alla andra som träder in för att skända mig, men det kommer inte att hjälpa dig. Ta ett enda steg och min egen dolk kommer att genomborra ditt hjärta.”
   ”Vem är du?” frågade Minn.
   ”Den vars plats du försöker ta.”
   I ögonvrån noterade Minn hur Paido kröp ihop intill henne. Hans läppar formade ett ord som hon inte kunde höra men de fyra stavelserna var talande nog. Det var templets verkliga besittare som talade och hon brydde sig bara om Minn.
   ”Det är min far som sänt dig, eller hur?” fortsatte solprinsessan. ”För att kunna fortsätta med sina offer, för att fortsätta mata odjuret. Men det kommer inte att ske. Släpp dolken och lägg dig på sängen.”
   ”Jag vill dig inget illa”, försökte Minn men rösten upprepade bara sitt krav och hon fann för gott att lyda. Draperiet drogs undan och en skugga närmade sig.
   ”Försvinn om du inte vill gå samma väg”, sade den och orden var riktade till Paido.
   Han gav Minn en blick fylld av rädsla och skuldmedvetenhet. Blicken fortsatte sedan till dolken på golvet.
   ”Nej”, viskade Minn. ”Gör som du blir tillsagd. Jag… jag klarar mig.”
   Pojken blev först stående men en otåligt gest från Minn fick hans fötter i rörelse. Det var bäst så. Hon skulle kanske kunna klara sig själv men inte båda.
   Ljuset släcktes och en skugga lutade sig över Minn. I dunklet glimmade en smal dolk till och ett klirrande ljud avslöjade att solprinsessan gripit tag i en av bojorna. Men så avbröt hon sig plötsligt och bojan föll ned på golvet igen. När Minn reste sig upp var skuggan borta. Förklaringen kom från Paido borta från utgången.
   ”Kungen är här”, viskade han.
   Fanns det då ingen ände på olyckorna? Minn hade inget val, steg hördes redan från den vänstra valvgången, och hon var tvungen att spela den roll hon kommit för. Hon skyndade sig att skyla sitt ansikte igen och beredde sig att möta Parators konung Paracindros.
   ”Dottern min?” hördes en mild men kraftfull stämma yttra samtidigt som draperiet drogs åt sidan och avslöjade en reslig man i fotsida klädnad.
   På huvudet bar han en hög huvudbonad och på haken ett tjockt lösskägg flätat med många små knutar. Detta kunde dock inte dölja hans anskrämliga ansikte, det var så svårt brännskadat att det knappt gick att urskilja några mänskliga drag i det. Han blev stående i öppningen, av allt att döma ovillig att korsa den osynliga gräns som rådde mellan den heliga byggnadens olika rum, och fortsatte med samma milda tonfall.
   ”Det gläder mig att se att du är tillbaka. Så fort jag fick höra att du återfunnits skyndade jag mig hit. Du vet att du är allt för mig.”
   Minn vände försiktigt bort huvudet och funderade på om och vad hon skulle svara. Hennes yttre kunde hon dölja men inte sin röst. Kungen tycktes se hennes gest som avvisande och fortsatte i mer bönfallande ton.
   ”Är du fortfarande vred på din gamle fader?” frågade han. ”Jag vet mycket väl att vår plikt mot vårt folk är ett tungt ok att bära.”
   Vad pratade han om egentligen? Minn kunde inte låta bli att vända tillbaka huvudet och Paracindros uppmuntrades därav.
   ”Jag lider lika mycket som du. Du är min enda dotter och det plågar mig att se dig så här. ”
   Minn nickade försiktigt för att få honom att fortsätta. Det fanns mer bakom detta än vad Paido vetat att berätta och hon ville uppdaga det. Varför skulle den mansslukande solprinsessan vara vred på sin far? Varför skulle hon själv lida av sin blodtörst?
   ”Men du ska veta att ditt handlande tjänar ett högre syfte för oss alla. Det var inte jag utan Cindar själv som valde dig. Det är min tro som gjort dig till Cindars utvalda, det är ditt mod som fått dig att ingå äktenskap med Cindar och det är vårt folks offer som kommer att framföda Cindar. När du bebådats kommer du att få lämna soltemplet. Då kommer både du och vårt folk att få friheten åter.”
   Var solprinsessan fånge här? Var det därför hon flydde? Men om hon var fången, vem var då fångvaktaren? Vem var det då som dödade alla hennes friare? Minn strök försiktigt med handen över lakanen och hennes tecken gick inte Paracindros förbi.
   ”Plågar det dig ännu att så många gått i döden för din skull?” frågade han. ”Sörj dem inte ty de gick med öppna ögon. De visste vad som väntade dem om de inte skulle befinnas värdiga. Det var varken du eller jag som fullbordade deras öde.”
   Minn knöt händerna i smyg. Paido och hans bröder hade inte gått frivilligt till soltemplet. Men om varken kungen eller prinsessan offrat dem, vem hade gjort det då? Det svaret skulle hon nog inte få av kungen men kanske av hans dotter? Hon måste få tala med henne igen, i enrum. Hon nickade därför mjukt som tecken på att hon förlät sin fader och Paracindros såg lättad ut.
   ”Det gläder mig att du förstår mitt handlande”, sade han. ”Du kommer att förstå mig ännu bättre när du fött ditt eget barn. Du kommer då att förstå att plikten mot föräldrarna måste gå före kärleken till barnen. Ske så allas vår faders vilja, ske så Cindars vilja.”
   Den här gången var Minn tvungen att lägga band på sig själv för att inte skrika åt honom. Var det kung Paracindros själv som låtit spärra in solprinsessan här? Hur kunde en fader behandla sin enda dotter så? Och i vilket syfte? För att behaga en gud som övergivit dem? Det som pågick i detta tempel kunde omöjligen vara förenligt med Cindars vilja.
   Paracindros hade emellertid verkat uppriktig. Han hade verkligen tyckts tro på att han följde Cindars vilja. Men om det nu inte var Cindar som tagit sin boning i detta tempel, vilken mäktig ondska var det då? Hennes blick gick ofrivilligt bort till den valvgång som vette mot det allra heligaste och det draperi bakom vilket hon hade anat en pulserande glöd. Med ens kändes solprinsessan som den minst farliga i detta tempel.
   Kung Paracindros hann inte mycket mer än dra igen draperiet bakom sig förrän Minn hoppade ned från marmorblocket och med raska steg gick bort mot den valgång genom vilken solprinsessan försvunnit.
   ”Solprinsessa”, viskade hon. ”Jag tror att vi förstår varandra bättre nu. Låt oss samtala.”
   Draperiet öppnades försiktigt. Ett ljus hade tänts i rummet bakom det och i dess sken kunde Minn ana vad som en gång måste ha varit ett vackert kvinnoanlete. Nu var det emellertid vanprytt av röda blemmor och stora brännblåsor som inte stod kung Paracindros förbrända ansikte långt efter. Kanske hade hon en gång haft ett blont hår som likt Minns lyst i solen men därav återstod nu blott enstaka testar. I ögonen lyste dock ännu ett starkt och okuvligt sken.
   ”Jag föredrar att kallas vid mitt riktiga namn”, sade kvinnan. ”Jag är Cinobe.”

   En stund senare satt Minn och Cinobe i det högra förrummet, var och en uppfylld av sina tankar. Paido satt där också men höll sig försiktigt i bakgrunden och deltog inte i deras samtal. Minn hade berättat varför hon kommit till Saabahl, om den förlust hon drabbats av och om det hot som Sol och Måne utgjorde mot Parators stam. Cinobe i sin tur hade berättat om hur hennes far tvingat henne till soltemplet, hur hon insett att det väsen som tagit sin boning i soltemplet inte var Cindar och hur hon slutligen flytt i hopp om att dödandet skulle upphöra.
   ”Jag återvände när jag fick höra talas om dig”, förklarade hon. ”Jag fruktade att min far upphöjt en falsk solprinsessa för att fortsätta förse den där demonen med människokött.”
   Minn kastade en orolig blick bakom sig, mot offerrummet, men Cinobe gjorde en avvärjande gest.
   ”Zenith är dess sanna namn”, sade hon. ”Den fanns i detta tempel när vi grävde ut det men vad det är eller varifrån den ursprungligen kommer vet jag inte, bara att den verkar vara bunden till solen och ljuset. Så länge det är mörkt i offerrummet vågar den sig inte ut dit utan stannar kvar i det allra heligaste där åtminstone stjärnornas ljus lyser genom det öppna taket. Vi har ingenting att oroa oss för, i alla fall inte så länge det är mörkt.”
   ”Jag tände ju ett ljus därinne”, utbrast Minn och fick ett snett leende till svar.
   ”Min dolk var inte den största faran som hotade dig”, sade hon.
   ”Vad hade du tänkt göra med mig?”
   Cinobe ryckte på axlarna.
   ”Samma sak som med mina friare. Kedja fast dig, tända fler ljus och sedan lämna dig ensam med ljusdemonen.”
   ”Så alla de som kom till soltemplet, dem lämnade du där att dö?”
   Solprinsessans tonfall blev hårdare.
   ”De första kom verkligen frivilligt och skändade mig svårt. De förtjänade att dö. Men ju fler som kom, desto räddare var de. Jag började förstå att de var lika mycket offer som jag. Men jag tror inte att du skulle ha dödats, jag tror att du i stället skulle ha fått samma morgongåva som jag fick av henne.”
   ”Vad då för morgongåva…” började Minn men avbröt sig tvärt. ”Vänta lite, sa du henne?”
   Minns fråga besvarades med en nickning.
   ”Det är ett kvinnligt väsen. Min far må vara vilseledd men han har rätt i att syftet är att föda ett barn genom mig. Det är därför hon kräver en ständig ström av män, i första hand för att de ska befrukta hennes ägg och i andra hand, om de misslyckas med det, för att stilla hennes omättliga hunger.”
   ”Befrukta hennes ägg? Menar du att…?”
   Cinobe nickade igen och pekade först på sin mage och sedan på sitt illa brända ansikte. Den här gången fanns det inte minsta spår av leende i det.
   ”Det var min morgongåva”, sade hon. ”Zenith brände mig svårt och lämnade sitt ägg i mig. Hennes nuvarande kropp är gammal och svag och hon behöver ljus och kött bara för att överleva. Men om ägget befruktas kommer hennes krafter att föras över till det och hon kommer att återfödas ännu starkare än förr. Först då kommer den där ljusdemonen att överge detta liv, först då kommer dödandet att upphöra.”
   ”Men ägget… det har alltså inte befruktats än?”
   Cinobe skakade på huvudet.
   ”Det kommer heller inte att ske. Så länge ägget finns kvar inom ger jag mig inte åt några män. Än så länge bidar hon sin tid men den dag kommer då hennes tålamod tryter och hon väljer ut en en ny kvinna. Då är också min tid ute.”
   ”Men varför flyr ni inte?”
   ”Jag försökte som du minns. Men mitt folk är kvar här och jag kan inte överge dem. Jag kan bara ge henne vad hon vill ha tills vi alla kan fly.”
   ”Din far då? Kan han ingenting göra?”
   ”Min far är blind. I ljusdemonen ser han bara Cindar. I sin egen dotter ser han ingenting.”
   Minns ögon fylldes av tårar och hon grep deltagande solprinsessans händer.
   ”Och jag som trodde jag drabbats hårt av ödet”, utbrast hon. ”Ingen förtjänar att lida så som du gjort.”
   ”Mitt lidande förminskar inte ditt lidande”, svarade Cinobe. ”Men det är sant att du är mer välsignad än jag. Kanske kan det lura både min far och ljusdemonen. Kanske kan det gagna oss båda.”
   Minn mötte förvånat solprinsessans blick. En hatisk glimt hade tänts i den.
   ”Vad menar du?”
   ”Du sa att ondskefulla män är på väg hit, eller hur? Män som vill oss illa?”
   Minn nickade och undrade vad som komma skulle.
   ”Och bland dessa män finns en vars död du önskar.”
   Det kunde Minn inte neka till men likväl steg hennes oro.
   ”Nåväl, du ville ta min plats och jag överlämnar den gärna. Om vi kan locka hit den där mannen så kommer du att få honom i ditt våld. Du kommer att få din hämnd.”
   ”De andra männen då? Sol och Måne kommer inte att låta ett sådant dåd passera ostraffat. De kommer att anfalla soltemplet.”
   ”Låt dem komma. Så länge det finns ljus är Zenith oövervinnerlig. Låt Zenith dräpa dem alla. Sedan kan ingen hindra vårt folk från att lämna denna fördömda plats och lämna henne att tyna bort och dö.”
   Minn upprördes först över solprinsessans hårda ord. Det fanns inga spår av ånger eller skuldkänslor i dem utan hon var beredd att kallblodigt se på när hennes fiender möttes i ett dödligt famntag.
   Men så funderade hon på sina egna känslor. Var detta inte vad hon själv önskade? Önskade hon inte se Ales mördare död? Önskade hon inte befria Paido och hans folk från den där demonen? Att döda bar henne emot men att döda för att förhindra dödande? Om det var den enda vägen?
   Hon insåg att hon fortfarande höll Cinobes händer i sina. Brännblåsorna tryckte mot hennes handflator och hettan av den eld som bränt henne tycktes ännu finnas kvar i huden. De hade båda lidit. De hade båda varit svaga och hjälplösa offer för starkare och mäktiga mäns handlingar. Men nu hade de chansen, de hade ödet i sina egna händer, och den chansen skulle kanske aldrig återkomma.
   Minns grepp om solprinsessans händer hårdnade.
   ”Du har rätt”, sade hon. ”Låt dem dräpa varandra. Låt dem allesamman dö.”
   Cinobe satt tyst ett tag, utan att släppa Minn med blicken. Först när något som liknade tårar kunde anas i den förhärdade solprinsessans ögon vände hon bort huvudet.
   ”Vi har ingen tid att förlora”, sade hon. ”Vilja allena räcker inte för att ta min plats, du måste bli solprinsessan både till det inre och till det yttre.
   Hon lämnade hastigt Minns sida och återvände med en färgstark skrud av samma snitt som den hon själv bar.
   ”Den kan hjälpa till att lura ögonen”, anmärkte Minn när hon tog emot den, ”men min röst kommer att avslöja mig.”
   Den här gången räckte Cinobe fram en gyllene skål, likadan som den hon bjudit Ale att dricka ur men med en skimrande klar vätska.
   ”Detta är en brygd från en växt som bevarar dagens ljus under natten. Den har plockats i skymningen och förvarats i slutna kärl tills ljuset ökat så mycket i styrka att det spräcker sitt fängelse. Detta är det flytande ljus som är förunnat blott solprinsessans strupe.”
   Minn förde tvekande skålen till sina läppar men den första droppen hann inte mer än landa på hennes tunga förrän det brände till som av eld.
   ”Töm skålen”, manade Cinobe henne med sin spruckna stämma. ”Drycken må bränna din röst till oigenkännlighet men den kommer att lämna din kropp igen och din röst att komma åter. Till skillnad från det som jag har kvar i min kropp och som bränner mig inifrån dag som natt. Zenith får inte förstå att det i hennes tempel finns ännu en kvinna som kan bära hennes ägg.”
   Orden räckte för att Minn skulle tömma skålen i ett svep. Det var inte bara rösten som brändes, hennes ögon blev röda och tårades och hon kände hur det hettade om kinderna. Måtte Cinobe ha rätt i att drycken inte gav beständiga skador. Hon vågade knappt tänka tanken till slut.

16. Blint hat

   ”Den som berövar sin fiende synen måste beakta att hämnden slår blint.”

