Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Dareions gryning

2014-12-07

Dareions gryning är den åttonde delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell och jag kommer att publicera ett kapitel varannan vecka. Dareions gryning tar vid där Svärdets vår slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Dareions gryning
Åttonde delen av Cindarellkrönikan

11. Under solen

   ”Varför lyser solen svagare på natten än på dagen?” frågade den ene narren.
   ”Dummer där”, svarade den andre narren. ”Det är för att det är mörkare på natten än på dagen.”

   Ur Narrar narras, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   Havet! Efter de många strapatserna genom den torra öknen kunde Ale inte se sig mätt på det vidsträckta blå vattnet och de skummande vita vågorna. De hade äntligen nått sitt mål, de befann sig nu i Zirah. Den saabahlitiska hamnstaden låg inklämd runt en flodmynning mellan den vita öknen i norr och de svarta bergen i söder. Vitrappade hus sträckte sig ned längs bergsluttningen, så tätt att den ena radens dörrar vette ut på nästföljande rads tak, tills de nådde fram till vattnet där en stenlagd kaj tog vid. På andra sidan floden var bebyggelsen betydligt enklare med små hus i soltorkat tegel som samsades med nomadtält och handelsstånd. Det var inte undra på att stadens bofasta invånare föredragit den södra flodstranden ty denna sida låg helt blottad för solens strålar och öknens sand och trots närheten till vatten så var markerna så torra att bara enstaka buskar förmådde växa här. Det var också här som handelssällskapet suttit av i väntan medan Salah hörde sig för bland de andra köpmännen på plats.
   Salah hade förklarat för dem att Zirah utgjorde rikets sydvästra hörn. Den hade grundats som gruvstad för att utvinna bergens svartmalm men sedan invånarna upptäckt dess magnetiska egenskaper hade de vänt blickarna mot havet i stället. Ale förstod inte riktigt hur men tydligen kunde denna malm hjälpa sjöfarare att navigera på havet också när solen inte lyste. Vad som fanns bortom havet visste Salah inte och brydde sig heller inte därom. Desto mer intresserad var han av de sällsynta och lukrativa varor som kom därifrån och det var i Zirah som saabahlitiska och farsegels köpmän möttes. Det var också till havet som Ale nu satte sitt hopp om att återfinna Parators förlorade stam.
   Han hade bara vaga minnen av vad som egentligen hänt där borta i öknen men Minns och de andras ovilja att prata om det hade varit talande nog. Deras sökande hade inte bara varit lönlöst, det hade varit farligt också, därom var han förvissad. Kanske hade det varit dömt att misslyckas hela tiden. Det fanns inga fruktsamma marker bortom öknen så varför skulle Parator ha sökt sig dit? Nej, troligare var det att de sökt sig till havet, kanske till just denna stad. Om de bara finge komma ifrån sin herre Salah för en stund så skulle de kunna finna spår efter dem. Än hade han inte gett upp sökandet!
   Hans funderingar avbröts av att Salah återvände till sällskapet i sällskap med en annan köpman. I hans ansikte syntes åter den belåtenhet som Ale inte sett sedan händelserna i Dareion.
   ”Goda nyheter”, sade han. ”Ett herrelöst skepp drev nyligen in i hamnen och gav upphov till rykten om en farsot.”
   ”Hur kan det vara en god nyhet?” undrade Ale oroligt.
   ”Det ökar efterfrågan på mitt svavel förstås. Jag fick ett riktigt bra pris så kanske kan den här olycksaliga handelsfärden ge en god förtjänst trots allt.”
   Han gned förtjust sina händer och började dela ut befallningar. Toreld och Nuba’h skickades bort tillsammans med den andre köpmannen medan det föll på Ales och Motos lott att lasta av kamelerna. Minn slutligen fick hjälpa Salah att föra bok över transaktionerna. Inom kort hade svavlet ersatts av andra varor, den ena mer främmande än den andra. Salah visade stolt upp dem men inte ens detta gjorde Ale klokare. En låda innehöll ett pulver som luktade mer skarpt än det svavel de hade avyttrat medan en tunna var fylld av bönor så bittra att han i smyg spottade ut sitt smakprov. Hade de utstått handelsfärdens många umbäranden bara för detta? Ale kunde bara skaka på huvudet och tacka sitt öde för att han själv inte blivit köpman.
   Toreld och Nuba’h gick iväg för att hämta de sista tunnorna medan resten förberedde sig för den långa återfärden.
   ”Var är Nuba’h?” frågade Salah när Toreld återvände ensam.
   Livvakten ställde ned sin börda och såg sig förvånat om.
   ”Det var bara en tunna kvar så han gick tillbaka före mig”, svarade han. ”Har han inte kommit tillbaka ännu?”
   ”Allt ska man göra själv”, suckade köpmannen och vände sig till Ale och Minn. ”Gå och sök upp honom medan er landsman lastar det sista.”
   De lydde och gick ned till kajen. Där var fullt med folk men ingen med den mörkhyade mannens yttre och de kom ända fram till den andre köpmannens skepp utan en skymt av den försvunne livvakten.
   ”Vart kan han ha tagit vägen?” undrade Ale och spanade längs kajkanten.
   ”Titta där!” utbrast Minn.
   En bit uppströms ledde en liten trappa ned till en ankringsplats i höjd med vattnet där mindre båtar kunde lägga till. Just nu var där tomt på båtar men Minns skarpa blick hade fångat ett annat föremål. Det såg ut som en hjälm men det kunde väl inte vara...? De skyndade sig dit bara för att finna att deras farhågor besannades. Det var verkligen Nuba’hs hjälm.
   ”Kan han ha fallit i vattnet?” undrade Ale.
   ”Och tagit av sig hjälmen först?” genmälde Minn tvivlande. ”Nej, han måste ha vadat ut frivilligt. Känn, marken är fortfarande fuktig trots solen så han måste ha återvänt.”
   ”Men vad kan ha lockat ut honom i vattnet? Och vad kan ha fått honom att sedan glömma sin hjälm?”
   Minn såg sig om, som för att finna ett svar, men det enda som fanns där var en gammal trädgren. Å andra sidan var den också blöt...
   ”Kan det ha varit den här?” frågade hon. ”Men varför skulle den vara så viktig för honom?”
   ”Var kommer den ifrån? Här finns ju inga träd.”
   Minn spärrade upp ögonen.
   ”Vad sa du?” frågade hon med plötslig iver.
   ”Jo, jag sa att här inte finns några träd. Alla säger ju att det är för torrt så här långt söderut.”
   ”Alla utom du och Nuba’h.”
   ”Vad menar du?”
   Minn tycktes först tveka ett ögonblick men vad hennes tvekan än bestod i så övervanns den snart av hennes upphetsning.
   ”Där borta i öknen pratade du om en grönskande dal rakt under solen”, sade hon. ”Nuba’h pratade om gröna marker söder om solen och han hörde dina ord. Han måste ha trott att din syn visade hans hemland.”
   ”Det var ju bara en saga”, genmälde Ale skeptiskt.
   ”Det var sagor som förde oss hit. Se på solen. Redan i Saabahl stod den högre än hemma i Cindarell och nu står den nästan rakt ovanför oss. Tänk om man verkligen kan komma söder om solen.”
   ”Men Alona sa ju att det bara fanns torra och obeboeliga marker bortom öknen.”
   ”Hennes folk lämnade aldrig öknen. Se på den här!” Hon lyfte upp trädgrenen. ”Den här har inte kommit från en öken, den har kommit från din och Nuba’hs grönskande dal.”
   Ale tog emot trädgrenen och synade den. Den skilde sig verkligen från de växter de dittills sett i Saabahl. Trots att han inte kunde se på träd lika bra som Minn med sin alvblick så insåg han att denna gren inte fallit från ett lågt och knotigt träd som kämpat mot sol och torka för att växa. Nej, detta hade tillhört ett högt och ståtligt träd, fast rotat i fruktbar mylla och inte helt olikt de träd som växte hemma i Cindarell. Hade hans syn verkligen varit sann?
   ”Tror du att dalen finns på riktigt?” frågade han med darrande röst.
   ”Nuba’h tror uppenbarligen det. Han tror på det så mycket att han är beredd att överge sin herre och sitt liv i Saabahl.”
   Ale kunde inte annat än medge att Minn hade rätt. Om den här dalen kunde locka en född slav som Nuba’h, vad skulle det då inte ha kunnat utöva för lockelse på ett folk som ännu mindes sin frihet? Varifrån denna gren hade kommit, dit måste paratorerna en gång ha gått och där de stannat, där kunde deras bortglömda stad finnas än idag!
   ”Vi måste följa efter dem”, sade han och insåg först efteråt att han syftat på deras försvunna fränder snarare än den försvunne livvakten. Men Minn nickade bara till svar, hon förstod också. Andra var dock inte lika förstående.

   ”Rymt?” utbrast Salah när han fått höra deras redogörelse. ”Hur vågar han lämna mig. Det är ju värre än förräderi, det är stöld.”
   ”Men han ville ju bara hem...”, försökte Ale försvara Nuba’h men utan framgång. Den mänskliga sida som börjat framträda hos deras herre var nu helt försvunnen och kvar fanns bara den gamle köpmannen.
   ”Hans hem är i mitt hus, ingen annanstans. Jag har fött upp honom sedan han var liten, jag har gjort honom till den han är och nu tar han allt ifrån mig. Hur ska jag kunna återvända till Saabahl nu? Den Högste Tjänaren kommer att kasta mig för lejonen.”
   Salah föll ned på knä, grävde med sina bara händer i marken och lät under högljudd klagan sanden rinna ned i ansiktet på sig. Ale visste inte vad han skulle göra men då klev Toreld oväntat fram.
   ”En herrelös slav färdas inte osedd genom Saabahl”, sade han. ”Låt oss söka honom och föra honom åter. Än har han inte nått bergen. Än är det inte för sent.”
   Köpmannen tittade först upp på honom, sedan mot bergen och därefter på de väntande kamelerna.
   ”Varorna då? Vi kan inte ta med dem den vägen och vi kan heller inte lämna dem här. De skulle stjälas så fort vi vände ryggarna till.”
   ”Men låt mig då gå ensam. Jag känner hans vägar. Återvänd med era varor till Saabahl så kommer jag efter med Nuba’h.”
   ”Vadfalls? Ska jag riskera att förlora inte bara min ene utan också min andre arenakämpe? Ska jag behöva möta den Högste Tjänarens kombattanter ensam? Hur vet jag att inte du bestjäl mig du också?”
   ”Herre”, svarade livvakten behärskat. ”Nuba’h har svikit inte bara er utan också mig. Vi skulle tillsammans ha kämpat i spelen. Vi skulle tillsammans ha vunnit rikedom och ära åt er och frihet åt oss själva. De bojor som Nuba’h flytt från fjättrar nu mig dubbelt. Jag upprepar därför min önskan. Låt mig söka honom och föra honom åter, för både din och min skull.”
   Men Salah skakade bara på huvudet.
   ”Det kommer inte på fråga. Jag kan ta en förlust men inte två. Vi återvänder. Förhoppningsvis räcker förtjänsten till att införskaffa en ny kämpe.”
   Toreld såg uppgiven ut och Ale kände detsamma. Vare sig det var bergen som skrämde Salah eller varorna som höll honom kvar så var det uppenbart att deras väg inte skulle fortsätta bortom Zirah. Om inte...
   ”Vi kan följa med Toreld”, inföll han. ”Låt Toreld söka Nuba’h så ska jag och Minn se till att de båda återvänder till dig.”
   ”Ni?” undrade Salah misstroget. ”Varför skulle jag lita mer på er än på de andra två?”
   ”De tillhör dig men vi tillhör Ummar. Vi har givit honom våra ord och har dessutom kvar ägodelar i Saabahl. Vi kommer att återvända.”
   ”Ägodelar minsann? Nå, kanske kan jag lita på er men anträda återfärden till Saabahl utan livvakter kan jag inte.”
   En ilsken grymtning avbröt honom och Moto trädde fram. Han korsade händerna över bröstet så att de nådde svärden på ryggen och bugade djupt. Sedan rätade han på sig och gav sin herre en blick så bestämd att den skulle kunna fått en skenande häst att stanna tvärt. Salah slog uppgivet ut med händerna.
   ”Aldrig har väl talesättet att vara slav under sina ägodelar tett sig sannare än i denna stund”, suckade han. ”Nåväl, sök då upp Nuba’h och ta er sedan till Saabahl bäst ni kan. Men ta er i akt, utan herre är ni fredlösa. Envar som finner och fångar er kan konfiskera er.”
   Ale förstod inte riktigt innebörden av den sista meningen men av Salahs tonfall att döma så var denne inte så orolig för deras skull som för sin egen. Toreld försäkrade dock köpmannen att de varken skulle låta sig finnas eller fångas och sålunda delade sällskapet på sig. Salah och Moto återvände åt norr varifrån de kommit medan Ale, Minn och Toreld fortsatte söderut uppför floden. De var nu herrelösa främlingar i Saabahl men skillnaderna i yttre mellan dem och landets fria män doldes av deras heltäckande klädsel medan skillnaderna i språk doldes av deras tystnad. Först när de talrika bosättningarna längs floden blev glesare vågade de lätta på huvorna och tala med varandra.
   ”Vad var det för spel som du och Nuba’h skulle delta i?” frågade Ale sin landsman.
   ”Det är sed i Saabahl att den nye Högste Tjänaren anordnar midsommarspel för sina undersåtar till minne av den Förste Tjänaren, Marekh um-Saal. Han ledde folket från slumrande slaveri under Dareion till uppväckt herravälde över landet Saabahl och under guden med samma namn. För att fira denna händelse ger man sovande slavar som oss chansen att vinna uppvaknande. Spelens segrare vinner frihet för sig själv och en kamrat och de båda upptas i Saabahls skara.”
   ”Menar du att du skulle byta Cindar mot din frihet?” utbrast Ale.
   Toreld ryckte på axlarna.
   ”Det var Cindar som tog min frihet ifrån mig och det är bara jag själv som kan ta den åter. Saabahliterna må ha sina egenheter men välkomnar åtminstone främlingar som anammar deras seder. Det är mer än man kan säga om oss själva.”
   Ale visste inte vad han skulle svara på det. Visserligen hade Cindar inte varit särskilt närvarande i hans liv heller. De uppbyggliga berättelserna och de heliga riterna hade aldrig uppfyllt honom med samma känsla som de mer gudfruktiga bland Cindarells folk och han hade aldrig vänt sig till Cindar med sina problem utan bara till andra eller till sig själv. Men att vända Cindar ryggen skulle vara att vända sitt land och sitt folk ryggen, eller hur?
   Å andra sidan så hade han fram till nu inte till fullo förstått att det funnits andra gudar och andra människor. I detta främmande land var det ju faktiskt Cindar som var främling och Saabahl som var allerstädes närvarande. Kanske var det då inte så konstigt att det var till Saabahl som Toreld vände sig. Den insikten följdes omedelbart av en än värre insikt. Om Toreld, som genom sina egna okända handlingar själv ådragit sig sitt öde, vänt sig bort från Cindar, vad kunde då inte paratorerna ha gjort? Tänk om de förbannat sina förfäder för att de låtit sig förslavas och dömt sina efterkommande till ofrihet? Eller tänk om de förbannat Cindar för att han visat deras förfäder till Saabahl i stället för Cindarell? Tänk om de också vänt sig bort från Cindar? Vad fanns då kvar av Cindars folk?
   Han försökte skaka av sig tanken. Parators stam hade flytt från Saabahl, försökte han intala sig. Deras fränder hade flytt och återvunnit sin frihet. De var nu redo att återvända till Cindar och Cindarell. Men tanken hade slagit rot hos honom och lät sig inte ryckas upp så lätt.
   Under tiden återupptog Minn samtalet.
   ”Vad tänker du göra om vi hittar honom?” undrade hon.
   Toreld stannade upp och fick ett tankfullt uttryck i ansiktet, som om han inte funderat på detta ännu.
   ”Banka lite förstånd i skallen hans, antar jag. Så att han förstår det lönlösa i att söka sitt sagoland.”
   ”Men tänk om hans land och hans folk verkligen finns bortom bergen? Kommer du då att hindra honom från att fara hem?”
   Livvakten blängde surt på Minn.
   ”Det finns ju inte så varför ens fundera på saken? Vad kommer ni själva att göra förresten? Om det inte är Nuba’h ni söker, vad är det då?”
   Minn gav Ale ett frågande ögonkast. Landsman eller ej, de visste inte hur mycket de vågade lita på Toreld.
   ”Vi vill också bara komma hem”, svarade Ale till slut och lät livvakten tolka det som han själv ville. Med en grymtning lämnade denne ämnet och de fortsatte under tystnad.
   På andra sidan floden tycktes de alltjämt svarta bergen resa sig allt högre ju längre uppströms de kom. Så höga var inte ens Cindarells berg och Ale började undra om de någonsin skulle kunna ta sig över dem. Flodens vatten måste visserligen komma ned någonstans men skulle de kunna komma upp samma väg? Och om de lyckades, skulle Nuba’hs gröna djungler breda ut sig bortom dem eller - ingenting alls? Inför denna mäktiga bergskedja kände sig Ale så liten att han började undra om världen verkligen fortsatte bortom dem.
   Men än så länge höll sig floden nedanför bergen och dess lopp tycktes snarare bli lugnare ju längre uppströms de kom. Med ens stillnade vattnet nästan helt och de fann sig stående vid en liten märklig sjö. Sjön sträckte sig i en båge runt en utlöpare från berget och kändes på något sätt onaturlig. Förklaringen fick de när de fortsatte längs strandkanten. Det som de hade tagit för en utlöpare var i själva verket stora klippblock som tycktes ha rasat ned från berget, dämt upp floden och i dess ställe bildat den lilla sjön. Bortom raset återsåg de floden, lyckligt ovetande om de klippblock som snart skulle blockera deras väg. Men sjön var inte flodens enda väg förbi raset. På insidan om rasmassorna fanns det en öppning mellan två klippblock, genom vilken vatten rann in bara för att återvända genom en annan öppning längre nedströms.
   Denna syn gav ny näring åt Ales fantasi. Varför hade så många klippblock samlats just här när de inte sett några alls tidigare? Vad hade funnits här innan raset? Tänk om här en gång funnits ett pass genom bergskedjan, ett pass som fyllts igen av de omgivande höjderna? Och tänk om vattnet i så fall tog den väg som människor en gång kunnat ta? Men mest av allt undrade han varför platsen föreföll honom så bekant och varför den tycktes kalla på honom.
   Hans funderingar avbröts emellertid av upprörda röster som kom närmare. En bit från stranden skymtade en grupp lerhus och det var från dem som rösterna kom.
   ”Det är bäst att vi gömmer oss”, sade Toreld och drog med dem till ett buskage vid strandkanten. ”Folk utanför städerna brukar vara vidskepliga och ser inte med blida ögon på otrogna som oss.”
   Från sitt gömställe kunde de se hur ett par dussin män och kvinnor rörde sig ned mot stranden. Flera av dem tycktes med vilda gester och högljudda vrål åkalla högre makter medan andra riktade glåpord mot någon mitt i folkmassan. När de kom närmare såg Ale hur de släpade en fånge mellan sig, en fånge som med sin släta och mörka hy skilde sig markant från de skäggiga och mer ljushyllta ökenborna.
   ”Nuba’h!” flämtade Ale.
   ”Tig”, viskade Toreld sammanbitet. ”Vi kan inte avslöja oss inför så många.”
   Det var verkligen den förrymde livvakten som var ökenbornas fånge. Men trots sin belägenhet så verkade Nuba’h alls inte bekymrad utan rörde sig med höjt huvud och stolt blick. Han verkade rent av till freds med situationen och i det vanligtvis så uttryckslösa ansiktet fanns en antydan till ett leende. Ale gav Toreld en frågande blick men denne ryckte bara på axlarna.
   ”Drogad skulle jag tro”, viskade han. ”Det gör det än svårare att befria honom.”
   ”Om han nu är fånge” undrade Minn, ”varför har han då kvar sitt svärd?”
   Först nu insåg Ale och Toreld att livvaktens svärdsskida inte var tom. Likväl gjorde han ingen ansats att dra sitt svärd. I stället lät han sig ledas ned i en liten båt på stranden och gjorde inget försök att fly ens när de sköt ut den i vattnet. Båten gled ut en bit i sjön och blev sedan liggande där, som om den tvekade varthän den skulle fortsätta. Men så greps den av en ström och började röra sig igen, inte mot flodfåran utan mot öppningen mellan klippblocken. Från männen och kvinnorna på stranden uppsteg ett jubel när farkosten försvann in i det okända. Några av dem blev sedan stående kvar medan andra rörde sig nedströms men alla blickar var fästa mot sjön.
   Plötsligt hördes nya jubelrop och från sitt gömställe kunde de se orsaken därtill. Båten hade återvänt genom den andra öppningen men utan sin passagerare! De som hade rört sig nedströms fångade upp båten och förde den tillbaka och allesamman återvände sedan under sång och skratt till varifrån de kommit. Först då vågade Ale, Minn och Toreld lämna sitt gömställe. Båten var helt tom och inga spår syntes till, varken av livvakten eller det han fört med sig.
   ”Vad gör vi nu?” undrade Ale.
   ”Vi följer efter förstås”, svarade Toreld bistert. ”Vi vet vart han tog vägen och vi vet hur vi själva kommer dit. Ned i båten med er!”
   Ale och Minn lydde och Toreld stötte med foten bort dem från stranden. Det dröjde inte länge förrän samma ström som gripit tag i Nuba’h förde med sig dem också. De gled in genom grottöppningen och mörkret slöt sig omkring dem.
   De kände snarare än såg hur grottan blev smalare. Ovanliggande stenblock tvingade dem att huka sig och skrovet skrapade ständigt i väggarna. Inget av detta hindrade emellertid båtens framfart och snart kände de hur den åter gled lättare. Framför dem syntes nu ett svagt ljussken i mörkret, ett ljussken som stadigt växte sig större.
   Med ens så var de ute i det fria igen. Ale blinkade för att vänja sig vid ljuset och såg sig förvånat om. De svarta bergen var desamma men landskapet var förändrat. Borta var de torra och ändlösa sanddynerna och i stället bredde blomstertäckta ängar och lummiga skogar ut sig. Bortsett från en dalöppning i öster så omgavs dalen helt av höga toppar. Glittrande och skummande vattenkaskader kastade sig ned från bergssidorna och för första gången på länge hörde Ale fågelkvitter, inte måsars hesa skrikande utan småfåglars ljuva sång. Ale kände det som om de kommit från svåra vedermödor till ett underbart paradis och insåg i samma ögonblick att han inte var den förste som känt så. Det här var den dal som Parators stam vandrat genom öknen för att finna, det var han övertygad om!
   Plötsligt spräcktes idyllen av hotfulla väsande ljud. Floden passerade ett större buskage vars grenar sträckte sig ut i vattnet och det var härifrån som ljuden kommit. Ale och Toreld reagerade instinktivt och drog omedelbart sina svärd. Knappt hade klingorna lämnat sina skidor förrän de kom till nytta ty ögonblicket efter visade sig de som åstadkommit ljudet. Ut ur buskaget sträckte sig två enorma ormliknande varelser med huvuden stora som hästars efter dem. När käftarna vidgades blottades rader av vassa slemdrypande tänder.
   ”Jag tar vänster!” skrek Toreld och visade varför han fått Salahs förtroende som livvakt genom att med ett enda hugg skilja den ena ormens huvud från kroppen.
   Hans rörelse fick båten att kränga till men Ale lyckades behålla balansen och följde upp med att hugga av den andra ormens huvud innan den hunnit angripa. De livlösa kropparna föll tillbaka in i buskaget - eller hade de ryckts tillbaka? - medan huvudena föll ned i vattnet och fördes bort med strömmen. För stunden var det åter tyst från buskaget.
   ”Här kan vi inte försvara oss”, röt livvakten. ”Vi måste lämna båten.”
   Kanske hade han uppfattat något som inte Ale gjort ty knappt hade de satt fötterna på land förrän det åter prasslade i buskaget och ut ur det kom fler ormar, den här gången fyra till antalet. Ale rusade en av dem till mötes och uppfattade i ögonvrån hur Minn stod kvar och tycktes koncentrera sig.
   ”Ur vägen, flicka!” skrek Toreld och kastade henne bryskt till marken men blottade sig därmed för de tre andra ormarna. Ale lyckades snabbt fälla sin orm och rusa till undsättning men skulle de hinna avvärja alla de återstående ormarnas attacker? Två av huvudena höggs av innan de hunnit bita men den tredje hann sluta sina käftar runt Torelds lår. Livvakten skrek av smärta men behöll tillräckligt med sinnesnärvaro för att kunna pressa ned sitt svärd i bestens nacke och nagla fast den mot marken innan han själv segnade ned.
   Ale sänkte sitt svärd för att hjälpa sin stridskamrat upp men tvingades snabbt att höja det igen. Än var inte faran över ty nu prasslade det ånyo i buskaget, såväl bakom honom som intill Toreld. Hur många ormar fanns det egentligen där inne? Han fattade ett snabbt beslut och ställde sig grensle över Toreld för att först ge honom en möjlighet att krypa undan. Från den sidan närmade sig nu något stort och med svärdet i försvarsställning gjorde han sig beredd att möta det.
   Till hans förvåning var det inte ännu ett ormhuvud som kom fram utan en människa, därtill en som han kände igen.
   ”Nuba’h?” utbrast han.
   ”Hydera’h”, svarade han på sitt märkliga tungomål och höjde sina händer.
   I händerna bar han emellertid inte sitt svärd utan tända facklor. Den ena slängde han över till Minn, som vimmelkantig rest sig upp igen, medan han med den andra började bränna en av de redan huvudlösa ormarna.
   ”Hydera’h”, upprepade han otåligt och gestikulerade bakom Ale.
   Ale vände sig om och tappade nästan andan inför den syn som mötte honom. Den orm som han fällt innan han vänt sig mot Torelds angripare låg inte längre stilla utan hade sakta höjt sig över honom igen. Den blodiga stump som han lämnat bakom sig hade delat upp sig i två delar och ur var och en av dem växte inför hans ögon två nya huvuden upp.
   ”Stå inte bara där”, stönade Toreld bakom honom. ”Hugg för allt vad du är värd!”
   Ale var inte sen att lyda. Det första huvudet föll innan det hunnit öppna sina käftar och han kastade sig sedan snabbt åt sidan för att undvika det bett som han visste skulle komma. Ett vinddrag bakom honom talade om för honom att han fattat rätt beslut och utan att titta så snurrade han runt och lät svärdet svepa genom luften. Ett köttigt ljud följdes av en tung duns och vid hans fötter låg nu också det andra huvudet.
   ”Flytta på dig!” skrek Minn och sprang fram med sin fackla.
   Han hann inte mer än ta ett steg åt sidan förrän hon kastade sig förbi honom och brände de två stumparna som ännu skakade i sina dödsryckningar. Nuba’h klev fram till hennes sida, synade hennes värv och nickade bekräftande.
   ”Hydera’h”, sade han en tredje gång men där gången skakade han på huvudet och släckte sin fackla mot marken.
   I stället återvände han till sin fallne kamrat, ryckte upp hans svärd och räckte honom så sina båda händer, den ena öppen och det andra med ett löst grepp om vapnet. Med en utmanande min mötte han Torelds blick och väntade på hans drag.
   Toreld stirrade först på svärdet och sedan på den öppna handen. Med behärskat lugn höjde han tre fingrar varvid Nuba’h höjde tre fingrar och sedan tre fingrar till.
   ”Det vill jag se först innan jag tror på”, spottade Toreld fram, tog emot kamratens öppna hand och lät sig hjälpas upp.
   Han haltade fram till buskaget och drog undan några grenar. Ale flämtade när det som dolt sig där inne nu blottades. De huvudlösa kropparna låg stilla på marken men i stället för att sluta i ormstjärtar så förenades de alla i en enda väldig kropp. Det var ett vidunderligt kreatur som inte liknade något Ale sett tidigare. Den var gråbrun till färgen med fjäll så kraftiga att de påminde om en metallbrynja. Under kadavret stack fyra ben fram, så korta att de inte såg ut att räcka till för den väldiga kroppshyddan men med spretiga klor som ännu i dödsögonblicket hårt klamrade sig fast i markens rötter för att hålla balansen. Det var alltså mot denna enda best de slagits, inte mot ormar.
   ”En hydra”, sade Minn som svar på Ales outtalade fråga. ”Kommer du inte ihåg att Ummar talade om ett sagoväsen med huvuden som får två nya huvuden varje gång ett huggs av? Nuba’h måste också ha hört sagorna och visste därför att bränna halsstumparna.”
   Ale svalde hårt. De hade med nöd och näppe klarat fyra huvuden. Skulle de ha klarat åtta? Eller sexton? Den man de jagade hade nu räddat deras liv. Toreld måste ha insett detsamma ty han nickade bistert, lät sitt svärd glida ned i skidan igen och vände sig åter till sin kamrat.
   ”Nästa gång vinner jag”, muttrade han.
   ”Vad handlade det där om?” undrade Ale.
   ”Arenakämparnas ed. Vi slåss inte till siste man utan den som fäller flest fiender är den som får kräva segern. Jag högg av tre huvuden men med sin fackla hindrade han sex nya huvuden från att växa ut och han kräver därför segern. Tills vidare går Nuba’h alltså fri men vänta bara tills vi råkar i ny strid.”

