Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Saabahls zenit

2015-09-27

Saabahls zenit är den nionde delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell och jag kommer att publicera ett kapitel varannan vecka. Saabahls zenit tar vid där Dareions gryning slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Saabahls zenit
Nionde delen av Cindarellkrönikan

Prolog

   ”Samma sol som föder och ger liv kan också bränna och döda.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Ännu förlorade sig templets väggar i skymningens töcken, ännu var kupolen öga svart. De fladdrande facklornas sken utkämpade en enveten men hopplös kamp mot umbrans kvävande grepp. Skulle dagen aldrig komma? Skulle årets längsta natt aldrig vara till ända?
   Men så kom äntligen gryningen. De första solstrålarna letade sig fram till kupolen, in genom öppningen och ned i templet. De bladguldstäckta väggarna återtog sin lyster och de ädelstensbesatta gudabildernas skimmer återvände. Dunklets skuggor bleknade och nattens mörker flydde. Mer och mer av solens runda skiva trädde fram tills kupolens öga helt uppfylldes av hennes strålande sken och hela templet flödade av hennes ljus. Natten var besegrad, ljuset härskade åter.
   Dock var någonting annorlunda. Detta var inte gryningens sol, den unga, friska och gyllengula solen som ingen natt kunde stå emot. Nej, detta var skymningens blodröda sol, den sol som kastade långa skuggor och som utmanades av det kommande mörkret. Likväl föreföll hon starkare än någonsin. Vad kunde detta tecken betyda? En blodröd sol...
   Funderingarna avbröts av de tunga marmorportarna som långsamt gled upp. I dörröppningen stod, denna dag som alla andra dagar, de svaga människornas präst. Långsamt och under iakttagande av alla ritualer avlägsnade han den gångna nattens facklor och ersatte dem med nya. Dock var det också med honom någonting annorlunda.
   ”Se på mig!” befallde hon.
   Prästen ryckte till.
   ”Hur kan din simple slav bevärdigas skåda ditt gudomliga anlete?” frågade han darrande.
   ”Se på mig!” upprepade hon sin befallning.
   Den här gången lyfte prästen långsamt på huvudet och blottade två nästan vita ögon i ett sönderbränt anlete. Men där var också något mer. Ett tunt streck syntes på den likaledes brända halsen, ett streck i samma färg som den fläck han sett på mässhaken.
   ”Träder du besudlad in till Mig?” krävde hon att få veta.
   Prästen kastade sig raklång på marmorgolvet.
   ”Jag ber om tillgift, o Eviga”, utbrast han. ”Min dotter råkade skära mig när hon rakade mig. Jag ska låta rena både mig och Ditt tempel.”
   Den gamle mannen fortsatte att babbla men hon fäste inte längre någon vikt vid hans ord. Ännu ett tecken. En blodröd sol på himlen och färskt blod på bränt kött. Två samtida och entydiga tecken på denna årets mörkaste dag, på denna dag som skulle följas av ljusare dagar. Två tecken.
   ”Res dig upp!” befallde hon och prästen var snar att lyda. ”Hur lyder Min lag?” fortsatte hon.
   ”Tro, mod och offer”, o Allsmäktige.
   ”Hur bevisar du din tro?”
   ”Genom att varje morgon och kväll utföra riter till din ära.”
   ”Hur bevisar du ditt mod?”
   ”Genom att dag som natt sprida ditt budskap bland människorna.”
   ”Är du redo att bevisa ditt offer?”
   ”Befall, o Du vars Namn icke må nämnas.”
   ”För hit din dotter och Mitt namn ska varda dig givet.”
   Den gamle mannen gapade förvånat men fann sig snabbt.
   ”Ja, o Cindar.”

1. Uppvaknande

   ”Jag lämnar nattens mörker bakom mig
   och möter dagen med öppet sinne
   Intet under himlen är dolt för dig
   intet sker utan ditt goda minne
   Du ger oss makt att säga ja och nej
   och att veta när tiden är inne
   Var människa kan göra rätt för sig
   och så den store Saabahls gunst vinne
   Men Saabahl är större!”

   Ur En ödmjuk skrivares observationer om det fjärran kungariket Cindarell av Hurin-um-Alansur

   Efteråt kunde Ale inte bedöma vad som varit verkligt och vad som bara varit feberdrömmar. Han hade blivit lämnad ensam en kort stund och allt runt omkring honom hade försvunnit. Rösterna hade upphört, ljuset hade tunnats ut och värmen hade avtagit. Men i deras ställe hade inte tystnad, mörker och kyla kommit utan helt enkelt ingenting. Det hade varit som om han flutit i ett stort tomrum, isolerad från allt och alla och utan någonting som längre bundit honom till världen. Han hade helt enkelt upphört att vara och blivit ingenting.
   Hade detta varit slutet på livet? Hade han varit nära döden? Skulle hans korta men ändå rika liv sluta så plötsligt, likt ett ljuslåga som blåstes ut och på ett ögonblick försvann? Men till och med ett släckt ljus efterlämnade en utbrunnen veke och en svag rök som ett minne av vad det en gång varit. Ale däremot kände det som om han aldrig någonsin varit.
   Men så kom där fragment av hans liv, bilder av bekanta och ord som utbytts, saker han förnummit och känslor han upplevt. Där var hans moder och fader, välbekanta trots att han aldrig sett dem, och där var den abbot och amma i Gylde som trätt in i deras ställe. Där var också Minn så som han mindes henne, såväl som ung flicka som en kvinna i full blomstring, men också som en åldrad gumma på sin ålders höst. Var detta verkliga ansikten eller bara bilder? Var det hans minne som framkallat dem eller hade de kommit självmant? Och varför hade de först betraktat honom oroligt och sedan förebrående vänt sig bort?
   Också dessa bilder hade bleknat bort men han hade ändå känt närvaron av något. Ibland hade det känts som många olika personer, ibland som en enda som uppfyllt hela rummet med sitt varande. Mot slutet hade upplevelserna blivit skarpare. Händer hade lagts på hans ansikte och slutit hans ögon, främmande ord hade rabblats och upprepats av hans egna läppar, hans ögon hade åter öppnats och bländats av ett starkt och plötsligt ljus. Därefter hade hans mun öppnats och en trögflytande och illasmakande vätska runnit genom hans strupe. Den sista känslan han mindes var hur värmen hade återvänt, inte utifrån utan inifrån hans egen kropp. Sedan hade allt åter försvunnit då medvetslösheten än en gång sköljde in över honom och befriade honom från alla kroppsliga och själsliga plågor.

   När Ale åter öppnade ögonen så var rummet tomt så när som på Ummar och Salah. De stod vid hans fotände, precis som de gjort när han förts in i sjukstugan efter sin ödesdigra kamp på Saabahls arena. Om helarna dröjt sig kvar i rummet så såg han dem åtminstone inte och de gjorde heller inget väsen av sig. Hade de båda handelsmännen stått där hela tiden eller hade ingen tid alls förflutit sedan han förlorat medvetandet?
   Men nej, deras ansikten var förändrade, det såg ut som om de hade åldrats många år. Hur länge hade han varit medvetslös egentligen? Utanför syntes dock ännu dagsljuset och sorlet från publiken trängde ännu in i arenans alla skrymslen och vrår. Spelen pågick alltså fortfarande och Ale uppfylldes av en plötslig och våldsam känsla av att vilja delta, att lämna sjukbädden och återuppta kampen. Ummars ord fick honom dock på andra tankar.
   ”God morgon, Halim”, sade hans forne herre med ett märkligt högtidligt tonfall.
   ”Morgon?” utbrast Ale. ”Herre, är dagen redan förbi?”
   ”Det är den traditionella hälsningen till de uppväckta”, svarade köpmannen. ”Och jag är inte längre din herre, Saabahl är din herre nu.”
   Orden fick Ale att sätta sig käpprakt upp i sängen men en svidande smärta i axeln fick honom att skrika till och falla ihop igen. Den hand som han hade fört till såret förblev dock torr. Det sår som han ådragit sig i kampen blödde inte längre. Ummar och Salah utväxlade hastiga blickar, den förre förebrående och den senare urskuldande.
   ”Du får inte förivra dig”, förmanade Ummar honom. ”Du har precis druckit Saabahls blod. Dina kroppsvätskor är i obalans och kraftiga sinnesrörelser kan ge oväntade bieffekter.”
   ”Det var det enda priset”, inflikade Salah.
   Enda priset? Vad pratade de om? Vad hade hänt? Vad hade han gjort? Men tankarna hann inte mer än börja komma förrän också smärtan återvände och han bet förtvivlat ihop. Det enda han kunde göra, det enda som förmådde undantränga alla andra tankar, det var att tänka på Minn. Hennes ansikte kom för hans ögon och hennes namn kom för hans läppar.
   ”Hon kommer att bli fri”, sade Salah lugnande. ”Din landsman Toreld också. Saabahl har öppnat sig för dig. Den Högste Tjänaren Mokhatar um-Saal har tagit dig i sin tjänst. Rådgivaren Sol och Måne har läkt dina skador. När du återupptar kampen gör du det inte som en simpel slav utan som Saabahls förkämpe. När du segrar kommer din storhet inte att känna några gränser och intet under himlen kommer att nekas dig.”
   ”Men Saabahl är större”, tillrättavisade Ummar. ”Dessutom har Halim inte segrat ännu.”
   Han vände sig till Ale med allvarlig min.
   ”Hör här, min oersättlige Halim”, sade han. ”Större saker står på spel på denna arena än någonsin tidigare. Rykten talar om att din motståndare företräder en främmande makt, ja somliga anklagar till och med våra ärkefiender dareierna trots att de varit försvunna i generationer. En förlust skulle således skaka vårt lands och vår tros grundvalar. Det är därför som huset Saal har tagit dig till sin förkämpe, det är därför som priset var så högt.”
   Priset. Än en gång detta pris. Den här gången kunde Ale inte låta bli att fråga.
   ”Vilket pris då?”
   Ummar kom sig inte för att besvara hans fråga så hans kollega fick träda in i hans ställe.
   ”Som Saabahls förkämpe... för att erhålla den Högste Tjänarens gunst... och hans rådgivares helande hjälp... var du tvungen att anamma Saabahls tro”, stammade han fram. ”Det var det enda priset.”
   ”Jag önskade detta”, mumlade Ummar, ”men icke på detta sätt.”
   Orden sjönk långsamt in i Ales medvetande. Saabahls tro. Hade han nu förlorat inte bara Minn utan också Cindar? Vad var då kvar av honom? Vad skulle allfader Cindahrind ha sagt om han ännu levt? Och alla andra hemma i Cindarell? Alla de som satt sin lit till honom för att han skulle återföra Cindar till dem? Det var som om han nu klippt av alla band till sitt fädernesland och ersatt det med tomhet.
   Ändå kände han ingenting, vare sig vemod eller bitterhet. Han hade lämnat Cindar, det var sant. Men Cindar hade lämnat honom först. Och inte bara honom. Cindar hade övergett Hova och Mark. Cindar hade låtit Riva försmäkta i drakormarna Nidelds och Nidafrosts våld. Cindar hade nekat Salassa det land de förgäves sökt och drivit Parator tillbaka in i det slaveri de förgäves sökt undfly. Ingenting hade Cindar gjort för att hjälpa sina barn.
   Nej, Cindar kunde inte hjälpa honom att finna Minn, det kunde bara han själv göra. Vad spelade det då för roll vilket namn som guden bar? Och den tomhet fanns inte som inte kunde fyllas med Minn. Han sade därför ingenting utan nickade bara tyst. När orden till slut kom så handlade de varken om Cindar eller om Saabahl.
   ”Ge mig mitt svärd”, sade han kort. ”Ge mig Tölding.”

   När han åter trädde in på arenan, den arena som han knappt förmått lämna på egna fötter, så var det med höjt svärd, redo att än en gång ta emot publikens jubel. Men i stället möttes han av tystnad, en tystnad så spänd att den nästan gick att ta på. Alla de tusentals ögonen var vända mot honom men blodtörsten hade försvunnit ur dem och ersatts av orolig förväntan. Till och med den Högste Tjänaren hade rest sig upp och betraktade honom nu med orolig min.
   Ummar hade berättat för honom hur viktig denna kamp visat sig vara för Saabahl och ryktet därom hade tydligen spridit sig till hela arenan. Köpmannen hade också varnat honom för hans motståndares styrka och hans egen svaghet. Emellertid hade inga varnande ord kunnat förbereda Ale för den syn som mötte honom vid andra änden av arenan.
   Den krigare som väntade där var större än någon av Ales tidigare kontrahenter. Till det yttre påminde han om de barbarkrigare som Ale tidigare ställts mot men var minst en svärdslängd längre än Ale och de svällande musklerna under den kraftiga huden förde tankarna till en häst snarare än en människa. I händerna bar han ett enda vapen men vilket vapen sedan! Det var en väldig dubbelyxa vars tunga huvud påminde mer om ett städ än ett vanligt blad och som inte såg ut att kunna stoppas ens av urberget.
   Förutom en tunnhjälm stor som en kyrkklocka och prydd med två kraftiga horn så bar han ingen rustning och hans kropp var också svårt märkt av hugg- och sticksår som han måste ha ådragit sig under sina tidigare kamper. Kanske var det därför som ingen hade trott att han skulle klara sig hela vägen till finalen. Ale var dock tillräckligt stridserfaren för att inse att såren inte alls bekom barbarkrigaren och att han måste vara beredd att möta sin motståndares fulla styrka.
   Själv kände han inte heller av skadan från sin föregående kamp, trots att den sånär fällt honom. Vad den Högste Tjänarens rådgivare än hällt i honom så hade det haft verkan och det enda som återstod var ett fult ärr som såg ut som ett brännmärke. Ummar hade dock varnat honom för att han inte var helt återställd och därför inte fick hetsa upp sig. Men hur skulle han kunna undvika det mot en sådan motståndare?
   Barbarkrigaren hade nu fått syn på Ale och närmade sig med långsamma men tunga steg som ekade genom den dödstysta arenan. Ale dröjde sig dock kvar där han klivit ut och sökte förtvivlat lugna sitt bultande hjärta. Det var som om varje slag sände ut en våg av smärta från axeln. Hur skulle han kunna bibehålla sitt lugn? Det fanns inget annat att göra än att en gång sända ut en tanke till den som han kämpade för, till Minn.
   Ale tog ett djupt andetag, slöt sina ögon och återkallade alla minnen av henne, det väna leendet, det klingande skrattet, det väldoftande håret och den varma andedräkten. Det var som om hon åter befunnit sig vid hans sida och han kunde nästan hur hennes mjuka, livgivande händer lades på hans axel. Hjärtat lugnade sig och han kunde åter tänka klart.
   När han så öppnade ögonen såg han hur hans opponent nått halvvägs mot honom men den här gången lät han sig inte uppfyllas av någon fruktan. Han kunde inte tävla med barbarkrigaren i fråga om styrka eller uthållighet utan det var just hans lugn som var hans främsta vapen.
   Ale gick därför lugnt sin motståndare till mötes medan han funderade på sina alternativ. Det första han gjorde var att till åskådarnas förvånade sus kasta ifrån sig sin sköld. Den kunde ändå inte hjälpa honom mot dubbelyxan så det var bättre att han litade till sina fötter för försvar för att när tillfälle gavs kunna nyttja båda sina händer till anfall. Åtgärden fick också hans motståndare att tveka, om än bara för ett ögonblick. Därefter manövrerade han runt tills han fick solen i ryggen. Det bländande ljuset och tunnhjälmens smala ögonglipa torde göra honom till ett svårt mål att träffa. Slutligen gav han sin opponent ett överlägset leende och lockade retfullt på honom med sitt svärd. Kom bara, tänkte han, jag är beredd.
   Åtgärderna fick önskad effekt. Barbarkrigaren utstötte ett ilsket bölande och rusade mot honom med vapnet höjt över huvudet. Mot en normal motståndare hade Ale utnyttjat blottan och huggit först men med den här krigarens vapenlängd och tålighet tänkte han inte ta några risker. Även om hans svärd skulle hinna hugga före den långa yxan så var det inte säkert att det skulle hinna hindra bladet från att falla och då var det ute med honom i vilket fall som helst. Han valde därför att hoppa undan utan att hugga tillbaka för att i stället noga studera sin fiende.
   Yxan missade honom med bred marginal och rörde upp ett stort dammoln där den slog ned. Dammolnet måste ytterligare ha försämrat barbarkrigarens sikt ty han grymtade ilsket och svingade sin yxa i sidled, så klumpigt att det verkade som om han sökte vifta bort sanden snarare än träffa, och Ale kunde med lätthet undvika huggen.
   Ale upprepade sina manövrar ett par gånger till och kunde konstatera att barbarkrigaren var mycket enkelspårig i sina attacker och helt förlitade sig på att hans tunga yxhugg förr eller senare skulle träffa rätt. Å andra sidan fortsatte han att hugga lika outtröttligt som en oxe. Ale var därför tvungen att hitta luckor för sina egna hugg men var? Han skulle kunna invänta det första hugget uppifrån och därefter hugga tillbaka mot den oskyddade sidan men skulle han hinna det innan huggen i sidled följde? Ett hugg mot halsen då? Trots sin storlek så förmådde inte ens den här tunnhjälmen nå hela vägen ned till axlarna så ett välriktat hugg skulle mycket väl kunna komma igenom. Men nej, barbarkrigaren böjde huvudet framåt i samband med varje hugg och skyddade därmed framsidan medan hjälmens kraftiga horn effektivt blockerade hugg från sidan. Bakifrån då?
   Ja, det vore en djärv manöver men det skulle kunna gå. Om han kunde hitta precis det ögonblick då huvudet var som mest böjt så skulle han kunna kasta sig fram och utdela ett hugg mot nacken och övre ryggen. Visserligen skulle han då vara chanslös mot kommande yxhugg men nog borde väl hans svärdshugg om inte fälla fienden så åtminstone distrahera denne tillräckligt länge för att han skulle hinna dra sig undan igen. Så vitt Ale kunde se fanns där heller inga sår sedan tidigare, till skillnad från resten av kroppen, och på något sätt kändes det bättre att slå till där ingen slagit till förut än där andra försökt förgäves. Om han bara kunde hitta rätt ögonblick...
   Han avvaktade ett hugg till och undgick så när att träffas i foten och dela sin arme landsman Torelds öde. Hans kontrahent hade börjat sikta in sig och han skulle kanske inte få så många fler chanser. När så nästa hugg föll satte han sin plan i verket. Yxan hade inte ens hunnit slå i marken förrän Ale med ett dödsföraktande språng kom att befinna sig så nära sin fiende att han kunde känna den ångande andedräkten och den djuriska svettstanken slå emot honom. Med båda händerna i ett fast grepp runt Töldings hjalt lade han all sin kraft bakom sitt hugg och lät bladet falla snabbt och tungt ned mot den blottade nacken.
   Allt hade gått på mindre än ett ögonblick. Ändå så måste barbarkrigaren ha hunnit ana faran ty plötsligt höjde han huvudet igen och det med sådan styrka att hans hjälm mötte Töldings egg i en kaskad av gnistor innan svärdet nått sitt mål. Ale kände det som om han huggit i ett städ och hans handleder skrek av smärta när han trots det tvingade sig att bibehålla sitt fasta grepp. Kollisionen mellan hjälmen och Tölding var dock så kraftig att något måste brista och så skedde också. Det svärd som skapats av urhemmet Cindas blod för så många sekler sedan var dock inte förutbestämt att brista ännu utan det blev barbakrigarens hjälm som brast. Eggen klöv hjälmen från huvud till nacke och blev sittande där. Ale förmådde hålla fast vid hjaltet också då barbarkrigaren höjde huvudet men inte när huvudet svingades bakåt utan flög i en båge över sin motståndare och ned i marken bakom denne. Omtöcknad och med ansiktet fullt av sand sökte han komma på fötter och åter få ögonkontakt med sin fiende. Det han såg fyllde honom dock med den fruktan han så länge lyckats undantränga.
   Den skadade hjälmen måste ha tryckt mot barbarkrigarens huvud ty han hade släppt sin yxa och sökte med båda händer bända upp den. Trots sin tjockhet så böjdes tunnhjälmens stålväggar lika lätt som papper under de väldiga nävarna och resterna av den jämte Tölding gjorde yxan sällskap på marken. Barbarkrigaren brydde sig emellertid inte om vare sig sitt eller Ales vapen längre utan vände sitt ansikte mot sin nu försvarslöse fiende. Det var dock inte ett mänskligt ansikte som mötte Ale.
   Ale trodde knappt sina ögon. Den väldiga kroppen var en mans, om än en ovanligt kraftig sådan. Men på den satt en tjurs huvud. De enorma horn som Ale trott tillhöra hjälmen var i själva verket bestens egna. De frustande andetagen hade kommit inte från en människa utan från en stor, svart mule och ur de vidgade näsborrarna vällde en vit rök fram. De ögon som nu syntes tydligt brann som av eldar. Med ett fasansfullt vrål sänkte kreaturet sitt huvud och rusade rakt mot Ale.
   Det gick inte att fly. Om han försökte kasta sig åt sidan skulle han riskera att spetsas på hornen och om han kastade sig på marken skulle han stampas till döds av de rasande klövarna, eller vad det nu var som bar det framrusande monstret mot honom. Det fanns bara en utväg, och det var att bokstavligen ta tjuren vid hornen.
   När hornen bara var en armlängd ifrån honom hoppade han upp i luften, grep tag i dem med sina bara händer och försökte förtvivlat hålla sig fast. På så vis undkom han de vassa hornen men han kunde inte hindra den hårda skallen från att träffa hans mage så våldsamt att han tappade luften. Likväl lyckades han behålla sitt grepp om hornen och fördes hjälplös med i den rasande bestens framfart.
   Färden fick ett våldsamt slut då tjurmannen slog i en av arenans portar, alldeles under den läktardel där den Högste Tjänaren och hans rådgivare befann sig. Ale slog i bakhuvudet med sådan kraft att hans egen hjälm bucklades till och det svartnade för hans ögon. Han satt nu fast som i ett skruvstäd mellan hornen och den port de borrats in i, utan någon möjlighet att komma loss, under det att hans fiende frustande och bölande och med alla fyra i marken sökte pressa hornen ännu längre in i träet. Det var bara en tidsfråga innan Ale skulle krossas mellan det hårda huvudet och porten och han famlade förtvivlat efter något tillhygge att försvara sig med. Då fann han något runt halsen.
   Det var en skinnpung med något hårt i. Ale erinrade sig den gåva som Nuba’h skänkt honom, den talisman med vars hjälp den förrymde slaven aldrig hade förlorat en kamp. Något annat stod inte till buds så Ale slet snabbt ut pungens innehåll, den yttersta spets av ett tjurhorn som fått hans landsman Toreld att göra så stora ögon. Men skulle en liten bit av ett horn kunna åstadkomma något mot de båda väldiga horn som höll honom fast nu? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det.
   Ale grep om hornet med båda händerna och sökte ett ställe att stöta ned det i. Hans blick fångades av en röd skåra som löpte från kreaturets nacke och vidare ned en bit på ryggen. Det var det sår Tölding hunnit öppna upp innan svärdet slungats ur hans händer. Skulle det kunna visa vägen? Om inte skulle hans egen väg sluta på denna arena, långt från både Cindarell och Minn. Med all kraft han kunde uppbåda stötte han in hornet i den kraftiga tjurnacken.
   Hornspetsen tycktes inte möta något motstånd alls utan sjönk ned i det varma köttet likt en varm kniv genom smör. Från bestens käftar hördes ett plågat råmande och en kraftig skälvning genomfor den väldiga kroppen. Så med ens kände Ale hur trycket mot hans mage lättade när tjurhuvudet sakta sjönk nedåt och blev stilla, alltjämt fastnaglat i träporten. Från kroppen kom varken några ljud eller rörelser längre och ett närmast overkligt lugn lade sig över arenan.
   Ale lyckades nu ta sig loss och ragglade yr och medtagen bort från sin fallne fiende mot det enda mål hans dimmiga blick förmådde fånga, det svärd som ännu låg kvar i sanden. När han kände dess kalla metall mot sina händer återkom en del av hans krafter och han kunde åter tänka klart. En sak återstod att göra och han gjorde det.
   Han vände sig om mot den Högste Tjänarens tribun och och höjde sitt svärd i luften. Ett öronbedövande jubel från publiken svarade honom och självaste Mokhatar um-Saal ställde sig upp och applåderade. Ale hade segrat i Saabahls spel och upptagits i Saabahls skara.

2. Alla vägars slut

   ”Den som lånar något från biblioteket måste också ge något tillbaka till biblioteket.”