   Gammalt saabahlitiskt ordspråk

   Den ändlösa öknen bredde ut sig inför hans fötter. Så tom och så ren, utan någon början och utan något slut - precis som hans eget inre. Han var här och nu, ingen annanstans.
   Ale andades in den friska bergsluften. Han hade klivit så nära klippkanten som möjligt och njöt av att få känna luft överallt omkring sig, att få känna sig fri. Någonting hade tyngt honom på sistone, han visste inte vad men vaga minnen därav hade då och då återkommit till honom. Under de senaste dagarnas vandring upp på högplatån hade emellertid dessa minnen blivit allt blekare och han gick nu med höjt huvud och fritt sinne. Vad det än hade varit så berörde det honom inte längre.
   Hans tankar avbröts av tumult borta vid lägret och han vände sig motvilligt bort från den storslagna utsikten. På sin väg hade de passerat flera små slavsamhällen och i de flesta fallen hade invånarna hållit sig lugna, precis som rådgivaren Sol och Måne förutspått. Det var inte så mycket deras mansstyrka och vapenkraft som hållit dem borta som att de tyst accepterat sina herrars närvaro. Visserligen hade Ale anat mer i deras ansikten och så fort han vänt ryggen till dem hade han känt deras trotsiga blickar i ryggen likt pilar avfyrade från fega fiender i bakhåll. De gjorde honom dock ingen skada och han hade låtit saken bero i förtröstan på Sol och Månes löfte. När de fullföljt sitt uppdrag skulle Ale och hans stridskamrater få återvända och straffa dem efter eget tycke.
   Men på sistone hade trotset blivit mer öppet. Ju närmare de kom sitt mål, desto oroligare blev slavarna. Ibland skickades talesmän fram att medla, ibland vågade pöbeln sig på att skrika slagord eller kasta sten, låt vara att de förra avvisades av Sol och Måne personligen medan de senare skingrades av de saabahlitiska soldater som var posterade bland slavarna. Ändå kunde inte ens Sol och Måne dölja en stigande irritation över tilltagen. Skulle slavarna stillatigande åse hur deras blasfemiska präster dödades och hedniska tempel förstördes? Tumultet i lägret var antagligen ännu ett tecken på motsatsen och han återvände dit med handen på svärdsfästet, både beredd och villig att dra det.
   Till Ales förvåning väntade honom emellertid inte någon halsstarrig ledare eller skrikande folkmassa vid lägret utan bara en ung pojke, hårt fasthållen av två barbarkrigare. Sol och Måne stod framför pojken men vände sig långsamt mot Ale.
   "Känner du denne pojke?" frågade han.
   Ale synade pojken. Han var kort och spenslig, inte mycket mer än skinn och ben. Han höll sig dock lugn, trots den fara han befann sig i, och varken i ord eller handling gav han uttryck för någon rädsla. I stället följde hans blick rådgivaren och fortsatte till Ale. Bakom den tjocka bruna luggen spärrades två blå ögon upp när de såg Ale, som de återsett någon bekant, men knappt hade deras blickar mötts förrän pojken slog ned sin. Ale kunde inte påminna sig om att han sett honom tidigare.
   "Han för ett bud", fortsatte Sol och Måne, "till bäraren av det gyllene svärdet."
   Ale drog sitt svärd och åsynen av det bröt pojkens lugn.
   "Det är du", utbrast han. Solprinsessan vill träffa dig. I soltemplet."
   Ale tittade undrande på Sol och Måne men fick inget omedelbart svar. I stället betraktade rådgivaren honom fundersamt. När han så tog till orda var det med allvarligt tonfall.
   "Vi har fått en inbjudan som vi inte kan tacka nej till", förklarade han. "Du vet vad du ska göra när du träffar deras solprinsessa på tu man hand, eller hur?"
   Hans fråga besvarades med en ivrig nickning av Ale. Naturligtvis visste han det. Sol och Måne ville återföra slavarna till den rätta tron genom att dräpa den sista av de blasfemiska trollkarlarna. Sol och Måne ville hugga huvudet av denna ondskefulla drake, både bildligt och bokstavligt. Dessutom hatade Ale henne personligen. Det sistnämnda var han visserligen osäker på varför han gjorde men det spelade ingen roll. Sol och Månes vilja var tydlig och det var det enda som betydde något.
   "Gott", fortsatte rådgivaren och vände sig åter till pojken. "Eskortera oss till detta tempel och denna din solprinsessa. Vi kommer sedan att dröja kvar utanför medan hennes utvalde beger sin in ensam.”
   Truppen bröt omedelbart upp. Sol och Måne lät pojken ta täten och vägen fortsatte genom vindlande dalgångar, hela tiden uppåt, som om den sökte nå den brännande solen ovanför dem. Ju högre upp de kom, desto mer bebyggelse passerade de på sin väg. Ale betraktade med avsmak de primitiva grottorna och undrade vad för slags folk som underkastade sig sådana boningar. Däremot var det ingen som störde deras marsch och Ale insåg att de alltsedan mötet med pojken fredats från spott och spe.
   Till en början hade enstaka åldermän vågat sig fram till dem men pojken hade då öppnat sin hand för dem, varvid de underdånigt bugande dragit sig tillbaka. Därefter hade kvinnor och barn sökt närma sig dem med blommor och frukt, låt vara att Sol och Måne avvisat dem alla. I deras spår följde nu en växande folkskara på respektfullt avstånd.
   Ale undrade vad deras respekt bottnade i. Varför öppnade de frivilligt sina kultplatser för dem? Fruktade de inte hans svärd eller ville de rent av se det nyttjas mot sina präster? Kanske trodde de helt enkelt att krigarna kom i fred? Han sneglade på Sol och Måne. Rådgivaren föreföll lugn, även om Ale bakom den förgyllda masken anade en vaksam blick. Ale ryckte därför på axlarna i förtröstan på att allt gick enligt den allvetande mannens plan.
   Dagen övergick i kväll men Sol och Måne drev på dem och när natten var långt liden närmade de sig en större, muromgärdad stenbyggnad. Den folkmassa som så länge hade följt dem stannade utanför och pojken bad Sol och Måne och hans män göra detsamma. Endast Ale fick följa med honom in. Pojken förde honom in på gården och fram till den mellersta av de tre valvgångar som ledde in i byggnaden.
   ”Min härskarinna väntar på dig därinne”, sade han och bugade djupt.
   ”Följer du inte med?” undrade Ale.
   ”Hon vill träffa dig i enrum”, förklarade pojken. ”Du är hennes utvalde.”
   Ale tittade in i valvet och tvekade först. Varför i enrum och varför i mörker? Utvald för vad? Kunde det vara en fälla trots allt? Han gav pojken ett hastigt ögonkast och tyckte än en gång att de blå ögonen betraktade honom noga innan de vändes bort igen.
   ”Vad heter du förresten?” frågade han.
   ”Paido”, svarade pojken.
   Inte heller namnet var Ale bekant och han vände sig tillbaka mot valvgången. Handen sökte sig till svärdet och känslan av den kalla metallen mot huden lugnade honom omedelbart. Utan att tveka mer tog han så på sig sin hjälm och klev in i soltemplet.
   Det tog ett tag för hans ögon att vänja sig. Valvet öppnade upp sig i ett större rum vars väggar försvann i dunklet. Däremot kunde han urskilja en slags bädd mitt i rummet och bakom den en skepnad.
   ”Välkommen”, ekade en stämma genom rummet.
   Ale ryckte till. Det tomma rummets eko förvrängde rösten så att han inte ens kunde säga om den tillhörde en man eller en kvinna, men något i den tycktes honom ändå bekant. Var hade han hört den tidigare? Handen vilade ännu på svärdsfästet och greppet hårdnade instinktivt. Rörelsen tycktes ha noterats av kvinnan mittemot.
   ”Jag ser att du har svärdet med dig”, sade hon. ”Dra det och visa det för mig.”
   Ale gjorde tvekande som hon sade.
   ”Känner du till det?” frågade han.
   ”Jag kände dess ägare”, löd svaret och Ale tyckte sig ana en bitterhet i rösten.
   ”Hur kan du göra det?” undrade han misstänksamt. ”Har han varit här?” Han fick dock inget svar.
   ”Kom närmare”, fortsatte kvinnan. ”Kom närmare så att jag får se dina ögon också.”
   Vem var den här kvinnan och vad ville hon Ale egentligen? Han lydde försiktigt medan ögonen sakta vande sig vid mörkret. På bädden stod två små gyllene skålar fyllda till hälften med en mörk vätska. Ale bar ännu sin tunnhjälm men hans ögon syntes och han tyckte sig höra ett flämtande från kvinnan. Hon fattade sig dock snabbt och höjde en av skålarna i sina händer.
   ”Drick min skål inför ditt värv”, sade hon. ”Drick min skål och jag är din.”
   ”Vilket värv?”
   ”Det som du har kommit för förstås. Det som alla män kommer till solprinsessan för.”
   Ale blinkade förbryllat. Kvinnan bar en färgstark skrud som täckte hela kroppen och hennes ansikte var beslöjat men det gick inte att ta miste på det förföriska tonfallet. Han stod nu så nära att bara bädden skilde dem åt.
   ”Du har kämpat hårt”, sade hon. ”Ta nu din belöning.”
   ”Hur vet du vem jag är?” frågade han. ”Hur känner du till Legim?”
   Solprinsessan ryckte till och tappade nästan skålen.
   ”Vem sa du?” utbrast hon.
   ”Legim”, upprepade Ale. ”Svärdets förre ägare. Du sa att du kände honom.”
   Kvinnan vacklade till och satte sig ned på bädden. Hon befann sig nu inom räckvidd för hans svärd men han kom sig inte för att använda det. Han ville veta mer och tydligen ville hon också det.
   ”Berätta om honom”, bad solprinsessan.
   Ale förundrades över hennes intresse och rådbråkade sitt minne. Varför hade namnet Legim kommit för honom? Han mindes ju knappt gårdagen. Ändå hade det förmått tränga fram genom dimman som fyllde hans inre och ju mer han grävde bland sina minnen, desto mer fann han.
   Ale berättade hur Legim fört honom med sig, bort från hemstaden och ut i vildmarken, och hur han efter många strapatser skänkt honom sitt svärd. Vidare berättade han hur han motvilligt skilts från Legim i ett kloster och hur detta kloster sedan bränts ned och Legim mött sin död.
   Det fanns fler personer i dimman men av någon anledning var det bara Legim som framträdde. Var det för den gåva han givit Ale som han var så betydelsefull eller var det något annat? Det kunde Ale inte förstå, inte heller varför de andra personerna inte ville framträda, trots att de kändes minst lika viktiga.
   Ett hostande fick honom att avbryta sin berättelse. Tungan var torr av den varma vandringen och den långa berättelsen och han sträckte sig därför efter solprinsessans skål. Hon hann emellertid före honom men inte bättre än att hon råkade spilla ut innehållet.
   ”Ta denna skål i stället”, bad hon och räckte fram den andra åt honom.
   Ale lydde och drack. Den påminde honom om den dryck som Sol och Måne brukade förpläga sina män med och han tömde den i ett svep.
   ”Gå nu”, sade solprinsessan oväntat. ”Gå nu innan dagen gryr.”
   ”Men jag har inte fullgjort mitt värv ännu”, mumlade Ale förvirrat. ”Vad det nu var för något.”
   ”Det har du redan gjort”, svarade hon. ”Mer än någon annan kunnat göra.”
   ”Men vad ska jag säga till Sol och Måne?”
   ”Säg honom sanningen. Säg att solprinsessan inte är hans fiende. Säg honom att soltemplet hyser en gud som är oövervinnerlig så länge solen är uppe. Säg honom att han bara kan betvinga guden genom att befria det folk som guden lever på.”
   ”Men du då?” undrade Ale. ”Vad ska du göra?”
   ”Det är säkrast för oss båda om ingen förstår att vi känner varandra”, sade hon. ”Du kan inte hjälpa mig här. Du måste bege dig till Saabahl och upprepa vad jag sagt där medan jag försöker blidka krafterna här. Jag kommer efter dig så snart jag kan. Och sedan kommer jag aldrig att lämna dig igen.”
   Ale snubblade ut ur templet, osäker på vad som hänt egentligen. Tankar och känslor tycktes återvända till honom långt bort ifrån och det snurrade runt i hans huvud. Solprinsessan hade sagt att hon skulle komma efter honom, att hon inte skulle lämna honom, och av någon anledning kändes det som det enda som betydde något.
   Han såg inte till Paido utanför och fortsatte rakt genom gården och ut till den väntande Sol och Måne.
   ”Ditt svärd är ännu torrt”, konstaterade rådgivaren kallt när han såg honom.
   Ale stirrade frånvarande på sitt svärd.
   ”Har du inte fullföljt ditt värv?”
   ”Jo, det har jag, det tror jag…” stammade Ale. ”Hon sa det i alla fall.”
   ”Hon?”
   ”Solprinsessan. Hon är vår vän. Hon varnade oss för det som finns i templet. Hon sa att det är farligt när dagen gryr och att vi måste befria hennes folk och fly.”
   ”Jaså, det sade hon”, mumlade Sol och Måne för sig själv och dröjde länge på orden. ”Jag förstår.”
   ”Gör du?” inföll Ale lättat. Det var mer än vad han själv kunde säga just nu.
   ”Ja, jag förstår nu vem den siste trollkarlen är. Jag förstår att du sökt skydda henne hela tiden. Jag förstår att allt detta är en konspiration för att lura mig, för att lura Sol och Måne.”
   ”Det är inte sant!” utbrast Ale.
   Sol och Måne svarade genom att räcka fram sin öppna hand för Ale. I den låg en gyllene hårlock.
   ”Detta är vad den där pojken visade upp som tecken på solprinsessans ynnest. Tror du inte att jag känner igen den?”
   Ale tog emot hårlocken och stirrade mållös på den. Han kände också igen den. Ännu fler minnen började nu tränga upp till ytan, minnen som länge trängts undan men som plötsligt återvände igen. Det snurrade runt i huvudet på honom och han visste inte längre vad han skulle tro. Rådgivaren fortsatte att utslunga sina anklagelser men han förstod knappt längre vad som sades.
   ”Ni tror att ni kan utnyttja oss som brickor i ett spel. Ni ville få oss tro att vi vunnit ett slag mot trollkarlarna när vi i själva verket undanröjde era rivaler åt er så att ni själva kunde leda upproret. Är din uppgift fullbordad nu? Eller hade du hoppats på att också lönnmörda Saabahls rådgivare och störta vårt land i oreda? Bevittna då hur era konspirationer nu går upp i rök!”
   Bakom sig hörde Ale hur barbarkrigarna närmade sig. Hans hand närmade sig svärdsfästet men föll sedan slappt till sidan. Vad kunde väl han göra mot en sådan övermakt?
   ”Håll fast honom”, befallde Sol och Måne. ”Låt honom bevittna hur vi dräper häxan och hennes så kallade gud. Sedan får han och hans folk gå samma väg.”
   Två par starka nävar grep tag i hans armar men deras ansträngningar var överflödiga, all styrka hade runnit ur Ale och han kände det som om mer än bara hans liv var på väg att tas från honom.
   ”Den Högste Tjänaren ville att du skulle befria dem”, klämde han förtvivlat fram. ”Inte döda dem.”
   ”Har du inte heller förstått? Den Högste Tjänarens vilja är min vilja och min vilja är död och förstörelse.”
   Därmed vände han honom ryggen och Ale kunde bara maktlöst åse hur Sol och Måne klev in på gården i spetsen för sina tungt beväpnade barbarkrigare, mot det oförsvarade soltemplet och den försvarslösa solprinsessan.

17. Att blicka in i solen

   Det berättas att det för länge sedan levde en kung så mäktig att allt land under hans fötter var hans och hans namn var Deus. Högmodet grep då kung Deus och en morgon manade han själva solen att gå ner inför honom.
   ”Jag lyder inte människan", svarade solen, "människan lyder under mig.”
   Men Deus nöjde sig inte med svaret utan fortsatte att mana solen att gå ner.
   ”Du ska få se vad det innebär att utmana mig”, sade solen och se, vid middagstid hade kung Deus ögon bländats av det starka ljuset.
   Men kungen gav inte med sig.
   ”Min syn tog du men i gengäld gav du bort ditt vapen. När jag inte längre kan se dig kan du heller inte skada mig.”
   Kung Deus fortsatte så att man solen att gå ner och i skymningen gick solen så honom till mötes. När solen nästa morgon återvände till himlen var kung Deus land förött och kungen själv syntes aldrig mer till.