12. Ödets gång

   ”Den som vandrar i cirklar är snart tillbaka där han började.”

   Okänd filosof

   Minn synade Torelds skada utan någon större entusiasm. På sätt och vis hade han förtjänat den efter sitt idiotiska beteende under striden. Hur kunde han inbilla sig att hans klumpiga svärd kunde mäta sig med hennes krafter, de krafter som fällt Nidafrosts drakar från himlen och hållit själva isens härskarinna stången? Den där hydran kunde gott ha bitit honom i huvudet i stället, ingen skulle ha märkt någon skillnad. Men det kunde han inte förstå ens nu när han satt där med sitt uppfläkta ben.
   ”Vad hade du där att göra, flicka lilla?” muttrade han och skakade på huvudet. ”Sedan när började Cindarells jäntor ta sig an mäns värv?”
   Minn bet ilsket ihop och skrubbade hans sår extra kraftigt. Livvakten grimaserade illa men nekade henne tillfredsställelsen av ett stönande. I stället fortsatte hans dumma ord att komma.
   ”Du hade ju inte ens dragit ditt svärd. Vad hoppades du åstadkomma egentligen?”
   Minn hade god lust att låta honom få känna på de krafter som hydran undsluppit men i det ögonblicket kände hon Ales hand på sin axel och lugnade sig omedelbart. Han och Nuba’h hade undersökt omgivningarna och återvänt utan att hon märkt det.
   ”Ingenting”, muttrade hon i stället.
   Det var trots allt bäst så. Toreld må vara deras landsman men hon litade inte på honom och hennes krafter kunde göra mer skada än nytta om de avslöjades. Han sneglade misstänksamt på henne, som om han hört hur motvilligt orden kommit.
   ”Såret är ytligt och det finns inget gift i det”, sade hon för att byta samtalsämne. ”Det kommer att bli bra utan min hjälp.”
   ”Tack för ingenting då”, sade livvakten sarkastiskt och vände sin uppmärksamhet mot de andra i stället. ”Nåväl, min gode Nuba’h, varthän nu?”
   ”Till staden”, svarade Ale i den förrymdes ställe. Han såg märkbart tagen ut.
   ”Staden? Säg inte att du också tror på min tanklöse kamrats sagor?”
   ”Det är nog bäst att ni får se den med era ögon.”
   ”Ja, någon annans ögon tror jag inte på”, morrade Toreld och reste sig upp med en ansträngning. ”Led vägen dit men vet att jag leder vägen tillbaka till Saabahl sedan.”
   Under tystnad begav de sig in bland dalens lummiga träd. Efter den långa ökenvandringen var det som att träda in i en ny värld. De omgivande svarta bergen som hukade sig över dem slukade visserligen en del ljus men bidrog också till en känsla av beskydd och Minn kände det som om de befann sig i ett orört paradis. Ändå var det något som var fel. Den flod som de kommit in längs hade försvunnit ut ur dalen igen, kanske hade det ras som en gång blockerat passet också ändrat dess lopp, och de följde i stället en uttorkad flodbädd som dalens eget smältvatten inte förmådde fylla. Dalen blev också torrare och tystare ju längre in de kom. Den måste ha varit full av livskraft en gång i tiden men var nu döende.
   Hon kunde heller inte undgå att notera hur Ale ständigt såg sig om, som om han kände igen sig. Hon försökte följa hans blick och greps med ens av en svindlande känsla. Landskapet omkring dem var kuperat men just där de gick var det platt. Gräset var lika högt som i resten av dalen men träden höll sig undan. Det var en väg som de gick på, om än en sedan länge igenvuxen sådan. De var alltså inte de första människorna här utan andra hade gått före dem. Men vart hade de gått? Svaret fick hon i nästa ögonblick.
   Skogen öppnade upp sig och de fann sig stående i en glänta. Marken täcktes av stenplattor, mossiga och spräckta av rötter men ännu fullt synliga. Mellan träd och buskar kunde skönjas räta rader av stenblock som inte kunde vara något annat än rester av husgrunder. Dalen hade hyst ett okänt folk och detta hade varit deras stad.
   ”Det var den här staden jag såg i min syn”, viskade Ale. ”Men var finns invånarna nu?”
   ”Den där byggnaden kanske kan ge oss svar.”
   Mitt bland ruinerna fanns det en liten stenbyggnad som tycktes ha motstått stadens förfall. Den skilde sig också från ruinerna såtillvida att den inte var murad utan snarare verkade vara uthuggen ur ett enda stort stenblock. Byggnaden var kubformad, lika bred som hög, och på ena sidan ledde en valvgång in i dess inre.
   ”Vad vill det här säga?” utbrast Toreld då de kom närmare.
   Ovanför valvgången såg han det som Ale och Minn redan anat skulle finnas här, en relieff föreställandes Cindars heliga triak. Av någon anledning var den avtecknad mot en sol men det kunde ändå inte råda något tvivel om byggnadens syfte. Byggnaden hade en gång varit ett kapell tillägnat cindariernas gud. De var emellertid för tagna av stundens allvar för att besvara livvaktens fråga utan fortsatte spända in i kapellet.
   Stenbyggnaden saknade fönster men ur ett hål i taket föll det in ljus som lyste upp dess inre. Den bestod av ett enda rum som var tomt så när som på en staty i mitten. Statyn föreställde en människa i naturlig storlek som knäböjde med ryggen vänd mot dem. Händerna var höjda ovanför det böjda huvudet och knäppta kring något som såg ut som en stor ring. De tre valvlösa väggarna saknade utsmyckningar, kanske hade de nötts bort av tidens tand, men nedanför dem bröt tre linjer av vita marmorplattor av mot det i övrigt svarta granitgolvet och möttes på den plats som statyn stod på. Hålet i taket öppnade sig rakt ovanför statyn, ett cirkelrunt hål som nu när solen stod som högst på himlen helt fylldes av dess gyllene skiva. Inget av detta påminde om Cindarells heliga hus.
   ”Byggnaden måste ha funnits här innan de kom”, viskade Minn i vördnadsfull ton. ”Kanske var det ursprungligen tillägnat någon solgud innan det gjordes om till Cindars hus.”
   ”Men vad betyder då det här?” undrade Ale. ”En tacksägelse till Cindar?” Minn skakade dock på huvudet och pekade på golvet.
   ”Titta på de tre linjerna”, sade hon. ”De måste symbolisera Cindars tre vägar. Och de leder fram till statyn. Kanske föreställer den en man som underkastar sig sitt öde.”
   ”Vilket öde då?”
   Innan Minn hunnit svara hade Nuba’h klivit in och fram till statyn. Med bister min pekade han först på den stora ringen och sedan på sin egen hals. Den föreställde en halskrage. Statyn föreställde en man som underkastade sig en annan man, en slav!
   ”Deras flykt från fångenskapen var alltså meningslös”, sade Minn. ”Deras öde hann ifatt dem och de förlorade åter sin frihet.”
   ”Rivanerna var högmodiga och salassierna begick förräderi”, mumlade Ale. ”Men vad gjorde paratorerna för att ådra sig Cindars förbannelse?”
   Modfällda gick de ut ur kapellet till den väntande Toreld. Han petade sina naglar med en dolk och tycktes göra sitt bästa för att se ointresserad ut men utan att lyckas dölja sin otålighet.
   ”Nuba’h tror att hans folk förts bort av människojägare, antagligen genom dalgången i öster då det är den enda vägen ut härifrån. Men ni tror bestämt något annat och har gjort så hela tiden. Nu vill jag veta vad ni gör här egentligen.”
   Minn tittade på Ale och denne nickade till slut medgivande.

   När den heta dagen övergått i en kall natt satt de samlade kring en värmande lägereld. Nuba’h hade gett sig av för att samla ved och under tiden hade Toreld fått höra hur Ale och Minn skickats över haven för att söka upp Cindars förlorade stammar.
   ”Så nu menar ni att det mitt i detta ingenstans finns folk från Cindarell?” frågade livvakten skeptiskt.
   ”De är inte från Cindarell”, försökte Ale tålmodigt förklara, ”men de hör hemma där och vi vill hjälpa dem dit.”
   ”Ja, så vilse som de är så får de säkert nytta av er hjälp”, fortsatte Toreld hånfullt.
   ”De behöver all hjälp de kan få. Din också.”
   ”Ingen har hjälpt mig mer än jag själv. Varför skulle jag då hjälpa andra?”
   ”Du borde kanske fråga dig varför ingen hjälper dig”, insköt Minn. Hennes tålamod var redan slut.
   ”Men om vi lovar att hjälpa dig, hjälper du då oss?” skyndade sig Ale att säga.
   Toreld betraktade dem misstänksamt.
   ”Den enda hjälp jag behöver är på arenan”, sade han. ”Därefter klarar jag mig själv.”
   ”Så då hjälper du oss att söka efter folket?”
   Ales fråga besvarades med en axelryckning.
   ”Vilket folk då? Ert folk? Nuba’hs folk? Hur många folk finns det i de här ödemarkerna? Hur många sagofolk ska vi jaga egentligen?”
   ”Hydran var också ett sagoväsen”, insköt Minn torrt.
   Toreld blängde på henne men ryckte sedan åter på axlarna.
   ”Jag har väl inget val nu när ni alla tre vill söka vidare. Men där spåret slutar, där slutar också min hjälp och sedan vill jag ha betalt, är det uppfattat?”
   Minn tyckte att Ale var lite väl snabb att nicka sitt bifall men i detsamma kom Nuba’h tillbaka och samtalet dog ut. De intog kvällsvard under tystnad, var och en med sin egen uppfattning om deras mål, och lade sig sedan att vila. Vem av dem som hade rätt kunde bara tiden utvisa.

   Följande dag ledde Nuba’h dem genom dalgången och upp mot en högplatå. Trots den ansträngande uppstigningen så blev hans humör allt bättre, som om varje steg förde honom närmare hans hemtrakter. Han trodde fortfarande att det var hans folk som bebott den dal som sedermera övertagits av hydran och ingen hade haft hjärta att ta den villfarelsen ur honom. Å andra sidan, varför skulle inte de människojägare som fört bort Parators stam ha kunnat föra bort Nuba’hs stam också? Kanske skulle deras jakt återfinna inte bara en utan två förlorade stammar.
   Minn däremot fann det allt svårare att gå. Det illamående som börjat komma över henne den senaste tiden gjorde det nu allt oftare och hon kände sig klumpig och tungfotad. Hon hade försökt behålla ett tappert ansikte utåt men inte kunnat dölja det för de andra. Ale hade erbjudit sig att bära hennes packning men mer hade han inte kunnat göra. Han mådde hur som helst själv inte så bra ty solen brände starkare uppe bland bergen än vad den hade gjort i öknen. Nuba’h hade vid ett tillfälle oroligt talat om djungelsjuka men här fanns ju inga djungler och varför skulle bara hon ha drabbats av den? Toreld däremot hade föraktfullt antytt kvinnliga besvär men sådana hade hon tack och lov sluppit på ett tag. Hon kunde bara härda ut och hoppas att deras mödosamma jakt snart skulle vara till ända.
   Till slut kom de i alla fall upp på högplatån. En svalkande bergsluft välkomnade dem och för första gången sedan de lämnade Saabahl kunde de lägga av sig sina heltäckande kläder. Högplatån visade sig visserligen vara öde men Nuba’hs skarpa ögon upptäckte flera spår efter människor. Än fann han rostiga vapen och redskap, än fann han gamla ben av tamboskap. Markerna var emellertid för torra för att kunna föda en befolkning så kanske hade de som en gång bott här vandrat ned från högplatån och slagit sig på människohandel i stället. Men var hade de i så fall vandrat ned någonstans? De bergssidor som tett sig så oöverstigliga när de betraktat dem nedifrån öknen visade sig vara än brantare när de själva befann sig bland dem. Hade de ens varit intresserade av att klättra ned? Från den höga platån kunde de blicka ut över den ändlösa öken som de själva med möda genomkorsat. Hur torra än bergen var så fann Minn det föga troligt att någon skulle vilja byta dem mot öknen. Hur som helst så fortsatte de att finna spår i markerna så förhoppningsvis var de fortfarande på rätt väg.
   Efter ytterligare några dagar bar det nedåt igen och tecknen på invånare blev både fler och färskare. Till och med Minn kunde nu urskilja spåren efter olika sorters djur och det dröjde sedan inte länge förrän de stötte på dem som lämnat dem. Får, getter och en och annan ko betraktade dem utan fruktan när de passerade, uppenbarligen vana vid människor. Snart såg de också små hus i fjärran men undvek dem noga då de ännu inte visste om vänner eller fiender väntade dem. Däremot styrde de stegen rakt mot den rökpelare som steg upp mot himlen framför dem. De närmade sig nu en stor bosättning och det oundvikliga mötet med det folk som en gång fört bort Parators stam från sin skyddade dal.
   Deras vandring slutade tvärt vid en brant. Från den ledde små stigar ned till en väldig floddal som skar tvärs igenom den väldiga bergskedja de följt. Åt ena hållet kunde de se hur floden omgiven av ett smalt grönt band rann ut i den annars så ofruktbara öken som fortsatte ända bort till horisonten i norr. Åt andra hållet däremot kunde de skymta hur skogar och djungler sträckte sig lika långt söderut, så tätt att det såg ut som en enda stor grön matta. Mitt emellan dessa två ytterligheters landskap lyste solen, varken i norr eller i söder utan rakt ovanför dem. Från Nuba’hs läppar uppsteg glädjefulla ord som inte behövde någon översättning. Han hade hittat hem.
   Men glädjen förbyttes snart i vrede när han blickade ned i själva floddalen. De branta bergssidorna var genomborrade av grottgångar, förbundna med avsatser och stegar, och det var ur dessa som röken från många små eldar steg upp och samlade sig till den stora rökpelare som väglett dem den sista biten. Nedanför bergen sysselsatte sig människor med att bruka åkrar, dra in nät och underhålla skepp. Det hela hade kunnat vara vilket samhälle som helst om det inte hade varit för det andra som Nuba’h först av alla sett.
   Det var nämligen inte alla som var sysselsatta. I några av de högst belägna grottorna satt grupper av håglösa män och kvinnor. De tog sig inte för någonting utan stirrade bara likgiltigt framför sig och i deras ansiktsuttryck syntes ingen livslust, bara uppgivenhet. Inga stegar ledde till deras grottor och de satt fångade på berget likt djur som fallit nedför en avsats och varken kunde komma uppåt eller nedåt. En enda sak skilde dessa fångade män och kvinnors yttre från deras fria likar nedanför och det var deras hudfärg. Fångvaktarna var ljusa som de själva, fångarna mörka som Nuba’h. De hade hittat människojägarna.
   ”Jaha”, sade Toreld lakoniskt. ”Här har ni era fränder. Gå ner och prata med dem så att vi kan återvända sedan.”
   ”Tror du verkligen att det där är Parator?” utbrast Ale förfärat. ”Jag vägrar tro att Cindars folk skulle ha valt en sådan skamlig väg.”
   Livvakten ryckte på axlarna.
   ”Det gäller att äta eller ätas”, sade han. ”Hade du hellre sett att de var fångarna?”
   ”Tänk på att Riva höll sig med trälar”, inflikade Minn försiktigt. ”Och Salassa sålde sina bröder som slavar. Det är kanske inte så konstigt att Parator också sett sig nödsakade att välja en sådan väg.”
   ”Men hur ska vi då kunna finna en kung bland dem?” mumlade Ale förtvivlat men avbröts av upprörda ord från Nuba’h. Toreld åhörde dem utan att röra en min och skakade sedan bara på huvudet.
   ”Den hetsporren vill gå till anfall och befria sina fränder”, suckade han. ”Hur då, gamle vän? Det är säkert flera hundra krigare där nere. Ska vi omringa dem?”
   ”Det skulle kunna hjälpa oss”, funderade Ale. ”Om tvingar av dem deras orättfärdigt tagna fångar så kan vi kanske lättare förmå dem att överge sin väg och följa med oss tillbaka.”
   ”Börja inte du också. Vi är inte starka nog att rå på dem. Det kommer att sluta med att vi själva blir deras fångar.”
   ”Det är vi visst det”, genmälde Ale och till Minns förskräckelse pekade han på henne. ”Minn, visa dem”, fortsatte han innan hon hann hindra honom. ”Visa dem hur du klarade av drakarna på Cinda.”
   ”Jag vet inte om det är så klokt...”, började Minn men avbröts av Toreld.
   ”Jag såg hur hon klarade av hydran”, sade han hånfullt. ”Mycket imponerande.”
   De betänkligheter mot att avslöja sina krafter som Minn sökt ge uttryck för skingrades snabbt av livvaktens ord.
   ”Jag borde kanske visa det på dig i stället”, fräste hon men Ale skyndade sig att träda emellan.
   ”Snälle Toreld”, bad han, ”reta henne inte. Hon besitter faktiskt oanade krafter som kan vara oss till hjälp.” Sedan vände han sig direkt till Minn. ”Minn, du behöver inte förneka dig själv. Visa dem vad du kan, visa dem vem du är.”
   Toreld försökte ge svar på tal men Nuba’h måste ha förstått delar av Ales ord och började nu argumentera med sin kamrat på sitt främmande tungomål. Under tiden drog sig Minn undan med Ale.
   ”Jag kan inte göra det”, viskade hon. ”Se på dem. Det var en sak att anfalla Nidafrosts yngel men människor. Människojägare eller ej, jag kan inte kallblodigt utöva magi mot dem. Tänk om jag förlorar kontrollen och skadar dem? Tänk om jag rent av dödar några av dem?”
   ”Men finns det inte något annat sätt? Du är vårt och Parators enda hopp.”
   Minn funderade. Hon ville inte förlora kontrollen över sina krafter så som hon gjort på Cinda och bringa död och förintelse över sin omgivning. Men hon hade sett hur magiker som Morvana, Cindarios och Almina lyckats förvränga andras sinnen utan att dessa ens märkt det. Och alvinnan Elvina hade sedan lärt henne mer om naturens krafter och hjälpt henne att nyttja dem. Tillsammans hade de med dimmor, skuggor och dylikt dolt skogens djur för de tjuvjägare som olovligen smugit sig in på alvernas marker i östra Cindarell. Som de hade skrattat när jägarnas tilltänkta byten gått fram och nosat på dem och till och med stulit deras mat utan att någonsin upptäckas. Till slut hade jägarna lämnat skogen, inte för att de tvingats bort av alverna utan av egen vilja i tron att där inte funnits något byte, och de hade därför heller inte haft något intresse av att återvända. Nog vore väl det tillvägagångssättet att föredra?
   ”Jag skulle kunna dölja er för deras ögon och öron”, sade hon till slut. ”I skydd av mörker och tystnad kan ni så befria fångarna. När paratorerna väl berövats sitt levebröd så blir de kanske mer hågna att välja sig en ny väg. Låt oss bara invänta skymningen.”
   Toreld gjorde en överdriven bugning åt hennes håll.
   ”Jag ber om ursäkt för mina hårda ord”, sade han sarkastiskt. ”Inte kunde jag ana att vi hade en trollkvinna bland oss med förmågan att frammana natt. Skulle du kunna låta mitt skägg växa en tum till nästa månvarv också?”
   ”Jag borde göra något åt ditt förstånd i stället”, genmälde Minn med ansträngd behärskning. ”Förstår du inte att de skulle bli misstänksamma om det blir mörkt och tyst före skymningen? Jag kan nog klara av min uppgift men kan ni klara av er?”
   Ale nickade och detsamma gjorde Nuba’h efter att ha fått planen översatt.
   ”Jag måste sannerligen sakna förstånd som går med på detta”, suckade Toreld uppgivet. ”Måtte det bli en mulen natt.”
   De sökte upp en skyddande klippskreva vari de kunde hålla sig gömda fram till skymningen. Under tiden kunde de betrakta allt som skedde nedanför dem. Ett större skepp som seglat nedströms lade till och iland fördes rader av mörkhyade män och kvinnor sammanbundna med rep kring halsarna. De nyanlända delades upp i grupper som sedan fördes åt olika håll. Hjärtslitande scener utspelades när män skildes från sina hustrur och mödrar från sina barn men ingen vågade sätta sig upp mot människojägarnas vapen.
   Men till Minns förvåning fördes alla fångar genast till grottor, där de blev sittande lika overksamma som sina olycksbröder. Rivanerna hade använt trälar för att överleva på det karga Cinda medan salassierna använt slavar för att köpslå om sina egna liv. Deras handlingar må ha varit oförlåtliga men inte oförklarliga. Paratorerna däremot tycktes inte ha några motiv för sitt illdåd. Inga fångar sattes i arbete trots att arbetsuppgifter inte saknades i floddalen. Ingen nöd tycktes heller råda i floddalen som tvingade invånarna bortom hederliga värv. Så varför ägnade de sig åt detta?
   Svaret kom strax före skymningen då en mindre karavan anlände norrifrån, varvid hornstötar kallade ut fångarna ur deras grottor. Några av de nyanlända hörsammade först inte kallelsen men lärde sig snabbt dess betydelse ty brinnande projektiler som spred en tjock, oljig rök slungades in till dem och tvingade ut dem. Där stod så slavarna uppställda på sina hyllor, man som kvinna och gammal som ung, och underkastade sig de hugade spekulanternas blickar, likt köttstycken i en slaktarbod. Torelds sarkastiska ord om att äta eller ätas kom till henne åter. Så kunde det väl ändå inte vara...?
   Onda aningar uppfyllde Minn och avlägsnade det sista av hennes tvivel inför det som komma skulle. Och varför inte förresten? Vad var det Ale hade sagt? Att hon skulle våga vara sig själv? Det hade han faktiskt alldeles rätt i. Alltför länge hade hon tvingats dölja sina krafter - från pöbelns vidskepelse och maktens misstänksamhet i Cindarell, från drakarnas spanande blickar på Cinda och nu från saabahliternas skräck för det främmande och okända. Det var inte mer än rätt att hon nu fick visa vad hon och hennes förmågor dög till. Tidigare hade hon med stigande nervositet följt solens bana över himlen. Nu kunde hon knappt vänta på att den skulle försvinna bortom bergen bakom dem.
   Till slut kom natten. De andra var redan på väg ned och Minn var äntligen ensam med sina krafter. Toreld hade satt sig på tvären in i det sista. Han hade insisterat på att de skulle ikläda sig endast kjortlar och lämna ifrån sig sina vapen för att kunna röra sig tystare. Minn hade bara ryckt på axlarna åt det hela. Ju fler åtgärder de vidtog, desto mer skulle de få skämmas när hon visat dem vad hon kunde, och hon tänkte inte låta det störa hennes koncentration.
   Hon slöt ögonen, väl medveten om att hon inte behövde sina vanliga sinnen för att styra sina krafter. Likt en blomma öppnade hon sig för den omgivande naturen och lät små frön av sina krafter flöda ut och söka rotplatser. Mörkret var det första hon kände, det skulle vara lätt att förstärka så att människojägarna inget såg. Sedan kom tystnaden, den som hon ämnade fylla deras öron med. Den mjuka vinden och den svala luften kom därefter. Kanske kunde hon använda detta för att stilla deras andra sinnen, ja rent av vagga dem till ro och söva dem. Något liknande hade hon inte gjort förut men den här natten kändes ingenting omöjligt. Högt ovanför allt detta svävade den stora och tysta månen. Det var en klar natt men för att ge sina vänner en signal, och som en pik till Toreld, hade hon lovat att dölja dess ljus som ett tecken på att de kunde resa de första stegarna. Hon formade läpparna till en mjuk kyss och vände dem mot himlakroppens silverglänsande yta.
   Men plötsligt så avbröts hennes koncentration tvärt och hon spärrade upp ögonen. Vad var det? Hon hade känt en våldsam stöt mot magen men när hon såg sig om så fanns det inte någon där. Förtvivlat försökte hon återvinna sin fattning men av någon anledning så började hon svettas trots den svala nattluften. Var det hennes illamående som återvände? Det kunde inte hindra henne. Hade hon inte helat skador där till och med den skadade själv gett upp? Hade hon inte lockat livet åter och tvingat döden att vända om? Det var under klosterprovet för länge sedan som hon först gjort det då hon räddat den skadade björnmamman åter till livet och det var under sin vistelse hos alverna som hon lärt sig mer om livets kraft. Vad var då ett litet illamående? Det kunde inte hindra henne. Det fick inte hindra henne!
   Med en kraftansträngning så sökte hon åter sträcka ut sina krafter bara för att än en gång ansättas av den plötsliga smärtan. Åter kom hågkomster från hennes tid i klostret, hennes första stapplande steg på den magins väg som den gamle besvärjaren Elrind pekat ut åt henne. Men denna gång var det inte det framgångsrika klosterprovet som föresvävade henne utan den fruktansvärda mardröm som kommit efteråt, den mardröm som följt på separationen från Ale och som förebådat Legims död, den mardröm som hon så länge sökt glömma. I den drömmen hade hon på en samma gång gett upphov till liv och förstört det. De krafter att ge liv som alla kvinnor ägde hade hon förstört med sina egna krafter och hon hade vaknat från drömmen i en blodig säng. Nunnorna hade förklarat det med att hon blivit kvinna men hon hade vetat bättre, hon hade förstått tecknen. Det som hon aldrig sett hos Elrind, det hade drömmen öppnat hennes ögon för, och hon hade sedan sett det hos de andra magiker som hon lärt känna. Den oerhörda styrka som fanns i magin kunde skada det bräckliga käril som den flödade genom, den fantastiska kraft som kunde forma världar kunde också förgöra människor. Och med ens förstod hon. Smärtan kom inte utifrån utan inifrån.
   Med ett skrik föll hon till marken och all kraft rann ur henne som vatten ur en sprucken kruka. Hennes kropp genomfors av skälvningar och en olidlig smärta strålade ut i alla hennes lemmar. Men den smärta hon själv kände var ingenting mot den smärta hon fruktade att hon åsamkat den hon bar inom sig.