   Ur Bibliotekariens ed, en ed som Cindarells bibliotekarier svär

   ”Om du ger Biblioteket dess första sida åter så kommer Biblioteket att ge dig din första sida.”
   Så hade bibliotekariens gåtfulla erbjudande fallit och Minn hade antagit det. Minn hade antagit det för att få reda på sin mors namn, för att få reda på sitt ursprung, hur högt priset än månde vara. Minn hade tagit steget. Framför henne öppnade sig nu tre mörka och tysta valv in till biblioteket. Men så stannade hon upp.
   ”Vilken väg ska jag ta?” frågade hon.
   ”Gör ditt vägval någon skillnad?” löd nekromantikerns svar. ”Alla vägar leder till samma mål.”
   ”Till min mors namn?”
   ”Till Döden.”
   Minn vände sig skräckslaget mot honom men det magra ansiktet var lika uttryckslöst som alltid.
   ”Hon är uppbyggd enligt er visdom och kunskap”, förtydligade nekromantikern. Varje gång motsvarar en av era tre vägar och var och en av de sju korsningarna motsvarar en av era sju världsåskådningar. Där alla tre vägar möts, längst in i Biblioteket, där återfinns Dödens kamrar och tillika min disciplin.”
   ”Du talar om Biblioteket som en älskad?”
   ”Vem skulle inte älska kunskapen?” svarade nekromantikern oberört. ”Vi bibliotekarier har försakat allt annat i våra liv för Biblioteket. Vi offrar våra liv på det att kunskapen ska växa och fortleva.”
   Minn ryckte på axlarna och tittade åter mot valvgångarna. Hon blev nu varse inskriptioner ovanför dem. Där fanns såväl de sirliga saabahlitiska skrivtecknena som de gamla cindariska runorna och de senare kände hon alltför väl igen. Runorna angav namnen på Cindars tre vägar - Andens väg, Köttets väg och Materians väg - och de sju kamrarna bortom dem kunde bara motsvara de sju magiskolor som var och en av bibliotekarierna tycktes företräda. Det som i Cindarell hölls för religion och magi hade i Saabahl sammanfogats till akademisk vetenskap.
   ”Vilken... väg och världsåskådning valde min mor?” frågade hon försiktigt.
   ”Din mor var mycket vetgirig och nöjde sig inte förrän hon vandrat genom alla gångar och stannat i alla kamrar. Om du vill finna din mors namn så måste du således följa hennes spår och studera de skrifter hon studerat. Betänk dock att Biblioteket inte ger något utan att få något åter.”
   ”Och vad är Bibliotekets pris?”
   ”Gör priset någon skillnad? Du är fri att vända åter närhelst du vill men den som tagit första steget in i Biblioteket vänder ogärna åter.”
   Minn begrundade nekromantikerns ord. Hur mycket det än tog emot så måste hon medge att han hade rätt. Hon kunde inte vända om nu, inte nu när hon var så nära. Hon kände också att det inte bara var hennes moders namn som lockade utan också själva Biblioteket och dess omåttliga kunskaper. Hon kunde inte vända om.
   ”Nåväl”, sade hon och återupptog sina steg. ”Då väljer jag att börja studera din disciplin och alla vägar leder dit, eller hur?” Med de orden klev hon in genom det mittersta valvet, det som var benämnt Köttets väg.
   ”Så ivrig att läsa sista sidan först”, sade nekromantikern och följde efter henne. I handen bar han en kristall som återkastade ett rött pulserande sken likt en eld som precis övergått i glöd. ”Så lik din mor.”
   De gick igenom en trång gång som sluttade svagt uppåt. Gången hade gjorts ännu smalare av de långa rader av hyllor som klädde väggarna. Några hyllor gapade tomma men andra dignade av böcker och bokrullar och Minn fick anstränga sig för att stilla sin nyfikenhet och fortsätta mot sitt mål.
   ”Det här är gamla kungagravar uthuggna ur klippan från tiden före Dareion”, föreläste nekromantikern tonlöst bakom henne. ”Stora skatter förde kungarna med sig i döden men ingen skatt var större än den som vi förde hit efter det att det första Biblioteket brann ned.”
   ”Var det vårt folk som grundade det första Biblioteket?” undrade Minn. ”Var det Parators stam?” Men nekromantikern svarade nekande.
   ”Det första Biblioteket fanns redan på de gamla kungarnas tid, på den tiden då både dareier och saabahliter ännu levde i öknen och då folken bortom haven ännu var okända. På den tiden fanns det inte ens något skriftspråk utan människornas kunskaper var bundna till deras bräckliga kroppar och dog med dem. Biblioteket användes blott för föreläsningar och seminarier. Men med ankomsten av ert folk kom också idén att överföra kunskaperna till böcker som kunde kopieras och överleva människorna. Det första Bibliotekets guldålder inleddes.”
   ”Vad menar du? Tillhör ni inte också det folk som kom över havet? Tillhör ni inte Parators stam?”
   ”Biblioteket känner inga gränser. Vi hämtar såväl kunskap som kolleger från hela världen. Vi talar och skriver dock på Höga Språket, de första böckernas språk på det att vi ska förstå varandra.”
   Minn undertryckte en besviken suck. Inte nog med att dessa män och kvinnor inte var de magiker hon sökt, de var inte ens de fränder som hon sökt. Men ett hade Biblioteket som hon ännu hoppades finns och det var hennes mors namn.
   ”Men vad hände sedan då? Om nu inte Biblioteket känner några gränser, varför döljer ni det? Varför kom inte världens samlade kunskaper världens folk till godo?”
   Nekromantikern dröjde med svaret.
   ”Kunskap är makt”, sade han till slut. ”Den kunskap som samlades i Biblioteket ansågs mäktig nog att både skapa och förstöra såväl riken som dynastier. Under de dareiska krigen blev hon därför ett mål för alla stridande parter. De gamla bibliotekarierna ville inte att dess kunskaper skulle nyttjas för krigiska syften och stängde därför portarna. Åtgärden gjöt dock bara mer olja på elden ty ju färre kunskaper som nådde ut, desto fler blev ryktena därom. Biblioteket ville inte komma till kriget men kriget kom till Biblioteket och under de stridigheter som följde gick hon under.”
   ”Hur kunde man anse något sådant?” utbrast Minn. ”Böcker har väl aldrig dödat någon?”
   ”Inte? Säg mig, min unga Minnea, är du bekant med historien om Dareions fall och Saabahls uppstigande?”
   ”Jag har hört att paratorerna såldes som slavar till saabahliterna och att det vände krigslyckan.”
   ”Du har alltså hört men inte lyssnat? Säg mig då vidare hur nomader från öknen och slavar från havet kunde besegra ett mäktigt rike.”
   Minn tystnade. Hon erinrade sig de spår hon sett på Cinda efter de gamla magerna, de första magikerna. Deras krafter hade ännu varit gryende och de hade inte rått på drakormarna Nideld och Nidafrost. Men mot människor som dareierna...?
   ”Säg mig slutligen”, fortsatte nekromantikern, som tycktes ha förstått hur hennes tankar gått, ”hur de olika parterna resonerade när det andra dareiska kriget bröt ut, när paratorerna bytte sida och förenade sig med dareierna mot saabahliterna, när de underkastade förenade sig med de störtade mot de nya härskarna.”
   ”Dareierna sökte den makt som störtat dem och paratorerna den makt som fråntagits dem”, svarade Minn tyst. ”Saabahliterna i sin tur sökte den makt som hjälpt dem. De kastade sig över Biblioteket som vargar över ett får och slet det i stycken. De dödade kunskapen.”
   ”Väl uttryckt”, berömde nekromantikern kallt. ”Men böckerna visade sig vara svårare att döda än människor och det är tack vare den ärevördige Moratius som Biblioteket lever vidare i dessa gamla kungagravar.”
   Än en gång omnämndes denne Moratius. Vem var han? Varför lät hans namn bekant? Nekromantikern var snar att besvara hennes outtalade fråga.
   ”Moratius var en vis man som föddes ett sekel efter det första Bibliotekets fall. Han ärvde en förmögenhet men visste att byta den mot kunskap. De böcker som räddats från det första Biblioteket sökte han upp och förde till ett andra Bibliotek, dolt i en av de mindre gravpyramiderna intill Mörkrets pyramid, fjärran från de maktlystnas ögon och öron. Biblioteket kom sedermera att flytta flera gånger, dels för att bevara sin hemlighet och dels för att tillgodogöra sig nya skatter. Detta land är nämligen fullt av gamla kungagravar vars ägare varken behöver sin grav eller sina skatter längre. Moratius efterträdare har därför fortsatt hans värv och låtit gravarnas skatter bekosta böcker från världens alla hörn. Således vann kungarna den odödlighet de eftersträvat i form av våra böcker som levt vidare genom vår trägna insamling och kopiering. Därmed inleddes det andra Bibliotekets guldålder.”
   ”Men krigen upphörde ju för flera sekler sedan. Varför måste Biblioteket fortfarande döljas? Varför kan inte kunskaperna komma folket till del?”
   ”Därför att kunskap också är pengar. Det är många som söker Bibliotekets kunskaper för egen vinnings skull och främst bland dem är Saabahls rådgivare Sol och Måne. Om han finge råda skulle vi blott tjäna hans syften. Vi har därför valt att bida vår tid och verka i det fördolda på det att vårt Bibliotek ska förbli fritt. Endast de som befinns vara värdiga får inträda här för att studera och endast de främsta av dessa får stanna som bibliotekarier. Tyvärr lyssnar Saabahls folk ofta mer på sin gud än på förnuftet. Främlingar som du vet bättre att sätta värde på Biblioteket.”
   Under deras samtal hade de nått ett mindre rum där tre valvförsedda gångar möttes. Valvgången de lämnat bakom sig pryddes av Köttets runa men ovanför de båda andra samsades runan med Materians runa över den vänstra gången och Andens runa över den högra gången. I själva rummet återfann hon ännu en bekant symbol, den sjuuddiga stjärna som hon sett på ön Cinda, symbolen för de sju gamla gudarna. Cindas mager hade i denna sett magisk kraft och lagt grunden för de sju magiskolorna medan dessa bibliotekarier alltså betraktat den som en kunskapens symbol och ur den härlett sina sju världsåskådningar. Men än var de inte framme.
   ”Vilken väg nu?” undrade Minn.
   ”Ännu leder alla vägar till samma mål”, löd det snabba och lakoniska svaret.
   Minn betvingade sin olust och valde den högra gången, ett val som fick nekromantikern att mumla instämmande, som om han fått något bekräftat. Minn ville inte veta vad han tänkte utan återgick till samtalet.
   ”Vad blev det av Moratius?” frågade hon.
   Den här gången dröjde svaret.
   ”Av alla de böcker som Moratius förde till det andra Biblioteket var det tre som han inte lyckades läsa. Det var de tre första böckerna, ristade på de stentavlor som ditt folk förde med sig till vårt land och som överlevde det första Bibliotekets brand. Den första boken bestod av tre stentavlor för de tre vägarna, den andra av sju stentavlor för de sju världsåskådningarna och den tredje av blott en med okänt innehåll. På dessa stentavlor hade ert folk beskrivit de övermänskliga, ja rent av övernaturliga krafter som ni kallar magi. Idag vet vi att dessa krafter bara är en form av högre vetande men Moratius blev som besatt av denna vidskepliga tro på magi.”
   Minn behöll sin ilska inom sig för att han skulle fortsätta.
   ”Moratius tog därför med sig den första bokens tre stentavlor till ert land för att få dem översatta och återvände aldrig.”
   Nu mindes Minn. Någon av Cindarells magiker, var det Elrind eller Morvana, hade omnämnt Cindarells förste magiker med detta namn. Hade alltså magin nått Cindarell på vägen genom dessa båda bibliotek, utan att någon av alla dess bibliotekarier känt till magins sanna kraft?
   De nådde nu ännu en korsning, vid vilken något som liknade en studiekammare öppnade sig. Minn var dock alltför uppslukad av berättelsen för att ens stanna här. Hur som helst, insåg hon med en klarsynthet som överraskade henne själv, så kunde hon inte vara framme än eftersom bara två av vägarna möttes i denna kammare, Köttets och Andens. Dödens kammare skulle ju finnas där alla tre vägar möttes. Hon fortsatte därför genom det valv som bar Köttets och Andens runa. Ännu ett instämmande mummel från hennes ledsagare bekräftade hennes beslut.
   ”Moratius efterträddes av andra bibliotekarier och Biblioteket levde vidare. Men så en dag kom en främling från ert land som sade sig medföra Moratius första bok och nu sökte den andra boken hos oss. Bokens namn var ’Om Elementens uråldriga krafter och hur dessa kan harmoniseras med det mänskliga psyket och hur detta kan användas för magiska ändamål’ och främlingens namn var Niner.”
   Niner? Detta namn var Minn dock säker på att hon aldrig hört förut. Betydde namnet ens något?
   ”Niner var en god man. Han lät oss inte bara kopiera Moratius första bok utan översatte också de sju stentavlor som utgjorde den andra boken. Den tredje bokens enda stentavla lyckades dock inte heller han tyda. Sålunda lämnade han oss, han själv en bok rikare och vi två böcker rikare. Ack, om vi bara hade tagit till oss hans sista varnande ord.”
   ”Vilka varnande ord?”
   ”Han varnade oss för att ta emot fler främlingar från sitt land.”
   Vägen delade sig åter och Minn blev inte ens överraskad över att över ett av de tre valven finna alla tre runorna - Köttet, Anden och Elementen. Hon närmade sig Dödens kammare.
   ”De kom nästan samtidigt. Först de två du kallar Elrind och Sorogon och därefter Morvana och din mor med sin tjänarinna Chandra. De föreföll betrakta varandra med misstro men förenades i sin girighet efter Bibliotekets böcker och slukade vår kunskap.”
   Här avbröt sig nekromantikern och med en djup suck visade han för första gången någon slags känsla.
   ”De studerade Moratius första och andra bok och tillägnade sig kunskaper från alla våra sju kamrar. Sorogon, eller Lismaren som vi kallar honom, prisade med högtravande ord vårt bibliotek medan Elrind tillägnade sig sitt öknamn Demagogen genom att med lika stora men tomma ord som sin kollega höja sina egna kunskaper till skyarna. Dock visade det sig att dessa kunskaper var ringa och vi började misströsta om att någonsin få någonting tillbaka. Så en dag inträffade katastrofen.”
   Det annars så uttryckslösa ansiktet speglade nu en svår smärta när dessa minnen från det förflutna återkallades.
   ”Det började med att en av dem, det smärtar mig att säga att det var din egen mor, blev påkommen med att ha försökt stjäla den enda stentavlan, Moratius tredje och ännu oöversatta bok. När vi konfronterade dem utbröt stridigheter och det var då som Svärdsdråparen föll över oss.”
   ”Svärdsdråparen?” undrade Minn oroligt. Först nu kom hon ihåg att detta var det namn de nyttjat för Legim och hon fruktade nu att höra den historia som givit honom det.
   ”Ja, Svärdsdråparen. Jag vet inte hur han fann vägen in till Biblioteket men plötsligt stod han i förrummet med ett svärd som lyste som en blixt och ögon som brann likt eldar. Med svärd och eld rasade han genom vårt arma bibliotek och död och förödelse följde hans väg. Vi kunde inte göra annat än att fly och överlämna henne i dessa nidingars våld.”
   Nekromantikern huvud föll längre ned ju mer han talade, som om varje nytt ord blev tyngre att få fram. På Minn hade orden emellertid en helt annan effekt. De omkullkastade ju allt hon dittills hade trott. Hade den lärde Elrind inte vetat något om magi förrän han kom hit? Vad hade förmått den hjältemodige Legim att anfalla ett fredligt bibliotek? För att inte tala om hennes egen mor. Hur kunde en ädel kvinna sänka sig till den simpla tjuvens nivå? Dessa frågor kunde inte längre stanna inom henne.
   ”Jag vägrar tro det”, sade hon. ”Min mor gav mig mitt liv. Elrind gav mig min kunskap. Och Legim gav sitt eget liv för mig. Han skulle aldrig ta oskyldiga mäns och kvinnors liv om han var vid sina sinnens fulla bruk.”
   ”Tro kan inte rubba sanningen.”
   ”Men varför? Hur kunde de göra detta mot Biblioteket?”
   ”Varför?” upprepade nekromantikern trött. ”Varför går solen upp på morgonen och ner på kvällen? Du frågar om saker bortom min disciplin. Den enda sanningen är att döden kommer till allt levande. Att somliga människor sedan väljer att själva gå döden till mötes eller driva andra människor mot den intresserar mig inte.”
   ”Men min mor kan du väl åtminstone berätta om. Hurdan var hon? Hur såg hon ut? Födde hon mig här? Vad gjorde hon med mig sedan? Vart tog hon vägen?”
   Nekromantikern stannade upp och vände sitt uttryckslösa ansikte mot henne.
   ”För mig är alla levande likadana. Jag ser bara deras ansikten efter det att likmaskarna stillat sin hunger och jag hör bara deras röster efter det att gravjorden fyllt deras munnar. Om människors födelse, leverne och rörelser må du fråga mina kolleger om.”
   ”Det låter som en munter disciplin”, påpekade Minn men hennes ironi tycktes inte gå fram.
   ”Mycket”, instämde nekromantikern. ”Den syftar till att överbrygga den annars så oöverstigliga gränsen mellan liv och död, att få de två annars så oförenliga tillstånden att bli ett. Vi har lyckats hålla döden borta längre än vad som förunnades människorna på Moratius tid och Niner trodde att döden skulle kunna fördrivas helt. Vilken disciplin kan väl vara viktigare än evigt liv och evig kunskap?”
   Minn synade åter mannens förtorkade ansikte och undrade om priset som han själv tycktes ha betalat för sitt långa liv verkligen var värt det. Sin undran behöll hon dock för sig själv. Nekromantikern tycktes därmed betrakta diskursen som avslutad och återupptog sin vandring.
   ”När vi till slut vågade återvända så mötte oss en sorglig syn. Moratius båda böcker var borta jämte den enda stentavlan och Biblioteket hotades av rasande eldar. Eldarna lyckades vi släcka men såret lyckades vi aldrig hela. Våra efterforskningar visade nämligen på att våldsverkarna skilts åt och att Moratius kunskaper således spridits för vinden. Vi flyttade Biblioteket längre ut i öknen, till dessa avlägsna kungagravar, men mer kunde vi inte göra. Det är i stället till dig vi sätter vårt hopp.”
   Till henne? Vad kunde hon göra? Vilket pris krävde de egentligen av henne?
   Hon hann inte fundera närmare på saken förrän nekromantikern åter stannade. De hade kommit till slutet på gången där en kammare öppnade upp sig. De hade nått Dödens kammare.
   Tre dunkla gångar möttes i en lika dunkel kammare vars skuggor deras ljus inte helt förmådde skingra. Allt var tyst och stilla och inte ens något damm rördes upp av deras ankomst. Dödens kammare gjorde skäl för sitt namn.
   Nekromantikern lade ifrån sig sin ännu lysande kristall på ett bord och gick bort till en bokhylla.
   ”Eldar är förbjudna i Biblioteket”, förklarade han. ”Men kristallerna bevarar det ljus de fångar upp och återkastar det under många timmar. Använd dem medan du gäldar din skuld.”
   ”Vilken skuld?” undrade Minn oroligt.
   ”Din skuld till henne förstås. Du har beträtt Köttets väg och trätt in i Dödens kammare. Dessa hemligheter tillfaller nu dig, så som de en gång tillföll din mor. Du får fritt söka bland de skrifter och anteckningar som förvaras här för att tillägna dig kunskap om döden och visshet om din mor.”
   ”Var min mor här? Valde hon Dödens magi?”
   ”Har det någon betydelse? Hur som helst så har jag redan förklarat att din mor besökte alla Bibliotekets sju kammare och jag finner det inte värt tiden att upprepa mig. Vilken disciplin hon slutligen valde är mig dock inte bekant.”
   Nekromantikern återvände till bordet med en stenplatta och en blank skriftrulle.
   ”Din gäld består i att nedteckna Moratius första och andra bok. Återkalla ur ditt minne vad du läste om Köttets väg i den första boken. Översätt runorna som berättar om Dödens världsåskådning i den andra boken. Detta är ditt pris, att ge åter den kunskap som hon har förlorat.”
   ”Och om jag vägrar?”
   ”Det kommer du inte att göra ty då får du icke beträda de andra vägarna eller träda in i de andra kamrarna.”
   Hans ord retade upp Minn. Hon började bli trött på alla dessa boklärda som var så säkra på vad hon skulle göra och inte göra. Nyfikenheten hade fört henne ända hit, det måste hon medge, men trots att hon nu stod längst in i Biblioteket så var de hemligheter hon sökt ännu långt borta. Hon hade varken tid eller lust att läsa igenom allt som fanns här, än mindre skriva ned allt som hon själv visste, bara för att kanske finna ledtrådar om sin mor. Bibliotekarierna tycktes inte veta någonting bortom sina egna ämnesområden och vad magi beträffar så var hon bättre än dem allesamman, det var hon förvissad om. Vad kunde då det här biblioteket lära henne som hon inte redan visste? Det hade varit ett misstag att komma hit, att vandra genom öknen, att lämna Ale...
   Minnet av Ale kom nu åter till henne. Hon hade bara sett Bibliotekets kunskaper framför sig och varit blind för allt annat men först nu när hon var här insåg hon vad hon lämnat bakom sig. Tänk om Ale aldrig skulle finna hennes spår. Tänk om han fortfarande var fånge hos människojägarna. Och hon som bara hade tänkt på sig själv och på sin mor, den mor som trots allt övergett henne. Nej, den ende som betydde något för henne var Ale och han var inte här. Hon inte bara ville lämna Biblioteket, hon måste det.
   Minn hann emellertid inte mer än vända sig om förrän en väldig skugga tornade upp sig framför henne. Det var en varelse med mänskliga proportioner men flera huvuden högre och från topp till tå täckt av smutsiga lindor. Två enorma händer sträcktes fram mot Minn och hon tog förskräckt ett steg tillbaka.
   ”Är du tillbaka igen?” sade nekromantikern trött. ”Ställ dig i din sarkofag och stanna där.”
   Till Minns förvåning lydde varelsen och kröp in i en stor kista som stod lutad mot ena väggen.
   ”Det där är en av Niners skapelser”, förklarade nekromantikern. ”Kroppen tillhörde en gång en av de gamla kungarna men jag tror att själen sedan länge lämnat den. Hur den fortfarande rör sig har jag ännu inte lyckats förstå. Tyvärr är den också oberäknelig och försvinner ibland ut ur Biblioteket. Den är dock ofarlig så länge man inte gör den något. Men du hade bestämt fattat ett beslut?”
   Hade hon det? Ja, det hade hon, men åsynen av mumien hade fått henne på andra tankar. Hon hade bestämt sett något liknande förut men hon kunde för sitt liv inte komma på var. Det enda hon kunde vara säker på var att det hade att göra med något viktigt, något som till och med var viktigare än det som hon och Ale hade gemensamt. Någonting hade sitt upphov här som hade betydelse inte bara för den förlorade stammen Parator som de sökte utan för hela Cindars folk. Den röst som talat till henne i det Första Biblioteket och sökt övertala henne att följa med till det Andra Biblioteket gjorde sig ånyo gällande och den här gången lyssnade hon. Hon måste stanna och förstå mer, även om det betydde att hon vände Ale ryggen.
   Minn svalde och knep ihop ögonen hårt för att hålla tårarna tillbaka. Utan ett ord satte hon sig vid bordet, drog stentavlan närmare sig och började tränga in i Bibliotekets hemligheter.

3. Den Högste Tjänaren

   ”Lika långt som det är mellan Saabahls lägste och högste tjänare är det mellan Saabahls högste tjänare och Saabahl själv.”

   Gammalt saabahlitiskt ordspråk

   Det var inte första gången som Ale väntade på en audiens med en härskare av guds Nåde. Men inför mötet med Cindarells konung hade han fått noggranna förhållningsregler och ingen möda hade besparats för att förbereda honom. När han nu väntade på att det saabahlitiska hovets portar skulle slås upp hade han däremot ingen aning om vad som väntade honom. Ummar hade varnat honom för just detta - det fanns helt enkelt ingenting som kunde göras för att minska det gudomliga avståndet mellan de lägsta tjänarna och den Högste Tjänaren i Saabahl. Varje ord och varje gest, hur planerade de än var, skulle bara förstärka detta avstånd och detta var något som var helt i sin ordning.
   Ale kände sig dock föga lugnad av detta. Visserligen kände han sig förvånansvärt obesvärad av alla de sår och blåmärken som täckte hans kropp efter bataljen mot tjurmannen på arenan men hans hjärta bultade ännu kraftigt och svetten rann i långa rännilar längs hans rygg. Det enda han kunde göra var att än en gång upprepa sina mål med audiensen. Han hade segrat i vapenkampen och försvarat huset Saals och riket Saabahls ära. Som redan frigiven slav ville han önska sig frihet för sin vapenbroder Toreld och för Minn. För egen del önskade han inget annat än att få tjäna Saabahl och erbjuda den Högste Tjänaren sitt svärd. Det var det pris han var beredd att betala för att få Minn tillbaka. Såväl Parators öde som de andra av Cindars förlorade stammars öden var underordnade detta mål och Cindar själv hade han redan vänt ryggen. Han var nu herre över sitt eget öde.
   Hans funderingar avbröts av ett knarrande ljud och när han tittade upp såg han hur dubbelportarna sakta gled upp. Bakom dem öppnade sig en stor sal helt klädd i bländande vit marmor. Från en väldig kupol strömmade mångfärgat ljus in genom målade fönster och uppfyllde det väldiga rummet. Den stilla musiken från stränginstrument blandades med ljudet av springbrunnars porlande vatten. Tjocka, mjuka mattor med brokiga motiv täckte väggar och golv och en stickande parfymdoft låg tung i luften. Flera människor befann sig i där inne, såväl enkla tjänare som högre ämbetsmän, men de uppehöll sig alla i utkanten, på respektfullt avstånd från den stora tron som dominerade salen.
   Tronen utgjordes av ett podium, vars form och storlek överensstämde med kupolen ovanför. Podiet ramades in av fyra kraftiga kolonner som sträckte sig upp mot taket och ensamma bar hela dess tyngd. Någon tronstol fanns där inte men däremot en hög av stora mjuka kuddar i grälla färger. Här befann sig endast två män vars blickar var de enda i hela salen som inte betraktade honom där han stod i dörröppningen. Ale hade bara fått korta glimtar av dem men det rådde ingen tvekan om att han nu stod inför Saabahls mäktigaste män - den Högste Tjänaren Mokhatar um-Saal och dennes rådgivare Sol och Måne. Han tog mod till sig och klev in med lika bestämda steg som han klivit in på arenan.
   När han trädde in i salen såg han att kupolen var dekorerad med en karta. Ale gissade att den skulle föreställa världen men Saabahl kändes oproportionerligt stort och Cindarell kunde han över huvud taget inte hitta. De fyra kolonnerna visade sig vara skulpterade figurer av mytiskt slag. Den främre föreställde en frusen dvärg, den högra en fiskliknande varelse, den vänstra en stenjätte och den bortre en elddemon. Kanske symboliserade de de fyra väderstrecken, kanske motsvarade de saabahliternas syn på världen utanför Saabahl. Oavsett tolkning så befann sig världens och alltings mittpunkt under kupolen och mellan kolonnerna och det var dit som Ale nu var på väg, till Saabahls ställföreträdare i världen.
   Först när han nådde fram till podiet vände de båda herrarna sina blickar mot honom. Sol och Måne, som vanligt dold bakom sin heltäckande förgyllda klädnad, betraktade honom stilla med ögon som bara kunde anas genom huvans smala ögonspringor. Likväl kändes det som blickarna genomborrade honom mer än något av arenans vapen förmått göra. På den Högste Tjänaren gjorde Ale däremot ett helt annat intryck. Det fryntliga humör som först återspeglats i hans ansikte försvann med ens och han grep fåfängt efter en kudde som skydd under det att hetsiga ord på det främmande saabahlitiska tungomålet lämnade hans läppar. Hans rådgivare höjde dock en lugnande hand.
   ”Saabahls Högste Tjänare Mokhatar um-Saal hälsar Saabahls utvalde kämpe Alemon”, sade han med ett uttal så rent att Ale för ett ögonblick trodde sig stå inför en landsman från Cindarell.
   ”Utvalde kämpe?” upprepade hans herre förvånat med en betydligt kraftigare brytning och sneglade försiktigt på Ale bakom kudden. ”Det är ju en slav, en främling, en smittad...”
   ”Alemon är inget av allt detta. Han har av egen fri vilja vänt sig till Saabahl och Saabahl har i sin outsägliga nåd tagit emot honom. Hans segrar över Saabahls fiender påvisar Saabahls vilja. Alemon är nu en av oss.”
   Ale kunde inte låta bli att känna olust när han hörde dessa ord. De var visserligen sanna och han ångrade ingenting men han ville ändå inte bli påmind om sitt ödesdigra beslut. Det var inte Ale som vänt sig från Cindar utan Cindar som vänt sig från Ale. Och det var inte till Saabahl som Ale vänt sig utan till Minn, den enda som nu betydde något för honom. Utåt försökte han dock behålla sin tappra min. Mokhatar um-Saal såg dock inte övertygad ut.
   ”Jaha, ja låt honom få sin önskan uppfylld då, och försvinna sedan.”
   ”Men herre, det vore orätt av oss att avvisa den kämpe som Saabahl sänt oss mot våra fiender. Jag har redan talat om hur de efter en lång fred har börjat röra sig igen, inte bara längs våra gränser utan också i Saabahls hjärta. Alemon har varit vårt segervapen i slagen och han kommer att vara vårt segervapen i det kommande kriget också.”
   Sol och Månes ord började nu väcka hans herres nyfikenhet och även Ale undrade vad rådgivaren syftade på.
   ”Ja”, sade Sol och Måne som svar på deras frågor. ”Alemons ankomst till Saabahl från havet i norr skingrade det hedniska havsfolket och våra handelsskepp ansätts inte längre av deras pirater. Alemons resa genom öknen i väster förstörde vidare de otrogna ökenfolkens underjordiska näste och våra handelskaravaner plundras inte längre av deras rövare. Alemons återkomst från söder slutligen skingrade de barbariska bergsfolken och de kan inte längre skinna våra handelsmän i söderled. Men viktigast av allt är att han avslöjade de blasfemiker som sökt underminera vårt land inifrån och nu erbjuder sig att finna dem åt oss.”
   Ale stirrade häpet på den guldskimrande rådgivaren. Sol och Måne berättade som om han själv varit med. Havsfolket måste syfta på Salassas stam, som genom Ales och Minns försorg gått med på att föra Rivas stam hem till Cindarell. Ökenfolken kunde inte vara några andra än dareierna, vars mystiska eldfänga vapen bringat deras eget fall, och bergsfolken de människojägare som av någon anledning skrämdes på flykten. Kanske hade Ummar berättat om de första, Salah om de andra och Toreld om de tredje. Men vilka var blasfemikerna och hur kunde rådgivaren vara så säker på att Ale skulle finna dem? Det verkade som om han visste mer om Ales framtid än vad Ales själv gjorde.
   ”Ja”, fortsatte Sol och Måne att besvara sina åhörares outtalade frågor. ”Alemon önskar befria sin medkämpe Toreld, såsom brukligt är, och själv är han redan frigiven. Massorna uppskattar att se sina favoriter segrande och upphöjda och således kommer Saabahls fasta grund av troende att säkras. Men han önskar också befria sin kvinna Minnea som förts bort av de blasfemiska trollkarlarna.”
   ”Hur... hur kan du veta allt detta?” stammade Ale.
   ”Intet under himmel eller ovan jord är fördolt för Sol och Måne”, sade rådgivaren och bugade lätt innan han åter vände sig till sin herre.
   ”Denna Minnea söker efter sina fränder i vårt land. Trollkarlarna tror sig nu kunna utnyttja henne för att förleda hennes folk och förmå också dem att anamma våra fienders gamla religion. Föga anar de att de istället leder till sig Alemon. Genom att befria henne och hennes folk kommer de icke troendes grund att raseras. Detta är den önskan han gick ut på arenan för.”
   Ale greps av oro. Sol och Måne visste inte bara vad Ale hade gjort utan också vad Ale ville göra. Han visste att Ale ville befria paratorerna, något som deras fränder salassierna varnat dem för att avslöja för Saabahls styrande då dessa ogärna skildes från sina slavar. Även hans herre började nu förstå vartåt hans ord förde.
   ”Vilket är detta folk som ska befrias?” undrade han misstänksamt. ”Inte våra slavar väl?”
   ”Folket utgörs av de ljushyllta slavar som såldes till oss från slavjägarna i söder för några generationer sedan.”
   ”Men är det verkligen tillrådligt att befria dem?” utbrast hans herre. ”Har inte Saabahl rått mig att hålla deras vantro borta från vår stad och vårt folk? Har inte Saabahl varnat för den smitta som kan spridas om de får löpa fritt?”
   Rådgivaren svarade bara med att stillsamt höja en hand och förvånande nog räckte det för att stoppa hans herres ordflöde.
   ”Saabahl har i sekler sökt väcka inte bara vårt eget folk utan också de andra folken i och utanför Saabahl”, sade han. ”Många har anslutit sig till oss men andra står fast vid sin vantro och deras massor utgör ett ständigt mål för våra fienders missioner. Att befria några slavar skulle inte bara avlägsna deras potentiella hot utan också visa de andra på att Saabahl är starkare än de gamla naturgudarna. Att förlora några slavar är ett lågt pris för att vinna de andra folken. Det är således inte Saabahl som befriar vantrogna, det är Saabahl som befrias från vantro.”
   Nu började Ale förstå Sol och Månes motiv. Saabahliterna översåg med sina slavars tro så länge de var splittrade mellan olika gudar. Dessa trollkarlar sökte tydligen använda sin magi för att locka slavarna till en och samma tro. Det var därför som rådgivaren kände sig hotad av dem och till och med var beredd att frige några slavar för att behålla greppet om de andra. Hade Minn redan förstått detta?
   Tänk om Minn alls inte varit trollkarlarnas fånge utan av fri vilja följt med dem för att de skulle leda henne till Parators stam? Hon hade ju på egen hand lyckats vinna salassiernas förtroende så varför skulle hon inte kunna göra detsamma med paratorerna? Varför skulle hon inte kunna få dem att genomskåda trollkarlarnas konster och stå fast vid sin tro på Cindar? Tänk om hon nu hade samlat Parators stam och bara väntade på honom. Tänk om han i sin tur kunde ge dem den befrielse de så länge väntat på. Skulle han och Minn få återförenas? Skulle de få lämna Saabahl tillsammans i spetsen för hela Parators stam? Skulle han verkligen kunna hoppas på det?
   Sol och Månes svar lugnade den Högste Tjänaren något men blidkade honom inte helt.
   ”Huset Saals armé av odödliga har inte förmått rena vårt land och inte heller Sol och Månes livvakt av främlingar. Hur skulle då han lyckas?”
   ”Främlingarna drivs av detta livs belöningar och de Odödliga av det kommande livets belöningar. Alemon drivs dock av något högre, något som övervinner alla hinder.”
   Med dessa ord lyfte rådgivaren som från ingenstans fram ett vapen, ett kort försilvrat svärd. Ale reagerade häftigt när han igenkände Minns alvsvärd och glömsk för var han befann sig kastade han sig fram och grep tag i det. Han tyckte sig ännu kunna känna Minns värme i svärdets hjalt. Mokhatar um-Saal ryckte förskräckt till men Sol och Måne förblev oberörd, trots att han nu befann sig inför en främling med draget svärd. Först när Ale besinnat sig och skamset återlämnat svärdet tog han åter till orda, lika lugnt som tidigare.
   ”Du känner igen detta svärd, inte sant?”
   Ale nickade ivrigt.
   ”Det är Minns svärd. Hon hade det innan vi skildes åt, innan trollkarlarna förde bort henne.”
   Sol och Måne vände sig nu åter till den Högste Tjänaren.
   ”Herre, Alemon har redan visat oss vägen. Detta svärd återfanns utanför staden Shalim uppåt floden. Där svärdet återfanns, där kan också Minnea sökas och där Minnea finns, där finns också trollkarlarna.”
   Orden fyllde Ale med värme. Sol och Måne var förvissad om att Ale skulle leda dem rätt och Ale själv var också förvissad därom. Ale skulle finna Minn och med henne skulle han också finna paratorerna!
   ”Alemon kan vänta utanför”, fortsatte Sol och Måne. ”Jag inväntar min herres befallning”, sade han och bugade.
   Medan Ale lämnade de båda hörde han hur Mokhatar um-Saal befallde Sol och Måne att söka trollkarlarna med nästan samma ord som Ale själv använt, under det att rådgivaren prisade sin herres storhet. Nåja, det viktiga var att de nu skulle söka efter Minn, inte vem som utdelade befallningen.
   Tillbaka i väntrummet kunde han inte annat än begrunda ödets ironi. Ända sedan han satte sin fot på Saabahls jord hade han betraktat dess folk som fiender, beredda att göra allt för att omintetgöra hans uppdrag. Nu visade det sig att hans uppdrag inte bara var känt utan också välkomnat och att hans mål sammanföll med Saabahls mål - att förhindra paratorernas avfall till andra gudar och att befria dem ur deras slaveri.
   Ales väntan blev kort ty knappt hade dörren till tronsalen stängts bakom honom förrän en annan dörr öppnades. Ut kom emellertid inte den gyllenklädde rådgivare han hade väntat sig utan en man iförd en motsvarande dräkt i silvertyg. Mannen noterade tydligen Ales förvåning.
   ”Saabahl låter sitt ljus skina över oss från himlen dag som natt”, sade han medan han förde Ale genom trappor och korridorer. ”Varför skulle då inte hans rådgivare under himlen återspegla hans ljus på jorden? Sol är mitt namn och min hamn på dagen och Måne är mitt namn och min hamn på natten. Outtröttligt vakar jag över Saabahls tjänare och tillser att Saabahls vilja efterlevs.”
   ”Stjärnorna då?” undrade Ale. Han erinrade sig nu den man i stjärnprydd kåpa som erbjudit honom att tjäna Saabahl. ”Är de också ditt kännetecken?”
   ”Om en hand räcks till dig när du är i nöd, frågar du då efter handsken eller mannen som räcker dig handen? Stjärnor går jag inte klädd i men mina händer är lika talrika som stjärnorna och de sträcker sig över hela vårt rike. Ibland är de öppna, ibland är de knutna. En öppen hand räckte jag dig på det att du ska bli min knutna näve mot Saabahls fiender men det var inte jag som räckte dig handen på din sjukbädd.”
   ”Men om det inte var du som kom till mig, vem var det då? Han föreföll bekant.”
   ”Det var en man från ditt förflutna, en man som känner dig väl och talar väl om dig. Det var han som gav dig Saabahls blod, som ledde den initiationsrit varvid du upptogs i Saabahls skara och som rekommenderade dig till min tjänst. Men låt oss hellre tala om din framtid. Du är den nye ledaren för min livvaktsstyrka. Du ska leda dem mot de ondskefulla trollkarlarna.”
   ”Jag?” utbrast Ale. ”Vad hände med den gamle ledaren?”
   Sol och Måne hade stannat framför en dörr och vände sig nu om. Ale tyckte sig kunna ana ett spefullt leende bakom den silverskimrande masken.
   ”Du dräpte honom på arenan”, svarade han kort.
   Innan Ale hann fråga något mer slog rådgivaren upp dörren. Bullriga röster och skålars skrammel trängde ut genom dörröppningen och en tjock dimma av matos och tobaksrök dolde rummets inre. Så fort de kommit in upphörde emellertid alla ljud och Ale kunde skönja hur dussintals ansikten vändes mot dem. Trots att han inte kunde se dem tydligt så kände han desto mer deras fientlighet.
   ”Det här är er nye ledare”, förkunnade Sol och Måne.
   Hans ord möttes av grymtande missnöjen och Ale, vars ögon nu började vänja sig vid dunklet, igenkände med fasa sina nya stridskamrater. De var alla kraftiga krigare med tatueringar på de bara brösten och tjocka metallringar på de muskelstinna armarna och främst av dem föreföll en vildögd och lemlästad man vara. Det var samme man som Ale mött på arenan, den man vars bror han dräpt och vars vänstra hand han huggit av.
   Ale försökte förskräckt ta ett steg tillbaka men hindrades av Sol och Månes orubbliga kropp bakom sig.
   ”Hans uppgift är att leda oss till trollkarlarna”, fortsatte rådgivaren bestämt. ”Er uppgift är att ledas till trollkarlarna. Har jag uttryckt mig tillräckligt klart?”
   De flesta av barbarerna vände bort sina blickar men arenakämpen fortsatte att blänga ilsket på Ale. Sol och Måne klappade i händerna och omedelbart rusade en tjänare till med en lergryta och ett krus balanserandes på en bricka.
   ”Ät, drick och förlusta dig”, sade han. ”I morgon bitti ger vi oss av.”
   Med de orden gjorde han en ansats att lämna rummet.
   ”Du tänker väl inte lämna mig ensam med dem!” utbrast Ale.
   ”De är dina män”, svarade rådgivaren lakoniskt. ”Det är upp till dig att vinna deras förtroende.”
   ”Hur då?”
   ”Med samma medel som du vann på arenan.”
   Dörren slogs igen bakom honom och Ale var ensam kvar med de fientliga barbarkrigarna. De satt kvar på sina bänkar men han kunde känna deras vassa blickar i ryggen medan han sökte sig en sittplats så långt bort från dem som möjligt. ‘Vinna deras förtroende’ hade rådgivaren sagt men hur då?
   Hans tankar avbröts av att tjänaren började bearbeta lergrytans innehåll med en mortelstöt så att vätskan och maten skildes åt. Sedan hällde han upp vätskan i en skål och ställde fram ett bröd till det medan resten hölls varmt i lergrytan. Stötljudet fortsatte dock att komma och Ale behövde inte titta upp för att förstå varifrån det kom. Hans forne arenafiende slog sin knutna näve mot sin armstump som för att visa vad som väntade Ale efter maten.
   ‘Samma medel som arenan’ hade rådgivaren vidare sagt. Hade han menat att han skulle utkämpa ännu en kamp? Men han hade ju inte sitt svärd med sig och i en ren nävkamp skulle han vara chanslös, även om hans motståndare var enhänt.
   Han suckade och förde kruset till munnen men drog snabbt undan det igen. Drycken var tjock och metallisk och de få droppar han hunnit få i sig brände på tungan och i halsen. Hånfulla skratt nådde honom från barbarerna.
   ”Vilken ömfoting”, skrockade någon.
   ”Han orkar inte ens lyfta ett krus”, fyllde någon annan i.
   Ale svarade med att åter föra kruset till munnen och den här gången tvingade han i sig en klunk. Hans smaksinnen protesterade än en gång men när väl drycken passerat ner i magen så var det som om känslorna av olust försvann. I deras ställe kom en värme, ja rent av ett välbehag, och utan att tänka på det så tog Ale ännu en klunk. Bättre till mods ställde han så ned kruset igen och lät självsäkert blicken svepa över sina belackare. Några av dem tittade muttrande bort men andra höll utmanande fast hans blick. Till dem hörde hans fiende från arenan. Den här gången lät sig dock Ale inte skrämmas.
   ”Fick du inte nog på arenan?” sade han med ett tonfall som förvånade honom själv.
   ”Det är lätt för musen att pipa från elefantens rygg”, genmälde barbarkrigaren sarkastiskt.
   ”Jag behöver ingen hjälp för att besegra dig igen.”
   Hans motståndare tog ett hotfullt steg framåt.
   ”Visa det då!” sade han utmanande.
   Ale funderade ett ögonblick. Fientligheten i rummet var så tät att den gick att ta på men han kröp inte ihop inför den som så ofta annars. Han kände snarare hur han växte och blodet rusade genom hans ådror. Det var som om han var tillbaka på arenan igen och sökte vinna publikens hjärtan. Och nu visste han vad han skulle göra.
   Utan att bry sig om den förtvivlade tjänarens utrop så vräkte han undan bägare och fat från bordet och bjöd sin opponent att sätta sig framför honom.
   ”Får jag som utmanad välja min strid?” frågade han.
   ”När du förlorat får du välja din död också!” frustade barbarkrigaren och intog sin plats.
   ”Då väljer jag armbrytning”, sade Ale och satte upp sin vänstra hand på bordet.
   Motståndaren svarade instinktivt med att sätta upp sin egen vänsterhand och för sent insåg han att han blivit lurad. När hans armstump ställdes mot Ales friska hand kunde några av de andra krigarna inte låta bli att fnissa och det dröjde inte länge förrän den hotfulla stämningen övergått i rungande gapskratt.
   ”Ge mig din högra hand”, utbrast barbarkrigaren ilsket men den ynnesten gav inte Ale honom.
   ”Ska han verkligen få en tredje chans att besegra mig när ni inte fått en enda?” svarade han högdraget och vände sig till resten av rummet.
   ”Väl talat”, sade en ärrad äldre krigare. ”Din seger har visat din rätt att leda oss. Vi följer dig så långt som vår herre beordrar oss.”
   Några höll inte med utan drog sig tillbaka med den vanhedrade barbarkrigaren men än fler höjde sina bägare och skålade för sin nye ledare. Ale besvarade skålen och återupplevde än en gång den berusande känslan från arenan. Han hade lyckats av egen förtjänst och vad han än föresatte sig så skulle ingen kunna stoppa honom.

