Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Dareions gryning

2014-12-07

Dareions gryning är den åttonde delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell och jag kommer att publicera ett kapitel varannan vecka. Dareions gryning tar vid där Svärdets vår slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Dareions gryning
Åttonde delen av Cindarellkrönikan

Prolog

   “Den väg du vandrar den vandrar du icke allén så låt vare sig hat eller fruktan styra stegen ty Cindar är med dig i livet och Cindar tar emot dig i döden.”

   Cindars Ord, kap 4, tal 6

   De två männen betraktade under tystnad resultatet av den våldsamma förödelsen. Husen låg i ruiner, åkrarna hade uppslukats av marken och flodens lopp hade ändrats. Det bergspass genom vilket det livgivande vattnet hade flutit in hade nu blockerats av rasmassorna och endast en liten rännil förmådde tränga förbi. Men inte ens denna lilla rännil tyckes vilja stanna i den nu förödda dalen ty den återvände nästan omedelbart in bland rasmassorna igen för att inte längre synas till.
   ”Det förlovade landets gryning lovar inte gott, min gode präst”, sade den ene mannen.
   ”Jag varnade dig för att icke heller detta är Cindarell, o konung”, svarade prästen. ”Vi är fortfarande i Dareion. Vi är fortfarande inlåsta i det höga tornet. Vi väntar fortfarande på att Cindar ska visa oss vägen.”
   ”Bespara mig dina sagor”, suckade kungen.
   ”Det är sagorna som hjälper oss att förstå Cindars vilja, o konung. ”De innehåller ett frö av sanning, likt varje blomma och träd i hans skapelse, och för den som förmår se detta frö ska också Cindars vilja uppenbaras.”
   ”Var var Cindar när vi seglade över vattnet? Var var Cindar när vi sattes i bojor? Var var Cindar när vi vandrade genom sanden?”
   ”Cindar dväljs i Cindarell, o konung. Vi måste bida vår tid i det höga tornet till dess att han i sin nåd visar sig för oss och ger oss fria igen.”
   ”Vänta är en syssla för präster. En kung måste handla. Det var min farfars far som bröt våra bojor i Saabahl. Det var min farfar som kämpade utanför Dareions murar tillsammans dareierna och angarthierna och det var min far som ledde vårt folk till sitt förlovade land. Vad ska då jag lämna till mina söner?”
   ”Betänk att varje handling av dina förfäder blott lagt till stenar till de murar som omger oss. Vi må tro oss vara fria men vi har bara byggt oss själva ett större fängelse.”
   Kungen slog uppgivet ut med händerna.
   ”Vad råder du mig då att göra?” klagade han.
   Prästen pekade upp mot bergen.
   ”Vi måste återvända till Cindar. Vi måste återvända till den plats där han lämnade oss och där vänta på att han åter hämtar oss. Vi måste återvända till våra bojor.”
   ”Ska jag då göra mina förfäders värv till intet?” utbrast kungen. ”Ska jag ge upp vår frihet?”
   ”Du ska ge våra barn sin frihet”, svarade prästen lugnt. ”Du ska söka Cindar.”
   Kungen svarade inte omedelbart. I stället betraktade han stilla hur den uppåtgående solen kastade sina strålar över dalen.
   ”Söka Cindar?” mumlade han för sig själv.

1. Cinda flykt

   ”Låtom oss färdas tillsammans, på det att vi som en familj tillsammans ska finna det förlovade landet.”
   ”Men tänk om vi färdas åt fel håll och inga finner det förlovade landet. Nej, låtom oss hellre färdas ensamma åt varsitt håll, på det att några av oss ska finna rätt väg och berätta därom för andra.”
   ”Men hur ska vi ensamma kunna möta världens faror?” genmäldes det. ”Nej låtom oss hellre färdas i par, på det att den ene alltid ska kunna hjälpa den andre.”

   Cindars Ord, kap 6, tal 1

   Det var en mäktig syn. Havet omkring dem var fullt av fartyg som sakta stävade framåt och fler och fler anslöt hela tiden. Bakom dem försvann de sista konturerna av deras urhem i solnedgången. Framför dem öppnade sig det stora okända havet. Cindars sista stam hade anträtt Cindas sista flykt.
   Men Minns ögon bedrog henne och det visste hon alltför väl. Det var inte stora och starka skepp som hon såg utan små och bräckliga farkoster som knappt höll sig flytande. Det var inte luttrade sjömän som seglade dem utan män och kvinnor som på generationer inte beträtt havet. Framför allt var det inte någon kung i spetsen för dem utan två ynglingar som hade lika lite kännedom om folket de ledde som om havet de seglade på. Likväl var det mot deras farkost som folkets blickar vändes.
   Ale vände sig ånyo mot änkedrottning Rynja.
   ”Min drottning”, inledde han försiktigt.
   Men Rynja skakade bara på huvudet.
   ”Kung Ravlaug av Cinda är borta. Prins Ravgurd av Cinda är borta. Själva Cinda är borta. Drottning Rynja av Cinda är därför också borta.”
   ”Men Rynja är kvar och så också ditt folk. De ser till dig för vägledning.”
   Rynja skakade åter på huvudet.
   ”Min make valde vägen men är inte kvar att leda dem. Min son öppnade vägen men är inte kvar att leda dem. Kvar är bara de som visade vägen och det är dem som mitt folk följer. Riva följer er.”
   ”Oss?” utbrast Ale. ”Hur ska vi kunna leda er?”
   ”Ni har lett oss längre än någon annan av våra kungar. Ni har korsat det hav som ingen av Riva korsat. Ni har sett det förlovade land som ingen av Riva sett. Vilka skulle annars leda oss?”
   ”Jo men...”, stammade Ale, ”jag är ingen kung.”
   Drottningen log menande.
   ”Det är inte en kung folket behöver just nu, det är en ledare. Era ord kommer inte att vägas efter er börd. Era ord kommer att vägas efter ordens innebörd.”
   Ale lutade sig tillbaka, märkbart tagen av det stora ansvar som drottningen lagt på deras axlar, och Minn satte sig närmare honom.
   ”Hon har rätt”, viskade hon. ”De lyssnade till oss på Cinda ting, de lyssnade till oss när vi lärde dem tillverka redskap och utrustning för flykten och de kommer att lyssna till oss nu.”
   Hon tittade upp mot den mörknande himlen.
   ”Dagen är snart förbi”, sade hon. ”Vi bör binda ihop fartygen för natten. När morgondagen gryr blir det säkert lättare att se klart.”
   Ale nickade och med Rynjas hjälp förmedlade de instruktioner till de kringliggande båtarna. Deras handlingar sade mer än ord och inom kort hade alla båtar i sikte följt deras exempel och flera sammanhållna grupper bildats. Lyckligtvis var vädrets makter nådiga och Riva fick avnjuta sin första natt i frihet på sju sekler på ett stilla vatten under en stjärnklar himmel.
   Både Ale och Rynja somnade snabbt men Minn låg länge vaken och tittade upp mot stjärnorna. De såg likadana ut som hemma i Cindarell. Satt någon där i detta nu och betraktade samma stjärnor som hon? Hennes far, alvkungen Elendor, kanske? Eller hennes mor, vem det än månde vara? Tänkte de i så fall på henne? Skulle hon någonsin få se dem igen?
   Hon suckade och lät blicken vandra vidare från stjärna till stjärna. Alla var de bekanta, inga gav några svar. Men de där stjärnorna kände hon bestämt inte igen. Borta vid horisonten lyste några ljusstarka stjärnor som hon inte hade sett förut. Eller...?
   Hon satte sig käpprätt upp. Hon hade sett dem förut!
   ”Ale”, viskade hon och skakade liv i sin kamrat. ”Där är de igen. De mystiska ljusen på havet.”
   Ale satte sig upp och gnuggade ögonen. Visst var det samma ljus som de sett tidigare, både från Cinda och under seglatsen dit, och den här gången kunde det inte råda någon tvekan. Det var skeppslanternor.
   Nu hade också Rynja vaknat och hon nickade instämmande.
   ”Ja, vi har också sett dem, men aldrig i så klart väder förut. Vare sig de är våra fränder eller ej så syns det mig att de har större och bättre fartyg än vi.”
   ”Kan vi signalera till dem?” föreslog Ale men drottningen skakade på huvudet.
   ”Förvisso kan inga drakar längre hindra oss från att tända eldar men det kan havet. Vi saknar såväl torra elddon som bränsle.”
   ”Då måste vi själva ta oss till dem”, sade Ale. ”Låt oss lossa vår båt så får de andra följa efter så fort de kan.”
   ”Din tvekan att leda övervann du snabbt”, reflekterade Rynja med ett snett leende. Hon skyndade sig emellertid att verkställa hans befallning och snart var de på väg mot de mystiska ljusskenen.
   Skeppet Alatea hade trots sina segel och åror inte förmått avslöja ljusskenens hemlighet. Den här gången närmade de sig i en primitiv kanot med en paddel som inte var mycket bättre än deras egna händer. Men till skillnad från tidigare så förblev ljusskenen stilla, som om de väntade på dem, och snart framträdde verkligen konturerna av ett skepp.
   Eller var det ett skepp? Vid första anblicken såg det mer ut som en hög med drivved. Bordläggningen tycktes bestå inte av plankor utan av hela stockar, alla av olika längd och tjocklek. De var klumpigt surrade med vass och sly, som om havet självt sammanfogat dem, och nödtorftigt tätade med dy och alger, som om vattendjupens växter sträckt sig ovan ytan och vuxit samman med detta främmande element. Men så fanns där också delar som måste härröra från land. Seglen var lapptäcken av tygbitar i olika färg och storlek, blocken och taljorna skiljde sig inte från dem som fanns på vanliga fartyg och lanternorna var av främmande smide där den inte var den andra lik. Men det som verkligen fick denna skapelse att urskiljas från resten av havet var de mänskliga skuggor som vilade mot relingarna.
   Trots detta ingav skeppet Minn en känsla av olust, som om en förbannelse vilade över det och som hotade att dra med sig alla i dess närhet. Men det var för sent att vända om nu ty Ale hade redan anropat de främmande besättningsmannen.
   ”Hallå!” ropade han ut i mörkret. ”Vi är skeppsbrutna!”
   Ropet gav upphov till rörelser på däck och snart kastades repändar med änterhakar ut mot deras egen farkost.
   ”Var hälsade”, svarade en röst på en dialekt som var främmande men ändå fullt förståelig för dem medan de drogs in mot skeppet. En lykta sänktes ned och nyfikna blickar från dunkelhöljda ansikten riktades mot dem. ”Havet ger och havet tar. Räck oss er utrustning och sedan era händer så drar vi upp er.”
   De följde uppmaningen och lät Rynja räddas först. Men knappt hade de kommit ombord förrän skarpslipade spjut och ljuster riktades mot dem.
   ”Vad vill detta säga?” utbrast Rynja förorättat. ”Hur vågar ni bära hand på Rivas sista drottning?” Hon hade lämnat kvar sin drottningkrona på Cinda men en drottnings stolthet bar hon ännu med sig.
   En muskulös man med väderbitet ansikte och rullande gång klev fram mot dem med ett elakt leende. I handen bar han en rostig huggare.
   ”Vi har ingen kung”, skrattade han. ”Varför skulle vi då böja oss för någon annans drottning?”
   Rynja blev högröd i ansiktet men tvingades svälja sin stolthet när huggarens spets riktades mot hennes ansikte.
   ”Ni räckte oss själva er utrustning och era händer, eller hur?” sade mannen, nu med bistert allvar i rösten. ”Tig nu om du inte vill göra vår kung sällskap.”
   Ale gjorde en ansats att rusa till hennes försvar men Minn höll honom tillbaka. De hade dumt nog lämnat ifrån sig sina svärd och därmed också sina liv. Vilka de här männen än var så ägde de inte Rivas heder. De skulle inte tveka att ta såväl svärd som liv.
   ”Inte nu”, viskade hon. ”Vår tid kommer.”
   Orden lugnade omedelbart Ale. Kanske hade han fortfarande hennes kraftfulla angrepp på Cinda i färskt minne. Men då hade målet för hennes krafter varit ondskefulla drakar. Skulle hon kunna vända samma krafter mot människor, ondskefulla eller ej?
   Hon hann inte fundera närmare ty den väderbitne mannen vände sig nu mot dem.
   ”Vad viskar ni om?” spottade han fram. ”Vad är det ni döljer? Finns det kanske fler där ute?”
   Varken Ale eller Minn svarade men Minn såg hur Rynja kämpade med sin stolthet. Lögnen var ju främmande för henne men sanningen skulle förråda hennes folk. Minn var tvungen att avleda honom men hur? Hans kumpaner var för många och deras vapen för nära för att hon skulle våga använda sina krafter. Men om hon däremot skulle vara ensam med honom?
   ”Jag kan avslöja saker”, sade hon djärvt och gav honom en utmanande blick. ”Men bara för dig.”
   Ale såg förkrossad ut och för ett ögonblick ångrade hon sina ord. Måtte han förstå henne. Rynja däremot tycktes förstå och gav henne ett menande ögonkast. Piraterna skrattade rått och deras anförare tryckte sin klinga under hennes haka och tvingade hennes blick att möta hans.
   ”Jaså?” väste han hånfullt. ”Den fina damen vet att köpslå med sin kropp? Nåväl, men vet också att det du inte avslöjar i natt, det avslöjar solen i morgon. Jag råder dig att använda dina tillgångar väl medan de ännu har ett värde.”
   Minn svalde och undertryckte med möda sina känslor.
   ”Värdet avgör du”, svarade hon så tappert hon bara förmådde.
   ”Vi får väl se”, svarade mannen, och föste henne med huggaren bort mot vad som antagligen var hans hytt men som mer såg ut som ett tält på däck.
   Minn vände förtvivlat på huvudet och sökte en sista ögonkontakt med Ale. Åh, måtte han förstå. Men Ales uppmärksamhet hade redan gått från henne och stannat hos två pirater och när hon insåg orsaken så kände hon ett styng i hjärtat. Piraterna hade funnit Ales svärd och stod nu och synade det inför hans ögon. Än en gång hade svärdet trätt mellan honom och henne. Mer hann hon inte se förrän hon motades in i det illaluktande tältet och allt blev mörkt omkring henne.
   Vad skulle hon göra nu? Medan mannen sökte tända ett ljus så letade hon febrilt i sitt inre efter råd. Helst hade hon velat göra mot honom det som hon gjort mot Cindas drakar eller ännu hellre se honom lida först. Men Ale och Rynja var ju ännu i piraternas våld och hur skulle det då gå för dem? Kanske kunde hon använda sina krafter till att helt enkelt försvinna för hans ögon, så som hon lärt sig av Morvana? Men skulle hon hinna befria sina vänner innan han slog larm? Bäst vore förstås om hon kunde förmå pirathövdingen att följa hennes vilja men hon hade aldrig gjort något sådant förut. Var det ens möjligt? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det!
   Men innan hon hann sätta sina planer i verket så kom en plötslig yrsel över henne. Benen vek sig och hon tvingades ta stöd för att inte falla ihop. Mannen såg det och tog ett ilsket steg mot henne.
   ”Vänta lite”, fick hon fram. ”Låt mig få... vila lite först.”
   Hennes vädjan klingade dock för döva öron.
   ”Jag känner nog till den där sortens sjuka”, väste han och grep hårdhänt tag i hennes armar.
   Men så hejdade han sig plötsligt och fick något fundersamt i blicken. Hans grepp mjuknade och han hjälpte henne varsamt att sätta sig ned. Sedan tog han ett steg tillbaka och blängde surt på henne.
   ”Nåväl”, sade han. ”Hur länge ska jag vänta?”
   Minn kände sig redan bättre men hon var fortfarande matt i hela kroppen. Hon måste vinna tid.
   ”Låt mig... berätta något så länge”, försökte hon.
   ”Försöker du beveka mig med sagor?”
   ”Ja”, svarade Minn, som plötsligt kommit att tänka på en av de många sagor som berättats vid Rivas midvintergille. ”En saga om havet.”
   ”Havet vet jag tillräckligt om redan”, replikerade pirathövdingen och spottade i golvet.
   ”Den handlar om land också, om sökandet efter land.”
   Mannen tycktes begrunda hennes svar.
   ”Låt gå då”, muttrade han till slut.