13. Handel med kött och blod

   ”Det som kommer upp måste förr eller senare komma ned igen.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Ale blickade ut från klippavsatsen, lika förtvivlat nu som alla gånger tidigare. Det var fortfarande omöjligt att fly härifrån. Uppåt lutade sig det släta berget nästan över honom och nedåt kunde han inte ens se bergssidan, bara de hårda och skrovliga klippor som väntade fem manslängder längre ned. Det kändes som om de hade suttit här en evighet, trots att det var så sent som föregående natt som de hade fångats in.
   Med en suck återvände han in till grottans skuggor igen. Nuba’h satt ännu i samspråk med de två landsmän som också befann sig här medan Toreld envist vägrade tala med någon av dem. Ale kunde inte gärna klandra honom. Det var Nuba’h som lett dem till människojägarna, det var Minn som uppmuntrat dem att smyga ned bland dem och det var Ale som röjt dem genom att springa tillbaka.
   Men vad annat kunde han väl ha gjort? Minns plågade skrik ekade ännu i hans öron. Så fort han hade hört det hade han glömt allt annat och försökt smyga tillbaka, varvid han ådragit sig vaktposters uppmärksamhet. Kanske hade han hunnit tillbaka till Minn och sitt svärd om inte Toreld sökt rädda situationen genom att ge sig tillkänna och tilltala dem på cindariernas språk. Vakterna hade emellertid inte brytt sig om hans ord, nej de tycktes inte ens ha förstått dem, utan tillfångatagit dem alla tre.
   Det hade inte dröjt länge förrän deras fatala misstag helt och fullt gått upp för honom. Det var inte bara språket som utgjorde en barriär mellan dem och deras fångvaktare. När de förts genom människojägarnas läger och beskådats av deras nyfikna blickar så hade än fler skillnader kommit i dagen. Deras tonfall, deras kroppsspråk, deras bronsfärgade hud och deras mörka skägg och ögon hade uppvisat större likheter med Saabahls många folkslag än med Cindarells. Detta folk kunde inte vara Parator.
   Men lättnaden över att paratorerna alltså inte ägnade sig åt människojakt hade snabbt ersatts av insikten om att deras belägenhet nu var än svårare. De hade inte någon frändskap med dessa människojägare att vädja till utan deras liv var lika lite värda som de andra fångarnas.
   De hade förs till en av de mer avlägsna klippavsatserna och av fångvaktarnas hånfulla gester hade han förstått att de skulle få sitta där utan mat och vatten för att mjukna och bli mer fogliga. De hade tvingats upp för märkliga stegar, tillverkade av ihåliga trärör lätta som pergament men hårda som sten, som sedan lyfts bort och lämnat dem kvar i ett fängelse utan lås eller galler men likväl ett fängelse.
   Ändå var det inte någonting av detta som uppfyllde hans tankar. Nej, det var det faktum att han ännu inte visste vad som hade hänt med Minn. Varför hade hon skrikit? Varför hade inte hennes krafter skyddat dem? Hade hon också tillfångatagits och var befann hon sig i så fall nu? Hur mycket han än hade spanat från deras högt belägna fängelse så hade hans blick inte lyckats fånga henne. Han hade sett hur människojägare fortsatt att föra fångar in från djunglerna i söder och han hade sett hur köpmän fortsatt att ta med sig fångar ut ur lägret längs floden norrut. Ja, han hade till och med sett hur hans svärd förts till en grotta en bit uppåt floden men det enda som hade berört honom var det som han inte hade sett. Han hade inte sett Minn.
   När skymningen föll befann han sig åter ute på avsatsen. Nu gick det inte längre att urskilja något på marken och kanske var det därför som hans tankar för en stund lämnade Minn. Vad som än hade hänt henne så hade hon inte kommit till deras undsättning. Det var därför upp till honom att göra något. Men vad? Han hade förlorat Minn, han hade förlorat sina färdkamraters förtroende och han hade förlorat sitt svärd. Han hade bara sig själv att lita till. Men vad skulle han kunna åstadkomma på egen hand? Vad skulle Minn ha gjort i hans ställe?
   I sina tankar gick han igenom de många faror som han och Minn hade mött tillsammans. Det hade funnits en tid då de haft vare sig svärd eller övernaturliga krafter till sin hjälp. Då hade farorna visserligen inskränkt sig till dem som kunde möta kringstrykande barn på Gyldes gator. Men varken kloaker eller hustak hade varit dem främmande och de hade kunnat nyttja såväl styrka och snabbhet som påhittighet för att klara sig.
   Varken styrka eller snabbhet var dock till någon nytta nu och vad påhittighet beträffade så måste han medge att Minn hade besuttit mer av den. Han skulle kanske kunna klara en klättring men i mörkret skulle den vara ännu farligare. Föregående natt hade han hört hur någon fallit från en grotta intill. När morgonen kom hade den stackars rymlingen ännu legat kvar på marken, uppenbarligen med bägge benen brutna. Människojägarna hade tittat till honom, skakat på huvudena och utan att bry sig om de bönfallande ropen från såväl rymlingen som från flera av grottorna hade de släpat honom till floden och överlämnat honom till den. För dem hade han tydligen inte längre varit arbetsför och därmed inte längre av värde.
   Vad annat kunde han göra då? Han fortsatte rannsaka sitt förflutna. Efter det att de lämnat Gylde så hade de haft hjälp av vapen och magi, först andras såsom Legims och Elrinds och sedan mer och mer sina egna. Men utanför Cindarell hade det varit svårare. På havet hade de varit utlämnade åt naturens krafter och beroende av skepparen Bahrans skicklighet och allfadern Cihrinds klokhet. Än värre hade det varit på Cinda, där de åter varit ensamma och naturen visat sina mest skoningslösa sidor. Men likväl hade de lyckats och det hade varit mycket tack vare Minns och trälarnas förmåga att ta vara på det lilla som funnits att tillgå på den karga ön. Ben hade vässats till vapen, djurdelar sytts till säckar och växter flätats till korgar. Kunde den förmågan hjälpa honom nu?
   Ale såg sig om på den smala avsatsen. Den tedde sig än kargare än Cinda och det enda som fanns här var surrande insekter, torr mossa och strävt gräs. Han ryckte prövande upp några grässtrån och granskade dem kritiskt. Var för sig var de inte till någon hjälp men skulle de kunna bli starkare om de tvinnades ihop? Skulle ett rep av dem kunna bära hans tyngd? Han ryckte på axlarna. Något annat fanns inte tillgå och något annat hade han heller inte att göra. De händer som var så bra på att svinga svärd och gripa sköldar fick nu nöja sig med att arbeta med gräs.
   Det var inte lätt. Hans fingrar var alldeles för tjocka och klumpiga för denna typ av arbete och han började förstå varför det främst var kvinnor som ägnade sig åt det. Flera gånger var han på väg att ge upp men han behövde bara tänka på Minn för att hans händer skulle få förnyad energi. När solen hade gått ned gav månen honom ljus och snart hade han blivit så fingerfärdig att han kunde fortsätta även när månen gick i moln. Likväl hade han inte lyckats fläta mer än en manslängd innan sömnen blev honom övermäktig och inte ens det korta repet kändes starkt nog. Men han tänkte inte ge upp!
   Så fort Ale vaknade igen så återupptog han sitt arbete. Deras fångvaktare hade uppenbarligen för avsikt att låta dem sitta där ännu en dag men flätandet hjälpte honom att hålla törsten och hungern borta. Medfångarna föreföll inte imponerade av hans rep men föredrog att spara på sina krafter och bara kasta enstaka skeptiska blickar åt hans håll. Under hela tiden spanade han efter Minn utan att han fick en skymt av henne.
   När dagen började lida mot sitt slut så slängdes en vattensäck upp till dem från en grupp vakter. Kanske hade de hoppats på att deras fångar skulle slåss om den men efter att ha utbytt några tysta blickar så valde de att skicka runt den mellan sig i stället. Vakterna såg besvikna ut och utbytte några hastiga ord under det att de pekade mot deras grotta. Men vad de än diskuterade så hann de aldrig sätta sina planer i verket ty i detsamma blev det liv och rörelse i lägret. Ytterligare tre köpmän anlände till lägret och drog till sig inte bara vakternas uppmärksamhet utan också Ales. En plötslig oro uppfyllde honom och glömsk för sin törst klev han bort till kanten för att närmare betrakta de nyanlända.
   Vid en första anblick skilde de sig inte från andra resande i öknen. Köpmännen anlände med ett segelfartyg och bar långa heltäckande kläder som skydd för sand och sol så som de själva gjort. Men när de kom närmare insåg Ale att tygerna inte som brukligt var i enkla och mörka färger utan tvärtom bjärta och grälla. En av dem bar en solgul klädnad, en annan en mångul och den tredje var helt klädd i purpur. Av någon anledning ingav deras ankomst oro hos Ale.
   Det blev snabbt uppenbart att dessa besökare inte var vilka som helst. De hedersbetygelser som de mottog överträffade dem som andra köpmän undfått. Inga pockande säljare blockerade deras väg för att pracka på dem just sina fångar och ingen kastade sig över deras utbud för att granska och peka ut fel som kunde motivera en prissänkning. Tvärtom så vek alla respektfullt undan och lät dem passera obehindrat. Besökarna själva föreföll emellertid helt oberörda av uppståndelsen runt omkring dem och rörde sig genom folkmassan lika lugnt som om de ännu befunnit sig i den öde öknen. Allt detta förstärkte Ales oro och det dröjde inte länge förrän han till sin fasa fick den bekräftad.
   De färggranna männen fann till slut en man värdig deras uppmärksamhet, en man så fet att det inte gick att säga var hakan slutade och bröstet började, och en hetsig ordväxling följde. Ale hade sett tillräckligt av Saabahls handel för att förstå att det rörde sig om köpslagan och mycket riktigt så dröjde det inte länge förrän känslorna svalnade och en överenskommelse nåddes. Köpmannen i mångul klädnad släpade fram en kista som av hans ansträngningar att döma var mycket tung och gläntade på locket. Ale kunde inte se vad den innehöll men den fete mannen gjorde stora ögon och sträckte girigt fram sina händer. Köpmannen stängde dock hastigt locket igen och tecknade åt sin handelspartner att visa upp sin vara. Denne nickade motvilligt och ledde honom med sig, ut ur Ales åsyn. Det dröjde inte länge förrän de återvände med en fånge mellan sig och när Ale kände igen henne kunde inte ens hans torra strupe hindra honom från att skrika högt. Fången var Minn.
   Men vad var det med henne? Hennes ansikte var uttryckslöst och hon rörde sig likt en sömngångare med långsamma och släpande steg utan att se sig om. Ingen tvingade henne och inga band fjättrade henne. Ändå följde hon med, utan brådska men godvilligt. Varför försökte hon inte fly? Varför använde hon inte sina krafter? Vad hade de gjort med henne?
   Inte ens hans förtvivlade rop förmådde väcka henne ur dvalan. Hon antydde inte med en min att hon hört honom och hennes blick förblev fäst framåt. Kanske saktade hon in något på stegen eller så var det bara Ales förhoppningar som bedrog hans sinnen. Köpmannen i solgul klädnad vände sig emellertid omedelbart och sade något till henne. Också de andra två vände sig om och tecknade åt henne, den purpurklädde med någon symbol och den i mångult med sin öppna hand. Som svar stannade hon och skakade på huvudet. Sedan höjde hon sina handflator och kände framför sig, som om där funnits en osynlig vägg. Till slut så tog hon ned händerna igen och fortsatte att följa efter dem, lika frånvarande som tidigare. Av någon anledning tycktes köpmännen finna uppträdandet roande.
   Ale försökte ropa efter henne på nytt men den här gången väckte han bara vakternas uppmärksamhet och två av dem klev med bestämda steg åt hans håll. I händerna bar de slungor och rykande luntor.
   ”Tig om du inte vill dra olycka över oss alla”, viskade en bister röst i hans öra och Torelds starka armar drog honom in i grottan.
   ”Jag kan inte låta det ske”, gnällde Ale. ”Vad gör de med henne? Vart för de henne?”
   Han hade inte förväntat sig att få svar på dessa frågor men de kom och från oväntat håll.
   ”Cindars offer. Stad av sten. Flodens slut.”
   Det var Nuba’h som svarat Ale på hans eget modersmål, om än med kraftig brytning, och i sin mun hade han lagt Cindars namn. Både Ale och Toreld betraktade den förrymde slaven förbluffat.
   ”Vad vet du om det här?” krävde de att få veta med en mun.
   Nuba’h återgick till sitt eget tungomål och det så ivrigt att Toreld fick lugna honom för att förstå.
   ”Vad säger han?” frågade Ale otåligt. ”Vad vet han om de där köpmännen?”
   Han fick vänta på sitt svar medan Toreld med stigande förvåning lyssnade till Nuba’hs tal. När han så vände sig mot Ale igen så var det med böjt huvud och sänkta axlar, som om han skämdes för något.
   ”Nuba’h säger att du hade rätt”, sade han motvilligt. ”Han har talat med sina landsmän. De har berättat om sitt land - Nuba’hs land - uppåt floden men också om en ökänd och fruktad stad nedåt floden, en stad av sten till vilken deras folk i generationer har förts utan att någonsin återvända. De är emellertid inte de första att fångas och föras bort av dessa människojägare. De ord som Nuba’h yttrade har bevarats i hans eget folks sagor och de härrör från just detta första infångade folk.”
   ”Parator?” viskade Ale och livvakten nickade.
   ”För många mansåldrar sedan levde tydligen djungelns jägare i fred med bergens herdar. Men så kom en tid då strider utbröt mellan herdarna och ett annat bergsfolk som levde på att bruka jorden. Till herdarnas förvåning bad bönderna att få offras till en stor stenstad nedåt floden och de fick då så bra betalt att de övergav sina djur och började handla med människor i stället. Sedan den tiden var det slut med freden och många är de fria djungelfolk som förts nedåt floden till ett okänt öde i stenstaden.”
   ”Men varför sålde de just Minn?”
   ”De här första fångarna var ljushyllta och än idag betingar ljushyllta slavar ett högre pris. Hon sällar sig alltså till det försvunna folk du söker. Det är vår smala lycka att de nöjde sig med henne, annars hade vi två gått samma väg.”
   ”Vilken väg då? Vad kommer att hända med henne?”
   Ale darrade i hela kroppen och knöt händerna så hårt att knogarna vitnade. I detta nu var han beredd att kasta sig utför klippan bara för att åter få förena sig med Minn. Toreld måste ha insett det ty hans kraftiga händer grep åter hans axlar.
   ”Det där åstadkommer ingenting”, väste han. ”Hennes öde är bortom din makt nu. Det enda vi kan göra är att ta chansen att fly innan det är för sent.”
   Ale gav honom en frågande blick och fick ett skrockande som svar.
   ”De här människohandlarna skiljer sig inte från andra handelsmän”, förklarade Toreld. ”När säljare och köpare väl har kommit överens så vill de fira och glömmer då de varor som inte bytt ägare. Se på dem! De kommer att festa hela natten och glömma allt annat. Jag har ännu inte träffat någon i det här landet som tål starka drycker och de här är säkert inga undantag. Om du bara får ditt rep klart så ska jag och Nuba’h visa vad arenakämpar går för!”
   Toreld hade faktiskt rätt. Köpmännen hade till slavjägarnas jubel tagit fram välfyllda läglar och tappade frikostigt upp en rödskimrande dryck ur dem. Under sång och skrål drog sig så hela folkmassan nedåt floden och lämnade slavarna kvar i sina fånggrottor. Om de bara kunde nå marken så skulle ingen se dem fly, än mindre hindra dem. Om han bara kunde få sitt rep klart.
   Ale gjorde så gott han kunde men inte ens livvaktens optimism kunde skynda på arbetet. När skymningen fallit och musiken från människojägarnas firande ekat länge så var repet visserligen tillräckligt långt men knappast tillräckligt starkt. Toreld granskade det kritiskt.
   ”Det får bära eller brista”, sade han. ”Förhoppningsvis bär det mig tillräckligt långt ned innan det brister. Sedan kan jag resa stegen åt er.”
   ”Det är mitt rep!” protesterade Ale och försökte ta tillbaka repet. ”Det är inte mer än rätt att jag tar risken.”
   ”Det är mitt fel”, genmälde Toreld och höll hårt om repet. ”Hade jag trott på dig från början så hade vi kanske inte suttit här.”
   Ale fruktade att de skulle slita sönder repet till ingen nytta alls då Nuba’h plötsligt blandade sig i och växlade ord med Toreld.
   ”Han frågar vad vi gör och jag försöker förklara för honom att en av oss måste komma ner för att stegen ska komma upp”, översatte han.
   ”Det är väl självklart...” började Ale men slogs sedan av det kloka i frågan. ”Varför det förresten?”
   ”Hur menar du?”
   ”Titta på stegen. Den är lättare än någon av oss och ändarna är krokiga för att fästa bättre. Om vi kan få en snara runt en av krokarna kan vi kanske dra upp stegen till oss.”
   Toreld rynkade först på pannan men brast sedan ut i skratt.
   ”Ni ger er visst inte förrän ni alla bevisat att jag saknar förstånd. Men snara stegar klarar jag i alla fall av. Håll uppsikt över vakterna bara så ordnar jag resten.”
   Någon försiktighet behövdes emellertid inte ty festen hade lockat bort varenda en av vakterna och månen täcktes av ett tjockt molntäcke. Det var därför ingen som såg hur en stege sakta restes mot grottan. Toreld bjöd Ale att klättra ned först och därefter Nuba’h och hans landsmän innan han själv lämnade deras fängelse.
   ”Vart nu?” viskade Toreld och Ale svarade utan att tveka med en nickning nedåt floden.
   Lyktsken och sång vittnade om att festen ännu pågick. I så fall fanns köpmännen kanske ännu där och i så fall fanns också Minn ännu där. Än var det inte för sent att rädda henne! Livvakten skakade dock på huvudet och pekade uppåt floden.
   ”Inte utan vapen”, viskade han till Ales förvåning.
   Det var inte orden som förvånade Ale, vad var väl naturligare än att en krigare i första hand ville återfå sitt svärd? Nej, det var insikten om att han själv faktiskt hade glömt bort sitt svärd och bara tänkt på Minn. Han hade förlorat Tölding flera gånger förr och då knappt kunnat tänka på något annat förrän han åter fått det i sin hand. Men då hade han alltid haft kvar Minn vid sin sida. Var det för att Minn nu var borta som han tänkte på henne i första hand? Eller var det för att han äntligen insett vad som var viktigast för honom? Ja, så måste det vara, om Minn varit med honom så hade han inte riskerat deras liv för sitt svärds skull. Då han satt dem i säkerhet först. Så måste det vara. Men varför kände han i så fall att det inte var hela förklaringen?
   Snart nådde de den grotta som Ale sett sitt svärd föras till, lika obevakad som alla andra grottor de smugit förbi. De trädde in och möttes av rader av vapenställ fulla med svärd, spjut, stridsklubbor stavslungor, treuddar, fångstnät och mycket annat men också tunnor fyllda med trögflytande och illaluktande vätskor. Ale gissade att åtminstone en av dem innehöll det ämne som de brukade röka ut slavar ur grottorna med.
   Men det som framför allt fångade hans uppmärksamhet var en undanskymd hög längre in i grottan där diverse udda vapen låg och skräpade. Han skyndade fram till den och grep krampaktigt tag i ett av dem. Svärdet Tölding hade än en gång återvänt till honom efter att ha tagits ifrån honom. Också Toreld och Nuba’h återfann sina vapen, även om deras glädje däröver inte kunde jämföras med Ales. Efter lite letande hittade de också resten av sin utrustning. Ales sköld låg med greve Gyls hedervärda vapenmärke vanvördigt vänt mot marken och därunder fanns den fläta av Minns hår som Ale sparat sedan slaget vid Tann. Ale kramade den hårt. De hade skilts åt och förenats igen då och han lovade sig själv att de skulle göra det nu också.
   ”Väl jobbat”, berömde Toreld. ”Låt oss nu avsluta det här medan de ännu är rusiga.”
   ”Vad menar du?” frågade Ale och Toreld svarade med att höja sitt svärd.
   ”Smyga gick inte så nu gör vi det vi är bäst på - svinga svärd. Innan de hinner förstå hur få vi är så är de antingen dräpta eller slagna på flykten.”
   Ale trodde att han skämtade först men den bestämda minen lämnade inget utrymme för tvivel. Han ville verkligen bana väg genom människojägarna med blod och död. Också Nuba’h måste ha insett allvaret ty han sänkte sitt svärd och mumlade ett ord som Ale kände igen oavsett hur stark brytning det uttalades med.
   ”Minn”, sade han och skakade på huvudet.
   ”Nämn inte den där tossiga häxans namn”, suckade livvakten. ”Hon fick sin chans och se vad som hände. Hon lovade att få månen att slockna men slocknade själv i stället. Och hon anklagade mig för att sakna vett. Hon ville skona människojägarna och blev i stället den första att säljas. Nu måste vi ta saken i egna händer, det vill säga svärden i egna händer. Följer ni mig eller föredrar ni att stanna här?”
   Både Ale och Nuba’h tvekade men det hindrade inte Toreld från att med draget svärd springa bort mot grottans utgång. Där han blev dock stående och stirrade ut med häpnad.
   ”Nu är jag bestämt från vettet”, hörde de honom viska för sig själv. ”Vad är detta för trolltyg?”
   De rusade till hans sida och blev stående där de också. Natten hade varit dunkel och stilla när de gått in men nu var mörkret och tystnaden total. Från människojägarnas fest nedåt floden nådde dem vare sig ljus eller ljud längre och själva himlen ovanför dem tycktes ha försvunnit. Enstaka stjärnor blinkade ännu svagt men där månen en gång blickat ned på dem fanns bara kvar ett svart hål.
   Ales tankar gick åter till Minn. Hon hade lovat dem en mörk och tyst natt. Var detta hennes verk? Han ville gärna tro det. Men varför hade hon dröjt så länge? Och var fanns hon nu? Om allting gått bra borde hon väl ha sökt och funnit dem. Om allting gått bra...
   Utan att bry sig om de andra rusade Ale iväg nedåt floden, mot den plats där Minn senast funnits. Spåren efter festen fanns överallt. Pyrande lägereldar, omkullvälta vinkrus, kvarglömda instrument, fotspår i sanden - men inga människor. Det såg ut som om festen fått ett abrupt slut och deltagarna flytt hals över huvud. Men vad hade hänt och var fanns de nu? Var fanns Minn?
   Hans vänner hann ifatt honom och blickade ut över förödelsen lika förundrade de. I detsamma började månen långsamt återvända till himlen. Först syntes bara en tunn månskära, som vid nymåne, men den blev stadigt större och snart lyste den fulla månen åter över deras huvuden.
   ”Där har vi dem”, yttrade Toreld bistert och pekade uppåt bergen, där rader av skuggor skymtade mot horisonten, skuggor som rörde sig bort från lägret.
   ”Finns Minn bland dem?” frågade Ale förtvivlat.
   ”Hur ska jag kunna se det?” började Toreld irriterat men Nuba’h påkallade deras uppmärksamhet och pekade nedåt floden. Den vaga men omisskännliga konturen av ett segelfartyg stävade bort med strömmen. Det måste vara de främmande köpmännen som återvände till sin stenstad nedåt floden. Där de fanns måste också Minn finnas.
   ”Vi måste följa efter dem!” utbrast Ale men den här gången var det inte Toreld utan Nuba’h som spjärnade emot. Den mörkhyade livvakten slog uppgivet ut med armarna och pekade sedan först mot grottorna och sedan mot bergen. Toreld sade några ord på Nuba’hs främmande tungomål och ordväxlingen blev mer och mer hetsig.
   ”Vad säger han?” frågade Ale otåligt.
   ”Att våra vägar måste skiljas åt”, översatte Toreld bistert. ”Han vill befria sina fränder innan människojägarna kommer tillbaka och sedan föra dem tillbaka till deras hem, till sitt hem.”
   Ales blick gick hjälplöst mellan Toreld, Nuba’h och det fartyg som avlägsnade sig allt mer.
   ”Men du då?” försökte han. ”Du hjälper väl mig?”
   Som svar grep Toreld ilsket tag i Ales svärdsarm och tryckte sitt ansikte nära hans.
   ”Jag har hjälpt dig ända hit”, väste han så tyst att bara Ale kunde höra honom. ”Min plats är inte här utan på Saabahls arena med en arenakämpe vid min sida. Nu är det din tur att hjälpa mig. Kom ihåg ditt löfte.”
   ”Men...” började Ale och sökte förtvivlat efter ord under det att minnet av hans förhastade löfte till livvakten återvände till honom. ”... men om jag tar Nuba’hs plats på arenan då?”
   Toreld blev så förvånad att han släppte Ale.
   ”Skulle du ta Nuba’hs plats?” undrade han förvånat. Hans kamrat måste ha förstått ty denne blandade sig nu in i samtalet och sökte med huvudskakningar och avvärjande handrörelser få Ale på andra tankar.
   ”Han tror inte att du är stark nog för arenan”, översatte Toreld. ”Och det tror inte jag heller”, tillade han sardoniskt.
   Ale svarade med att ilsket föra handen till sitt svärd och dra det halvvägs ur sin skida.
   ”Jag är stark nog”, replikerade han. ”Du, Nuba’h, återvänd till dina fränder. Du behövs hos dem nu. Och du, Toreld, vill du bevisa din styrka genom att följa mig eller föredrar du att vänta på mig i Saabahl?”
   Än en gång måste Nuba’h ha förstått ty han lade båda sina händer på Ales axlar och i hans ögon syntes en tacksamhet som talade högre än vad ord kunde ha förmått. Sedan lossade han en skinnpung som han bar om halsen och överräckte den till honom. När Ale öppnade den såg han att däri låg den yttersta spetsen av ett kraftigt tjurhorn. Gåvan gjorde stora ögon på Toreld.
   ”Jag trodde aldrig att han skulle ge bort den”, sade han. ”Det är hans talisman och han påstår att han aldrig förlorat en strid på arenan med den.”
   ”Jag ska bära den och hedra dig på arenan”, sade Ale och nickade till tack. ”Och du då?” frågade han sedan vänd till Toreld.
   ”Jag följer väl med då”, suckade denne uppgivet. ”Om inte annat så för att se till att du håller ditt löfte.”
   Någon tid för ytterligare avsked fanns inte. Nuba’h och hans två landsmän återvände snabbt till grottorna för att befria sina fränder medan Ale och Toreld sökte upp en tom segelbåt och gjorde loss den. Strömmen grep genast tag i farkosten och förde dem nedför floden, efter de nu utom synhåll främmande köpmännen, efter Minn.

14. Följ oss

   ”Den kunskap finns inte som inte kan nedtecknas i en bok.”