4. Sju sanningar

   ”Den som inte har levt kan heller ej dö.”

   Okänd filosof

   ”Så dessa är Köttets bok och Dödens bok?”
   ”Köttets bok så som jag minns den från mina studier och Dödens bok så som jag kan utläsa från runorna. Därtill har jag fått hjälp av Bibliotekets många anteckningar.”
   ”Många källor till kunskap och bara ett enda kärl att fånga upp dem i således. Men däri ligger bestämt Köttets kraft?”
   ”Ja, det är riktigt. Boken nämner Andens och Materians krafter men det är i det mänskliga köttet som dessa kan förenas och kanaliseras.”
   Nekromantikern nickade instämmande.
   ”Ja, den oföränderliga jord vi trampar på hyser ingen kunskap medan den mänskliga kunskapen förflyktigas utan en kropp. Men kroppen är ju både bräcklig och obeständig?”
   ”Det är också riktigt men det är en utmaning som Dödens bok tar sig an.”
   Något så ovanligt som en antydan till leende skymtade i det bleka ansiktet.
   ”Då kanske du bättre förstår mitt intresse för döden. Berättar Dödens bok något om hur man kan förhindra eller åtminstone fördröja kroppens förfall?”
   ”Tyvärr inte. Den talar om kroppar som bevaras men utan att lyckas behålla sin själ och den talar om själar som binds till vår värld men utan att finna en kropp att få ro i. Köttets förruttnelseprocess kan visserligen stoppas genom att inälvor avlägsnas och köttet torkas ut men livet återvänder inte. Andar kan förvisso kontaktas genom spirituella riter men deras mänsklighet är borta och deras närvaro kort. Dödens bok ger således inga svar.”
   Leendet försvann igen och nekromantikern lutade sig närmare henne.
   ”Jag hör dina ord men det är mer än bara boken som talar. Du vet mer än vad boken berättar. Du har sett och upplevt saker som många lärde aldrig ens läser om. Inte ens den mumie som din landsman Niner skapade förmådde förvåna dig, bara väcka gamla minnen till liv. Så säg mig nu, vilka är de dödens hemligheter som boken antyder och som du fått bekräftade? ”
   Minn svalde nervöst. De obehagliga minnen som Dödens bok hade väckt hos henne hade hon lyckats skjuta ifrån sig men nekromantikerns rannsakan kallade dem åter. Hon kunde inte annat än berätta.
   ”Jag var bara en ung flicka”, började hon försiktigt. ”Elrind förde mig bort från min hemstad och mitt gamla liv och invigde mig i magins hemligheter. Han förde mig till en plats som kallades Andarnas hemvist och det var där jag såg de saker som Dödens bok omtalar. Kroppar vars själ lämnat dem rörde sig likt tråddockor i magikers händer. Själar vars kroppar inte längre kunde hysa dem bands till vår värld av magikers viljor. Men inte ens där kunde jag se att kropp och själ åter förenades efter döden. Utan magikernas krafter återgick kropparna till sin likstelhet och själarna antingen lämnade vår värld eller fastnade i en osalig tillvaro.”
   ”Döden skingrar således köttets kraft att hålla samman kropp och själ och magisk kraft förmår bara återkalla endera av dem. Men Niner trodde att kropp och själ kunde återförenas och det tror du också? Vad mer finns det som fått både Niner och dig att tro det?”
   Minnena fortsatte att komma och Minn förmådde inte hålla dem tillbaka.
   ”Jag har sett både hur själar återvänt till döda kroppar och hur döda kroppar behållit sina själar. I den gömda Brödernas stad lyckades en man vid namn Sartor bemäktiga sig själar och tvinga tillbaka dem in i deras döda kroppar. Genom dem utövade han en fruktansvärd makt. I den likaledes gömda dvärgstaden Djupeklyft lyckades vår forne allfader Cindarios XIV återuppväcka döda mot deras vilja och underkasta dem sin egen vilja. Två mäktiga föremål gav dem denna makt - Andens stav och Köttets klinga. Men de är båda förstörda nu.”
   ”Vet du att de är förstörda eller vill du att de ska vara förstörda?” undrade nekromantikern och såg henne rakt i ögonen.
   ”Vad gott kan det väl komma ur sådana föremål?” utbrast Minn. ”Av allt jag upplevt kan jag bara sluta mig till att livet och döden bör förbli åtskilda. Inte ens alverna finner någon lycka i sin odödlighet.”
   ”Var inte för snabb med dina slutsatser”, varnade nekromantikern olycksbådande. ”När livet närmar sig sitt slut vill kanske också du hålla döden borta.”
   ”Döden kan inte dödas men livet kan levas”, genmälde Minn bestämt.
   Nekromantikern höjde förvånat ett ögonbryn.
   ”Du är sannerligen lik din mor”, sade han. ”Till och med orden faller likadant.”
   Nu var det Minns tur att bli förvånad.
   ”Har min mor sagt detta? Men då...” Hon avbröt sig för att rafsa fram ett dokument ur högarna på bordet. ”Orden var inte mina utan jag fann dem i de här anteckningarna. Menar du att min mor kan ha nedtecknat dem?”
   Nekromantikern synade lugnt dokumentet.
   ”Det är mycket möjligt”, medgav han. ”Så vitt jag minns yttrade ingen av hennes följeslagare något liknande. Det var med de orden som hon tog farväl av mig och sökte sig vidare till Livets kammare i sin jakt på kunskap.”
   Minn betraktade darrande den sirliga handstilen på pergamentet. Var bokstäverna hennes mors? Hade de skrivits av hennes hand. Uttryckte de hennes tankar och känslor? Med ens kände hon sig närmare sin mor än någonsin förr. Hon hade valt livet framför döden, precis som Minn nu gjort. Vart hennes mors val sedan fört henne visste Minn ännu inte men hon var på rätt väg. Det insåg också nekromantikern som suckade djupt.
   ”Din första betalning till Biblioteket är utförd. Du må nu lämna Dödens kammare och fortsätta att följa din mors spår. Jag ämnar studera dessa böcker vidare i min ensamhet.”
   Minn greps för ett ögonblick av medlidande med den dystre mannen men denne viftade bara bort henne.
   ”Gå du. En dag kommer gapet mellan liv och död att överbryggas. En dag kommer ni alla att förstå. Då kommer du att komma åter.”
   Minn skyndade sig att lämna rummet för att hon inte skulle hinna komma på andra tankar. Till och med biblioteksgångarnas unkna luft kändes lättare att andas än den i Dödens kammare. Både Dödens och Livets kamrar låg längs Köttets väg så det var bara en kort korridor som skilde de båda åt. Det var till den senare som Minn nu bestämt styrde sina steg. Väl vid ingången möttes hon av animisten, som tycktes ha väntat henne.
   ”Livet har frodats i dig”, hälsade hon. ”Ur det lilla frö som din mor sådde har det kommit en kvinna i full blom.”
   ”Tala inte i gåtor”, avbröt Minn bryskt. ”Du vet att varför jag är här.”
   Animisten skrockade förnöjt och vred sina händer.
   ”Naturligtvis”, svarade hon och gestikulerade mot ett arbetsbord. ”Livets bok väntar på din översättning. Men det främsta spåret efter din mor är du själv.”
   ”Det hjälper mig inte att finna henne”, muttrade Minn och satte sig vid bordet.
   ”Kanske och kanske inte”, mumlade animisten och smög upp bakom henne. ”Allt levande lämnar en del av sitt liv till sin avkomma. Till det yttre är du lik din mor och bortom det finns säkert ännu fler fragment av henne. Jag ser till exempel att du ännu bär ditt födelsemärke i nacken.”
   ”Det har jag inte fått av min mor utan av min far.”
   ”Ah, då är det alltså sant som den unga novisen som förlöste dig påstod. Ditt blod är blandat. Din far är inte en människa.”
   Nu kunde Minn inte längre ignorera den lärda kvinnans insinuationer.
   ”Min far är en alvkonung”, replikerade hon med hetta. ”Han är mer man än någon av era fäder.”
   Men i stället för att svara så grep animisten plötsligt tag i en av Minns hårtestar och skar av den med en liten skalpell.
   ”Vad var det där bra för?” utbrast Minn och svängde runt.
   ”Vi bibliotekarier är vidsynta”, svarade animisten med de stirriga ögonen nu mer vända mot Minns hår än mot henne själv. ”Vad dina landsmän än säger så är du inte besudlad för oss. Tvärtom så är jag mycket intresserad av att studera dig närmare. Säg, får jag ta ett blodprov också?” Skalpellen i hennes hand fick nu sällskap av ett smalt silverrör. ”Det kan säga mycket om såväl dina föräldrar som dina efterkommande.”
   Minn ryggade först tillbaka men suckade sedan uppgivet.
   ”Kommer du att lämna mig i fred sedan?”
   Hon fick ett ivrigt nickande till svar och sträckte så fram armen. Animisten tryckte varsamt och med van hand in silverröret i Minns armveck. En klarröd vätska rann genom det och ut i en liten glasflaska. Med ett närmast barnsligt leende avlägsnade sig så animisten med sina prover och Minn blev äntligen ensam med böckerna och skrifterna i Livets kammare.

   Tiden gick och till en början fångade Livets bok Minns intresse. De uråldriga runorna berättade om hur växter, djur och människor kunde skapas, utvecklas och vid behov helas. Mycket av det hon läste igenkände hon såväl i alvernas uppfattning om sig själva som allt levandes herdar som i de egna helande krafter hon besatt tack vare sitt alvblod. Livets bok knöt också an till Köttets bok i det att livets tändande gnista ansågs utgöras av Andens och Materians vilja att förenas och att allt levande således bar inom sig mer eller mindre av dessa krafter. Var dessa krafter härrörde från och varför det var inom människan som de var starkast fick hon emellertid inga svar på.
   Men ju mer Minn läste och översatte, desto mer började hon tvivla på Livets magi. Förvisso var det en positiv kraft som syftade till att skapa och bevara liv men den tycktes henne alltför ytlig. Den tycktes bara se till växters blad och djurs lemmar utan att bry sig om innehållet. Livets magi gjorde ingen skillnad på en blomma och en människa och när livet väl runnit ut någon blev den tomma kroppen lika ointressant som en gråsten.
   Minn sneglade på animisten. Hon hade hållit sitt löfte och inte yttrat några fler ord till Minn. Däremot hade hon likt en nyfiken hundvalp ränt runt till än det ena och än det andra studieobjektet. Minns prover hade hon snabbt övergett för att först börja studera en kaktus, därefter en glasburk med myror och slutligen en motsträvig liten apa, var hon nu hade fått den ifrån. Nu satt hon åter med Minns prover och doppade hårstråna i blodet med den ena handen och antecknade febrilt med den andra. Intresserade hon sig för mänskliga tankar och känslor över huvud taget?
   Så plötsligt fann Minn åter sin mors snirkliga handstil i ett dokument. Den här gången blandades de mjuka bokstäver med grå fläckar och Minn förstod snart vad fläckarna var för något. När hon läste sin mors ord kunde Minn nämligen inte låta bli att fälla tårar och de lämnade samma spår som hennes mors tårar gjort då hon nedtecknat orden.
   Till en början hade hennes mor uttryckt glädje och förväntan inför sin förestående nedkomst. Dessa känslor hade emellertid snart övergått i oro och klagan över havandeskapets vedermödor. Någon medkänsla tycktes hon heller inte ha fått, vare sig från sina självupptagna följeslagare eller från de känslokalla bibliotekarierna, och hon beklagade sig ofta över sin ensamhet. Hennes sista ord var skrivna med ett annat bläck, som de nedtecknats långt senare, och med en betydligt hårdare stil.
   ”Animisten säger att jag inte längre kan ge liv och livet kan därmed inte längre ge mig något”, löd de i sin skrämmande dysterhet.
   ”Vad menar hon?” utbrast Minn så plötsligt att animisten spillde ut hennes blodprov över sitt arbetsbord.
   ”Samma blod nu som då”, mumlade hon förvirrat och sökte torka upp det men Minn drog henne till sig.
   ”Vad menar min mor med att hon inte kan ge liv och att livet inte kan ge henne något? Vad hände med henne? Är hon död?”
   ”Naturligtvis inte”, svarade animisten. ”Den där tjänarinnan i hennes sällskap yrade förvisso om att du skulle ha varit besudlad men du var tvärtom ett vackert och välskapt barn. Din mor lever nu vidare i dig, precis som alla växter och djur gör genom sina talrika avkommor.…”
   ”Sluta! Min mor hade sina egna tankar och känslor precis som jag har mina egna. Svara på min fråga! Vad betyder min mors ord?”
   ”Jag trodde inte att det var så viktigt för dig...”, försökte animisten värja sig men Minn skakade henne ilsket för att få henne att fortsätta. ”Det var en besvärlig nedkomst och hon förlorade mycket blod, på just det här arbetsbordet för övrigt. Jag räddade hennes liv men jag kunde inte rädda hennes kved. Du blev hennes första och sista barn.”
   Minn släppte taget om animisten och vände sig bort. Vidden av det grymma öde som drabbat hennes mor gick nu till fullo upp för henne. Först hade Minns far förskjutit henne och sedan hade Minn själv förstört hennes liv. Vad kunde väl en kvinna som förlorat både sin oskuld och sin förmåga att föda barn hoppas på för framtid. Vad kunde väl hon hoppas på av livet? Undra på att hon inte orkat ta hand om Minn utan lämnat bort henne till slut.
   Livets kammare hade öppnat dörren för Minns mor i hennes jakt på kunskap men brutalt stängt den igen. Lika lite som Döden hade Livet förmått ge henne några svar. I Livets ögon hade Minns mor förlorat allt värde. Aldrig förr hade väl Minn känt sig så nära sin mor som nu då hon genomfors av likadana tankar och känslor som hennes mor en gång måste ha gjort. Minns mor måste ha lämnat Livets kammare och sökt sig någon annanstans för att söka efter en djupare mening i sitt eget liv. För Minn återstod inget annat än att fortsätta följa henne.
   Minn reste sig långsamt för att delge animisten sitt beslut men denna tycktes helt ha glömt deras hetsiga diskussion nyss. I stället satt hon djupt försjunken över en paddas inälvor och varken hörde eller såg något annat. Minn lät därför översättningen av Livets bok ligga kvar på bordet och lämnade under tystnad Livets kammare.

5. Saabahls huvud

   ”Även den störste krigaren har blott ett huvud”