   ”För länge sedan”, började Minn, ”så beredde sig ett fjärran folk på en fjärran plats att med sorg i sina hjärtan lämna sitt älskade fäderneshem för att på sin guds begäran segla över havet och söka sig nya och bättre marker bortom det. Dock bredde sig havet ändlöst ut åt alla håll och de sju stammarna misströstade om var det förlovade landet kunde finnas.”

   Medan hon berättade höll hon blicken stadigt fäst på sin åhörare för att se hur han skulle reagera men än så länge så lyssnade han tålmodigt på hennes historia.

   ”'Låtom oss segla gemensamt, på det att vi som en familj tillsammans ska finna det förlovade landet', sade några.
   'Men tänk om vi seglar åt fel håll och aldrig finner det förlovade landet', invände andra. 'Nej, låtom oss hellre alla segla åt varsitt håll, på det att några av oss ska finna det och berätta det för de andra.'
   'Men hur ska vi ensamma kunna möta världens faror?’ genmäldes det. ’Endast tillsammans är vi starka.'”

   Minn tystnade ett ögonblick. Var det här verkligen rätt historia att berätta? Sagan handlade om vikten av att söka på olika håll men samtidigt hjälpa varandra, så som Cindars stammar gjort. Hennes åhörare hade dock satt sig ned och följde nu hennes historia med fortsatt uppmärksamhet. Hon tog därför mod till sig och fortsatte.

   ”Diskussionerna gick fram och tillbaka men till slut enades man om en medelväg. Två och två i olika väderstreck skulle man segla, således både sökandes åt olika håll och sökandes tillsammans. Två stammar färdades österut, två stammar västerut och två stammar söderut. Blott den sjunde stammen blev kvar. Alla lovade dock att återvända och berätta om vad de funnit på det att de åter skulle förenas i det förlovade landet.”

   Minn tystnade ånyo för att hämta andan men innan hon hann återuppta berättelsen så blev hon avbruten av en fråga.
   ”Fann de land?”
   Pirathövdingen hade plötsligt rest sig upp och stirrade nu på henne, men inte längre med illvilja i blicken utan något annat, något som såg ut som en törstandes blick på vatten eller en hungrandes blick på mat. Hans blick vädjade om att hon skulle fortsätta.
   ”Ja”, skyndade hon sig att svara, ”de som for österut fann verkligen det förlovade landet.”
   Så fortsatte hon att återberätta de folksagor hon hört i Cindarell, de sagor som berättade om hur Seren den store överlistade svartfolken och tog västra Cindarell i anspråk och hur hans sonsöner sedan flyttade fram rikets gränser till norra och östra Cindarell tills de åter nådde havet och det förlovade landets ände.
   ”Och de andra stammarna?” frågade pirathövdingen vidare när sagorna nått sitt slut.
   ”De sagorna känner jag inte till”, medgav Minn. ”Våra sagor berättar bara om vårt land.”
   Han klev fram till henne och blev stående med ett allvarligt ansiktsuttryck.
   ”Vi har också sagor om havet”, sade han till slut. ”Sagor om att söka tillsammans och hjälpa varandra. Men de slutar inte lika lyckligt.”
   ”Berätta”, bad Minn. Sin olust för denne man hade hon fullständigt glömt bort, nu var hon bara nyfiken på hans ord.

   ”För länge sedan”, inledde han, ”så seglade två bröder tillsammans över havet. De färdades länge och väl men en dag började maten tryta. Den förste brodern hade större fiskelycka och delade broderligt med sig till den andre.
   'Klokt var det att färdas i par', sade då den andre brodern, ty nu kan vi dela varandras mat.'
   Bröderna färdades vidare men en dag blev plötsligt den blå himlen svart och det stilla havet vilt. Illa åtgångna blev brödernas skepp och när stormen lagt sig hade den förste broderns segel förstörts.
   'Klokt var det att färdas i par’, sade då den förste brodern, ’ty nu kan vi dela varandras segel.'
   I horisonten syntes land och den andre brodern lovade att segla dit och återvända med hjälp. Men det förunnades honom inte att nå land ty pirater omringade skeppet och förberedde sig på att borda det.
   'Klokt var det att färdas i par', sade då den andre brodern, ty nu kan vi dela varandras öde.'
   Svek fanns emellertid i den andre broderns hjärta ty han köpslog med piraternas anförare och köpte sin frihet med den förste broderns träldom. Piraterna gladdes storligen och återvände till sitt land med sina nyvunna slavar. Den förslavade brodern förbannade dock sin frie broder.
   'Illa har du handlat, inte bara mot mig utan också mot dina andra bröder som nu förgäves väntar på dig. Må du straffas med att sist av alla upptäcka det förlovade landet.'
   Intet svarade den andre brodern men glädjen av det förlovade landet i horisonten grumlades av förräderiets skam. Likväl satte man segel men då föll en tät dimma över dem och när den slutligen lättade fanns inte längre land att se åt något håll. Sedan dess seglar brodern ensam på havet i hopp om att hans gud ska ge honom nåd och visa också honom det förlovade landet.”

   ”Och...”, frågade Minn darrande, ”vilka var brödernas namn?”
   ”De som förråddes var av Parators stam och de som förrådde dem var av Salassas stam. Det är Salassas ättlingar vi är och det är vi som än idag ensamma söker det förlovade landet, det land som era förfäder fann tillsammans.”

2. Salassa

   ”Havet ger och havet tar.”

   Gammalt piratordspråk

   Ale visste inte vad han skulle tro. Ena stunden hade de varit piraternas fångar, andra så var de deras gäster. Vad hade egentligen hänt mellan Minn och pirathövdingen? Hade hennes krafter åstadkommit detta? Eller något annat...? Han visste inte vad som var värst och försökte irriterat slå bort tanken. Den återkom dock gång på gång, som en irriterande mygga som vägrar lämna en i fred.
   De hade inte riktigt haft tid att tala med varandra sedan... sedan det som hänt mellan dem på Cinda. Ju längre tiden gick, desto mer avlägsna tedde sig händelserna och stundtals kom han på sig med att undra om det bara varit en dröm. Hennes sista blick innan hon försvunnit in i hytten hade heller inte lugnat honom, snarare tvärtom. Den hade uttryckt en blandning av oro och besvikelse, som om han hade gjort något fel.
   Skulle han ha ingripit? Minn hade ju själv hållit honom tillbaka. Men hade hon verkligen menat det så? Hade han gett upp henne för lättvindigt? Borde han ha gjort lite motstånd, om än bara symboliskt? Eller borde han ha anfallit sin antagonist, hur hopplöst det än hade varit, för att verkligen bevisa sina känslor för henne? Åh, varför var kvinnor så svåra att förstå sig på?
   Nu tittade hon inte längre på honom utan ägnade sig i stället åt att diskutera med Rynja. Rivas förra drottning skulle tydligen återvända till sitt folk medan Minn fortsatte till piratnästet, så mycket hade han förmått ta till sig. Vad han själv förväntades göra visste han inte. Han hade åtminstone fått tillbaka sitt svärd och satt nu och putsade det förstrött. Vad annat kunde han väl göra?
   Till slut gav sig i alla fall fartyget av, med både honom och Minn ombord. Han reste sig upp och försökte på nytt få kontakt med Minn men förgäves. Pirathövdingen förklarade att hon inte mådde så bra och hjälpte henne tillbaka till hytten. I stället så anslöt sig hans kumpaner till Ale och ansatte honom med frågor, den ena märkligare än den andra.
   ”Kommer du verkligen från land?” frågade en.
   ”Hurdant är det?” inföll en annan.
   ”Hur hittade ni dit?” undrade en tredje.
   ”Var är ni själva från?” kunde han inte låta bli att genmäla.
   ”Från havet förstås. Vi föds här och vi dör här.”
   ”Men vad lever ni på då?” utbrast Ale. När ni inte ägnar er åt...?” Plötsligt förmådde han inte längre ta ordet sjöröveri i sin mun och avbröt sig tvärt.
   ”Himlen ger oss vatten och havet ger oss mat”, svarade en av dem lakoniskt. ”Ibland möter vi andra skepp som vi handlar med.”
   ”Men varför seglar ni inte i land någonstans?”
   De tittade på honom som om han sagt någonting konstigt.
   ”Vi har inte hittat något”, svarade samme man till slut. ”Närhelst vi siktar något som liknar land så fångas vi av dimmor eller kastas tillbaka av stormar.”
   Den antipati som Ale känt mot dessa män hade nu förbytts i medlidande.
   ”Kan ni inte komma till vårt land?” kunde han inte låta bli att fråga.
   ”Det ska vi när förbannelsen är bruten, när alla andra av våra bröder kommit till ert land. Då får också vi komma i land. Det har din kamrat sagt oss.”
   ”Minn?” stammade Ale. ”Men då är ni...?”
   Han avbröts av ett rop från utkiken.
   ”Salassa i sikte!”
   Ale kände sig med ens så väldigt liten och han vände sig skamset bort mot fartygets mål, det mål han först nu förstod var detsamma som deras eget mål. Fartyget närmade sig en grupp små öar, ingen av dem större än att han kunde se från den ena sidan till den andra. De saknade såväl berg som skogar men i gengäld upptogs varenda liten plätt av odlingsmark. Inte heller syntes några boningshus till, bara enkla hyddor och tält. Var detta alltså det förlovade land som förunnats broderfolket Salassa? Var detta den förbannelse de pratade om? Varför hade Cindar utdömt ett så hårt straff till sina egna barn?
   Den man som han trott vara pirathövding förberedde sig för att gå iland medan hans besättningsmän dröjde kvar. Ale tvekade först men så såg han hur Minn kom ut ur hytten och förberedde sig att gå iland hon med. Hon såg faktiskt lite illamående ut, trots att sjön varit lugn, och han skämdes än mer för de tankar han hyst. Han gick försiktigt efter dem och då ingen tycktes opponera sig gick han iland han med.
   Fler överraskningar väntade honom dock på ön. Så fort han satte sin fot på den så kändes det som om han skulle trampa rakt igenom marken och han drog sig förskräckt tillbaka. Det han hade trott var fast mark var i själva verket mjukt och eftergivet. När han tittade närmare insåg han att ön alls inte var någon ö utan bestod av vass och sjögräs. Han befann sig på en enorm flotte!
   Minn gick däremot vidare utan att bry sig om att marken sviktade under henne och han hade inget annat val än att följa efter, hur onaturligt det än kändes.
   Under tiden hade fler och fler skepp anlänt till ön, lika främmande som det som fört Ale och Minn dit, och från vart och ett av dem klev en hårdför man eller kvinna i land. Till slut var de så många att Ale började undra om flotten skulle klara att bära dem alla. Varför hade allesamman kommit hit egentligen? Tydligen var Ale inte ensam om att undra detta ty en av nykomlingarna, en kvinna med ansiktet fullt av tatueringar, gjorde sig till talesperson för dem och klev fram.
   ”Dina signaler lovade oss slavar, Last”, sade hon. ”Var är de?”
   ”Havet har dem”, svarade pirathövdingen, som alltså hette Last. ”Men priset är lika högt som det vi betalade första gången.”
   Svaret gav upphov till ett förvirrat sorl.
   ”Inget pris är så högt”, replikerade kvinnan. ”Det våra förfäder sålde betalar vi än idag. Det våra förfäder sålde kan vi inte sälja igen.”
   ”Nej, men vi kan göra försäljningen ogjord.”
   ”Omöjligt. Talesättet säger att den som blir slav i sydländerna förblir slav och det gäller våra bröder av Parators stam också.”
   ”Ja, våra bröder må ännu vara slavar men våra andra bröder är ännu fria och dem kan vi ännu hjälpa.”
   I det här läget kallade Last till sig Ale och Minn.
   ”Hova och Mark fann det förlovade landet i öster och dessa båda kommer därifrån. Riva är på väg dit och genom att hjälpa dem kan vi göra en första avbetalning.”
   Ett nytt sorl vidtog och Ale kom på sig med att faktiskt sakna rivanernas långa tingsdiskussioner. De hade i alla fall inte pratat i mun på varandra. Den tatuerade kvinnan klev fram till Minn och synade henne kritiskt.
   ”Skulle de här veklingarna vara våra bröder?” frågade hon sarkastiskt och sökte tvinga upp hennes mun, som om det var en häst hon granskade.
   ”Låt bli det där!” fräste Minn och knuffade undan kvinnan.
   ”Hon har i alla fall ditt humör, Lissa”, skrattade en av åhörarna.
   ”De ser faktiskt inte ut som några av de sydländska folken”, medgav en annan.
   ”Har de verkligen kommit hit för vår skull”, undrade en tredje. ”Vad vill de ha för det?”
   ”Vi vill inte ha något”, utbrast Ale förbryllat. ”Vi söker Salassas kung för att erbjuda honom Cindarells tron.”
   Det som han trodde var ett storslaget erbjudande möttes dock bara av gapskratt.
   ”Vår siste kung betalade dyrt för sitt förräderi mot Parator”, sade Lissa. ”Havet blev hans borgenär. Sedan dess råder varje salassier sig själv. Här hittar du ingen kung.”
   Ales mod sjönk. Skulle de då aldrig hitta någon kung bland de förlorade stammarna? Hans erbjudande hade fallit platt till marken men diskussionerna fortsatte.
   ”Det ligger inte för oss att sälja på kredit”, sade Last, ”men om vi kan sona våra förfäders förräderi mot Parator genom att hjälpa Riva så anser jag att det är en risk väl värd att ta.”
   ”Hur ska vi kunna göra det om vi inte själva kan finna land?” yttrade någon kritiskt.
   ”Vi kan åtminstone segla dem över havet. Ta sig iland får de sedan göra med sina egna farkoster.”
   ”Hur ska våra familjer på öarna överleva om våra skepp seglar österut?” frågade en annan.
   ”Några skepp får stanna och hjälpa dem vars skepp åker.”
   ”Skulle vi hjälpa andra än våra egna?” utbrast Lissa. ”Det är ju otänkbart.”
   ”Om ni hade hjälpt varandra tidigare hade ni inte befunnit er här”, inföll Minn plötsligt. ”Förbannelsen gäller er tillsammans, eller hur? Då måste ni också sona er skuld tillsammans.”
   ”Det var så Hova och Mark fann vårt förlovade land”, lade Last till. ”Tillsammans.”
   Lissa lät blicken vandra mellan dem.
   ”Nåväl”, sade hon till slut. ”Men skulden omfattar inte bara en stam. Först när alla stammar funnit landet kan också vi finna det. Så föll Parators ord.”
   ”Det är riktigt”, medgav Last. ”Det är därför jag önskar att du, som känner sydlänningarnas språk bäst, för våra vänner till dem.”
   ”Oss?” utbrast Ale. ”Ska vi inte följa med tillbaka till Cindarell?”
   ”Nej”, svarade Minn i Lasts ställe. ”Vi ska följa efter de andra stammarna.”
   ”Vart då någonstans?”
   ”Till det land där de såldes som slavar. Till Saabahl.”