   Fragment från dareisk gudasaga

   Ale hade inte mer än lämnat den mörka kammaren förrän Minn kastade sig på bädden och begravde ansiktet i händerna. Han levde! Ale var fortfarande i livet! Det som hon trodde var oåterkalleligen förlorat hade plötsligt kommit tillbaka till henne och de länge undertryckta känslorna slog mot henne med våldsam kraft. Och hon som så när hade gett honom Ningaze'hs gift att dricka. Han levde!
   Men så kom andra känslor över henne, känslor av ilska. Hur hade han kunnat göra detta mot henne? Varför hade han kastat henne mellan hopp och förtvivlan? Varför hade han anslutit sig till deras fiender och kommit med vapen i hand till sina fränder? Och varför hade han förstört Biblioteket och för alltid avlägsnat alla spår efter hennes mor? Precis som Legim före honom...
   Legim. Den nya insikten slog henne nästan lika kraftigt som den första. Bibliotekarierna hade talat om Legims röda blick när han bringade förstörelse över deras bibliotek. Det var samma vilda röda blick som hade synts i Ales ögon. Den blick som visade på tjurblodsgiftet, det gift som ökade mäns styrka och blodtörst och som i förlängningen kunde leda till deras död. Ale måste ha varit påverkad av giftet, precis som Legim före honom, och de hade båda hade förlorat kontrollen över sig själva. Hur skulle hon då kunna anklaga dem för deras handlingar, hur fatala följderna än blivit? Men vem hade egentligen gett Ale giftet att dricka? Samme man som gett det till Legim? Det skulle hon kanske aldrig få reda på men vem det än var så överfördes nu all Minns ilska till honom. Han skulle aldrig kunna vänta sig någon nåd av henne, aldrig!
   Hennes tankar avbröts av att Cinobe trädde in i kammaren.
   ”Du lät honom gå”, sade Cinobe och i hennes ton fanns både en anklagelse och en fråga.
   ”Han får inte dö”, svarade Minn hastigt. ”Jag menar, han måste återvända till Saabahl och framföra vårt krav, att vårt folk ska friges.”
   ”Men de andra då? Du varnade dem för vad som finns här inne. De kommer att återvända till sin stad och isolera oss än mer. Vi kommer fortsätta att vara fångar mellan Saabahl och Zenith. Du ljög och förrådde ditt folk.”
   ”Nej”, genmälde Minn kort. ”Jag sa sanningen. Och Sol och Måne vet inte att skilja sanning från lögn. Han kommer hit. Men han kommer inte att återvända.”
   Minns ord besannades i samma ögonblick då Paido skyndade in i kammaren.
   ”Främlingarna kommer”, varnade han. ”Med dragna vapen.”
   ”Är mannen med det gyllene svärdet med dem?” frågade Minn oroligt men Paido skakade på huvudet.
   ”De kom i bråk om något. Han är kvar utanför.”
   Minn drog en lättnadens suck. Hon hade tvingats spela högt men gissat rätt. Hon knäföll inför pojken och fattade hans händer.
   ”Modige Paido”, sade hon. ”Du har redan gjort mer än du kan ana för mig. Djärvs jag be dig om en sak till?”
   ”Be mig om vad du vill”, svarade pojken och nickade ivrigt.
   ”Se då efter den där mannen åt mig. Se till att han kommer härifrån och till Saabahl. Vi kommer efter sedan.”
   Paido nickade igen och gjorde en ansats att gå då Minn hejdade honom.
   ”En sak till”, sade hon. ”Hur mycket han än ber dig så berätta inget om mig. Låt honom förbli i tron på att jag är solprinsessan. Kan du lova mig det?”
   Pojken rynkade förvånat på pannan men nickade en tredje gång och lämnade dem. Minn vände sig sedan åter till Cinobe.
   ”Nu, min goda Cinobe, får vi se vem som är starkast av saabahliternas och dareiernas gud.”
   Minn och Cinobe drog sig tillbaka till Cinobes gemak och inväntade tysta Sol och Månes ankomst. Snart hördes ekot av tunga steg från offerkammaren och Sol och Månes hotfulla röst skar genom mörkret.
   ”Solprinsessa”, sade den. ”Eller vill du hellre kallas vid ditt rätta namn Minnea?”
   Cinobe gav Minn ett frågande ögonkast men hon tecknade åt henne att fortsätta vara tyst.
   ”Ja”, fortsatte rådgivaren. ”Jag känner ditt namn och mer därtill. Jag är bekant med dina krafter och jag vet att du är av Parators ätt. Detta och mer därtill har din förkämpe berättat för mig. Alltför länge har ni gäckat Saabahl, allt sedan er allians med Dareion och Angarthia har ert hot vilat över vårt land, men nu är det slut med det. Kom till mig frivilligt och jag ska skona dina fränder och ge dig själv en skonsam död.”
   Nu ansåg Minn tiden inne att svara.
   ”Jag har redan varnat dig en gång”, sade hon i trygg förvissning om att ekona dolde varifrån hennes röst kom. ”Mörker fördunklar ditt sinne, samma mörker som döljer det sanna hotet mot både Saabahl och Parator. Gå nu, och vi kan skiljas som vänner, men stanna kvar, och dra olycka över båda våra folk.”
   Hennes begäran besvarades som hon väntat med ett hånfullt skratt.
   ”Jag vet vem du är men du vet tydligen inte vem jag är. Jag är Saabahl. Jag är den som väcker vårt folk och bringar ljus över vårt land. Er mångud har jag redan störtat och detsamma ska jag göra med er solgud. Jag kommer att driva bort ert blasfemiska mörker lika lätt som jag driver bort mörkret ur ert tempel.”
   Orden följdes av ljudet från flera elddon och ljuset av många facklor nådde ända in till kammaren där Minn och Cinobe stod. Ett ögonblick av tvivel grep Minn. Måtte hon nu inte tagit fel, måtte Cinobe ha rätt i vad som lockade ut den fruktansvärda ljusdemonen Zenith ur sin kammare, annars skulle allt vara förbi. Hennes tvivel skulle dock komma att skingras så snabbt och med sådan styrka att hon nästan föredragit att ha haft fel.
   Ett bländade ljus blixtrade till från offerkammaren, ett ljus så intensivt att det överglänste de många facklornas ljus och bländade också Minn, trots att hon på Cinobes inrådan vänt bort blicken. Hon hörde hur någonting stort skred förbi och såg dess skugga mot golvet när det passerade ingången till deras kammare. Men vad var det för skugga egentligen? Det var en skugga av ljus, också det så starkt att hennes ögon tårades bara av att se på den. Trots de oskarpa konturerna tyckte hon sig kunna urskilja en bevingad skepnad med kraftiga klor och någonting som liknade en näbb men var lika långt och vasst som ett svärd.
   Ögonblicket efter fylldes templet av ångestfyllda skrik, skrik som Minn aldrig trott män var förmögna till och som hon aldrig skulle höra igen, ehuru de alltid skulle fortsätta eka i hennes huvud. Skriken klipptes av tvärt, ett efter ett, och sedan blev allting åter tyst. I stället nådde henne stanken av bränt kött.
   ”Nog skingrades mörkret alltid”, yttrade Cinobe lakoniskt. ”Darra månde saabahliterna när ryktet om detta dåd når deras öron. Tvivlar du fortfarande på styrkan hos dareiernas gud?”
   Minn skakade darrande på huvudet.
   ”Oroa dig inte”, fortsatte Cinobe. ”Jag sa ju att hon har andra syften för oss kvinnor. Hur som helst så är hennes hunger stillad för resten av dagen.”
   ”Men nästa dag då? Och dagen efter det? Hur ska vi någonsin kunna komma ur hennes våld?”
   ”Det sa jag ju. När solprinsessan har gett Zenith vad hon vill ha så kommer hon att lämna detta liv för att kunna återfödas till sitt nya liv. Då är vi fria att gå vart vi vill, fria såväl från hennes som Saabahls bojor.”
   ”Men… du sa ju att du inte kunde… ge henne vad hon vill ha.”
   ”Inte jag men du”, sade Cinobe med ett snett leende och pekade på Minn. ”Du kan övertyga henne om att hennes ägg har befruktats.”
   ”Jag?” utbrast Minn. ”Hur ska jag kunna lura henne?”
   ”Jag är inte längre den kvinna som en gång trädde in i templet. Du är mer lik den kvinnan än jag. Det är därför som du lyckades lura både mitt folk och min far. Det är därför som jag lät Paido ta en lock från ditt hår som bevis på solprinsessans ynnest. Mitt eget är ju borta sedan länge. Inte ens Zenith har sett mig på nära håll sedan vårt första och enda möte. Hon kommer att låta sig luras. Så hett åstundar hon en avkomma att hon kommer tro på allt som pekar på att hennes öde fullbordats.”
   Minn skakade åter på huvudet.
   ”Det känns för farligt”, mumlade hon och vände ned blicken. ”Det måste finnas en annan väg.”
   ”Du har redan beträtt den här vägen. Det finns ingen återvändo. Varför är du annars här om du inte vågar möta Parators bane?”
   Solprinsessans ord fick Minn att rycka till.
   ”Vad kallade du henne?”
   ”Parators bane. Har hon inte gjort sig förtjänt av det namnet?”
   Parators bane. Det var inte första gången Minn hört någon nämnas vid det namnet. Rivas stam hade också haft sin bane, den fasansfulla Nidafrost, isdraken som förstört deras urhem Cinda och hållit dem i fångenskap i sju sekler. Zenith hade trätt fram och bringat död över Parators stam på samma sätt som Nidafrost gjort över Rivas stam. Men varför? Och varför var Minn här?
   Hon hann inte mer än tänka frågan förrän hon insåg att det inte var första gången den ställts. Också den falske bibliotekarien hade frågat henne varför hon var här. Och han hade, insåg Minn nu, också undsluppit sig svaret.
   Han hade talat om en omvälvning, en omvälvning som skulle komma att avgöra hela Cindars folks öde. Han hade talat om redskap, redskap som grep in i detta öde och som var sprungna ur alltings ursprung. Nidafrost hade varit sprungen ur isen på samma sätt som Nideld varit sprungen ur elden. Den som nu väntade henne i soltemplet var ljuset självt.
   Minn gjorde rätt i att frukta mötet med en så mäktig varelse. Men också Nidafrost hade tyckts Minn alltför farlig att möta. Ändå hade hon till slut stått öga mot öga med henne, utan att ge vika. Det var därför hon var här. Nideld och Nidafrost hade bara varit de första uppenbarelserna av Cindars bane och än fler väntade på att framträda. Men Riva hade bara mött två av dem och Parator bara denna enda. Minns öde däremot var att möta dem alla, därom var hon nu övertygad. Därför kunde ingen annan än hon nu gå ut och möta ljusets härskarinna Zenith.
   När Minn åter tittade upp fanns det inte längre någon tvekan kvar i hennes ansikte.
   ”Jag är här för att möta Zenith”, sade hon bestämt.
   Cinobe tycktes inte överraskad över hennes svar men det var ändå med en dyster min som hon nickade.
   ”Förbered dig för det då”, sade hon, ”ty mötet kommer mycket snart.” Utan att vänta in Minns frågor fortsatte hon. ”Saabahliternas ankomst och hädanfärd har inte gått spårlöst förbi. Folket har redan samlats utanför templet och ryktet torde redan ha nått min fader.”
   Utifrån nådde dem nu sorlet av många röster och Minn förstod att Cinobe hade rätt i sin förutsägelse. Kung Paracindros var på väg och han ville träffa sin dotter solprinsessan.

18. Väntan

   ”Hus byggs inte för de levande, de byggs för de ännu ofödda.”

   Gammalt byggarordspråk

   Ale försökte vända bort blicken men den återvände gång på gång till soltemplet.
   ”Låt honom bevittna hur vi dräper häxan”, hade Sol och Månes sista ord lytt innan han begivit sig in i det. Men det hade inte varit en häxa han träffat därinne utan verkligen en solprinsessa, både till det yttre och i ord. Ja, inte bara det, det kändes som om han träffat henne förut, som om de två hörde ihop. Åh, varför kunde han inte minnas? Skulle hon nu tas ifrån honom utan att han någonsin skulle få veta vem hon var?
   ”Han gjorde ett nytt försök att slita sig loss men det enda han fick ut av det var att ett knivblad pressades mot hans hals.
   ”Försök du bara”, väste en alltför bekant röst i hans öra. ”Vår herre må vilja fördröja din död ännu en tid men en kniv slinter så lätt.” Det var den krigare vars arm och frände Ale berövat under striderna på arenan som höll i kniven. ”Ditt svärd räddade dig första gången och ditt ord andra gången”, fortsatte han. ”Men den här gången kan du inte längre smita, den här gången ska du få betala för ditt dåd.”
   Om de båda ändå skulle dö, spelade det någon roll vem som dog först? Mer hann Ale inte tänka förrän plötsligt flera saker hände på en gång. Det började med att många ljussken flammade upp i det mörka portvalv som ledde in till soltemplet och gjorde skuggorna av Sol och Månes män synliga. Men så slog ett annat ljus upp där inne, ett ljus så kraftigt att alla skuggor utplånades, ja det var som om inte ens soltemplets stenväggar förmådde hålla det ute.
   Ljuset följdes ögonblickligen av fasansfulla skrik, skrik vars like Ale inte hört ens i de blodigaste av de fältslag han deltagit i. Detta var inte skrik av män som skulle dö, det var skrik av män som önskade att de aldrig levt.
   Skriken upphörde nästan omedelbart och kvarlämnade en kuslig tystnad. Greppet om Ales armar hade försvagats tvärt och på något sätt lyckades Ale uppbåda sinnesnärvaro att utnyttja det. Kanske var det för att han inte hört någon kvinnas stämma bland de många skriken men med ens trodde han på solprinsessans ord om att han inte kunde hjälpa henne här. Han vände därför bort blicken från soltemplet, slet sig loss och var med ett snabbt språng fri.
   Befallningar skreks ut bakom honom och följdes av springande steg. Hur skakande än synen måste ha varit för barbarkrigarna så var de trots allt krigare och vana vid att agera snabbt oavsett omständigheter. Ale hade fått ett försprång men skulle han orka hålla det? Var det trots allt bättre att låta svärdet i stället för fötterna tala? Han hann aldrig tänka tanken klart ty i detsamma galopperade ett stort djur upp vid hans sida.
   ”Hoppa upp!” hördes en ung stämma ropa och en hand sträcktes mot honom.
   Ale tvekade inte utan grep tag i handen och ögonblicket efter befann han sig på en kamel som i sporrsträck lämnade de förföljande barbarkrigarna bakom sig. Kamelen reds av den pojke som fört honom till solprinsessan, och tjudrad till den var ytterligare en kamel.
   ”Varför räddade du mig?” frågade Ale när han hunnit hämta andan.
   ”Därför att solprinsessan befallde det”, svarade ryttaren. ”Och därför att du räddade mig.”
   Förvånat igenkände nu Ale den unge pojke som han besegrat på arenan och sedan skonat livet på. Varför hade han inte känt igen honom tidigare?
   ”Men varför vände sig du och dina män mot oss?” fortsatte pojken. ”Jag trodde att ni kommit för att rädda oss alla.”
   ”Han lurade mig”, mumlade Ale. Han hade svårt att få fram orden. ”Han lurade mig hela tiden. Han sa att han ville befria… Minn… och Parator… men han visste att det var för sent… han visste att det skulle driva mig mot er… han önskade bara död och förstörelse… han lurade allesamman.”
   ”Befria Parator?” utbrast pojken förbryllat. ”Men det är ju han och hans folk som hållit oss fängslade.”
   ”Han lurade allesamman…” upprepade Ale men hejdade sig tvärt. ”Vad sa du förresten? Vad vet du om Parator?”
   Pojken vände sig om i sadeln och mötte Ales blick med sina klarblå ögon.
   ”Mitt namn är Paido av Parators övre gren”, sade han.

   En stund senare hade de båda suttit av och lagt sig att vila i skuggan av en klippa. På Ales fråga om inte barbarkrigarna skulle hinna ifatt dem hade Paido kort förklarat att de som inte dött i templet dött för folkets händer som straff för att de vanhelgat det. Han hade sedan berättat sin stams historia så som han berättat den för Minn. Ale hade lyssnat noga och ju mer han hört, desto mer av hans minnen återkom. Dock var det en sak han ännu inte fått svar på.
   ”Solprinsessan”, började han försiktigt. ”Hon verkade veta mycket om mig. Vem är hon egentligen?”
   Paido tycktes beredd på frågan.
   ”Vi kände alla till dig”, sade han. ”Efter ditt inträde på arenan spred sig ryktet till alla våra fränder i Saabahl. Du har kommit över haven för att uppfylla profetian och befria Parators stam.”
   ”Och den här?” fortsatte Ale och visade upp den hårlock som Sol och Måne givit honom. ”Kommer den från solprinsessan? Fick du den ur hennes hand?”
   Den här gången tycktes Paido först tveka men nickade sedan ivrigt.
   ”Hennes kropp är märkt av solen och hennes budbärare igenkänns därför av dylika tecken. Det var därför jag fick den av henne.”
   Ales hand slöts hårt om de gyllene hårstråna.
   ”Vi var två som kom”, mumlade han med gråten i halsen, ”men bara en av oss kommer att återvända. Jag vill bara hem… och lämna allt bakom mig.”
   ”Det kan du inte göra!” utbrast Paido. ”Vi har alla förlorat någon, vi vill alla hem. Men till skillnad från dig så har vi inget val. Vi behöver din hjälp.”
   Ale kunde trots sin sorg inte låta bli att beröras av pojkens uppriktiga ord. Hade han inte själv befunnit sig i samma situation? Han hade sett upp till andra hjältar, hoppats på deras hjälp och också fått den. Legims sorg hade varit minst lika tung som hans men han hade ändå inte tvekat att hjälpa honom och Minn i farans stund. Legim hade inte tvekat.
   ”Men hur ska vi gå till väga?” undrade han och drog sig till minnes några av Sol och Månes ord. ”Jag tror att rådgivaren hade för avsikt att förklara krig mot alla som inte delar Saabahls tro och då gör säkert hans herre och folk det också. Jag kan inte slåss ensam mot hela Saabahls armé.”
   Paido bleknade vid hans ord.
   ”Men du är ju Saabahls hjälte”, försökte han. ”Kan du inte vinna över den Högste Tjänaren till din sida?”
   Hjälte? Ale? Ja, han var ju faktiskt Saabahls hjälte. Men varför skulle den Högste Tjänaren lyssna mer på honom än på sin egen rådgivare? Visserligen stod han som Saabahls hjälte näst efter Sol och Måne i rang men han var likväl en främling i Saabahl.
   Men så såg han åter på Paidos förväntansfulla ansikte. Pojkens ord hade kommit från hjärtat, han trodde verkligen att Ale skulle kunna hjälpa dem. Nu var det han som var hjälten som alla såg upp till, ovanför honom fanns det ingen mer. Hur skulle han då kunna vända sina egna fränder ryggen?
   ”Det blir svårt”, sade han, ”men du har rätt, vi måste försöka.”
   Men i hans slutna hand kändes ännu hårlocken likt en brinnande eld.