   Gammalt krigarordspråk

   Skeppet stävade uppför floden i rask takt, drivet av roddarnas kraftiga årtag. Endast två män var befriade från roddtjänsten och den ene av dem stod nu i fören och njöt av att känna vinden genom håret och vattnet mot ansiktet. Förra gången han befunnit sig på floden hade oro och tvivel gnagt på hans inre under den tröstlösa jakten på Minn. Då hade han bara haft en man med sig till hjälp och färdats utan mål. Nu däremot hade han Saabahls klokaste huvud och starkaste armar på sin sida ty ombord på fartyget fanns rådgivaren Sol och Måne samt dennes livvakter och den som ledde dem alla var Ale.
   Sol och Måne hade varit övertygad om att Ale skulle leda dem till Minn och de ondskefulla trollkarlar som höll henne fången och ju närmare målet de kom, desto mer ökade Ales egen övertygelse. Hade de inte varit åtskilda förr kanske? Ändå hade de som genom Cindars försyn lyckats återförenas till slut. Nej förresten, inte genom Cindars utan genom Ales egen försyn. Det var han som stått upp mot svartkonstnären Sorogon då denne sökt ta ifrån henne Khendirs magiska armband när de bägge bara varit barn. Det var han som befriat henne från trollkarlen Morvan efter att hon förts bort från Tre vägars kloster där Ale och Minn varit noviser. Det var han som välkomnat henne åter till människorna efter att alverna avvisat henne under slaget om Tann. Varför skulle han då inte finna henne nu, när han var ännu starkare och mäktigare än då?
   Ju mer Ale tänkte på detta desto vildare rusade hans blod och han knöt nävarna så att knogarna vitnade. Han skulle finna henne!
   Så uppfylld var han av sina tankar att han aldrig lade märke till den skugga som ljudlöst gled fram intill honom.
   ”Vilar ansvaret tungt på dina axlar?” hördes Sol och Månes silkeslena stämma.
   ”Jag tänkte bara på det som vi har framför oss”, skyndade sig Ale att svara.
   ”Det som vi har framför oss eller det som du har bakom dig?”
   Ale rodnade och försökte byta samtalsämne.
   ”Varför ror vi när vinden är nordlig? Borde vi inte sätta segel så att vi kommer fram ännu snabbare?”
   Sol och Måne kastade en blick på barbarkrigarna, som rodde så att de bara överkropparna glänste av svett, och ryckte avfärdande på axlarna.
   ”De är lugnare så. Vet, unge Alemon, att skillnaden mellan människor och djur är mindre än vad våra yttre skvallrar om. När de är törstiga nöjer de sig med vatten och när de är hungriga nöjer de sig med bröd. Men gör dem otörstiga och mätta och de kommer snart att drabbas av leda och hemfalla åt primitiva och destruktiva lustar. Betänk hur husbönder behandlar sina hundar. Om de är leksna får de springa efter pinnar och om de är aggressiva tuktas de av käppar. Det är därför som Saabahls Högste Tjänare i sin vishet underhåller massorna med spel på det att de ska få utlopp för sin blodtörst, antingen som utövare eller åskådare. Det är därför som hans ödmjuke rådgivare ständigt övervakar massorna och stundom milt uppmuntrar lugn och stundom våldsamt slår ned oroligheter. Att axla detta ansvar och leda dessa massor kräver därför starka ledare med starka egenskaper, sådana som du och jag besitter. Låt därför krigarna nyttja sina främsta krafter vid årorna så kan vi ledare nyttja våra främsta krafter här.”
   ”Det är inte riktigt så våra främste leder Cindarell”, invände Ale.
   ”Men så har också en klyfta uppstått mellan era ledare och ert folk”, svarade Sol och Måne förbindligt. ”Är det inte därför som du har lämnat ditt land? Är det inte därför som du är här?”
   Ale förleddes nästan avslöja sanningen om sitt uppdrag, att han lämnat Cindarell för att söka cindariernas egen gud, men hejdade sig i sista stund. Ändå kunde han inte undgå att beröras av rådgivarens ord. Hade inte Cindahrind använt liknande ord? Hade inte den salige allfadern pekat ut landets splittring som orsaken till dess olyckor? Hade olyckorna kunnat avvärjas av starkare ledare? Hade han kunnat avvärja olyckorna om han hade haft makt att sätta bakom sina handlingar?
   Medan Ale funderade kallade Sol och Måne till sig en uppassare som skyndade till dem med en bricka på vilken ett krus och två fyllda kristallglas balanserade. Ale kände väl igen den starka dryck som han druckit av föregående kväll och tackade artigt nej. Rådgivaren sade ingenting men tecknade åt uppassaren att lämna kvar brickan och inväntade därefter lugnt Ales svar. Ale fick en känsla av att den outgrundlige mannen redan kände till hans tankar och nu bara ville höra honom sätta ord på dem.
   ”Du tycks känna till mycket om mitt land?” sade han till slut försiktigt.
   ”Jag känner till mycket om många länder men inte tillräckligt för att finna dessa farliga trollkarlar som ständigt arbetar för att underminera vår stats grundvalar. De är förvisso få men deras krafter stora nog för att förvrida folks sinnen och ge upphov till omvälvande tankar. Dock vet jag att dylika trollkarlar är talrikare i ditt land och att du vet mycket om dem och deras krafter.”
   Ale förundrades över hur mycket Sol och Måne tycktes veta också om honom men kom sig inte för annat än att svara.
   ”Det stämmer”, medgav han försiktigt. ”Jag har träffat flera trollkarlar och har dåliga erfarenheter av de flesta av dem.”
   ”De flesta men inte alla?”
   Ale bet sig i läppen och undvek rådgivarens antydningar. I stället återgick han till den första frågan.
   ”Två av dem var besatta av ett mäktigt föremål och var beredda att gå över lik för att komma över det. Av deras krafter såg jag dock inget annat än ljusblixtar och dunkla dimmor. Andra däremot använde sina krafter för att uppväcka döda och få makt över levande.”
   ”Och dessa krafter betvivlar du inte?”
   ”Jag vet vad jag såg”, skyndade sig Ale att svara men inte tillräckligt snabbt för att hindra minnena från det förflutna att komma upp till ytan.
   Han visste, inte för att han sett andra utan för att han själv gjort det. Detta måste också Sol och Måne ha insett ty han upphörde med sin utfrågning och fortsatte i mildare ton.
   ”Du var ung och okunnig”, sade han. ”Omedveten om din styrka och därmed ett välkommet redskap i dessa svartkonstnärers händer. De är nämligen förslagna och förföriska och vet att nyttja sina kunskaper för att vinna de okunnigas förtroende. Med synvillor och bländverk distanserar de sig från resten av folket men antyder samtidigt att några få utvalda kan upptas i deras krets. På så vis knyter de villiga men omedvetna tjänare till sig att uträtta sådant som de själva inte klarar av.”
   Ale nickade för sig själv. Besvärjaren Elrind hade inte klarat sig utan krigaren Legim vid sin sida och hans rival Sorogon hade lejt en hord svartfolk för sitt smutsiga värv. Men de andra då? Och hans eget dåd? Blotta minnet därav räckte för att framkalla rysningar trots den heta dagen. Sol och Måne lugnade emellertid Ale med en faderlig hand på hans axel.
   ”Du kan tala ur hjärtat”, sade han. Saabahls rådgivare vet att skilja gott från ont och förövare från offer.”
   Ale slappnade av igen och talade.
   ”Jag gjorde det själv”, viskade han. ”Med en ondskefull munks vägledning återuppväckte jag min tama mus från de döda.”
   Sol och Måne begrundade hans ord och vände sig sedan mot relingen. Med en plötslig och blixtsnabb rörelse böjde han sig ned mot vattnet och grep efter något med sin ena hand. När han åter vände sig mot Ale hade han en groda i sin hand. Utan ett ord tog han fram en liten glasplunta ur sin klädnad, tryckte upp grodans käkar och tvingade i det stackars djuret ett par droppar. Reaktionen lät inte vänta på sig. Grodan utstötte ett plågat kväkande, rullade med ögonen och föll sedan ihop i rådgivarens hand.
   ”Har... har du dödat honom?” utbrast Ale.
   ”Se själv”, svarade Sol och Måne och överräckte den redan stela kroppen till Ale. Där fanns inte minsta tecken på liv.
   ”Varför gjorde du det? Gör honom bra igen!”
   ”Gör det själv”, genmälde Sol och Måne oberört och överräckte en andra glasplunta. ”Ett par droppar räcker.”
   Ale tittade osäkert på flaskan men gjorde som han blev tillsagd och lät ett par droppar falla ned i grodans mun. Till hans förvåning dröjde det inte länge förrän den lilla kroppen genomfors ryckningar och sedan rullade grodan på fötter igen. Innan han visste ordet av hade den med ett snabbt hopp lämnat hans hand och återvänt till sitt element.
   ”Förstår du nu vad jag menade om trollkarlarna?” sade Sol och Måne lugnt. ”Det är inte bara dina ögon som kan förleda dig utan också dina egna handlingar. Behåll därför flaskorna som minne och berätta vidare vad du vet på det att vi ska kunna bekämpa våra fiender med deras egna vapen när vi väl finner dem.”
   Rådgivaren bjöd Ale att sätta sig i skuggan och räckte honom åter kristallglaset. Den tjocka röda vätskan kändes nu betydligt mer lockande och Ale tog emot glaset. Den här gången protesterade inte strupen och han avnjöt drycken i stora klunkar. Under den fortsatta resan berättade så Ale allt han visste om Cindarells trollkarlar, utan att utelämna något.
   Ju djupare Ale grävde i sina minnen, desto mer kände han hur blodet inom honom rusade. Men det var inte spänningen som han återupplevde utan alla de förorättelser han utsatts för. Han berättade hur Elrind tvingat med sig honom på sin jakt efter trollkonstnären Khendirs magiska armband bara för att sedan favorisera Minn i stället för honom. Han berättade om hur han avvisats från Tre vägars kloster medan Minn fått stanna och hur sedan den ondsinte munken Triotor sökt locka honom till magins dunka sidor. Han berättade om hur kallhjärtade magiker som Sartor och Cindahrind nyttjat såväl döda som levande för sin maktlystnad. Ja, han berättade till och med om sådant som Minn gjort, dock utan att nämna hennes namn, i övertygelsen om att det han sett i själva verket var följden av någon annans fördolda vilja och med hopp om att Sol och Måne skulle kunna kasta ljus kring detta. Rådgivaren lyssnade på hans ord och begrundade dem men utan att ge några svar. Först när Ale lämnat sitt förflutna tog han till orda.
   ”Mitt liv är vigt åt Saabahl”, förklarade han. ”Sedan vårt folks uppvaknande har jag strävat efter att vaka över det och beskydda det mot inre och yttre fiender. Efter de dareiska krigen följde sekler av fred och välstånd och jag förleddes tro att mitt värv var fullbordat. Men för en tid sedan började tecken komma på att våra fiender åter samlats. Folken utanför Saabahl har blivit både djärvare och farligare i sina kontakter med oss. Slavarna inom Saabahl har i sin tur blivit allt mer oregerliga och ovilliga att arbeta för oss. Bakom allt detta anar jag trollkarlarnas dolda händer.”
   ”Hur då?”
   ”Jag har sett tecken på trollkarlarnas aktiviteter. Resande har berättat om övernaturliga ting i öknen, böcker med omstörtande innehåll har påträffats i städerna, människor har försvunnit spårlöst bara för att återvända förändrade. Trollkarlarna besitter kunskaper som våra gamla fiender nyttjade förr och våra nya fiender nyttjar idag. Det var kunskap om kroppsliga sjukdomar som nästan besegrade oss under de dareiska krigen. Det är kunskap om naturkrafter som nu beväpnar gränsfolken. Det är kunskap om hur människor tänker och känner som vänder slavarna mot oss.”
   ”Men vad har trollkarlarna för mål?”
   Sol och Måne gav honom en allvarlig blick.
   ”Att återinföra våra gamla fienders religion. Att dyrka våra gamla fienders gudar.”
   ”De vill dyrka dina namnen i stället? De vill dyrka solen och månen?”
   Sol och Måne lade huvudet på sned och betraktade Ale ett ögonblick.
   ”Du är underkunnig om vårt lands historia”, sade han. ”Men det är sant att våra gamla fiender dyrkade solen och månen. Under de dareiska krigen såg våra fiender dessa himlakroppar som sina gudar. När Saabahl störtade deras mångud nåddes också de av uppvaknandet och de som inte dödades eller skingrades tog till sig vår tro och togs upp i vår krets. Men vidskepelse dödas inte så lätt. Dessa trollkarlar har av någon anledning anammat naturgudarna och söker nu sprida denna vantro.”
   Varför ville trollkarlarna göra det? Räckte det inte med att de sökte nyttja andra gudars krafter, måste de pådyvla andra människor sin tro också? Ale blev med ens orolig. Tänk om deras syfte var att utnyttja människorna? Hade inte Minn någon gång antytt att hennes magi blev mer kraftfull när hon hade Ale till sin hjälp? Vad skulle då inte trollkarlarna kunna göra med hela folk till sin hjälp? Vad skulle de inte kunna göra med Minns krafter? Frågan måste ställas.
   ”Vad vill de göra med Minn?”
   Rådgivaren tystnade och lät blicken vila länge på Ale innan han fortsatte.
   ”I våra gamla fienders tro fanns det också en profetia om att solguden en gång skulle komma till deras hjälp. Mina underrättelser är knapphändiga men tre ord återkommer - tro, mod och offer - med vilka de hoppas kunna vinna över folken till sin sida. I tron ser jag våra fienders soldyrkan och i modet ser jag deras beväpning men offret är för mig mer dunkelt. Dock vet jag att det till dessa trollkarlar sökt sig många av deras likar från ert land. Kanske hoppas trollkarlarna kunna utnyttja deras krafter, kanske tror de också att din kvinna besitter dylika krafter?”
   ”Menar du att de tänker offra henne?” utbrast Ale, förskräckt över denna fruktansvärda vantolkning av Cindars tre ärevördiga vägar. ”Vi måste stoppa dem!”
   ”Men hon besitter ju inga krafter så då löper hon heller ingen fara”, invände Sol och Måne. ”Eller har de skäl att tro annorledes?”
   Ale bet sig i läppen. Han hade redan berättat mycket om Minns krafter. Skulle han våga berätta att det var hos Minn han sett dessa? Ehuru Sol och Måne inte trodde på trolldom så betraktade han inte dess utövare med blida ögon. Kanske hade Ale redan berättat för mycket?
   ”Jag menar att vi måste stoppa dem för Saabahls skull”, sade han. ”Det är sant att tro, mod och offer kan ena Minns folk. Det skulle också kunna få paratorerna att kasta sina bojor och resa sig mot er.”
   Rådgivaren nickade eftertänksamt.
   ”Du är klarsynt”, sade han till slut. ”Ja, vi måste stoppa dem innan deras syfte fullbordas.”
   ”Men kan vi då verkligen stoppa dem?”
   Sol och Måne svarade med att lägga båda händerna på Ales axlar.
   ”Du kan stoppa dem. Du har sett deras konster och vet att bemöta dem, du känner den här Minnea och kan vinna hennes förtroende, du allena kan få henne att vända sig bort från våra fiender och åter till oss. Då kommer vi att kunna skingra trollkarlarna och se till att de aldrig mer skadar någon. Allt kommer att ordna upp sig när du väl finner trollkarlarnas näste åt oss, både för Saabahls bästa och för ditt bästa.”
   Ale pressade fram ett leende och önskade att han kunde dela rådgivarens optimism.

   När skymningen föll var de nästan ensamma på floden. Ju längre bort de kommit från Saabahl, desto fåtaligare hade de andra skeppen blivit och nu hade de flesta antingen lagt till vid någon av de många byarna längs stranden eller ankrat mitt i floden. Sol och Måne manade emellertid sina män att fortsätta och barbarkrigarna rodde vidare med oförminskad styrka.
   Plötsligt nåddes de av rop och skrik längre uppåt floden. I dunklet kunde bara skuggor skönjas men av lanternorna att döma kom det från en större båt omgiven av två mindre. När de kom närmare såg Ale hur folk från de mindre båtarna äntrade den större och skriken blandades med ljudet av klingar som korsades.
   ”Pirater!” utbrast Ale. ”Vi måste ingripa!”
   ”Alldeles riktigt, min gosse”, svarade Sol och Måne och vände sig till roddarna. ”Vila på årorna och lägg om rodret en aning. Lägg oss jämsides med det vänstra fartyget utan så mycket som ett ljud.”
   Ale antog att rådgivaren ville överraska piraterna men kunde inte låta bli att undra om inte en snabb undsättning vore bättre. Och varför beordrade han inte krigarna att dra sina vapen? Hur som helst så fick han som han ville. I samma ögonblick som de tungt lastade piraterna återvände till den ena av sina båtar så hade Saabahls väktare ljudlöst glidit fram till den motsatta relingen.
   ”Har fiskelyckan varit god?” löd Sol och Månes kraftfulla stämma över vattnet.
   Några av piraterna bleknade förskräckt när de igenkände den mäktige mannen men andra svarade med att trotsigt höja sina vapen, några av dem med ännu blodfläckade eggar.
   ”Inte tillräckligt god för två”, replikerade en svartmuskig man med en kroksabel i sin enda hand och en kraftig krok där den andra en gång suttit.
   Han fick med sig flera skratt, även om några av dem tycktes nervösa. Ale noterade också förvånat hur det fartyg de precis plundrat skyndade sig att dra upp ankaret.
   ”Ni är tydligen nya på floden”, svarade Sol och Måne lugnt. ”Annars hade ni haft förstånd att ge åt Saabahl det som ska vara givet. Överräck nu hälften av bytet.”
   Det plundrade fartyget gled nu tyst bort och lämnade plats för den andra piratbåten. Den manövrerade sig runt dem för att förbereda en bordning från andra hållet men rådgivaren inte så mycket som tittade åt dess håll, än mindre gav han sina män några befallningar. I stället fortsatte han den till synes meningslösa förhandlingen.
   ”Det här är er sista chans om ni inte önskar sluta era dagar som krokodilföda”, varnade han.
   Den här gången fick han inget svar. I stället började också den här båten att närma sig och piraterna ombord gjorde sig beredda med änterhakar och repstegar. Först då reagerade Sol och Måne. Som ur tomma intet fick han fram en kruka och med en rörelse likt en kobra som hugger slungade han den mot den närmaste piratbåten. I samma stund som den krossades mot däcket insåg Ale var han sett liknande krukor förr. Hos dareierna. I den gamla spökstaden Dareion.
   Det var ohyggligt att se. Ur krukan flödade en brinnande vätska som spred sig åt alla håll och antände allt den kom åt. Inom bara några ögonblick stod hela piratbåten i flammor. De av piraterna som inte redan fallit kastade sig skrikande i vattnet men de lågor som omsvärjde dem lät sig inte kuvas och deras dödskamp blev fruktansvärd. Snart blandades den röktunga luften med stanken av bränt kött. Sol och Måne betraktade stilla skådespelet och vände sig sedan mot den andra piratbåten.
   ”Det synes mig som om er hälft sjunkit till botten tillsammans med era kamrater. Jag anhåller därför vördnadsfullt om hela ert återstående byte.”
   Piraterna hade stela av skräck betraktat sina kamraters öde men väcktes av rådgivarens ord. Sablar och stridsklubbor föll skramlande ned på däcket och kallsvettiga händer skyndade sig att tömma fulla fickor och bära fram tunga säckar. Inom kort hade ett rikt byte av ädla metaller och sällsynta varor flyttats över till deras skepp och barbarkrigarna tog girigt för sig bland dyrbarheterna.
   ”Var inte blyg”, sade Sol och Måne då han såg Ales förvåning. ”Tag vad du vill ha.”
   ”Ska… ska vi inte lämna tillbaka det?”
   ”Naturligtvis inte. Detta är ju Saabahls skatt och som skatteindrivare har du också rätt till en del. Nog upptar väl också er härskare skatt?”
   ”Jo visserligen, men inte på det här sättet. Hos oss driver adelsmän in skatt ur bönders och hantverkares varor.”
   ”Skulle ert sätt vara bättre än vårt? Att befria rika män från skatt för att de ska driva in skatt från fattiga? Att göra rika ännu rikare och fattiga ännu fattigare? Hör då här, unge Alemon. Rövare och pirater vet att skilja rika från fattiga och de vet också att inte slakta den kamel som göder dem. Köpmännen blir rika på folkets bekostnad, de laglösa tar tillräckligt mycket för att köpmännen ska kunna fortsätta med sina affärer och vi tar sedan tillräckligt mycket för att de laglösa ska få sitt uppehälle och folket få tillbaka en del av sina pengar. Alla tjänar på det.”
   Hans ord lät förnuftiga men kändes likväl främmande i Ales öron.
   ”Du har ju sett hur gott ställt din forne husbonde Ummar har det”, fortsatte rådgivaren. ”Honom går det ingen nöd på och ingen annan av Saabahls köpmän heller för den delen. Alla vet de att vi skyddar dem mot laglösa som går över gränsen, så som dessa män försökte göra.”
   Inte heller detta kunde Ale förneka.
   ”Men ditt vapen då?” frågade han i stället. ”Vad var det för något? Magi?”
   Sol och Måne utstötte ett ljud som med lite god vilja kunde tolkas som ett skratt.
   ”Men min unge Alemon, har du redan glömt vad vi talade om? Magi är blott ett skådespel för de svagsinta. Nej, detta är ett av våra fienders vapen som vi tagit från dem. Farligt var det i deras händer och mäktiga blev dem med dess kraft men nu är de lika bortglömda som sandkorn begravda av en ökenstorm.”
   ”Dareierna”, mumlade Ale.
   Rådgivaren tycktes med ens stelna till.
   ”Vad sade du?” frågade han skarpt.
   ”Dareierna”, upprepade Ale. ”Jag såg ett liknande vapen hos dem. Det var det som satte deras tillhåll i brand.”
   Sol och Måne begrundade hans ord en stund. Så klappade han Ale på ryggen.
   ”Då har du förstått mina ord”, sade han. ”Du vände våra fienders vapen mot dem själva. Precis som vi måste göra när vi möter svartkonstnärerna. I sanning, allt kommer att ordna upp sig när vi når deras näste.”
   Ale nickade men den här gången fann han det än svårare att uppbåda optimism.

6. Viljans nederlag

   ”Åt allt levande har jag givit förmågan att uppstå, växa och föröka sig. Men emedan djur och växter blott vill dessa ting så har jag givit er en fri vilja. Underkasta er därför inte era drifter utan sök förverkliga er bortom dem. Vet dock att med vilja kommer också ansvar och emedan växter och djur icke kan hållas ansvariga för sina handlingar så kan ni det. Låt därför icke viljan förfalla till avund, girighet eller fåfänga ty då kommer ni finna er underlägsna de tarvligaste ogräs och kryp.”

   Cindars ord, kap 3, tal 7

   Palmerna vid oasen vajade lätt i den stilla ökenvinden och från deras kronor hördes fåglar sjunga. Minn tog ett djupt andetag och välkomnade den friska luften efter Bibliotekets kvava och dammiga korridorer. Så avlägset hennes fruktlösa sökande i de gamla luntorna kändes. Så fri hon kände sig. Hon hade Biblioteket bakom sig och om hon bara fortsatte att gå, utan att vända sig om, så skulle hon aldrig mer behöva se det. De obesvarade frågorna skulle hon emellertid alltid bära med sig.
   Minn suckade djupt. Hon visste att hon inte skulle kunna göra det och det visste bibliotekarierna också. Det var därför de låtit henne gå ut och hämta vatten med den enda förmaningen att hon inte skulle visa sig för någon utomstående. Hon var inte friare än de kameler hon såg stå tjudrade en bit bort. Nej, hon var till och med mindre fri än kamelerna ty om de finge befrias skulle de galoppera bort över dynerna men hon skulle förbli fjättrad av sitt förflutna. Hon måste stanna. Hon måste få svar.
   Hon satte sig ned på knä och betraktade sin suddiga spegelbild i det grumliga vattnet. Hennes ansikte hade blivit lite rundare och fått mer lyster men mörka ringar under ögonen vittnade om för mycket läsning och för lite sömn. Hon kunde inte låta bli att småle vid tanken på hur Ale skulle reagera på hennes förändring. Han visste ju faktiskt ännu inte att…
   Men så hejdade hon sig i sina tankar. Hon visste ju inte heller vad som hade hänt sedan de skilts åt. När bibliotekarierna förde bort henne ur människojägarnas läger hade hon tvingats lämna Ale kvar. Då hade det varit rädsla för att de annars skulle ta med honom också och skada honom, ja kanske rent av döda honom. Det som skett hade varit för det bästa. Men trodde hon verkligen på det? Hade hon ens trott på det då?
   Minn hade intalat sig att Ale skulle fly och följa efter henne, att han skulle förstå de små tecken hon lämnat efter sig och att de skulle finna inte bara varandra utan också Parators stam. Men Minn hade följt ett blindspår. Dessa trollkarlar var inte hennes fränder och efter deras irrande genom öknen visste hon inte ens var hon var någonstans. Hur skulle då Ale kunna finna henne?
   Hade hon gjort fel som lämnat Ale? Tänk om han inte ens lyckats fly från människojägarna, om han fortfarande var deras fånge. Borde inte hon lämna Biblioteket och återvända till honom, till den som verkligen betydde något för henne? Ingen skulle hindra, ingen annan än hon själv.
   Plötsligt drog en skugga förbi hennes spegelbild. Minn satte sig tvärt upp och såg sig om. Det fanns ingen annan i närheten. Men hon hade sett någon. Hon hade känt närvaron av någon. Vinden fortsatte att blåsa genom oasen och den föreföll nu betydligt kyligare. Hon kände sig alltjämt iakttagen men nu kom också andra, motstridiga känslor för henne. Där fanns en stark illvilja men också osäkerhet och förvirring och… åtrå?
   ”Är det någon där?” frågade Minn försiktigt.
   Först svarade henne bara vinden men så hörde hon plötsligt prassel bland buskarna varifrån hon kommit. Hon tog upp vattenkruset, det enda tillhygge hon hade till hands, och beredde sig på det värsta. Ut ur buskaget kom emellertid bara en välbekant skepnad i apelsingul klädnad.
   ”Någonting har berört dig”, slog mentalisten fast. ”Vad?”
   Minn tänkte först fråga om hon sett något men någonting fick henne att ändra sig.
   ”Det var bara något jag förespeglade mig”, sade hon i stället.
   ”Ah, men hur vet du vad som är sanning och vad som är spegelbild?” replikerade mentalisten och gick fram till vattnet hon med. Två spegelbilder blickade nu upp mot dem från vattnet. ”Se på dem”, fortsatte hon. ”De upprepar våra minsta rörelser. Men hur vet vi att det inte i själva verket är vi som upprepar deras rörelser?”
   ”Var det därför du skickade hit mig?” frågade Minn trött. ”För att titta på vatten?”
   ”Det är inte vattnet som är av intresse utan dess innebörd. Du har lämnat Köttets väg och jag bjuder dig nu att anträda Andens väg. Men för att förstå den senare måste du också förkasta den förra. Med all respekt för mina vördade kolleger så är vatten bara något som tillförs för att upprätthålla liv och avlägsnas för att bevara död. För oss däremot så är vatten såväl förmedlare av intryck som mottagare av uttryck. Det du ser reagerar du på och dina reaktioner ser du.”
   ”Symboler och sensationer med andra ord. Jag trodde att det tillhörde dina kollegers discipliner, inte dina.”
   ”Mina kolleger är blott noviser på Andens väg. För att förstå den den mänskliga tankens kraft måste man förstå hur vi tar till oss information och hur vi bearbetar den. De är kunniga inom sina gebit men ser ännu inte helheten.”
   ”Men det gör du?”
   ”Bespara mig dina spydigheter och jag ska bespara dig din tid. Svaret är ja, jag förstår symbolernas och sensationernas kunskaper och hur dessa formar våra tankar, våra mentala kunskaper. Jag vet hur människor kommer att handla innan de själva vet det. Trots det har jag en känsla av att jag inte ser allt. Det är som om den sanna kunskapen undgår människan, som om vi bara uppfattar en skuggor av den.”
   ”Jag trodde att ni bibliotekarier förkastade känslor”, kunde Minn inte låta bli att retas.
   ”Sade jag känsla? Jag menade i så fall insikt, insikt om att det finns ett vetande inom räckhåll och vilja och förmåga att fånga detta vetande. Symbolens, sensationens och tankens världsåskådningar har jag studerat i Moratius andra bok och till skillnad från våra mindre andliga kolleger så bevarar vi mer av det vi läser i våra minnen. Moratius första bok om Andens väg hann jag dock inte studera innan den förflyktigades. Du däremot har studerat den första boken men inte den andra. Låt oss därför dela våra minnen så att vi snabbare ska finna det var och en av oss söker. Låt oss tillsammans anträda Andens väg.”
   Minn tvekade.
   ”Anträdde min mor Andens väg?”
   Mentalisten nickade.
   ”Jag var själv bara novis då men minns henne väl. Din mor påminde om dig både till det yttre och till det inre. Hon var mycket begåvad och hade kunnat gå längre än någon av oss. Ja, kanske gjorde hon det också. Kanske var det därför som hon försökte lägga beslag på Moratius tredje bok för egen räkning.”
   Det avgjorde saken. Minn kunde inte lämna Biblioteket. Hon nickade uppgivet och följde mentalisten tillbaka. Innan de lämnade oasen kunde hon dock inte låta bli att vända sig om ännu en gång. Känslan av att vara iakttagen hade aldrig riktigt lämnat henne under samtalet och nu kom den åter till henne. Det var därför med lättnad som hon återvände till de trånga men skyddade gångar som utgjorde Biblioteket.

   Mentalisten höll sitt ord. Hon tog fram dokument och delade med sig av sina egna tolkningar om de tre andliga världsåskådningarna. Minn i sin tur knöt an till det hon lärt sig om Andens väg och sökte finna kopplingar mellan människans egna andliga kraft och den större andliga kraft som tycktes finnas bortom människan. Då och då deltog också mentalistens yngre kolleger symbolikern och sensorikern men det rådde ingen tvekan om vem av dem som var den mest kunnige och högst värderade. Minn tydde sig därför mest till mentalisten, inte bara för hennes kunskapers skull utan också för att de andra två var för unga för att ha lärt känna Minns mor.
   I Symbolernas kammare lärde hon sig att symboler kunde tjäna som bärare av kraft. Till dessa hörde såväl religiösa symboler, som bar med sig hela folks gemensamma värderingar, som runor och bokstäver, som i ändlösa kombinationer kunde förmedla ändlös kunskap. Bland kammarens böcker fann hon också mantalsskrifter från olika kulturer, däribland en kyrkobok från sitt eget hemland, med marginalanteckningar som spekulerade i betydelsen av att redan vid födseln fånga människors namn.
   Minn kunde inte låta bli att småle när hon tänkte tillbaka på sitt första möte med bibliotekarierna och hennes hand gick till den medaljong som ännu var fäst runt hennes hals. De hade trott att respekten för Cindars heliga triak var så stor att hon villigt och utan motstånd skulle följa med dem. Kanske trodde de fortfarande så, kanske ville de bara inte erkänna sitt misstag. Hur som helst så valde hon att inte genera dem och behöll medaljongen. Lite kraft hade den dock på henne ty närhelst hon ansattes av tvivel om sitt vägval så kunde hon krama den för att komma ihåg vem hon var och varifrån hon kom. När hon väl funnit det hon sökte skulle hon återvända, så som hennes mor gjort.
   Mer fundersam blev hon när hon stötte på antydningar om än starkare symboler, symboler som bar mer än bara mänskliga tolkningar och som faktiskt förmådde påverka människor utan deras vetskap. Det var som om blotta skapandet av dessa symboler förmådde binda krafter utifrån, lite som den mänskliga kroppen förmådde utgöra ett kärl mellan andens och materians krafter. Vad dessa krafter bestod i lyckades hon dock inte utröna och de föreföll hur som helst vara verkningslösa så länge ingen människa fanns i närheten att uppfatta dem.
   Utan att hon kunde hindra dem gick hennes tankar tillbaka till barndomen. Hade hon inte redan som liten flicka vetat att dupera sin omgivning när hon så önskade. Inför vuxna kunde hon pressa fram tårar för att få rätt mot sina jämnåriga. Inför pojkar hade hon ömsom framstått som svag, ömsom som utmanande beroende på i vilken riktning hon ville styra dem. Det hade faktiskt funnits tillfällen då hon förmått andra att göra saker de annars aldrig skulle ha gjort.
   Hon mindes bland annat hur en ung silversmedslärling riskerat såväl sin tjänst som sin hand för att stjäla ett silversmycke åt henne och hon hade måst använda både böner och hot för att förmå honom att lämna tillbaka det. Så vitt hon visste hade han aldrig gjort något liknande, varken förr eller senare, och sedermera uppstigit till rådman tack vare sin oförvitlighet. Hade hon hon redan då tagit sina första stapplande steg på Andens väg?
   Att hon alltjämt var sin mor på spåren bevisades av när hon fann hennes lösryckta anteckningar intill en avritad symbol. Minns hjärta gjorde ett glädjeskutt när hon igenkände huset Marks tredelade vapensköld. Hennes mor måste ha tillhört en fin familj och texterna spekulerade i vad hennes symbol gjort för intryck på andra som sett den. Emellertid uttryckte de också besvikelse över att denna symbol varken skyddat henne mot hennes eget folks dom eller gjort något intryck på Saabahls folk, som helt enkelt inte igenkänt den. Hon hade därför, precis som Minn, gått från att påverka andra genom symboler till att direkt påverka deras sinnen. Mot bakgrund av detta var det med stort intresse som Minn lämnade Symbolernas kammare och fortsatte till Sinnenas kammare.