   Till Saabahl. Ale stod och begrundade detta mål i fören på det salassiska fartyg som nu i ensamt majestät klöv vågorna söderut. Alla andra fartyg stävade österut, blott deras väg bar åt detta håll. Till Saabahl.
   Som liten hade han hört många historier om länderna bortom haven i söder. Abboten i det kloster som han och Minn växt upp i hade avfärdat dem som hedniska, ständigt vilande i mörker i avsaknad av Cindars ljus och bebodda av människor med få dygder och många laster. Någon enstaka gång hade han också sett saker därifrån. Köpmän hade fört med sig fina tyger i alla regnbågens färger, dekorerat lergods tunnare än pergament och starkt doftande pulver som sades bota all världens sjukdomar. En gång hade han till och med fått se en sydlänning, om än bara på avstånd, och han hade varit så mörk i hyn att han bara måste ha kommit från ett land utan ljus.
   Mest känd av sydländernas städer, eller ökänd beroende på vem man frågade, var Saabahl. Världens nav kallade köpmännen denna stad, en stad kring vilken alla sydländer snurrade och till vilken alla deras rikedomar samlades. Av samma anledning kallade prästerna Saabahl för världens navel, en stad där all smuts samlades, vilket för övrigt var det enda bevis Ale stött på för att också präster hade humor. Det var därför till Saabahl som de mest förvägna av köpmännen begav sig och de som lyckades återvända med sina många och främmande varor blev så rika att de aldrig mer behövde lämna Cindarell. Ale undrade hur stor denna stad var som ensam kunde frambringa så många olika saker.
   Minn visste säkert mer om sydländerna men hon hade legat under däck större delen av resan och bett om att få vara i fred. Mådde hon verkligen så dåligt, hon som brukade njuta av att låta havsluften blåsa genom håret när också garvade sjömän tvingades luta sig över relingen? Eller undvek hon bara hans sällskap?
   I stället kom deras nya följeslagare Lissa fram till honom.
   ”Ensam?” frågade hon rakt på sak.
   Ale nickade tyst.
   ”Det är ensamt på havet”, fortsatte hon. ”Men havet ger frihet också. Vi kan färdas vart vi vill. Inga spår lämnar vi bakom oss och inget av det förflutna förföljer oss i nuet.”
   ”Men ni kan bara färdas på havet, inte gå i land”, svarade Ale och insåg först efteråt hur illa det lät. Lissa tycktes dock inte ta illa upp.
   ”Ni kan färdas vart ni vill”, sade hon. ”Men ändå tränger ni ihop er i det ni kallar städer. Ni är bundna till er mark och ert hus och kan inte ta med er det någonstans. Vari ligger friheten i detta?”
   ”De flesta av oss vill inget hellre än att få stanna på en plats där vi trivs”, genmälde Ale.
   Han tänkte på sitt eget kringflackande liv alltsedan den där dagen då han och Minn tvingats lämna Gylde tillsammans med magikern Elrind och krigaren Legim. Sedan dess hade han inte haft något han kunnat kalla ett hem. Lissa begrundade hans ord och nickade sedan förstående. De stod sedan tysta ett tag och blickade ut över det ändlösa havet.
   ”Nåväl”, sade hon till slut, ”om du vill slippa ensamheten för en stund så är det bara att säga till.”
   Ale rodnade inför hennes frispråkighet och skyndade sig att byta samtalsämne.
   ”Är det långt kvar till Saabahl?” frågade han.
   ”Jag vet inte”, svarade hon utan att bry sig om hans reaktion. ”Vi hittar aldrig dit, köpmännen från Saabahl hittar oss.”
   ”Hur då?”
   Lissa gav honom ett snett leende.
   ”De seglar mot dimman”, sade hon. ”Samma dimma som hindrar oss från att hitta land hjälper dem från land att hitta oss.”
   ”Kommer de sedan att ge oss skeppsplats till sitt land?”
   Han fick ett bittert skratt till svar.
   ”Saabahls köpmän är inte som havet”, svarade hon. ”De tar men de ger inte. Främlingar äger dessutom inte tillträde till Saabahl med mindre än att de kommer med tillgångar.”
   ”Men hur ska vi då komma i land?”
   ”På samma sätt som en gång våra bröder”, svarade hon lakoniskt. ”Som tillgångar. Som slavar.”

3. Slav i Saabahl

   ”O Saabahl, du älskade min
   till dig alla floder och vägar far
   jag ger mig hän i famnen din
   både själ och hjärta du tar
   och ingenting lämnar du kvar"

   Ur Hurin um-Alansurs skrift Saabahl min älskade

   Det främmande skeppet lade sig jämsides med deras. Spetsarna från rader av skäktor glimmade i solskenet och alla ombord höll andan. Men så hissade skeppet en guldgul flagga och Lissa slappnade av.
   ”De saabahlitiska köpmännen önskar handla med oss”, sade hon lättat. ”Det är ett gott tecken.”
   ”Hur menar du?” undrade Minn, som äntligen lyckats resa sig ur sjukbädden.
   ”Man dödar inte den val som ännu ger mjölk”, svarade hon. ”Eftersom de tycker att vårt skepp fortfarande är sjödugligt så räknar de med att kunna handla med oss många gånger än.”
   ”Och om de hade tyckt motsatsen?”
   ”Då hade de plundrat och sänkt oss.”
   ”Vad?”
   ”Det är väl bättre än att havet gör det”, svarade Lissa oberört. ”Vi hade gjort detsamma.”
   Minn kände att hon nu hade ännu en anledning att få fast mark under fötterna igen. Det främmande skeppet halade sina trekantiga segel och fällde in sina åror. En landgång hissades ned mot dem och en märkligt klädd man beträdde den. Han bar en fotsida dräkt i fint vitt tyg som hölls ihop i livet av ett guldskimrande brett skärp och på huvudet tronade en hög spetsig hatt utan brätte som lyckades motstå vindens alla försök att blåsa av den. De mörka ögonen mellan de tjocka svarta ögonbrynen och de än tjockare och svartare mustascherna gav honom ett dystert och nästan hotfullt uttryck. Det motsades emellertid helt av det bländvita leende som han fyrade av mot dem.
   ”Saalum saalum, min dyra vän Lissa”, hälsade han med kraftig brytning.
   ”Saalum, min gode Ummar”, återgäldade Lissa hälsningen med en underdånighet som var raka motsatsen mot hennes vanliga ton. ”Må dina skepp bli lika talrika som nattens stjärnor.”
   ”Om Saabahl vill, om Saabahl vill”, svarade Ummar och bugade fromt med armarna korslagda över bröstet. ”Och må din skönhet överträffas blott av aftonens måne”, fortsatte han.
   ”Vilka varor bringar du till havs idag?”
   Köpmannens leende slocknade och han slog ut med händerna.
   ”Ack, sandstormar och rövare skingrade vårkaravanerna och gamar och schakaler kastade sig över de få varor som nådde fram. Jag räddade dock ett parti prima hamparep och segeltyg ur deras näbbar och klor. Visserligen blev priset högre men vad gör man inte för en vän.”
   ”Jag förstår”, svarade Lissa, ”också vårfisken har varit sen och din ärade kollega Salah lade redan förra månvarvet ett bud på dess rom. Men jag säljer förstås hellre till dig om du kan betala samma pris.”
   ”Salah lovar ofta mer än han kan hålla. Förste Tjänaren lär oss att ett bud idag är mer värt än två i morgon.”
   ”Förvisso, men lär han oss inte också att stå vid vårt ord? Dock räcker kanske rommen till er båda. Den första hälften kan du betala Salahs pris för och sedan sälja vidare till honom. Den andra hälften kan jag då erbjuda dig för halva Salahs pris. Bara för dig, min vän, bara för dig.”
   ”En upplyst rättvisa värdig den Förste Tjänaren”, svarade Ummar och bugade sig djupt.
   ”Jag har också en vängåva till dig, ärade Ummar”, fortsatte Lissa.
   Köpmannen stelnade till. Av det tidigare samtalet att döma var han antagligen van vid att gåvor aldrig gavs utan tanke på gengåvor.
   ”De här båda slavarna var tänkta som en gåva till Salah”, sade hon och pekade på Ale och Minn. ”Jag skänker dem dock gärna till dig för att besegla vår vänskap.”
   Ummar granskade dem kritiskt.
   ”Förvisso är det sagt att man inte ska skåda given kamel i munnen”, muttrade han, ”men de är inte av ditt folk hoppas jag? Senast en av er smög sig ombord så fick vi stiltje i tre dagar innan vi kunde återbörda honom till havet.”
   ”Tro mig”, suckade Lissa, ”de hör inte hemma på havet utan gör mer nytta på land.”
   ”Vilken nytta då? Saabahls slavmarknad är mättad just nu och själv har jag redan de slavar jag behöver.”
   ”Pojken är en duktig svärdskämpe och flickan kan hela. De kommer säkert att ge dig god avkastning så länge de förblir i din tjänst. Annars kan jag ju alltid ge dem till din kollega i stället.”
   Köpmannen tvinnade sina mustascher medan han begrundade erbjudandet.
   ”Nå, då kompletterar de ju åtminstone varandra. Men du sa ju att de inte gör nytta på havet, eller hur? Sänd därför med mat för återresan till Saabahl så tar jag ödmjukt emot gåvan.”
   ”Vi har ett avtal, högt värderade Ummar”, sade Lissa och avslutade förhandlingen med en bugning.
   Ale och Minn gick ned under däck och packade ihop sina få tillhörigheter. Det dröjde inte länge förrän drottning Rynja gjorde dem sällskap.
   ”Här skiljs våra vägar åt”, sade hon. ” Hur gärna jag än vill kan jag inte längre följa med er.”
   ”Varför inte det?” undrade Ale förskräckt.
   ”Min plats är hos mitt folk. Våra prövningar är långt ifrån över. Bakom oss har vi det enda hem vi känt och framför oss har vi de syskon vi inte känt på många generationer. Förr stödde jag min konung Ravlaug och vårdade vårt heliga träd Cindrasil. Nu måste jag stödja hela mitt folk och hjälpa det att slå rot i det förlovade landet. I Cindarell kommer våra vägar åter löpa samman.”
   ”Men hur ska vi klara oss ensamma i Saabahl?”
   ”På samma sätt som ni klarade er ensamma på Cinda”, svarade drottningen leende. ”Tillsammans.”
   Minn kände hur ögonen tårades. Under den korta tid hon känt Rynja hade de två kommit varandra nära och hon hade kunnat tala med henne om saker som hon inte ens kunnat tala med Ale om. Nu kändes det som om hon än en gång skulle förlora den mor hon aldrig fått lära känna.
   ”Men helt ensamma ska ni inte vara”, fortsatte Rynja. ”På er färd vill jag skänka er dessa ting.”
   Med de orden överräckte hon först frändernas ring, den signetring som den förste konungen Seren den store burit.
   ”Min make avsade sig kungsringen före sin död och den tillhör heller inte mig. Den tillhör Cindarells blivande konung. Jag ger den därför tillbaka till er på det att ni ska återuppta er jakt på de förlorade stammarna. Måhända finner ni den utvalde inom Parators stam.”
   Ale tog emot ringen och kysste vördnadsfullt den hand som givit den. Därefter tog drottningen fram den kruka vari det heliga trädet Cindrasils späda skott ännu grodde.
   ”Cindrasil anförtroddes mig som ung och är mig lika kär som min salige son Ravgurd. Cindrasil manade Rivas stam till flykt och förtärde vår fiende Nidafrosts avkommor. Det är därför svårt för både mig och för Riva att avstå vårt heliga träd. Men sejdaren Rivandur förutspådde före sin död att kamper ännu återstår för Cindrasil innan hon och alla Cindars barn kan slå rot i Cindarell. Tag henne därför med er och vårda henne väl på det att när hon vuxit sig stark ska ge er hjälp när ni som bäst behöver det.”
   Minn tog med darrande händer emot krukan och synade det späda trädet. Redan kunde Cindrasils sju grenar anas och nu bar inte bara en av dem knoppar utan två. Kunde det betyda att inte bara Riva utan också Salassa nu var på rätt väg? Skulle alla sju grenar blomstra den dag träd och människor återförenats i Cindarell? Skulle hon själv få uppleva den dagen? Hon hoppades verkligen det.
   Slutligen överräckte Rynja det skrin i vilka Cindars nedtecknade ord förvarades.
   ”Vår faders ord har bevarats i hans barns hjärtan men när vi skingrades så skingrades också hans ord. Riva gladdes när vi åter fick höra dem från våra bröder Hova och Mark och så också Salassa. Fyra av de sju stammarnas minnen har nu återförenats. Må ni därför sprida orden vidare på det att också våra tre andra bröder må höra dem och alla sju bröders minnen återförenas.”
   Den här gången tog Ale och Minn gemensamt emot drottningens gåva. Faderns ord, barnens träd och det förlovade landets ring hade således anförtrotts dem och hela Cindars folks öde lagts på deras axlar. Skulle de ensamma orka bära det? Som om hon känt deras tvivel lade Rynja sina händer på deras axlar.
   ”När mörkret sluter sig om er och allt omkring er ter sig främmande och farligt, se då till dessa ting och minns att det finns hopp för oss alla i Cindarell. Jag lämnar er nu men i mina tankar förblir ni kvar.”
   Minn knep ihop ögonen för att hålla tårarna borta och kramade hårt Cindas drottning. När de så lämnade lastrummet blev Rynja kvar. Det var tydligt att inte heller hon orkade med ytterligare ett avsked.
   Uppe på däck såg de att saabahliterna redan återvänt till sitt skepp och att alla nu väntade på dem. Innan de klev upp på landgången tog sig emellertid Lissa tid att utbyta några sista ord med dem.
   ”Jag önskar att jag kunde ge er fler råd men där havet slutar, där slutar också mina kunskaper”, förklarade hon. ”Detta enda kan jag dock säga er att saabahliterna ogärna ger tillbaka vad de en gång tagit. Tala därför tyst om ert ärende tills ni lärt känna landet. Tala också tyst om Cindar och om Cindarells kungar. Över Saabahl råder guden med samma namn och i Saabahl verkställs hans råd av hans tjänare av ätten Saal. Kom ihåg att när ni väl är i land så är det ni och inte de som är främlingar. Farväl nu och må havets djup ännu få vänta på er.”
   Med dessa föga uppmuntrande ord lämnade de så salassiernas skepp och när förtöjningslinorna kapades så kapades också de sista banden med deras eget folk. Framför dem väntade nu en främmande herre och ett främmande land.
   Knappt hade de hunnit ombord förrän köpmannen Ummars gestalt tornade upp sig framför dem. Han hade bytt om till en havsblå kort rock och en trekantig fjäderprydd hatt i samma färg. Också leendet var borta och hans ansikte hade återtagit sitt bistra uttryck.
   ”Vilka är era namn?” frågade han barskt. ”Almun? Mi... neyah? Det duger inte. Så länge jag äger er så äger jag också era namn och era namn ska vara Halim och Miyah.” Men så sprack hans ansikte åter upp i ett leende. ”Det ska dock inte sägas om Ummar al-Kharaf att han inte tar hand om sina ägodelar. Mitt skepp förde inte bara segeltyg utan också klädestyg i finaste bomull och siden. Låt havet få era gamla paltor så ska mina tjänare sy upp nya åt er.”
   När skymningen sakta föll så fann sig Ale och Minn således iförda rena kläder, utsträckta på bekväma kuddar och njutandes allehanda läckerheter medan skeppet stillsamt stävade söderut. Ummar var vid gott humör och talade med dem, inte som en slavägare till sina slavar utan som en fader till sina barn.
   ”Vet, Halim och Miyah, att det är bättre att vara slav i Saabahl än att vara en fri barbar. I vårt land lyser solen på hög som låg, såväl bokstavligen som bildligt, ty den store Saabahl välsignar oss både med gott väder och ymnig rikedom. Vi var alla slavar en gång i tiden, fångade icke blott i kedjor utan också i okunnighet, hedendom och barbari. I sin nåd sände emellertid Saabahl sin tjänare Marekh um-Saal till oss att väcka oss ur vårt slaveri. Denna tid benämner vi därför Uppvaknandets tid.”
   Ummar höjde sin bägare till en skål.
   ”Också ni kan nå Uppvaknande. Genom gott leverne och träget arbete kan slavar än idag vinna sin frihet och upptas i Saabahls nåd. Ingen människa är för liten för Saabahl. Men Saabahl är större!”
   De övriga slavarna besvarade sin herres skål och Ale och Minn gjorde sitt bästa för att efterlikna deras manér. Än så länge hade de behandlats väl och av orden att döma var Saabahls slaveri bättre än den träldom de sett på Cinda.
   ”Om livet som slav är så här så undrar jag om inte paratorerna självmant stannat i Saabahl”, undslapp det Ale medan han kämpade för att få en kladdig kaka att lossna från händerna.
   ”Tala tyst om det”, manade Minn honom irriterat. ”Dessutom vet vi ju ännu inte vad som väntar oss i land.”
   Hon kände sig inte alls bekväm med det hela. Det berodde inte bara på att det glatta sidentyget hon bar och den likaledes glatta sidenkudden hon satt på som fick henne att känna sig som ett stycke tvål på ett såphalt golv. Ale hade säkert inget att oroa sig för. Även om hans huvud inte hade mycket att komma med så kunde åtminstone hans händer göra nytta i köpmannens hushåll. Men hon däremot. Vad förväntades hon bidra med? Hon var inte lika stark som Ale, hon skulle aldrig kunna sy så här fina kläder som de här och kokkonsten var henne fullständigt främmande.
   Lissa hade visserligen sagt att Minn kunde hela men sjuklingar hade sällan pengar och Ummar föreföll vara en köpman ända in i märgen. Tänk om han hade helt andra planer för henne. De andra sjömännen hade redan börjat kasta lystna blickar på henne och hon behövde inte förstå deras språk för att gissa sig till deras tankar. Åh, varför hade hon inte följt med Rynja och hennes folk tillbaka till Cindarell i stället, tillbaka hem?
   Men nej, det var faktiskt det här hon ville. Det var inte bara allfader Cindahrinds sista önskan som drev henne till Saabahl i jakt på de förlorade stammarna utan det var också någonting i Saabahl som lockade. ”Följ oss.” Så hade magernas sista ord på stenbordet på Cinda lytt och det var den uppmaningen som hon nu följde. De hade inte tagit med sig sina hemligheter i graven, det var hon övertygad om. Nej, de hade tagit med sig sina hemligheter dit de hade flytt och ett av de länder som de hade flytt till var Saabahl. Någonstans bortom havet väntade hemligheterna kanske ännu. På henne.