   Ur Bibliotekariens ed, en ed som Cindarells bibliotekarier svär

   Minn såg ångerfullt hur människojägarnas läger försvann bakom dem. Det var inte bara avståndet till lägret som raskt ökade utan också avståndet till Ale. Hade han förstått hennes tecken? Hon ansattes av tvivel. Hade det kanske varit bättre att göra motstånd? Nej, det hade kunnat skada dem alla. Eller hade det varit fel att förneka Ale? Nej, det hade bara lett till att han också blivit deras fånge. Men då hade de å andra sidan varit tillsammans, allihop.
   Hon suckade och gned handen mot magen i ett fåfängt försök att avleda tankarna och lugna känslorna. Nu var hon ensam deras fånge i hopp om att Ale skulle förstå. Måtte han erinra sig hur de läste deras meddelande i ruinerna av det gamla biblioteket i Saabahl, måtte han inse hur hon nu hörsammade deras kallelse, måtte han förstå att bibliotekets och Parators öde faktiskt hörde ihop. Om han nu ens hade sett hennes tecken.
   Tvivlen kom åter över henne och hon tvingade sig själv att vända bort blicken, bort från Ale och mot sina fångvaktare, mot de tre bibliotekarierna. Det var så de hade benämnt sig själva där borta i lägret men i övrigt hade de varit mycket tystlåtna om sig själva och deras ansikten var ännu dolda av deras färgstarka kåpor. Minn fick i stället rannsaka sitt minne och lägga ihop det lilla hon sett och hört om dem.
   Uppvaknandet hade varit obehagligt. Efter att hon blivit tillfångatagen hade en väldig trötthet övermannat henne och hon hade legat som i en dvala i flera timmar i sträck, kanske i dagar. Under sina få vakna stunder hade hon förstått att hon fått en särskild behandling, som om hon varit särskilt värdefull. Om det hade berott på hennes tillstånd eller något annat visste hon inte men hon hade hållits åtskild från Ale och sina vänner och aldrig fått se dem. Av sina fångvaktares gester att döma hade hon dock gissat att de också tillfångatagits och att rika och förnäma köpare nu kallats till lägret. Hennes gissningar hade dock inte förberett henne på det som sedan hänt.
   Det var känslan av kallt stål runt halsen som väckt henne med ett ryck. I sitt yrvakna tillstånd hade hon genast sökt slita bort det och hennes händer hade då funnit en kedja med en medaljong som låsts fast på henne. Sedan hade hon hört skratten och öppnat ögonen. Köparna hade kommit. Bibliotekarierna hade kommit.
   Hon fingrade på amuletten medan hon lät blicken vandra till den purpurklädde man som fäst den vid henne. Symbolikern hade han kallat sig själv och det var också han som först tilltalat henne.
   ”Välkommen åter, mor”, hade han sagt.
   ”Hur visste ni...” hade hon i sitt yrvakna tillstånd undrat men snabbt avbrutits av den mångule mannen.
   ”Intet som uppfattas av sinnena undgår sensorikern”, hade han sagt och sedan låtit sina ord följas av ett tecken i luften. ”Tig när bibliotekarierna talar.”
   Minn lät nu blicken gå till honom. Sensorikern? Kunde han uppfatta hennes sinnen i detta nu? Kunde han i så fall också känna att hon betraktade honom? I så fall visade han det inte utan satt bara vid relingen med blicken riktad mot land.
   Hon hade tystnat, inte så mycket på grund av hans befallning som på grund av hans ord. Först i och med dem hade hon insett att de främmande männen faktiskt talade hennes eget tungomål, visserligen med ett långsamt och monotont tonfall men utan den brytning som andra än cindarier talade det. Hon hade undrat om dessa kunde ha något med Parator att göra? Kunde de rent av själva vara komna från Parators förlorade stam? Men glädjen över att kanske ha funnit sina fränder hade snabbt överskuggats av rädslan för dem. De ord som de hade yttrat hade tytt på att hon befann sig i händerna på magiker, magiker som visste vem hon var och som inte ville henne väl. Hennes tystnad hade av någon anledning väckt de andra bibliotekariernas gillande och symbolikern hade åter tagit till orda.
   ”Din magi kan inte längre mäta sig med symbolikerns magi”, hade han sagt. ”Min symbol blockerar dina magiska krafter.”
   Minn tittade åter på medaljongen runt sin hals. Den magiska symbol som symbolikern talat om var ingenting annat än den heliga triaken, symbolen för trons tre vägar. Dessutom hade sensorikerns magiska tecken, nu när hon tänkte närmare på saken, mycket väl kunnat vara ett försök att teckna den heliga triaken, tecknet för att önska lycka och avvärja olycka. Varför de trodde att dessa Cindars heliga symboler och tecken var magiska förstod hon ännu inte. Att hon avhöll sig från sin egen magi hade ju andra orsaker.
   Men innan hon visste mer om dessa bibliotekarier hade hon funnit det bäst, både för sin och för Ales skull, att lyda dem och följa dem. Faran för Ale hade nämligen uppenbarats när de vandrat nedåt floden.
   Hennes blick gick nu till den tredje av bibliotekarierna, den enda kvinnan bland dem och därtill den som föreföll vara ledaren. Hon höll sig mestadels för sig själv och satt nu i fören med sin solgula kåpa fladdrande i vinden, till synes oberörd men Minn fruktade att hon satt och läste av henne som en öppen bok. Hon kunde bara hoppas på att de var tillräckligt långt borta för att det inte längre skulle göra något om hon förrådde Ale. Det var nämligen hon som först uppfattat hur Minn saktat in på stegen där borta i lägret när Ales förtvivlade rop hade nått henne.
   ”Stanna!” hade hon befallt med hotfull ton. ”Är dina vänner också här? Den äldre demagogen eller den yngre svärdsdråparen kanske? Ljug icke för mentalisten, varken tankar eller känslor är mig fördolda.”
   Hennes kolleger hade åter visat upp sina symboler och tecken men det var mentalistens ord som gjort intryck på henne. De kände alltså till inte bara henne utan också Ale och någon till, någon äldre man som också befunnit sig i deras sällskap. Var det kanske Cihrind de menade? Men om de nu kände till honom, varför kände de då inte också till att han var död? Och varför kallade de Ale för svärdsdråparen? Hade han dräpt någon bland dem och sökte de nu hämnd? Så många frågor, så få svar.
   Men det var då som Minn hade funnit det för säkrast att förneka Ale och, hur svårt det än var, försöka tömma alla sina tankar på och känslor för honom. Det var också då som hon fått sin idé till sitt tecken. Genom att låtsas känna på en vägg hade hon hoppats påminna Ale om hur hon känt på det gamla bibliotekets vägg, på de runor som redan då kallat henne att följa bibliotekarierna. Hon hade skrämt honom i biblioteket och hoppats på att uppväcka samma känsla i människojägarnas läger så att han skulle förstå sambandet. Men den idé som känts långsökt redan i lägret kändes än mer hopplös nu när avståndet till Ale ständigt ökade. Ale hade många goda sidor men skulle han verkligen förstå ett sådant tecken?
   Bibliotekarierna hade av allt att döma inte förstått hennes avsikter.
   ”Se, ärade kolleger”, hade mentalisten triumferande sagt, ”hur De Höga Orden tvingar henne att lyda och tala sanning.”
   ”Nej, det är Den Höga Symbolen som håller henne fast”, hade symbolikern replikerat. ”Se hur hon förgäves försöker ta sig loss.”
   ”Inte alls”, hade sensorikern genmält. ”Det är Det Höga Tecknet som förvirrar hennes sinnen.”
   ”Ni har fel båda två”, hade mentalistens svar lytt, varpå hon åter vänt sig till Minn. ”Följ oss.”
   Minn hade funnit det bäst att lyda, ehuru ordväxlingen hade gjort henne än mer förvirrad. Ändå hade det inte varit något mot de scener som sedan utspelat sig vid den efterföljande festen.
   Till en början hade bibliotekarierna fraterniserat med människojägarna. Mentalisten hade mest ägnat sig åt att hålla ett vakande öga på henne men symbolikern hade kastat sig in i diskussioner, som av de uppåtvända blickarna att döma handlat om stjärnhimlen, medan sensorikern sett till att vinmuggarna ständigt var fulla.
   Men som på en given signal så hade de tre återsamlats och med yviga ord och gester påkallat festdeltagarnas uppmärksamhet. Mentalisten hade nu tagit till orda och tilltalat dem på deras eget språk. Även om Minn inte hade förstått orden så var det uppenbart att de hade fyllt många av åhörarna med skräck och hon hade själv inte kunnat undgå att känna kalla kårar längs ryggen. Så hade plötsligt det enda ordet på hennes eget modersmål kommit.
   ”Fly!”
   I detsamma hade det varit som om en skugga dragit in över natthimlen. Sången och musiken hade omedelbart tystnat och till och med de många olika nattdjurens ständiga läten hade upphört. När Minn hade tittat upp hade hon förskräckt varseblivit hur månens runda skiva långsamt börjat ätas upp av ett ogenomträngligt mörker. Ögonblicket efteråt hade hon insett att det inte hade varit något annat än en vanlig månförmörkelse och nästan skrattat högt åt sig själv för att hon låtit sig skrämmas. Det hade däremot inte de andra åhörarna gjort. Paniska känslor hade uppfyllt de församlade och utan att bry sig om någonting annat hade var och en försökt rädda sig själv bort mot bergen. Kvar hade de bara de tre bibliotekarierna stått och skrockande samlat ihop det guld som utgjort hennes köpeskilling.
   Det var till dem som hennes blick nu återvände. Hade månförmörkelsen varit deras verk? Var det de som hade ingett skräck hos både henne och människojägarna. Hade det varit deras plan hela tiden att visa upp sina krafter och återta sitt guld? Inte ens hon själv, som lovat sina vänner mörker och tystnad, hade mäktat med någonting sådant. Nej, hon hade inte trott att någon varit mäktig nog att åstadkomma någonting sådant. Det var säkrast att hålla sig lugn ett tag till tills hon bättre förstod sina nya fångvaktare, det var säkrast för dem båda.


   De fortsatte längs floden hela natten. Minn måste ha slumrat till för när hon åter slog upp ögonen så stod solen redan högt på himlen och landskapet runt omkring dem hade förändrats. Bergen hade de lämnat långt bakom sig och i stället bredde ändlösa sandvidder ut sig så långt ögat kunde nå. Då och då passerade de grupper av hus på stranden men ingen av invånarna ägnade något intresse åt deras närvaro och själv vågade Minn inte påkalla deras uppmärksamhet. Hon kunde inte annat göra än att följa bibliotekarierna till deras okända mål.
   Ju längre nedåt floden de kom, desto tätare blev den omgivande bebyggelsen och vid dagens slut nådde de något som liknade en mindre stad. Av någon anledning var dock alla byggnader nu koncentrerade till den västra flodstranden. Faktum var att Minn när hon tänkte närmare på saken inte kunde påminna sig om när bebyggelsen på den motsatta sidan upphört. Ändå verkade den sidan vara minst lika grönskande. Längre fram skymtade dock en hög byggnad på den östra flodstranden och det var den som bibliotekarierna nu tog sikte på.
   Det var en märklig byggnad som tog form framför dem. Trots att de hade god fart så var det som om den bara långsamt kom närmare och till slut så var det en jättekoloss som reste sig framför dem. Byggnaden var helt och hållet uppförd i sten och vart och ett av stenblocken var i sig stort som ett hus. De fyra likformiga sidorna sträckte sig högt mot himlen och lutade sig inåt så att de möttes i en spets nästan hundra manslängder ovanför deras huvuden. Flera liknande byggnader fanns längre inåt land men ingen av dem kunde mäta sig med denna koloss. Växtligheten upphörde helt nedanför byggnaden och den låg för sig själv, omgiven blott av sand och sten.
   Från öster anslöt en karavanväg, gick i en vid båge runt byggnaden på dess solsida, och slutade vid en liten stenkaj vid floden. Karavanvägen fortsatte bortom floden och lika öde och tomt som det var runt märkliga stenbyggnaden, lika mycket gytter och myller var det på den västra flodstranden. Husen låg så tätt att de såg ut att kunna ramla ned i floden när som helst, ja det fanns till och med tecken på att hus hade gjort det vid översvämningar, och mellan dem rörde sig fler människor än vad Minn sett sedan de lämnat Saabahl. Den dominerande byggnaden var dock ett fort som låg alldeles intill stenkajen.
   Bibliotekarierna bevärdigade inte folklivet ens ett ögonkast utan förberedde sig för att angöra den östra stenkajen. Emellertid så passerade deras närvaro inte obemärkt förbi den här gången ty från fortet ljöd en hornsignal och två segelfartyg gjorde hastig loss från kajen. För första gången blev Minn vittne till hur hennes fångvaktare förlorade fattningen och för en stund utbröt oreda på deras fartyg när motstridiga förslag och befallningar kastades fram och tillbaka. Till slut förmådde i alla fall mentalisten de andra två att ta till årorna medan hon själv vände rodret mot stranden. Minn hann knappt undra varför de inte tog till sina krafter i stället förrän fartyget rände så hårt upp på grund att alla ombord föll omkull och blev stående med slagsida. Under vanliga omständigheter hade Minn antagligen kastat sig i floden och försökt fly men nu tvekade hon tillräckligt länge för att mentalisten skulle hinna gripa tag i hennes handled och dra henne med sig mot stranden.
   Från segelfartygen nådde dem befallningar och även om Minn inte förstod språket så gick det inte att ta miste på de varnande pilar som följde dem. Bibliotekarierna hörsammade dem dock inte utan tog sig upp på stranden och skyndade bort mot den stora spetsiga byggnaden. Men i stället för att följa vägen söder om den så rusade de in under dess skugga. Solen försvann bakom den väldiga stenkroppen och Minn överraskades av hur kall luften plötsligt blev. Marken var dock lika ofruktsam här och hon kunde inte förstå var de hoppades kunna hitta ett gömställe.
   Mentalisten tog dock täten, alltjämt med Minn i sitt grepp, och styrde stegen mot en stentrappa mitt på nordsidan. Kanske var det bara inbillning men Minn fick intrycket av att de andra två tvekade ett ögonblick. Ögonblicket försvann dock och alla fyra klev uppför de höga trappstegen. Marken försvann snabbt under dem men toppen kändes fortsatt ouppnåelig och Minn flåsade av ansträngning. De hade dock inte tillryggalagt mer än en fjärdedel av byggnadens höjd förrän de nådde en öppning, ett gapande svart hål som ledde nedåt, ned i pyramidens inre. Öppningen flankerades av reliefer och trots att de var nästan söndervittrade så tyckte sig Minn igenkänna dödskallar och benknotor bland dem. Hon kände kalla kårar längs ryggen bara av att titta på dem och alla hennes sinnen skrek åt henne att detta var en ondskans plats. Ändå ämnade de sig nu in i den.
   Det lilla ljus som skuggsidan ändå gett nådde inte särskilt långt ned i hålet och det dröjde inte längre förrän mörkret slöt sig omkring dem. Gången var smal och låg och tillät inte någon av dem att röra sig upprätt. Efter att ha famlat sig fram ett tag så kände Minn hur sluttningen upphörde och de rörde sig åter på ett vågrätt plan. Först nu tog sig bibliotekarierna tid att tända en lykta och Minn välkomnade skuggornas flykt. De fann sig nu stående framför en trädörr som kändes betydligt senare än de uråldriga stenblock som omgav dem. Den bar varken lås eller reglar men däremot två sigill, ett guldfärgat prytt av en sol och ett silverfärgat prytt av en måne. Återigen tycktes symbolikern och sensorikern tveka men mentalisten tog självsäkert till orda.
   ”Dörren har varit förseglad sedan de dareiska krigen”, förkunnade hon, bröt utan att tveka de två sigillen och sköt upp dörren. ”Om ingen har vågat sig in hit sedan dess så vågar sig ingen hit nu heller. Vi kan gömma oss i kamrarna längre in.”
   ”Har du varit här inne förut?” kunde Minn inte låta bli att fråga.
   ”Jag har läst om Mörkrets pyramid i en bok”, sade mentalisten men orden tycktes ändå vara menade som ett svar på Minns fråga.
   ”Mörkrets pyramid?”
   ”Vidskepelse naturligtvis”, löd det avfärdande svaret. ”Från den tiden då inga bokstäver fanns som kunde fånga upp orden och skilja sant från falskt. Men vidskepelsen blir till vår hjälp nu ty på dagen vågar pöbeln sig inte in i dess mörker och på natten vågar de inte ens vara utanför. Då kan vi återuppta vår färd. Låt oss nu invänta skymningen i galleriet här framme.”
   Mycket riktigt öppnade nu gången upp sig och blev både högre och bredare. Sidorna flankerades av vad som först såg ut som grovhuggna statyer med påmålade kläder och ansiktsdrag. Minn insåg dock snabbt att de i själva verket var människoformade stensarkofager, vars ögon misstänksamt tycktes betrakta dem som vågade sig in till dem, och det var inte färg utan dyrbara bladmetaller som prydde dem. De befann sig i en gravkammare, om än en överdådig sådan!
   Minn räknade till åtminstone två dussin sarkofager. Av dekorationerna att döma var det män och kvinnor av olika rang och ålder som begravts här. Såväl bönder och tjänare som soldater och ämbetsmän gissade hon. Deras kläder och redskap var dock främmande och hon fick en känsla av att gravkammaren måste vara uråldrig. Den trånga gångens sten var nu ersatt av golv och väggar i marmor och taket pryddes av en enda jättemålning, också den utförd av bladmetaller. Dess bakgrund utgjordes av en stjärnhimmel där, så vitt Minn kunde bedöma, ingen stjärna saknades, liten som stor. I förgrunden däremot tycktes en rasande strid utkämpas mellan två makter, å ena sidan anförda av mörker och å andra sidan av ljus. Striden böljade fram och tillbaka utan att någondera sidan fick övertaget.
   ”Ljusets och mörkrets sista slag”, förklarade mentalisten oombedd. Hennes ansiktsuttryck var nedlåtande men hon tycktes ändå njuta av att få ge prov på sin kunskap. ”Den sägs ha slutat med förlikning. Ljuset tilldelades dagen medan mörkret tilldelades natten. Helt avslutat är dock inte kriget, vilket årstidernas växlingar vittnar om. På sommaren har ljuset övertaget och dagarna är längre medan det omvända förhållandet gäller på vintern. Men allt detta är naturligtvis bara vidskepelse.”
   ”Varför är just den här pyramiden tillägnad mörkret?”
   ”Därför att det är här som mörkrets furste vilar i väntan på nattens inbrott”, svarade mentalisten och fnissade hånfullt åt Minns förskräckta uppsyn. ”Det lär finnas motsvarande soltempel också, ett för soluppgången och ett för solnedgången belägna på varandras motsatser. Under dagen rör sig solen mellan dessa båda tempel medan natten bidar sin tid i detta tempel. Lika fruktat som detta mörkrets tempel är om natten, lika fruktade är solens tempel om dagen. Men varför tar du inte och besöker mörkrets furste nu när vi ändå är här? Hans krypta finns i slutet av det här galleriet.”
   Det ögonkast som Minn svarade med måste ha varit blixtrande ty mentalisten steg ned från sina höga hästar och mildrade sin sarkasm.
   ”Nej, det är antagligen en gammal mörkerdyrkande kung som ligger begravd här”, sade hon och vände sig till sina kolleger. ”Visa henne runt, jag behöver meditera i lugn och ro så att jag kan utbyta tankar med resten av kollegiet.”
   Varken symbolikern eller sensorikern visade upp någon entusiasm inför hennes begäran men ingen ville heller visa någon tvekan så de ledde Minn framför sig, längre in i gravkammaren. Bortom galleriet vände gången åter nedåt och runt sin egen axel innan den än gång planade ut och Minn gissade att de nu befann sig någonstans under galleriet. Ett nytt rum öppnade upp sig, inte ett galleri utan ett kvadratiskt rum så stort att lyktan inte förmådde skingra allt mörker. Likväl var lyktans ljus inte det enda i rummet.
   Mitt i rummet löpte en skåra längs golvet, ur vilken ett svagt rödaktigt ljus sipprade fram. Skåran omslöt ett kvadratiskt område och ljuset som uppsteg ur den gav en illusion av ett mindre rum avgränsat av fyra ljusväggar. Illusionen fullbordades av en motsvarande skåra i taket ovanför, ur vilken ett likaledes rött sken trängde fram. Synen påminde Minn om de alvgrottor hon och Ale passerat hemma i Cindarell på sin färd genom Östbergen och hon undrade om detta ljus också kunde vara solljus. Vilket intrikat system kunde i så fall leda ljuset genom dessa enorma mängder sten som trängde sig på dem från alla sidor och varför hade någon ansträngt sig för att skapa detta ljusrum?
   Någonting hade uppenbarligen ljusrummet varit ämnat för ty golvet bar tydliga spår av skrapmärken, som om någonting tungt släpats ut ur det. Det hade dock inte släpats långt, ty i andra änden av rummet slutade skrapmärkena vid en öppen stensarkofag och intill den låg en stenskiva som antagligen varit dess lock. Minns blick stannade dock vid det som ännu låg kvar i ljusrummet. Mitt i det, så långt innanför ljusväggen att golvet ännu vilade i dunkel, skymtade nämligen skuggorna av två varelser i en märklig ställning.
   De bar heltäckande kläder men av kroppsformerna att döma gissade Minn att det rörde sig om en man och en kvinna. De låg hopkrupna med knäna uppdragna mot bröstet och vända mot varandra så att mannens huvud var vänt mot kvinnans fötter och tvärtom. Deras huvudbonader lämnade endast en smal strimma längs ögonen öppna som avslöjade kritvita ansikten och slutna ögon. I övrigt bar de ingenting annat än varsin smal, lång dolk. Varken rörelser eller andhämtningar kunde anas hos dem men ändå fick Minn känslan av att de inte var döda utan bara försjunkna i djup sömn.
   ”Vilka är de där?” kunde hon inte låta bli att fråga.
   Frågan kom omedvetet som en viskning. Till svar fick hon emellertid bara en axelryckning.
   ”Gravplundrare”, sade sensorikern lakoniskt. ”Måhända är detta illusoriska rum en dödsfälla.”
   ”Eller kanske rituella självmördare”, inföll symbolikern. ”Se på deras symboliska dödsomfamning.”
   ”Men det här har ju varit förseglat i hundratals år”, invände Minn. ”De ser ju ut att ha dött nyligen.”
   Hennes invändningar möttes dock bara av förnärmade blickar.
   ”Unga dam”, sade sensorikern. ”Dina argument motsäger varandra. Jag håller våra hypoteser för mer logiska.”
   ”Sarkofagens innehåll torde ge oss hjälp att bekräfta eller förkasta våra hypotester”, menade symbolikern.
   Utan hänsyn till Minns protester förde de så med sig henne runt ljusrummet och sköt fram henne till sarkofagen. Varför kunde de inte titta själva om de nu var så säkra på sin sak? Hon tog ett djupt andetag, stålsatte sig och blickade över den höga kanten. Sarkofagen visade sig innehålla - ingenting! Nej förresten, det var inte helt sant. På botten låg jordrester och i hörnen kunde sotflagor anas, som om någonting bränts där.
   ”Tom”, sade sensorikern triumferande. ”Det stöder hypotesen om gravplundrare.”
   ”Dock bär hörnen spår av primitiva ritualer”, genmälde symbolikern lika övertygat som sin kollega.
   Minns blick hade emellertid redan gått från sarkofagen till de väggmålningar som fanns ovanför den. De var utförda i vanlig färg till skillnad från dem i galleriet ovanför dem men stilen kändes ändå bekant på något sätt. Motivet tycktes vara uppförandet av pyramiden, här framställt som en begravning av mörkret. I en senare scen avlägsnades dock stenarna igen så att mörkret kunde fly och falla över en stor stad vid en flod. En tredje scen visade så det fruktansvärda resultatet - massdöd i form av en farsot som svepte genom staden. Också motivet kändes bekant...
   I ett slag insåg Minn var hon sett allt detta förut. I Gamla Dareions katakomber, i de väggmålningar där de hämndlystna dareierna förebådat Saabahls fall. Då hade ljuset varit deras vapen, nu var det mörkret i form av en farsot. Tankarna gick åter till de döda gravplundrarna. Deras klädnader och deras vapen var desamma som de Alona burit. Att hon inte insett det tidigare. Och deras bleka ansikten? Vad var det Salah hade kallat den farsot som hemsökt Saabahl under de dareiska krigen. Bleka döden? Alona och hennes hejdukar hade ju inte tvekat att gå i döden för sin sak. Hade denna man och kvinna offrat sina liv för att släppa lös denna farsot? Fanns den ännu kvar i detta rum?
   Kanske var det den plötsliga insikten som fick Minn att vända sig om mot de två dareierna, kanske var det något annat inom henne som skrek ut sin varning. Den syn som mötte henne fick nästan hennes hjärta att stanna. Den vägg av ljus som skilde dem åt var försvunnen, kanske hade solen utanför nu gått ned, och bara deras lyktas svaga ljus återstod. Kvinnan låg ännu kvar i samma ställning men mannen var försvunnen!
   Minn såg sig förtvivlat om men inga sinnen hade kunnat avslöja den manlige dareierns närvaro. Inget andetag hördes och ingen lukt kändes men likväl måste han ha stått alldeles intill henne ty först när hon kände ett kallt grepp runt sin hals såg hon hur en blek hand lösgjort sig ur skuggorna. Hon ville skrika men hennes strupe var som hopsnörd av skräck. Bakom sig hörde hon hur de båda bibliotekarierna ryckte till men ingen av dem kom till hennes hjälp. Greppet runt hennes hals hårdnade och i mörkret glimmade vita huggtänder till. Minns sista förtvivlade tankar gick till Ale och deras...
   Men plötsligt så drogs handen hastigt tillbaka. Varelsen utstötte ett vrål samtidigt som den stickande lukten av bränt kött nådde Minns näsborrar. Värmen återvände till henne, en värme som tycktes utstråla från den medaljong som hon bar. Medaljongen...
   Minn fick en plötslig ingivelse och tecknade Cindars heliga triak framför varelsen, vars kropp ännu hängde över henne. Han fräste till och tog ett svajande steg bakåt och Minn tog tillfället i akt att sparka honom ifrån sig. Sparken överrumplade dareiern som föll bakåt, tillbaka till den plats där hans kvinnliga frände ännu låg. I samma ögonblick återvände ljuset in i rummet, inte längre solnedgångens röda ljus utan månens vita. Varelsen höjde först sina kloförsedda nävar och brölade ilsket mot ljuset men sjönk sedan ihop och återtog sin position bredvid kvinnan. Snart låg de båda åter stilla och tysta.
   Allt hade gått så snabbt att Minn för ett ögonblick trodde att hon bara inbillat sig det hela. Bibliotekariernas mumlanden bakom henne bevisade dock motsatsen.
   ”Det var symbolen”, yttrade symbolikern häpet.
   ”Nej, det var tecknet”, invände hans kollega.
   ”Vad pratar ni om?” krävde Minn att få veta.
   ”Ingenting”, löd det omedelbara och samstämmiga svaret. ”Men låt oss nu gå tillbaka. Våra undersökningar här är klara.”
   Den här gången tog de själva täten och utan några fler ord lämnade de kryptan. Mentalisten kunde inte undgå att se på dem att något hade hänt men inte heller hon fick något svar.
   ”Dödsryckningar och skuggeffekter”, förklarade sensorikern kort.
   ”Kan vi gå nu?” frågade symbolikern med ett nästan bedjande tonfall.
   Mentalisten blängde misstänksamt på Minn men lät saken bero.
   ”Vår kollega har distraherats”, förklarade hon i stället, ”men det är bäst om vi ändå fortsätter i skydd av natten och möter upp henne.”
   De andra bibliotekarierna nickade samfällt och de återvände samma väg som de kommit. Utanför hade natten fallit men månens ljus var välkomnande nog efter mörkrets fasor där inne. Som mentalisten förutspått hade inga soldater vågat sig kvar på denna sida om floden efter mörkrets inbrott och de skyndade nedför trappan. Snart hade Mörkrets pyramid uppslukats av skuggorna bakom dem.

15. Stenstaden

   ”Även den största ring slutar där den började.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   "Kan vi inte segla fortare?"
   Toreld kunde inte annat åt att sucka åt den ständigt återkommande frågan.
   "Jag har redan förklarat för dig att det blåser nordlig vind. Vi kan bara färdas med strömmen, inte snabbare än den."
   Ale visste naturligtvis detta men han kunde ändå inte låta bli att fråga, otålig som han var. Trots att natten sedan länge övergått till dag och de hela tiden rört sig framåt så var Minn lika långt borta som när de börjat.
   "Hur långt är det kvar till staden då?" frågade han men av Torelds stönande att döma så hade han ställt också den frågan tidigare.
   "Jag känner de här markerna lika lite som du", sade han. "Vi har färdats genom öknar, över berg och nu längs en flod så frågar du mig kan vi vara var som helst."
   Ale återgick till sin tystnad men bara för en stund ty snart fick han en ny anledning att öppna munnen.
   "Där framme då?" utbrast han. "Är det stenstaden?"
   De hade passerat flera små hus på vägen men nu närmade de sig mer tättbefolkade trakter. Toreld spanade nedåt floden.
   "Det där? Det ser snarare ut som en stenhög. Och husen på andra sidan är inte mycket mer än en stor by." Han tystnade och sträckte sig fram över fören. "Det där är däremot ett fort och fanan som vajar över det ser oroväckande bekant ut. Om jag inte tar fel så är det huset Saals vapen. Varför har de en utpost så här långt ute i vildmarken?"
   "Är det illa?"
   "Det är mycket illa om de får tag på oss. Glöm inte bort att vi är slavar långt borta från våra ägare. Våra liv är inte mer värda än bortsprungna hundars."
   "Borde vi stanna till och fortsätta i skydd av mörkret?"
   "För sent. De har redan satt ut båtar i vattnet."
   Toreld pekade bistert på rader av segelfartyg som korsade floden. Försökte de spärra deras väg? Handen gick till svärdsfästet men utan att gripa tag i det. Vad skulle väl de kunna göra mot så många? Skulle hans färd sluta här utan att han ens fått veta vart Minn förts?
   Men nej, fartygen verkade inte intresserade av dem utan rörde sig allesamman mot den östra flodstranden. Ut ur dem hoppade grupper av tungt beväpnade soldater och skyndade vidare bort mot den stora stenhögen. Några klättrade uppför den, andra rörde sig runt den men inga tog någon notis om dem.
   "Letar de efter något?" undrade Ale.
   "Så länge de inte letar efter oss så är jag nöjd", svarade Toreld och styrde in mot den motsatta flodstranden. "Fortet torde vara tomt nu och soldaterna har uppmärksamheten riktad åt annat håll. Med lite tur så tar de oss för en av byns fiskebåtar om de tittar hit och inser inte att vi faktiskt färdas nedåt floden."
   Livvakten hade rätt. Vad soldaterna än hade för befallningar så var nu allt annat underordnat den jakt som pågick på andra sidan. Han kunde inte låta bli att undra vad det var som kunde få en hel armé på fötter men Toreld hade rätt, de hade fått ett gyllene tillfälle att passera osedda och måste nu ta vara på det. När solen gick ned bakom dem kunde Ale se hur skuggorna av soldaternas fartyg avtecknade sig mot den röda himlen när de återvände till sitt fort. Deras jakt var över, framgångsrik eller ej, men åtminstone ett av deras byten hade undsluppit dem och Ale vågade åter känna lite tillförsikt. Det återstod nu ett hinder mindre mellan honom och Minn.
   Den fortsatta färden gav Ale fler anledningar att glädjas. Floden blev bredare och bosättningarna runt den talrikare dag för dag. Det blev allt lättare att smälta in bland flodens övriga fartyg och alla tecken tydde på att de närmade sig en stad, den stora stenstaden dit Minn hade förts. Men i takt med att Ales humör steg så sjönk det hos hans färdkamrat och han försjönk ofta i stilla begrundan medan han betraktade omgivningarna. Han delade dock inte sina tankar med Ale utan mumlade bara något om att han kunde ta fel. Till slut kom så den dag som Ale väntat på - vid horisonten avtecknade sig en väldig stad.
   Floden var nu så lugn och trängseln så stor att de stundtals var tvungna att ta till årorna för att komma framåt. Ale kände återigen hur otåligheten grep tag i honom när han såg hur plågsamt lång tid det tog för staden att växa framför hans ögon. Skulle de aldrig komma fram?
   Det var verkligen en stor stad. De många stora stenbyggnaderna uppfyllde hela horisonten och marmorvita tinnar och torn sträckte sig upp mot den molnfria himlen. Staden var större än någon hemma i Cindarell, ja kanske till och med större än...
   Ale blev alldeles kall inombords när sanningen gick upp för honom. Hur kunde han ha varit så blind? Hur kunde han ha undgått att förstå vart deras vägar fört dem? Toreld lade försiktigt en hand på hans axel.
   "Jag beklagar, min vän", sade han. "Jag ville inte krossa dina förhoppningar förrän jag var säker men vi har färdats i en enda stor ring. Den stora stenstaden är Saabahl och om nu paratorerna har förts hit en gång i tiden så är de inte längre kvar."
   "Men Minn då?" utbrast Ale. "Hon fördes ju hit bara kort före oss. Hon måste finnas kvar."
   "Jag har bott länge i Saabahl och sett många olika människor komma och gå", svarade livvakten långsamt, "men jag har aldrig sett några klädda som de. Jag är rädd att de inte är från Saabahl och i så fall är inte heller Minn här."