   De sensoriska lärorna var mycket riktigt en fortsättning på det hon studerat i föregående kammare. Medan det symboliska perspektivet började med den enskilda symbolen och det budskap den sände ut så utgick det sensoriska perspektivet snarare från människan och den tolkning hon gjorde av sina sinnesintryck.
   Moratius bok innehöll studier av vart och ett av de fem sinnena och de intryck de kunde förmedla. Om synen kunde Minn läsa att det var det mest kraftfulla sinnet som ofta ensamt förmådde uttränga de andra fyra sinnenas tolkningar. Som exempel angavs de öknens hägringar som sånär drivit Ale i fördärvet under deras händelserika handelsfärd med köpmannen Salah. Ju fler sinnesintryck som pekade mot samma tolkning, desto större effekt, men också avsaknaden av sinnesintryck kunde ge upphov till tolkningar. Således kunde känslor av smärta också ge upphov till rädsla om de inte kunde förklaras av andra sinnesintryck.
   Minn erinrade sig den första gången hon förvillat andras sinnesintryck. Det hade varit under färden med Elrind och Legim, då en svartalf smugit sig fram mot Ale med dragen dolk. Dolken hade då blivit så het att svartalfen måst släppa den och hon hade trott att det var själva metallen hon påverkat. Först senare, under Morvanas vägledning, hade hon insett att det inte var fysiska ting hon påverkade utan andras uppfattning om dessa ting.
   Av bibliotekariernas anteckningar och kommentarer att döma ansåg de förvisso att endast fysiska ting förmådde påverka sinnena. Deras vidare forskning ägnades således åt hur dunster och droger kunde förvilla sinnena och hur speglar och ekon kunde förstärka intrycken. Bibliotekarierna hade till och med funnit ett sätt försätta människor i skensömn och inge dem drömmar och visioner omöjliga att skilja från verkligheten. Moratius spekulationer om andliga intryck och sinnen utöver de påtagliga hade däremot avfärdats då de inte kunnat ledas i bevis. Minn valde därför att hålla tyst om sina egna erfarenheter.
   Likväl var hon besviken över att hennes magi bara tycktes existera i sinnevärlden. Det var som om den inte var på riktigt, som om den var lika falsk som en glaspärla i ett smyckeskrin. Visserligen hade hon anat det tidigare men det var som om denna gamla urkund slutgiltigt bekräftade detta. När hon åter fann sin mors handstil blev hon därför inte förvånad över vad hon fick läsa. ’Piskor och morötter rår blott över viljelösa åsnor, jag vill mer än så’, löd hennes ord. Minn hade därför inget annat val än att fortsätta i sin mors fotspår och bege sig till den sista kammaren på Andens väg, Tankarnas kammare.

   ”Du förefaller besviken?” sade mentalisten när Minn slutligen lade ifrån sig Moratius bok i ämnet.
   ”Vad annat kan jag vara?” suckade Minn. ”Andens väg ter mig så världsfrånvänd. Allt handlar bara om människorna och hur de kan manipuleras. Var finns växterna och djuren? Var finns himlen och jorden. Var finns världen bortom människan?”
   ”Du ställer samma felaktiga frågor som våra kolleger längs de andra vägarna. Svaret är mycket enkelt. Det som inte kan uppfattas existerar inte. Växter och djur föds, lever och dör utan att reflektera över vare sig själva eller andra. Om himlen skulle falla eller jorden rämna utan att någon observerade det skulle det vara som om det aldrig hänt. Det är inom oss som världen får mening och den som behärskar vårt inre behärskar också världen.”
   ”Det är just det där som skrämmer mig. Dina kollegers läror gick ut på att förstå hur symboler och sinnesintryck påverkade människan men din lära tycks gå ut på att använda allt detta för att kontrollera hennes inre.”
   ”Misshagar det dig?”
   ”Om det misshagar mig? Det är klart att det gör. Varför ska vissa människor kontrollera andra? Varför kan inte alla få leva i frihet och följa sin egen vilja?”
   Mentalisten suckade och satte sig ned mittemot Minn.
   ”Kanske är du för ung för att förstå, kanske är du alltför drömmande. Öppna ögonen och dig om i din värld. Människan må vara skapelsens krona men människorna har ingen fri vilja. De låter sig styras av lustar och begär. Släpp en människa fri och hon kommer att underkasta sig den förste ledare som kan lova henne detta.”
   ”Och sådana ledare vill ni bli?”
   ”Inte alls”, protesterade mentalisten uppbragt. ”Vi vill befria människorna från deras ledare och rädda dem från deras förfall. Vi vill upplysa dem om deras potential och förmå dem att förverkliga sig själva. Vi vill få dem att blicka inåt och se sig själva så att de sedan ska kunna ta världen i besittning.”
   ”Men varför ska världen finnas enbart för människorna?”
   ”Därför att vi är de enda sanna odödliga”, löd det skrämmande svaret. ”Vi har förmågan att blicka både bakåt och framåt. Vi kan bygga på tidigare generationers kunskaper och lämna över till kommande. Vi kan hjälpa människan att upptäcka den sanna kunskapen, den som väntar på slutet av Andens väg.”
   Den lärda kvinnan lutade sig fram mot Minn och tog ett hårt grepp om hennes axlar. Ögon lyste av upphetsning och orden hade mist sin torra saklighet.
   ”Förneka det inte”, sade hon. ”Du har läst det i Andens bok. Moratius talar om ett högre väsen, ett högre vetande som finns inom människans räckhåll.”
   Minn kunde inte annat än hålla med. Hon hade läst det. Där Köttets bok hade talat om människan som ett kärl mellan Ande och Element hade Andens bok talat om detta högre väsen. Om det var ett vetande, en gudom eller något annat hade Minn inte förstått men det räckte för mentalisten.
   ”Jag visste det”, utbrast hon triumfatoriskt. ”Det finns en högsta sanning och vi är kallade att leda människan mot den. Detta är Bibliotekets syfte och bibliotekariernas uppgift, att fånga sanningen.”
   ”Jag tror det inte.”
   Mentalisten stelnade till och spände ögonen i Minn.
   ”Vad menar du?” krävde hon att få veta.
   Minn hade velat bita tungan av sig. Hon hade kunnat berätta om sin egen förmåga att förvränga sinnen på ett sätt som hennes åhörare inte ens skulle kunna föreställa sig. Hon hade kunnat berätta om Cindas gamla mager och deras jakt på övernaturliga krafter, upphovet till det som bibliotekarierna trodde var ett högre vetande. Hon hade kunnat berätta om de odödliga alverna och deras stora visdom, långt större än vad de kortlivade människorna någonsin skulle kunna uppnå. Men inget av detta vågade eller ens ville hon säga.
   ”Jag tror inte att det går att påverka människor så som det står skrivet här”, sade hon i stället.
   Mentalisten tycktes slappna av och släppte taget om hennes axlar.
   ”Inte?” sade hon gåtfullt. ”Låt mig då berätta att din egen mor nyttjade denna förmåga till att nästan förstöra Biblioteket.”
   Nu var det Minns tur att stelna till.
   ”Vad menar du?” utbrast hon. ”Nekromantikern har berättat att det var Legim som löpte amok i ert bibliotek.”
   ”Inte av fri vilja. Jag var själv närvarande när det hände.”
   ”Berätta! Berätta allt du vet!”
   Mentalisten smålog.
   ”Var är din egen fria vilja?” frågade hon. ”Du skulle inte kunna gå din väg nu ens om du ville det. Medger du nu möjligheten att påverka andra människor?”
   ”Ja, bara du berättar!”
   Minns medgivande möttes av en segerviss min som emellertid snabbt övergick i ett plågat ansiktsuttryck när hon erinrade sig hur Biblioteket nästan förstörts.
   ”Vet först att när mina ord väl nått dig kommer de att följa dig så länge du lever. Även om jag redan vet svaret så måsta jag därför fråga dig, vill du lyssna till detta?”
   Minn nickade utan att tveka och mentalisten suckade djupt.
   ”Nåväl, detta hände efter din födelse. Din mor var ännu medtagen efter nedkomsten men fann stöd hos Morvana, vars tjänare Chandra av någon anledning lämnat sällskapet. Tillsammans studerade de Andens väg men ehuru Morvana var tillfreds med det hon lärde sig så tycktes din mor ständigt sakna något. Hon sökte sig därför till Materians väg. Vad hon hoppades finna där vet jag inte men knappt hade hon anträtt vägen förrän jag kom på henne med att försöka stjäla Moratius tredje bok.”
   ”Varför då?”
   ”Det vet jag inte heller men så mycket vet jag att det var genom att vända Svärdsdråparen mot oss som hon räddade sig själv.”
   ”Legim? Men hur gick det till?”
   ”Min teori är att denna Chandra inte bara avslöjade vägen till Biblioteket utan också fick krigaren ur balans. Han skrek nämligen osammanhängande ord om ett besudlat barn som han ville ha åter.”
   ”Han kom alltså tillbaka efter sitt barn”, viskade Minn för sig själv utan att mentalisten hörde.
   ”Medan han letade genom våra kamrar och korridorer följde såväl vi som din mors sällskap med och sökte lugna honom med ord. Han tycktes bli lugnare och vi förstod att det var sin egen son han letade efter. Han ville tydligen ge honom sitt rätta namn åter och låta honom anträda den väg hans anmodar utstakat, vad han nu menade med det. Men så kom han till Livets kamrar och platsen för din födelse och där utförde din moder sitt illdåd.”
   Minn höll andan och inväntade fortsättningen.
   ”Animisten hade ännu kvar din mors efterbörd för något studiesyfte och det var den som din mor använde. ’Mörkermännen har offrat ditt barn på sitt altare’ skrek hon åt honom. De orden och det sinnesintrycket räckte för att vända hans vilja mot oss. Han skadade flera av oss svårt och vi kunde bara fly undan hans vrede och lämna Biblioteket i hans våld.”
   Mentalistens huvud hade fallit längre ned ju mer hon talat, som om varje nytt ord blivit tyngre att få fram. På Minn hade orden emellertid en helt annan effekt. Var detta sanningen bakom Legims svårmod? Han hade ju sörjt sin älskade Alatea så mycket att han övergivit deras gemensamma son i klostret. Men hade han sedan besinnat sig och sökt återfinna honom? Hade han från det tomma klostret följt Morvanas och Chandras spår till Biblioteket? Hade slutligen hennes mors grymma lögn fått honom att tro att också hans son tagits från honom? Undra på att han förlorade det sista av sig själv och lämnade allting bakom sig. Minn fick en stor klump i halsen när Legims sorgliga öde till fullo gick upp för henne.
   Men skulle bibliotekarierna någonsin kunna förstå allt detta? Skulle de kunna förstå att Legim bara sökt rädda sin son till varje pris, så som han senare räddade hennes liv till priset av sitt eget. Nej, de var alldeles för upptagna av sina förnuftiga resonemang för att förstå andra människors känslor. Det var bäst att hålla tyst om allt detta.
   ”Min mor fortsatte alltså till Materians väg”, sade hon bara. ”Och där fann hon något som fick henne att begå detta illdåd?”
   Mentalisten nickade tungt och Minn tog ett djupt andetag.
   ”Då måste jag också gå den vägen.”

7. I skuggors spår

   ”När skuggan är som längst är natten som närmast.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   När den mörka pyramiden än en gång tornade upp sig vid horisonten slog Ales hjärta ett extra slag. Det var där som Minn lämnat floden med sina okända fångvaktare och det var där som Ale skulle återuppta jakten på henne. Sol och Måne hade berättat att det var på en övergiven flodbåt vid denna flodkrök som Minns försilvrade kortsvärd funnits och ju mer Ale betraktade den väldiga byggnaden, desto mer övertygad blev han om att det var där han skulle finna Minn.
   När han passerat platsen första gången tillsammans med sin landsman Toreld hade han bara haft ögon för fortet på den motsatta stranden. Då hade de varit förrymda slavar som velat undvika Saabahls soldater. Nu däremot var han själv en av Saabahls soldater, nu var det han som var jägare och han kunde nästan känna doften av sitt byte.
   ”Du förefaller säker på din sak?”
   Sol och Måne hade än en gång ljudlöst glidit fram vid hans sida och läst hans tankar. Ale nickade till svar.
   ”Inga andra vågar sig till den där pyramiden, eller hur? Det var därför de tog sig iland där, för att undkomma förföljare.”
   ”De blev förföljda. Det har gått ut stränga befallningar till alla gränsposteringar att förhöra resande in eller ut ur Saabahl. Men pultronerna räddes skuggorna och drog sig tillbaka till sitt fort när mörkret föll. Kommendanten har redan fått plikta med sitt liv för deras feghet.”
   ”Men trollkarlarna var inte rädda, eller hur? De gömde sig i pyramiden. De finns kanske kvar där än?”
   Rådgivaren tycktes först rycka till vid Ale ord men när han svarade så var hans tal lika lugnt som vanligt.
   ”Blott Sol och Måne vågar stanna i Mörkrets pyramid när ljuset försvinner. De kan ha gömt sig där men de kan inte ha stannat där.”
   ”Mörkrets pyramid?”
   ”Våra gamla fiender dareierna hade inte bara ljusvapen som de du såg på floden. I denna stenbyggnad förvarade de ett än starkare vapen.”
   ”Men också det vapnet vände du mot dem själva?”
   Rådgivaren gav Ale en granskande blick.
   ”Din tunga är ibland snabbare än ditt huvud”, kommenterade han. ”Men ja, det första dareiska kriget vanns genom Förste Tjänarens uppvaknande och det tredje dareiska kriget genom att Saabahl själv krossade deras stad med en sten från himlen. Men det andra dareiska kriget, det hårdaste av de tre, vanns av Sol och Måne. Det var med mörkervapnet som jag fördunklade dareiernas allierades land och kastade tillbaka dem över havet. Det var med mörkervapnet som jag fördunklade dareiernas sinnen och kastade tillbaka dem ut i öknen. Det var med mörkervapnet som jag blev Sol och Måne, Saabahls rådgivare och beskyddare.”
   Ale erinrade sig Salahs ord om hur Sol och Måne trätt fram under kriget och med sina råd räddat Saabahl. Kunde denne man verkligen vara så gammal att han varit med på den tiden, för så många hundra år sedan? Och vad var det för ett fruktansvärt vapen som han förmått bemästra? Men hur nyfiken han än var så kändes det oklokt att visa det. Saabahls fiender var besegrade och deras vapen tillhörde Saabahls härskare. Hur som helst så spelade det ingen roll vad som hänt här för så länge sedan. Nej, det var de senaste och de kommande dagarna som var viktiga. Minn hade varit här och Ale tänkte finna henne.
   Den tunga stenpyramiden tornade upp sig hotfullt över dem när de lade till vid stranden. Trots den varma dagen kände Ale hur kalla kårar löpte längs ryggen och också de mest härdade av barbarkrigarna tycktes obekväma i dess närhet. En bit bort låg resterna av en annan båt. Den hade huggits i stycken, kanske till följd av en grundlig undersökning, och Ale blev inte överraskad över att känna igen den båt som fört bort Minn och på vilken hennes silversvärd sedan återfunnits.
   En skara synbart nervösa soldater tog emot dem. De skyndade sig att avlägga rapport och överlämna riddjur och rodde sedan över till den motsatta stranden. Flera av barbarkrigarna följde dem med blicken, som om de föredragit att göra detsamma, men Sol och Måne beordrade dem raskt bort mot pyramiden.
   Där satt de av och med säkra steg ledde han dem runt den väldiga byggnaden och fram till en trappa uthuggen i stenen. Efter en brant stigning övergick den i en gång som ledde inåt och nedåt. Ale kände ett kallt vinddrag mot ansiktet, som om själva luften sökte komma ut ur den skrämmande pyramiden. Det var dit in de nu skulle gå. Rådgivaren knäppte med fingrarna och med ens flammade ett ljus upp i hans hand som han använde för att tända en lykta med. Sedan trädde han in i pyramiden tillsammans med Ale och en handfull utvalda krigare.
   ”De har vågat bryta mitt sigill”, muttrade han när de nådde fram till en öppen dörr. ”Det ska de inte ha gjort ostraffat.”
   ”Varför var pyramiden förseglad?” undrade Ale medan de trädde in i ett galleri med målade statyer. ”Vapnet har ju förts bort härifrån.”
   ”Vapnet må vara borta men kunskapen därom är minst lika farlig. Det är bäst för alla om kunskapen om vapnet förblir lika begravd som själva vapnet och dess offer.”
   ”Var finns vapnet nu?” kunde Ale inte låta bli att fråga.
   ”Som jag sade”, svarade Sol och Måne kallt, ”så är vapnet begravt med sina offer”.
   Innan Ale hunnit fråga mer så hade rådgivaren vänt sig till sina män.
   ”Stanna här medan vi går vidare”, befallde han. ”Och rör inte sarkofagerna om ni inte själva vill hamna i dem.”
   Hans hot var överflödigt, barbarkrigarna stod mitt i rummet och visade inte minsta intresse för att närma sig de många döda som omgav dem. I stället utförde de allehanda gester för att avvärja de förbannelser de tycktes frukta från dem. Ale blev således hans ende följeslagare djupare in pyramidens mörker. Efter ett par svängar slutade gången i ett märkligt rum vars mitt var svagt upplyst av ljus både från tak och golv. Till sin fasa insåg Ale att de inte längre var ensamma. I rummets upplysta del låg nämligen två bleka och livlösa varelser.
   ”Var inte rädd”, sade Sol och Måne. ”De är ofarliga så länge solen är uppe.”
   ”Vad… vad har hänt med dem?”
   ”Bleka döden. De pliktade med sina liv för att släppa ut en farsot mot vårt folk. Har du inte redan sett prov på deras likgiltighet inför andras liv?”
   ”Men vad menar du med att de bara är ofarliga så länge solen är uppe? Är de inte döda?”
   ”Bleka döden tar inte liv utan också mänsklig värdighet. Det du ser nu är de döda människorna i dagens ljus. När natten faller på vaknar emellertid vilddjuret inom dem. I skuggor och dunkel döljer de sig, i tunnlar och kloaker krälar de fram, med människors kött och blod mättar de sin hunger och törst. De starkaste av dem kan ödelägga hela städer, så som nästan skedde med vårt Saabahl. Dessa är emellertid så svaga att de tål varken solens och månens ljus och har därför förblivit här, till varnagel för alla som söker upprepa dareiernas nidingsdåd.”
   ”Kan de inte botas?”
   ”Lika lite som döda kan ges livet åter.”
   Ales mod sjönk när han hörde Sol och Månes svar. Då slutade spåren efter Minn här. Eller hade han följt fel spår trots allt? Hade Minns svärd helt enkelt förts hit av någon annan? Var fanns i så fall Minn nu? Det kändes som om han skulle behöva börja om från början igen.
   Men så fångade hans blick någonting bekant. Utan att tänka sig för och utan att lyssna till rådgivarens varnande utrop så rusade han ut i rummet och in i den upplysta kvadraten. Han hade inte tagit miste. Han bände upp den ena varelsens knutna och kloförsedda näve och befriade den från sitt byte. I nästa ögonblick fattade två starka händer tag i honom bakifrån och drog ut honom igen.
   ”Vad tar du dig till?” väste Sol och Måne i hans öra. ”Tänker du dra sjukdomen över oss alla?”
   ”Minn”, flämtade Ale och visade upp vad han funnit. I hans hand låg en test av silverblont hår. ”Minn har varit här.”
   Rådgivaren blick vandrade mellan Ales ansikte och hand.
   ”Detta är alltså hår från den kvinna du söker befria?” frågade han. ”Som förts bort av de trollkarlar som vi söker bekämpa?”
   Ale nickade ivrigt.
   ”Och hon vågade sig alltså i närkamp med dessa vilddjur när de var vakna? Och undkom med livet i behåll eftersom inga blodspår syns till?”
   ”Minn har oanade krafter. Starkare än någon av de trollkarlar som förde bort henne.”
   ”Det betvivlar jag inte”, mumlade Sol och Måne. ”Det betvivlar jag inte alls. Hur som helst har vi inte mer att hämta här så låt oss lämna denna fördömda plats innan mörkret faller över oss.”
   Rådgivaren yttrade inga fler ord förrän de åter befann sig utanför pyramiden vid dess fot.
   ”Vart hän nu?” frågade han.
   Ale såg sig förtvivlat om. På andra sidan floden fanns bosättningen Shalim med sitt fort och sina många byggnader och på denna sida fanns fler spetsiga byggnader i fjärran, om än mindre än pyramiden de stod vid. Bortom dem fanns ändlösa rader av sanddyner. De kunde gömma sig var som helst eller ha gått vidare vart som helst. Minns svärd hade lett honom hit men det spåret slutade här och några andra spår fanns inte att följa.
   Eller fanns det? Hade Minn lämnat några andra spår åt honom? Hans tankar gick åter tillbaka till den sista gången han såg henne, då hon drömmande lydde trollkarlarnas uppmaning från de gamla biblioteksruinerna och följde med dem… till ett nytt bibliotek? Ja, så måste det vara, var annars skulle trollkarlarna gömma sig och sin kunskap om inte i ett bibliotek?
   Vad mer hade inskriptionen sagt? ’Må skyddas människors kunskap från samma människors dårskap. Där vinden blåser bort spår i mark och vattnet skyddar från elden stark.’ Kunde raderna innehålla ett dolt budskap, ämnat för sådana som Minn så att de kunde följa dem?
   Den första versen kunde mycket väl syfta på deras dolda trolldom och den andra versen på vatten i öknen. De hade, precis som trollkarlarna före dem, färdats på vatten ut i öknen, så kanske var de på rätt väg trots allt.
   Hur var det inskriptionen fortsatte? ’Där mörkret ej längre ljuset når och alla vägar samlade går, minns vår väg och följ oss där, följ oss du som värdig är’. Syftade mörkret på okunskap och ljuset på kunskap eller var de också dolda vägvisningar? Syftade de på en plats som kunniga men inte okunniga kunde nå? Ale kom att tänka på hur de annars så orädda barbarkrigarna hade uppvisat en vidskeplig fruktan inför de dödas gravar. Vilket bättre gömställe kunde det då finnas för ett nytt bibliotek som vill skydda sig från okunniga människor än en gravplats?
   Ja, så måste det vara, det var Ale med ens övertygad om. Biblioteket måste finnas i en gravplats, kanske i en av de många andra pyramiderna i närheten!
   Men om trollkarlarnas bibliotek verkligen fanns här, inte skulle de väl avslöja sig så nära det? Kanske hade det en gång funnits här eftersom trollkarlarna var så bekanta med området att de inte bara snabbt kunde landstiga utan också hitta ett gömställe för kvällen. Men att stanna kvar här till morgonen och riskera upptäckt? Nej, det lät inte vidare troligt.
   I detsamma började solen gå ned bakom dem och kasta långa skuggor mot sanden. Längst av alla var dock pyramidens skugga, så lång att Ale inte kunde se var den slutade. Synen gav Ale ett hugskott. Om trollkarlarna velat flytta sitt bibliotek ännu längre från mörkret, vilket mörker vore i så fall mer talande än skuggan av denna pyramid tillägnad mörkret? Tänk om skuggan av dagens sista ljus pekade ut riktningen, om biblioteket fanns vid ljuset bortom skuggan?
   ”Vad finns åt det hållet?” frågade han.
   ”Åt det hållet finner du inget annat än öken tills du når Östra oasen vid Kungarnas klippa, ett område med gamla kungagravar från svunna tider.”
   Öken? Oas? Det stämde ju också med biblioteksverserna. Och gamla gravar dessutom. Det var en vild chansning men något i Ales hjärta sade honom att han hade rätt.
   ”Då är det dit vi ska.”
   Från barbarkrigarnas strupar uppsteg ett missnöjt mummel men Sol och Måne tystade dem omedelbart.
   ”Följ er ledare”, befallde han.
   De red raskt vidare, kanske lika mycket för rådgivarens befallning som för att lägga så många steg som möjligt mellan sig och pyramiden före skymningens fall, och de stannade inte förrän den skräckinjagande stenbyggnaden försvunnit bortom horisonten. Innan Ale slöt ögonen den natten blickade han upp mot stjärnhimlen och undrade för sig själv om Minn gjorde detsamma någonstans i öknen.

   De följande dagarna blev händelselösa. Från morgon till kväll red de i sporrsträck, utan hänsyn till riddjuren. Var gång kamelerna närmade sig bristningsgränsen så rekvirerade Sol och Måne nya riddjur från de karavaner de mötte på sin väg. Så vitt Ale kunde se var rekvirera ett annat ord för beslagta men ingen av kamelägarna protesterade så han antog att allting var i sin ordning.
   Tyvärr hade ingen av dem sett något sällskap färdandes österut som motsvarade Ales beskrivning. Däremot visste en herde att berätta om en ryttare i en klädnad så röd att den lyst som en fackla mot den vita sanden och som färdats västerut med fem kameler. Sol och Måne föreföll till freds med upplysningen och belönade herden genom att rekvirera två av dennes getter.

   Efter ytterligare någon dag skymtade så deras mål vid horisonten, en hög klippa omgiven av palmer. Ales hjärta slog ett extra slag vid åsynen av de kala bergväggarna och de lummiga dungarna. Nu var de nära!
   ”Var finns kungagravarna?” frågade han ivrigt.
   Sol och Måne tecknade mot klippan.
   ”Du ser dem framför dig.”
   ”Var då? Ovanpå klippan?”
   ”Nej, i den. Hela klippan är genomborrad av tunnlar. Somliga är sedan länge plundrade, andra återstår ännu att finna. Var finns trollkarlarna?”
   Ales mod sjönk igen. Skulle denna jakt då aldrig ta slut? En nål i en höstack vore lättare att finna än någonting i det där enorma bergsmassivet.
   ”Låt oss slå läger först”, sade han för att vinna tid. ”Jag behöver fundera.”
   Och fundera behövde han sannerligen. I Saabahl hade ruinerna av det gamla biblioteket ännu varit synliga. Denna klippa var emellertid ännu större och utan några som helst tecken på var det nya biblioteket kunde finnas. De hade följt det ljuset och mörkret och funnit den sand och det vatten som det gamla bibliotekets inskriptioner talat om men sedan då? Verserna hade slutat med ord om värdiga som kunde följa bibliotekarierna på deras väg. Men vilka var de värdiga och vilken väg skulle de följa?
   Tänk om biblioteket inte lät sig finnas utan självt fann de värdiga och visade sig för dem. Minn hade säkert ansetts värdig, det var därför de tagit med sig henne. Ale däremot hade inte ens ansetts värdig att få stanna i klostret i Cindarell. Hur skulle han då kunna anses värdig den stora kunskap som Minn trott bevarats i biblioteket?
   Han suckade och blickade bort mot den väldiga klippan. Någonstans därinne fanns Minn, det var han säker på. Ändå var hon lika ouppnåelig som om hon befunnit sig bortom öknen.
   De var inte ensamma vid oasen. Kring flera vattenhål hade karavaner slagit upp sina tält och från dem kom ljudet av musik och doften av mustiga grytor. Inga av de färdande bar emellertid de färgstarka klädnader som trollkarlarna utmärkt sig för och inte heller hade de sett några andra som gjorde det. Vad annat var väl att vänta? Om nu bibliotekarierna ville hålla sitt bibliotek dolt så rörde de väl sig inte ute bland vanligt folk och även om så vore så gjorde de säkert inte det öppet. Nej, Ale visste sannerligen inte hur han skulle komma vidare.
   Hans sällskap hade slagit läger för sig själva, i en avskild dunge en bit bort från de andra sällskapen. Barbarkrigarna högg in på grillade köttstycken, okunniga om eller ointresserade av Ales tvivel, medan tjänarna tog hand om riddjuren. Sol och Måne hade åter skiftat till den silverskimrande klädnad han brukade bära nattetid och betraktade klippan han också. Vad som rörde sig i hans tankar kunde Ale dock inte gissa.
   Plötsligt avbröts hans tankar av ett prassel i buskaget bakom honom. Han vände sig om och med fasa såg han hur en skrämmande skepnad banade väg för sig genom bladverket. Skepnaden var täckt från topp till tå av fuktiga, gulnade bindor och tycktes helt oberörd av de törnen som rev upp dess armar och ben och de grenar som slog den i ansiktet. Med ryckiga rörelser men utan att tveka gick den rakt mot deras läger.
   Ale kom snabbt på fötter och lika snabbt var Sol och Måne vid hans sida. I handen bar han en av de ljuskrukor han nyttjat mot flodpiraterna med så förödande resultat.
   ”Undan”, befallde han men i stället för att lyda blev Ale stående framför den märkliga varelsen.
   ”Nej”, svarade han. ”Låt den vara.”
   Till Ale kom nu ett minne från en tidpunkt för länge sedan, en tidpunkt då hans gamla liv upphört och ett nytt liv tagit sin början. Han visste vad han hade framför sig. Han hade träffat en liknande varelse förut och han visste både var och när han hade gjort det.
   ”Det är trollkarlarnas verk”, sade han. ”Det är en mumie. Deras gömställe måste vara nära.”
   Det hade varit i den mäktige trollkonstnären Khendirs hemliga kamrar, i det legendomspunna Andarnas hemvist, som han stått öga mot öga med en mumie. Han hade bara varit en liten pojke då, angelägen att visa sig duglig inför besvärjaren Elrind och krigaren Legim, att överträffa Minn för att vinna deras aktning. Ja, så angelägen hade han varit att han inte tvekat att lägga sig under mumiens svärd för att visa sitt mod och sin värdighet. Den mumien hade vaktat de gamla trollkarlarnas gravar men Ales handling hade förvillat den och givit dem en chans att passera. Ale hade visat sig värdig.
   ”Är du säker på din sak?” väste Sol och Måne bredvid honom.
   ”Ja, se på den.”
   Precis som den tidigare mumien tycktes den här bli förvillad av Ales underkastelse. Kanske var den så inställd på att försvara sig och trollkarlarna mot aggressiva inkräktare att den inte själv förmådde ta några initiativ. Hur det än var så stod den nu bara stilla och stirrade på dem, om nu ögon dolde sig bakom ansiktets bindor. Ale pekade på de blöta fotspår mumien lämnat bakom sig.
   ”Den är ännu fuktig”, sade han. ”Den har passerat vatten och trollkarlarnas gömställe döljs bortom vatten.”
   Nu hade även barbarkrigarna anslutit med dragna vapen men rådgivaren höll tillbaka dem med en gest.
   ”Tillbaka”, beordrade han med ett överraskande mjukt tonfall. ”Låt oss vänta tills den återvänder till sina skapare.”
   De lydde omedelbart och mumien, som först blivit orolig vid deras ankomst, lugnade sig igen. Huvudet vreds långsamt åt först det ena hållet, sedan det andra, innan den åter satte sig i rörelse med ryckiga steg. Mumien rörde sig genom lägret, planlöst och utan motstånd ty alla kastade sig undan när den närmade sig. Till slut var det som om mumien tröttnade och den återvände samma väg som den kommit. Sol och Måne lät den gå en bit och tecknade sedan åt sina män att sätta sig i rörelse igen.
   Mumien ledde dem ut ur dungen och bort mot en avsides liggande oas. Ale blev inte överraskad över att se hur den fortsatte rakt ut i vattnet. Varje steg förde den stötvis djupare, som om den rörde sig längs en trappa under vattnet, och till slut försvann också huvudet under ytan.
   Rådgivaren blev tyst stående vid vattenkanten med Ale vid sin sida och blicken fäst mot vattnet. Endast några små virvlar avslöjade vart mumien tagit vägen. Först när ytan åter blivit spegelblank tog han till orda.
   ”Följ oss”, väste han.