   Efter några dagars resa under en allt varmare sol siktades så äntligen land. Det första som skymtade över horisonten var takspirorna som sträckte sig mot himlen. Sedan kom kupolerna, som med sina gyllene beläggningar skimrade ikapp med solen. Under dessa utbredde sig en stad i bländvit marmor, så vidsträckt att själva Cindarells huvudstad Serena tedde sig som en liten by. Från staden sträckte två vågbrytare ut sig, så breda att två vagnar skulle kunnat passera varandra på dem, och omfamnade en hamnbassäng stor som en sjö. Längst ut på vågbrytarna blickade mot de ankommande fartygen två jättelika bronsstatyer, föreställandes en man och en kvinna vars höjda händer möttes ovanför hamninloppet.
   Själva hamnen var full av fartyg. Många liknande deras eget med djupgående skrov och trekantiga segel men där fanns också lätta flatbottnade båtar med segel som påminde om solfjädrar, tyngre skepp med kraftiga skrov där det enda seglet kompenserades av dubbla eller tredubbla rader med åror och till och med farkoster som bestod av två sammanbyggda skrov med en plattform mellan sig. Över vattnet ljöd rop och skrik på otaliga språk, alla lika okända för Minn, och trängseln var stor. Först framåt skymningen kunde deras fartyg segla in genom hamninloppet. Då hände plötsligt någonting skrämmande.
   Det var som om de båda bronsstatyerna vaknade till liv. Deras dittills tomma ögonhålor flammade upp och ur de öppna munnarna slog röda eldslågor ut. Tankarna gick omedelbart till Nideld, den fruktansvärda eldsprutande drake som överfallit dem utanför Cinda, och Minn såg i ögonvrån hur Ale famlade efter sitt svärd. Men Ummar bara skrattade när han såg deras reaktion.
   ”Har ni inga fyrtorn i ert eget land?” skrockade han. ”Det där kärleksparet upptänds av eldar varje kväll på det att nattens mörker inte ska hindra fartyg från att köpa och sälja.”
   Minn rodnade. Hon hade varit med om så många övernaturliga ting att hon inte kunde föreställa sig att vanliga människor kunde åstadkomma något så stort och uppseendeväckande. Men så hade de heller inte något liknande hemma i Cindarell.
   ”Vilka föreställer de?” frågade hon.
   Skrattet dog på Ummars läppar.
   ”De föreställer Saabahl”, sade han bestämt.
   ”Båda två?” inflikade Ale förbryllat.
   ”Naturligtvis! Saabahl är en!”
   ”Men...”, började Ale men tystades diskret av Minn.
   Det var uppenbart att de trampat på en öm tå. Det fanns mer i den här staden än denna ende gud men dess folk ville inte gärna erkänna det. Lissa hade rätt, de behövde vara försiktiga medan de lärde känna landet. Sålunda anlände Ale och Minn som slavar till Saabahl.

4. En stads många ansikten

   ”Lättare är det att lära känna sig själv, än att lära känna staden Saabahls själ.”