   Följande morgon befann sig Ale åter under köpmannen Ummars tak. Han och Toreld hade smugit sig in i Saabahl under natten och sedan förgäves hört sig för bland hamnens slavarbetare om någon med Minns eller de kåpklädda köpmännens utseende klivit iland. Till slut hade bara Ummars hus återstått men naturligtvis fanns inte Minn där heller.
   Nu satt förutom Ummar också hans kollega Salah och lyssnade till deras berättelse. De två hade diskuterat en affärsuppgörelse men lagt allt åt sidan då deras två försvunna slavar plötsligt återvänt. I bakgrunden tassade Ummars maka Shomi ständigt förbi och vred oroligt sina händer medan hon försökte lyssna till och förstå vad som sades. Både Ummar och Shomi verkade uppriktigt bekymrade över Minns frånvaro medan Salah mest muttrade över den förlust han gjort i och med att hans livvakt Nuba’h inte var med dem.
   ”Berätta allt”, sade Ummar när Ale och Toreld stillat sin hunger. ”Salah har berättat om färden till Zirah, om de faror ni mötte och bemästrade, och om hur han själv återvände med Moto. Fyra av er fortsatte ut i ödemarken och bara två återvände. Vad hände er?”
   Toreld sneglade på Ale som tog ett djupt andetag och började berätta. Han berättade hur de påträffat Nuba’h vid den övergivna staden och hur de sedan tillsammans sökt befria hans fränder. Att de också sökt Parator undvek Ale sorgfälligt att nämna. Ale fortsatte med att berätta hur de funnit människojägarna och själva blivit deras fångar. När han kom till delen där Minn förts bort av de främmande köpmännen svek honom stundtals rösten så att Toreld fick fylla i. Slutligen redogjorde han för hur de färdats nedför floden och nått Saabahl men utan att återfinna Minn.
   ”Och nu undrar jag om ni vet vilka de de där köpmännen kan vara och vart de kan ha fört Minn”, avslutade Ale sin redogörelse, dock utan större hopp. Inget av det han berättat hade följts av igenkännande ord eller gester.
   Ummar lutade sig bakåt i sin stol och sög tankfullt på en vattenpipa. Efter att ha utbytt några blickar med Salah tog han så till orda.
   ”Av hela mitt hjärta vill jag hjälpa dig”, började han försiktigt. ”Det är förvisso min tro att Minn ännu lever.”
   ”I Saabahl månar vi om våra investeringar”, fyllde Salah i men tystades med en handrörelse av Ummar.
   ”Du ska emellertid veta att det finns många slavägare i Saabahl och deras slavar är utspridda över hela landet. Såg du någonting mer än kläderna som utmärkte dessa köpmän? Några märken de bar, gester de utförde eller andra tecken?”
   Ale tittade ned i bordet och sökte, hur ont det än gjorde, återkalla den där synen i sitt minne. Visst hade de väl utbytt tecken med varandra men han hade inte sett dem så noga, än mindre lagt dem på minnet. Men Minn då? Hade hon tecknat något? Hennes märkliga sömngångaraktiga beteende i köpmännens våld kom nu åter till honom. Tänk om hon försökt säga honom något? Men vad? Varför hade hon först stannat upp för att sedan fortsätta att gå med dem, att följa dem?
   Med ens erinrade sig Ale den text som de läst på väggen i Saabahls gamla biblioteksruiner. Texten hade manat läsarna att följa dem och Minn hade drömmande läst den, lika drömmande som hon hade följt köpmännen. Ja, hon hade till och med sökt känna texten med händerna med likadana rörelser som hon sedan utfört där i människojägarnas läger. Var det det hon hade velat säga honom? Att hon förts bort av några som hade med biblioteket att göra? Vilka kunde det vara? Minn själv trodde att biblioteket hade haft med Parator att göra. När han tänkte närmare efter så hade faktiskt köpmännens tecken och symboler påmint om Cindars heliga triak men då hade han varit för upprörd för att lägga märke till det. Var det detta Minn försökt säga honom? Att köpmännen var av Parators stam, att hon följde dem och att Ale skulle följa efter?
   Men hans slutledningar gav bara upphov till fler frågor. Varför skulle Parator föra bort en frände med tvång? Varför hade Minn inte sagt till dem att det fanns fler från Cindarell bland människojägarnas fångar? Varför hade hon låtsats inte höra hans rop? Och även om nu Minn var hos Parator, vad hjälpte väl det om han fortfarande inte visste var Parator var?
   Han därför inte göra annat än att skaka på huvudet med blicken alltjämt nedslagen Ummar reste sig upp, kallade Shomi till sig och lade deltagande en hand på hans axel.
   ”Du har mitt deltagande, unge Halim”, sade han. ”Om det är till någon tröst så är jag och min hustru överens om att ge dig en gåva. Den Förste Tjänaren säger förvisso att vi ska bevara och förmera det som är oss kärt, likt fåglar ruvar på sina ägg för att de ska kläckas. Emellertid säger han också i sin vishet att fåglar ska få lämna boet när de är flygfärdiga och att ingen fågel är vackrare än den som breder ut vingarna mot en öppen himmel.”
   Ale förstod inte riktigt vart köpmannen ville komma men denne var tydligen själv berörd av sina omständliga ord. Ummar tog ett djupt andetag för att hämta sig och fortsatte sedan.
   ”Min oersättlige Halim, du har gjort väl ifrån dig och då du förlorat den som är dig kär vill heller icke jag hålla dig kvar. Jag ger dig därför din frihet åter.”
   Salah undslapp sig en förvånad flämtning men Ale förmådde knappt ta till sig det sagda. Frihet? Vad betydde väl hans frihet nu? Han hade förlorat allt som var viktigt för honom och ändå inte lyckats med sitt uppdrag. I stället för att finna Parator så hade han förlorat Minn. Han försökte titta upp och möta sitt värdpars blickar men hans ögon grumlades av tårar. Då såg han att det också ur deras ögon rann tårar, inte på grund av den uppoffring de gjorde utan av äkta medlidande. Hans sorg var fortfarande tung men han var åtminstone inte ensam om att bära den och han tackade dem båda så gott han förmådde. Ummar tryckte båda hans händer i sina medan Shomi omfamnade honom så hårt som om det hade vore sin egen son som hon tog farväl av.
   ”Jag ser gärna att du stannar hos oss och anammar vår tro”, sade Ummar när tacksägelserna till slut var till ända, ”men jag förstår också om du föredrar att lämna oss och återvända till ditt hemland. Du behöver bara be mig så ska jag göra vad som står i min makt för att uppfylla din önskan.”
   Be. Ale kunde inte minnas att han bett på mycket länge men nu om någonsin kände han att han ville göra det. Han skulle vilja träda in i Cindars hus och be, inte för sig själv utan för Minn, var hon än befann sig.
   ”Jag skulle faktiskt vilja besöka Främlingarnas ö”, fick han fram.
   Skymten av en skugga passerade den fromme köpmannens ansikte men han nickade förstående.
   ”För all del”, sade han. ”Jag förstår. Ta den tid du behöver. Dörren till mitt hus förblir öppen för dig.”
   ”Kan vi återgå till vårt affärsprojekt nu?” hördes Salahs röst men då var Ale redan på väg ut i sällskap med Toreld.
   Hans fötter ledde honom genom stadens gator och mot Främlingarnas ö, denna ö i Saabahl där Cindars enda hus stod att finna, men hans tankar var långt borta. Någonstans bortom öknen fanns Minn ännu kvar men han visste inte var eller om hon ens fortfarande levde. Skulle han verkligen kunna återvända till Cindarell? Vad skulle han då återvända till? Något av honom skulle för alltid bli kvar här. Eller skulle han stanna kvar här och fortsätta söka efter Minn, hur hopplöst det än tedde sig? Och svika Cindarell? Åh, måtte Cindar kunna vägleda honom i denna svåra stund, i detta svåra val.
   Ale tittade inte upp förrän de var framme vid klosterporten och det var då som han såg honom. Det gick inte att ta miste på den krumma kroppshållningen, det bleka ansiktet och de oroligt vridande händerna. Det var Ummars tjänare Felhan som klev ut ur klostrets port. Den gudfruktige man som blivit så upprörd över att hans husbonde tog emot hedningar under sitt tak hade själv befunnit sig i Cindars hus.
   ”Vad gör du här?” utbrast han, lika förvånat som ilsket.
   Tjänaren blev än blekare när han såg honom och försökte fly men Toreld var snabbare och grep honom i nackskinnet. Mannen försökte inte ens göra motstånd utan föll ned på knä, grep tag i Ales fötter och lät förtvivlade ord flöda ur sin mun.
   ”Snälla herrn, berätta inte för husbonden, i generationer har min familj försmäktat på den nedre grenen, vi har väntat och lidit, låt inte allt vara förgäves, Cindar vare mitt vittne.”
   Ale blev så häpen att till och med Minn försvann ur hans tankar. Felhan hade talat till honom på hans eget modersmål, om än med en märklig dialekt med oväntade betoningar, och han hade nämnt Cindar. Häpnaden övergick dock snabbt i ursinne och han kastade sig över den undergivne mannen.
   ”Vem är du?” utbrast han och skakade honom i kragen. ”Är du från Parators stam? Var är i så fall Minn? Berätta!”
   Om det inte hade varit för att Toreld gått emellan så hade Ale kanske gett sig på den försvarslöse tjänaren med sina bara nävar, så upprörd var han.
   ”Inte här”, väste han. ”Huset Saal har öron och ögon överallt. Det är bäst att vi talas vid inomhus.
   Ale nickade motvilligt och släpade snarare än ledde den stackars Felhan in i klostret där den förvånade abbedissan Chandra tog emot dem. Snart satt de alla fyra runt ett bord och Ummars tjänare hade samlat sig så pass mycket att han med lugn och stadig stämma förmådde berätta.
   ”Först och främst är jag skyldig er alla en ursäkt”, inledde han. ”Jag har ljugit för er men jag ber er lyssna på vår historia först och döma mig sedan. Till det yttre har jag följt Saabahls seder men i hjärtat har jag bevarat vår tro. Mitt namn är inte Felhan utan Perdan och jag är av Parators stam.”
   Ale undertryckte en flämtning och tvingade sig att låta tjänaren fortsätta.
   ”Vår historia tar sin början med Cinda flykt för länge sedan. Vi och våra bröder Salassa lämnade vårt fäderneshem för att söka vårt det förlovade landet i söder. Om det som sedan hände och om det som komma skall förtäljer vår folksaga om det höga tornet, det öde som vi underkastar oss i väntan på vår frälsning.”
   Perdan fuktade strupen med det vatten som Chandra ställt fram åt honom och fortsatte.

16. Det höga tornet

   ”Varför fördrar ni ett liv i mörker? Bliv mina söner och ni ska få klättra uppåt i tornet men bliv mina fiender och ni ska tvingas ned i tornets djupaste inre.”

   Cindars Ord, kap 6, tal 2

   ”Det berättas att för länge sedan lämnade tre bröder och tre systrar sitt hem och sin familj. De var emellertid inte ensamma i världen ty de hade varandra och delade såväl glädje som sorg. Men så hände det sig en dag att en falsk fader hotade syskonen och fruktan besegrade sämjan. Den förste brodern tittade på den andre brodern. Den andre brodern tittade på den tredje brodern. Den tredje brodern tittade på systrarna. Dessa greps dock av fruktan och flydde. Kvar blev bröderna som ensamma inte förmådde försvara sig.
   De tre bröderna fördes till ett främmande land och spärrades in i ett högt torn. Ej jord hade de under sina fötter, ej luft ovan sina huvuden, blott mörker omgav dem. Emellertid kom en falsk fader till bröderna och sökte locka dem med fagra löften.
   ’Varför fördrar ni ett liv i mörker? Bliv mina söner och ni ska få klättra uppåt i tornet men bliv mina fiender och ni ska tvingas ned i tornets djupaste inre.’
   De tre bröderna sutto ned och rådslog.
   ’Vi måste angripa den falske fadern’, sade den förste, ’ty blott så kan vi vår frihet åter få. Våra liv kan han ta men inte vår ära!’
   ’Vad är väl äran värd utan livet?’, sade den andre. ’Nej, låt oss hellre glömma vår ära och underkasta oss den falske fadern. Blott så kan vi vår frihet åter få.’
   ’Ingetdera synes mig gott’, sade den tredje. ’Låt oss hellre behålla både liv och ära genom att stilla finna oss i vårt öde. Blott tålamod kan ge oss friheten åter.’
   Bröderna kunde inte enas men ville heller inte splittras och de förblev rådlösa. Då uppenbarade sig en falsk broder och lovade dem falskeligen frihet. Den förste brodern reste sig och följde med den falske brodern. Den andre brodern reste sig och följde med den förste brodern. Den tredje brodern reste sig och följde med den andre brodern. Tillsammans angrep de den falske fadern och drev honom på flykten. Tornets väggar stod dock kvar och efter att förgäves ha sökt ett hål i dem fann sig bröderna tillbaka på samma plats som tidigare. Där väntade den falske fadern på dem, drev den falske brodern på flykten och dräpte den förste brodern.”

   Perdan suckade djupt och torkade en tår ur ögonvrån. Ale erinrade sig hur de själva följt Parators spår ut ur Saabahl, genom berg och öknar, bara för att åter hamna i den stora stenstaden. Var det detta lönlösa försök att bekämpa och undfly ödet som sagan syftade på? Vem var i så fall den falske brodern som lockat dem till detta fördärv? Och vem var egentligen den falske fadern som sökte locka dem i stället? Han avbröt dock inte tjänaren utan lät honom fortsätta.

   ”Därefter vände sig den falske fadern till de två kvarvarande bröderna och upprepade sitt fagra löfte.
   ’Varför fördrar ni ett liv i mörker? Bliv mina söner och ni ska få klättra uppåt i tornet men bliv mina fiender och ni ska tvingas ned i tornets djupaste inre.’
   De två bröderna sutto ned och rådslog.
   ‘Illa lönade det sig att gå mot fadern’, sade den andre brodern. ‘Låt oss hellre gå med honom.’
   ‘Illa lönade det sig att gå tillsammans’, sade den tredje brodern. ‘Låt oss hellre gå skilda vägar.’
   Den andre brodern reste sig då och följde med den falske fadern men den tredje brodern vände sig bort och de skildes från varandra.
   Åren gick och den andre brodern klättrade ständigt uppåt medan den tredje brodern sakta kröp nedåt. Så en dag hade den andre brodern nått tornets topp, varifrån han äntligen kunde skåda den falske faderns sanna anlete på himlavalvet. Högre upp kunde han inte komma och luft hade han ovan sitt huvud. Emellertid fann han då att han fortfarande inte kunde lämna tornet. Intet var hans så länge eftersträvade frihet värd.”

   Här rynkade Ale på pannan. Hade Parators stam splittrats efter återkomsten till Saabahl? Varför hade Perdans bröder i så fall följt den falske fadern? Varthän hade de sedan gått? Och bland vilka av dem fanns Minn? Han lyssnade spänt på fortsättningen.

   ”Samma dag hade den tredje brodern nått tornets botten. Längre ned kunde han inte komma och djup var hans förtvivlan. Då öppnade sig plötsligt en dörr och ett ljus föll på hans ansikte för första gången sedan fångenskapen. En vallgrav höll honom fortfarande fången men bortom vallgraven skådade han sina systrar, som en gång flytt och lämnat honom. Böjda var deras rygg under tunga kedjor.
   ’O olyckssystrar’, frågade den tredje brodern, ’vem har kedjat er så’?
   ’Blott vi själva’, genmälde systrarna, ’ty dessa kedjor är vår egen skam över att ha svikit vårt eget kött och blod. Blott förlåtelse kan befria oss.’
   ’Vår frihet offrade ni men också er egen frihet synes det mig. Men även det mest ondskefulla dåd kan vändas till något gott. Räck mig era kedjor och min förlåtelse ska ni få.’
   Syskonen spände så kedjorna över vallgraven och tillsammans återfick de sålunda friheten. Denna saga lär oss att tålmodigt fördra vårt öde och förlåta dem som gjort oss ont på det att vi en dag åter friheten ska få.”

   Här slutade Parators saga och Perdan tystnade. Nu kunde Ale inte längre hålla sig.
   ”Jag kom hit från Cindarell tillsammans med Minn”, utbrast han och gav en hastig beskrivning av hennes utseende. ”Vi färdades hit med Salassa och jag är övertygad om att hon sedan fördes bort som slav av Parator. Känner du till vad som hänt henne?”
   Perdan mötte stadigt hans blick men kunde bara medlidsamt skaka på huvudet.
   ”Det gläder mig att ni färdats med Salassa”, sade han. ”Deras återkomst förebådar också Cindars återkomst, ty när vi försonas med våra systrar kommer också vår fader att försonas med oss. Men till dess följer vi underkastelsens väg och bidar vår tid i slaveri. Att ta egna slavar vore oss därför främmande. Varför tror du att din vän förts bort av oss?”
   ”Därför att… därför att de som förde bort henne använde Cindars tecken. Minn gav mig också ett tecken när hon fördes bort, ett tecken på att de som förde bort henne hade med det gamla biblioteket att göra.”
   Den gamle tjänaren bleknade vid hans ord även Chandra tycktes beröras.
   ”Inget gott har kommit av det där biblioteket”, utbrast hon. ”Det var inte Cindars kunskap som förvarades där utan hädiska kunskaper och den eld som tog biblioteket var en försynens renande eld.”
   ”Det stämmer”, inföll Perdan. ”Det fanns de som inte ville vänta på Cindars återkomst utan själva sökte utöva gudomliga krafter. De har funnits allt sedan den tid då Cindar lämnade Cinda och det ord de använde om sig själva var världsformare eller mager. Med helbrägdagöranden, sinnesförvillning och kristaller med förmenta krafter sökte de fylla det tomrum Cindar lämnat. De dödades dock i samband med biblioteksbranden och finns inte längre bland oss.”
   Tjänarens ord drabbade Ale som ett slag i magen och han fick kämpa för att återfå andningen. Det lilla hopp som givits honom hade åter tagits från honom och han kunde inte annat än förtvivla. Han hade själv hört talas om dessa mager under sin vistelse på Cinda. Också där hade folk i förtvivlan över Cindars frånvaro vänt sig till magiker med fatala följder. Varför skulle då inte samma sak ha kunnat ske nu? Det var alltså inte köpmän som fört bort Minn utan magiker.
   ”Men er andra gren då?” försökte han. ”Kan inte de ha fört bort Minn? Var finns de?”
   ”Vi på den nedre grenen av Parators stam dolde vår tro och underkastade oss i väntan på Cindars återkomst. Saabahliterna lät oss därför stanna i staden och utföra de lättare arbetena. Våra bröder på övre grenen däremot framhärdade i sin tro och sökte Cindar trots att han icke finns i detta land. De fördes därför ut ur staden och sattes att utföra tunga sysslor på åkrar och i gruvor och kan finnas var som helst i Saabahl. Dock tror jag inte att det heller bland våra bröder finns mager ty magerna försvann redan innan våra grenar skildes.”
   Ale begravde ansiktet i sina händer. Varför hade han inte insett det tidigare? Minn hade ju betett sig på samma sätt i de gamla biblioteksruinerna som vid den gamla kultplatsen på Cinda. Det som hade skrämt honom men lockat henne hade inte varit vilken kunskap som helst utan magisk kunskap. Om det nu i Parators stam fanns sådana som ägnade sig åt magi måste de ha fattat intresse för Minn. Kanske hade de hållit biblioteket under bevakning i väntan på att den rätta skulle passera? Kanske hade de sedan inväntat ett ögonblick då Minn var oskyddad, då Ale inte kunde skydda henne? Åh, varför hade han låtit det hända?
   ”Jag kommer naturligtvis att göra allt som står i min ringa makt för att hjälpa dig”, försökte Perdan lugna honom. ”Som jag sa så är er ankomst med Salassa ett gott tecken. Om vi kan återfinna din vän och våra fränder är jag övertygad om att vår långa väntan kommer att få sitt slut.”
   ”Också klostrets väntan kommer att få sitt slut i och med Parators återfinnande och befrielse”, fyllde Chandra i. ”Er hemlighet är bevarad inom klostrets väggar och här kommer ni alltid att finna stöd.”
   Ale hörde dock knappt på deras ord. Vad nytta hade han väl av deras hjälp och stöd? Det var bara tomma ord som inte kunde följas av handling. Hur skulle han kunna hitta dem om inte ens deras bröder visste var de fanns? Hans sökande efter dem hade bara lett till att han förlorat Minn. Han kände sig mer maktlös än någonsin och han förmådde bara stirra tomt framför sig. Det blev till slut Toreld som fick söka få liv i honom.
   ”Du har inte sovit på hela natten”, sade han. ”Låt oss återvända till Ummar så att du får vila ut. Sedan blir det lättare att se saken an.”
   Ale kände att han ville betacka sig för deras medlidande. Det kunde ändå inte göra något för honom. Men det var sant att han var trött och han lät sig därför villigt ledas tillbaka till köpmannens hus av Toreld och Perdan.
   När de åter trädde in i köpmannens hus fann de att Ummar och Salah ännu var försjunkna i sin affärsdiskussion. Mellan dem låg ett par kristaller som de synade med kännarmin. Åsynen av kristallerna fångade av någon anledning Ales uppmärksamhet. Det var som om de försökte säga honom något och trots sitt missmod och sin trötthet kunde han inte låta bli att fråga om dem.
   ”Vad är det där för något?” undrade han.
   Hans fråga besvarades med ett bländvitt leende från Salah.
   ”Det är vårt nya affärsprojekt”, sade han, uppenbarligen glad åt att få berätta om dem. ”Det här är solstenar från norr som vi hoppas kunna slipa här och byta mot mer värdefulla ting i söder.” Han gav honom en övertydlig blinkning. ”De är förstås inte mer värda än färgat glas men det vet inte hedningarna om.”
   Solstenar? Var hade han hört om dem förut och varför kändes det så viktigt? Det hade väl varit under Ummars fest som någon av gästerna fört dem på tal och han hade talat om...
   ”Övernaturliga krafter!” utbrast Ale. ”Sa inte den där byggherren att de där kristallerna besitter övernaturliga krafter?”
   ”Du tänker på Kharem”, svarade Salah. ”Jo, han talade om hur förslagna köpmän börjat utnyttja slavarnas vidskepelse för att pracka på dem dessa billiga stenar med god förtjänst. Nu ämnar vi ta oss in på denna lukrativa marknad.”
   Ale visste bättre än så. Ummars tjänare Perdan hade ju berättat om hur magikerna fordom sökt locka folk med magiska kristaller. Rivas magiker hade sökt de gamla gudarnas krafter så varför skulle då inte Saabahls magiker ha sökt krafter hos dareiernas gamla solgud? Kanske hade de lärt sig magi av flyktingarna från Cinda, kanske hade de funnit gamla böcker efteråt. Det kunde förklara varför han sett dem nyttja Cindars tecken när de förde bort Minn. Det var inte mycket till hopp, det insåg han också i detta känslosamma tillstånd, men det var det enda han hade.
   ”Var finns de?” avbröt han därför otåligt. ”Var finns köpmännen?”
   ”Ah, du är klok som söker lära känna dina konkurrenter”, svarade Salah. Tyvärr är slavarna förtegna om sina leverantörer men handelsvarorna har vi kommit över och vi är övertygade om att vi kan konkurrera med kvalitet…”
   ”Varför är du så nyfiken på dessa köpmän?” insköt Ummar, som inte undgått att notera Ales intresse.
   ”Kan vi då aldrig återgå till vårt affärsprojekt?” suckade Salah men tystades åter av sin värd.
   ”Därför att...”, svarade Ale tvekande, ”... därför att jag tror att Minn har köpts av dem.”
   Ummar såg först ut att vilja fråga ut Ale om hur han nått denna slutsats men Salah hann före.
   ”Billiga kristaller kan jag förstå att man säljer till slavar men dyra slavinnor”, sade han intresserat. ”Vet du vilket pris hon betingar och vilka medel slavarna förfogar över?”
   Ale knöt i smyg sina nävar över köpmannens okänsliga ord. Han talade inte om en handelsvara utan om Minn. Ale var tvungen att berätta mer.
   ”Jag tror inte att de är köpmän”, sade han. ”Jag tror att de är trollkarlar och att de ämnar använda henne i sina riter.”
   Vid hans ord höll Salah tillbaka ett skratt men Ummar såg med ens bekymrad ut.
   ”I så fall är hon likväl förlorad för oss”, sade han, ”ty allt som rör trolldom är belagt med dödsstraff och dess utövare verkar därför i det fördolda. Inte ens den allseende rådgivaren Sol och Måne har lyckats finna och utrota denna vidskepelse.”
   ”Också jag har förlorat en slav...”, försökte Salah inflika men Ale lyssnade inte längre utan sjönk ihop med ordet ‘förlorad’ ringande i öronen.
   ”Kan vi inte... själva försöka leta efter dem… och henne?” undrade han matt.
   Ummar skakade på huvudet.
   ”Den senaste tidens rykten har stängt gränserna för främlingar och bevakningen är hård. Det blev du själv varse under er resa längs floden. Inte ens vi handelsmän kan färdas utan tillstånd godkända av Sol och Måne.”
   ”Och dessa tillstånd är dyra”, muttrade Salah men där här gången tog ingen notis om honom. I stället lade sig en tung tystnad över bordet, en tystnad som bröts från oväntat håll.
   ”Det finns ett sätt”, utbrast plötsligt Toreld, som dittills suttit tyst en lång stund. ”Midsommarspelen. Segraren vinner frihet för två. Ale är redan fri så om någon av oss segrar så kan vi be om Minns frihet. Den Högste Tjänaren kan sedan inte avböja vår hjälp att finna dessa trollkarlar och bland dem också Minn.”
   ”Oss?” undrade Ummar. ”Skulle Halim kämpa på arenan?”
   ”Han har av egen vilja tagit Nuba’hs plats. Vi kommer att kämpa för varandra.”
   ”Om han har tagit Nuba’hs plats måste hans prispengar tillfalla mig”, insköt Salah hoppfullt men inte heller nu fick han Ummars uppmärksamhet.
   ”Lika hög som vinsten är vid seger, lika hög kan förlusten bli”, sade han. ”Arenan är en farlig plats.”
   ”Jag såg hur han kämpade mot hydran och hur villigt han gick mot människojägarna”, insisterade Toreld. ”Jag kämpar gärna vid hans sida.”
   Köpmannen försökte komma med invändningar men Ale förekom honom.
   ”Jag är inte rädd för arenan”, sade han med en bestämd ton som inte öppnade för några motargument. ”Jag vill kämpa, för Minn och för Cindarell!”
   ”Då är saken avgjord”, konstaterade Salah belåtet. ”Jag ska utverka så att ni får kliva in på arenan redan i morgon. Det fanns platser över senast jag hörde.”
   ”Så tidigt?” utbrast Toreld förvånat.
   ”Ja, på grund av ryktena så har de styrande sökt lugna folket på många sätt, så också genom att både tidigarelägga och utöka spelen. Djurkamperna avslutades redan när ni var borta och förkamperna till vapenkampen pågår just nu för fullt. Spelen fortsätter därefter med en flottkamp och finalen lär bli en iscensättning av Dareions fall vars like aldrig skådats i Saabahl. Hurdana är era sjökunskaper förresten?”
   ”Och jag som tränat för vapenkampen hela året”, sade Toreld och tog sig lättat för pannan. ”Om jag hade missat den hade jag fått vänta ett helt år till. Vilka är dessa rykten egentligen?”
   ”För det första så har mystiska händelser i Gamla Dareion väckt oro för motståndsrörelser”, började Ummar men avbröt sig kort för att ge sin kollega en förebrående blick som fick denne att krympa ihop.
   ”Jag nöjer mig med hälften av prispengarna”, fick Salah fram.
   ”Vidare nådde oss så sent som i morse rykten om att en gammal kungagrav skändats, rykten som sätts i samband med just denna förbjudna trolldom som Ale tror sig vara på spåren. Sol och Måne leder personligen undersökningarna och drakoniska lagar har stiftats. Minns mina ord, detta bådar inte gott för Mokhatar um-Saals styre.”
   ”Då har vi hur som helst ingen tid att förlora”, sade Toreld och reste sig upp. ”Ale, se till att vila nu ty vi har ingen tid att förlora. Vi måste träna för arenan.”


17. Biblioteket

   ”Kunskap är makt. Makt är okunskap.”