   Paido ledde dem nedför berget på småvägar, allt för att de skulle undvika soldater som sett dem i Sol och Månes sällskap och kunnat undra varför de nu färdades ensamma. Till slut var de framme vid träsket, ett träsk som Ale knappt kunde minnas att han passerat på vägen till bergen. Riddjuren bytte de mot ett par kanoter och sålunda paddlade de ut i den stinkande gyttjan.
   Det var ett allt annat än uppmuntrande landskap de passerade. Land och vatten tycktes stundtals smälta samman i en enda svårgenomtränglig massa, för tjock för att paddla genom men för lös för att vandra på. Hur Paido kunde hitta vattenvägarna genom denna sörja övergick Ales förstånd. Mörka moln täckte himlen och svepte in träsket i ett grått dunkel som endast bröts av de starka blå lågor som ibland kantade deras färdväg. Kring dessa kunde böjda skuggor skönjas, sysselsatta med något tungt arbete.
   ”Vad är detta för en tröstlös trakt?” utbrast Ale.
   ”En gång lär det ha varit vackert”, svarade Paido. ”De gamla brukar berätta om gröna öar, blå floder och rikligt med fisk och vilt. Men när marmor började brytas i bergen och föras vattenvägen till Saabahl så började landet nedanför att dö.”
   ”Varför är i så fall människorna kvar här?”
   ”De har inget val. De är också slavar. Nu när vattnet har dött så är deras lott att ta tillvara det som berget lämnat ifrån sig.”
   ”Vad då för något?”
   Paido ryckte på axlarna.
   ”Röksten och flytande metaller har jag hört. Jag tror att de använder det mot sjukdomar.”
   Ale mindes vagt den last av svavel som köpmannen Salah fört med sig på deras färd västerut. Den hade kommit från gruvor i öster och han hade hoppats på att sälja den dyrt. Men var detta priset för hans varor?
   Deras färd hade nu fört dem närmare bebodda trakter och ju mer Ale såg, desto mer sjönk hans sinnesstämning. Det var inte människor han såg utan spillror, utmärglade män och kvinnor med bölder över kroppen och ruttnande lemmar, som släpade sig fram och dignade under sina tunga bördor. Deras hus var inte mycket mer än riskojor, byggda på ostadiga pålar som sträckte sig upp ur den tjocka gyttjan. De mörka molnen visade sig till stor del komma från den svarta och illaluktande rök som uppsteg ur deras blå arbetseldar och som svepte in hela området i stinkande dimma.
   Hur hade han kunnat undgå att se allt detta på sin väg in? Hur hade han kunnat vara så blind? Än en gång kom yrseln och illamåendet över honom och han kände kväljningar, som om något inom honom ville ut. Han varken kunde eller ville hindra det?”
   ”Hur mår du?” undrade Paido oroligt när Ale hämtat sig.
   ”Bättre än på länge”, fick Ale fram. ”Låt oss hasta vidare nu. Mot Saabahl.”
   ”Färden fortsatte och till Ales lättnad blev bebyggelsen efter en tid åter glesare. Vattnet tycktes äntligen gå segrande ur striden mot land och träsket övergick så sakteliga till förbundna vattendrag och så småningom till öppet vatten omgivet av många små öar. Till och med luften blev friskare och lättare att andas igen.
   ”Det är havsluften du känner”, bekräftade Paido. ”Framför oss väntar kuststaden Mar-Ashak och från den är det blott ett par dagars seglats till Saabahl.”
   ”Vågar vi oss in i den?” undrade Ale oroligt.
   ”Ryktet om rådgivarens nederlag torde inte ha nått hit än”, sade Paido lugnande. ”Det skulle krävas övermänskliga förmågor för att både överleva solgudens vrede och hinna före oss hit.”
   Ale kände sig emellertid allt annat än lugnad av orden. Han hade sett tillräckligt mycket av Sol och Månes förmågor för att våga ta ut någon seger i förskott. Vad väntade honom i Mar-Ashak och vad väntade honom sedan i Saabahl?
   Den första frågan skulle snart komma att besvaras ty på avstånd såg han nu hur konturerna av en stad trädde fram genom den dimmiga horisonten. Den kunde inte mäta sig med huvudstaden Saabahl men den ställde alla de hyddor de lämnat bakom sig i skugga. Smala konstgjorda landtungor slingrade sig fram mot staden men de stoppades alla av en massiv mur, av allt att döma uppförd i just detta syfte. Också deras kanoter stoppades här och liksom alla andra resande från träsken tvingades de lägga till här och utsätta sig för Mar-Ashaks prövning.
   Flera större och mindre fartyg låg redan förtöjda vid den stora stenkajen och i myllret av människor som lastade av varor tycktes ingen fästa någon större vikt vid de två tomhänta resenärerna. Först när de nådde fram till stadsporten blev de tilltalade men det räckte med en blick på Sol och Månes emblem på Ales rustning för att vakterna skulle vinka förbi dem utan ytterligare frågor.
   Så långt hade allt gått väl. Om något rykte om Sol och Månes fall nått bortom Parators marker så hade det i alla fall inte nått hit. Men hur skulle de fortsätta nu? Varken Ale eller Paido hade några pengar för en överfart till Saabahl och inte hade de några kontakter med skeppare heller. Emellertid fortsatte för en gångs skull lyckan att le mot Ale och hjälpen kom oväntat.
   ”Är det unge herr Halim?” hördes en bekant stämma bakom Ale. Den kom från en kort och kraftig man med vildvuxet skägg som tycktes Ale vagt bekant. ”Känner du inte igen mig?” fortsatte mannen. ”Det är jag, Kharem, byggmästare och vän till din forne herre Ummar.”
   Ale igenkände nu den man som under gästabudet beklagat sig över att främlingar och inte saabahliter återuppbyggt Saabahl efter de förödande saabahlitiska krigen och han skyndade sig att hälsa honom med en vördsam bugning. Men Halim hjälpte honom snabbt upp igen.
   ”Det är jag som ska hälsa Saabahls hjälte”, sade han. ”Stort har ditt namn vuxit sig och det är dina gärningar allena som åstadkommit det. Men vad gör du här och varför är du ensam? Låg som hög i Saabahl oroas över Sol och Månes långa och tysta frånvaro. Fann ni inte vad ni sökte söderut?”
   Byggmästarens ord fick Ale att oroligt se sig om och denne förstod genast allvaret och sänkte rösten.
   ”Mitt fartyg ligger vid norra kajen”, viskade han. ”Där kan vi tala ostört om du så önskar.”
   Ale nickade tacksamt och de hastade iväg alla tre. Kharem välkomnade dem till ett fartyg som med sin korta och breda form påminde om sin ägare. Väl ensamma i en hytt tog Ale åter till orda.
   ”Har inte Sol och Månes hörts av ännu?” frågade han.
   ”Inte sedan ni lämnade Saabahl tillsammans. Min handel faller under den Högste Tjänarens jurisdiktion så hans förehavanden är mig väl bekanta. Jag har flera utgående kontrakt och mina affärer kan bli lidande om inte…”
   ”Då är det av yttersta vikt att jag kommer till Saabahl och den Högste Tjänaren snarast”, avbröt Ale. ”Går det att ordna?”
   ”Naturligtvis”, svarade byggmästaren och sken upp. ”Vi kan lätta ankar omedelbart. Och då lägger du kanske ett gott ord eller två för din gamle vän Kharem också?”
   Ale nickade och byggmästaren slog belåtet ihop händerna.
   ”Låt mig få besegla vår överenskommelse med en kopp…” började han men avbröt sig då han såg Ales otålighet. ”… efter att jag gett order om avfärd förstås”, skyndade han sig att tillägga.
   Först när Mar-Ashak försvunnit i bakgrunden kunde Ale kosta på sig att slappna av. Kharems skepp var snabbare än det såg ut och inga andra skepp färdades i den här riktningen. Ingen som kunnat tänkas ha bevittnat händelserna vid soltemplet skulle längre kunna hinna före honom. Byggmästarens erbjudande om dryck tog han nu tacksamt emot och passade på att höra sig för om tidender från Saabahl.
   ”Jag önskar att jag hade något att berätta”, suckade Kharem. ”Mina hus byggs under en lång tid för att sedan stå under en lång tid. De byggs för att se många generationer passera in och ut genom sina dörrar. Men idag bryr sig flesta bara om sig själva. Få är längre intresserade av att blicka så långt framåt och än färre av att arbeta för så avlägsna mål. Stora utmaningar väntar, vare sig Sol och Måne återvänder eller ej.”
   ”Men hus kommer väl alltid att behöva byggas?” insköt Ale, som ville styra undan diskussionen från Sol och Månes öde.
   ”Vårt eget folk har sedan länge förlorat förmågan att bygga hus. Bland de förslavade folken har vi sökt dem i stället. Men nu avtar förmågan också hos dessa. Det blir allt svårare att locka nya ynglingar till yrket. Vad värre är, det blir allt svårare att behålla gamla arbetare. Det är som om någonting annat lockar dem. Men vad kan väl locka mer än att uppföra bestående monument?”
   Ale förblev byggmästaren svaret skyldig och denne fortsatte.
   ”Men det är inte bara byggare som saknas utan också köpare. Hus köpes av människor med framtidstro men det är som om den tron saknas. Det borde inte vara så. Vi har länge varit förskonade från krig och farsoter. Vår handel har gett oss styrka och välstånd. Aldrig förr har Saabahls folk varit så lyckligt som nu. Ändå är vi inte nöjda.”
   Kharem blickade ut över vattnet, åt Saabahl till.
   ”Det är som om vi väntar på något. Vi vet bara inte vad.”

19. Väntans slut

   ”Mörkret må tvinga bort solen för en stund men ingenting kan hindra solen från att återkomma och åter skingra mörkret.”

   Okänd filosof

   Draperiet mot den sal som kallades trons väg drogs långsamt undan och Minn stålsatte sig med ett djupt andetag. Hon satt på huk på offeraltaret, den marmorbädd som inretts åt solprinsessans offer på offrets väg, och i hennes huvud ekade de ord hon och Cinnobe kommit överens om. Men skulle de finna vägen till hennes tunga och skulle de kunna övertyga kung Paracindros? Snart skulle hon få veta det.
   I dörröppningen visade sig nu åter den brände kungen av Parator, lika försiktig som den första gången han trädde inför Minns ögon. Den här gången var han dock inte ensam och för ett ögonblick blev Minn ställd. Bredvid honom stod en man som till det yttre var lik kungen men som inte tycktes ha genomgått samma umbäranden.
   Det var en stolt och rakryggad man med ett ansikte fritt från brännskador och andra blessyrer. Huvudbonaden var identisk med den som Paracindros bar och det tjocka flätade skägget var hans eget och inte ett lösskägg. Ett leende blixtrade till när han såg henne och avslöjade jämna rader av bländvita tänder men försvann lika snabbt. Ögonen däremot måste ha varit mörka för hon kunde inte urskilja dem i dunklet utan fick intrycket av att två tomma ögonhålor noga betraktade henne.
   Minn insåg besvärat att det inte var främlingen som var lik kungen utan kungen som sökt efterlikna främlingen. Men vilken man kunde utöva ett sådant inflytande på Parators främste och varför hade inte Cinobe sagt någonting om honom? Skulle hon kunna lura också honom att hon var solprinsessan? Det fanns bara ett sätt att få svar på den frågan ty det var för sent att dra sig ur nu.
   ”Dottern min?” började Paracindros försiktigt. ”Är allt väl med dig?”
   Minn tvingade bort blicken från den främmande mannen och återvände till sitt inövade skådespel. Hon vände sig avmätt bort från dem och mot soltemplets inre i stället så att de besökande kom att se henne i profil. Så höjde hon sina armar och reste sig sakta upp. Från besökarna kom de väntade utropen av häpnad när de fick se henne i full blom och gav henne kraft att fortsätta.
   ”Träd fram, o Cindar”, sade hon med en röst som inte var hennes egen. ”Ditt folk har gett dig ditt offer, ge det nu dess frihet åter.” Och Zenith hörsammade hennes kallelse.
   I soltemplets mörka inre kunde först anas ett svagt ljus men det växte snabbt i styrka. En ljusstark skepnad framträdde mot det tjocka draperiet, en skepnad som med sina onaturliga extremiteter mer påminde om en demon än om en gud. Ben kunde anas men de slutade i klor snarare än i fötter. Där armar borde ha funnits framträdde i stället väldiga vingliknande former. I det oformliga huvudet kunde bara en enda detalj urskiljas, ett kraftigt näbbliknande utskott som krökte sig och slutade i en sylvass spets.
   Så hävdes draperiet åt sidan och alla dessa intryck sammansmälte i en enda väldig ljuskropp, så bländande att Minn tvingades vända blicken mot marken. Hur mycket än Cinobe hade förberett henne för detta möte så kunde hon inte hålla skräcken tillbaka och det var bara med yttersta möda hon förmådde stå kvar.
   Hon kände snarare än såg hur den den demon som trätt i Cindars ställe rörde sig runt henne och betraktade Parators offer. Skulle den tro på att hon var solprinsessan? Om inte, vad skulle dess straff bli? Skulle Minn ens hinna förstå att hon genomskådats innan Zeniths fulla vrede drabbade henne, så som den drabbat Sol och Måne?
   Men så med ens försvann ljuset runt omkring henne och när hon blinkande tittade upp så var hon åter ensam i salen, med Paracindros och den främmande mannen som enda åskådare. I den förres ansikte kämpade skräckslagen vördnad med extatisk glädje medan den senares inte heller nu avslöjade några känslor.
   ”Offret har fullbordats”, sade Minn i ett försök att återta initiativet men avbröts då främlingen för första gången tog till orda.
   ”Offret har påbörjats”, rättade han på en främmande dialekt men med en röst lika fri från känslor som ansiktet.
   Minn kom av sig och visste inte hur hon skulle tolka hans ord men Paracindros besvarade hennes outtalade fråga.
   ”Med vårt offer har vi förnyat den urgamla pakten mellan Cindar och våra båda folk. Cindar kommer nu att ge oss styrka att bryta våra bojor och resa oss mot våra förtryckare. Nästa offer kommer inte att äga rum här utan i fiendens hjärta, i Saabahl.”
   Minn blev alldeles kall inombords när hon hörde kungens tal. Var det för detta syfte som så många paratorer gått i döden, för att bringa än mer död?
   ”Men är detta verkligen förenligt med Cindars vilja?” försökte hon invända men förgäves.
   ”Det är Cindars vilja. Det var hans egen önskan att vi skulle bringa honom offer på det att han skulle uppnå styrka nog att själv förse sig med offer.”
   Detta hade inte Cinobe sagt någonting om. Att hon skulle ha undanhållit denna sanning för Minn kunde hon inte tro henne om. Hade då fadern ljugit för sin egen dotter?
   ”Av himlens och människornas kroppar lever våra gudar”, fyllde främlingen i. ”Men allt för snara var vi att slå tillbaka mot de saabahlitiska uppkomlingarna. Vi släppte loss Nadir från hans mörka tempel att kräva saabahliternas blod. Berövad sitt mörker besegrades Nadir dock av deras trollkarl och störtades från himlen ned på vår stad. Ur Nadirs fallna kropp kunde vi ännu en tid förvärva vapen i vår kamp men nu har den förenats med marken och är intet mer. Zenith däremot, eller Cindar på ert språk, har tack vare ert folks blod vuxit sig starkare än deras trollkarl. Med ljusets hjälp ska Zenith visa sig starkare än deras stad också. Intet kommer att kunna störta Zenith från himlen.”
   Detta var mer än vad Minn förmådde ta in. Vad pratade han egentligen om? Hon måste avbryta diskussionen och återvända till Cinobe, tillsammans måste de hitta en lösning innan dessa mäns vanvettiga planer sattes i verket.
   ”Solprinsessa”, fortsatte han. ”I dig har gudar och människor åter förenats. Dit du går, dit går också Zenith. Vår armé är uppsatt och redo att marschera mot Saabahl med den lysande solen som ledare. Är Zenith redo att lämna sitt tempel och låta vår sekelgamla hämnd falla över saabahliternas stad? Är du redo att leda Zenith dit?”
   Vad skulle Minn svara på det? I förtvivlan vände hon sig till Paracindos, till den av dem som trodde att Minn var hans dotter.
   ”Far”, sade hon. ”Har jag tjänat Cindar för att Cindar ska tjäna andra än vårt eget folk?”
   ”Dottern min”, svarade han förbindligt. ”Betänk att det inte är de som kom till Cindar utan Cindar som kom till dem. Det var i detta land han togs emot när vi förkastat honom. Det är med detta folks nåde som vi åter förenas med honom. Våra folk är ett under Cindar.”
   Minn stirrade häpet på den främmande mannen. Med en lätt bugning visade denne att han förstått vilken fråga som föresvävade henne.
   ”Kung Dareion XXIV välkomnar solprinsessan och hennes folk under sitt banér.”

   ”Jag hatar honom!”
   Utbrottet följdes upp av en offerskål som med all kraft slungades in i väggen.
   ”Han har inte bara lurat mig, han har lurat hela vårt folk. Inte nog med att han fött den där ljusdemonen med sina egna undersåtar, han har allierat sig med våra ärkefiender också. De övergav oss utanför sina egna stadsmurar, de drev ut oss i öknen att klara oss själva, och nu kommer de stolta tillbaka med sina lögner och avgudar.”
   ”Hon kan höra dig”, viskade Minn och kastade en orolig blick mot offersalen till.
   ”Det struntar jag i! Jag borde ha gjort slut på det här för länge sedan. Mitt liv har bara tjänat till att bringa död åt andra. Jag borde ha gått i döden och tagit hennes fördömda avkomma med mig en gång för alla!”
   ”Men än är det väl inte försent att fly?” försökte Minn. ”Alla är inte som din far. Paido visar på att det ännu finns förnuft kvar hos Parator. Låt oss fly och lämna åt krigshetsarna att förgöra varandra.”
   ”Du förstår inte”, flämtade Cinobe, darrande av återhållen vrede. ”Ett krig kommer bara att föda Zenith än mer och göra henne än starkare. Vart tror du att hon kommer att gå efter Saabahl? Dareierna eller oss? Eller båda? Hennes hunger är omättlig.”
   ”Men kan hon verkligen inte besegras?”
   ”Du hörde vad de sa. Offren tjänade inte bara hennes avkomma, de tjänade också henne själv. Dareiernas avgudar lever inte på sina tillbedjares dyrkan, de lever på deras blod och på himlakropparnas kraft. Utan blod har de varit inspärrade i sina tempel, Nadir av ljuset och Zenith av mörkret. Men om Zenith nu är stark nog att nå Saabahl och återvända innan dagens slut så finns det inte längre någon gräns för hennes inflytande. Och allt är mitt fel.”
   Vare sig det var utmattningen eller insikten om hennes skuld som gjorde det så tog utbrottet till slut ut sin rätt och vreden övergick i tårar. Minn tog henne i sin famn och lät henne gråta ut mot sin axel. Fanns det verkligen ingenting de kunde göra? Men så kom hon att tänka på en sak.
   ”Den där Nadir besegrades ju”, sade hon. ”Då kan väl också Zenith besegras?”
   ”Nadir besegrades av en trollkarl, av den där Sol och Måne, och hur han än gjorde så tog han med sig sin hemlighet i graven.”
   Minn var nära att säga att han inte var mer trollkarl än hon själv men fann det bäst att tiga om det.
   ”Det är lättare att störta solen från himlen än Zenith”, fortsatte Cinobe uppgivet.
   ”Vad sa du?” utbrast Minn.
   ”Jag sa att det är lättare att störta solen. Så länge den är uppe så kommer Zenith att vara oövervinnerlig.”
   Ett plötsligt hopp väcktes inom Minn och trots sin upprördhet kunde inte ens Cinobe undgå att känna det.
   ”Vad tänker du på?” undrade hon.
   ”Vi kan störta solen”, svarade Minn.

   Lite senare satt Minn åter i offersalen med blicken fäst på det draperi som dolde Zeniths sal. Till vänster om henne bevittnade kungarna Paracindros och Dareion hennes samtal och till höger om henne, dold för allas ögon, prinsessan Cinobe. Minn tog ett djupt andetag och återvände än en gång till sin roll som solprinsessa, som länk mellan Parator och Cindar.
   ”Cindar”, sade hon med hög röst. ”Träd fram för att mottaga ditt folks nästa offer.”
   Än en gång flammade det till bakom draperiet och Minn stålsatte sig för sitt andra möte med Zenith. Den här gången stannade ljusdemonen kvar i sin sal men en ström av känslor nådde ändå fram till Minn. Där var samma känslor av hunger och begär, som vid deras första möte, men där var också andra känslor, ömma och moderliga känslor.
   Upplevelsen fyllde Minn med tillförsikt. Den dareiske kungen må ha varit likgiltig gentemot alla de människor som sänts till Zeniths altare men om Zenith själv ägde han insikt. Dareiernas ljusgud trodde verkligen att Minn bar på hennes avkomma och så länge hon trodde det så var det inte hon som hade makt över Minn utan tvärtom.
   ”Cindar”, fortsatte hon. ”Tiden är inne för dig att träda fram inför ditt folk. På årets längsta dag ska du träda fram under solen och visa upp dig i all din prakt. Ditt folk kommer då att kasta sina bojor och resa sig mot sina förtryckare. På den tionde dagen efter ditt framträdande kommer ditt folk att vänta utanför Saabahls portar. Lämna då ditt tempel och led oss i striden och vi skola frambära vårt nästa offer till dig. Med saabahliternas blod ska vi släcka din törst, med saabahliternas kött ska vi mätta din hunger och med saabahliternas ben ska vi uppföra ett nytt och större tempel åt dig.”
   Än en gång flammade det till bakom draperiet och än en gång trädde den skrämmande ljusskepnaden ut. Några ord yttrades inte men Minn kände snarare än hörde hennes svar.
   ”Zenith kommer”, löd det.

20. Den Högste Tjänarens dröm

   ”Om vi sover mer än vi är vakna, är då drömmen vår verklighet och verkligheten blott en dröm?”