   Gammalt sabaahlitiskt ordspråk

   De hade seglat mot en vit stad men den stad de angjorde var svart. Den sydländska natten var betydligt mörkare än hemma i Cindarell och det var som om en tjock slöja lagts över Saabahl. Förste man att lämna skeppet var köpmannen Ummar, nu iförd en smaragdgrön rock över ett par röda pösiga byxor. Så snart han satt sina snabelskoklädda fötter på land så stannade han upp, tryckte handflatorna mot bröstet och bugade sig fyra gånger åt de fyra väderstrecken så djupt att hans ansikte nästan snuddade vid knäna under att han reciterade ord på sitt främmande modersmål. Efter den fjärde och sista bugningen slog han ut med händerna och tog ett djupt andetag. Hans tjänare följde sin herres exempel och efter att tvekande ha utbytt blickar så gjorde Ale och Minn detsamma men under ödmjuk tystnad då de inte kände landets språk. Gesten räckte dock för att röna Ummars uppskattning.
   ”Vi tackar Saabahl för Uppvaknandet”, förklarade han. ”De fyra bugningarna symboliserar de fyrtio årens kamp för att väcka folket.”
   ”Hur utkämpades den kampen?” undrade Ale nyfiket.
   ”Det är en historia för lång för en enda natt”, svarade köpmannen. ”Under det ringa hemmets tak berättas den bäst.”
   En kaftanklädd man med långt vitt skägg och en tjock bok under armen klev fram till Ummar. Ord utväxlades, en börs bytte diskret ägare, varvid mannen avlägsnade sig igen.
   ”Tulltjänstemännen blir mer nitiska för varje gång”, suckade köpmannen.
   Hans besättningsmän började lasta av skeppet medan han själv begav sig inåt staden tillsammans med sina närmaste slavar, till vilka också Ale och Minn hörde. Staden var inte upplyst och de tunga dunkla fasaderna slöt sig snart kring dem. Ur enstaka fönstergluggar trängde dock både ljud och ljus fram och ledde hjälpligt deras väg. Ale tyckte att det kändes som att vandra genom en grotta full med skrämmande ögon och främmande läten.
   ”Natt är natt och dag är dag och aldrig mötas de två”, svarade Ummar lakoniskt när Ale förde stadens mörker på tal. ”Vi ska inte söka förmörka Saabahls dag eller lysa upp Saabahls natt.” Han sade dock ingenting om varför stadens invånare i så fall lyste upp sina hem i stället för att som i Cindarell lägga sig med solen.
   Ummar förde dem genom trånga och slingrande gränder lika säkert som om det hade varit fullt dagsljus och stannade framför en mörk vägg. En hälsning från honom besvarades dock med att en dörr i väggen öppnades och ett välkomnande ljus flödade ut. I dörröppningen stod en fryntlig kvinna med öppna välkomnande armar. Hennes leende stelnade dock med ens och hon försvann in igen. Ummar suckade och skyndade in med sina slavar tätt efter sig. Ale och Minn följde med de också och fann sig stående i ett stort rum som skiljde sig fullständigt från den oansenliga fasaden.
   Golven var täckta av tjocka färgstarka mattor och väggarna klädda med tavlor och gobelänger med varierande motiv. Rummet upptogs av tygklädda bänkar intill små bord där små snidade träfigurer av olika slag höll upp runda glasskivor. I taket hängde en enda väldig ljuskrona vars många vita vaxljus trängdes med slipade glasbitar som kastade ljuset över hela rummet. Flera valvgångar ledde vidare till andra rum och Ale fick en känsla av att man kunde gå vilse i köpmannens ”ringa hem”.
   Husägaren själv var inbegripen i ett hetsigt samtal med den kvinna som av allt att döma var hans hustru. Plötsligt fick hon syn på Ale och Minn och skyndade fram till dem. Ale avfärdade hon ganska omgående men Minn blev föremål för en granskning än mer detaljerad än den hennes make utfört. Husfrun förde handen över Minns hals, pressade upp hennes ögonlock och luktade på hennes hår. Sedan fick hon något belåtet i blicken, vände sig åter mot Ummar och yttrade några ord.
   Nu var det Ummars tur att bli upprörd över något. Han knöt sina händer och höjde dem över huvudet under det att han utbrast i något som till och med Ale kunde förstå var en svordom. Hans hustru var dock lugn nu och lade beskyddande sina händer på Ales och Minns axlar. Ummar slog ut med armarna och lämnade rummet så det föll på husfruns lott att ta hand Ale och Minn.
   Med tecken och gester visade hon dem till var sitt rum. Ales rum var betydligt enklare än det första rummet men med sina mjuka sängar och vackert målade tvättfat var det ändå betydligt finare än något annat rum han sovit i. Trots alla de frågor som dagens intryck fyllt hans huvud med så somnade han snabbt och njöt en god sömn utan drömmar.
   När morgonen kom väcktes Ale av ett uppträde ute i det stora rummet. Han klädde sig raskt men fann sig ändå komma dit efter Minn. Deras husbonde var redan uppe och det var hans samtal som väckt de båda. Det var dock inte från Ummar som de mest högljudda orden kom utan från den man som han talade med, eller snarare försökte lugna av minerna och gesterna att döma. Mannen i fråga var i samma ålder men där upphörde likheterna. Han var huvudet kortare än köpmannen och det blev inte bättre av att han var lätt kutryggig. Hans magra och bleka yttre förlänade honom ett sjukligt utseende och när hans händer inte slogs ut i upprörda gester så vreds de oroligt mot varandra. När så Ale och Minn trädde in vändes plötsligt all hans uppmärksamhet mot dem och han for ut i svavelosande eder som man inte behövde kunna språket för att förstå.
   ”Naan alaach!” röt Ummar, vars tålamod lika plötsligt tycktes ta slut, och mannen tystnade genast, bugade sig underdånigt och lämnade rummet.
   ”Frid finner blott den som ingenting äger”, suckade Ummar och höjde händerna mot taket.
   ”Har vi gjort något fel?” undrade Ale oroligt men lugnades snabbt av köpmannens leende.
   ”Icke ni, min gode Halim”, svarade han. ”Men min slav Felhan menar att jag har gjort fel som släppt in hedningar i mitt hem. Så gudfruktig är han att han glömmer bort att en ägares ansvar omfattar också de icke upplysta.”
   ”Vilka hedningar då?”
   Ummar stirrade först på honom men brast sedan ut i ett rungande gapskratt.
   ”Är det en krigare eller en gycklare som jag har köpt?” fick han fram mellan skrattsalvorna. ”Men så säger också Saabahl att intet läker en åkomma så väl som ett gott skratt. Jag mår nu bättre och ni behöver heller inte oroa er. I Saabahl är också de icke uppväckta välkomna och vad min slav beträffar så har han beviljats ledighet under den kommande högtiden och kommer icke att vidare störa er.”
   Köpmannens ord och än mer Minns himlande ögon gjorde att Ale avstod från ytterligare frågor. Lyckligtvis kallade i samma ögonblick husfrun till morgonmål och han skyndade sig att lämna det hela bakom sig. Tyvärr bidrog morgonmålet bara än mer till hans förvirring.
   Brödet bestod av små fyllda degknyten där ingen fyllning var den andra lik så att varje ny tugga blev en oväntad smakupplevelse. Osten smulades sönder i hans händer och var både kladdigare och saltare än vad han var van vid. De stora och saftiga frukterna visade sig vara sura medan de små och torra slog honom med sin oväntade sälta. Av de två drycker som stod till buds så var den mörka så bitter att både tunga och mage gjorde uppror medan den klara smakade så mycket av blommor att han trodde sig ha druckit ur en blomvas av misstag. Det var med en uppgiven suck som han lämnade bordet.
   Efter morgonmålet förklarade Ummar för dem att han skulle bege sig till marknaden och att både Ale och Minn förväntades ledsaga honom. Till Ales förvåning mötte han dock upp dem vid dörren inte iförd någon av sina sedvanliga eleganta klädnader utan en sliten kaftan i ett grovt säckvävsliknande tyg. På fötterna bar han enkla sandaler och runt huvudet hade han virat flera lager av tygremsor i olika färger. Ale och Minn såg nu betydligt mer förnäma ut än sin herre. Minn såg dock inte överraskad ut och Ale fann det bäst att inte fråga utan vänta på att svaren kom till honom i stället.
   De gator som den gångna kvällen gapat tomma var nu fyllda av såväl folk som djur och luften dallrade av deras röster och läten. Försäljare ropade ut sina varor, gärna genom att skrika i förbipasserandes öron eller rycka tag i deras kläder, köpare knuffades för att komma åt att se varor bara för att sedan börja skälla ut försäljarna med ord och gester, vissa tiggare sträckte fram öppna händer medan andra med knutna händer hade misstänkt bråttom iväg och uniformerade vakter banade väg åt förnäma herrar, vägar som ibland korsade de vägar stora lösgående djur banade åt sig själva, till synes oberörda av kalabaliken runt omkring dem.
   Men plötsligt så hände det något längre upp på gatan. De högljudda ropen upphörde tvärt och tystnaden svepte likt en våg nedför gatan. I stället uppsteg ljudet av många olika instrument, ett ljud som sakta närmade sig. En kil öppnade sig genom folkmassan och längs den kastade sig folk till marken. Ummar tecknade hastigt åt Ale och Minn att göra detsamma och de gjorde som han sade.
   Med ansiktet vänt mot marken kunde Ale bara skymta fötterna på en stor processsion som närmade sig. De första fötterna var små och snabelskoklädda och rörde sig med rytmiska steg. Det var från dessa som musiken kom. De följdes av dussinet paraderande soldatkängor. Därefter kom två parallella linjer av kraftiga nakna fötter, vars taktfasta steg tycktes tyngda av en börda. Efter ytterligare ett dussin soldatkängor avslutades processionen med lätta kvinnofötter i någon slags tunna genomskinliga hosor som efter sig lämnade ett spår av utströdda kopparmynt.
   Detta var emellertid inte nog för att stilla Ales nyfikenhet och han kunde inte låta bli att försiktigt lyfta huvudet när de nakna fötterna passerade. Han såg då att de tillhörde mörkhyade män med breda och bara bringor som mellan sig bar en färggrann palankin. I den satt en knubbig liten man iförd en illgrön vadderad jacka och med en likaledes illgrön hög turban på huvudet. Med en närmast road blick betraktade han de omgivande folkmassorna medan han ivrigt tvinnade sina långa smala mustascher. Vid hans sida fanns två vackra beslöjade kvinnor som ömsom masserade honom, ömsom fläktade honom med praktfulla solfjädrar. Men den som främst fångade Ales uppmärksamhet var den man som stod bakom honom.
   Mannen var från topp till tå iförd en gyllenskimrande klädnad. Till och med ansiktet var täckt av en gyllene mask med hål endast för ögon och mun. Till skillnad från sin herre så höll han sig stilla men Ale fick ändå intrycket att inget undgick hans dolda ögon. Med ens rörde han på huvudet och tycktes stirra rakt mot den plats där de befann sig. Ale böjde snabbt ned huvudet igen men tyckte sig likväl känna den gyllene mannens granskande blick på sig. I ögonvrån skymtade han hur bärarna saktade in på stegen och han greps av en plötslig oro.
   Men Ales oro besannades aldrig ty i stället grep ödet in på ett oväntat sätt. Den respekt som folket visade processionen delades inte av de lösgående djuren och plötsligt klev en rödbrokig ko ut i gatan, precis mellan Ale och palankinen. Det stora djurets uppdykande gav upphov till rabalder då processionens soldater nervöst drog vapen mot djuret, som om det varit en anfallande fiende, samtidigt som förtvivlade ägare å ena sidan sökte driva tillbaka sin boskap med hårda ord och tag, å andra sidan sökte bibehålla sin underdåniga vördnad. Spektaklet väckte munterhet bland flera av åskådarna medan andra valde att försiktigt dra sig undan. Till de senare hörde Ummar.
   ”Ett dåligt omen för det nya styret”, mumlade han när de kommit utom hörhåll.
   ”Vem var det?” undrade Ale.
   ”Den Högste Tjänaren Mokhatar um-Saal förstås. Ättling i rakt nedstigande led till Den Förste Tjänaren Marekh um-Saal, vår profet som väckte oss ur vår hedniska slummer och uppenbarade för oss Saabahls storhet. Må hans styre bli godare och längre än hans olyckliga företrädares. Men Saabahl är större!”
   ”Vad hände med hans företrädare?”
   ”Han förlorade huvudet, som så många före honom”, löd det lakoniska svaret. ”Men det talrika huset Saal är likt sagans hydra, om du hugger av ett huvud så kommer två åter.”
   ”Men vem var den där mannen bakom honom?” insköt plötsligt Minn. Av hennes bleka ansikte att döma hade det inte bara varit Ale som oroats av den gyllene manens blick.
   ”Åh, det var den Högste Tjänarens rådgivare, Sol och Måne. Likt solen och månen vakar han över Saabahl och intet under himlen är honom fördolt. Men låt oss tala mer om detta senare ty dagen är redan gammal och affärer är som fiske, ju tidigare du går ut, desto större förtjänst får du.”
   Ale hade gärna fått höra mer redan nu men samtidigt var han glad att lämna den granskande rådgivarens blick bakom sig och Minn tycktes dela hans uppfattning. De fortsatte således gatan fram men Saabahls gator visade sig inte vara lätta att röra sig på. Vid ett tillfälle tryckte någon en guldpeng i Ales hand bara för att därefter försöka ta hans svärd. När så en annan man försökte erbjuda honom en kamel under det att han ivrigt gestikulerade mot Minn så var han klok nog att avböja. Deras husbonde däremot flanerade lika lugnt som om han befunnit sig i sitt eget hus utan att se åt eller antastas av någon. Likväl var det som om folkmassan delade på sig varhelst han drog fram. Till en början var det helt obegripligt, som om en osynlig kraft hjälpte honom igenom det hela. Men så småningom började Ale ge akt på de små tecken som styrde köpmannens steg.
   Med snabba ögonkast och diskreta huvudrörelser observerade han de varor och personer de passerade och lika snabbt och diskret vände säljarna sin uppmärksamhet mot andra kunder i stället. På samma sätt fann han små luckor i folkmassan som han hastigt kunde glida in i på sin väg framåt, likt en groda som genom att hoppa på förbiflytande blad förmår korsa en strid flod.
   Till slut fann han i alla fall något som fångade hans intresse för plötsligt saktade han in på stegen, lät sig knuffas åt sidan av folk och ”råkade” hamna framför en försäljares stånd. Denne uppfattade kvickt situationen, grep tag i honom och drog in honom i en mörk valvport. Ale och Minn följde raskt efter och kom in i ett dunkelt rum som var fyllt från golv till tak med allehanda matvaror, den ena mer främmande än den andra.
   Där fanns frukt och grönsaker i alla regnbågens färger, nötter i storlekar från små som frön till stora som huvuden, fiskar med de mest skrämmande utseenden och kött som av pälsverken på väggarna att döma kom från såväl randiga som fläckiga djur. Mitt i allt detta stod en liten man med smalt ansikte och än smalare svart skägg som nådde honom ända ned till midjan. Han bugade underdånigt och klappade sedan händerna. Tre tjänare i Ales ålder rusade omedelbart in i rummet, den första med en bricka skramlande koppar, den andra med färgglada kuddar och den tredje med en märklig anordning av metallklädda glasrör i vilken en färgad vätska bubblade.
   Ummar, Ale och Minn bjöds att slå sig ned och serverades den märkliga drycken. Den visade sig påminna om de varma örtdryckerna hemma i Cindarell men var både starkare och sötare. Som Ale var törstig efter den ansträngande promenaden tömde han raskt sin kopp, varefter en av tjänarna snabbt fyllde på den. Under tiden inledde Ummar och handelsmannen ett ivrigt samtal.
   Till en början var tonen hjärtlig och av gesterna att döma tävlade de i att utbyta komplimanger. Men snart höjdes rösterna och tonfallet tycktes plötsligt aggressivare. När så Ummar reste sig upp och skrek ut sin förtvivlan så började Ale oroligt undra om han borde ingripa. En blick från Minn höll tillbaka honom men också hon såg brydd ut. Deras husbonde började nu slita sitt hår och riva sönder sina kläder. Handelsmannen svarade med att under högljudda jämranden lämna rummet, bara för att återvända lika snabbt med en kvinna och fyra små barn i sitt sällskap, som om de bara väntat på rätt tillfälle att komma in. Kvinnan stämde in i klagolåten medan barnen omringade Ummar och gråtande sträckte fram sina öppna händer mot honom.
   Men lika plötsligt som spektaklet uppstått, lika plötsligt upphörde det. Kvinnan och barnen lämnade rummet och de båda männen satte sig igen. Händer skakades och bugningar utbyttes, varvid de tre tjänarna återvände med korgar som de började fylla med varor.
   ”En god köpslagan”, kommenterade Ummar nöjt när de så lämnade handelshuset med varsin korg.
   Väl ute igen fann de att folkmassorna hade försvunnit och de hade gatorna nästan för sig själva trots att solen stod som högst på himlen.
   ”Saabahls zenit”, kommenterade Ummar och tog fram en käpp som han med ett hastigt handgrepp förvandlade till ett stycke utspänt tyg. ”Den heta årstiden har börjat och vist folk undviker solen så här dags”, fortsatte han i det att han skuggade sig själv med sin käpp. ”Låt oss därför återvända hem med våra varor.”
   Det var verkligen varmt. Inte ens under Cindarells värmeböljor hade Ale upplevt något som liknade den hetta som nu slog emot dem. Under havsfärden hade åtminstone vinden erbjudit svalka men här stod luften stilla. Solstrålarna hettade obarmhärtigt hans hud och stora svettpärlor började rinna utför hans ansikte. Snart började också hans ögon att spela honom spratt. Husen runt omkring dem blev dimmiga och svarta fläckar dansade framför hans ögon.
   Ale förstod nu frånvaron av fönster i köpmannens hus och längtade så till dess dunkla och svala inre. Hur långt kunde det vara kvar nu? Hundra steg? Tusen? Han förmådde inte längre se skillnad på husen de passerade eller ens förstå om de gick rakt fram eller i cirklar. Minn verkade må ännu sämre ty hennes gång blev mer och mer ostadig. Åh, måtte de ändå komma fram snart.
   Lyckligtvis vände sig deras husbonde om och blev snabbt varse deras umbäranden.
   ”Ah, ni är bestämt inte vana vid vår starka sol”, sade han. ”Jag ber om tillgift, Saabahl lär oss att vi vårdar hans skapelse genom att vårda vår egendom.”
   Han ledde hastigt in dem på en tvärgata och ut på en allé som löpte längs med en bred flod. Under de många broarna gled pråmar och segelfartyg sakta fram och det strömmande vattnet förde med sig en välkommen fläkt. Det var emellertid inte denna plats som var Ummars mål utan han fortsatte in på en bakgata och plötsligt befann de sig på en liten skuggad innergård med en porlande fontän i mitten. En framskyndande tjänare bjöd dem att slå sig ned vid ett litet bord. Efter att ha utbytt ett par ord med deras husbonde försvann han igen bara för att återkomma med en stor silverbricka balanserandes på huvudet. På den stod en anordning som liknade den dryckeskokare de sett hos handelsmannen samt två kristallskimrande skålar med ett gnistrande innehåll. Ummar tecknade åt dem att ta för sig från skålarna.
   ”Var inte rädda”, förklarade han. ”Den kan tyckas brännande först men ger svalka och välbefinnande. Som allt annat i livet avnjuts den med måtta, ty den snabbe straffas med trötthet medan den långsamme finner att det rinner mellan fingrarna och förlorar allting.”
   Ale förstod inte riktigt liknelsen men lät nyfikenheten ge vika för den lockande svalkan och han tog prövande en sked i munnen. Till hans häpnad kände han igen smaken, men ändå inte. Det var som att samtidigt äta ett sött äpple och kall snö.
   ”Ljuvligt, inte sant?” sade Ummar leende. ”Ni har säkert inget liknande i ert hemland men jag har hört att vittberesta sjömän kallar det is på ert språk.”
   ”Där vi var senast såg vi is lika stort som Saabahl”, undslapp Ale sig och tänkte på den enorma glaciär som täckt ön Cinda, den glaciär där den fruktansvärda Nidafrost hållit till.
   Men i stället för att imponeras brast Ummar ut i gapskratt.
   ”Du är i sanning en gycklare, dyre Halim”, fick han fram. ”Hur skulle en sådan ismassa kunna fraktas från sina växtplatser uppe bland bergen? Hur stort skulle inte det djur vara vars skinn skulle kunna skydda ismassan från den smältande solen?”
   Ale öppnade munnen för att säga emot men insåg det omöjliga och förblev tyst. Under tiden lossade Ummar ett litet rör från dryckeskokaren och förde det njutningsfyllt till munnen. Men i stället för att dricka så verkade han andas in drycken och då och då släppte han ut en tung rök ur munnen, något som också det förde tankarna till Nidafrost.
   Men inte heller detta kunde Ale berätta om ty hur skulle någon kunna föreställa sig fasorna på Cinda utan att själv ha upplevt dem? Nu om inte förr började det gå upp för honom att han faktiskt befann sig i ett främmande land där få av hans kunskaper och erfarenheter skulle vara honom till nytta.

5. Gästabudet

   ”Från vänner och fiender får man höra sanningen.”