   Ur Bibliotekariens ed, en ed som Cindarells bibliotekarier svär

   Minns respekt för bibliotekarierna minskade för varje steg som hon tog. De hade släpat sig fram genom öknen hela natten och trots att solen snart stod som högst på himlen så gjorde de ingen ansats att stanna och vila. Nog måste de väl ha lämnat alla förföljare bakom sig vid det här laget? Hennes skor var fulla av sand, hennes tunga var torr som fnöske och hennes kläder var genomblöta av svett. Om hon inte föll ihop av törst eller utmattning innan dess så skulle hon frysa ihjäl om hon tvingades uthärda ännu en kall natt utomhus.
   Vad var det här för magiker egentligen? Kunde de inte använda sina krafter till att färdas bekvämare eller skydda dem mot öknens bistra klimat? Var något så enkelt som lite mat och dryck bortom deras förmåga? Nu såg de lika hjälplösa ut som vilka ökenvandrare som helst. Nej förresten, de såg ännu mer hjälplösa ut, lika bortkomna som fiskar på land. Symbolikern spanade förgäves efter landmärken bland de ändlösa sanddynerna, sensorikern försökte tvärtom avskärma sina sinnen genom att dra ned kåpan över ansiktet med resultatet att han gång på gång snubblade och mentalisten tycktes plågas av en bultande huvudvärk och ragglade fram som vore hon bakfull. Till slut kunde Minn inte längre hålla sig.
   ”Varför gör ni inget?” utbrast hon.
   ”Tig!” befallde mentalisten, men utan att orka sätta lika mycket kraft bakom ordet som tidigare.
   ”Nej, det tänker jag inte göra längre. Varför använder ni inte er magi till att ta oss ur den här knipan?”
   ”Du vet mycket väl att vår utrustning blev kvar i båten. Vi behöver få kontakt med vår kollega som har mer utrustning.”
   ”Vad behöver ni för utrustning? Trollstavar och flygande kvastar? Vad väntar ni på egentligen?”
   ”Tig!” upprepade mentalisten, lika orkeslöst som tidigare. Men Minn lydde inte nu heller.
   ”Ni kunde ju se att jag fanns hos de där människojägarna. Då kan ni väl se var er kollega finns någonstans.”
   ”Hur skulle det gå till?” flämtade sensorikern. ”Utan svavelstickor kan vi inte göra upp eld och utan eld kan vi inte göra några röksignaler.”
   Röksignaler? Var det simpla röksignaler som utgjorde sensorikerns fjärrseende?
   ”Varför använder ni inte flinta och stål i stället? I öknen finns ju gott om flinta.”
   ”Flinta ja men inte stål.”
   ”Den här då?” sade Minn och drog fram den medaljong som de fäst runt hennes hals.
   ”Hon använder Höga Språket mot oss!” utbrast symbolikern och satte händerna för öronen. ”Låt henne inte övertala oss att ta av henne skyddssymbolen.”
   ”Vad är det för dumheter. Jag talar mitt eget språk och den här symbolen har lika lite kraft som era fåniga tecken.”
   ”Du ljuger”, fräste mentalisten. ”Jag har själv sett hur resande från ditt land lyder era prästers ord och följer deras tecken och symboler.”
   ”Men...”, stammade Minn, för ett ögonblick ställd av hennes ord, ”det är ju inte magi, det gör vi inte för att vi måste utan för att vi vill.”
   ”Fler lögner! Det finns ingen fri vilja. Alla människans handlingar är reaktioner och den behärskar människan som vet att stimulera dessa reaktioner.”
   ”Jag ljuger inte. Den här symbolen hindrar mig inte från att använda mina krafter om jag hade velat det.”
   ”Vilket skulle motbevisas. Du vill men du kan inte.”
   ”Jag... jag kan inte därför att... det vet ni mycket väl. Varför skulle ni annars kalla mig...?” Minn var så rasande att hon inte kunde förmå sig att avsluta meningen
   ”Mor Vana?” fyllde mentalisten i med en lömsk glimt i ögat.
   Mentalistens ord fick Minn att blekna och glömma all sin ilska. Vad i all världen menade hon? Det kunde väl inte vara...? Hennes reaktion gav mentalisten förnyad kraft och hon fortsatte obönhörligt sitt verbala angrepp.
   ”Mor Vana”, upprepade hon. ”Du kan inte längre förneka det Höga Språkets makt. Vi känner ditt namn, Mor Vana. Du kom från det yttersta Norden och då bländade du oss med dina trollkonster. Men inte nu, nu känner vi dig.”
   Morvana. Namnet träffade henne som ett slag i ansiktet. Än en gång hade den hämndlystna trollkvinnan korsat hennes väg. Den första gången hade hon lärt känna sig själv när det visat sig att de båda behärskade den sinnesförvillande magins krafter. Den andra gången hade hon lärt känna sin fader alvkonungen när det visat sig att de båda varit halvblod. Nu hade de bådas vägar korsat dessa bibliotekariers vägar. Vad hade ödet i beredskap den här gången? Hon vågade knappt fråga.
   ”Hur?” var allt hon fick fram.
   ”Ni trodde alla att ni lyckats hemlighålla era namn. Du, din havande syster, Demagogen, Lismaren, Svärdsdråparen. Men din tjänarinna avslöjade dig. Vi spårade henne till klostret i Saabahl och där lärde vi känna både hennes och ditt namn. Ja, det var din egen tjänarinna Chandra som, okunnig om namnets makt, gav bort det då och gav bort det åter nu. Det var slutligen våra Höga Runor i biblioteket som avslöjade dig och våra Höga Tecken i himlen som avslöjade att du infångats av människohandlarna.”
   ”Sluta!” utbrast Minn förtvivlat men mentalisten fortsate obönhörligt.
   ”Våra allseende ögon såg dig i det gamla biblioteket, våra allhörande öron hörde hur du begav dig ut i öknen för att följa oss och våra allerstädes närvarande händer fångade in dig. Ditt förflutna har hunnit ifatt dig och tiden är kommen för dig att svara för dina brott. Erkänn att du har varit här förut och förbind dig att följa oss vidare! Underkasta dig Namnets makt!”
   Men hennes ord var överflödiga på Minn och hon hade redan sjunkit ned på knä, inte på grund av ordens makt utan på grund av ordens innehåll. Morvana och Moder Vana var en och samma person. Hon hade varit hos bibliotekarierna och inte bara hon utan också hennes ‘havande syster’. Det kunde bara vara Minns mor och Minn själv som avsågs. Vilka de andra var visste hon inte men ett visste hon och det var att det inte fanns någon återvändo längre. Hon måste göra det. Minn vände upp sitt rödgråtna ansikte mot mentalisten.
   ”Ja”, sade hon. ”Jag har varit här förut och jag följer er.”
   Mentalisten nickade nöjt och vände sig till de andra.
   ”Tag av henne Den Heliga Symbolen och kalla på vår kollega. Men glöm inte att återbörda den sedan. Än är vi inte tillbaka i Biblioteket.”
   Minn stirrade tomt på dem medan de gjorde upp eld. Biblioteket. Det var alltså dit Moder Vana och hennes mor hade begett sig för ‘den andliga vägledningen’ och den nuvarande abbedissan Chandra hade följt med dem. Varför hade hon hållit tyst om detta för Minn? Vad hade de gjort i Biblioteket som väckt bibliotekariernas vrede? Var det rent av hon som avslöjat för bibliotekarierna att Minn återvänt till Saabahl och varför då i så fall? Om och när Minn kom tillbaka till Saabahl så hade hon mycket att fråga henne. Nu hade hon emellertid inget annat val än att följa med bibliotekarierna till Biblioteket, den plats dit hennes mor hade begett sig och där kanske hon själv hade fötts.
   När röksignalerna sakta steg upp mot himlen och medaljongen åter fästs kring Minns hals vände sig mentalisten till henne med ett elakt leende.
   ”Beskåda nu er magi, demaskerad, analyserad och tillämpad av bibliotekarierna. Vi har inte bara bevarat er kunskap utan också lärt oss den och vidareutvecklat den. För lekmannen är sinnena begränsade men för bibliotekarierna är de gränslösa. Inget är så litet att det inte kan uppfattas med synförstärkande glas och inget är så avlägset att det inte kan uppfattas ovanför horisonten. Det var medelst röksignaler som människohandlarna meddelade oss att de funnit dig och det är medelst röksignaler som vi nu meddelar vår distraherade kollega vår position.”
   ”Men sinnena kan inte blott förstärkas utan också förvillas”, fyllde sensorikern i, tydligen mån om att också få ståta med sina kunskaper. ”Genom destillering av jästa drycker skapas substansen spiritus som förvränger verkligheten hos den som inmundigar den. Det var så vi bedrog människohandlarna så att vi kunde återta vårt guld.”
   ”Menar ni vanlig sprit?” undrade Minn förvånat. ”Det är ju inte magi utan bara berusning. Men varför gjorde ni det?”
   ”Jaså, den kunskapen har nått också ert primitiva land”, sade mentalisten och ryckte på axlarna. ”Hur som helst så har inte vår kollega elementarikerns alkemiska experiment utfallit så väl ännu så vi var tvungna att återta guldet innan det återgick till sin ursprungliga form.”
   ”Emellertid är inte illusionism ett tillräckligt medel för att nå detta mål”, lade symbolikern till. ”Man måste också förstå symbolernas makt. För de vidskepliga människohandlarna är himlakropparnas förmörkelser viktiga omen. Genom att berätta om månens inverkan på vattennivån kunde vi väcka flodfolkens välkända oro för översvämningar och det räckte sedan med en månförmörkelse för att skapa panik bland dem.”
   ”Var det ni som åstadkom månförmörkelsen?” frågade Minn motvilligt imponerad. Hennes fråga möttes dock bara av torra skratt.
   ”Naturligtvis inte”, svarade mentalisten överlägset. ”Himlakropparnas rörelser råder ingen över. Däremot kan vi bibliotekarier förutse dem. Vi förutsåg denna månförmörkelse och infogade den i vår plan precis som vi har förutsett midsommardagens solförmörkelse.”
   Minn tystnade och begrundade svaret. De här människorna kände tydligen till magi i teorin, antagligen genom den kunskap som Parator fört med sig från Cinda och som bibliotekarierna sedan bevarat sedan det gamla biblioteket brunnit ned. Men som praktiker var de fullständigt okunniga om krafterna bakom magin utan sökte efter naturliga förklaringar i stället. Icke desto mindre besatt de färdigheter långt bortom dem som fanns i Cindarell och mot sin vilja blev hon mer och mer nyfiken på vilken kunskap som nu fanns i det nya bibliotek som de var på väg till.
   Röksignalerna gav verkligen resultat ty kort efter mörkrets inbrott närmade sig ett ljussken österifrån. Av bibliotekariernas lättade miner att döma var det deras länge saknade kollega som nu äntligen anslöt sig till dem. Kanske var det något i ljusets färg eller rörelser som sade dem det, kanske var det helt enkelt så att ökenvandrare normalt inte färdades nattetid. Det enda Minn kunde vara säker på var att deras kännedom inte hade med magi att göra. Hur mentalisten kunnat veta att kollegan var distraherad fick hon emellertid snabbt svar på.
   Det som nu närmade sig var inte en välordnad karavan utan fem lösspringande kameler, en med den lykta vars sken varskott om ankomsten. Först senare, när bibliotekarierna med möda och irritation samlat ihop djuren, trampade en märklig skepnad in i deras läger. Kåpan var likadan som de övriga bibliotekariernas med den skillnaden att färgen var klarröd och huvan tillbakadragen så att kvinnans ansikte syntes tydligt. Den släta huden vittnade om att hon inte gammal men trots det var håret alldeles vitt och det spretade åt alla håll. Kåpans smuts och revor skvallrade vidare om att hon fallit av sitt riddjur både en och två gånger. Hennes yttre tycktes dock inte bekomma henne utan all hennes uppmärksamhet var riktad mot en blomkruka som hon bar i sin famn.
   ”Välkommen, vördade animist”, sade mentalisten kallt.
   Animisten tittade upp och synade dem med uppspärrade ögon, som om hon först nu insåg att hon inte var ensam. Någonting i hennes ögon störde Minn men hon kunde inte sätta fingret på det.
   ”Jag har gjort en stor upptäckt”, utbrast hon. ”Kameldynga är den magiska hemligheten som får växter att gro till och med i öknen.”
   Minn funderade på om hon skulle påpeka att enkla bönder känt till den hemligheten i årtusenden men insåg det lönlösa i det.
   ”Hade det inte varit bättre att hålla reda på kamelerna i stället för deras dynga? Vi har väntat länge på dig.”
   ”Låt kamelerna få göra som de vill. När de blir törstiga kommer de alltid tillbaka till mig.”
   Mentalisten suckade och lämnade ämnet.
   ”Vi fann Mor Vana men blev förföljda vid pyramiden och måste återvända till Biblioteket snarast.”
   Animisten vände blicken mot Minn och hennes ögon spärrades upp än mer.
   ”Är detta Mor Vana”, yttrade hon förundrat. ”Inte en dag ser hon ut att ha åldrats. Måhända är min teori om att det yttersta Nordens köld bevarar liv sann. Säg, fröken, skulle jag kunna få ta ett vätskeprov för att analysera balanserna...”
   ”Snarast!” upprepade mentalisten otåligt.
   ”För all del, för all del”, skyndade sig animisten att säga. ”Vi kan ge oss av genast. Om ni bara tar varsin svamp...”
   ”Inga fler svampar”, avbröt mentalisten bestämt. ”Vi behöver sova för att hålla kropp och själ sunda.”
   ”Dumheter”, svarade animisten och stoppade något i munnen. ”Jag har då aldrig tagit någon skada.”
   Minn insåg med ens vad som hade stört henne. De stirriga ögonen hade dittills inte blinkat en enda gång. Hur som helst så tog animisten första vakten och var också den som hade den när Minn vaknade nästa morgon. Hur bra vakthållningen hade varit var emellertid en annan sak, hennes uppmärksamhet tycktes riktas mot än det ena, än det andra, men aldrig omgivningarna.
   Efter ett hastigt morgonmål bröt de upp och fortsatte österut. Ibland kunde Minn skymta andra ökenresande bortom sanddynerna på deras vänstra sida så hon antog att de red jäms med en karavanled men bibliotekarierna var noga med att inte komma för nära.
   Efter några dagar reste sig berg vid horisonten och bibliotekarierna styrde stegen ditåt. Snart kom de fram till en väldig klippa med lodräta sidor och en vidsträckt platå högst upp. Den tycktes inte alls höra till landskapet utan kändes mer som en väldig flat sten som en jätte släppt ned bland de annars så ändlösa sanddynerna. Hennes sällskap följde klippan medsols tills de nådde skuggsidan, där en stor och lummig oas bredde ut sig. Den karavanled som Minn anat att de följt anslöt till oasen och längre bort kunde hon skymta såväl folksamlingar som tält.
   Bibliotekarierna styrde emellertid inte stegen mot dem utan mot en liten fristående källa, alldeles intill den märkliga och mäktiga klippan. Minn noterade nu att klippväggen inte längre var slät utan genomborrad av hål, alldeles för jämna för att vara naturliga. Kunde det också vara bosättningar? Människojägarna hade ju bott i liknande grottor. Men varför såg hon i så fall inga rörelser bland dem?
   De satt av i källan och överlät kamelerna åt animisten, som i sin tur ledde dem bort mot oasen. Var det där biblioteket än låg så behövde de tydligen inte kameler för att nå det längre. Hon sneglade åt mentalisten för att se vart de skulle härnäst men denne gestikulerade bara otåligt tillbaka.
   ”Du minns vår väg, Mor Vana”, sa hon och pekade mot vattnet. ”Gå nu.”
   Minn ville genmäla att hon varken mindes vägen eller hette Mor Vana men avstod uppgivet. Om de inte hade förstått det tidigare så skulle de inte göra det nu heller. Men vart menade mentalisten att hon skulle gå egentligen? Plötsligt drog hon sig till minnes den text hon läst i det gamla biblioteket i Saabahl. Hur hade den lytt? ‘Där vinden blåser bort spår i mark och vattnet skyddar från elden stark.’ Var det den här platsen som avsågs? Ökenvinden skulle snart ha avlägsnat deras spår och vattnet, det vatten som skulle skydda Biblioteket mot ännu en brand, var det det här vattnet?
   Hon doppade prövande en fot i vattnet där mentalisten hade pekat. Den mötte inte lös sand utan fast sten. Det fanns en trappa dold under vattenytan! Mentalisten nickade nöjt för sig själv, som om hon än en gång fått sina ord bekräftade, men den här gången iddes Minn inte ens bli arg. Hon var nu bara några få steg från det bibliotek där Cindas gamla magikunskaper ännu bevarades!
   Trappan fortsatte ut i vattnet, hela tiden nedåt, och snart kunde Minn inte längre hålla huvudet ovanför ytan. Hennes kropp ville återvända upp men hennes händer fann räcken att hålla i sig och hennes fötter kunde fortsätta. Kort därpå vände trappan uppåt igen och när hon åter bröt ytan fann hon sig inte längre vara vid oasen. Ljuset som föll över henne var inte solens ljus utan lysande kristallers ljus och den bergvägg som hon haft framför sig hade nu ersatts av stenväggar på alla sidor om henne. Hon befann sig i själva klippan, i ett rum dolt för yttervärldens blickar.
   Bibliotekarierna var ännu bakom henne men hon var ändå inte inte ensam i rummet ty plötsligt bröt en olycksbådande röst tystnaden.
   ”Jag är nekromantikern”, sade den genom skuggorna med betoning på varje stavelse. ”Välkommen, Mor Vana, välkommen åter till Biblioteket.”


18. Arenan

   ”Vinn publiken och du vinner striden.”

   Gammalt arenaordspråk

   När Ale trätt ut genom träporten och den slagits igen bakom honom hann eftertanken äntligen ikapp honom. Vad var det egentligen han hade gett sig in i? En väldig sandbeströdd yta bredde ut sig framför honom, så plan och så jämn att det påminde om ett stilla hav. Runt denna yta sträckte sig en lång stenmur av dubbel manshöjd vars bortre ände var så långt borta att Ale bara kunde ana den. Men det var vad som fanns ovanför denna mur som verkligen tog andan ur honom.
   Rad efter rad med åskådare ringlade sig runt den öppna ytan, likt en orm som ringlat sig runt sitt byte. Bakom varje rad fanns ännu en rad, något högre än den föregående, och så många var raderna att de bakersta tycktes nå ända upp till himlen. Så många människor hade han aldrig förr sett på en och samma gång. Fanns det ens så många människor i Cindarell? Alla ansikten tycktes vara vända mot honom och han fick känslan av att befinna sig längst ned i en grop som höll på att fyllas med kvävande sand. Ale hade trätt ut på Saabahls arena.
   En knuff i ryggen väckte honom ur tankarna.
   ”Gaska upp dig”, sade Toreld käckt. ”Du måste visa alla att du äger arenan, annars har du förlorat innan striden ens börjat.”
   ”Jag anade inte att den skulle vara så stor”, mumlade Ale.
   ”Desto större blir segern”, svarade hans landsman och började slå sitt svärd mot sin sköld samtidigt som han utstötte cindariska svordomar mot publiken. Hans ord och handlingar möttes med ett rungande bifall.
   ”De förstår inte orden men väl innebörden”, skrockade han. ”De vill ha blod och förstår att jag tänker ge dem det. Kom igen nu, stå inte bara där som en säck potatis.”
   Ale försökte följa Torelds exempel men utan att lyckas uppbåda någon större entusisam. Hemma i Cindarell hade han visserligen segrat i tornerspelen under Konungens fred men det hade varit med sitt vapen och sina färdigheter, inte med sådana här apkonster. Vad skulle greve Gyls och de andra stormännen ha ansett om detta spektakel? Nu förmådde han varken lura sig själv eller åskådarna ty de svarade med burop så kraftiga att Toreld ofrivilligt tog ett steg åt sidan, som för att ta avstånd från Ale.
   ”Skärp dig!” väste han. ”Du kan inte slåss både mot motståndarna och publiken.”
   ”Jag föredrar att låta mitt svärd tala.”
   ”I så fall behöver du ett större svärd.”
   Toreld skyndade vidare mot deras anvisade plats mitt på ena långsidan under det att arenakämpar fortsatte att välla in på arenan och motta publikens dom. Han hade förklarat för Ale att den första kampen var martyrernas kamp, den kamp då de värdiga skulle skiljas från de ovärdiga. Fyrtio kämpar skulle möta varandra för att symbolisera det fyrtio år långa uppvaknandet. De åtta som stod längst skulle befinnas värdiga att fortsätta kampen likt de åtta martyrer som kämpade och dog för den Förste Tjänaren Marekh um-Saal. Detta var den sista av flera liknande kamper innan det var dags för alla de värdiga kämparna att göra upp om slutsegern man mot man. Ale var viss om att han skulle kunna reda sig mot en ensam motståndare men skulle han klara fyrtio?
   ”Var lugn och förivra dig inte”, påminde Toreld honom om, som om han hade hört Ales tankar. ”Men var heller inte överdrivet försiktig, annars får vi både publiken och övriga motståndare mot oss. Minns hur vi slogs mot hydran.”
   Ale nickade sammanbitet. Inte ta några onödiga risker. Täcka varandras ryggar. Låta snabba utfall följas av säkra tillbakadraganden. Till varje pris undvika egen blodspillan för att orka fortsätta kämpa. Han och Toreld hade tillsammans övat på detta under hela gårdagen. Så länge de höll ihop skulle ingen ensam kunna rå på dem. Men vad skulle hända om andra också höll ihop, om de ställdes mot tre, fyra eller fem motståndare på en gång? Toreld hade sagt att så stora allianser sällan överlevde sig själva då bara två kunde vinna frihet. Men han hade inte svarat på Ales fråga.
   Innan Ale hunnit upprepa frågan lade sig plötsligt en tystnad över arenan. Alla de fyrtio arenakämparna hade intagit sina platser längs sidorna och åskådarnas blickar vändes mot en pampig del av läktaren, rakt mittemot Ale och Toreld. På den satt förnämt klädda män med långa skägg och allvarliga miner men också två män som Ale sett tidigare. Den ene var en rundnätt, mustaschprydd man som låg snarare än satt på en hög av mjuka kuddar och den andre var en maskerad man i en kåpa som glittrade ikapp med solen. Saabahls Högste Tjänare och hans rådgivare hade anlänt till arenan.
   ”Var beredd”, väste Toreld samtidigt som Mokhatar um-Saal gjorde en avmätt gest åt Sol och Måne till. Denne höjde i sin tur sin arm och sänkte den sedan hastigt.
   Det var tecknet till att kampen skulle börja. Med ett vrål störtade kämparna ut mot arenans mitt och det dröjde inte länge förrän också åskådarna instämde i det. Ale gjorde en ansats att springa ut han med då hans medkämpe skrek ut en befallning åt honom.
   ”Sidan!” var det enda ordet Ale hörde men det räckte för att han instinktivt skulle höja sin sköld. Ögonblicket efter for en dolk in i den och blev sittande.
   Ale vände sig åt det håll varifrån dolken kommit och såg hur en maskerad och helt svartklädd man drog två nya dolkar. I stället för att rusa ut mot de andra kämparna hade han valt att stanna kvar och i stället anfalla kämpen närmast sig, som råkade vara Ale!
   Han hann emellertid inte fullfölja sina avsikter ty kämpen bakom honom, en väldig barbröstad barbarkrigare, hade kommit på samma idé och begravde nu sin yxa djupt i dolkbärarens rygg.
   ”Här gäller inget rent spel!” ropade Toreld bakom honom. ”Skynda dig nu, den som står stilla faller först.”
   Flera kämpar hade verkligen redan fallit och från flera av dem stack dolkskaft och pilar ut ur de livlösa kropparna. Avståndsvapen i en kamp man mot man! Det bröt mot allt Ale lärt sig om ridderlighet hemma i Cindarell. Hans medkämpe hade sannerligen rätt, här gällde inget rent spel. Samtidigt kunde han inte låta bli att förundra sig över det skedda. Han såg inga pilbågar bland de andra kämparna och förvånansvärt många hade träffats i ryggen trots att ingen längre fanns bakom dem. Hur hade det gått till?
   Men det fanns ingen tid att fundera över det. De befann sig nu i närstrid och ansattes omedelbart av fiender. Ale intog som överenskommet position bakom Torelds rygg så att de båda kunde fokusera på fienderna framför dem. Ales förste motståndare var inte mycket mer än en pojke, säkert flera år yngre än Ale, som krampaktigt höll i en alldeles för stor träklubba försedd med rostiga och krokiga spikar. Vad hade han här att göra? Han bar ju inte ens någon rustning.
   Ale tvekade men pojken rusade trots det mot honom med klubban höjd så högt över huvudet att det oskyddade bröstet blottades fullständigt. Anfallet var inte bättre än att Ale kunde använda sin sköld både till att avvärja det och sedan stöta omkull sin motståndare. Svärdet lät han dock ännu vila i sin hand.
   Pojken kom emellertid snabbt upp på fötter igen och gick till förnyad attack. Den här gången gav Ale honom ett hugg med svärdets flata sida, inte för att skada honom utan för att visa honom hur oskyddad han var. I Cindarell hade detta räckt för att hans motståndare skulle erkänna sig besegrad men inte här. Pojken fortsatte envist att anfalla och från läktarna hördes spridda burop.
   Till slut såg Ale sig tvungen att ge sin motståndare blodvite. Han tog ett snabbt steg åt sidan, lät klubban slå i marken bredvid honom och rispade upp pojkens ben. Det var bara ett ytligt sår men effektfullt och vissa av buropen övergick nu i uppskattande applåder. Också på pojken fick såret en stor effekt. Han släppte vapnet, grep om benet med båda händerna och rullade skrikande runt i sanden.
   Ale kunde inte låta bli att tycka synd om honom. Vilken förtvivlan kunde ha drivit honom till att söka vinna sin frihet på arenan? Han var uppenbarligen inte ämnad för strid men hade ändå valt lägga sitt liv i en vågskål som omöjligen kunde tippa över i hans favör. Ale sparkade undan träklubban och hötte med svärdet åt sidan till. Friheten skulle ha inte få men livet skulle han åtminstone få behålla.
   ”Gå hem igen”, sade han med trött röst.
   Orden hade varit mest för egen del men de fick ändå pojken att tystna och titta upp mot honom. Vad var det i hans blick? Skräck, förvåning, tacksamhet eller något mer? Hans läppar rörde sig men han var för utmattad för att själv få fram några ord. Var det Ales tal eller åtbörder han hade förstått? Ville han nu svara och i så fall med vad då?
   Det fick Ale emellertid aldrig veta det ty i detsamma hörde han ett skrik bakom sig som fick honom att glömma allt annat. Det var Toreld som skrikit och när Ale snurrade runt såg han hur hans stridskamrat gått ned på ett knä. Också från hans ben rann det blod, betydligt ymnigare än det som hade runnit från pojkens ben, och upphovet till såret stod framför honom. En högrest barbarkrigare, samme som sänt dolkkämpen i döden vid kampens början, stod böjd över Toreld med en ännu bloddrypande yxa i handen redo till hugg.
   Ale reagerade blixtsnabbt, tog ett hopp förbi sin stridskamrat och tog det hugg som skulle ha träffat honom mot sin egen sköld. Barbarkrigaren svor till, höjde sin yxa på nytt och svingade den mot Ale från sidan. Ale var dock beredd och hoppade undan, bort från både sin motståndare och från Toreld, samtidigt som han retfullt efterapade det missade hugget med sitt eget vapen.
   Hans åtgärder fick önskad effekt, barbarkrigaren blev rasande och glömde helt bort Toreld för att i stället följa efter Ale. Ale i sin tur drog sig tillbaka mot långsidan under det att han parerade det ena besinningslösa hugget efter det andra. Hans motståndare var längre än han själv och nådde längre med sitt vapen. Han skulle inte kunna komma åt honom och samtidigt se upp för andra motståndare. Hans enda hopp låg därför i att inta en mer skyddad position och en sådan position fanns i portprånget under den Högste Tjänarens läktare. Det var arenans största port, kanske ämnad för hästspann och stridsvagnar, och den skulle ge Ales svärd tillräckligt med svängrum samtidigt som barbarkrigarens yxa skulle få svårare att träffa honom.
   Ale hann emellertid aldrig fullfölja sin plan ty plötsligt träffades han av något hårt i huvudet. Det svartnade för hans ögon och han kände hur en varm, tjock vätska rann ned bakom örat på honom. Som genom en dimma skymtade han hur barbarkrigaren vände sig mot publiken, svängde sin yxa i luften som för att tacka dem för något, och sedan gjorde sig beredd att sänka den i den nu försvarslöse Ales bröst.
   Men så hände ännu en oväntad sak. En lerklump av sand och torkat blod träffade barbarkrigarens ansikte från sidan och fick också honom ur balans. I ögonvrån kunde Ale skymta hur den pojke som han fällt satt ned på marken ganska nära dem, tydligen hade han lyckats kravla ända dit, och nu gjorde sig beredd att kasta ännu en lerklump. Barbarkrigaren uppgav ännu ett ilsket vrål samtidigt som han frenetiskt gnuggade sanden ur ögonen. Om det var riktat mot honom eller pojken tänkte Ale inte vänta för att få reda på. Han lät skölden falla till marken, satte båda händerna till svärdet och tryckte med all kraft in det i sin motståndares bröst.
   Barbarkrigaren stirrade förvånat på honom men ögonen hade redan fråntagits allt liv och han hann aldrig besvara Ales överraskande hugg. Yxan föll ur hans hand och hans väldiga kropp stöp i backen utan att så mycket som en dödsrossling kom från hans läppar. Med publikens blodtörstiga vrål ringande i öronen betraktade Ale skuldmedvetet den stupade krigaren framför sig. Han hade försatts ur balans och all ridderlighet fordrade att Ale hade sänkt sitt eget vapen tills striden kunnat återupptas på lika villkor. Men i stället så hade Ale inte bara utnyttjat sin oförtjänta fördel utan därtill dräpt sin motståndare. Han försökte intala sig att han bara hade reagerat instinktivt för att skydda både sig själv och pojken och att barbarkrigaren själv inte hade haft några skrupler i momentet innan då Ale hade befunnit sig i obalans. Likväl så var hans svärd fläckat och handen som höll i det darrade. Men det fanns inte längre någon återvändo, detta var inte en hövlig duell, det var en kamp på liv och död.
   Ale tvingade bort blicken från den fallne barbarkrigaren och rusade tillbaka mot arenans mitt. Än var inte kampen över och han måste åter till Torelds sida. Lyckligtvis hade hans medkämpe lyckats resa sig upp igen och återupptagit striden, om än något haltande. Ale såg sig hastigt om för att bedöma läget. Förutom de båda var det ytterligare tolv kämpar som slogs om segern. Men dessa tolv utkämpade en ytterst ojämn strid vid ena kortsidan ty åtta av dem hade trängt in de andra fyra mot muren och avancerade nu mot dem sida vid sida som en man. Stora runda sköldar skyddade dem mot angrepp från alla håll och öppnades bara för att släppa fram dödliga spjutstötar. Ingenting tycktes kunna stoppa dem.
   ”Falangsoldater”, väste Toreld vid hans sida. ”Det var illa. Deras sköldborg blir svår att tränga igenom.”
   Ale såg förfärat på hur en efter en av de fyra kämparna förgäves försökte hitta luckor mellan sköldarna för sina svärd bara för att spetsas på de långa spjuten. Skulle någonting kunna hindra dem från att lägga beslag på alla de åtta finalplatserna? När den siste krigaren låg genomborrad på marken började delar av publiken att visa sitt missnöje med deras effektiva men föga underhållande taktik. Falangsoldaterna lät sig emellertid inte bekommas utan vände nu spjuten mot Ale och Toreld.
   ”Vi måste anfalla dem från var sitt håll och locka dem att bryta sin formering”, sade Toreld. ”En och en är de alldeles för orörliga med de där klumpiga sköldarna.”
   Ale undrade i sitt stilla sinne om inte hans medkämpe själv var orörlig med sitt skadade ben men hade inget bättre förslag. De skildes åt och avancerade försiktigt mot sina motståndare i en halvcirkelrörelse. Falangsoldaterna svarade dock med att formera sig i en cirkel och avvaktade utan att förhäva sig. Först när Ale och Toreld befann sig mittemot varandra, med sköldborgen mellan sig, gjorde de sitt drag. Till Ales förskräckelse så vände de sig mot Toreld. De måste ha noterat att han var sårad och valde därför att gå mot den långsammare av dem först!
   Vad kunde Ale göra? Utan Toreld skulle han aldrig orka hålla sig undan deras långa spjut. Det fanns bara en sak att göra, han måste själv dra på sig deras attack. Utan att bry sig om sin medkämpes motbefallning så rusade han fram mot den slutna formationen med draget svärd.
   Hans plötsliga attack bröt för ett ögonblick de disciplinerade soldaternas samordning. En av dem höjde sitt spjut mot honom men då de andra fortsatte mot Toreld uppstod en liten lucka mellan dem. Ale utnyttjade den till att hugga, inte mot soldaten utan mot dennes spjut, utom räckhåll för de andras spjut. Skaftet knäcktes med lätthet och Ale kunde dra sig tillbaka med väl förrättat värv. Ett av spjuten var nu oskadliggjort. I dess ställe kom visserligen ett kortsvärd men det hade inte lika lång räckvidd och sköldborgen var därmed lite mer sårbar.
   Emellertid skulle de inte gå på samma knep en gång till. Ale måste hitta på något nytt, men vad? Falangsoldaterna stod stilla och konfererade men det var bara en tidsfråga innan de skulle fortsätta mot den svagare av dem. Då fick Ale ett hugskott. Utan att bry sig om de nu täta sköldarna så fingerade han ett nytt anfall. Sköldborgen vände runt en aning så att två spjut kom att riktas mot honom och han avbröt tvärt sitt anfall. Samtidigt låtsades han trampa snett och haltade därför tillbaka. Falangsoldaterna tvekade inte länge utan vände all sin uppmärksamhet mot honom. Ale hade huggit likt en orm och nu följde den mänskliga igelkotten inte längre Toreld utan honom.
   Ale retirerade, till synes planlöst, med sköldborgen efter sig. Eter den linkade Toreld, högljutt protesterande. Ale visste dock vad han gjorde. Steg för steg närmade han sig den plats där han dräpt barbarkrigaren. Då hade han fått ett slag i huvudet, utan att förstå av vad eller varför. Nu inte bara visste han det utan också hur han skulle utnyttja det till sin egen fördel. Publikens burop tilltog ju närmare falangsoldaterna kom, precis som Ale hoppats på. Med muren ett tiotal steg bakom sig stannade han och svingade svärdet över huvudet, så som han hade sett barbarkrigaren svinga sin yxa.
   Från läktaren slungades nu två tegelstenar, inte mot honom den här gången utan mot sköldborgen. De åstadkom naturligtvis ingen skada mot falangsoldaternas hjälmar men det räckte för bringa dem ur fattningen och instinktivt höja sina spjut. Det var signalen som Ale väntat på. Han upphörde med sitt låtsade haltande, rusade fram mot sköldborgen och kastade sig in under de båda spjuten. Innan de två närmaste soldaterna hunnit uppfatta vad som hänt svepte han lågt med svärdet, under sköldarna och mot de sandalklädda fötter som skymtade under dem. Metallen skar genom kött och senor och en av dem tappade sin sköld och föll tungt till marken. De övriga sju vände hastigt runt men då hade Ale redan rullat undan. Samtidigt hade Toreld insett vad Ales våghalsiga plan syftade till. Han kastade sig fram, utnyttjade villervallan som uppstått i sköldborgen och dräpte den av soldaterna som bara hade sitt kortsvärd kvar.
   Från de övriga sex hördes nu ilskna svordomar på ett främmande språk men de överröstades snabbt av publikens hänförda vrål och flera av åskådarna började hoppa på läktarna så att det kändes som om hela arenan skakade. Falangsoldaterna samlade sig till en ny sköldborg och höjde åter spjuten. De fick emellertid aldrig chansen att hämnas sina fallna kamrater ty i detsamma reste sig rådgivaren Sol och Måne och slog ut med bägge armarna. Kampen var över. De åtta martyrerna hade bevisat sin värdighet. Och bland dem befann sig Ale och Toreld!