8. Den sista sanningen

   ”Människor lyssnar inte till de sanna orden utan till de senaste orden.”

   Okänd filosof

   ”Blicka upp mot himlavalvet och begrunda att varje stjärna på himlavalvet i själva verket är en annan värld.”
   Minn gjorde som kosmologen sade och förundrades över hur annorlunda stjärnhimlen tedde sig nu när hon såg den med nya ögon. Genom en lönngång hade de tagit sig upp på toppen av den klippa som hyste Biblioteket och hade nu bara den svarta stjärnhimlen över sig. Elementarikern hade försvunnit, något som tydligen varken väckt förvåning eller oro hos de andra bibliotekarierna, men i hans ställe hade hans kollega tagit sig an Minn. Under den lärda kvinnans vägledning hade hon studerat såväl elementarikerns skrifter om denna värld som kosmologens skrifter om alla de andra världar man kunde se om man bara visste vad man skulle leta efter. Till denna kunskap hade hon fogat sina egna kunskaper, de som hon tillägnat sig genom Moratius första bok om de krafter som fanns latenta i världens byggstenar och som bara väntade på att nyttjas av människan. Bestod de andra världarna av likadana byggstenar eller fanns där helt andra krafter? Tanken var svindlande.
   ”Men de är ju så långt borta”, mumlade hon uppgivet. ”Så oåtkomliga för oss.”
   ”Inte alls”, replikerade kosmologen. ”Vi kan besöka dem här och nu.”
   Minn stirrade mållös på den åldriga kvinnan men möttes bara av en självsäker blick, som om det hon sagt var en självklarhet.
   ”Moratius beskrev i sina skrifter om kosmos hur avstånden mellan de olika världarna kan överbryggas men han tillhandahöll inga detaljer. Mina kolleger längs Köttets väg har tvivlat på att människokroppen skulle kunna klara en sådan resa medan de längs Andens väg har spekulerat i portaler i form av symboler eller förflyttning enbart med tankens kraft. Det är blott bibliotekarierna längs Materians väg som efter långa studier lyckats omsätta Moratius teorier i praktiken.”
   Med de orden tog fram en avlång metallcylinder.
   ”Det här är en fjärrskådare”, förklarade hon. Den fungerar som den närskådare som du fick bekanta dig med i Elementens kammare men till skillnad från min käre kollega så vill jag inte vända blicken inåt mot vår egen värld utan utåt mot de otaliga andra världar som finns omkring oss.”
   Med en ansträngning dolde Minn sin besvikelse. Förvisso hade hon till en början entusiastiskt kastat sig över den värld som elementarikerns närskådare öppnat för henne. Kammaren hade varit full av noggrant katalogiserade ämnen vars små skillnader obönhörligen avslöjats av det märkliga instrumentet. Det hon hade lärt sig om elementen hade stannat vid de sju grundläggande - jord, luft, eld, vatten, ljus, mörker och köld. Elementens världsåskådning stannade emellertid inte där utan fortsatte att bryta ned dessa i än mindre delar i jakt på en allra minsta beståndsdel, ett urelement varifrån allt annat i världen sades härstamma.
   Kosmologen hade förklarat för Minn att elementarikern verkligen lyckats bryta ned ämnen och skapa helt nya, däribland det guld som så många alkemister förgäves sökt formeln för. Tyvärr hade dessa varit instabila och snart återtagit sin forna form men det hade inte avskräckt elementarikern från att drömma vidare. Bland annat hade han påstått att de största krafterna fanns i de minsta beståndsdelarna och att den som finge finna urelementet också skulle ha världen i sin hand.
   ”Var det under detta sökande som han brände sig själv så svårt?” hade Minn frågat.
   ”Han bryr sig föga om sitt obeständiga yttre, bara om den beständiga materian”, hade hon fått till svar. ”Dock ska jag inte göra honom orättvisa, hans kunskaper om elementen är både breda och djupa och jag beklagar bara att han vänder blicken åt fel håll.”
   Minn brydde sig lika lite om elementarikerns frånvaro som de andra bibliotekarierna. Elrind hade redan lärt henne mycket om elementens magi och han hade ju i sin tur fått sina kunskaperna härifrån. Vad skulle då elementarikern kunnat lära henne som hon inte redan visste?
   Däremot hade hon med stort intresse nyttjat elementarikerns närskådare. Hon hade på nära håll kunnat betrakta naturens underverk i form av sinnrika bladmönster, idoga insekter och märkliga djur så små att de inte kunde uppfattas med blotta ögat. En fascinerande värld hade öppnat sig för henne, en värld som hon dittills bara kunnat ana. Ändå hade hon till slut tröttnat. Hur kraftfullt instrumentet än var så hade det inte kunnat visa henne sådant som hon uppfattat utöver sina sinnesintryck. Var fanns den historia som urberget berättat för henne när hon vandrat genom grottorna mot Drömmarnas stad? Var fanns skogarnas och havens liv som hon förnummit tillsammans med alverna? Var fanns den kraft som hon ibland kunnat sträcka sig efter och låta flöda genom sin kropp?
   Minn hade sökt vidare bland böckerna och skrifterna i Elementens kammare men till slut kommit fram till samma slutsats som sin mor. Hur idoga bibliotekarierna än varit genom åren så hade de inte funnit något liv i elementen. De hade förvisso sett mäktiga krafter i form av vulkanutbrott, jordbävningar och väderfenomen. Däremot hade de inte lärt känna världen så som Minn och hennes mor kände den, som en levande och kraftfull värld. I bibliotekariernas ögon var vår värld blott en själlös och död värld. När hon så funnit sin mors uppgivna ord om att det måste finnas mer än denna värld så hade hon inte kunnat göra annat än att hålla med och fortsätta till Kosmos kammare.
   Dock var detta inte den enda insikt hon vunnit och hon lät än en gång handen gå ned i fickan där det anonyma brevet låg. Hon hade funnit det under sina studier i Elementens kammare, instucket i en bok som bara hon själv vetat att hon skulle läsa. Innehållet i brevet hade varit gåtfullt men skrämmande.
   ”Tag dig i akt”, hade den okände författaren varnat. ”Både nöd och hjälp väntar dig men från oväntat håll. Gamla sanningar kastas omkull och du kan bara lita på vad du själv ser. Jag kan därför inte komma till din hjälp, du måste komma till mig för hjälp. När nöden kommer, sök hjälpen bland stjärnorna. Betänk att du bär allas hopp inom dig.”
   Bläcket hade knappt torkat så det hade inte legat där länge och avsändaren måste följaktligen ha varit någon av de andra bibliotekarierna. Den bestämda och självsäkra handstilen hade däremot inte varit i närheten av någon av de stilar som bibliotekarierna använt sig av i sina anteckningar.
   Var handstilen förvrängd och i så fall varför? För att författaren inte ville avslöja sig inför de andra bibliotekarierna? Men varför inte? Vad var det för nöd den okände brevskrivaren talade om och varför ville han eller hon hjälpa henne? Varför verkade det som om författaren kände Minn sedan tidigare? Och framför allt, varför verkade det som om de kände varandra sedan tidigare. Minn hade visserligen inte stött på handstilen i biblioteket men den var likväl bekant. Om hon hon bara kunde komma ihåg var hon sett den förut.
   Hennes tankar avbröts av kosmologens utläggningar.
   ”Begrunda vidare att vi genom att beskåda andra världar beskådar vår egen värld”, fortsatte hon mästrande. ”Solen är upphov till elden medan vi från månen har fått jord”, fortsatte hon. ”Virvlarna i aftonstjärnan är vatten medan gasmolnen har bidragit med luft. Så underbart det är att besöka dessa kraftkällor. Hur stora är inte de krafter som finns därute, hur stor är inte ynnesten att vi små människor får ta del av dem.”
   Elementarikerns och kosmologens läror förenades i det att båda intresserade sig för de byggstenar som världen bestod av. Skillnaden dem emellan låg i synen på varifrån dessa byggstenar kom. Medan elementarikern var av den uppfattningen att denna värld var alltings ursprung så förfäktade kosmologen åsikten att varje enskilt element härrörde från en unik värld som nått vår värld genom stjärnfall och kometnedslag. Det var dessa världar hon nu ville visa Minn och det var därför hon fört henne genom en hemlig gång upp till klipplatån ovanför Biblioteket, varifrån den kunde betrakta den oändliga stjärnhimlen.
   ”Är det detta som Moratius avsåg i sin första bok?” undrade Minn nyfiket. ”Att människan kan befinna sig i vår värld och samtidigt ta del av de andliga krafterna bortom den? Att hon därmed med sin köttsliga kraft förenar andens och materians krafter?”
   Kosmologen gav henne en förvånad blick.
   ”Har du då ingenting lärt dig om kosmos?” frågade hon upprört. ”Mina kolleger må besitta goda kunskaper men de vandrar i blindo. Vad är väl människokroppen annat än obeständiga element, bundna för blott en kort tid och dömda att snart falla isär igen? Var någonstans i detta kosmos finns det plats för immateriella krafter? Nej, elementen är de enda sanna och eviga krafterna och de kommer från det allerstädes närvarande och vittomfamnande kosmos. Skåda själv i fjärrskådaren och du kommer att kunna skåda denna kraft allena.”
   ”Men de andra krafterna ju av annat slag” protesterade Minn. ”De kan inte ses med blotta ögat.”
   ”Då kan de heller inte bevisas.”
   ”Inte genom observationer kanske men många människor tror på en högre andlighet. Deras tro kan du väl inte avfärda utan vidare.”
   ”Ah, du tänker på de primitiva rasernas religioner. Men också dem har jag härlett en teori för. Du förstår, precis som de enskilda elementen härrör från kosmos så gör också allt levande det. Inom sig bär de därför en längtan tillbaka till sitt ursprung och då denna längtan saknar observerbar grund omtolkas den som en tro på en högre andlighet.”
   ”Varför skulle din enda teori väga tyngre än många andras tro? Den kan ju inte heller bevisas.”
   ”Inte? Kvinnan Morvana som var hos oss var inte av denna värld och hos henne var denna längtan starkare än hos vanliga människor. Hon var en främling i människornas värld och fann sig aldrig till rätta i den. Vad jag såg men inte hon var att det var elementen inom henne som skapade detta tillstånd. Elementen kunde inte hålla ihop och jag förutsåg att hon skulle bringa förstörelse över andra och till slut också över sig själv. Ditt bud därom bevisade denna teori. Ibland tycker jag mig se denna längtan också hos dig…”
   ”Det är väl inget bevis!” skyndade sig Minn att avbryta henne. Hon kunde inte förneka kosmologens påståenden och ville inte låta henne fullfölja tankekedjan. ”Också människor måste dö förr eller senare.”
   ”Nej.”
   Det korta svaret fick Minn att tappa fattningen. Vad menade hon? Men kosmologen tecknade bara åt Minn att åter titta i fjärrskådaren.
   ”Människor besitter en förmåga att genom kunskap nå bortom hennes enskilda beståndsdelars förmåga. Betänk hur mina enkelspåriga kolleger lyckades beräkna månens förmörkelse i samband med att de befriade dig. Själv har jag lyckats beräkna själva solens förmörkelse. Den kommer att äga rum i detta år på den tionde dagen efter midsommar och den tredje timmen efter middagen. De simpla massorna kommer att förundras men inte jag ty jag har redan sett den i mina matematiska modeller.”
   Minn förstod inte riktigt vart kosmologen ville komma och lät henne fortsätta utan att avbryta.
   ”Observera hur himlakropparna rör sig i sina bestämda banor. Minns vad böckerna sade om hur såväl deras forna som framtida positioner kan beräknas. Samma matematiska modeller kan nyttjas på alla element i kosmos och den som har kunskapen kan skåda både långt och kort, framåt och bakåt. Vår plats och stund i världen må vara begränsad men här och nu kan vi se allt som hänt och som kommer att hända. Vad är detta om inte odödlighet?”
   ”Är detta verkligen allt?” replikerade Minn besviket. ”Det är ju bara kalla och döda världar du ser. Var är allt som fyller upp dessa världar? Var är alla tankar och känslor? Var är glädjen, lusten, vänskapen och kärleken? Var är livets stora rikedom? Jag tror… nej, jag vet att det måste finnas mer än så.”
   Kosmologen betraktade henne med en medlidsam blick och skakade på huvudet.
   ”Jag både ser och hör din mor i dig”, sade hon. ”Också hon tvekade länge att kapa banden till sitt förflutna, också hon vacklade länge mellan de olika vägarna. Men till skillnad från Morvana så hade hon en stark vilja som inte lät sig styras lika hårt av känslor. När hon väl lyckades befria sig från känslorna så kunde hennes liv anträda sin utstakade bana. Det var därför hon lämnade allt annat bakom sig, inklusive sin nyfödda dotter.”
   ”Jag kan inte tro det!” utbrast Minn. ”Jag har läst vad hon lämnat efter sig i alla era kamrar! Jag vet att hon sökte något mer, något högre.”
   Minn arbetade upp ett raseri men kosmologen tycktes inte ens reflektera över det utan fortsatte att diskutera dessa för Minn så viktiga ting lika känslokallt som när hon diskuterat himlakropparna.
   ”Och det fann hon till slut.”
   Kosmologens lakoniska ord fick Minns raseri att slockna lika plötsligt som det flammat upp.
   ”Vad menar du?”
   ”Hon stal ju Moratius tredje och sista bok. Den boken utgjordes av blott en stentavla och vi är övertygade om att den knyter samman de tidigare stentavlornas kunskaper och förenar dem i ett. Ingen lyckades emellertid tolka den.”
   ”Ingen utom min mor menar du?”
   Kosmologen nickade bekräftande.
   ”Det var förutbestämt. Hon förstod tillräckligt mycket för att lämna sitt gamla liv bakom sig och med boken som stöd börja ett nytt liv. Om jag hade förstått hennes sista ord till mig hade jag kanske också kunnat rädda boken kvar i Biblioteket. Hennes bana kunde jag dock inte ändra.”
   ”Hennes sista ord?” frågade Minn skarpt. ”Vad sade hon till dig?”
   ”Hon sade att hon sett sanningen. Hon hade bestämt sig för viga sitt namn inte åt det gamla som skall förgå utan åt det nya som komma skall. Så föll hennes ord.”
   ”Sitt namn? Menar du att hon sade vad hon hette?”
   ”Nej, som vi har förklarat för dig så yppade varken hon eller hennes följeslagare sina namn. Jag antar att hon menade det bildligt, att hon upphörde att tro på sin gamla gud och accepterade att det inte finns några gudar. Som jag har förstått det så är namnet viktigt för många religioner men vi bibliotekarier står naturligtvis över sådan vantro…”
   Minn hörde inte hennes sista ord. I stället erinrade hon sig de skrifter hon sett under sina tidiga studier. Hon hade ju sett religiösa urkunder från såväl sin egen som andras trosföreställningar. Hennes mors namn hade inte funnits i någon av Cindars skrifter eller Cindarells kyrkoböcker, det hade hon förvissat sig om. Men tänk om modern flyttat sitt namn i bokstavlig mening? Tänk om namnet verkligen funnits i någon av de cindariska skrifterna och om det nu fanns i någon av de religiösa skrifter som hon inte brytt sig om att studera närmare?
   Ju mer hon tänkte på det, desto mer övertygad blev hon. Hennes mor hade läst någonting som fått henne att helt bryta med Cindar. Vad som stått på den stulna stentavlan skulle Minn aldrig få veta men hennes mors namn fanns kanske ännu kvar i Biblioteket.
   Utan ett ord lämnade Minn kosmologen och rusade tillbaka ned i Biblioteket så fort benen kunde bära henne. Den lärda kvinnan förstod dock inte att hon nu var ensam utan fortsatte att betrakta stjärnhimlen.
   ”Jag skådar nya banor och konstellationer”, mumlade hon. ”Stora händelser är i görningen. Och jag är mitt ibland dem.”

9. Eld och aska

   ”Det är i de dödas aska som det livskraftigaste trädet slår rot.”

   Cindars Ord, kap 5, tal 8

   Det mörka vattnet slöt sig kring Ale, likt en stor och kraftig näve som sökte kväva honom. Varken ögon eller öron kunde längre hjälpa honom och varje rörelse mötte tungt motstånd. Om mumien skulle vända om och ta upp kampen med honom skulle han inte kunna försvara sig eller ens upptäcka den. Likväl fortsatte han framåt utan att tveka. Han tänkte inte låta någonting stå i vägen mellan honom och Minn.
   Hans fötter kände trappsteg under sig, inte naturliga utan jämna och regelbundna, som skapade av människohänder. Kanske hade de huggits ut av dem som en gång högg ut klippgravarna, kanske hade trollkarlarna åstadkommit dem. Det spelade emellertid ingen roll så länge de förde honom till Minn.
   Trappstegen vände snart uppåt igen och innan Ale visste ordet av befann han sig åter ovanför vattenytan. Mörkret var emellertid kvar, än mer påträngande än förr, och han tyckte sig kunna ana lysande ögon runt omkring sig. På båda sidor om honom hördes tunga, blöta steg men inga ord yttrades och knappt några andetag hördes. Var det hans stridskamrater eller några andra? Hans fuktiga hand slöts om svärdsfästet och han vågade knappt andas han heller. Så blev allt åter tyst och stilla.
   Plötsligt flammade en låga upp och ett rött sken lyste upp Sol och Månes maskerade ansikte. Skenet skingrade skuggorna och i Ales ögon såg det ut som om dunkla skepnader motvilligt drog sig tillbaka och gav plats åt ljuset. Det nådde fyra väggar, speglade sig i kristaller som där stod uppradade, och återvände så till dem, till synes ännu starkare. Tre mörka valvgångar gapade tysta mot dem, utan att avslöja något om vad som väntade bakom dem. Det kändes som om trollkarlarnas kamrar höll andan och väntade på dem.
   Barbarkrigarnas ansikten vändes mot Sol och Måne som i sin tur vände sig mot Ale. Det var han som hade lett dem ända hit men hur skulle han kunna veta vilken väg de skulle välja nu? Han behövde emellertid inte göra något val ty i detsamma klev en skugga fram ur den mittersta valvgången. Det var den mumie som visat dem vägen in och som nu vänt tillbaka. Utanför hade den inte vetat hur den skulle bemöta dem men här inne tycktes den inte längre tveka. Med utsträckta armar och bestämda steg gick den rakt mot dem, av allt att döma fast besluten att bekämpa inkräktarna.
   Dess beslutsamhet fick barbarkrigarna att tveka, trots att de var så många fler, men inte Sol och Måne. Han tog åter fram den kruka vars eldfänga innehåll lyckats sänka ett helt skepp och slungade den med full kraft mot mumien. Krukan krossades mot den inlindade kroppen och trots att bindorna ännu var fuktiga så flammade de omedelbart upp. Från mumien kom inte ett ljud men den stannade upp i steget, stirrade fånigt på de eldslågor som slickade dess lemmar och vände sedan tillbaka samma väg som den kommit.
   Sol och Måne tecknade åt sina män att ta upp jakten och av de yngre barbarerna, en skägglös man med lång hårfläta och svällande muskler beväpnad med ett tungt bastardsvärd, reagerade snabbast och kom steget före de andra. Hans jakt fick dock ett plötsligt slut ty han hann inte mer än kliva innanför valvgången förrän ett fällgaller föll ned över honom och dess vassa järnspetsar trängde djupt in i hans oskyddade axel. Ynglingen stönade illa och tappade sitt svärd men med en kraftansträngning lyckades han ändå hålla sig upprätt. Med darrande armar sökte han trycka upp fällgallret igen men förmådde inte mer än att hålla kvar det i sitt läge och blev således stående i valvgången, likt ett spetsat djur.
   ”Hjälp honom att säkra ingången”, väste Sol och Måne till barbarernas anförare, ”men skyndsamt så att inte vår ankomst hinner röjas.”
   Anföraren nickade bistert, tog upp det fallna svärdet med sin enda arm och rände det med full kraft genom sin frändes bröst och in i väggen bakom honom. Ynglingen stirrade förvånat på honom men fick inte fram några ord ty blod vällde redan fram ur munnen och huvudet föll slappt mot bröstet. Kroppen stagades emellertid upp av svärdet och hindrade i sin tur fällgallret från att falla ytterligare.
   ”Ingången säkrad”, rapporterade barbarkrigaren och tog själv täten för den framvällande horden.
   När Ale kom genom valvgången möttes han av ett brinnande inferno. Till hans förvåning stod själva väggarna i brand och för ett ögonblick fruktade han att han i själva verket trängt befann sig i en drakes eldsprutande käftar. Han togs dock ur villfarelsen då han såg hur brinnande papper flög genom luften. Väggarna var täckta av bokhyllor och flera av böckerna hade antänts av den flyende mumien. Inte ens i sina vildaste fantasier hade Ale kunnat föreställa sig att det fanns så många böcker i världen och ändå var detta bara den första av flera korridorer som han passerade. Detta var alltså det bibliotek som Minn hade sökt!
   Men då måste Minn också vara här. Men var?
   Gången delade sig i två delar och från bägge delarna hördes skrik och stridslarm. Han måste få ut Minn härifrån men hur skulle han kunna hitta henne före de här vettvillingarna? Bland de brinnande böckerna kunde han också urskilja förkolnade bindor i den vänstra gången. Då måste mumien också ha valt den vägen, kanske för att det var den kortaste vägen till trollkarlarna. Då var det kanske också den kortaste vägen till Minn.
   Ale valde den vänstra vägen utan att förlora någon mer tid och nådde snart ett runt rum, varifrån två gångar ledde vidare. Den vänstra gången vilade ännu i dunkel men i den högra kunde han skymta en brinnande skepnad som fallit på alla fyra men ändå kämpade sig vidare. Också detta rum var fullt av bokhyllor, av vilka flera fattat eld, och två kroppar på golvet vittnade om den strid som nyss ägt rum här. Den ene igenkände Ale som en av barbarkrigarna, en tystlåten och ärrad veteran som hellre låtit sin yxa talat för sig, medan den andra var en för Ale okänd äldre kvinna vars röda klädnad nu färgades ännu rödare av hennes blod.
   Men allt detta upphörde att existera när Ales blick fångades av det som fanns på arbetsbordet mitt i rummet. Bordets yta bar en skrämmande symbol, en symbol som tycktes förfölja honom genom livet och i vars spår död och förstörelse alltid tycktes följa. På ytan var en sjuuddig stjärna inristad, en stjärna som fläckats av intorkat blod.
   Från den äldre kvinnan kom ett matt sluddrande. Det lät som om det kom långt bortifrån men ändå hörde Ale det klart och tydligt och vartenda ord brändes in i hans medvetande för alltid.
   ”Hon var ren”, löd orden. ”Vi lever vidare genom henne.”
   Kvinnan gjorde en ansats att resa sig men hennes rörelser försvann som i ett töcken. Det enda Ale såg var det som låg på arbetsbordet. Det hade sugit upp lite av blodet och fastnat på bordsskivan men dess färg och form stod fortfarande klart ut mot allt annat. Ale visste mycket väl vad det var ty han hade många gånger sett och rört vid det och han bar ännu en fläta av det med sig. Den silverskimrande hårtest som låg i en blodpöl på bordet framför honom kom från Minn.
   Den äldre kvinnans ord ringde åter i Ales öron likt tunga kyrkklockor. Synen av håret och blodet fyllde hans blick och det kändes som om hans eget blod rann ut i ögonen och färgade allting rött. Sedan föll hans medvetande ner i ett bottenlöst hål.

   Minn rusade nedför den uthuggna spiraltrappan och genom den hemliga lönngången. Väl tillbaka i Bibliotekets dunkla gångar fortsatte hon mot Kosmos kammare, blind och döv för allt annat. Det enda hon brydde sig om var att hitta den bok i Symbolernas kammare som skulle ge henne det svar hon sökte, den bok som hennes mor vigt sitt namn åt. Så avskärmade var hennes sinnen att hon aldrig uppfattade den skugga som trädde ut ur den kammare som låg mittemot, kammaren som var tillägnad Elementen. Inte heller kände hon den brandlukt som redan började sprida sig genom gångarna.
   Det var en lång väg mellan de båda materiella kamrarna och de tre andliga kamrarna och den kändes än längre nu men snart öppnade gången upp sig i den för henne så välkända Tankarnas kammare. Där väntade henne emellertid en fruktansvärd överraskning. Från den vänstra gången, den som ledde vidare till Sinnenas kammare, stapplade hennes tidigare läromästare mentalisten mödosamt fram. Hennes solgula kåpa hade färgats svart av sot och i de svårt brända händerna bar hon en tung boktrave.
   ”Svärdsdråparen har återvänt”, fick hon fram när hon såg Minn. ”Det är ute med vårt Bibliotek. Det är ute med oss alla.” Sedan föll hon ihop under sin börda och sade inget mer.
   Först nu blev Minn varse den tjocka svarta rök som vällde ut ur gången. Biblioteket stod i lågor! Men hur var det möjligt? Eld var ju förbjudet inom dess väggar. Var hade den uppstått? Om det brann här, hur hade det då gått för…?
   Hon vågade inte tänka klart tanken. Med ett språng var hon förbi den orörliga mentalistens kropp och inne i den rökfyllda gången. Hon måste nå Symbolernas kammare! Hon måste hitta sin mors bok!
   Röken stack henne i halsen och fick hennes ögon att tåras men lyckligtvis fanns det bara rök i gången, ingen eld. Hon blundade och virade ett tygstycke runt ansiktet som skydd, hukade sig och snubblade vidare genom gången. Måtte hon hinna fram i tid!
   När gången så öppnade upp sig i Sinnenas kammare skedde det så plötsligt att hon inte uppfattade det förrän hon redan befann sig mitt i rummet. Hon tittade upp och insåg direkt att detta inte var någon vanlig brand.
   I rummet, med ryggarna vända mot henne, stod två kraftigt byggda män i full stridsmundering. Den ene av dem stod knäböjd vid två livlösa kroppar och var i full färd med att skära av en bit från hjässan från den ene av dem. Den andre hade tydligen redan fullgjort sitt vidriga värv ty från hans axel hängde en hårpiska och i hans bälte fanns en ännu blodig dolk nedstucken. Trots det fasansfulla som skett med dem igenkände Minn omedelbart symbolikern och sensorikern.
   ”Odjur!” skrek Minn och utan att tänka efter så drog hon krigarens dolk och stötte den djupt i ryggen på honom. Hans kamrat hann inte mer än titta upp förrän samma dolk begravdes i hans hals och han segnade ned utan ett ord.
   Minn kastade förfärad dolken ifrån sig och rusade vidare. Trots alla tankar som for genom hennes huvud så var det fortfarande en som överröstade alla andra. Hon måste finna sin mors bok innan det var för sent!
   Med korta men raska steg trängde hon genom den sista gången före Symbolernas kammare men den här gången hade hon sinnesnärvaro nog att stanna upp vid gångens slut. På så vis kunde hon hålla sig dold när den mest fruktansvärda synen av dem alla uppenbarade sig.
   Rummet stod redan i ljusan låga och alla skrifter och rullor däri var bortom all räddning. Men det var inte bara elden som förtärde Minns sista hopp om att finna sin mors namn, det var också det svärd som for fram som en virvelvind bland hyllorna och skar alla böcker och dokument itu. Och det var inte vilket svärd som helst.
   Minn hade sett det så många gånger förr och ofta fruktat det utan att veta varför. Det var ett en gång ärggrönt svärd som sedermera putsats upp och återfått sin gyllene lyster, ett svärd som nu sken ikapp med den eld som den bidrog till att mata, ett svärd som befunnit sig i Biblioteket förut.
   Det var först nu som den döende mentalistens ord gick upp för Minn. ’Svärdsdråparen har återvänt’, hade hon sagt. Det var Legims svärd som återvänt. Men Legim var död, hans svärd hade fått en ny ägare och Minn visste mycket väl vem det var. Hon öppnade munnen för att skrika ut hans namn, för att ge sig till känna och för att bönfalla honom att besinna sig. Men så hejdade hon sig.
   Ja, det var Ales svärd. Det var Seren den stores gamla svärd Tölding som svingades lika kraftfullt som en gång i den gamle folkhjältens hand. Men skölden bar inte den cindariska ätten Gyls märke utan den saabahlitiska solen och månskäran. Det var inte Ales sköld.
   Det var omöjligt! Ale skulle aldrig lämna ifrån sig sitt svärd till någon annan än Cindarells rätte konung. Han skulle hellre dö än låta det falla i händerna på en fientlig krigare. Men betydde det att…?
   När svärdsdråparen vände sitt ansikte mot Minn undanröjdes alla tvivel. Han bar en tunnhjälm som dolde allt utom ögonen, men vilka ögon! Det var två blodröda ögon som stirrade på henne, så röda att elden bakom krigaren bleknade i jämförelse. De utstrålade ett intensivt vanvett, som om det var ett vilddjur och inte en människa som dolde sig bakom hjälmen.
   En våg av känslor sköljde över Minn och fick henne nästan att förlora medvetandet. Ale var borta. Hennes mors namn var borta. Och den man som låg bakom allt detta befann hon sig nu öga mot öga med. Utan att hon ville det började kraften inom henne att välla upp. Hon hade ofta sökt betvinga den, ofta frågat sig om det var rätt att utsätta andra för den, om andra någonsin kunde göra sig förtjänat av något sådant.
   Alla dessa tvivel var nu som bortblåsta. Den här fienden hade tagit allt ifrån henne. Aldrig någonsin hade någon gjort eller skulle någon kunna göra sig mer förtjänt av hennes fulla vrede. Det var så lätt, hon behövde bara släppa taget om kraften så skulle både Ale och hennes mor vara hämnade. Vad som sedan hände med henne spelade ingen som helst roll längre. Ingenting spelade någon roll längre, hennes liv var slut.
   Men så hann förnuftet ikapp känslorna. Det var inte sant. Hennes liv var inte slut. Inom sig bar hon ett nytt hopp och det fick hon inte släcka. Minns mor hade fattat ett annat beslut men spåren efter henne slutade här och nu och Minn varken kunde eller vilja följa hennes väg längre. Med möda betvingade hon därför åter sin kraft och drog sig tillbaka in i gångens dunkel. Hon kunde dock ännu inte förmå sig att släppa svärdsdråparen med blicken.
   Så plötsligt vände han sig om och rusade in i den motsatta gången. En röst hade kallat på honom, en röst så befriad från känslor att Minn undrade om den verkligen kommit från en människa. Hon var nu ensam kvar och hade chansen att fly obemärkt. Ändå var det något som lockade henne, ändå följde hon efter. Hon måste få veta mer.