   Gammalt sabaahlitiskt ordspråk

   Dagens sysslor var långt ifrån över. Medan Ale fick byta sitt svärd mot en vedyxa så sattes Minn i köket tillsammans med husfrun. Deras husbonde Ummar ämnade hålla ett gästabud och de varor de handlat på morgonen skulle nu förvandlas till en festmåltid till kvällen.
   Minns farhågor angående den främmande maten visade sig snart besannas. Vedspis och grytor må vara som hemma men där upphörde likheterna. Lyckligtvis var husfrun förstående. Med leenden och gester uppmuntrade hon Minn att smaka på varje ingrediens och blev barnsligt förtjust varje gång något tycktes falla henne i smaken. Minn lärde sig snart att det inte verkade finnas något rätt eller fel i den saabahlitiska matlagningen. Kött, fisk, frukt och grönsaker blandades friskt i grytorna och med små nypor av kryddor i taget öppnades nya smakvägar, den ena mer spännande än den andra, tills Minn och husfrun samfällt nickade uppskattande.
   Grytorna fick sedan reda sig själva medan de fortsatte med att baka bröd och kakor enligt samma principer. Grunddegarna påminde om dem hemma i Cindarells men sedan fylldes de med allehanda ingredienser utan att låta sig begränsas av några förutfattade meningar om hur ett bröd eller en kaka skulle smaka.
   När så också bröden lämnades att jäsa på egen hand så körde husfrun vänligt men bestämt ut henne ur köket och vidare in i sovrummet. Hon pekade på solen, på Minn och på sängen, drog för gardinerna och bäddade ned henne, som om Minn vore hennes lilla dotter. Minn försökte först protestera men så hörde hon ljudliga snarkningar från Ales rum intill och gav upp. Kanske var det sed att sova inte bara under dygnets mörkaste timmar utan också under de varmaste. Hur som helst så kände hon så fort hon lade sig hur utmattad hon faktiskt var och mumlade i stället fram ett tack.
   ”Shomi”, svarade husfrun. Minn förstod först inte men så pekade hon på sig själv. ”Shomi”, upprepade hon.
   ”Ah”, svarade Minn och pekade på sig själv. ”Miyah.”
   Shomi nickade och pekade sedan med ett frågande ansiktsuttryck på Minns mage. Minn antog att husfrun undrade om Minn fortfarande var hungrig och skakade på huvudet men hon framhärdade.
   ”Ummar?”, frågade hon.
   Undrade hon vad Minns färdkamrat hette?
   ”Halim”, svarade hon prövande och med det svaret lät sig Shomi nöja och lämnade henne så att få sova.
   Minn grubblade ett tag på vad husfrun egentligen hade menat men så övermannades hon av tröttheten och allt försvann i sömnens töcken.

   När Minn vaknade igen så var det till liv och rörelse från det stora rummet. Solen hade nu gått ned och gästabudet av allt att döma börjat. Hon klädde på sig i all hast och skyndade ut. Ummars mottagningsrum hade intagits av dussinet elegant klädda herrar. De låg alla bekvämt utsträckta på var sin divan och lät sig väl smaka av de godbitar som Ale och Shomi skyndade sig att servera dem. Varför hade de inte väckt henne?
   Ale gav henne en anklagande blick när han såg henne men Ummar tycktes inte ta illa upp. Deras husbonde var för kvällen iförd en röd dräkt i sammet och en huvudbonad som närmast förde tankarna till en nattluva. Han hade varit inbegripen i ett samtal med sin närmaste granne, en äldre skägglös herre med plirande ögon och polisonger som nådde honom nästan till axlarna, men avfyrade nu ett bländande leende mot Minn.
   ”God kväll, Miyah”, sade han. ”Jag hoppas att vilan styrkt er.”
   Minn visste inte hur hon skulle återgälda den artiga hälsningen och neg bara underdånigt. Den andre herren däremot spärrade upp ögonen.
   ”Har du förvärvat nordröna slavar, min hedervärde Ummar?” frågade han på hennes eget tungomål, därtill med mindre brytning än köpmannen. ”Sådana har vi inte sett i Saabahl sedan Uppvaknandets tid.”
   ”Ska du börja dra dina gamla skrönor igen, gode Hurin?” skrattade en annan herre med gråsprängt helskägg. Hela sällskapet hade nu skiftat till hennes modersmål. ”Alla vet ju att det inte finns något land i den yttersta norden. De sjöfarande handelsmännen kallar sig bara nordröna för att inte avslöja var deras marknader egentligen ligger.”
   ”Det finns land, högt värderade Salah”, svarade mannen, som alltså hette Hurin, förorättat. Jag har själv sett det och skrivit om det.”
   ”Och jag har själv läst det och skrattat åt det”, replikerade hans motpart. ”Ett land där luften är fylld av vatten och vattnet är hårt som jord. Vad är det om inte en skröna? Du fann säkert landet i botten av en bägare vin.”
   Repliken belönades med skrattsalvor men Minn blev alldeles kall inombords. De måste allesamman vara beresta män ty de hade skiftat språk lika lätt och ledigt som sjömän när de anträdde en ny hamn. Nu talade de om Cindarell som om det vore ett sagoland. Å andra sidan hade hon fram till nu betraktat deras land likaledes. Men de talade också om andra slavar som talade deras språk, slavar som kommit till Saabahl för länge sedan. Kunde det vara de bröder och systrar som Salassa sålt, kunde det vara männen och kvinnorna av Parators stam? Hon måste ta risken.
   ”Finns det fler slavar som talar mitt språk?” klämde hon försiktigt ur sig. ”Om det inte är förmätet att fråga.”
   Ummar höjde på ett ögonbryn men Hurin tycktes glad åt att ha funnit någon som ville lyssna till honom, slavinna eller ej.
   ”Det är en historia som sträcker sig tillbaka vårt ärorika lands befrielse”, sade han ivrigt, ”den tid som i våra annaler benämns Uppvaknandets tid. Det var för snart sju sekler sedan som Saabahl väckte sin Förste Tjänare, Marekh um-Saal, och manade honom att predika för sitt folk och störta det fördärvade folket Dareion.”
   Ummar korsade händerna över bröstet och böjde fromt sitt huvud.
   ”Ära vare Förste Tjänaren, men Saabahl är större”, mumlade han.
   ”Det heliga kriget blev långt och blodigt och Saabahl sände i sin outgrundliga vilja sin profet i exil över havet tillsammans med hans anhängare. Där försåg Saabahl den Förste Tjänaren med slavar och fartyg som vände krigslyckan. Marekh um-Saal återvände från havet och befriade Saabahl, folket vände sig från de många gudarna till Den Ende och de otrogna flydde ut i öknen.”
   Minn lyssnade spänt på den lärde mannens berättelse. Slavarna från havet kunde inte vara några andra än Parators stam men var fanns de nu? Lissas varningar ringde emellertid i hennes öron och hon höll sig tyst för att inte avslöja deras sökande efter dem.
   ”Det var Saabahls vilja att hans folk skulle handla över havet”, inföll i stället Ummar stilla.
   ”Du är alltför fäst vid havsrutterna, högt vördade Ummar”, skrattade Salah. ”Varför ansluter du dig inte till min karavan och söker lyckan längs västra karavanvägen i stället?”
   ”Därför att västra karavanvägen passerar Dareions döda stad och jag riskerar hellre pirater på havet än vålnader på land.”
   Salah ryckte på axlarna.
   ”Ju större risk, desto större vinst. Det är bara beklagligt att så få andra inser det. Jag saknar fortfarande folk till mitt affärsföretag.”
   Hurin var emellertid allt för inne i sin berättelse för att ta någon notis om de båda herrarnas meningsutbyte.
   ”När Marek um-Saals mission var fullbordad kallades han åter till Saabahl, frid vare över hans minne. Hans talrika ättlingar övertog hans fallna mantel och sedan den tiden betjänas Saabahl av en Högste Tjänare av huset Saal och huset Saal betjänas av slavar, så som under Uppvaknandets tid.”
   ”De var vår frälsning då men är vår förbannelse nu”, insköt en undersätsig man med så yvigt hår och skägg att det var svårt att säga när det ena slutade och det andra började. ”Det vi en gång själva gjorde, det överlåter vi nu åt andra. Det går utför med vår arbetsvilja och vårt kunnande.”
   ”Vad spelar det för roll så länge vi kan köpa det vi behöver?” undrade Salah förstrött och läppjade på sitt vin. ”Anar jag en bitterhet hos min högt respekterade vän Kharem för att ännu ett byggkontrakt gått din släkt förbi?”
   Kommentaren väckte viss munterhet men Kharem stod på sig.
   ”Med all rätt”, replikerade han med hetta. ”Våra slavar kan bara underhålla det gamla, inte skapa något nytt. Se bara på Främlingarnas ö, denna vårta i en kvinnas annars så vackra ansikte. Vi hade själva kunnat återuppbygga den gamla stadens anrika byggnader efter det andra dareiska krigets härjningar men i stället bjöd vi in främlingar att bygga en ny stad full av främmande nymodigheter.”
   ”Det andra dareiska kriget var det värsta av de tre”, suckade Hurin. ”Farsoterna tog vår framtid i form av vår ungdom och bränderna tog vårt förflutna i form av våra böcker. Det gamla bibliotek som en gång stod på Främlingarnas ö lär ha hyst kunskap från alla världens hörn. Nu återstår blott hjärtskärande ruiner.”
   ”Vidskepelse från alla världens hörn kom i dess ställe”, tillade Ummar filosofiskt. ”Sina främmande gudar tog främlingarna med sig. Det lär inte finnas en gud i världen som inte har ett hus på Främlingarnas ö.”
   ”De tog med sig sina pengar också”, inföll Salah med skärpa. ”Glöm inte det.”
   Hans ord möttes av instämmande hummanden och nickanden. Minn blev orolig för att berättelsen om Parator inte skulle komma att återupptas men visste inte hur hon bäst skulle leda diskussionen tillbaka till de första slavarnas öde. Ale löste situationen, men om det var genom ett klokt infall eller hans vanliga tanklöshet kunde Minn inte avgöra.
   ”Hur kunde det andra kriget bli så hårt?” undrade han oskyldigt. ”Kunde inte slavarna hjälpa till den gången?”
   Minn tyckte att Ummar åter höjde ett ögonbryn men det blev Hurin som först tog till orda.
   ”När vi förlorade biblioteket förlorade vi också vår kunskap om de första slavarnas öde”, sade han beklagande. ”Det enda vi vet är att de inte längre fanns i Saabahl under det tredje och sista dareiska kriget. I deras ställe sände emellertid Saabahl till sin Högste Tjänare den gode rådgivaren Sol och Måne. Genom hans försorg besegrades slutligen Dareion och deras sista stad förstördes till grunden.”
   ”Några nya slavar från havet har vi heller inte fått till skänks”, sade Salah sorgset. ”Numera måste vi köpa dem själva bland de sydröna folken bortom öknen. Och de blir allt bättre på att ta betalt.”
   ”Har du försökt betala med solsten?” undrade Kharem. ”Mina leverantörer av marmor har förtalt mig om ett stigande intresse för dessa kristaller bland slavarna och jag har skickliga slipare i min sold. De tror tydligen att de besitter övernaturliga krafter.”
   ”Sådan vidskepelse”, fnös Ummar. ”Men solsten kan jag förvisso införskaffa från mina nordliga handelskontakter.”
   ”Verkligen?” funderade Salah. ”Mina vänner, låt oss samtala närmare över varsin vattenpipa.”
   Diskussionen hade nu oåterkalleligen lämnat det ämne som intresserade Minn men den hade hur som helst nått en väg utan fortsättning. De hade hittat Parators stam bara för att förlora dem igen i det förflutnas dimmor. Om de försvann från Saabahl för flera hundra år sedan, hur skulle de då kunna återfinna dem nu? Men än en gång var det Ale som visste besked.
   ”Vi behöver inte leta efter dem”, sade han när de var ensamma i köket. ”Vi behöver bara se till att de letar efter oss.”
   ”Hur då?” undrade Minn. ”Du såg hur misstänksamt Ummar tittade på oss så fort vi visade intresse för andra slavar. Hur ska vi då kunna göra det känt att vi vill befria slavar av Parators stam? Handelsmännen här kommer nog inte att se med blida ögon på dem som försöker ta ifrån dem deras egendom.”
   ”Vi kan träffa paratorerna på en plats dit bara de och inga andra går. Du hörde väl hur Ummar nämnde att det fanns gudshus på den där Främlingarnas ö. Om Parators stam fortfarande finns i Saabahl så är det den enda plats där de kan tillbe Cindar, eller hur?”
   Minn betraktade honom förvånat och sökte förgäves efter invändningar. Hon hade så lyssnat efter Parators öde att hon inte lagt det andra som sades på minnet. Det var faktiskt sant så som Ale sade. Där Cindars hus fanns måste också Cindars barn finnas. Det var bara det att hon ogärna ville erkänna att hon själv inte tänkt på det.
   ”Fast jag vet inte hur vi ska kunna ta oss dit utan Ummars vetskap”, medgav Ale besvärat.
   ”Den saken ordnar jag”, svarade Minn snabbt, glad åt att kunna bidra till lösningen hon också.
   Med ett fruktfat i händerna återvände hon ut i rummet. Diskussionen hade tillfälligt avstannat medan gästerna stillsamt avnjöt sina vattenpipor och lät den tunga röken fylla rummet. Minn serverade gästerna en efter en och när hon var framme vid Hurin så kvävde hon avsiktligt en gäspning.
   ”Dina slavar är bestämt inte vana vid Saabahls kvällar, min frikostige Ummar”, skrattade den lärde mannen. ”Du förstår, i deras hemländer är det sed att man går upp och ned med solen.”
   ”Sover de bort den behagligaste delen av dagen?” undrade Ummar förbryllat. ”Nåväl, maten är serverad och min hustru lär inte förlåta mig om jag driver dem för hårt. Hon har fattat tycke för dem, ser ni”, tillade han med en blinkning som gästerna besvarade med förstående nickningar.
   Han vände sig till Minn.
   ”Du och Halim kan dra er tillbaka för kvällen. Förse er med mat från köket och vederkvick er sedan ty i morgon infaller Saabahls helgade ljusdag.”
   ”Ack, en dag utan förtjänst”, skrockade Salah men hyssjades av sin värd.
   ”Häda inte. Den första fullmånen efter att dagen blivit längre än natten inleder vårt nya år och då renar vi oss genom att inte äta, dricka eller arbeta. Era tjänster tarvas således inte förrän efter morgondagens solnedgång.”
   Minn neg underdånigt och backade ut ur rummet. Det gick ju bättre än hon vågat hoppas på. Om Saabahls folk bara var hälften så fromma som deras husbonde så hade de nu hela natten på sig att i hemlighet leta efter Cindars folk.

6. Det förgångna återvänder

   ”Såsom jag har skapat er till min avbild, så kommer ock andra att söka avbilda er. I dessa bilder må ni spegla er själva och se såväl era förtjänster som era brister. Sök dock icke krossa spegeln ty ehuru den visar blott en skuggvärld så är också skuggorna skapade av mitt ljus. Sök heller icke träda in i spegelns dunkla värld och föra ut skuggorna i ljuset på det att ni icke ska gå vilse och de icke blekna bort. Sök hellre följa min väg och bevara mitt ljus på det att skuggorna själva ska finna den rätta vägen och komma ut ur mörkret.”