19. Tvinnade trådar

   ”Det som jag inte har läst är inte skrivet och det som inte är skrivet är inte sant.”

   Yttrande tillskrivet den lärde magikern Moratius, omkring 200 eCF

   ”Jag är inte Morvana”, protesterade Minn med emfas medan hon försökte lokalisera varifrån den främmande rösten kommit.
   När hennes ögon vant sig vid grottsalens dunkel kunde hon skönja tre stora valvgångar som gapade mot henne, en framför henne och två på vardera sidan. Alla tre glödde med ett rött fladdrande sken och i var och en av dem kunde man i överkanten skymta vassa spetsar. Kanske var det bara fällgaller men i Minns ögon såg de ut som tänder och fullbordade intrycket av att hon befann sig inför tre eldsprutande drakars vidöppna käftar. Långa skuggor kastade sig in i grottsalen och beblandade sig med uppvirvlat damm i en makaber dans. Ingenstans såg hon dock upphovet till den skrämmande röst som hälsat henne välkommen till Biblioteket och inte heller fick hon något svar på sitt påstående.
   Men så uppenbarade sig plötsligt en skugga framför den främre valvgången. Hade den kommit därifrån eller hade den funnits i salen hela tiden? Det var skuggan av en människa som en gång varit högrest men som nu var böjd och tungt stödde sig på sin stav. Ansiktet skuggades av en mörk kåpa, liknande den som de andra bibliotekarierna gick klädda i med den enda skillnaden att den här gick i en indigo färgton.
   ”Verkligen?” hördes rösten åter med ett tonläge som inte avslöjade något om huruvida nekromantikern trodde på Minn eller inte.
   ”Mitt namn är Minnea”, svarade Minn så tappert hon förmådde.
   Nekromantikern svarade inte omedelbart. I stället drogs huvan långsamt tillbaka och avslöjade ett blekt mansansikte med insjunkna ögon och en hud så tunn att man kunnat tro sig skåda ett kranium. Minn tvingade sig själv att möta den obehagliga och genomträngande blicken utan att vare sig darra eller vända bort ansiktet.
   ”Mitt namn är Minnea”, upprepade hon utan att darra på stämman.
   Nekromantikern svepte långsamt och ljudlöst mot Minn. Trots sin ålder rörde han sig varken stelt eller ryckigt utan tycktes snarare sväva fram över golvet. Han lutade sig över Minn och granskade henne närgånget.
   ”Så snar var du inte att avslöja ditt namn sist du var här”, väste han så nära inpå Minn att hon kunde känna den kalla och unkna andedräkten. Det var som om döden själv flåsade henne i ansiktet.
   ”Mitt namn är Minnea”, sade Minn än en gång men den här gången fick hon kämpa hårdare för att betvinga rädslan.
   ”Tre gånger har du förnekat ditt namn men inte en enda gång har du förnekat att du har varit här förut. Inte heller ter sig Mor Vanas namn främmande för dig. Förnekar du också kännedom om den bok du och dina sammansvurna förde bort från vårt bibliotek för jämnt tjugo år sedan? Förnekar du kännedom om boken ’Om Elementens uråldriga krafter och hur dessa kan harmoniseras med det mänskliga psyket och hur detta kan användas för magiska ändamål’?”
   Den här gången kunde Minn inte bibehålla sin oberörda fasad. Vad var det med detta bibliotek och dess bibliotekarier som ständigt förmådde återkalla saker från hennes förflutna? Hon kände mycket väl till den boken. Det var ju den boken som Ale hade funnit åt henne för länge sedan när de följt magikern Elrind och krigaren Legim till Andarnas hemvist, det var den bok som sedermera lett henne vidare på magins vägar under deras studietid på Tre vägars kloster och det var slutligen den bok som blivit lågornas rov sedan Morvana och hennes vättearmé lagt klostret i aska. Hade också den boken kommit härifrån? Vilka vägar hade fört den till Cindarell och den mystiska platsen Andarnas hemvist? Hennes sinnesstämning gick inte nekromantikern förbi.
   ”Ah, jag ser att du inte kan förneka det”, sade han triumferande och pekade på henne med ett finger så tunt och blekt att det såg ut som om bara benet återstod av det. ”Vad betyder då namnet Minnea? Är det ännu ett av dina många hamnskiften? Svara mig, Mor Vana, svara nekromantikern!”
   Under tiden hade de andra bibliotekarierna också trätt in i salen men de höll sig i bakgrunden och avvaktade tysta samtalet.
   ”Ja, jag har varit här och jag känner till både Morvana och boken”, sade Minn förtvivlat. ”Men ni måste tro mig, jag är inte Morvana och jag har inte fört bort någon bok härifrån. Jag var ju knappt född när de händelserna ägde rum. Om ni inte tror på mitt ord så måste ni åtminstone tro på mitt yttre. Se på mig!”
   Nekromantikern lutade sig ännu närmare och lät sin knotiga hand löpa genom hennes hår och längs hennes kind. En istapp hade inte kunnat kännas mer obehaglig.
   ”Förvisso har många år gått”, mumlade han. ”Men du har Morvanas skimrande hår och mjuka former. Måhända är det sant så som Moratius teoretiserade och Niner sökte praktisera att döden skulle kunna betvingas. Å andra sidan känns din hud lenare nu än då medan jag icke längre känner den mörka hämndlystnad som fordom tyngde dig.”
   Minn undrade hur nära Morvana och den här motbjudande mannen egentligen kommit varandra men slog äcklat tanken ifrån sig.
   ”Vad har ni att säga om detta?” frågade nekromantikern och vände sig mot de andra bibliotekarierna.
   De skruvade på sig och tittade på varandra för stöd. Det var uppenbart att nekromantikern hade stor auktoritet i detta sällskap.
   ”Jag har inte haft tillfälle att observera henne lika länge som mina vördade kolleger”, yttrade till slut animistien försiktigt. ”Förvisso påvisar mina observationer kraftiga variationer i livscykeln men inte ett enda exempel har jag funnit där den reverseras. Åldern må fördröjas men ungdomen kan aldrig fås åter. Min hypotes är därför att detta inte är Morvana.”
   ”Förvisso har någonting lockat henne till Biblioteket”, tillade symbolikern försiktigt. ”Men våra runor i det gamla Biblioteket tvingade henne inte på rätt väg och inte heller är hon så begränsad av vår symbol som vi trodde. Tvärtom observerade jag hur hon vände den mot en oklassificerad fara i Mörkrets pyramid, något som min kollega sensorikern kan bekräfta. Men ehuru hon ter sig opåverkad av våra yttre symboler så har något inom henne lockat henne till Biblioteket. Vad detta är kan jag ännu icke svara på så jag kan varken bekräfta eller vederlägga min kollega animistens hypotes.”
   ”De observationer som min kollega gjort rörande den yttre påverkan har jag upprepat med avseende på sinnenas tolkning därav”, fortsatte sensorikern. ”Hon har inte med något av de fem kända sinnena igenkänt vare sig oss eller biblioteket. Förvisso har i gengäld vi med våra sinnen observerat vissa yttre och inre likheter med Morvana men likheterna är inte perfekta. Hon bär alltså inte Morvanas hamn utan sin egen men denna hennes egen hamn är mycket lik Morvanas, något som tarvar vidare studier. Inte heller jag kan därför bekräfta eller vederlägga hypotesen.”
   ”Må så vara att vi inte med våra observationer av yttre ting kan härleda sanningen”, förkunnade mentalisten, ”men låt oss då vända oss till insidan. Hon har reagerat kraftigt på alla omnämnanden som har med Biblioteket att göra och då inte bara på Mor Vana utan också på den gravida systern och alla de andra missdådare som besudlat vår ärevördiga institution. Hennes och Bibliotekets öden är uppenbarligen sammantvinnade på något sätt. Det är således irrelevant huruvida hypotesen kan bekräftas eller vederläggas.”
   Nekromantikern suckade och vände sig åter till Minn.
   ”Du har givit upphov till en fråga som inte fem lärde kan besvara”, sade han med släpande röst. ”Du liknar Mor Vana till det yttre men ändå inte. Du liknar Mor Vana till det inre men ändå inte. Du skulle kunna vara Mor Vana och du skulle kunna vara någon annan. Men eftersom vi inte kan besvara denna fråga så måste vi vända oss till frågan för svar. Vem är du? Svara och betänk att ditt öde ligger i ditt svar.”
   Fem granskande ansikten vändes mot henne och en tung tystnad lade sig över salen. Minn lät blicken vandra från den ene till den andre. Hon visste ännu inte vilka de var så hur skulle hon våga utlämna sig själv? De kunde inte vara cindarier, så mycket var hon säker på. De talade visserligen alla hennes språk utan fel men också utan den melodi som skiljer den som fått språket med modersmjölken från dem som fått språket genom böcker. Faktum var att de talade som om de läste innantill ur en bok. Skulle hon våga berätta om Ale? Nej, hon visste inte vem den krigare var som de hyste agg mot och än mindre varför de gjorde det. Parator då? Nej, hon visste heller inte vad dessa bibliotekarier hade för inställning till Parators stam eller till någon annan av Cindars stammar heller för den delen.
   ”Nå?” frågade nekromantikern otåligt.
   ”Jag vet inte var jag ska börja”, sade Minn för att vinna tid.
   ”Börja som en bok”, löd svaret. ”Med första sidan.”
   ”Min första sida? Men den sidan är blank för mig. Det enda jag vet är att min mor följde med Morvana och jag tror att hon kom till det här biblioteket och födde mig här.”
   Hennes svar gav upphov till ett förvånat sorl bland nekromantikerns kolleger men själv rörde han inte en min.
   ”Vad vet du då om din mor och denna Morvana?” frågade han.
   ”Min mor lärde jag aldrig känna. Morvana dräpte min vän, Legim Järnklinga, och tog mig med till dess att hon själv dräptes av sin egen far, Sartor svärdsmästaren. Min likhet med henne beror på att vi båda är av alvisk härstamning.”
   Nu uppstod ett än högre sorl som fick nekromantikern att irriterat höja en hand för att tysta sina kolleger.
   ”Så döden hann ifatt Morvana till slut”, sade han för sig själv och utan att på något sätt visa vad trollkvinnans död betydde för honom. ”Det kommer att glädja kosmologen, ty hon förutsåg att Morvana icke tillhörde människornas värld och snart skulle lämna den. Här har vi henne visst, välkommen.”
   Minn följde nekromantikern blick och såg att en sjätte bibliotekarie, en åldrad kvinna, anslutit sig till sällskapet från den vänstra valvgången. Det enda som skilde henne från sina kolleger var hennes mörkgröna kåpa. Också hon höll sig dock tyst och lät nekromantikern fortsätta med sin utfrågning.
   ”Men den här krigaren Legim”, fortsatte nekromantikern med särskild betoning på namnet, ”bar han ett ärggrönt svärd?” Hans röst fick nu för första gången något hotfullt i sig.
   Minn nickade och inom sig kände hon en stor lättnad. Det var alltså Legim och inte Ale som var den av bibliotekarierna så hatade krigaren, men hon hade ändå gjort rätt som inte utlämnat Ale. Tänk om de hade misstagit honom för Legim, precis som de hade misstagit henne för Morvana. Tänk om de då hade dödat Ale på fläcken! Hon vågade knappt tänka tanken till slut. Däremot kunde hon inte förstå vad den gode Legim kunde ha gjort dessa bibliotekarier för att de skulle hysa ett sådan hat mot honom.
   ”Och boken då?” frågade nekromantikern. ”Var det Morvana som gav dig Moratius och Niners verk?”
   Moratius och Niner. Än en gång nämndes dessa främmande namn. Vilka var de och vad hade de med boken och Biblioteket att göra? Deras namn var hittills de enda namn hon hört bland alla dessa anonyma boklärda. Men det var inte Morvana som givit henne boken utan Ale. Än ville hon dock inte lämna ut hans namn.
   ”Morvana lärde mig mycket om magi”, svarade hon, ”men boken fann jag i ett annat bibliotek, ett bibliotek i Cindarell, och Morvana var inte med mig då utan Legim och magikerna Elrind och Sorogon.”
   ”Elrind och Sorogon”, upprepade nekromantikern. Det lät som om han smakade på namnen. ”Var de månne förfarna i elementens konster?”
   ”De nyttjade ljus och mörker för sina krafter, om det är det du menar, och det var genom deras försorg som jag tog mina första steg på magins väg. Men de kom aldrig åter från det där andra biblioteket utan uppslukades av jorden.”
   ”Också elementarikern kommer att fröjdas”, mumlade nekromantikern. ”Han är den som drabbades hårdast av deras besök i Biblioteket ty talrika var de böcker om elementen som de förde med sig. Passande är det att elementen tog dem åter. Välkommen, nu är vi alla samlade.”
   Ännu en bibliotekarie omnämndes och ännu en bibliotekarie trädde in i salen, denna gång från den högra valvgången. Det här var en man i mörkblå kåpa men hans ansikte var brännskadat och delvis täckt av en skinnmask så Minn kunde inte avgöra hans ålder.
   Sju bibliotekarier således - en för och en av regnbågens färger och lika så en för var och en av de sju kända magiskolorna. Var det alltså härifrån som magikunskaperna förts till Cindarell, var detta den magiska källa som hon så länge sökt och som hon stundtals önskat och stundtals fruktat att dricka ur? För ett ögonblick glömde hon bort både Ale och Parator för den länge förborgade hemlighet vars dörr nu öppnats på glänt för henne. Om de bara ville tro på henne...
   Minn sökte nekromantikerns blick för att utröna hans beslut. Han blickade emellertid ned i marken, djupt försjunken i tankar.
   ”Fem främlingar vanhelgade vårt bibliotek och plundrade det på dess skatter”, sade han fundersamt. ”Nu är de alla borta men frukten av deras dåd har kommit åter och inom sig bär hon minnen av såväl plundrarna som det plundrade.”
   När nekromantikern åter tittade upp fanns i hans blick för första gången något levande, ja en tillstymmelse till känslor i de annars så kalla ögonen. Minn kunde dock inte avgöra vad dessa känslor bestod i eller ens om de var vänliga eller fientliga. Inte heller hans tal röjde några känslor utan var lika kallt som alltid.
   ”Ja”, sade han långsamt, ”ditt namn är Minnea och du är ditt namn. Ditt tidigaste minne må du sakna men i gengäld bär du bibliotekets tidigaste minne.”
   Med de gåtfulla orden böjde han lätt på nacken och tecknade åt den främre valvgången till, varifrån han hade kommit.
   ”Träd in, Minnea, träd in i Biblioteket”, sade han. ”Från dina visa förfäders kunskaper hämtades dess grundsten. Genom den vördnadsvärde Moratius försorg bevarades det till vår tid. Med hjälp av din givmilde landsman Niner översattes era runor till vårt skriftspråk. Plundrarna före dig må ha tillintetgjort deras arbete men med ditt minne kan du ställa det åter.”
   Minn lyfte foten, tvekade och såg sig omkring. De andra sex bibliotekarierna betraktade henne fortfarande noga och uppmärksamt men misstänksamheten i deras blickar hade förbytts mot hoppfullhet. Nekromantikern nickade uppmuntrande åt henne.
   ”Ta steget, Minnea”, sade han. ”Din första sida må vara oskriven men i Biblioteket finner du alla böcker som skrivits. Om du ger Biblioteket dess första sida åter så kommer Biblioteket att ge dig din första sida.”
   Minn tog steget.


20. Tjänare i Saabahl

   ”Vakna, du Saabahls trogne tjänare. Åt dig ska varda givet att se bortom drömmar. Åt dig ska varda givet att väcka de sovande. Åt dig ska varda givet att leda de vakna. Åt dig ska varda givet vishet och vördnad, styrka och storhet. Men Saabahl är större!”