10. Flyende skuggor

   ”Vem rådger rådgivaren?”

   Ur Furstespegeln, ursprungligen en samling satiriska texter av okänt ursprung som upphöjts till kungliga visdomsord i Cindarell

   Ale stapplade yrvaket fram genom genom en mörk gång. Han kände det som om han vaknat från en lång och plågsam mardröm. Huvudet bultade och lemmarna värkte. Hans ansikte var svart av sot och hans svärd rött av blod men han kunde för sitt liv inte komma ihåg varför. Gången tycktes sakna slut och han började undra om han fortfarande befann sig i mardrömmen.
   Brottstycken av plågsamma minnen började långsamt återvända till honom och verklighet och dröm flöt ihop. Vad hade varit sanning och vad hade varit lögn? Bilder flimrade förbi för hans inre, lika kraftfulla som kortlivade, likt brinnande fnöske. Brinnande gångar och dunkla strider, stridsrop och veklagan, smärta och död. Död.
   Minnet av den fruktansvärda upplevelsen i det där rummet återkom till honom. Minn hade varit här. Det vittnade hennes hårtest om. Men blodet. Offerbordet. Och den ondskefulla trollkonans ord. Allt detta pekade på en fruktansvärd sanning. Han hade vägrat acceptera den. Han hade rasat genom gångarna, förstört allt i sitt sökande och utkrävt en blodig hämnd på mördarna. Men han hade inte funnit några fler spår efter Minn. Minn var borta. För alltid. Och han hade inte varit här. Han hade inte förmått beskydda henne.
   Bittra tårar rullande nedför kinderna och med ens förstod han hur Legim måste ha känt sig när hans älskade Alatea togs från honom. Svärdet hade ländat lika lite för Legim då som för Ale nu. Det kunde ta liv men det kunde inte ge liv åter. Var det detta öde som Legim förutspått då han motvilligt skänkt svärdet till Ale? Varför hade han i så fall inte låtit svärdet falla i klyftan som han först haft för avsikt? Varför hade inte Ale haft förstånd att avstå från detta dödens redskap? Då kanske ingenting av allt detta hade hänt. Då hade kanske Minn ännu varit i livet.
   Legims våldsamma raseri hade följts av dysterhet och melankoli. Blott genom sitt svärd hade han fått liv, blott genom sin uppdragsgivare Elrind hade hans liv fått mening. Men det hade varit ett skuggliv, ett liv utan vare sig glädje eller sorg, ett liv som bara väntat på döden. Var det detta som väntade också Ale? Varför i så fall vänta? Varför inte avsluta denna väntan här och nu? Varför inte kasta sig på svärdet så som Cindas siste konung hade gjort? Då skulle han åtminstone få förenas med Minn i döden.
   Plötsligt skymtade han ett ljus i gångens slut, ett ack så välkommet ljus i det mörker han befann sig i. I hopp om att ljuset skulle ge honom svar så skyndade han på sina steg. Gången öppnade upp sig i ett litet rum som lystes upp av en falnande glöd från omkullvräkta bokhyllor och brända böcker längs väggarna. Två män befann sig mitt i rummet, spöklikt upplysta av glöden. Den ene var en sällsamt klädd man, från topp till tå iförd en silverskimrande klädnad, med rakryggad och självsäker hållning. Inför honom låg en annan kåpklädd man, tvingad till golvet såväl av sina många sår som av den stav som Sol och Måne obarmhärtigt tryckte mot hans hals.
   Fler minnen återvände nu till Ale. Det här var hans herre, Saabahls rådgivare Sol och Måne. Men den andre mannen hade han inte sett förut. Kanske var det en av de ondskefulla svartkonstnärer som de gett sig ut för att bekämpa? Ale tyckte sig förnimma en aura av död och förruttnelse kring mannen och hans mörka kläder och insjunkna ansikte förstärkte detta intryck än mer. Men varför nedlät sig Sol och Måne till att samtala med honom? Varför inte ta hans liv omedelbart så som han och hans likar tagit Minns liv? Han kände hur blodet ånyo började rusa inom honom och det var med en viljeansträngning som han förmådde hålla tillbaka sitt svärd.
   ”Ah, min gode förkämpe”, sade Sol och Måne utan att vända sig om. ”Denne blasfemikers ord är ämnade för dig också. Upprepa dem!”
   De sista orden var riktade till den liggande mannen och fick extra tyngd av rådgivarens stav.
   ”Hon är död”, rosslade svartkonstnären, ”och snart gör jag henne sällskap. Offret är fullbordat.”
   Orden kom blev den slutliga spiken i Ales svårt sargade hjärta. För honom återstod nu inte annat än att få se den siste av Minns banemän dö.
   ”Döden kommer till alla som förråder Saabahl”, väste Sol och Måne. ”Länge nog har ni smidit ränker och uppviglat folket men nu är det slut med det. Ert offer är meningslöst.”
   ”Om det är ett förräderi att skydda kunskapen från de ovärdiga och sprida den till de värdiga så är inget straff avskräckande nog. Jag dör i förvissningen om att du inte längre kan få tag på henne.”
   Men den döende mannens trotsiga ord möttes bara av ett hånfullt skratt.
   ”Tror du verkligen att Saabahls allvetande rådgivare är intresserad av era futtiga kunskaper? Kunskapen att förlänga livet och fördröja döden är redan min. Kunskapen att fånga naturens krafter och själv nyttja dem är redan min. Kunskapen att påverka sinnen och kontrollera människor är redan min. Saabahl behöver inte er.”
   ”Du ljuger”, dristade sig trollkarlen att pressa fram, ”Ett okunskapens mörker vilar över Saabahl och vi är det enda ljus som kan skingra det. Den dag kommer då de upplysta är fler än ni mörkermän och då är det slut med er makt.”
   ”Du känner inte folket. Kunskapen kan inte vara fri ty ett land av skilda viljor kan inte hålla ihop. De få vakna måste leda de många slumrande. Det är från Saabahl all kunskap måste komma, inte från människorna. Jag har därför inte sökt ert bibliotek för att förvärva det utan för att förstöra det.”
   Trollkarlen flämtade till, en flämtning som tycktes eka genom rummet. Han fann sig dock snabbt och fortsatte sitt trotsiga tal.
   ”Kunskapen fanns före Biblioteket och kommer att finna efteråt också. Varifrån kunskapen kom har den återvänt och varifrån den återvänt kommer den åter. Människan törstar efter kunskap och söker upp den var den än finns. När ryktet om Bibliotekets förstörelse når folket kommer det att resa sig och bryta okunskapens bojor och den Högste Tjänaren själv kommer att ta sin hand ifrån dig. Du tror att du talar för Saabahl men Saabahl själv manar folket att vakna.”
   Rådgivaren tystade sitt offer genom att luta sig på staven och nöjde sig inte förrän blod trängt fram ur mungipan.
   ”Ju mer du yttrar, desto mer avslöjar du dig själv och bevisar din egen okunskap. Men tag då denna kunskap med dig i döden. Jag är äldre än ert bibliotek, ja äldre än vårt land. Jag avväpnar fiender och beväpnar vår armé. Jag tyder den Högste Tjänarens drömmar och ger honom råd. Den dödande eld som har brunnit här brinner också i den Högste Tjänarens dröm. Den kommer därför att tydas som Saabahls vilja, som Saabahls vapen för att förgöra sina fiender, och Saabahls vilja är den Högste Tjänarens vilja. Er död är slutet för er.
   Den svartklädde mannens ansikte hade nu förlorat all den lilla färg det haft men han försökte ändå säga något mer. Sol och Måne lät honom dock inte göra det.
   ”Jag har hört tillräckligt”, sade han. ” Jag vet varifrån er kunskap kommer och jag vet nu också vart den flytt. Vi har huggit av ert förrädiska huvud och kommer att hugga av era sprattlande lemmar tills intet återstår av era omstörtande intriger. Er tid är ute. Min tid fortsätter.”
   ”Du…”, gurglade svartkonstnären med ett uppbådande av sina sista krafter. ”Det är du som är…”
   Men Sol och Måne lät honom inte avsluta meningen. Han höjde staven och stötte den sedan med all kraft mot den fallne mannens struphuvud så att det krossades. Därefter vände han sig mot Ale.
   ”Jag beklagar”, sade han. ”Låt oss lämna denna fördömda plats. Än väntar oss viktiga uppgifter.”

   De vände sig om och lämnade den döde nekromantikern i sin kammare. Med en sista blick på svärdet, det svärd som hon sett ta så många liv och som nu kanske tagit också Ales liv, vände sig också Minn om och rusade tillbaka samma väg som hon kommit. Röken bekom henne inte längre ty i halsen hade hon en stor klump och ögonen var fulla av tårar.
   Hon passerade Symbolernas kammare, där hennes mors namn blivit lågornas rov, utan att stanna. Sinnenas kammare sprang hon förbi utan att så mycket som se åt de två män som fallit för hennes dolk. Därför såg hon inte heller de andra män som nu tog upp jakten på henne utan fortsatte vidare mot Tankarnas kammare. Där fick ett svagt stönande från golvet henne att hejda sig. Mentalisten levde ännu!
   Hennes blodstrimmiga ansikte vändes mot Minn. Trots den smärta hennes spända anletsdrag vittnade om lyckades hon pressa fram ett triumferande leende.
   ”Jag dör men Biblioteket lever vidare”, viskade hon.
   ”Vad pratar du om?” utbrast Minn. ”Biblioteket kan inte räddas men det kan du. Låt mig hjälpa dig.”
   Men mentalisten tryckte Minn ifrån sig.
   ”De kommer. Du måste lämna oss och rädda Biblioteket.”
   Minn hörde nu de springande stegen från gången bakom henne men kunde ändå inte förmå sig att hörsamma bibliotekariens vädjan.
   ”Du förstår inte. Jag har redan lämnat alltför mycket här. Jag kan inte lämna dig också.”
   Mentalisten grep tag i Minns händer.
   ”Det är du som inte förstår. Du är Biblioteket nu. Du är den ende av oss som läst alla Moratius böcker. Det är i dig som Biblioteket lever vidare. Gå nu!”
   Minn försökte finna motargument men förgäves. Nekromantikern hade sagt något liknande och båda hade rätt. Om hon stannade skulle allt vara förlorat. Hon måste fly och rädda det som ännu kunde räddas. Utan ett ord vände hon den döende mentalisten ryggen och flydde.
   Inte förrän hon åter kom ut till den platå där hon skilts från kosmologen vågade hon stanna igen.
   Så lugnt och stilla det var här uppe. Det var som om de många katastroferna som drabbat Biblioteket och henne tillhörde en annan värld och en annan tid. Hon andades begärligt in den rena och friska nattluften och sökte fördriva brandens och dödens rök från sin kropp. Då såg hon att döden hunnit också hit.
   Fjärrskådaren stod ännu riktad mot stjärnhimlen, mot samma stjärna som Minn tittat på innan hon lämnade kosmologen. Kosmologen själv hade emellertid fallit ihop och de glasartade ögon som ännu betraktade stjärnorna ovan hade sedan länge förlorat allt liv. Där halsen mötte axeln stack skaftet av den dolk som orsakat hennes död ut.
   Instinktivt drog Minn ut dolken och snurrade runt, beredd att hugga mot den som bragt bibliotekarien om livet.
   ”Behåll den”, sade en röst en bit bort. ”Du kan komma att behöva den.”
   Minn vände sig åt det hållet med dolken i högsta hugg. Ur dunklet trädde en kåpklädd man vars ansikte delvis doldes av en skinnmask. Det var den siste av bibliotekarierna, den dittills försvunne elementarikern.
   ”Var har du varit?” krävde Minn att få veta. ”Varför lämnade du dina kolleger i sticket?”
   ”Av samma anledning som du. Du har uppgifter viktigare än deras liv och jag måste hjälpa dig att utföra dem.”
   ”Vilka uppgifter? Var det du som skrev brevet? Vad är det för sanningar som kastats omkull?”
   ”Så många frågor och ändå känner du redan svaren”, suckade elementarikern. ”Men vi kan inte dröja här. När de upptäcker den hemliga gången upp hit måste vi vara långt borta. Jag har riddjur som väntar på andra sidan klippan. Följ mig.”
   ”Följa dig? Jag följde er ända hit till ingen som helst nytta. Sorg och död blev min enda lott. Varför skulle jag då fortsätta följa dig? Jag vill inte fly i blindo, jag vill hitta en trygg plats och stanna där.”
   Elementarikern lade huvudet på sned och betraktade henne stilla.
   ”Mycket hos dig har förändrats men mycket har också förblivit så som det var när jag först såg dig. Men vet då detta, min unga Minnea, att den väg du då anträdde fortsätter allt snabbare mot sitt utstakade mål. Du kan inte stanna nu, än mindre gå tillbaka. Du måste framåt och bara jag kan leda dig. Du vet det själv, innerst inne har du alltid vetat det.”
   Minn stirrade mållös på honom. Vem var han egentligen? Han hade av allt att döma känt henne länge, ja längre än de flesta andra. Hon vände motvilligt huvudet mot den gång som ledde ned till Biblioteket. En svart rök började nu tränga upp därifrån. Han hade rätt. Hon kunde inte gå tillbaka längre. Han var kanske den nu levande som känt henne längst. Hon hade därför inget val. Hon måste framåt och han måste leda henne.

11. Ur askan i elden

   ”Ett bytesdjur som räddas ur en fälla bör fundera på om räddaren i själva verket är jägaren.”

   Gammalt jägarordspråk

   Minn försökte förtvivlat vända bort blicken från den tragiska synen bakom henne men likväl återvände den dit gång på gång. Mot morgongryningens ljus avtecknade sig tydligt den rök som trängde ut genom Bibliotekets luftschakt, sträckte sig upp mot himlen och skingrades för vinden. Med den skingrades också hennes mors namn tillsammans med all den ovärderliga kunskap som funnits där. Aldrig någonsin skulle hon kunna förlåta den som bar skulden till detta.
   ”Sörj inte Biblioteket”, yttrade elementarikern vid hennes sida. ”Böckerna har funnits där för länge. Dess kunskaper är inte längre aktuella.”
   ”Bibliotekarierna då?” snyftade Minn. ”Sörjer du inte dina egna kolleger?”
   ”Bibliotekarierna har också funnits där för länge”, löd det känslokalla svaret. ”De har varit så fixerade vid det som står i böckerna att de inte längre kan betrakta världen bortom de dammiga sidorna.”
   ”Vad menar du med det? De var ju kunniga inom sina områden.”
   ”Ja, men inte bortom dem. Närhelst de gjorde en observation försökte de pressa in den inom sina snäva ramar. Den kraft som omger oss alla var de däremot blinda för.”
   ”Men du ser den förstås?”
   Minns sarkastiska ord bet inte alls på elementarikern.
   ”Naturligtvis”, löd det oberörda svaret. ”Du vet att jag talar sanning eftersom du också ser den.”
   Mot sin vilja blev Minn nyfiken. Vad menade han? Hon insåg att hon ännu inte visste någonting om honom. Av de sju bibliotekarierna var elementarikern den ende som hon inte fått lära känna närmare. Då hade hon trott att han helt enkelt varit upptagen men nu började hon undra om han inte medvetet hållit sig undan henne. Av hans osignerade brev att döma kände han henne sedan tidigare. Var det därför som han inte velat ge sig till känna förrän nu?
   ”Vem är du egentligen?” frågade hon.
   ”Vem jag var och vem jag är har inte längre någon betydelse. Det är vad jag ska bli som är avgörande och detsamma gäller dig också. Också du måste lämna ditt gamla jag bakom dig. Du måste glömma honom.”
   Hans ord träffade Minn rakt i hjärtat. Hur skulle hon kunna glömma den fruktansvärda synen i Biblioteket? Den man som förstört hennes mors namn och bränt ned Biblioteket hade också haft Ales svärd i sin hand. Om han hade tagit Ales svärd måste han också ha tagit Ales liv. Han hade tagit ifrån henne allt.
   O varför hade hon lämnat honom? Varför hade hon inte gjort mer motstånd när hon fördes bort från honom? Så blind hade hon varit i jakten på sitt förflutna att hon glömt bort vad hon redan hade. Nu hade hon ingenting. Tårar trängde åter fram i hennes ögon.
   ”Är han verkligen död?” hulkade hon.
   ”Omvälvningen närmar sig och Cindars folk måste välja rätt väg. Ale valde Saabahls väg och betalade priset för det. Jag vill hjälpa dig att välja rätt väg.”
   ”Vad då för omvälvning? Hur kunde Ale ha valt Saabahl? Jag förstår inte alls vad du pratar om.”
   ”För du ska kunna förstå mitt svar måste du först förstå vilken fråga du ska ställa. Vi har kommit tillräckligt långt nu så låt oss slå läger så ska jag förklara närmare.”
   När de satt av insåg Minn att elementarikern inte längre bar sin djupblå kåpa utan en sliten klädnad i en betydligt ljusare ton. Den måste en gång ha varit prydd av gula symboler men de var nu för bleka för att man skulle kunna se vad de en gång föreställt. Ändå föreföll henne uppenbarelsen bekant. Var hade hon träffat honom förut?
   Hon fick emellertid vänta ännu en stund på sina svar ty elementarikern ägnade sig under tystnad åt att lugnt och metodiskt tjudra kamelerna och göra i ordning en för de enkla förhållandena överdådig måltid. På skinande silverfat lades korvar, syltor och pastejer upp och ur en silverkanna hälldes ett pärlande rödvin upp. Detta var inte saabahlitisk mat utan mat som hon var van vid hemifrån. Var det för hennes skull han serverade detta eller för sin egen?
   Elementarikern var fortsatt tyst under måltiden och visade större intresse för en bok än för Minn. Så vitt hon kunde se var det en bok från Biblioteket, en bok som behandlade materians minsta beståndsdelar och deras inneboende krafter. Ibland nickade han instämmande, ibland rynkade han på pannan och lade till egna anteckningar, men inte en enda gång tittade han upp mot Minn. Det var som om hon inte alls var närvarande. Först när måltiden var avslutad och elementarikern ställt fram te, småkakor och sylt tog han åter till orda.
   ”Varför är du här?” frågade han.
   ”Jag trodde att du skulle ge mig svar”, replikerade Minn.
   ”Som jag sade tidigare måste du först ställa rätt fråga till mig och för att kunna göra det måste du först fråga dig själv vad du gör här. Du har gått en lång väg sedan du lämnade Gylde som ung flicka men varför är du här?”
   Minn tänkte att han visste väldigt mycket om henne men sade ingenting därom.
   ”Vi…” började Minn men kunde inte förmå sig att fortsätta. De var ju inte två längre, hon var nu ensam. ”Kan du inte först berätta vad som hände Ale?” bad hon i stället.
   Elementarikern suckade.
   ”Lika ivrig att få snabba svar nu som då. Nåväl, Saabahls rådgivare Sol och Måne sökte Biblioteket och Ale sökte dig. Någon informerade Sol och Måne om att du och Biblioteket fanns på en och samma plats. Han kunde därmed uppnå sitt länge efterlängtade mål att förstöra Biblioteket.”
   ”Varför i all världen skulle någon vilja förstöra ett bibliotek?” utbrast Minn.
   ”Du har redan svaret inom dig. Den förmåga som du har är en förmåga som Sol och Måne aldrig kunde få. Då han inte kunde få det själv ville han se till att ingen annan heller kunde få den. Han vill befria Saabahl från magi.”
   ”Men Ale skulle aldrig av egen vilja medverka till något sådant”, exploderade Minn. ”Aldrig!”
   Elementarikern nickade stilla.
   ”Det är sant”, sade han. ”Ale skulle aldrig göra det. Inte av egen vilja.”
   Minn tystnade. Vad hade Sol och Måne utsatt Ale för? Vilka kval hade Ale tvingats genomlida innan den ondskefulle rådgivaren fått sin vilja igenom? Ville hon verkligen veta det?
   ”Berätta inte mer”, snyftade hon. ”Jag vill inte höra mer. Inte någonsin.”
   Elementarikern nickade igen.
   ”Det har varit en lång natt”, sade han. ”Vila nu så att vi kan återuppta vår ritt sedan. Vårt samtal får anstå till i kväll.”
   Han höll sitt löfte. Inte med ett ord berörde han Ales öde och Minn frågade inte heller. När så kvällen kom återvände han till frågan om varför Minn var här.
   ”Är du bekant med de sju omvälvningarna?” frågade han.
   Minn funderade. Visst hade hon hört begreppet förut men av vem? Jo, nu kom det till henne. Spåmannen på Cinda, den gamle Rivandur, hade berättat för dem om sju omvälvningar med sju seklers mellanrum då Cindar återvände till sitt folk och ingrep i dess öde. Cindahrind hade också, med stöd av Cindars spådom, berättat om en omvälvning, en frälsare som skulle rädda Cindarell och återförena Cindars förlorade stammar sjuhundra år efter Cinda flykt. Båda hade varit överens om att denna tid var nära förestående.
   ”Men det är ju därför jag är här”, utbrast Minn. ”För att uppfylla spådomen, för att finna Cindars förlorade stammar och bland dem finna Cindarells nye kung och frälsare.”
   Men elementarikern skakade på huvudet.
   ”Du måste förstå att dina handlingar inte har någon betydelse”, fortsatte han. ”De enskilda människorna påverkar bara små vattendroppar medan ödets flodvåg fortsätter att välla fram oberört. För varje ögonblick rycker Parators avgörande närmare och det finns inget som du eller jag eller någon annan kan göra för att påverka det.”
   ”Vad menar du? Vilket öde?”
   ”Som jag sa söker Sol och Måne utrota magin i Saabahl. Han visste sedan tidigare att magin kom till Saabahl genom Parators stam. När paratorerna försvann under de dareiska krigen trodde han att också magin försvann. Men genom Ale fick han veta att de återvände till Saabahl och genom bibliotekarierna fick han veta att magin kommer att återvända till dem. Han ämnar därför bege sig till Parators stam och dräpa de sista av dem där.”
   ”Men han har ju redan dödat alla bibliotekarier. Vilka fler vill han döda egentligen?”
   ”Inte alla. Sol och Måne är inte dum. Han kommer att inse att det fanns fler i Biblioteket än de som dräptes. Din flykt undan Biblioteket kommer därför att locka honom till dina fränder och där dräpa alla som kan misstänkas för att besitta krafter liknande dina.”
   ”Vi måste stoppa honom!” utbrast Minn. ”Vi måste förklara för honom hur det ligger till.”
   ”Sol och Måne låter sig inte stoppas av ord. Om det som sägs honom överensstämmer med hans egen uppfattning tar han det för sanning. Allt annat tar han för lögn. Han är besatt av sitt hat mot magin och dess utövare och kommer aldrig att lita på dig.”
   ”Men då måste vi varna dem. Vi måste hjälpa dem att försvara sig.”
   ”Hur skulle det gå till? Bara Sol och Måne vet vilka av alla förslavade folk som tillhör Parators stam och han kommer inte att avslöja det för dig. Parators öde är bortom våra händer.”
   ”Det är inte sant”, replikerade Minn. ”Det får inte vara sant. Vi kan, vi måste kunna påverka våra egna öden. Vad finns det annars för oss?”
   ”Hör på dina egna ord”, sade han med beklagande röst. ”Lyssna till dem och begrunda dem. Hur kan väl du ensam ingripa i gudars viljor och tidens gång?”
   ”Vi… jag var inte ensam. Vi var många som seglade ut från Cindarell för länge sedan.”
   ”Men du är ensam nu.”
   Orden trängde djupt in i Minns hjärta men hon försökte tränga tillbaka känslorna som vällde upp inom henne. Ja, hon var ensam men hon kunde inte ändra på det förflutna, hur hemskt det än var, hon måste blicka framåt. Så långt hade elementarikern rätt.
   Då hon inte fick något svar fortsatte hon.
   ”Vi fällde elddraken Nideld. Vi fördrev isdraken Nidafrost. Det var enskilda människors handlingar som befriade ett helt folk.”
   ”Må så vara men betänk att de båda var manifestationer av varsitt element, sprungna ur De Sjus krafter av vilka vår värld en gång skapats. Tror du att det är en slump att de vuxit sig starka i denna omvälvningens tid? Nej, också de är ödets redskap, frammanade för att svepa Cindars stammar med sig i sin oemotståndliga flodvåg.”
   Hur visste han allt detta? Inte kunde väl någon som tillbringat hela sitt liv instängd bland böcker i ett isolerat biblioteket veta så mycket om omvärlden. Minn började nu bli mer och mer osäker på vem hon hade med att göra egentligen.
   ”Men om jag nu är en så obetydlig del i det hela”, frågade hon försiktigt, ”varför har du gjort dig ett så stort besvär för att hjälpa mig?”
   Elementarikern ryckte till vid hennes fråga och dröjde med svaret.
   ”Därför att jag bryr mig om dig”, sade han till slut. ”Du bär någonting viktigt inom dig, jag trodde det inte först men det är uppenbart för mig nu.”
   ”Tänker du på Biblioteket?” undrade Minn och erinrade sig den döende mentalistens ord om att det nu var i henne som Biblioteket levde vidare.
   ”Jag sa ju åt dig att inte sörja det. Det gamla Biblioteket har varit döende länge. Du må ha tillägnat dig kunskaper där men det gjorde min herre långt före dig och det är hos honom det nya Biblioteket finns.”
   ”Din herre? Vem är det?”
   Elementarikern tystnade tvärt, som om precis kommit på sig med att ha sagt för mycket.
   ”Jag kommer att föra dig till honom”, svarade han så. ”Han önskar själv välja tid och plats för sitt framträdande.”
   ”Och om jag inte vill gå till honom?”
   ”Alla kommer att gå till honom. Det är en ynnest att få vara först.”
   ”Hans framträdande är alltså syftet med den omvälvning du talat om? Det är till honom min väg leder, den väg jag måste välja? Det är det som är svaret på min fråga?”
   Hennes frågor besvarades med ett nickande.
   ”Du har förstått.”
   Därmed tycktes elementarikern betrakta samtalet som avslutat. Han drog sig tillbaka, gjorde i ordning två sovfällar för natten och lade sig att sova utan att yttra något mer. Minn däremot kunde inte sova. Det var så många tankar som for runt i hennes huvud men hon kunde inte uppbåda kraft att fånga in någon av dem. I stället tittade hon upp mot natthimlen och betraktade den fulla månen ovanför dem. Om den ändå hade kunnat tala, om den ändå hade kunnat ge henne några svar.
   Plötsligt fångades hennes uppmärksamhet av ett glänsande föremål. Månens sken speglade sig i den silverdolk som bragt kosmologen om livet och som elementarikern rått henne att ta med sig. ”Du kan komma att behöva den”, hade han sagt och Minn tog nu upp den i handen och vände och vred på den. Med ens ryckte hon till.
   Dolken var smidd i ett enda stycke av renaste silver och bortsett från det ännu blodbefläckade bladet så bar den inga spår av användning utan var fri från såväl smuts som repor. Men på andra sidan skaftet fanns en liten men tydlig inskription. Det var en rund ring med streck innanför. Strecken gick från kant till kant och formade tillsammans en enkel men ovanlig symbol, en symbol som hon dock sett alltför många gånger förr och som ofta förebådat skrämmande ting. Det var De Sjus symbol, de sju gamla gudarnas heptagram.
   Hon hade sett den sjuuddiga stjärnan också i Biblioteket och borde därför inte förvånas över att finna den också på en dolk. Men denna dolk hade använts för att dräpa en av bibliotekarierna. Varför skulle någon av barbarerna som överföll Biblioteket bära en sådan dolk? Hade han funnit den där? Men varför i så fall använda den och inte sitt eget tyngre vapen?
   När Minn tänkte närmare efter så hade hon inte sett något liknande i Biblioteket trots att hon besökt alla kamrar. Faktum var att bibliotekarierna över huvud taget inte burit några vapen. Men om den inte kom från Biblioteket, varifrån kom den då? När så insikten kom till henne blev hon alldeles stel i hela kroppen. Hon hade sett den här dolken förut.
   Förskräckt vände sig Minn mot den sovande elementarikern. Han rörde sig inte och lätta andetag hördes därifrån. Sakta, sakta kröp hon närmare honom med ett grepp om dolken så hårt att knogarna vitnade. Sedan hon förvissat sig om att han fortfarande låg orörlig fattade hon försiktigt tag i den bok hon sett honom läsa tidigare på kvällen och drog den till sig. Med kallsvettiga fingrar bläddrade hon fram till det avsnitt som fångat elementarikerns intresse. Hon blev inte förvånad över att i hans handstil känna igen den handstil varmed det osignerade brevet till henne skrivits. Vem denne man än var så var han inte elementarikern och inte heller någon annan av bibliotekarierna.
   Med en darrande hand höjde hon dolken över den okände bedragaren. Dess blad glimmade till i månljuset och hon tyckte sig kunna se droppar falla från den, blodsdroppar från de många liv som offerdolken släckt.
   Men så sänkte hon dolken igen. Hon kunde bara inte förmå sig att göra det. Någonting höll tillbaka hennes hand. Var det ovilja att använda en smutsig dolk för att utföra ett smutsigt dåd? Olust att släcka ett försvarslöst liv, hur mycket det än förtjänade att ta slut? Eller osäkerhet om huruvida mannen som utgett sig för att vara elementarikern trots allt talat sanning, att han faktiskt menat allvar med att han ville hjälpa henne?
   Till slut intalade hon sig att ett liv mer eller mindre ändå inte skulle förändra något och drog sig tillbaka lika försiktigt som hon kommit. Hon tog sig i stället bort mot kamelerna, lugnade en av dem genom att lägga handen på dess hals och ledde den bort från lägret. När hon kommit på några hundra stegs avstånd satte hon sig upp och red sakta bort i den tysta natten utan att vända sig om.
   Minn såg därmed aldrig hur elementarikern hade rest sig upp och nu betraktade henne medan hon långsamt försvann mot horisonten. Hon hörde heller aldrig hennes sista ord till henne.
   ”Än har du inte förstått att vad du än gör så påskyndar du bara det som komma skall.”