   Cindars Ord, kap 1, tal 5

   Genom en bakdörr smög Ale och Minn ut i den svarta saabahlitiska natten. Fullmånen var dock uppe och dess bleka sken gav dem tillräckligt med ljus för att ta sig fram genom staden. Från husen de passerade vittnade sorlet från samtal och tonerna från musik om invånarnas firande av det nya året men gatorna och gränderna hade de för sig själva. Med sig förde de sina vapen för att skydda sig och Cindars artefakter för att styrka sina ord. Ale bar på frändernas ring och skrinet med Cindars ord medan Minn bar på krukan med det heliga trädet Cindrasil.
   De följde samma väg som de tagit tillsammans med Ummar och nådde snart fram till floden. Den var bredare än någon flod de sett i Cindarell och påminde mer om en mindre sjö. Ale sökte urskilja flodens början och slut men från där de stod tycktes flodarmar sträcka ut sig i flera olika riktningar och broar spände över vattnet åt flera olika håll. Detta var inte en flod genom en stad, det var en stad på vatten.
   Den överväldigande synen fick Ale att börja misströsta igen. Han hade inte väntat sig att staden var så stor. Inte ens Cindarells huvudstad Serena bestod av mer än några kvarter kring flodstränderna och ett par öar. Saabahl däremot tycktes hysa fler hus än alla Cindarells städer tillsammans. Hur skulle de kunna hitta den ö som kallades Främlingarnas ö bland alla dessa holmar och landtungor? Lyckligtvis gav Minns skarpa blick dem vägledning.
   ”Se på den där ön”, sade hon. ”Byggnaderna där skiljer sig från resten av staden. Den skulle kunna vara ön vi söker.”
   Ale kunde inte bedöma sannolikheten i hennes ord men inte långt från dem fanns en bro som tillät dem att undersöka ön på närmare håll. Den var uppförd i välputsad granit och föreföll stark nog att bära tio tungt lastade vagnar på en gång.
   Väl på andra sidan såg sig Ale förundrat om. Det var som att kliva in i en helt ny stad. Borta var de magnifika marmorbyggnaderna och gyllene kupolerna som så dominerat Saabahls stadsbild. I stället möttes de av en brokig blandning av stora och små hus i skilda material och byggstilar. Lätta trähus i grälla färger och med tak prydda av snidade djurfigurer kunde stå jämte tunga stenhus lika nakna som naturens egna klippor. Borta var också de raka gatorna och kvarteren. De här husen såg ut att vara uppförda helt utan plan, likt svampar som skjutit upp ur marken där det passat dem bäst.
   Även stadslivet skilde sig på denna sida om vattnet. Medan Saabahls invånare mangrant dragit sig tillbaka till sina hem för att med familj och vänner i fromhet fira sitt nya år så visade Främlingarnas ö upp en mer blandad sida. Vissa kvarter vilade tysta i mörker medan andra sjöd av stadens typiska nattliga aktiviteter. De vars dag ännu inte slutat förenades över skummande bägare på krogarna medan de vars dag nyligen börjat utnyttjade gatornas tomhet till att frakta sina varor.
   Än mer blandade var de människor de mötte på gatorna. Det var mer än bara deras yttre som skilde dem åt, också minspel, gester och själva de ljud de frambringade för sina ord skilde sig från allt annat Ale sett tidigare. Ingen påminde om människorna hemma i Cindarell men ingen tog heller någon notis om Ale och Minn. De var visserligen främlingar men så var också alla andra på Främlingarnas ö. Världen var i sanning större än han någonsin trott.
   Men så såg han en byggnad som påminde om dem som fanns hemma i Cindarell. Det var en liten fyrkantig byggnad i putsad sten med ett klocktorn i ena hörnet. Ovanför porten fanns järnbeslag i formen av den heliga triaken. Detta kunde inte vara något annat än ett kloster uppfört till Cindars ära för Cindars folk.
   Synen fyllde Ale med oväntad värme. Han var uppvuxen i ett kloster och van vid att se de heliga husen i minsta by. Då hade han tagit dem för givna och inte brytt sig särskilt mycket om dem. Deras gud hade tett sig lika avlägsen som deras forntida sagohjältar och de religiösa festerna hade han betraktat som blott en ursäkt för att slippa arbete och i stället äta och dricka gott. Men när han nu, för första gången på över ett år, återsåg Cindars hus så var det som om han förstod den samlande kraft som deras gud utövade på sitt folk. Vilka klyftor som än uppstått mellan dem och vilka olyckor som än drabbat dem så fanns Cindar alltid där för dem. Om han, som ändå kom från Cindars förlovade land, kände så starkt inför detta kloster, vad skulle då inte paratorerna, slavar som de var i främmande land, känna? Om de fanns kvar i Saabahl, då måste de också söka sig hit. Full av nyvunnen tillförsikt gick han därför mot den oansenliga men ändå så välkomnande byggnaden.
   ”Tror du att någon är vaken så här sent?” viskade Minn.
   ”I klostret hemma i Gylde gick de upp så här dags”, svarade Ale och knackade tappert på.
   Det dröjde ett tag men till slut öppnades faktiskt porten och en kvinna klädd i nunnekläder av ålderdomligt snitt betraktade dem med stigande förvåning. Hennes förvåning var dock inget mot den Ale och Minn kände när hon till slut tog till orda.
   ”Är ni tillbaka efter alla dessa år?”

   En stund senare satt de alla tre inne i klostret och samtalade kring ett tänt ljus. Både Ale och Minn hade helt glömt bort sitt ärende och ägnade i stället all sin uppmärksamhet åt det som berättades. Kvinnan hade presenterat sig som Chandra, abbedissa i denna Cindars ö i Saabahls hav, och hennes historia sträckte sig många år bakåt i tiden.
   ”Jag ber än en gång om tillgift för mina förhastade ord”, ursäktade hon sig, ”men åsynen av ditt svärd väckte gamla minnen till liv. Jag var bara novis på den tiden och fast det var säkert tjugo år sedan så minns jag det som om det var igår.”
   Hon kastade åter en blick på Ales svärd som nu låg öppet på bordet.
   ”De kom också om natten, en man och två kvinnor från vårt moderland, ledsagade till vår dörr av den sjöman som fört dem över havet. Mannen bar det svärd som nu ligger framför oss och kvinnorna i hans sällskap var båda havande. Jag fick intrycket att mannen var fader till den ena kvinnans barn, av hans kärleksfulla sätt mot henne att döma, medan den andra kvinnan hovsamt höll sig i bakgrunden.”
   ”Sade de vilka de var?” frågade Minn andlöst. Abbedissan tittade undrande på henne men skakade sedan beklagande på huvudet.
   ”Mannen var krigare och de båda damerna av förnäm härkomst av deras kläder och manér att döma. Som noviser fick vi emellertid inte umgås med utomstående utan den dåvarande abbedissans tillåtelse. Sina namn bekände de blott för henne, Moder Vana.”
   Ale förvånades över Minns fråga. Förstod hon det inte redan? Det namn som den främmande mannen inte hade vågat bekänna öppet, det hade hans svärd redan avslöjat genom att återvända till platsen för hans illdåds fullbordande. Det var till detta land han hade fört den från kung Serevan VIII enleverade drottning Alatea. Det var till detta kloster de två hade sökt sin tillflykt för att i hemlighet föda sitt barn. Det var här som Cindarells sista drottning dött för att ge liv åt en bastard. Det var här som Cindarell dött. Och allt var den främmande mannens skuld, den man som skänkt honom Seren den stores svärd, den nu döde krigaren Legim. Minn framhärdade emellertid i sin nyfikenhet.
   ”Men barnen då? frågade hon. ”Föddes de här?”
   ”Ack, det är en sorglig historia. Den ena kvinnan födde ett välskapt gossebarn men det liv Cindar gav med den ena handen tog han med den andra sedan ty hon dog i barnsäng kort därefter. Mannen blev som förbytt av kvinnans död. Ena stunden storgrät han vid hennes dödsbädd och förbannade sig själv för att inte ha beskyddat henne, andra stunden skrek han ut förbannelser mot Cindar för att han tagit henne ifrån honom. Till och med den nyfödde fick känna på hans skiftande sinnesstämning. Ibland flydde han bort från pojken, som om blotta åsynen skrämde honom, ibland anklagade han pojken för att ha dragit ett ont öde över dem båda. ‘Ödesbringare ska vara ditt namn’, brukade han säga. Men så en dag var han bara borta.”
   ”Borta?” undrade Ale.
   ”Ja, i tre dagar och tre nätter efter kvinnans död så vakade han vid hennes grav i kryptan, utan att vare sig äta eller ta emot någon. Men så kom han upp, blek som döden med uppspärrade ögon och håret på ända. ‘Jag har svikit min anmoders värv’ var hans enda ord innan han rusade ut och försvann för alltid.”
   ”Och övergav sin son?”
   Chandra nickade.
   ”En tid senare återvände den sjöman som varit i deras sällskap. Efter att ha hört historien förbarmade han sig över den lille pojken. Mot tystnadslöfte tog han honom med sig på det att föräldrarnas förbannelse inte skulle övergå till deras barn men vart han tog honom vet bara Cindar.”
   Bara Cindar och Bahran, tänkte Ale i sitt stilla sinne. Detta hade alltså varit den hemlighet som så tyngt den gamle sjöfararen och som han nu tagit med sig i graven. Men han kunde inte gärna lastas för sin omedvetna roll i detta illdåd. Ales aktning för Legim däremot hade sjunkit mer och mer allt eftersom berättelsen framskridit. Sitt land, sin kung, sin drottning, sin anmoder och nu också sin son - alla dessa hade han svikit. Ale iddes knappt se åt svärdet på bordet, det svärd som ehuru det tillhört folkhjälten Seren den store ännu påminde om förrädaren Legim.
   ”Men flickan då?” avbröt Minn plötsligt och med en intensitet som överraskade Ale. ”Vad blev det av den andra kvinnans dotter?”
   ”Hur visste du att hon födde en flicka?” undrade Chandra förvånat och skärskådade henne ett ögonblick innan hon fortsatte. ”Den andra kvinnan var ännu havande då hon lämnade vårt kloster. Till en början ville hon stanna hos oss ty henne återstod ‘blott Cindars famn då såväl make som fader vänt sig bort’, så föll hennes ord. Moder Vana sökte dock övertala henne att välja en annan hamn och erbjöd sig också att bli hennes andlige vägledare. Till slut gav hon efter och följde med vår abbedissa ut i världen igen. Ingen av dem återvände någonsin till klostret och deras öde är fördolt för alla utom för Cindar. Det blev min tunga plikt att överta abbedissans kläder och rena vårt kloster från dess många tragedier.”
   ”Också hon övergav sitt barn”, mumlade Minn med en röst så grötig att bara Ale uppfattade den och sjönk besviket ihop i stolen.
   Med ens förstod han allt. Det var inte Legims illdåd som så hade upprört Minn. Hennes ord till honom återkom nu, de där orden hon yttrat när hon återvände från alverna och öppnade sitt hjärta för honom. Hon hade bekänt att alvkonungen Elendor visat sig vara hennes far, något som hade överraskat honom men likväl inte förändrat hans känslor för henne. Men hon hade också berättat att hennes mor flytt från Cindarell för att i hemlighet föda Minn. Med henne på flykten hade följt Legim och Alatea.
   Minn hade alltså återfunnit sin mor, bara för att förlora henne dubbelt igen. Det var inte bara det att Minns mor ännu var okänd för henne, hon hade dessutom övergivit Minn. Det var således förnekad både av sin far och sin mor som Minn hamnat på barnhemmet i Gylde. Undra på att hon var så upprörd. Han förde deltagande sin hand till hennes och hon svarade genom att gripa den hårt.
   En tystnad lade sig kring bordet. Varken Ale eller Minn sade något medan abbedissan tycktes ha förstått tillräckligt mycket för att inse att ytterligare ord riskerade att riva upp fler nya sår än de förmådde hela gamla.
   ”Ni har ännu inte berättat varför ni är här”, sade hon till slut försiktigt. Hennes blick gick hovsamt till de föremål de fört med sig, som om hon anat dess betydelse men väntat med sina frågor tills besökarnas frågor besvarats.
   Frågan ryckte tillbaka Ale till nuet. Minn föreföll fortfarande för upprörd för att delta i samtalet så det föll på hans lott att berätta och han tog ett djupt andetag.
   ”Det är också en sorglig historia”, började han. ”Cindarell har förlorat såväl kungen av Hova som hertigen av Mark. De dog båda barnlösa och ingen av Seren den stores blod finns längre kvar i landet att bestiga den tomma tronen.”
   Av någon anledning kunde han inte förmå sig att gå in på anledningen till att kungen dött barnlös, att den kvinna som valts ut att föda tronarvingen var densamma som den som dött i detta kloster, och skyndade därför vidare.
   ”Prästerna menar att Cindar har övergett oss därför att vi lämnat hans vägar men att hans ord kan hjälpa oss att återfinna honom. Med stöd av Cindars ord rådde de oss att söka efter de förlorade stammarna bortom haven för att bland dem finna en konung som kan leda oss rätt igen. Med oss fick vi frändernas ring, den ring som burits av alla Cindarells kungar och som blott den som är värdig vårt lands tron kan bära. Vår expedition nådde vårt urhem Cinda där vi fick ännu ett av Cindars tecken, det heliga trädet Cindrasil, men inte heller där stod Cindar att finna. Två av stammarna har vi förvisso funnit, Riva och Salassa, men också deras kungahus har dött ut. Vårt sökande har därför fört oss vidare till detta land och detta kloster.”
   Chandra lyssnade till hans berättelse med stigande förvåning och lät såväl blick som händer vandra över de heliga föremålen.
   ”Det smärtar mig att Seren den stores blod har sinat”, sade hon, ”en smärta som inte ens glädjen över att två av våra broderfolk återfunnits kan lindra. Men varför tror ni er kunna finna fler av de förlorade stammarna i detta mörka land av hedna- och avgudadyrkan, så långt borta från Cindars ljus?”
   ”Det här klostret är väl ändå ett ljus i mörkret? Av Salassas stam har vi fått höra att Parators stam har förts till detta land som slavar. Vilka andra än Cindars barn skulle väl uppföra Cindars hus här?”
   Ale ansträngde sig för att ge sina ord tyngd och högtidlighet men av någon anledning möttes de av ett undertryckt leende.
   ”Ert uppdrag hedrar er”, svarade Chandra, ”men ni kommer dessvärre flera sekler för sent. Den väg ni går har vår förste konung redan gått före er. Det var inte Parator som grundade detta kloster utan vår första abbedissa, helga Alga, på uppdrag av Seren den store själv. Som ni säkert känner till lämnade han Cindarell för att söka efter de förlorade stammarna. Det var hans förhoppning att kloster som detta skulle tjäna som just ett ljus i mörkret och likt ett fyrtorn leda de förlorade stammarna rätt.”
   ”Sökte Seren den store också här?” utbrast Ale förvånat. ”Fann han dem?”
   Chandra skakade sorgset på huvudet.
   ”Den förste konungens förhoppning infriades aldrig och så vitt vi vet satte han aldrig ens sin fot i Saabahl. Hans missionärer bidade tålmodigt sin tid men förgäves och när de slutligen lämnade jordelivet så fanns det inga kvar som kunde överta deras värv. Klostret stod sedan övergivet tills min företrädare, helga Vana, kom från Cindarell och återuppväckte det. De besökare som hittat hit har emellertid bara varit farsegels handelsmän från Cindarell och nyfikna vantroende från Saabahl.”
   ”Men...”, stammade Ale. ”Salassas historier om hur de sålde sina bröder som slavar då? Till och med Saabahls män talar om slavar från haven som vann krig åt dem. De kan ju inte bara ha försvunnit allesamman. Seren den store måste ha känt till historierna om dem. Varför skulle han annars ha sänt missionärer just hit?”
   ”Jag känner också till de historierna men det här klostret grundades först efter krigen, efter det att den här stadsdelen brunnit ned och främlingar bjudits in att återuppbygga den. Jag beklagar men Parators stam var förlorad redan då och är och förblir förlorad än idag.”
   Ale sjönk uppgivet ihop i stolen.
   ”Om inte ens Seren den store själv fann dem, hur ska då vi kunna finna dem”, suckade han och strök frånvarande sitt svärd. ”Ska hans svärd Tölding aldrig finna en värdig bärare?”
   Hans ord var inte riktade till någon men på abbedissan fick de en kraftfull effekt.
   ”Seren den store?” utbrast hon och närmast kastade sig fram över svärdet på bordet. ”Menar ni att detta är vår rene och obesudlade folkhjältes svärd?”
   ”Jag visste det inte”, skyndade sig Ale att säga. ”Om jag hade vetat det hade jag aldrig tagit emot.” Han gjorde en rörelse för att skjuta över svärdet till henne. ”Ta det gärna du. Bevara det i klostret, jämte Cindars artefakter. Jag kan inte tänka mig någon säkrare plats.”
   Chandra hade under tiden med både ögon och händer utforskat svärdet och låtit fingrarna dröja särskilt länge vid eggens dekorativa skåror. Ales ord fick henne dock att dra undan händerna, som om de hade bränts.
   ”Nej”, sade hon med rösten ännu darrande av upprördhet. ”Jag önskar icke våldföra mig på Seren den stores minne. Cindars ord, Frändernas ring och Cindrasil kan jag bevara åt er men svärdet är kommet till dig och där må det stanna tills det finner en värdig bärare. Ni måste gå nu men jag ska be för er och ert värv.”
   Audiensen fick således ett abrupt slut men som varken Ale eller Minn hade mer att hämta här så lät de sig villigt föras till porten. De visste lika lite nu som innan de kommit.