   Okänd filosof

   Det var med tungt hjärta som Ale återsåg Saabahls silhuett mot skymningshimlen. Två gånger hade han återvänt till den saabahlitiska huvudstaden och båda gångerna hade han återvänt utan Minn. Fanns det ännu något hopp kvar eller vore det bäst att en gång för alla lät det fara, att lämna Minn och alla ljuva minnen till det förflutna och i stället blicka framåt?
   Men nej, det varken ville eller kunde han tillåta sig att göra. I hans hand låg ännu solprinsessans hårlock. Hans blick hade återvänt till den gång på gång. Kanske var det bara som han intalade sig men för varje gång blev han mer och mer säker på att den verkligen tillhörde Minn. Men betydde den också att hon levde? Hur hade den annars kommit till soltemplet och solprinsessans hand? Men varför hade hon i så fall inte givit sig till känna? Och varför hade han fått intrycket att solprinsessan visste mer än vad hon velat säga? Kunde det rent av vara så att…?
   Nej! Hur det än låg till så fick han inte låta sig plågas mer av den. Han hade ett viktigt uppdrag framför sig, ett uppdrag som av solprinsessans ord att döma hela deras folks framtid hängde på, och han måste sätta det först och främst. Men sedan...
   Skeppet anlöpte sakta Saabahls hamn. Den var sig lik sedan Ales första ankomst med Ummar. Köpmannen undrade säkert vad som blivit av honom och Minn men han orkade inte återse honom och väcka upp alla de gamla minnena. I stället tog han farväl av den vänlige byggmästaren och överlät åt honom att berätta och gick iland tillsammans med Paido.
   Hans väg ledde nu till den enda boningen i staden där han kunde återse Cindar, till Främlingarnas ö och det tempel som låg där. Han kände det som om han var skyldig Cindar detta, som om han lämnat honom och åter borde betyga honom sin vördnad. Han kände också att han åter behövde hans styrka.
   Också templet var sig likt och Ale gläntade varsamt på porten. Brinnande ljus tydde på att abbedissan var i närheten men ingen levande syntes till.
   ”Är detta Cindars hus?” viskade Paido vördnadsfullt. Han kände ju inte till något annat än paratorernas förvanskade soldyrkan och betraktade nu storögt det som i Ales ögon bara var en blek spegelbild av Cindarells vackra kyrkor och katedraler.
   ”Stanna du här och se dig om så ska jag leta efter abbedissan”, sade han.
   Han fortsatte längre in i templet upptäckte en lucka i golvet, varifrån ljus trängde ut. Kunde hon vara där nere? En uthuggen stentrappa ledde ned under templet och han följde den till en underjordisk krypta. Också här brann levande ljus och lyste upp en smal gång kantad av enkla men vackra stenstatyer som såg ut att vara uppställda för att vakta de väggravar som skymtade bakom dem. Av namnskyltarna att döma föreställde statyerna abbedissor från templets första tid, från tiden kring de dareiska krigen, och ju längre Ale trädde in, desto äldre blev gravarna.
   Så nådde han gångens slut och blev stående framför en ensam staty. På golvet låg en flersvansad piska omgiven av ännu icke torkade blodfläckar men det som verkligen fångade Ales uppmärksamhet var själva statyn. Till skillnad från de andra statyerna så föreställde denna ett par, en man och en kvinna vars huvuden dolde sig i takets skuggor. Han sträckte sig efter ett ljus för att lysa upp rummet men avbröts av en röst bakom sig.
   ”Vad gör du här?”
   Ale vände sig om och fann sig öga mot öga med abbedissan Chandra. Hon såg uppriven ut med blekt ansikte och klädnaden i oordning.
   ”Jag sökte bara Cindar”, skyndade sig Ale att svara.
   ”Han sökes bäst uppe i templet. Här finns blott mina företrädare och de levande må lämna dem i fred.”
   Väl uppe i templet igen blev abbedissan åter lugnare.
   ”Det gläder mig att du återvänder till Cindar”, sade hon stillsamt men med en förebrående ton. ”Elaka tungor talade om att du vänt honom ryggen.”
   Chandras ord återuppväckte än fler minnen hos Ale. Som genom en dimma såg han framför sig hur ett sällskap lämnade staden Saabahl i guden Saabahls namn. I sällskapet uppfattade han en skepnad som till det yttre liknade honom själv men som likväl kändes som en främling.
   Men det kunde inte ha varit han! Han hade ju lämnat Saabahl i Cindars namn, för att återfinna sina fränder och sin… Han förmådde inte avsluta tanken.
   ”Hur är det fatt?” avbröt Chandra hans tankar. ”Du blev med ens så blek.”
   Hon skyndade sig att hälla upp en bägare vatten som Ale hastigt tömde. Hans törst brände som en eld, en eld som inte lät sig släckas av vanligt vatten, en eld som brunnit ända sedan… ända sedan han lämnade Saabahl och anträdde den väg som sedermera förde honom ned i djupaste vemod.
   Chandra måste ha missförstått hans ansiktsuttryck ty hon fattade båda hans händer.
   ”Sörj inte ditt misslyckande”, sade hon milt. ”Cindar lär oss att glömma vårt förflutna och blicka framåt. För hans barn må hans vägar te sig outgrundliga men Cindar allena ser målet. Hav förtröstan om att också detta har ett högre mål.”
   ”Men jag har inte misslyckats!” utbrast Ale. ”Jag fann verkligen Parator och jag fann… henne.”
   ”Det är sant”, tillade Paido, som sett dem komma upp och nu skyndade sig att hjälpa Ale han med. ”Jag är Paido av Parators stam och det är tack vare Ale som jag är här.”
   Men abbedissan tog ingen notis om den unge pojken. I stället kände Ale hur hennes grepp om hans händer hårdnade.
   ”Du fann vem?” frågade hon skarpt.
   ”Jag… jag vet inte”, mumlade Ale, som åter ansattes av den dimma som fördunklat hans minnen. ”Jag trodde först att jag aldrig skulle finna Minn igen, sedan att jag verkligen funnit henne, men nu… nu vet jag inte.”
   Ale fortsatte att berätta osammanhängande om det som hänt honom sedan han lämnat Saabahl i sällskap med Sol och Måne och dennes hejdukar, så som han skymtade det genom den dimma som envist fördunklade hans minnen. Han berättade hur han funnit Biblioteket och där trott att Minn varit död för att sedan finna Parators soltempel och där tro att Minn ännu levde. Han berättade också om hur Sol och Måne gått under för den okända fara som nu också hotade Saabahl och om hur solprinsessan manat honom att varna den Högste Tjänaren för den. På något vis lyckades Chandra sammanfoga allt detta och när han var klar hade hon bara en fråga.
   ”Den här solprinsessan?” yttrade hon behärskat. ”Du är säker på att hon inte är densamma som den du begav dig ut att leta efter?”
   ”Det kan inte vara hon”, svarade Ale. ”Den här kvinnan var… havande.”
   Hans ord berörde abbedissan djupt.
   ”Ödet rusar likväl mot sin fullbordan”, mumlade hon bedrövat. ”Det som hände förr upprepar sig idag och våra handlingar båtar föga. Det orena låter sig varken isoleras eller dödas.”
   ”Men det är inte sant!” framhärdade Ale. ”Vi kan göra något. Om Parator befrias kommer det onda som håller dem i sitt grepp att gå under. Så har solprinsessan sagt. Om jag bara lyckas övertyga den Högste Tjänaren så kommer allt att gå bra.”
   Chandra tittade på honom med glasartad blick.
   ”Ja”, mumlade hon. ”Vad inte Cindars folk är för svaga för att uträtta, det må hedningarna göra i vårt ställe. Men kommer han att lyssna på dig? Det ryktas om att han låtit låsa in sig i sin tronsal i väntan på att Sol och Måne ska återvända och tyda hans senaste dröm. Innan han förstått Saabahls vilja vill han intet göra.”
   Dröm? Abbedissans ord återuppväckte än fler minnen hos honom. Sol och Månes sista ord till honom hade varit att den Högste Tjänarens vilja var Sol och Månes vilja. Men hur hade hans ord fallit i det brinnande biblioteket? Där hade han talat om att Saabahls vilja varit den Högste Tjänarens vilja och kommit till honom i en dröm om eld och död. Men hur hade han kunnat veta det om inte…?
   ”Jag känner den Högste Tjänarens dröm”, sade han bestämt. ”Jag vet var den kommer från och jag vet att tyda den åt honom.”
   Både Chandra och Paido stirrade klentroget på honom. Abbedissan öppnade munnen för att fråga något men mötte Ales blick och avstod från sin fråga.
   ”Ja”, upprepade hon i stället. ”Gå du till den Högste Tjänaren. Inta den tomma plats som Sol och Måne lämnat vid hans sida och berätta för honom så som du berättat för mig och hört berättas från denna solprinsessa. Må han bli ett villigt redskap i Cindars hand. Gå, och Cindar vare med dig!”
   Paido gjorde en ansats att följa med men Ale skakade på huvudet.
   ”Du har följt mig tillräckligt långt”, sade han. ”Men till den Högste Tjänaren är det bäst om jag går ensam. Stanna du här tills jag återvänder.”
   Pojken protesterade men Chandra gav sitt bifall.
   ”Det är Ale allena som äger tillträde till palatset”, sade hon. ”Det är blott genom honom som Cindar kan tränga in Saabahls hjärta. Låt honom gå ensam så väntar vi kvar här och ber för honom.”
   Ale lämnade templet bättre till mods än han kommit till det. Abbedissan hade gett honom det mod han behövde för att ställa sig öga mot öga med den Högste Tjänaren, för att begära av honom det som ingen tidigare begärt av honom eller hans företrädare, att ge slavar friheten åter. När Saabahls palatsmurar tornade upp sig framför honom tvekade han inte utan begav sig raka vägen in.
   Några nyheter från hans mellanhavanden med Sol och Måne hade uppenbarligen inte nått det saabahlitiska hovet ännu. Som Saabahls hjälte och ledare för rådgivarens livvakt kunde han obehindrat kunnat kliva in genom palatsportarna och genom de många salarna och korridorerna. Nu befann han sig emellertid inför det sista hindret, de gyllene dubbelportar bakom vilka Mokhatar um-Saals tronsal väntade. Utanför rörde sig flera ämbetsmän men de höll ett tydligt avstånd såväl till dubbelportarna som till Ale.
   ”För mig till den Högste Tjänaren!” sade han till den närmaste av dem i en befallande ton som han hoppades skulle dölja hans osäkerhet.
   Ämbetsmannen röjde inte med en min att han hört honom utan sökte i stället skynda vidare.
   ”Låtsas inte att du inte förstår mitt språk”, röt Ale, ”eller vid Saabahl så kommer det svärd som räddade din herres makt på arenan att ge ditt kött till din herres hundar!”
   Ale hade i själva verket lämnat Tölding i Chandras vård för att Mokhatar um-Saal skulle våga ta emot honom men det räckte med hans ord, ämbetsmannens hastigt bleka ansikte vittnade om att han förstått.
   ”Tillgift, herre”, sade han på brutet tungomål, ”men den Högste Tjänaren tar inte emot besök förrän Sol och Måne är tillbaka och tyder hans senaste dröm.”
   ”Jag kan tyda hans dröm!” sade Ale med så hög röst att han hoppades att den skulle tränga ända in Mokhatar um-Saal själv.
   Ämbetsmannen blev om möjligt ännu blekare och försökte förtvivlat stamma fram ett svar. Han behövde emellertid inte fatta något beslut ty i detsamma öppnades den ena dubbeldörren på glänt och den Högste Tjänarens runda, mustaschprydda ansikte tittade ut.
   ”Kom in”, befallde han.
   Vid Ales förra besök hade tronsalen varit full av folk men nu gapade den tom. Sol och Måne hade tydligen inte tagit några risker före sin avfärd utan sett till att inga initiativ togs i hans frånvaro.
   Mokhatar um-Saal slog sig ned på sin kuddbeklädda tron och torkade svett ur pannan med en gräll och parfymdoftande näsduk. Ale noterade att hans ögon var mörka och han såg ut att inte ha sovit på länge.
   ”Var är min rådgivare?” frågade han. ”Varför har han sänt dig att tyda min dröm?”
   ”Det jag har att säga är ämnat enbart för era öron”, replikerade Ale. ”Kan jag tala utan att någon annan hör oss.”
   Den Högste Tjänaren gestikulerade otåligt ut över den tomma salen och Ale tog till orda.
   ”Jag kan tyda er dröm”, började Ale försiktigt och vägde varje ord, ”därför att jag vet varifrån er dröm kommer. Ni har drömt om död, inte sant?”
   ”Hur kan du veta det?” utbrast Mokhatar um-Saal. ”Jag drömde det natten före er avfärd. Inte ens Sol och Måne känner till den.”
   ”Sol och Måne känner till den”, fortsatte Ale än försiktigare, ”därför att han själv ingett den Högste Tjänaren hans dröm. Jag vet inte hur men jag hörde honom erkänna att han gjort det för att sedan kunna rättfärdiga att han i stället för den utlovade befrielsen bringat död till era förslavade undersåtar. På så vis har han bedragit inte bara er utan alla Saabahls Högste Tjänare.”
   Mokhatar um-Saal lutade sig tillbaka med klentrogen min. Han såg ut som om han inte visste om han skulle skratta eller gråta.
   ”Du inser förstås”, sade han långsamt, ”att din anklagelse omfattar inte bara den rådgivare som uttyder Saabahls vilja utan också de tjänare som genomdriver Saabahls vilja.”
   Den oväntade vändningen fick Ale att komma av sig och den Högste Tjänaren fortsatte i mer agiterad ton.
   ”Jag är inte omedveten om folkets tal på gator och i gränder. De håller mig för en galjonsfigur, oförmögen att se bortom mitt palats väggar och intresserad blott av maktens sötma. Men Förste Tjänaren var av enkel börd och rörde sig bland enkelt folk och tjänarna efter honom följer hans exempel. Vi lämnar ofta palatset och ser verkligheten inte genom våra ämbetsmäns ögon utan genom våra egna ögon. Du anklagar således inte bara Sol och Måne för förräderi utan också mig för blindhet. Om det ligger någon sanning i det så skulle jag eller någon av mina företrädare ha sett det före dig och agerat.”
   ”Men…”, stammade Ale och sökte förtvivlat efter argument, ”… tänk om era företrädare har sett det. Tänk om de försökte agera och… avlägsnades.”
   I sista ögonblicket hade han erinrat sig köpmannen Ummars ord om att Saabahls Högste Tjänare tenderade att bli kortvariga på tronen. Argumentet fick önskad effekt och Mokhatar um-Saal tystnade tvärt.
   ”Omöjligt”, sade han sammanbitet, men det verkade som om han försökte övertyga sig själv mer än Ale. ”Jag är Saabahls Högste Tjänare. Ingen av hans folk skulle våga lägga hand på hans tjänare. Ingen!”
   Ale insåg att han hittat en öppning och ökade insatsen.
   ”Inte av Saabahls folk kanske men väl andra folk. Hur länge har Sol och Månes livvakt bestått av främlingar? Många finns ännu kvar i palatset. Kan ni lita på dem?”
   Saabahls härskare tycktes söka skydd bland kuddarna ju mer Ale talade.
   ”De Odödliga lyder mig fortfarande”, mumlade han. ”Den Förste Tjänarens livvakt bestod av tusen trogna män och deras led förnyades ständigt. De har skyddat den Högste Tjänaren mot såväl yttre som inre fiender allt sedan dess.”
   ”Lyder de er eller den som betalar?” fortsatte Ale skoningslöst, väl medveten om penningens makt i Saabahl, och redogjorde i hastiga ordalag om den skatteindrivning som han bevittnat där Sol och Måne och hans livvakter i stället för att förhindra röveri sett till att berika sig själva.
   ”Först mina pengar och sedan min armé”, jämrade sig Mokhatar um-Saal. ”Vad mer vill han ta av mig? Min tron? Mitt liv? Är jag alldeles ensam?”
   Ale lät honom våndas en stund och spelade så sitt sista kort.
   ”Sol och Måne utgör inte längre ett hot mot er. ”Den solgud som han begav sig ut för att besegra blev hans bane. Samma solgud hotar nu också Saabahl.”
   Mokhatar um-Saal bleknade vid hans ord.
   ”Omöjligt”, viskade han. ”Sol och Måne kan inte dö. Sol och Måne har tjänat Saabahl sedan den Förste Tjänarens tid.”
   ”Icke desto mindre såg jag själv honom falla. Det åligger därför den Högste Tjänaren att rädda Saabahl undan denne solgud.”
   ”Vad kan jag göra?” gnällde härskaren. ”Saabahl sände oss Sol och Måne i vår nöd och det är tack vare hans råd som vårt rike är vad det är idag. Saabahl står och faller med honom. Utan honom är vi dömda till undergång.”
   ”Det är inte med Sol och Måne som Saabahl står och faller, det är med er. Sol och Måne må ha viskat i ert öra men det är i er som Saabahls vilja manifesterats, det är de högsta tjänarna som stått och står Saabahl närmast och det är ni som är kallade att rädda riket. Vad ni gör, det gör ni för Saabahl, men vad Sol och Måne har gjort, det har han gjort enkom för sig själv.
   ”Men vem kan jag lita på? Jag står ju ensam, som en gång den Förste Tjänaren i vårt rikes gryning. Det var till honom som Sol och Måne kom i hans nöd. Vem kan komma till mig i min nöd?”
   Ale tog ett djupt andetag och lade så äntligen fram det ärende som fört honom till Saabahl till att börja med.
   ”Sol och Måne var inte den förste att sträcka den Förste Tjänaren en hand. De som först gjorde det kan ännu göra det igen, om ni vill ta emot den.”
   Mokhatar um-Saal stirrade på honom med vild blick.
   ”Vilka då?”, frågade han. ”Tala!”
   ”Parators stam. De slavar som kom från havet och en gång räddade Saabahl finns ännu kvar i landet. Det är era gamla bundsförvanter som ni köpte av slavjägarna i söder och som ni nu håller förslavade i bergen i öster.”
   ”De försvunna slavarna från havet? Menar du att de funnits bland oss alla dessa år?”
   ”Ja. Sol och Måne måste ha känt till det men av fruktan för dem hållit dem långt från Saabahl. Men de önskar inte er undergång, bara sin frihet. Om ni ger dem deras frihet åter och låter dem återvända till havet kan de än en än en gång rädda Saabahl. Jag har talat med deras solprinsessa och hon önskar själv komma till er.”
   Mokhatar um-Saal begrundade darrande hans ord. Det var uppenbart att förlusten av dessa slavar vägde tungt, till och med när hans eget liv tyngde ned den andra vågskålen. Men till slut så nickade han tungt.
   ”De Högsta Tjänarna har ständigt sökt befria Saabahl från vantro och ena landet under en och samma tro. Dessa slavar har emellertid vägrat anamma den rätta tron. Kanske är det den bästa lösningen att i stället befria dem.”
   Han reste sig upp, anlade ett så värdigt yttre som den svettiga pannan och de skrynkliga kläderna tillät, och tecknade åt Ale att avlägsna sig.
   ”Bringa slavarna bud om deras kommande frihet”, sade han. ”Jag emotser ett besök av deras solprinsessa för att ta emot hennes utsträckta hand och avlägsna hennes bojor.”
   Ale bugade och skyndade sig att backa ut ur salen. Det hela hade gått över förväntan och Saabahls härskare var nu på hans sida. Nu måste han skynda sig tillbaka till solprinsessan.
   Han hade emellertid inte hunnit lämna palatset förrän han blev upphunnen av en grupp ämbetsmän, bland vilka han igenkände den som vägrat släppa in honom till den Högste Tjänaren. Han föreföll betydligt mer tillmötesgående nu.
   ”Tillgift, herre”, flämtade han. ”Er närvaro är önskad av den Högste Tjänaren.”
   ”Igen?” undrade Ale. ”Varför då?”
   ”Det vore mig främmande att ifrågasätta mina befallningar”, svarade ämbetsmannen urskuldande, ”men det sades gälla ett budskap till en solprinsessa.”
   Ale rynkade på pannan men fann det för gott att följa med tillbaka. Han fördes först genom samma salar och korridorer som tidigare men i stället för att fortsätta till tronsalen så visade ämbetsmannen på en trappa upp i ett torn.
   ”Den Högste Tjänaren väntar er däruppe”, sade han, bugade och avlägsnade sig hastigt.
   Ales undran började nu övergå i oro. Varför hade Mokhatar um-Saal lämnat sin tronsal och begett sig upp i ett torn och vad hade han sett där som fått honom att be Ale komma tillbaka? Var solprinsessan och hennes folk redan på väg till Saabahl, så som hon lovat? Det fanns bara ett sätt att få svar.
   En lång och mörk spiraltrappa förde honom högre och högre upp och så vitt han mindes från palatsets yttre så måste han nu befinna sig på en av Saabahls högsta platser. Trappan slutade framför en dörr på glänt. Ale tvekade ett ögonblick men intalade sig att han ju inte hade något att frukta här och sköt upp den.
   Rummet vilade i dunkel men från en liten fönsterglugg föll lite dagsljus in. Ale kunde skönja någon därinne och tog ett steg in men ryggade sedan förskräckt tillbaka. Det fanns verkligen någon därinne men bara huvudet, uppstoppat på en påle, och från den avhuggna halsen droppade ännu färskt blod. Vad värre var, huvudet tillhörde Saabahls förre Högste Tjänare, Mokhatar um-Saal.
   ”Varför så tyst?” frågade en alltför bekant röst bakom honom. ”Har du inga fler råd att ge honom i mitt ställe?”
   Ale snurrade runt och fann sig än en gång möta Sol och Månes maskerade ansikte.