   Saabahls väckande ord till den Förste Tjänaren Marekh um-Saal

   Den första gången som Ale klev in på Saabahls arena hade det varit med små steg och till publikens burop. Den här gången däremot var han stolt och rakryggad och hade flera av åskådarna på sin sida. Hans och Torelds insats under den första dagens kamp, då de två ensamma besegrat den lilla men tätt formerade hopen falangsoldater, hade inte undgått någon och det var många som nu var nyfikna på hur de båda främlingarna från det fjärran landet i norr skulle klara sig i strid man mot man.
   Ty man mot man var den strid som nu väntade. I åtta förkamper hade åtta gånger åtta värdiga utsetts och av dem skulle blott en segrare utses. Den var den segern som Ale så hett åstundade, inte för sin egen skull utan för Minn och Toreld, vilkas frihet han i så fall skulle kunna begära i belöning. Men vägen dit var lång.
   Arenan var den här gången uppdelad i åtta delar, var och en avskilda av provisoriska murar bestående av ekfat och sandsäckar. Ale trädde in på den åttondel han tilldelats och hälsade publiken så som han lärt sig genom att slå sitt svärd mot sin sköld tills åskådarna började stampa takten.
   Tidigare hade han betraktat detta beteende som ovärdigt men nu kunde han inte låta bli att tjusas av de reaktioner han fick. Det vilda jublet som eggade honom till anfall, det hänförda suset som följde en lyckad stöt, de rungande applåderna som belönade en seger - ja, allt detta fick honom att växa på något sätt, att känna sig synligare och större, och han fann att han faktiskt uppskattade det. Trots den långa väg som återstod så kände han sig därför redan som en segrare.
   Hans första kamp hade emellertid knappt varit värd namnet. Han hade mött en pråligt klädd yngling i sin egen ålder. Ynglingen hade haft ett långt smäckert svärd som var lika elegant som det var odugligt och därtill en parerdolk som han inte vetat hur han skulle använda och som därför hämmat snarare än hjälpt honom. Därtill hade han med sin stora plym och sin överdådiga mantel varit mer klädd för fest än för strid. Kanske hade det varit en hoppfull ädling som likt Salahs tilltänkte måg Babur velat visa sin duglighet och imponera på en blivande maka eller svärfar.
   Arenan hade dock varit lika fel för honom att göra det på som Salahs handelsresa hade varit för den stackars Babur. Inte heller publiken hade varit på hans sida. På läktarna hade det visserligen funnits några förnäma unga män och kvinnor som följt hans kamp med visst intresse men större delen av tiden hade de ägnat åt att visa upp sig själva i stället. De övriga åskådarna hade dock mest tyckts hysa förakt för såväl Ales motståndare som hans gelikar.
   När striden väl hade börjat hade ynglingen struttat runt med sitt svärd riktat rakt mot Ale, som om han velat bjuda upp till dans snarare än till kamp, och Ale skulle inte ha haft några som helst problem att vräka undan svärdet med sin sköld och avsluta striden. Han hade dock inte haft hjärta att döda eller ens skada en så försvarslös motståndare så i stället hade han imiterat och förlöjligat ynglingens rörelser. Då och då hade han gjort små utfall och berövat sin motståndare olika klädesdetaljer. På så vis hade han tillfredsställt publiken, inte med blod utan med skratt, samtidigt som han drivit ynglingen till vansinne. Till slut hade denne i vredesmod gjort ett så dumdristigt anfall att Ale enkelt kunnat avsluta det genom att slå honom i huvudet med sitt svärdshjalt.
   Det var med kluvna känslor som Ale tänkte tillbaka på denna strid. Å ena sidan hade han gjort det enda rätta för att vinna både kampen och publiken utan blodsspillan. Å andra sidan hade han agerat respektlöst mot sin motståndare och kanske gett honom ett djupare sår än vad svärdseggen hade förmått. Mest skämdes han för att han faktiskt känt en viss tillfredsställelse över det han gjort, en tillfredsställelse som bara växt i takt med att också åskådarna stämt in i smäleken med sina hånfulla rop.
   Nåja, gjort var gjort och det var ingenting han kunde göra nu för att ändra på det. Han måste glömma den förra kampen och fokusera på den kommande ty den lovade att bli betydligt svårare. Den motståndare som väntade nu var nämligen av en helt annan klass. Det var en barbarkrigare av enorma proportioner. Han var flera huvuden högre än Ale och en svärdslängd bred över axlarna och hans armar var lika kraftiga som Ales ben. Någon rustning bar han inte men däremot flera tjocka metallringar på armarna och benen som gav fullgott skydd mot svärdshugg utan att hämma hans rörelser. I övrigt bar han bara ett höftskynke, som för att visa upp de svällande musklerna och färgstarka tatueringarna. I hans hand vilade ett kättingvapen, ett stridsgissel med ett klot dubbelt så stort som en människoskalle och försett med långa vassa spikar.
   När han såg Ale utstötte han först ett kraftfullt stridsvrål med ord som Ale inte förstod men skiftade sedan till Ales tungomål.
   ”Du dräpte min frände”, väste han med kraftig brytning. ”I kväll ska jag dricka hans gravöl ur din skalle.”
   Ale drog sig till minnes den barbarkrigare han fällt under förkampen. Det hade inte varit ett dåd han varit stolt över men då hade det gällt Torelds liv. Nu kom dådet tillbaka till honom, den här kampen skulle komma att gälla hans eget liv.
   Under tiden fortsatte barbarkrigaren att arbeta upp sitt raseri. Fradga sprutade från hans mun, ögonen rullade och gång på gång bet han i sin väldiga rundsköld. Utan att invänta något klartecken rusade han så mot Ale med den tunga slagkulan vinande över huvudet till publikens förväntansfulla jubel.
   Ale tänkte snabbt. Kättingen var för lång för att han skulle kunna hålla barbarkrigaren på avstånd med sitt svärd så han måste avvärja slaget med sin sköld. Först därefter skulle han kunna hoppas på att få in en egen träff. Men var skulle kulan träffa? Han höjde skölden över huvudet och försökte följa kulans svängande rörelser medan han höll sitt eget vapen i beredskap. Dock gav han då upp ögonkontakten med sin motståndare och denne var inte sen att utnyttja det. Innan Ale hunnit förstå det hade barbarkrigaren vinklat handen och låtit kättingen rotera i sidled i stället. Plötsligt kom slagkulan farande mot honom inte ovanifrån utan från sidan. Ale hann precis få ned skölden när kulan träffade honom med full kraft.
   Kulans tyngd skakade Ale. Kanske var det hans smala lycka att slaget träffat från sidan. Om det hade träffat ovanifrån hade han behövt ta emot dess fulla styrka med sköldarmen och han var inte säker på att vare sig sköld eller arm hade klarat det. Nu vräktes han i stället åt sidan, likt ett ungträd som böjer sig för vinden i stället för att låta sig knäckas, och föll till marken så att sanden yrde.
   Faran var emellertid långt ifrån över. Barbarkrigaren kände sitt vapen och dess effekt väl. Knappt hade stridsgisslet träffat skölden förrän han hade vänt runt i vapnets riktning så att han åter stod vänd mot Ale. Än en gång ven kulan i luften men den här gången var den inte riktad mot en stående motståndare utan mot en liggande.
   Ale tvingades än en gång reagera blixtsnabbt. Han fick upp skölden över sig men släppte den i samma ögonblick och rullade undan. Om hans motståndare hunnit uppfatta hans manöver hade det varit ute med honom ty då hade han varit helt värnlös när kulan träffat honom. Nu träffade den i stället skölden på marken och det med sådan kraft att denna gick i två bitar. Greve Gyls stolta vapen med de tre guldgula rundlarna och den gyllene ramen, det vapen som symboliserade segern över svartfolken, hade nu krossats under barbarens raseri.
   Det här var dock inte rätt tid att sörja. Ale kom snabbt upp på fötter igen och försökte tänka klart. Han hade förlorat sin sköld men i gengäld var han rörligare. Nu måste han hitta på en ny taktik. Han funderade intensivt medan han gång på gång hoppade undan barbarkrigarens tunga slag. Minnena av greve Gyls kom åter till honom. Vid hans sida hade han bekämpat svartfolk i slaget vid Tann och då lärt sig att vända deras bristande disciplin till sin fördel. Också då hade han fått lita till snabbhet snarare än styrka. Men då hade han suttit på en hästrygg och inte behövt förlita sig på sina fötter. Då hade han haft fördelen av ett längre vapen men nu var det han som var underlägsen. Hans enda hopp låg i att han kunde tänka klart.
   Det första han måste göra var att utjämna olikheterna. Skillnaderna i storlek kunde han inte göra någonting åt men om han kunde oskadliggöra kättingvapnet så skulle han återta initiativet. När han ånyo befann sig vid sin trasiga sköld kom en idé till honom.
   Han höjde svärdet över huvudet, både som skydd och som för angrepp, och blottade därmed åter sin sida. Det var ett enkelt knep att upprepa ett tidigare misstag och söka vända det till sin fördel men hans motståndare var alltför ansatt av sitt frustande bärsärkraseri för att genomskåda det. Än en gång vinklade barbarkrigaren handleden och riktade ett slag från sidan men den här gången var Ale beredd och hoppade bakåt. Den väldiga kulan svingade förbi en tvärhand från hans ansikte och utan att träffa något mål. Kulans fortsatta flykt överraskade barbarkrigaren. Hans grepp var tillräckligt starkt för att hålla fast vid vapnet men han kunde inte undgå att dras med i rörelsen och vända sin oskyddade sida mot Ale. Ale i sin tur utnyttjade omedelbart öppningen och stötte in svärdsspetsen i sin motståndares underarm, mellan två av de skyddande ringarna. Denne skrek till och drog sig undan med blodet sprutande från armen.
   ”Ge dig!” manade Ale honom och riktade det av barbarens eget blod rödfärgade svärdet mot honom.
   Men barbaren svarade med att kasta sin rundsköld mot honom så att Ale tvingades ducka. Därefter tog han stridsgisslet i sin vänstra oskadade hand och rusade ånyo mot Ale likt ett vildsint djur, sårat och galet av smärta och med sin angripares död som enda mål. Hans slag var dock mindre precisa och betydligt lättare att undvika men de hindrade likväl Ale från att själv få in ett hugg. Skulle Ale kunna lyckas med samma knep en gång till? Han trodde inte det men det fanns fler sätt att oskadliggöra vapnet på.
   Han manövrerade sig mot sin motståndares bortkastade sköld. Denne trodde att Ale sökte ta upp den för egen räkning och intensifierade sina slag för att hindra honom. Detta var emellertid precis vad Ale sökt åstadkomma. Snart stod de på varsin sida om skölden och när barbarkrigarens slag föll träffade det skölden på marken. Ale högg då omedelbart till, inte mot sin motståndare utan mot dennes vapen. Svärdet träffade kättingen och den massiva järnskölden under fungerade som ett städ. Länkarna splittrades och när barbarkrigaren åter höjde sitt vapen återstod bara ett skaft och en trasig kedja. Slagklotet låg kvar i sanden.
   Ale var inte sen att utnyttja sin motståndares förvirring. Han riktade ännu ett hugg mot underarmen, denna gång den vänstra, och den här gången höll han inte tillbaka svärdet. Barbarkrigaren vrålade av smärta och sökte förgäves hålla tillbaka det blod som sprutade ut ur armen. Bredvid slagklotet låg nu också hans avhuggna underarm.
   ”Ge dig!” upprepade Ale.
   Barbarkrigaren stod flåsande och flämtande och stirrade på honom. Han hade förlorat såväl sitt vapen som sin ena arm. Ögonen var ännu vilda men de hade förlorat lite av sin eld och bärsärkraseriet hade äntligen börjat rinna av honom. Till slut tog tröttheten och smärtan ut sin rätt och den väldige kämpen stöp i marken.
   Kanske hade det räckt att skada honom? Kanske hade det räckt med att vapnet blivit obrukbart? Bärsärkraseriet var ju på upphällningen redan innan han lemlästade honom. Alla tvivel sköljdes dock bort av publikens öronbedövande jubel och han svarade med att i triumf höja Tölding mot läktarna. Blodet rusade genom hans ådror och stoltheten svällde i hans bröst. Och varför inte? Han förtjänade hyllningarna. Han hade han bevisat sin storhet också man mot man. Han hade segrat i kampen. Och det varit hans egen förtjänst helt och hållet!

 

   Den kvällen firades det i köpmannen Salahs överdådiga hem. Såväl Ale som Toreld hade segrat i sina kamper och därmed meriterat sig för den avslutande dagen. Toreld hade utkämpat tre hårda duster och därtill plågades han fortfarande av sitt skadade ben så han drog sig tillbaka tidigt. För Ale däremot hade kampen mot barbarkrigaren blivit dagens sista då hans följande motståndare gett upp utan strid på grund av de skador han ådragit sig i sin föregående kamp. Han var därför utvilad och dröjde kvar ett tag till för att till fullo njuta av segerns sötma.
   ”Du har ett gott öga för arenakämpar, min oskattbare Ummar”, skrattade Salah och skålade med sin kollega. ”Dina principer till trots. Din unge Ale har gjort minst lika bra ifrån sig som min ärrade Toreld.”
   ”Om mina principer fått råda hade arenan inte fått stå kvar”, muttrade Ummar. ”Det som roade de hedniska dareierna borde vi saabahliter hålla oss för goda för.”
   ”Alltför ofta låter du traditionen stå över förnuftet”, suckade Salah och förde drömmande handen genom en hög med guldmynt framför sig. ”Hittills har spelen varit mer lönsamma än en handelskaravan, och då återstår ännu en dag av vapenkampen.”
   ”Handel ger åtminstone nya och rena pengar. Det där är bara gamla omfördelade pengar, därtill bestänkta av blod.”
   ”Men de smakar lika gott”, replikerade Salah och bet prövande i ett av mynten. ”Och förresten så skadas ju ingen, åtminstone ingen trogen. Inte illa ment”, tillade han vänd till Ale.
   ”De där kämparna borde vända sina vapen mot de rövare som plundrar oss handelsmän i stället. Och åskådarna borde använda sina händer till skapande verk i stället för att slå dem mot varandra sådär.”
   ”Nu låter du som vår kostbare byggherre Kharem. Varför skulle de smutsa ned sina händer när det finns slavhänder som är både billigare och bättre?”
   ”Ja, varför skulle de det”, suckade Ummar och hällde upp mer rosenvatten till sig själv. ”Varför skulle de göra något av sina liv när de får både bröd och skådespel utan att anstränga sig?”
   Salah lade en tröstande hand på sin väns axel.
   ”Du vet mycket väl att spelen är nödvändiga för att lugna folket. Oroligheter är inte heller bra för handeln, eller hur? Dessutom är det här Ales och Torelds enda väg till framgång och deras deltagande är deras eget beslut.”
   ”Det är ingen väg till framgång, det är en trappa byggd på andras olycka. Se bara på dem som Ale mötte. Den där prinsen som han förödmjukade var av huset Saal – Saabahl allena vet vad han hoppades på att bevisa på arenan – och de där barbarkrigarna ingår i Sol och Månes personliga livvakt. Det enda vi har vunnit hittills är högt uppsatta personers fiendskap.”
   ”Det spelar ingen roll så länge någon av de våra vinner ty då vinner vi den Högste Tjänarens gunst och högre gunst än så kan vi inte få.”
   ”Men Saabahl är större”, tillrättavisade Ummar allvarligt sin vän.
   ”Vilka motståndare återstår?” frågade Ale för att byta ämne.
   ”Först ut blir en av de falangsoldater du mötte under förkampen”, svarade Salah. ”Utan sina kamrater borde han bli en lätt uppgift för dig. Därefter väntar endera av de två utländska krigare som du kunde studera då din egen kamp uteblev. Båda har ditt stridssätt men ingen har dina stridsfärdigheter så jag är inte orolig. Toreld och du möts tidigast i slutkampen och det är då upp till er att göra upp om vem som ska få segern.”
   ”Om de möts”, mumlade Ummar.
   Ale dröjde sig kvar ett tag till för att få fler detaljer innan han också drog sig tillbaka. Han behövde vara väl förberedd inför morgondagen och när han kommit till ro begrundade han det han hört om sina kommande motståndares styrkor och svagheter. Ummars olycksbådande ord blev dock de sista som ringde i öronen innan han somnade.

 

   Stridskampens sista dag började lovande. Ale ställdes som väntat mot en av de tungt rustade falangsoldater som han och Toreld besegrat under den första dagens kamp. Svettdroppar rann redan ymnigt under den sol som nu stod som högst på himlen och de trötta stegen vittnade om en tyngre väg hit än den Ale haft. Soldaten röjde dock inte med en min att omständigheterna var till hans nackdel eller ens att han och Ale mötts tidigare. I stället gick han in i kampen lika bistert och beslutsamt som den soldat han var. Ale aktade sig också för att ta ut någonting i förskott utan gick honom försiktigt till mötes.
   Hans motståndare bar samma långspjut och sköld som tidigare men med lite annat grepp nu än när han haft sina kamrater vid sin sida. Skölden höll han en bit ifrån kroppen medan spjutet stack fram ovanför sköldkanten, ständigt sökandes efter en lucka. Hur länge skulle han orka hålla den ställningen?
   Ale i sin tur hade fått en ny sköld av Salah, en rundsköld av saabahlitiskt snitt som han inte var helt van vid. Den var kraftigare än hans gamla men inte lika stor och täckte därmed mindre av hans kropp och krävde att han arbetade mer med sköldarmen. Å andra sidan gav den honom mer sikt och han hade inga problem att förutse och avvärja spjutstötarna. Lite mer överraskad blev han av hur soldaten använde också skölden till att stöta med men han visste bättre än att försöka stöta tillbaka med sin egen, mindre sköld utan såg till att hålla avståndet.
   Det blev inte någon av Ales vackraste kamper men åskådarna var på hans sida sedan hans tidigare kamp mot falangsoldaten och dennes kamrater och de hade därför tålamod med den avvaktande taktiken. Till slut tog hettan och tröttheten ut sin rätt. Spjutet darrade i falangsoldatens hand och skölden släpade nästan mot marken. Efter att ha förvissat sig om att det inte bara var en stridslist så slog Ale till.
   Med en plötslig och välriktad spark bringade han sin motståndare ur balans, avvärjde med lätthet den trötta spjutstöten och kastade sig fram mot skölden. Därmed blottade han sig för falangsoldatens kortsvärd men han tänkte inte låta honom hugga först. Med full kraft stötte in sitt eget vapen ovanför sköldkanten och lät det inte stanna förrän det trängt genom den smala, oskyddade remsan mellan hjälmen och bröstharnesket och vidare djupt in i halsen. När den livlösa kroppen sjönk ihop såg Ale att kortsvärdet inte ens var draget. Kanske hade falangsoldaten aldrig hunnit dra det, kanske hade han tänkt ge upp. Det spelade ingen roll! Ale hade segrat och han tog emot publikens jubel utan ånger.

 

   Dagens andra kamp blev betydligt hårdare. Det blev, som Salah förutspått, en kamp mellan två likvärdiga kämpar. Både Ale och hans kontrahent var beväpnade med svärd och sköld och båda bar ringbrynjor som gav dem skydd utan att begränsa deras rörlighet alltför mycket. Den andre krigaren var möjligen något tröttare efter dagens första kamp men himlen hade blivit disigare och de hade båda ork nog att gå in för fullt i denna kamp.
   Till en början cirklade de runt varandra och turades om att utdela hugg och stötar för att pröva varandra. Hans motståndare förivrade sig inte och lade heller inte hela sin tyngd bakom sina attacker. Det var med finess och elegans snarare än ihållighet och råstyrka han sökte tränga igenom Ales försvar. I mångt och mycket påminde kampen om de träningssessioner som Ale var van vid från Cindarell, där hövlighet och respekt dikterade villkoren för de kämpande. Den enda skillnaden var att de här kämpade med skarpa vapen, något som Ale vinnlade sig om att inte glömma.
   Efter hand så ökade kampens intensitet. Den andre krigaren återvände till attacker han prövat tidigare och sökte finta sig förbi Ales parader. Ale hade emellertid sett dem alla då han haft tillfälle att studera sin motståndares tidigare kamp. Vissa av dem hade han känt igen, andra hade varit nya för honom, men han var klok nog att inte försöka använda dem själv. I stället så avvaktade han tills han var förvissad om att hans opponent visat hela sitt galleri och sökte sedan ta över initiativet.
   Han började med att par hugg ovanifrån för att locka den andre krigaren att försvara sig högt. Därefter mötte han ett motståndarhugg med vinklad sköld för att få fiendevapnet bortom omedelbar fara. Slutligen så sänkte han raskt svärdshanden och måttade ett lågt hugg. Det var kanske en väl enkel fint för en så skicklig motståndare men Ale hoppades att den därför skulle vara överraskande. Överraskningen drabbade dock honom själv.
   I stället för att ta ett steg tillbaka efter sin avvärjda attack så gick krigaren i stället till förnyat anfall och använde sin skölds nederkant till att stöta mot Ales svärdshand. En förlamande smärta spred sig från handleden upp genom Ales arm och det var bara med en kraftansträngning som han lyckades bibehålla greppet om sitt vapen. Hans motståndare gav honom dock inte tid att återhämta sig. Han svängde runt och innan Ale visste ordet av befann sig det svärd som Ale nyss avvärjt på hans andra, oskyddade sida. Klirret av spräckta ringar följdes av mötet mellan hårt järn och mjukt kött då svärdet trängde in Ales blottade axel.  
   Ale skrek till och backade undan. Varm vätska rann ned längs bröstkorgen och det svartnade för ögonen. Den andre krigaren höjde i triumf sitt svärd och tog emot publikens hyllningar, säker på segern som han var. Ale däremot plågades lika mycket av den köttsliga smärtan som av den själsliga. Varför hade Cindar övergivit honom i denna nödens stund? Varför hade Cindar övergivit Minn?
   Det fanns ingen tid att förlora, Ale hade bara ett ögonblick på sig att fatta sitt beslut och för Minns skull fanns det bara ett beslut att fatta. Spelen var visserligen slut för hans del, sårad som han var, men för Minns skull måste han ge sitt yttersta för att han och ingen annan skulle möta Toreld i slutkampen. Endast så kunde han vara säker på att Minn skulle få sin frihet. Han släppte därför sin sköld, flyttade över svärdet till sin vänstra och enda brukbara arm, och gick till förnyad attack medan han ännu orkade stå upp.
   Hans motståndare var beredd på attacken men inte att den skulle komma mot hans svärdssida. Det första hugget tvingades han möta med sitt eget svärd och han sökte därför använda sin sköld till att vräka undan Ale. Ale i sin tur mötte skölden med sin sårade axel och lade hela sin tyngd mot den trots den smärta som måste följa. De båda kombattanterna befann sig nu öga mot öga med varandra med svärden fastlåsta i en styrkekamp, en kamp som skulle avgöra hela kampen.
   Ale kände hur greppet om hans svärd långsamt försvagades i takt med att smärtan hann ikapp honom och han tvingades lägga all ridderlighet åt sidan. Med den sista kraft han kunde uppbåda stålsatte han sig, sände ännu en tanke till Minn och gjorde det som hon så ofta rådde honom att göra, han använde sitt huvud.
   Den andre krigaren överrumplades helt när Ales skalle träffade honom och han stapplade bakåt med krossad näsa. Ale utnyttjade snabbt det lilla svängrum som uppstått och måttade ett nytt hugg. Den här gången kom hans motståndare inte åt att skydda sin svärdssida och ett krasande ljud hördes när armbågen krossades av Töldings bredsida. De båda slogs nu åter på lika villkor. Ale tänkte emellertid inte ge sin motståndare tillfälle att byta svärdshand utan riktade ett nytt hugg mot den slappa armen, slog svärdet ur den kraftlösa handen och sparkade undan det. Blod rann nu också från Ales panna ned i ögonen och han kunde knappt se den andre krigaren längre. Han såg dock tillräckligt mycket för att rikta sitt svärd mot denne och kräva segern.
   Om hans motståndare vetat hur illa däran Ale var hade han kanske kämpat vidare tills Ales utmattning tagit ut sin rätt. Nu, berövad såväl svärd som svärdshand, valde han dock att ge upp kampen och erkänna Ales seger. Det hade emellertid varit en kamp utan segrare, bara förlorare. Ale må ha erkänts som segrare men de var lika stridsodugliga båda två och Ales enda hopp låg i att också Toreld vunnit sin kamp. Han höjde med möda sitt svärd mot publiken men stannade inte länge för att ta emot hyllningarna utan skyndade sig ut ur arenan för att få vård. Där väntade honom emellertid inte bara Salahs helare utan också dåliga nyheter.
   ”Toreld föll”, konstaterade Salah lakoniskt redan innan blodet hunnit torkas bort ur Ales ansikte. Orden träffade Ale hårdare än hans motståndares vapen förmått.
   ”Hur...?” var allt han fick fram.
   ”Politiskt schakalspel”, svarade Ummar i sin kollegas ställe. ”En än så länge okänd tronpretendent har lyckats få in sin egen förkämpe, sannolikt i syfte att underminera den Högste Tjänaren Mokhatar um-Saals ställning. Om denne förkämpe visar sig vara folkets starkaste tjänare så kommer folket att fråga sig om inte tronpretendenten är Saabahls starkaste tjänare. Jag anar en kommande palatsrevolution.”
   ”Det får inte ske”, kved Ale mellan sammanbitna tänder medan helarna rengjorde hans sår.
   ”Oroa dig inte, min högt skattade Halim. Vi kommer att få ut dig ur spelen. Åskådarna blir naturligtvis inte glada, så icke heller Mokhatar um-Saal, men jag ämnar inte ha din död på mitt samvete. Högsta Tjänare må komma och gå men goda män som du må bestå.”
   ”Det är inte det jag menar”, avbröt Ale. ”Jag måste kämpa, jag måste segra.”
   ”Det är tåga i pojken”, menade Salah. ”Vi skulle kanske låta honom slåss. Tänk på priset.”
   ”Om du inte kan låta annat än penningpungen tala så må du hellre tiga”, utbrast Ummar irriterat.
   ”Nej, han har rätt” sade Ale och grep tag i köpmannens hand. ”Jag måste slåss, inte för min skull utan för Minns skull.”
   Ummar tystnade och betraktade stillsamt Ale där han låg på sin sjukbädd.
   ”Du har inte sett honom”, mumlade han. ”Det är inte en man utan ett monster. Han kapade Torelds ben med ett enda hugg och slängde upp det på läktaren. Fem man fick slita bort honom från din arme landsman.”
   ”Jag har mött värre än så”, envisades Ale.
   ”Men se på dig. Du kan ju knappt stå. Hur ska du då kunna slåss? Inget pris är värt det.”
   Ale försökte ge svar på tal men så trädde ytterligare en person in i rummet och förekom honom.
   ”Allt har ett pris”, sade en sammetslen röst, en röst som kändes märkligt bekant.
   Ale uppfattade hur både Ummar och Salah bleknade men ingen sade något. Den nyinträddes närvaro hade avbrutit alla samtal lika plötsligt som en stark vindpust hade blåst ut en svag låga.
   ”Allt har ett pris”, upprepade rösten. ”För den som är beredd att betala.”
   Ingen besvarade hans fråga och i stället hörde Ale vinddraget från främlingens klädnad då han svepte fram till sjukbädden. Som genom en dimma kunde han skymta ett vagt bekant ansikte.
   ”Varför slåss du?” frågade rösten.
   ”För Minn”, fick Ale fram.
   ”För Minn?” upprepade rösten, som om namnet var honom bekant.
   Ale nickade så mycket som smärtorna tillät honom.
   ”Är en kvinna värd mer än ditt liv?”
   Ale nickade åter, denna gång utan att bry sig om smärtorna.
   ”Är du villig att ge upp allt annat för att vinna henne åter?”
   Vem var han och vad menade han? Det spelade ingen roll! Han antydde att han kunde rädda Minn och det räckte för att Ale skulle nicka en tredje gång.
   Mannen vände sig bort från honom och lämnade sjukbädden. Det sista Ale uppfattade innan mörkret slöt sig över honom var en ljus natthimmel, en natthimmel beströdd av gyllene stjärnor. I hans öron ringde dock röstens sista ord ännu en stund.
   ”Förbered ritualen”, hade den sagt. ”Ale tjänar Saabahl nu.”


21. Epilog

   ”Den värld jag har skapat, den har jag skapat åt er. Men den värld som ni får, den är inte er att ta. Ni ärver den från era fäder och ni lämnar den till era söner. Besudla den därför icke utan bevara den väl ty det ni gör mot världen, det gör ni ock mot mig.”

   Cindars ord, kap 1, tal 8

   Piskan fläkte upp ännu ett stycke kött från den nakna ryggen. Smärtan strålade genom den späda kroppen och fick den att rycka krampaktigt. Bloddroppar och tårar blandades på det dammiga stengolvet. Men från munnen kom det ingen klagan.
   Till slut upphörde pisksnärtarna och tystnaden lade sig åter i kryptan, avbruten blott av prästinnans tunga andetag. Med möda höjde hon huvudet men lämnade inte sin knäfallande ställning. Ur hennes hand föll den blodiga piskan.
   ”Hjälp mig, o Cindar”, bönföll hon. ”Giv mig styrka att bära den fruktansvärda hemlighet som du har lagt på mina axlar. Giv mig kunskap att förstå hur jag ska förfara med den. Giv mig ett tecken på din vilja.”
   Hon tittade vädjande upp mot gudabilden men den förblev tyst. Då vände hon sig i stället till stenstatyn bakom sig.
   ”Cindar har lämnat ditt land”, fortsatte hon. ”Dina söners blodslinje är bruten och ditt land står utan konung. Vi behöver en god och ren konung som kan hjälpa oss, som kan ge oss tron, modet och offret åter. Men vilket hopp finns det nu när också den störste av konungar är besudlad?”
   Men inte heller stenstatyn gav henne något svar och hon böjde uppgivet sitt huvud.
   ”Jag är inte värdig din nåd”, snyftade hon. ”Också jag har besudlat din värld. Den synd jag förlöste då, den hemsöker mig nu. Jag är inte värdig.”
   Med möda reste hon sig upp och lämnade kryptan utan att vända sig om.
   Väl uppe i det tomma kyrkorummet igen unnade hon sig att ta ett djupt andetag av den friska luften och njuta av den rofyllda stillheten. Landet utanför må vara hedniskt men än så länge var Cindars hus en fristad. Snart väntade en ny dag och förhoppningsvis också ett nytt hopp.
   Hennes blick gick till den lilla krukan med trädet som det unga paret fört med sig. Cindrasil hade de kallat det, Cindars heliga träd från deras gemensamma urhem Cinda, och ju mer hon betraktade det, desto mer benägen blev hon att tro på det. Sju grenar för de sju folken, med en gemensam stam, djupt rotad i en skyddande famn. Cindrasil var själva sinnebilden av Cindar och hans barn.
   Den första knoppen började redan få blad och nu kunde också en tredje knopp skymta. De sju folken var på väg att återförenas, det kände hon i sitt hjärta och hon gladdes däråt. Men utan en frisk stam var de alla dömda att dö och ännu visste hon inte hur det skulle kunna förhindras. Om hon ändå finge ett tecken.
   ”Är trädet sjukt, syster?” frågade en mjuk röst bakom henne.
   Den rösten hade hon hört förut. Rösten återkallade precis de minnen som hon sökt förtränga nere i kryptan, minnena av hennes förbrytelse mot Cindars vilja.
   Hon vände sig om och där stod han åter på klostertröskeln, iförd samma ljusblå stjärnprydda kåpa som då. Hans blonda hår och skägg var lika tjockt som alltid, utan tillstymmelse till några gråa strån, och endast några små rynkor på halsen vittnade om de tjugo år som hunnit förflyta sedan sist.
   ”Vad gör du här?” utbrast hon. ”Vad vet du om det sjuka trädet?”
   Hennes utbrott möttes bara av ett milt leende.
   ”Så tvär var du inte sist, syster”, sade han. ”Men så lämnade du oss också så plötsligt. Var det något som hände där borta? Något som än idag tynger dig?”
   Orden träffade henne som ett slag i ansiktet och hon kom sig inte för att svara. Hennes reaktion var emellertid svar nog.
   ”Ja”, fortsatte mannen, ”något som ligger er präster varmt om hjärtat, något som besudlat skapelsen måhända. Ditt ansikte talar mer än dina läppar.”
   ”Jag borde hugga av mig huvudet”, flämtade prästinnan och tog sig för ansiktet.
   ”Ja, sjuka grenar bör huggas av”, instämde mannen. ”Men det är bestämt inte ditt huvud som bör falla utan någon annans?”
   Prästinnan nickade motvilligt. Intet gick att dölja för den mannen.
   ”Den orena flickan”, erkände hon. ”Jag förlöste henne men förmådde inte döda henne, jag var inte stark nog. Nu har hon vuxit upp och hon sprider sjukan vidare. Nu är det för sent.”
   Men mannen skakade på huvudet.
   ”Misströsta inte, syster. Det är aldrig för sent att hugga av en sjuk gren. Om det behövs för att rädda trädet åtar jag mig gärna att göra det. Du har alltså sett henne igen?”
   ”Hon har varit här. I mitt eget kloster. Jag igenkände henne inte först men när jag sedan såg henne söka sig till Biblioteket så försvann mina sista tvivel. Hon sökte Bibliotekets hemligheter, precis som sin besudlade mor.”
   ”Samma starka vilja som när vi sist sågs”, mumlade mannen för sig själv. ”Och vet du var hon finns nu?”
   ”Bibliotekarierna har henne. Jag varskodde dem. De önskar veta... närhelst någon besöker... det gamla Biblioteket. Jag hoppades att de skulle göra... vad jag själv inte förmådde göra.”
   Meningarna kom stötvis och ansträngt. Mannen hyssjade prästinnan och lade faderligt en hand på hennes axel.
   ”Syster behöver inte oroa sig, jag kommer att göra vad som behövs. Farväl då, jag försvinner nu åter ur ditt liv.”
   Med de orden lämnade han henne och gick raskt mot utgången. Men prästinnan hade en fråga kvar.
   ”Säg mig, vad gör man om stammen är sjuk?”
   Mannen stannade upp och tycktes fundera ett ögonblick innan han vände sig om.
   ”Det finns bara två sätt”, svarade han. ”Man isolerar det sjuka eller låter trädet dö och ett nytt växa upp i dess ställe.”
   Med de orden lämnade han klostret och prästinnan var åter ensam med sina tankar. Isolera det sjuka. Ja, så måste det bli. Den fruktansvärda hemligheten måste bevaras. Folket måste undanhållas sanningen och förbli lyckligt ovetande. Hon måste ensam bära hemligheten och låta den dö med henne. Så måste det bli.
   Med raska steg återvände hon till kryptan.


Cindarellkrönikan fortsätter i boken Saabahls zenit



Hemsidan har fått 180325 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





000webhost logo