12. Alla floders moder

   ”Likt världen har sju element så har människan sju kroppsvätskor. Vattnet kyler kroppen och blodet värmer den. Slemmet stänger parasiter ute medan gallan bekämpar parasiter inombords. Med saliv inmundigar vi föda och med urin avyttrar vi rester. Säden slutligen nyttjas för fortplantning. Men precis som obalanser i elementen leder till oväder och naturkatastrofer så leder obalanser i kroppsvätskorna till ohälsa och vansinne.”

   Ur samlingen Cindarelle naturalis, utgiven av Serena lärdes akademi

   Minn red hela natten utan mål. Det enda hon ville var att lägga så stort avstånd mellan sig och den falske elementarikern som möjligt. Först när solen åter stod som högst på himlen vågade hon hålla in kamelen och samla tankarna.
   Så här kunde hon inte fortsätta. Elementarikern må vara långt borta men det var inte den enda faran som hotade henne. Hon var ensam i en öken, utan någon vetskap om var hon var eller vart hon skulle. Inte heller hade hon tänkt på att få med sig mat och vatten. Om hon inte lyckades komma ut ur öknen inom ett par dagar så skulle hon aldrig göra det.
   Hon försökte lägga de senaste dagarnas uppslitande händelser bakom sig och tänka klart. Från människojägarnas läger hade de följt en flod norrut och kring den hade det funnits bebyggelse. Men sedan hade de vikt av österut och irrat runt en lång tid innan animisten funnit dem och fört dem till Biblioteket. Därefter hade elementarikern fört henne söderut och i samma riktning hade hon fortsatt nu. Innebar det att floden fanns väster om henne? Och om så vore, hur långt bort då?
   Hon sträckte sig så högt upp hon kunde i sadeln och kisade bort mot horisonten. Inte i något väderstreck kunde hon skymta någonting som bröt av mot de ändlösa sanddynerna. Men så fångades hennes uppmärksamhet av någonting i söder. Det var inte mycket mer än ett streck mot himlen, kanske bara en synvilla skapad av den dallrande heta luften. Det kunde emellertid också vara en röken från en lägereld och där det fanns en eld fanns det också människor. Dessutom var det det enda livstecknet som syntes till inom ridavstånd och det avgjorde saken. Hon sporrade kamelen och fortsatte söderut.
   Det blev en lång och plågsam ritt under den gassande ökensolen och många var de gånger då Minn började misströsta om hon valt rätt väg. Men när så skymningen närmade sig belönades hon inte bara med svalka utan också en välkommen syn. Rökpelaren hade visserligen nu hunnit försvinna men framför henne låg inte längre bara sanddyner utan också de disiga men omisskännliga konturerna av en bergskedja. Där skulle hon kunna finna inte bara skugga utan också vatten och liv. Det var därför med tillförsikt som hon lade sig att sova och hämta krafter för den sista biten. Om hon emellertid vetat vad som väntade henne nästa dag hade hon inte sovit lika lugnt.
   Det började med att hon slog upp ögonen och skymtade berg inte bara framför sig utan också bakom sig. När hon närmare betraktade de nya bergen såg hon att de rörde sig och närmast rullade fram. Så slog henne den fasansfulla insikten. Detta var inte berg, det var en sandstorm och den var på väg rakt mot henne!
   Hon satt hastigt upp och skyndade på sitt riddjur så gott hon kunde. Hennes kamel visade sig dock vara av det sävligare slaget och den travade på i samma makliga takt, till synes omedveten om den fara som hotade bakom den, och det tog inte lång tid för sandstormen att hinna ikapp dem.
   Cindarell hade inga öknar och Minn hade därför inte sett några sådana förrän köpmannen Salahs handelskaravan hade fört henne ut i Saabahls öken för inte så länge sedan. På den korta tiden hade hon lärt sig vikten av att bära heltäckande kläder och söka skydd. Men då hade de bara haft sol och damm att skydda sig mot, inte en full storm, och hon visste inte hur hon skulle undkomma den.
   Det tjocka molnet omslöt henne fullständigt och luften blev svår att andas. Sandkornen snärtade hennes bara hud och hur mycket hon än försökte svepa sin klädnad runt sig så tycktes sanden hitta vägar in. Ett klagande ljud nådde henne men om det kom från hennes kamel eller bara var vinden kunde hon inte avgöra, det lät som om det kom från alla håll. Själv visste hon inte längre åt vilket håll hon färdades eller om hon ens rörde sig fortfarande. Hon kunde inte fortsätta så här.
   På något sätt lyckades hon få kamelen att lägga sig ned och satt försiktigt av. Blind och döv för allt omkring henne kröp hon iväg på alla fyra och trevade febrilt framför sig. Hon måste hitta en klippskreva eller liknande, någonting som kunde ge henne och kamelen lä. Vad hon emellertid inte visste var att hennes riddjur var bättre rustat än hon för att stå emot en sandstorm och kunde ge henne det lä hon nu så förtvivlat sökte. I stället kröp hon allt längre bort från sin räddning och inom kort så var hon vilse. Hon kunde knappt längre se handen framför sig, än mindre kamelen hon lämnat bakom sig.
   När hon insåg det hopplösa i sökandet så vände hon om och trodde sig snart vara tillbaka på samma plats. Hennes famlande händer fann dock inget riddjur. Hade hon krupit för långt? Hon vände om igen och kröp denna gång i sicksack i hopp om att lättare hitta kamelen men förgäves, hur hon än sökte så fann hon inget. Hon var ensam i sandstormen.
   Minn hade inget annat val än att krypa ihop och försöka skydda sig så mycket som möjligt på egen hand. Sanden täckte hennes kropp men hon välkomnade den eftersom den skyddade henne från den piskande stormen. Mer kunde hon nu inte göra än att vänta och hoppas på att den skulle dra förbi snart. Innan det var för sent.
   Stormen fortsatte att ryta i vad som kändes som en evighet. Ljudet fyllde hennes öron och tycktes dröja sig kvar där så att hon till slut inte visste om den fortfarande rasade där ute eller om den bara fanns i hennes huvud. Till slut var hon ändå tvungen att skyffla undan sanden som täckte henne för att inte kvävas. En klar himmel mötte hennes blick och runt omkring henne låg sanden stilla. Att en våldsam storm nyss skulle ha dragit förbi kändes i förstone som otänkbart. Men sanddynerna var inte desamma som före stormen och kamelen var och förblev borta. För att ta sig genom öknen kunde hon nu bara lita till sig själv.
   Hon såg sig förtvivlat om efter landmärken men det enda hon kunde känna igen var de berg i söder som hon tidigare tagit sikte på. De kändes än mer avlägsna nu när hon inte längre hade något riddjur men hon hade inte något val. Hon täckte omsorgsfullt sitt huvud mot den brännande solen och med tunga steg anträdde hon så sin vandring bort mot de hägrande bergen.
   Det var ingen lätt vandring. Sanden var lika lös som nyfallen snö men betydligt tyngre. Det kändes som att gå i gyttja och varje nytt steg var tyngre än det föregående. Solens strålar kunde hon visserligen skydda sig mot men inte dess värme och svettdroppar trängde fram överallt. Den enda kroppsdel som förblev torr var tungan och den tycktes svälla upp i hennes mun och skrika efter vatten. Åh, varför hade hon inte tänkt på att få med sig ens en fältflaska från elementarikern? Skulle hon ens överleva dagen?
   Timmarna gick men bergen tycktes alltjämt lika avlägsna. Ingenstans hade hon sett något tillstymmelse till vatten eller ens någon skugga, bara de ändlösa sanddynerna. Den börda hon bar kändes också allt tyngre och huden hade börjat bränna, som om solstrålarna nu trängde rakt genom hennes kläder. Det flimrade för hennes ögon och luften tedde sig tjock och dallrande. Svarta fläckar fyllde hennes synfält och snart kunde hon inte längre skilja dem från bergen. När så en yrsel grep tag i henne så att himmel och jord tycktes byta plats tvingades hon acceptera den bistra sanningen. Hon kunde inte fortsätta längre.
   Benen vek sig under henne och hon föll omkull i sanden. Hon kände det som om hon ville lägga sig att sova och aldrig vakna mer. Ett klingande ljud lyckades dock fånga det sista av hennes uppmärksamhet. Den medaljong som bibliotekarierna fäst kring hennes hals och som hon fortfarande bar hade träffat en sten. Trots den dimma som höljde hennes tankar drog hon sig till minnes hur de använt den då de gått vilse under sin vandring mot Biblioteket. De hade använt den för att göra upp eld och med röksignaler kalla på sin kollega. Om hon skulle göra detsamma?
   Hon försökte vifta undan den fåniga tanken. Vem skulle komma? Bibliotekarierna var alla döda utom den falske elementarikern och även om han skulle vilja hjälpa henne så var han långt borta. Hon var ensam.
   Men ändå, vad annat kunde hon väl göra? Trots att det bara kunde göra hennes situation värre så rev hon av ett stort stycke av sin klädnad och med sin dolk skar hon det i så små strimlor som möjligt. Med en sista kraftansträngning lyckades hon få eld på det hela och en smal rökpelare steg sakta upp mot himlen. Minns blick hann dock inte följa den hela vägen innan medvetslösheten övermannade henne och svepte henne långt, långt bort.

   När hon åter slog upp ögonen var hon omgiven av mörker och tystnad. Var det solen som till slut lämnat himlen eller var det hon som lämnat livet? Hon var fortfarande yr men huden brände inte lika mycket längre och tungan var inte längre torr. Med möda försökte hon sätta sig upp men yrseln kom åter över henne och hon tvingades lägga sig ned igen. Då slog det henne att det inte var ökensand hon låg på utan en mjuk skinnfäll.
   Plötsligt öppnades en strimma av ljus vid hennes sida och en skugga skymtade för ett ögonblick. Både ljuset och skuggan försvann lika snabbt som de kommit men följdes av förvånade utrop och springande steg. Så återkom ljusstrimman igen, nu betydligt bredare, och två skuggor trädde fram och närmade sig henne. När den förste av dem kom fram och Minn kunde skönja ansiktsdragen i dunklet kvävde hon ett förskräckt utrop.
   Det var ett magert, rynkigt ansikte som var så täckt av tatueringar att Minn inte kunde avgöra vad som var hud och vad som var färg. Det till synes enda mänskliga i ansiktet var de två mörka ögonen, onaturligt vidöppna och stirrande, och den breda munnen, i vilka vita och vässade tänder glimmade i mörkret. Hans överkropp var naken och lika tatuerad den och över bröstet hängde såväl halsband av djurtänder som remmar med träpluntor.
   Men så trädde den andra skuggan fram och ett lika oväntat som bekant ansikte lutade sig över henne.
   ”Nuba’h!” utbrast Minn, som genast igenkänt köpmannen Salahs förrymde slav.
   ”Minn”, svarade han och det gick inte att ta miste på lättnaden i hans röst. ”Du må bra?”
   Minn nickade ivrigt.
   ”Men hur hittade ni mig?” frågade hon. ”Var är jag?”
   ”Uhuru”, svarade den andre mannen i Nuba’hs ställe. ”Alla floders moder.” Han talade med en raspig röst, som om orden släpats fram över stenig mark, men orden var på Minns modersmål, om än uttalade med svårighet.
   ”Jag är Ningaze'h. Vän Nuba’h du känner redan. Han se eld från höga bergen. Han veta män som förde bort dig nyttja elden för tala på stora avstånd. Inga andra tända eldar under heta ökensolen. Vän Nuba’h finna dig och föra dig åter över bergen, hem till Uhuru. Du sjuk många dagar men bra nu.”
   Minn fattade tacksamt den gamle slavens händer. Nuba’h kunde inte tala hennes språk men hans blick talade mer än väl om att han bara ansåg sig ha Minn att tacka för sin frihet och att han nu bara återgäldat sin skuld.
   ”Farlig väg”, sade han med stakande röst.
   Minn kunde inte annat än nicka instämmande. Om han bara visste hur rätt han hade.
   ”Men var onda männen?” frågade Ningaze'h.
   En skugga drog förbi Minns ansikte när minnena av de fruktansvärda händelser som lett henne hit återvände.
   ”De är döda”, sade hon. ”De är alla döda.”
   Hon berättade så om hur bibliotekarierna fört henne till sitt bibliotek och hur Sol och Månes män funnit och nedgjort dem. Sina tankar och känslor när hon såg Ales svärd i en främmande mans hand orkade hon inte redogöra för men hon uppehöll sig så vid den synen att båda hennes lyssnare insåg hur betydelsefull den var för henne. Slutligen berättade hon om hur den falske bibliotekarien hjälpt henne att fly och hur hon i sin tur flytt från honom.
   Ningaze'h lyssnade noga till hennes berättelse och avbröt sig bara då och då för att översätta för Nuba’h när denne inte förstod. När hon var färdig försjönk han i tankar och satt tyst en stund.
   ”Damu’h”, sade han till slut och pekade på en av träpluntorna över bröstet.
   ”Vad?”
   ”Damu’h”, upprepade den gamle mannen. ”Gift av vilda tjurmännens blod. Ge kroppen balans om skadad och svag.”
   ”Hur kan du veta att det var just det giftet då?”
   Ningaze'h pekade på sina ögon.
   ”Röda ögon. Tecken på för mycket damu’h. Inte bra.”
   ”Varför inte det?”
   ”Män bli vilda. Sluta tänka, bara döda, till de inte orka. Som djur.”
   ”Och om de får ännu mer?”
   Den gamle mannen lät blicken vila länge på henne innan han svarade.
   ”De dö”, sade han kort.
   ”Menar du att Sol och Måne, att Saabahls rådgivare ger sina krigare gift?”
   ”Solmåne försöka göra egen damu’h. Inte lika bra. Han vilja köpa damu’h. Ningaze’h inte sälja. Ningaze’h sälja till man från stenstaden en gång. Aldrig mer.”
   Minn frågade inte mer men bevarade hans ord inom sig. I stället försökte hon resa sig igen. Nuba’h gav Ningaze'h ett hastigt ögonblick men denne gav med ett nickande sitt bifall.
   ”Luft bra”, sade han.
   Nuba’h hjälpte Minn upp ur bädden och ut genom öppningen. Hon blinkade ovant i ljuset och såg sig om. Solen lyste ännu starkt men dolde sig barmhärtigt nog bakom gryningsdiset. Öknen var emellertid borta och i dess ställe bredde en stor vattenmassa ut sig. Hon befann sig på stranden till en enorm sjö som kantades av en skog, tätare och grönare än någon av Cindarells skogar. Om det inte hade varit för det vita bergsmassiv, vackert skinande under den morgonsol som reste sig över dem och som hon bara med yttersta möda kunde skymta på andra sidan, så hade hon trott sig stå inför ett hav.
   Den byggnad hon klivit ut ur var inte en av Saabahls stenbyggnader utan en hydda uppförd av trä och löv och liknande hyddor fanns i hundratal utspridda längs stranden. Människor fanns där också, män på väg tillbaka från jakt eller sysselsatta med fiske i strandbrynet, kvinnor som ägnade sig åt matlagning och barn som lekte. De levde i stor enkelhet men kändes ändå så mycket friare och mer levande än saabahliterna i sina trånga stenstäder. Det var uppenbart att Minn inte längre befann sig i Saabahl, hon befann sig i Nuba’hs land.
   Från sjön bröt flera vikar in i den omgivande grönskan och Minn antog att det var dessa utlopp som givit sjön namnet alla floders moder. Nuba’h hade följt hennes blick och gissade nu vad hon tänkte.
   ”Hav”, förklarade han och pekade på ett utlopp. ”Skepp. Hem.”
   ”Vän Nuba’h mena detta hans hem”, sade Ningaze’h. ”Flod gå hav med skepp och skepp gå ditt hem. Du vill hem?”
   Hem. Det var länge sedan Minn tänkt på sitt hem. I Cindarell hade hon inte ens vetat var hennes hem var. Hos människorna eller hos alverna? Det var först efter det att hon lämnat Cindarell som hon förstått var hon verkligen haft sitt hem. Men dit kunde hon aldrig mer återvända, inte sedan den fruktansvärda synen i Bibilioteket. Den vägen var för henne oåterkalleligen stängd.
   Hon tvingade tillbaka tårarna och nickade tyst. Hon hade förlorat sin mor och hon hade förlorat Ale. Hon skulle aldrig hitta sitt hem. Men hon kunde inte göra om samma sak som hennes mor gjort henne. Hon kunde inte fly sitt förflutna genom att neka andra deras framtid. Hon hade därför inget annat val än att återvända till Cindarell.
   Den gamle mannen log och lade faderligt sin hand på hennes axel.
   ”Jag hjälpa dig”, sade han. ”Nuba’h följa dig.”
   En nyfiken folkmassa hade samlats kring dem. Männen och kvinnorna tittade storögt på henne men höll sig på respektfullt avstånd medan barnen var modigare och trängde sig fram för att känna på henne och försöka prata med henne. De vek dock alla undan för Ningaze’h och han kunde utan problem bana sig och Minn en väg genom folkmassan.
   De gick ned till floden och fram till en kanot fullastad med förnödenheter. En man satt redan i aktern och han räckte leende Minn en hand för att hjälpa henne ombord. Minn satte sig till rätta i mitten av kanoten och Nuba’h satte sig i fören.
   ”Vart leder floden?” frågade hon. ”Saabahl?”
   Nuba’h skakade bestämt på huvudet.
   ”Saabahl flod manjägare”, sade han. ”Zirah flod.”
   ”Han mena flod rinna stenstad Saabahl passera manjägares berg. Denna flod rinna djungel och stenstad Zirah. Du känna Zirah?”
   Ja, Minn kände till Zirah. Det var ju dit de hade färdats med köpmannen Salahs handelskaravan och det var där de hade funnit paratorernas tillflyktsort. Var det alltså här som den floden hade sitt ursprung, den flod som en gång runnit in i den gömda dalen bortom de svarta bergen. Vilken ödets ironi att den flod som en gång hjälpt hennes fränder nu också skulle hjälpa henne.
   Men floden hade ändrat sitt lopp och dömt paratorernas stad till undergång. Det enda spår de funnit efter dem hade varit det mystiska soltemplet men det kunde inte berätta mer än att deras fränder, liksom Ale och Minn efter dem, blivit tillfångatagna av människojägarna. Eller kunde det?
   Minn satte sig käpprätt upp i kanoten. Hur kunde hon ha varit så blind? Hon hade ju haft det rakt framför sig. Mentalisten hade berättat för henne att det fanns två soltempel, belägna på varandras motsatser. Det första templet hade legat i väster, vid flodens slut, bland svarta berg. Nu befann hon sig österut, vid flodens början, och bortom sjön hade hon sett vita berg.
   ”Vad finns det på andra sidan sjön?” krävde hon att få veta.
   Ningaze’h såg undrande på henne.
   ”Vi gå inte dit”, sade han. ”Stora solen sova där. Män inte väcka henne.”
   Det avgjorde saken. Det första templet måste ha varit solnedgångens tempel. Vilken annan plats kunde i så fall vara bättre än denna för soluppgångens tempel? Förvisso var det bara legender men paratorerna tycktes ju ha anammat de gamla sollegenderna och infogat dem i sin egen tro. Redan under Cinda flykt hade de seglat mot solen och väggmålningarna i Gamla Dareion hade sedan visat dem en ny stad vid solnedgången. Den legenden hade visat sig sann och av det gamla soltemplet hade de byggt sig ett kapell. När nu solnedgångens tempel förnekats dem, varför skulle de då inte söka efter soluppgångens tempel i stället? Ju mer hon funderade på det, desto mer övertygad blev hon.
   ”Jag måste dit”, sade hon bestämt. ”Det är… det är mitt hem.”
   Det var faktiskt sant. Paratorerna var hennes fränder och hon kunde inte återvända till Cindarell utan dem. Dessutom hotades de ju av samma öde som vederfarits de stackars bibliotekarierna, om elementarikern talat sanning om Sol och Månes avsikter. Hon måste dit.
   ”Men det farligt”, protesterade Ningaze’h. ”Djupa vatten stor orm.”
   Både Nuba’h och hans kamrat nickade instämmande och Minn tittade bort mot sjön. Hon hade inte tänkt på det tidigare men alla fiskare höll sig nära stranden. Mitt på sjön var det alldeles tomt och på ytan syntes knappt ens några krusningar.
   Minn betraktade sjön klentroget.
   ”Hur kan ni veta det om ni aldrig färdats över sjön?” frågade hon.
   ”Se”, sade Nuba’h.
   De klev ur kanoten och gick bort mot stranden. Krigaren böjde sig ned, tog upp en flat sten från marken och slungade men kvick handrörelse ut den över vattnet. Stenen träffade vattnet med den flata sidan nedåt men till Minns förvåning sjönk den inte utan studsade i stället fram över ytan, och hon räknade till säkert två dussin studsar innan den till slut försvann ned i djupet.
   Ringarna efter stenen vidgades och försvann och vattnet återfick sakta sin blanka yta. Men så plötsligt rördes ytan upp på nytt, inte av ringar eller krusningar utan det var snarare som om vattnet hävde sig, som om någonting stort var på väg uppifrån. Med ens så bröts ytan av en väldig kropp. Minn hann uppfatta svarta glänsande fjäll på en långsmal kropp som glittrade i solen. Kroppen var större än en människa kunde omfamna och den bildade en båge stor nog att höja sig över en kanot. Det hela varade bara ett ögonblick, sedan slog kroppen ned i vattnet igen och ytan återtog snabbt sitt lugn igen, som om det bara varit en synvilla. Minns bultande hjärta sade dock annat.
   ”Stor orm vila djup botten”, förklarade Ningaze’h. ”När höra åror vakna. Därför bara fiska strand.”
   ”Kan… kan man inte gå runt sjön?” frågade hon darrande.
   ”Mycket vatten och träsk”, svarade Ningaze’h. ”Många farliga djur och kryp. Kanske om lång väg och lång tid.”
   Minn skakade på huvudet. Sol och Måne och hans män kunde redan ha nått fram till Parators stam. Hon kunde inte dröja längre än nödvändigt. Det måste finnas något sätt att korsa sjön. Åh, om hon ändå förmådde använda sina krafter. Utan dem stod hon sig slätt, utan dem var hon ingenting.
   Men nej, försökte hon intala sig. Det var inte sant. Hon hade inte behövt lita till några krafter förut, hon hade kommit långt med sin påhittighet. Det måste finnas ett sätt, hon behövde bara komma på det. Hon tänkte tillbaka på sina tidigare upplevelser. Djur kunde hon handskas med men inte så stora. Vatten hade hon färdats över men inte ensam. Vad skulle då andra ha gjort i hennes ställe? Vad annat hade hon sett eller hört?
   Hennes tankar gick till den gamle sjöfararen Bahran, han som seglat så långt och upplevt så mycket. Visst hade väl han berättat om något liknande? Då hade hon bara tagit det för skepparhistorier men mycket av det han sagt hade sedan visat sig vara sant. Hade han inte sagt någonting om detta också?
   ”Kasta varsin sten”, bad hon.
   Nuba’h och hans kamrat tittade oförstående på henne.
   ”Bara en orm”, försökte Nuba’h invända. ”Inte två.”
   Minn insisterade dock och Ningaze’h tecknade åt dem att lyda. De plockade upp varsin sten och ögonblicket studsade två stenar fram över vattnet, bredvid varandra men i otakt, precis som Minn ville. Stenarna försvann snart under ytan och de väntade på att ormen åter skulle visa sig.
   Men den kom aldrig och Minn jublade inombords. Bahran hade haft rätt om detta också! Sjöormar drogs till ljud i takt, såsom ljudet av åror eller en stens jämna studsar. Men de två stenarna hade studsat i otakt och ormen hade inte visat sig. Kanske blev den förvirrad, kanske väntade den sig inte ett sådant ljud av ett byte, men hur det än var med den saken så stannade den kvar i djupen.
   ”Vi ror över”, sade hon. ”Om vi ror i otakt så kommer inte ormen att röra oss.”
   Nuba’hs kamrat blev skräckslagen vid blotta tanken men Nuba’h själv lät sina mörka ögon vila länge på henne.
   ”Minn stor”, sade han till slut. ”Jag lita.”
   Ningaze’h betraktade dem förundrat.
   ”Om orm inte komma, vi kunna fiska sjö”, sade han. ”Nuba’h inte ensam. Jag också ro.”
   Minns lättnad över att lyckats övertala dem förbyttes snart i oro när kanoten nu styrde ut över sjön i stället. Bakom sig lämnade de en stor folkmassa som oroligt men förväntansfullt följde deras öde. Men tänk om hon hade fel? Det var en sak att pröva med stenar men att sätta sina egna liv på spel? Om ormen trots allt skulle visa sig skulle de inte hinna återvända. Nuba’h måste ha tänkt samma tanke ty han hade båge och pilar redo men skulle han kunna skjuta genom bestens fjäll? Skulle han ens hinna skjuta.
   De fortsatte ut över sjön, hela tiden paddlandes i otakt, och befann sig snart på den plats där ormen hade visat sig. Minn tittade ned i det mörka vattnet och fruktade hela tiden att se den stora skepnaden stäva uppåt. Minsta krusning på ytan och minsta rörelse i vattnet fick henne att rycka till och hennes kallsvettiga händer grep hårt om det enda vapnet hon hade till buds, den offerdolk som elementarikern lämnat henne.
   Utan att hon ville det började krafterna vakna inom henne, krafter som hon alltjämt inte vågade använda och som hon fortsatt att undertrycka. Men om hon tvingades därtill? Skulle hon då fortfarande kunna hålla dem tillbaka och om inte, vilka skulle konsekvenserna bli? De flödade och pulserade inom henne, som om de ömsom bad henne och ömsom frestade henne om att få släppas fria. Kunde det verkligen skada om hon gav efter bara lite grann?
   Men så var de förbi platsen och Minns andhämtning blev lugnare igen. Om hon inte hade gett efter nu så skulle hon inte behöva göra det framöver heller.
   De paddlade vidare över den väldiga sjön, utan att se till minsta skymt av den fruktade ormen, och till slut började de vita klipporna på andra sidan att närma sig. Minn förundrade sig över deras storlek. Det var inte undra på att de hade synts från andra sidan sjön ty de höjde sig hundratals steg över ytan och bildade en enda jättelik vit vägg framför dem. På en plats kunde dock avsatser skymtas, avsatser som när de kom närmare visade sig vara uthuggna trappor, och det var mot dessa som kanoten nu styrde.
   Det var med stor lättnad som Minn klev i land och hon tackade hjärtligt de båda rorsmännen.
   ”Du inte tacka”, sade Ningaze’h. ”Vi tacka. Du rädda Nuba’h, du ge oss fisk. Vi ge dig mer?”
   Minn var precis på väg att säga att hon inte behövde något mer av dem då hennes blick föll på en av den gamle mannens träpluntor, den som innehållit drogen Damu’h.
   ”Om det inte är förmätet”, sade hon försiktigt, ”så skulle jag gärna vilja ha den där.”
   Ningaze’h tittade på träpluntan och tycktes inte förvånad över hennes önskan.
   ”Du säker?” frågade han. ”Farlig.”
   Minn nickade. Den gamle mannen hade omedelbart gissat sig till hennes avsikter men hon var säker.
   ”Jag lova”, suckade Ningaze’h och lossade träpluntan. ”Men aldrig ge bort gift utan motgift”, fortsatte han och lossade en annan träplunta också. ”Denna Damu’h. Denna mot Damu’h. Ta båda.”
   Minn tog artigt emot båda träpluntorna men inom sig hade hon redan fattat sitt beslut. Hon hade tvekat vid det första mötet med Ales mördare men hon skulle inte tveka en andra gång.


Saabahls zenit fortsätter på nästa sida.


-->-->

Hemsidan har fått 201694 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com