21. Bödlar och offer

   ”Krigaren tar segern, svärdet tar blodet och korparna tar köttet.”

   Gammalt krigarordspråk

   Vilken flik Minn än gläntade på så såg hon bara ändlösa rader av soldater runt den täckta vagnen. Hon hade lovat Ale att komma efter honom till Saabahl men hon hade tänkt komma ensam i fred, inte i spetsen för en armé i krig. Hur skulle det gå nu?
   Än så länge hade allt gått enligt planerna, än så länge hade hon och Cinobe kunnat bevara sin hemlighet. Zenith hade visat upp sig för Parator och som en man hade de rest sig och vällt nedför bergen och ut i öknen. De få vakter som hade sökt hindra dem hade snabbt nedgjorts av de dareiska krigarna medan resten fångats in. Ingen spejare skulle tillåtas varsko de styrande i Saabahl. Ingen armé skulle ges tillfälle att hindra dem från att nå den saabahlitiska huvudstaden. Väl där skulle inga murar vara för höga för att hindra ett anfall från solen, från Zenith. Bara solen själv skulle kunna göra det. Om hon hade rätt.
   ”Du ser bekymrad ut”, anmärkte Cinobe. ”Är det något fel?” Då hon inte fick något svar fortsatte hon. ”Det är honom du är bekymrad över, inte sant?”
   Minn nickade till svar.
   ”Jag trodde att jag förlorat honom. Och när jag fann honom igen kunde jag inte ens berätta. Vem vet vad som kan ha hänt sedan vi skildes åt?”
   ”Han såg ut att kunna ta vara på sig själv. Om det motgift du gav honom verkade så har Sol och Måne inte längre någon makt över honom, varken i livet eller döden.”
   ”Det finns mer som kan ha makt över honom. Mycket mer.”
   Cinobe tittade förundrat på henne men fick inte tid att komma med fler frågor ty i detsamma närmade sig den kungliga vagnen och hon tvingades än en gång att gömma sig medan Minn antog hennes roll som solprinsessa.
   Den kungliga vagnen körde upp jämsides med hennes och Minn noterade förvånat att den utrustats för strid. Blanka sköldar hängde längs sidorna och skarpslipade liar satt fast i hjulnaven. Vad skulle detta betyda? Striden fick ju inte börja förrän efter middagen.
   ”God morgon, dottern min”, hälsade kung Paracindros. Jag bringar tyvärr dåliga nyheter. Våra spejare rapporterar att fienden ställt upp sig för strid utanför murarna. De Odödligas fulla numerär väntar oss.”
   Vad skulle detta betyda? Minn hade väntat sig en belägring utan blodspillan, inte ett fältslag. Än en gång gick hennes tankar till Ale. Om saabahliterna ämnade möta dem med våld, hur hade de då bemött Ale? Och om de avvisat hans fredsanbud, varför var han då själv kvar i staden?
   ”Vi måste göra halt”, undslapp det henne. ”Vi måste förhandla med dem.”
   ”Dareions folk har inte väntat i sekler på att förhandla”, inföll kung Dareion XXIV. ”Vi är redo att slåss.”
   ”Men det är för tidigt. Jag menar, utan Cindar kan vi inte segra.”
   ”De Odödliga har mätt sina krafter blott mot obeväpnade och odisciplinerade slavar. Vi har härdats under de många och långa åren i öknen. Vi har lärt oss hur de kämpar och hur vi ska bekämpa dem. Jag upprepar, vi är redo att slåss.”
   ”Dessutom”, lade kung Paracindros försiktigt till, ”så är Cindar på väg. Den uppåtgående solen lyser starkare än någonsin förr.”
   Minn vände blicken österut och förfärades över vad hon såg. Horisonten uppfylldes av en brinnande eld. Zenith måste ha färdats lika snabbt som solen. Det här var för tidigt, det var alldeles för tidigt.
   ”Låt mig följa med”, utbrast Minn. Inte för att hon visste vad hon skulle kunna åstadkomma men någonstans längs arméns väg befann sig ännu Ale och där han befann sig, där ville också hon befinna sig, om det så skulle kosta också henne livet. Men inte ens den ynnesten beviljades hon.
   ”Zeniths avkomma får inte komma till skada”, sade kung Dareion XXIV. ”Du förblir här medan vi går i strid under Zenith.
   Minn sökte möta hans blick men ögonen var lika tomma och uttryckslösa som när hon först sett dem. I hans ögon var hon inte längre solprinsessa, bara en bärare av sin guds avkomma. Människor skulle komma att dö och det kändes som om allt var hennes fel. Aldrig förr hade hon känt sig så maktlös!

   Aldrig förr hade han känt sig så maktlös! Från tornrummet hade Ale utsikt över hela slagfältet där de båda arméerna nu gjorde sig redo att mötas. Säkert hade detta också varit Sol och Månes avsikt, att först låta honom bevittna hur solprinsessan och hennes fränder gick under för att sedan låta turen komma till honom.
   Men varför kom de med vapen i hand? Hade de inte litat på att den Högste Tjänaren skulle frige dem? Åh, om de ändå kommit i fred. Nu fick Sol och Måne precis den förevändning han behövde för att återuppta det krig han av någon anledning påbörjat mot Cindars folk. Han hade ju sett hur skoningslösa dem var i strid mot andra slavar. Hur skulle väl paratorerna kunna stå emot dem? Åh, om han ändå aldrig hade lett honom mot dem. Det kändes som om allt var hans fel.
   De Odödliga ställde upp sig så som Ale sett dem göra tidigare i räta linjer med sköldarna redo, inväntandes sina motståndares första anfallsvåg. Paratorerna höll sig dock stilla bortom pilavstånd och de Odödliga satte sig därför i rörelse, alltjämt med sköldarna framför sig för att bemöta motståndarpilar. Till slut kom så det pilregn som de väntat på och de främre knäböjde med sköldarna ovanför sig medan de bakre förberedde sina egna bågar.
   Så långt hade slaget utvecklats så som Ale väntat sig men nu började saker ta en annan vändning. Från paratorernas linjer hördes dova hornstötar, varefter soldaterna ställde om sig i långa kolonner med stora avstånd till varandra. Mellan dessa kolonner dundrade så hästdragna stridsvagnar med roterande liar på hjulnaven fram, var och en bemannad av en förare och en bågskytt. Hur hade paratorerna kunnat uppbringa sådana vapen?
   De Odödliga reagerade inte omedelbart på den nya faran men så ljöd trumpetstötar också på deras sida och långa pikar fördes fram till de främre leden. En skog av blänkande spetsar väntade nu vagnsryttarna och hotade att genomborra dem som kom för nära. Men dessa lät sig inte in i närstrid utan vek av och lät i stället sina pilar falla över de Odödligas led. Pilarna avvärjdes med lätthet av deras sköldar och besvarades därefter men då hade vagnsryttarna redan hunnit återvända till sina led och manfallet blev litet på båda sidor.
   Ytterligare anfallsvågor följde med samma resultat men nu började de Odödligas sköldar bli genomborrade av pilar och flera spruckna och övergivna sköldar vittnade om att deras taktik var ohållbar i längden. Nya trumpetstötar ljöd och de Odödliga grupperade om sig i fyrkanter som raskt avancerade mot fienden. Då inträffade något som ingen räknat med.
   Den gryningssol som paratorerna hade haft i ryggen lämnade nu diset och framträdde i sin fulla styrka. Men vad Ale såg först av alla från sin höga position var att den lyste med en sällan skådad intensitet. Ja, det var mer än så, det såg ut som om den lösgjorde sig från himlen och vräkte sitt ljus över slagfältet. Ljuset var så intensivt att det smärtade i Ales ögon och han tvingades att vända ned blicken. De Odödliga var emellertid utlämnade åt det starka ljuset och följderna för dem blev fatala.
   Bländade som de var förmådde de inte rikta sina spjut mot de anstormande vagnsryttarna. Dessa i sin tur vände denna gång inte tillbaka utan förde sina dödsbringande vagnar mellan de Odödligas fyrkanter med fruktansvärd effektivitet. Lemmar skars av och män föll ihop och även om flera hästar fälldes och vagnar gick omkull så kunde lejonparten av dem återsamla sig och vända tillbaka. Av någon anledning föreföll solen just i detta ögonblick lysa mindre starkt men så fort vagnsryttarna återvände så gjorde också ljuset det.
   Den andra anfallsvågen blev än brutalare än den första och först vid den tredje vågen lyckades de Odödliga omformera sina kvadrater. Nu var de emellertid så få och så glesa att vagnsryttarna inte längre behövde frukta deras spjut utan kunde passera dem på avstånd allt eftersom de fortsatte att avfyra svärm efter svärm av pilar mot dem.
   De Odödliga besvarade elden så gott de kunde men medan vagnsryttarna kunde återvända till de sina och fylla på sina koger så var de Odödliga begränsade till det som varje man fört med sig ut på slagfältet. Vad värre var, deras pilar föll långt från sina mål, som om de inte bara var bländade utan också berövade sin syn. Till slut kom så det som Ale aldrig trott sig få se. De Odödligas led sviktade.
   Först var det bara några få skadade som försökte dra sig tillbaka men de följdes raskt av fler. Paniken spred sig i deras led och snart befann sig hela armén på flykt, stapplandes och snubblandes med händerna framför sig likt människor i mörker. Men det var inte mörkt omkring dem utan lika obarmhärtigt ljust som tidigare. De hade alla förblindats.
   Det blev signalen för resten av den paratoriska armén att gå till attack och inför den plötsligt framvällande massan vågade Saabahls stadsvakter inte öppna portarna. Vad som sedan hände nedanför murarna kunde Ale inte se från sin plats men lika många paratorer som rusat fram, lika många tycktes också återvända, och de var tungt lastade med krigsbyte. De Odödliga fanns inte mer.

   Minn visste inte vilken syn som var värst, det fruktansvärda blodbadet på slagfältet eller de likgiltiga offrandet av de ännu varma liken till Zenith. Att det var dareierna och inte paratorerna som utfört dessa illdåd lugnade henne föga ty den mest skyldige var hon själv. Det var hon som funnit paratorerna och lett Sol och Måne till dem, det var hon som lurat dem att deras offer till Zenith fullbordats och det var hon som nu ledde både dem och Zenith i detta meningslösa krig.
   Hur skulle de nu någonsin kunna försonas med saabahliterna? Även om deras gemensamma fiende skulle störtas så skulle det dröja länge innan detta blod skulle torka. Och skulle dareierna ens vilja försonas? Skulle de nöja sig med mindre än att deras fiender saabahliterna nedgjordes till sista man? Och hur skulle de sedan ställa sig mot paratorerna? De hade svikit dem en gång förut. Tänk om de bara skulle sätta dem i slaveri igen.
   Dylika tankar ansatte Minn så hårt att hon inte blev varse kungarnas återkomst till henne.
   ”Dottern min”, jublade kung Paracindros. ”Din gemål har lett oss till en lysande seger. När solen står som högst och Cindar är som starkast kommer vi att inta staden. I kväll kommer vi att fira vår frihet på Saabahls gator.”
   ”Och stadens invånare?” undrade Minn darrande. ”Där finns inte bara saabahliter utan många andra folk också.”
   ”De har alla konspirerat med fienden och förtjänar att dö med dem”, svarade kung Dareion XXIV skarpt. ”Redan kommer den förste krypande och söker hävda sin tro på Zenith men vi kommer att låta dem allesamman bli de första till altaret.”
   Minn stelnade till då hon hörde hans ord.
   ”Har staden sänt en förhandlare?” utbrast hon. ”Vem då?”
   ”Dottern min”, sökte kung Paracindros inflika. ”Det är bara en krigslist. Du förstår väl att vi måste inta staden innan skymningen, annars kommer Cindar inte att kunna leda oss. Inga andra stammar än vår kom till detta land efter Cinda flykt och har heller inte gjort så sedan dess.”
   ”Det är inte sant”, avbröt Minn med hetta.
   ”Hur kan hon veta detta?” undrade den dareiske kungen misstänksamt men den här gången tänkte Minn inte låta honom styra och ställa över henne.
   ”Ifrågasätter du solprinsessan, din guds gemål?” frågade hon kyligt.
   Kung Dareion XXIV förblev svarslös och utdelade muttrande en befallning. Leden delade på sig och Minn hoppades förtvivlat på att det skulle vara Ale som släpptes fram. Till hennes besvikelse var det inte han men väl ett annat bekant ansikte. Minn stelnade till när hon insåg vem det var och hon skyndade sig att beslöja sitt ansikte.
   Hon kände hur kvinnans utforskande blick studerade henne men om hon kände igen henne så sade hon lyckligtvis ingenting om det. I stället förkunnade hon med hög och stadig röst sitt ärende.
   ”Jag är abbedissan Chandra, Cindars ensamma ljus i Saabahls mörker. Den Högste Tjänaren Malakh um-Saal har sänt mig i sitt namn men jag kommer också i Cindars namn.”
   Ack, ända sedan hon fått höra att Chandra ingått i det sällskap som färdats till Biblioteket och som också Minns mor ingått i hade hon velat återse abbedissan och prata med henne. Men inför denna församling kunde Minn inte avslöja sig utan tvingades fortsätta att spela sin roll som Parators solprinsessa.
   ”Malakh um-Saal?” undrade Minn förvånat. ”Hette han inte Mokhatar um-Saal.”
   ”Det har skett en palatsrevolution i Saabahl”, svarade abbedissan. ”Mokhatar um-Saal är död och tronen övertagits av hans farbror Malakh um-Saal. Om detta handlar mitt andra ärende.”
   ”Fortsätt”, manade Minn henne med stigande oro.
   ”Först vill jag i Cindars namn berätta att den Högste Tjänaren vet vilka ni är. Han vet att ni är av Parators stam och att ni tillber Cindar. Det är av den anledningen han sänt en Cindars tjänare att framföra sitt budskap. Vad som inte är känt är att Parators stam också finns i staden. Er stam delades för många sekler sedan och den andra grenen fortlevde här. Jag vill därför be er att skona dem.”
   Hennes ord gav upphov till ett förvirrat sorl bland åhörarna och de båda kungarna utbytte några hastiga ord.
   ”För det andra bär det mig emot att i hedningarnas namn erbjuda en benådning. Den Högste Tjänaren Malakh um-Saal ämnar se mellan fingrarna med alla som lägger ned sina vapen och återvänder till sina bosättningar.”
   Den här gången följdes orden bara av hånskratt.
   ”Era fränder må vi skona”, svarade kung Dareion XXIV, ”men varför skulle vi skona staden.”
   ”En annan av era fränder hålls fängslad i staden. Alemon av Cindarell uppsökte den förre Högste Tjänaren för att begära er frihet. Vad som sedan hände har jag bara fått berättats av dennes efterträdare men Alemon ska ha lönnmördat Mokhatar um-Saal och tillfångatagits.”
   ”Omöjligt!” utbrast Minn, utan att bry sig om de frågande blickar som de båda kungarna vände mot henne. ”Han skulle aldrig göra något sådant!”
   Som svar tog Chandra fram ett inslaget föremål. Hon packade försiktigt upp det och Minn gav till ett förskräckt utrop. Föremålet var Tölding, det svärd som Ale aldrig lämnade ifrån sig frivilligt.
   ”Det är med detta svärd som dådet utfördes och det sades mig att ni skulle känna igen det. Det sades mig också att ni står varandra nära, solprinsessa, så den Högste Tjänarens budskap är ämnat åt er. Om ni inte tillmötesgår kraven så kommer Alemon att avrättas.”
   Hon hann knappt avsluta meningen förrän ilskna röster höjdes och det var med möda som soldaterna kunde hålla massorna tillbaka. Kung Paracindros var alldeles blek när han vände sig mot Minn.
   ”Är detta sant?” frågade han. ”Känner du denne man?”
   Minn kunde inte annat än nicka.
   ”Det är han som fullbordade offret. Det är han som gav liv åt Zeniths avkomma.”
   En tung tystnad lade sig över de församlade. Den förste att bryta den var kung Dareion XXIV.
   ”Offret är redan fullbordat och hans liv är värt intet för Zenith.”
   ”Men vi kan ju inte låta honom dö!” utbrast Minn.
   ”Ska en mans död stå i vägen för många tusen mäns liv?”
   Många nickade instämmande och Minn insåg att hon måste vinna tid.
   ”Det är inte ditt beslut utan Zeniths beslut”, sade hon. ”Jag kommer att tala med Zenith och delge er beslutet. Lämna mig nu i fred.”
   ”Men dottern min”, sökte kung Paracindros medla, ”är detta verkligen klokt? Det finns många andra män…”
   ”Ifrågasätt inte solprinsessan!”
   Orden kom med en sådan vrede att till och med den dareiske kungen tog ett steg bakåt och man skyndade sig att åtlyda hennes befallning.
   ”Vad tar du dig till?” undrade Cinobe när Minn drog sig tillbaka in i tältet.
   ”Du måste återinträda i solprinsessans roll. Jag måste få veta vad som hänt Ale.”

   Ale vände sig bort från fönstret och sjönk ihop vid dörren. Skulle han glädjas eller förfäras över det han sett? Att hans fränder hade överlevt borde glädja honom men det som skett efteråt hade varit så främmande för Cindars folk att han ännu skakade inombords. Och vad var det för en skrämmande ljusskepnad som vänt slaget till deras fördel? Hade den något med det som han bevittnat i soltemplet att göra och om så vore, vad hade hänt med solprinsessan? Han ville inte tro på att hon lett detta blodbad men av någon anledning kändes motsatsen, att hon inte längre ledde sitt folk eller kanske inte ens var i livet längre, ännu värre.
   Hur länge han satt så visste han inte men gryningssolen hade sedan länge lämnat hans fönster då han plötsligt hörde en bekant röst från dörrens matlucka.
   ”Ale”, viskade den. ”Är du där?”
   Ale kom med ens på benen.
   ”Paido?” utbrast hon. ”Hur har du kommit hit.”
   ”Inte så högt”, svarade Paido. ”Det finns vakter i tornet och vi har inte mycket tid på oss. Det sägs att solprinsessan är på väg, ensam och obeväpnad, för att förhandla med den Högste Tjänaren.”
   ”Solprinsessan? Hit? Det får inte ske! Sol och Måne lever fortfarande.”
   ”Jag vet, det var han som skickade mig upp hit med mat.”
   Ale blev svarslös och Paido fortsatte.
   ”Jag bröt inte mot din befallning, det var andra omständigheter som förde mig hit. Sol och Måne håller på att sätta upp en ny livvaktsstyrka och har finkammat staden efter gamla arenakrigare, stora som små. Som livvakt dög jag inte men väl som uppassare. Men det kan inte vara den riktige Sol och Måne för han kände bara igen mig från arenan, inte från vårt möte vid soltemplet. Det måste vara en dubbelgångare.”
   ”Men han visste ju allt om det som hänt där. Dubbelgångare eller ej, du måste varna solprinsessan för att han ser och hör allt som sägs till den Högste Tjänaren. Hon är inte säker här.”
   ”Men du själv då? Hur kan jag hjälpa dig?”
   ”Hjälp solprinsessan först, snälle Paido. Lova mig det.”
   Paido dröjde med svaret och Ale fick upprepa sin begäran.
   ”Jag lovar”, svarade han till slut, ”men jag kommer tillbaka, det lovar jag också.”
   Pojkens steg hann inte mer än eka bort förrän Ale kastade sig mot fönstret igen. Solprinsessan levde alltså fortfarande men skulle Paido kunna hindra henne från att kliva rakt in i lejonets gap?

22. Fallna masker

   ”Jag har icke blott givit er liv, jag har ock givit er förmågan att själva ge liv. Förhäv er dock inte till att tro att ni ock är gudar ty allt liv kommer från mig och allt liv kommer åter till mig. Bakom era masker förblir ni alla blott människor.”

   Cindars ord, kap 1, tal 4

   De stadsportar som stängt ute de flyende Odödliga öppnades nu för att släppa in den återvändande abbedissan. Innanför dem väntade en delegation av stadens främsta män och kvinnor med bävan på svaret på deras förhandlingsinvit. Bland dem återfanns också köpmännen Ummar och Salah.
   ”Miyah?” utbrast Ummar förvånat då han igenkände Minn i abbedissans klädnad. ”Vad vill det här säga?”
   ”Det är en lång historia”, svarade Minn, ”som jag måste berätta för den Högste Tjänaren snarast.”
   ”Naturligtvis, naturligtvis, den Högste Tjänaren väntar på Ers Helighet… jag menar… jag vet inte om han tar emot…”
   ”En slav?” replikerade Minn stillsamt. ”Det är tvärtom mig han väntar på, min dyre Ummar.”
   Såväl hennes stolta hållning som självsäkra tonfall övertygade köpmännen och de skyndade sig att ledsaga henne till palatset under det att deras tjänare banade väg genom de nyfikna folkmassorna. Minn såg hur skräcken lyste i deras ögon och hoppades verkligen att hennes ärende skulle krönas med framgång, annars skulle blodbadet fortsätta innanför murarna också.
   Men när de nästan var framme vid palatset lyckades ändå en pojke tränga sig förbi tjänarna och skynda fram mot henne.
   ”Tillbaka, din gatpojke!” röt Salah och fällde honom i steget med sin vandringsstav. Pojken föll till marken och köpmannen höjde staven för ett slag men Minn skyndade sig emellan.
   ”Predikar inte Saabahl mildhet?” förebrådde hon honom medan hon hjälpte pojken på fötter. ”Paido”, fortsatte hon i viskande ton. ”Vad gör du här? Var är Ale? Mår han bra?”
   ”Ja, men han är fängslad”, skyndade sig pojken att svara. ”Han sände mig att varna dig. Sol och Måne lever och hörde allt som sades till den Högste Tjänaren. Du måste fly.”
   ”Gode Paido, det ska jag men inte ensam. Du har redan gjort mer för mig än du kan ana men kan jag be dig om en sak till?”
   ”Be mig bara inte överge dig också”, bönföll Paido henne.
   ”Miyah?” undrade Ummar. ”Är allting bra?”
   ”Bara bra, högt värderade Ummar. Pojken ska ge sig av nu så vi kan fortsätta.”
   När Minn så trädde in i Saabahls palats så gjorde hon det med ett sällskap värdigt en prinsessa. Det var också den rollen hon ämnade spela ett tag till.
   Väl inne i palatset tunnades leden ut ju längre in i maktens boningar de kom tills bara Ummar, Salah och en handfull män återstod. De stannade alla framför ett par stora dubbelportar på glänt.
   ”Den Högste Tjänarens tronsal”, viskade Ummar vördnadsfullt. ”En plats dit bara den Högste Tjänarens och hans närmaste äger tillträde. Och Saabahls röst naturligtvis, ty Saabahl är större.”
   Minn tillät sig ett småleende, trots sin tilltagande nervositet.
   ”Vi får väl se, eller snarare höra”, tänkte hon, sköt upp båda dörrarna och klev in.
   Sålunda befann sig Minn i samma tronsal som Ale två gånger före henne men inför en annan Högste Tjänare, Malakh um-Saal. Denne var en högrest äldre herre med ett respektingivande långt, gråsprängt skägg. Trots att Minn var ensam tog han inga risker ty han var omgiven av tungt beväpnade vakter, var och en med blicken fäst än på Minn, än på vakten bredvid.
   ”Vafalls?” ljöd hans mullrande stämma. ”Jag sände en budbärare och tillbaka kommer en slav?”
   ”Ers Höghets sände bud efter solprinsessan och solprinsessan står inför er”, svarade Minn. ”Jag har kommit för att uppfylla mitt löfte till Sol och Måne och hjälpa er i er nöd.”
   Malakh um-Saal gav henne en granskande blick och strök sitt skägg.
   ”Sol och Måne”, sade han undrande. ”Sol och Måne lämnade staden för att söka upp solprinsessan. Om ni verkligen är solprinsessan borde ni ha träffat honom hos er, inte komma till Saabahl i spetsen för en armé för att träffa honom. Träffades ni och vad dryftades i så fall er emellan?”
   Minn anade en fälla men lät sig inte rubbas utan fortsatte lika djärvt.
   ”Sol och Måne och solprinsessan träffades”, svarade Minn. ”Vi dryftade det hot som Dareions folk utgör mot båda våra folk och vi dryftade hur vi tillsammans skulle kunna bemöta det.”
   ”Och vad kom ni fram till?”
   ”Att Saabahl är den som väcker våra folk och bringar ljus över vårt land. Vi behöver Saabahls råd, så som de kommer till er i era drömmar, och vi behöver tyda drömmarna tillsammans för att rätt förstå hans råd.”
   Det var åtminstone inte en ren lögn, hon hade faktiskt velat varna Sol och Måne för Zenith och det hade faktiskt inte varit hon utan Sol och Måne själv som dragit Zeniths vrede över sig och sina män. Att Sol och Måne erkänt sig själv vara mannen bakom Saabahl lät hon dock vara osagt.
   Den Högste Tjänaren tycktes inte ha väntat sig det svaret och begrundade hennes ord en stund. Så reste han sig upp och klappade i händerna.
   ”Nåväl, låt då kalla på Sol och Måne att bekräfta era ord.”
   ”Behöver han kallas på?” undrade Minn. ”Känner då inte Sol och Måne allt mellan himmel och jord? Kommer han inte själv att veta när han är kallad?”
   I det ögonblicket öppnades dubbeldörrarna åter och Sol och Måne trädde in med Paido på hovsamt avstånd efter sig.
   ”Solprinsessa”, hälsade han. ”Era ord har bevisat vem ni är. Låt oss nu fortsätta vår diskussion.”
   ”Kan vi tala i enrum om detta?” undrade Minn och kastade en menande blick på den Högste Tjänarens livvakter.
   ”Det var min salige brorsons sista handling”, genmälde Malakh um-Saal bistert. ”Den risken tar inte jag.”
   ”Er ödmjuke rådgivare är beredd att ta risken”, inföll Sol och Måne. ”Under tiden är det mitt råd att min härskare förbereder sig för Saabahls råd. Jag låter meddela när vi är redo att tyda er dröm.”
   Den Högste Tjänaren grymtade något ohörbart.
   ”Nåväl, om jag nu måste lita till en fiendes sinnen så måste jag väl observera fienden med min egna sinnen först. Men vet att om hon misslyckas så är det hennes huvud som faller först.”
   Han reste sig upp och lämnade tronsalen i sällskap av sina livvakter. Paido stannade först kvar men Minn låtsades att hon inte kände igen honom.
   ”Pojken kan inte heller lyssna”, sade hon kallt.
   När de så var ensamma i tronsalen gick Minn rakt på sak.
   ”Ska vi fortsätta maskeraden eller kan vi avslöja oss för varandra?” frågade hon.
   Sol och Måne lät sig inte synbarligen beröras av hennes ord.
   ”Maskerad?” undrade han stilla och vände sig bort.
   ”Ingenting här är vad det ser ut att vara”, fortsatte Minn djärvt. ”Inte ens du och jag. Men det är bara du och jag som ser det sanna.”
   Sol och Måne förblev lugn och fingrade nonchalant på en krukväxts blad.
   ”Och nu vill du att jag ska berätta sanningen för dig? Så att du sedan kan låtsas som om du redan kände till den?”
   ”Tvärtom”, replikerade Minn. ”Jag ska berätta sanningen för dig. Sedan kan du avgöra om du vill berätta sanningen för mig.”
   Rådgivarens hand ryckte till så att bladet slets loss men ännu undvek han att möta hennes blick.
   ”Ja, sanningen”, fortsatte Minn. ”Jag är inte solprinsessan och du är inte Sol och Måne.”
   ”Låt oss anta att det är en sanning”, svarade rådgivaren kallt. ”Den väger i så fall lätt i vågskålen. Mig skulle den kosta huvudet men dig skulle den inte kosta någonting. Ditt huvud skyddas inte av kronan ovanpå det, ditt huvud skyddas av kunskapen i det. Så länge du vet hur hotet mot Saabahl kan avvärjas vågar ingen så mycket som kröka ett hår på ditt huvud.”
   ”Vänta”, svarade Minn kort.
   Nu tittade Sol och Måne äntligen upp.
   ”Vad?” undrade han med de mörka ögonen fästa på henne.
   ”Vänta”, upprepade Minn. ”Om en timme kommer solen att förmörkas och då kommer ljusdemonen att störta från himlen.”
   Rådgivaren tog ett hotfullt steg mot henne och handen grep hårt om en krokig dolk i bältet.
   ”Du ljuger!” utbrast han.
   ”Du vet att en solförmörkelse infaller idag. Du vet att din företrädare besegrade en mörkerdemon genom att neka den mörker. Du vet att jag talar sanning.”
   Sol och Måne stannade upp men handen lämnade inte dolkfästet.
   ”Med den vetskapen hos mig”, sade han behärskat, ”så är ditt liv inte längre något värt.”
   ”Så varför tar du det inte?” frågade Minn och höjde utmanande halsen.
   Rådgivarens hand darrade men dolken lämnade inte sin skida.
   ”Vad är du ute efter?” frågade han till slut.
   ”Samma sak som du”, svarade Minn. ”Kunskap. Och makt.”
   Minn fick inget svar men hon visste att hon nu hade hans fulla uppmärksamhet.
   ”Den andre Sol och Måne berättade det för mig”, sade hon. ”Det är kunskap som är makt i Saabahl. Den kunskapen är koncentrerad till Saabahls rådgivare och den är större än i mitt hemland. Det är den jag vill ha. Men det finns också en annan kunskap, en kunskap som skrämde er eftersom ni inte trodde er kunna behärska den. Det var därför ni brände ner Biblioteket, inte sant? Men det var också därför du inte ville ta mitt liv, därför att du innerst inne inte bara fruktar utan också åtrår denna kunskap.”
   ”Så det är därför du kommit hit?” frågade Sol och Måne sarkastiskt. ”För att bilda ett symposium?”
   ”Nej”, svarade Minn lugnt. ”För att bli Sol och Måne.”
   Från den gyllene masken kom ett ljud som möjligen var ett skratt.
   ”Skulle du ta min plats?” frågade han hånfullt. ”Skulle Saabahl ge dig den Högste Tjänarens öra?”
   ”Nej, inte mig. Oss.”
   Då hon inte omedelbart fick något svar fortsatte hon lika djärvt.
   ”Det är ännu en anledning till ert namn, eller hur? Två himlakroppar som kan vaka över allt och alla, två himlakroppar där en alltid är uppe medan den andra vilar, två himlakroppar som kan dela på ljuset så att den äldre alltid kan lära upp den yngre på det att ljuset aldrig ska slockna. Du är ensam nu, du behöver en ny himlakropp vid din sida.
   ”Ditt yttre, din röst…”, mumlade rådgivaren.
   ”Allt sådant kan maskeras”, framhärdade Minn. ”Är det inte därför ni bär era masker? För att kunskapen ska förbli evig i alla andras ögon?”
   Sol och Månes andhämtning var tung och han stirrade intensivt på henne.
   ”Kom”, sade han till slut.

   Sol och Måne förde henne ut ur tronsalen, in genom en sidodörr och vidare genom en trång korridor. Inget ljus föll in här men rådgivaren gick med vana steg utan att låta sig besväras av mörkret. De fortsatte nedför en spiraltrappa och genom ytterligare en korridor innan de till slut blev stående framför en låst dörr. Minn kände hans skärskådande blick, som om han för ett ögonblick tvekade, men så hördes skramlet av en nyckelknippa och dörren gled sakta upp.
   Bakom den öppnade ett stort rum upp sig, upplyst av fyrfat längs väggarna. Minn behövde inte mer än ett ögonkast på de många hyllorna och arbetsbänkarna för att inse omfattningen av de studier och experiment som utfördes här. I stället vändes hennes uppmärksamhet mot de fyra kolonner som höll uppe taket. Den kalla Nordens dvärg, den varma Söderns elddemon, det böljande havets triton och de orubbliga bergens jätte - de fyra djinner som efter vad hon lärt sig i Biblioteket både skilde himlen från jorden och förenade Saabahl med människorna enligt den gamla saabahlitiska folktron. Det var därför som den Högste Tjänarens tron omgavs av likadana kolonner, därför att han övertagit deras roll som länken mellan Saabahl och människorna.
   Men så är det inte, tänkte Minn i sitt stilla sinne, än lånar djinnerna sina öron till Saabahl och än för de Saabahls talan, inte sant? Kolonnerna var inte bara likadana som de i tronsalen, de var samma som de i tronsalen. De befann sig rakt under den.
   ”Hur länge har du känt till sanningen?” undrade Sol och Måne, som av allt att döma gissat sig till hennes tankar.
   ”Jag har haft mina aningar ända sedan den första gången jag såg dig”, erkände Minn utan omsvep. ”Var det du eller din företrädare som ledsagade den Högste Tjänaren genom stadens gator den där dagen före ert nyår?”
   Sol och Måne nickade bekräftande. Han hade varit där och han hade lagt märke till henne.
   ”Men aningar är inte detsamma som sanning. Jag hörde om din kraft av dina landsmän när de berättade hur du räddat Saabahl. Jag såg själv din kraft då du i den stora folkmassan kunde urskilja mig, en frände till dina svurna fiender paratorerna, bland alla andra. Men jag kunde inte förlika denna bild av dig med en vanlig människa. Var du en magiker i det fördolda? Var du något annat än en människa? Det var först när jag trädde in i solprinsessans roll som jag började ana att du också spelade en roll, att Sol och Måne inte var en utan flera människor genom flera århundraden.”
   Sol och Måne nickade åter.
   ”Men det är fortfarande bara aningar”, sade hon och vände sig mot de fyra kolonnerna. ”Det är först när aningarna bekräftas som de kan bli en sanning. Är det sant så som jag anar att du är mer än bara en uttydare av Saabahls vilja?”
   Sol och Måne nickade för tredje gången.
   ”Så när ljusdemonen störtas, då kan det uttydas som Saabahls vilja?”
   ”Det inte bara kan utan är nödvändigt”, svarade rådgivaren. ”Precis som djur inte låter sig ledas av andra djur så låter sig inte människor ledas av andra människor. Det är nödvändigt att den vilja som leder dem kommer inte från den Högste Tjänaren utan från Saabahl.”
   ”Hur går det till?” undrade Minn nyfiket.
   Ett leende kunde anas bakom den gyllene masken och Sol och Måne klev fram till kolonnen som föreställde en stenjätte. Med en enkel handrörelse fick han dess mun att öppna sig och ett vinddrag hördes.
   ”Av stenjätten får jag höra vad som sägs i tronsalen. Det var så jag visste att min närvaro var önskad.”
   ”Är det också stenjätten som talar till den Högste Tjänaren.”
   ”Nej, ljudet färdas bara i en riktning”, svarade Sol och Måne, gick runt till nästa kolonn och öppnade dess mun på liknande sätt. ”Från elddemonen däremot färdas ljudet upp till tronsalen. När tiden är inne ska vi låta den berätta för den Högste Tjänaren att Saabahl ämnar störta ljusdemonen till marken.”
   ”Var det så här mordet på den förre Högste Tjänaren blev avslöjat?”
   ”Inte riktigt. Det var så här som mordet blev nödvändigt. Jag har redan talat om nödvändigheten av att människorna hålls okunniga om deras sanne ledare. Detta gäller även den Högste Tjänaren själv. Det händer tyvärr ofta i vår historia att han får för mycket kunskap och så skedde också nu. Då är det nödvändigt att han avlägsnas av oss och ersätts av en mer okunnig Högste Tjänare. Din landsman Ale blev lämplig inte bara som syndabock för mordet utan också för att locka hit dig.”
   Minn gav honom en beundrande blick.
   ”Vi har mycket att lära av varandra”, sade hon. ”Men räcker det verkligen med att elddemonen talar till den Högste Tjänaren för att han ska tolka det som Saabahls vilja?”
   ”Nej, Saabahls vilja kommer till honom genom drömmarna. Det är först när den Högste Tjänarens försatts i sömn med en klardrömmande drog som Saabahls vilja kan komma till honom genom elddemonens röst.”
   ”Ja, zacatechichi”, svarade Minn upphetsat. ”Det lärde jag mig i Biblioteket. Den ger klardrömmar, eller hur.”
   ”Biblioteket besatt tydligen en del kunskaper ändå”, sade rådgivaren berömmande.
   ”Så om en tjänare, säg den där pojken Paido, skulle ge den Högste Tjänaren drogen, så skulle allt som sägs här nere komma till honom i drömmen och tolkas som Saabahls vilja?”
   ”Precis så.”
   ”Och om Paido redan gjort det så skulle allt som sagts här nu också komma till den Högste Tjänaren.
   Sol och Måne ryckte till.
   ”Mina aningar bekräftades redan av din företrädare”, fortsatte Minn. ”Han avslöjade för mig att han var Saabahl. Resten kunde jag själv slutleda mig till och Paidos närvaro i palatset gav mig den sista hjälp jag behövde.”
   Rådgivaren skulle till att säga något men i detsamma hörde han det som Minns vaksamma öron redan hade hört. Tunga steg stannade utanför dörren och utan några ceremonier vräktes den upp. In i rummet trädde Malakh um-Saal i sällskap av sin tungt beväpnade livvakt. Bakom dem syntes inte bara Paido utan också en stor grupp människor som skrämda följt efter sin Högste Tjänare för att få reda på orsaken till hans raseri, bland vilka Minn igenkände både Ummar och Salah.
   ”Min härskare…”, började Sol och Måne men han fick inte en chans att avsluta meningen förrän livvakterna var över honom.
   ”Ersätt min brorsons huvud med hans”, röt Malakh um-Saal. ”Han ska inte leva att ta åt sig äran av Saabahls räddning.”
   Sol och Månes böner om nåd var förgäves och han släpades skrikande ut ur rummet. Minn tog Paido i sin famn, tackade honom för all hans hjälp och bad honom visa vägen till Ale. Innan de lämnade rummet möttes de av Ummars blick. Den gudfruktige köpmannen såg ut att ha åldrats tio år.
   ”Jag antar att vi måste söka oss nya vägar”, mumlade han förkrossat.

23. Många möten

   ”Solen går aldrig ner, den går bara upp någon annanstans.”

   Gammalt saabahlitiskt ordspråk

   Ale kastade sig än en gång mot dörren men den var lika orubblig nu som under alla hans tidigare försök att betvinga den. Aldrig förr hade han känt sig så maktlös som nu. Det var inte bara det att han var berövad både sin frihet och sitt svärd, han kände också att han befann sig mitt i händelsernas centrum men utan möjlighet att påverka dem. Saabahliternas härskare hade lönnmördats. Hans fränder hade gripit till vapen mot dem. Solprinsessan hade utlämnat sig själv åt båda deras dödsfiende Sol och Måne. Åh, om ändå dörren kunde ge vika!
   Men mitt i all denna förtvivlan så var det ändå något som lyckades tränga igenom till Ales medvetande. Hade det inte blivit skuggigare i rummet? Det starka ljus som flödat in genom den gallerförsedda gluggen tedde sig med ens svagare. Han kastade sig mot fönstret och blev vittne till något som alla Saabahls folk skulle komma att tala om i generationer.
   Ljuset hade blivit så svagt att Ale nu kunde se att himlen lystes upp inte av en utan av två mäktiga himlakroppar. Sida vid sida hängde de över den väldiga fiendearmén, som om de var sammanlänkade till varandra. Men över den ena av dem var det som om en mörk slöja fällts ner och delvis lagt den i skugga, en mörk slöja som långsamt men obevekligt fortsatte nedåt.
   Den andra himlakroppen var inte täckt men ändå betydligt blekare än sin like. Det var som om den förlorade i kraft allt eftersom den första himlakroppen beslöjades. Ale tyckte sig till och med kunna urskilja konturer, såsom ett ansikte, klor och vingar, men det kan lika gärna ha varit hans bländade ögon som spelade honom ett spratt. Hans öron däremot uppfattade desto mer.
   Ett fasansfullt ångestladdat vrål fyllde himlen. Efteråt kunde Ale inte beskriva vrålet, eller ens om det hade kommit från himlen eller inifrån hans eget huvud, men av reaktionerna på marken att döma var han inte den ende som hört det.
   De dittills så segerrika trupperna greps med ens av oro. Blickar vändes mot himlen och leden kom i oordning. Officerare försökte bringa ordning men gav snart upp och sveptes med av den begynnande paniken. Vapen föll till marken och soldater rusade runt i fåfänga försök att undkomma det som skedde högt ovanför deras huvuden. Det var bara en grupp vagnsryttare i mitten som ännu upprätthöll disciplinen och bland dem kunde Ale skönja en särdeles kraftfull och utsmyckad vagn framförd av två män som ännu tycktes åtnjuta respekt mitt i all villervalla. Men också de var maktlösa inför skådespelet på himlen.
   Den mörka slöjan hade nu nästan helt täckt den första himlakroppen med förödande konsekvenser för den andra. Vrålet övergick först i ett klagoliknande rop för att sedan försvinna så tvärt att tystnaden nästan gjorde ont. Sedan föll den.
   Ale uppfattade först inte att den föll. Till en början gick det så långsamt att det var som om den bara sänkte sig stilla. Men så flammade den upp en sista gång och likt en fallande stjärna störtade den mot marken.
   Nu brast disciplinen också hos vagnsryttarna. Hästar stegrade sig och hjul hakade i varandra när var och en försökte undkomma den fallande himlakroppen. Bara de två männen i mitten förblev stilla men hade heller inget val, omringade som de var av orörliga vagnar. I stället höjde de armarna i luften mot den obevekliga faran från ovan. Var det en bön eller en begäran om nåd? Hur det än var med den saken så var det förgäves för den väldiga skepnaden föll rakt över dem.
   Inte ett ljud hördes vid nedslaget men en väldig ljusblixt föregick det som bländade Ale och alla andra som bevittnade det hela. När Ale återfick synen fanns där inte längre något att se. Där männen och deras vagnsryttare befunnit sig var marken sönderbränd men varken av dem eller av himlakroppen fanns det längre någonting kvar.
   Ale var så tagen av synen att han inte ens hörde hur dörren till hans cell öppnades bakom honom. Det var först när hans namn yttrades som han insåg att han inte längre var ensam och han snurrade runt. De överraskande händelserna utanför var ingenting mot den överraskning som väntade honom här.
   ”Solprinsessa”, stammade han fram. ”Jag trodde… Sol och Måne… ljusdemonen…”
   Ett finger mot hans läppar tystade honom.
   ”De är alla borta”, svarade hon. ”Ingenting ska längre komma emellan oss.”
   Rösten. Det var inte samma röst som han hört borta i Soltemplet. Tonfallet var detsamma men det här var en mjukare stämma, nästan samma mjuka stämma som… nej, det var omöjligt, men ändå. Solprinsessan drog undan sin slöja och undanröjde de sista tvivlen.
   ”Minn?” stammade Ale. ”Hur är det möjligt? Jag trodde att du… att du…”
   Tårar fuktade hans ögon och nu kunde inte heller Minn förbli oberörd av deras återseende.
   ”Jag trodde detsamma om dig”, snyftade hon. ”Men nu ska allting bli bra igen, för oss alla.”
   Först nu började Ale koppla samman alla sina intryck under de senaste dagarna och hans blick lämnade Minns ansikte och vandrade ned till hennes liv.
   ”Ja”, bekräftade Minn och förde hans händer till hennes putande mage. ”Det är vårt barn. Jag har burit med mig det ända från Cinda och det ska få komma hem till Cindarell med oss.”
   ”Hem?” viskade Ale. Ordet lät så främmande efter all den tid som gått och allt det som hänt sedan de lämnade Cindarell.
   ”Ja, hem”, svarade Minn. ”Parators folk är återfunnet. Solprinsessan, den riktiga, står redo att bestiga Cindarells tron, så fort vi har fördrivit Zeniths avkomma. Vårt uppdrag är slutfört.”
   Uppdrag. En gång i tiden hade det betytt allt för Ale. Att få bege sig ut på ett ärorikt uppdrag och att få återvända i triumf. Nu när allt detta fanns inom räckhåll för honom så spelade det inte längre någon roll. Han fann inga fler ord och de blev stående så under tystnad, Minns händer på Ales och Ales händer på Minns mage, oberörda av de omvälvande händelser i vars mitt de ännu befann sig.
   Men till slut återfördes de till verkligheten och det blev ett brutalt uppvaknande. Det var deras gemensamme vän Paido som bringade dem de fruktansvärda nyheterna.
   ”Det är solprinsessan”, flämtade han, andfådd efter att ha rusat uppför trapporna till cellen. ”Hon är död. Mördad.”
   Hans ord träffade dem båda som ett blixtnedslag.
   ”Cinobe?” utbrast Minn. ”Hur är det möjligt? Jag bad ju henne ställa sig under abbedissan Chandras beskydd.”
   ”Det var hon som höll i dolken”, löd pojkens korthuggna svar.
   ”Men det är inte möjligt!” föll Ale in. ”Hon vill ju inget annat än Cindars och Cindarells bästa. Var är hon nu?”
   ”Hon flydde mot staden. I villervallan efter Zeniths fall var det ingen som kom sig för att stoppa henne. Men många hörde henne hysteriska rop att Cindar renats från det besudlade barnet.”
   Minn sjönk ner på knä.
   ”Det är mitt fel”, mumlade hon. ”Jag borde ha förstått. Det besudlade barnet. Chandra kände till mitt ursprung och hatade mig redan innan jag föddes. Men hur kunde hon få för sig att Cinobe var jag?”
   Nu var det Ales tur att vackla.
   ”Nej, det är mitt fel”, sade han. ”Jag berättade om min jakt på dig och om hur jag fann dig i Soltemplet. Hur skulle jag kunna veta att hon ansattes av sådana demoner…”
   Han tystnade tvärt.
   ”Cindrasil och frändernas ring!” utbrast han. ”Vi lämnade dem i Chandras vård. Vem vet vad hon kan ta sig till med dem? Vi måste till klostret före henne!”
   Paido såg oförstående på honom men Minn insåg omedelbart innebörden i hans ord och samlade sig.
   ”Vi har ingen tid att förlora”, sade hon. Med Paido tätt efter sig lämnade de cellen och rusade ut ur palatset.
   Det var inte lätt att ta sig fram på Saabahls gator. De vanligtvis så täta folkmassorna som brukade fylla dem var nu om möjligt ännu fullare. Segerrusiga saabahliter blandade sig med sådana som ännu inte hört om det dareiska nederlaget. Män som var trogna den nya Högste Tjänaren råkade i handgemäng med förtrogna till den störtade Sol och Måne. De få sansade röster som sökte påtala att Saabahl skakats i sina grundvalar och att det därför fanns vare sig vinnare eller förlorare hade svårt att göra sig hörda.
   Lyckligtvis hade Paido hunnit lära sig en och annan genväg under sin tid i staden och snart var de på Främlingarnas ö och på väg mot klostret. Vid den öppna porten väntade dem Ummars tjänare Perdan med ett brytt ansiktsuttryck.
   ”Chandra”, flämtade Ale. ”Var är hon?”
   ”Jag har aldrig sett henne så förut”, mumlade Perdan. ”Hon sprang som om ondskan själv var efter henne. In i klostret och ut med ett knyte. Utan ett ord.”
   ”Vart tog hon vägen?” röt Ale och fick avhålla sig från att än en gång skaka den stackars tjänaren.
   ”Mot hamnen”, löd svaret. ”Men varför…?”
   De stannade inte för att besvara hans fråga utan fortsatte i den flyende abbedissans spår. Om hon tänkte lämna Saabahl hade de inte ett ögonblick att förlora.
   Lyckligtvis var det betydligt mindre trängsel i hamnen och snart fick de också förklaringen. Av de många fartyg som brukade stå ankrade där återstod inga. Kanske hade de avseglat med flyktingar, kanske hade köpmän räddat sina varor, men det måste sedan länge ha varit uppenbart för alla saabahliter att den vägen ut ur staden nu var stängd. Det gick också upp för Chandra i detta nu, ty i skymningsljuset avtecknades tydligt hennes vita klädnad där hon stod vid kajkanten och förgäves stirrade ut mot havet.
   Chandra hade emellertid sett dem också och dröjde inte kvar där. I stället rusade hon vidare längs den enda väg som återstod henne, den ena av de två pirer som omslöt Saabahls hamn och som slutade med de både jättelika bronsstatyerna. Längre än så skulle hon inte kunna komma så nu hade de henne fast. Men hon bar ännu med sig knytet från klostret och Ale fasade för vad hon den vansinniga abbedissan skulle hinna ta sig till med innan dess.
   Från piren ledde en öppning in till en trappa i statyns inre och ekona av Chandras steg hördes ännu när Ale och Minn kom fram till den. De följde den vindlande spiraltrappan uppåt. Ljus föll in genom fönstergluggar, alldeles för trånga för att ta sig ut genom, och några andra vägar än uppåt fanns inte. Till slut nådde den en runt rum som helt upptogs av en jättelik eldstad. Genom två runda fönster kunde de blicka ut över det väldiga havet och vid det ena av dem stod abbedissan, alltjämt med knytet i famnen.
   ”Kom inte närmare…” började hon men tystnade och stirrade storögt på Minn. ”Du… lever fortfarande?”
   ”Du dödade Cindarells sista hopp”, fräste Minn men tystades av Ale då han såg hur Chandra backade mot fönstret.
   ”Än finns det hopp”, försökte han. ”Om du bara ger oss vad du har där.”
   ”Det får aldrig nå Cindarell!” skrek hon till svar. ”Då blir det slut på allt vi tror på, allt som håller oss samman.”
   ”Du förstår inte…” försökte Ale men avbröts tvärt av abbedissan.
   ”Det är ni som inte förstår. Bara en kung av Seren den stores rena och obesudlade ätt kan rädda Cindarell. Kronan kan inte överleva om stammen är sjuk. Cindarell måste bevaras mot henne.”
   ”Mot mig?” brusade Minn upp och än en gång fick Ale hålla tillbaka henne.
   ”Det är… redan för sent”, mumlade Chandra osammanhängande. ”Det är… inte ditt fel… det är det förflutna… som ger eko idag… det måste tystas… roten till det onda… måste avlägsnas…”
   En illavarslande glöd tändes i hennes ögon och Ale kunde inte längre se något sans och förnuft i dem. Men han måste ändå försöka.
   ”Det finns två stammar kvar”, sade han. ”Två grenar av Cindarells stamträd. Det finns hopp kvar. Om vi bara hittar dem. Jag ber dig, hjälp oss att frälsa Cindarell.”
   Chandra stirrade på honom. Vansinnet dröjde sig ännu kvar i hennes blick men hon tycktes åtminstone ha hört vad han försökte säga.
   ”Frälsa Cindarell?” upprepade hon. ”Ja, frälsa Cindarell. Det kan jag ännu göra. Frälsa Cindarell. Från sanningen!”
   Med de oväntade sista orden vände hon sig om och kastade sig ut genom fönstret. Innan Ale och Minn hann fram hade hon redan slagit i vattnet långt nedanför dem och för alltid försvunnit i vågorna utanför Saabahl.

Epilog

   ”Det är inte skottet allena som avgör trädet, det är också jorden som det gror i.”

   Gammalt bondordspråk

   ”Du återvänder ensam?”
   Frågan ekade genom den ödsliga salen. Ingen av de andra tjänarna hade dristat sig att närvara, blott den femte stod rakryggad inför sin herre.
   ”Jag har åtlytt din första befallning”, sade han. ”Jag skulle inte föra henne med mig, jag skulle föra henne hit. Så föll dina ord. Flickan är närmare oss nu än när jag for.”
   ”Förklara dig!”
   ”Hon har anträtt din väg. Hon har besökt Biblioteket som du. Hon har tillägnat sig samma kunskap som du. Hon har fattat samma beslut som du.”
   Herren begrundade tjänarens ord.
   ”Men har hon befriat sig från sina bojor?” frågade han. ”Har pojken avlägsnats?”
   Tjänaren svarade inte omedelbart.
   ”Hon hade chansen”, sade han till slut. ”Men hon tog den inte.”
   ”Varför inte?”
   ”Två saker kom emellan. Det förflutna och det framtida. Det förflutna sänkte hennes hand i det avgörande ögonblicket. Det framtida fjättrade henne än hårdare.”
   ”Du talar i gåtor.”
   ”Det förflutna är den man som trenne gånger ingripit i deras öden. Den första gången vid deras födelse, den andra gången vid deras vägskäl och den tredje gången vid det avgörande ögonblicket, då hans minne kallades åter. Han såg det som sitt kall att utföra dylika dåd.”
   ”Du tycks känna honom väl?”
   ”Jag tog honom under mitt beskydd och han återgäldade mig sedan. Men han är borta nu och kommer inte att korsa våra planer igen.”
   Herren trummade otåligt med fingrarna.
   ”Alltnog, hur kan du då hävda att flickan är närmare oss nu än när du for?”
   Tjänaren log ett känslokallt leende.
   ”Hon bär nyckeln inom sig, nyckeln inte bara till sina egna bojor utan till hela Cindarell. Om inte hon och Cindarell kommer till oss av fri vilja så kommer de att följa nyckeln.”


Cindarellkrönikan fortsätter i boken Angarthias skymning



Hemsidan har fått 201711 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com