7. Ord i sten


   ”Att avstå en bok är att avvisa en människa.
   Att försumma en bok är att skada en människa.
   Att slänga en bok är att döda en människa.
   Att aldrig skriva en bok är att aldrig födas."

   Ur Bibliotekariens ed, en ed som Cindarells bibliotekarier svär

   Utanför klostret hade gryningsljuset så sakteliga börjat tränga undan nattens mörker. Inget ljus kunde emellertid tränga undan mörkret i deras hjärtan och de vandrade genom den nu sovande stadsdelen under tystnad.
   ”Varför lämnade hon inte kvar mig här i stället”, muttrade plötsligt Minn. ”Om hon ändå inte ville ha mig.”
   Hennes ord väckte Ale ur hans dysterhet. Hans tankar hade svävat så långt bort att han glömt bort den som stod honom närmast.
   ”Förlåt”, mumlade han tafatt. ”Jag glömde bort dig.”
   ”Det gjorde hon uppenbarligen också”, fnös Minn.
   ”Du har åtminstone en far”, försökte Ale men ångrade sig nästan genast. Hans egna föräldrar må ännu vara okända men det gjorde inte Minns sorg lättare.
   ”En far som glömde bort både henne och mig. Kanske var det bättre när jag var okunnig om dem båda.”
   Minn tystnade. Kanske insåg hon också att den okunskap om sina föräldrar som hon önskade sig, den bar Ale fortfarande på, vare sig han ville det eller ej.
   ”Men ja, jag har åtminstone en far”, medgav hon tyst.
   ”Och om det inte hade varit för dem så hade vi aldrig träffats på barnhemmet i Gylde”, sade Ale och lade prövande armen om henne.
   Minn svarade inte men tryckte sig närmare honom. Sålunda fortsatte de genom den svala saabahlitiska natten, ensamma men varmare. Plötsligt kände Ale hur Minn stelnade till i hans famn.
   ”Vad är det där?” undrade hon och pekade på några ruiner framför dem. De såg mycket gamla ut och omfattade ett stort område men förutom några få svartbrända kolonner fanns inte sten på sten kvar att berätta hur byggnaden en gång sett ut.
   ”Jag vet inte”, svarade Ale och ryckte på axlarna. ”Kanske det gamla bibliotek som de talade om hos Ummar.”
   ”Det förstår jag väl”, avbröt Minn och gick fram till en av kolonnerna. ”Jag menar det där.”
   Nu förstod Ale vad hon menade. Kolonnen bar spår av inristningar, slitna av tidens tand men ännu möjliga att tyda. De grova och raka strecken skilde sig helt från de snirkliga mönster som utgjorde Saabahls skriftspråk och liknade heller inte Cindarells bokstäver. Nej, detta var runor, runor av samma slag som de sett på Cinda, som använts av cindarierna i forna dagar, innan mejslar och stenar ersatts av pennor och pergament.
   ”Kan du läsa dem?” viskade han.
   ”Knappt”, medgav Minn. ”En del verkar vara slagord om kamp och frihet men ett ord framstår tydligare än andra och det är... Seren!”
   ”Seren den store?” utbrast Ale. ”Men varför skulle hans namn ha ristats in bland dessa ruiner?”
   ”Jag tror inte att de var ruiner när inristningen gjordes. Se här, det svarta ligger ovanpå runorna. Biblioteket måste ha brunnit efter det att runorna ristades.”
   ”Men biblioteket brann ju ned under krigen. Seren den store kom inte hit förrän efteråt.”
   ”Han grundade inte klostret förrän efteråt”, rättade Minn. ”Men han kan mycket väl ha varit här under själva krigen. Han kan till och med ha gjort gemensam sak med Saabahls fiender Dareion för att befria sina bröder.”
   Minns ord fick Ale att känna sig alldeles kallsvettig och hans hand gick ofrivilligt till svärdet, Seren den stores svärd. Hjaltet kändes varmt trots den kalla luften och svärdet tycktes rycka otåligt i sin skida. Hade den store hjälten stått här, kanske precis där han själv stod, och med Tölding i sin hand anfört Parators stam i deras frihetskamp? Tanken var svindlande.
   Men hur hade kampen gått? Saabahl bestod och Parator var borta. Hade de nedgjorts till siste man? Nej, i så fall hade Seren knappast grundat ett kloster på platsen för deras nederlag. Hade de lyckats fly? Kanske, men i så fall vart? Det gick runt i huvudet på Ale och han skakade på det för att skingra de många och spretiga tankarna.
   ”Vad gör du för något?” utbrast han. Minn hade gett sig in bland ruinerna och synade nu nyfiket de många stenblocken.
   ”Den där Hurin sa ju att biblioteket besatt all världens information”, svarade hon. ”Tänk om något finns kvar.”
   ”Hur skulle det kunna göra det? Om inte branden tagit böckerna så måste tiden ha gjort det.”
   ”Böcker av papper ja men inte av sten. Stentavlor kan mycket väl ha klarat sig.”
   Ale delade inte hennes entusiasm men då han föredrog den framför hennes dysterhet så hjälpte han henne ändå att leta. Det fanns sannerligen inte mycket kvar av biblioteket men en gång måste det ändå ha varit ståtligt och trots de många sekler som förflutit sedan dess fall så kunde man fortfarande se var de tjocka och räta väggarna en gång stått. Han gick från sal till sal, var och en stor som ett hus och med öppningar som ledde vidare i alla fyra väderstreck. Hade alla dessa väggar en gång täckts av hyllor och hade de hyllorna varit fulla av böcker och skriftrullar? Fanns det verkligen så mycket vetande i världen? Hur många människor skulle det ha behövts för att läsa allt detta, än mindre nedteckna det?
   Som väntat fann han dock inga spår av den samlade kunskap som en gång rymts i biblioteket. Något papper fanns förstås inte kvar och om här funnits stentavlor så återstod inte mer än grus av dem. Han skulle just till att ge upp och gå tillbaka till Minn då hans uppmärksamhet fångades av en skugga i en valvgång i bibliotekets bortre ände. Vem kunde det vara? Det hade inte funnits någon här när de börjat sitt sökande. Han skyndade dit men innan han hunnit fram passerade ett moln solen. När molnet väl försvunnit igen hade skuggan också gjort det och salen visade sig vara lika tom som alla andra.
   Hade han tagit miste? Det fanns inga andra vägar ut ur salen men de nedfallna väggarna var inte högre än att man kunde hoppa över dem. Några spår fanns inte men den steniga marken lämnade heller inga sådana. Ale behövde inte undersöka salen länge för att inse det lönlösa i det. Om någon hade spanat på dem så var han borta nu och de skulle inte kunna hitta honom.
   Men just som han stod där och funderade så insåg han att salen han stod i skilde sig från de andra. Den såg mindre ut än de andra och i stället för de vanliga fyra väggarna så hade den här haft sex eller kanske sju väggar. När han undersökte grunden insåg han dock att det han misstagit för rester av murade väggar i själva verket utgjordes av flata uthuggna stenblock som fallit över ända. Han hade knappt hunnit påpeka saken för Minn förrän hon befann sig vid hans sida.
   ”Det måste var här de förvarade skrifter och urkunder från Cinda”, utbrast hon och hennes ögon lyste av upphetsning.
   ”Vad får dig att tro det?”
   ”Ser du inte? Sju stenar i ring. Precis som på Cinda. De gamla magerna vi hörde berättas om måste ha flytt hit med sin kunskap och biblioteket sökte sedan bevara den som all annan kunskap som kom hit.”
   ”Än sen då? Både biblioteket och det som en gång funnits här är borta nu.”
   Men Minn lyssnade inte på det örat. I stället hade hon gått ned på knä och var nu fullt sysselsatt med att borsta bort damm och grus på golvet.
   ”Se här!” ropade hon triumferande ut. ”Här har inte bara funnits resta stenar utan också ett stenbord.”
   Ale trodde knappt sina ögon. Från golvet stirrade nu upp på honom samma sak som stirrat på honom på Cinda och innan dess i Andarnas hemvist. Det var den sjuuddiga stjärna omgiven av en cirkel som han lärt sig associera med okända, uråldriga och farliga riter. Synen ingav honom samma olust nu som då.
   ”Låt oss gå härifrån”, bad han men inte heller nu lyssnade Minn. I stället hade hon tagit fram sitt eget kortsvärd och stötte det mot heptagrammet, lika fåfängt som hon gjort på Cinda.
   ”Det är meningslöst...”, började han men tystades av Minn.
   ”Lyssna! Det låter ihåligt. Det finns något här under.”
   Upptäckten minskade inte på något sätt Ales olust men än starkare blev nu hans nyfikenhet och när Minn började frilägga mer av golvet så kunde han inte annat än att hjälpa till. Snart framträdde skarvar i golvet som omgärdade en avlång stenplatta av samma storlek som de stenbord de mött på de tidigare platserna. Plattan flankerades av halvcirkelformade stenskivor som stack upp ur golvet med jämna mellanrum. Mitt på långsidorna saknades dock två skivor och i deras ställe fanns bara tomma springor. Övriga skivor gick dock inte att rubba och Ale undrade varför just dessa två saknades.
   ”Lägg dig ned”, manade Minn överraskande.
   Ale sökte protestera men Minns intensiva blick tålde inga motsägelser och han gjorde som hon sade. När han lade sig tycktes hans kropp finna sig till rätta i dittills osynliga urgröpningar så att benen låg lätt utspärrade och handlederna i höjd med de öppna hålen vid långsidorna. Stenplattan tycktes skälva till under honom och kändes nästan varm. Han fick en obehaglig känsla av att andra tvingats ligga där före honom och att han själv nu låg där som ett lamm i väntan på offret. Ovanför honom stod Minn med sitt svärd ännu i sin hand.
   För ett fruktansvärt ögonblick fick han för sig att Minn var beredd att använda det mot honom om det skulle hjälpa henne att komma på stenplattans hemlighet och en obetvinglig vilja att fly grep tag i honom. Minn tycktes dock ha läst hans tankar för innan han hann omvandla sin vilja i handling så stack hon ned svärdet i sin skida igen.
   ”Den är perfekt balanserad efter en manskropp”, mumlade hon imponerat. ”Ligg nu alldeles stilla.”
   I ögonvrån skymtade han hur hon kände på stenskivorna runt plattan tills hon till slut lyckades dra upp en vid hans fotända. Hade inte den suttit fast nyss? Stenskivan hade ett runt hål i mitten och han hörde Minn mumla något om armband. Hon stack sedan ned den i det ena av hålen vid hans handleder, där den med ett klickade ljud kom på plats. Sedan upprepade hon proceduren tills hon funnit en lös sten vid huvudänden att sticka ned i det andra hålet.
   Med ens hördes ett gnisslande ljud som av kvarnstenar som malde mot varandra och Ale kände hur stenplattan började röra sig. Huvudändan höjde sig sakta medan fotändan sjönk ned i ett gapande svart hål nedanför honom. Ales första impuls var att kasta sig bort från plattan till det säkra golvet men åter igen manade Minn honom att ligga stilla, nu med något nästan panikartat i rösten, och Ale kunde inte förmå sig att göra något annat. Varför var hon orolig?
   Emellertid fann fötterna fäste i den skrovliga stenplattan och hjälpte honom att hålla sig kvar. Efter att ha sjunkit halvvägs ned i hålet så lät det som om stenplattan stötte emot något och den blev sedan stående. Vid fotändan tog nu en stentrappa vid och fortsatte ned bland skuggorna. Ale hjälpte Minn ned och tillsammans trängde de in i bibliotekets väl förborgade hemlighet.
   Trappan slutade ganska snart och gryningsljuset ovanför dem gav dem tillräckligt med ledsyn. De befann sig i ett litet rum utan andra ingångar. I väggen framför dem fanns uthuggna hyllor medan den vänstra väggen var genomborrad av knytnävsstora hål, kanske ämnade för skriftrullar. Den högra väggen var tom men rostiga krokar antydde att den en gång kunde ha varit prydd av tavlor och gobelänger. Rummet var dock lika tomt på kunskap som resten av biblioteket.
   ”Vi kommer för sent”, suckade Minn.
   ”Har de här böckerna också förstörts?” undrade Ale.
   ”Jag tror inte det. I så fall borde det finnas åtminstone några rester av dem men här finns inte ens damm. Vad som än fanns här så försvann det för länge sedan, kanske redan före det att biblioteket brann ned. Här har vi inte längre något att hämta.”
   De skulle just till att gå då Ales uppmärksamhet fångades av någonting längs den tomma högra väggen. Det var inristningar, inte Saabahls sirliga och för dem oläsliga skrivtecken utan likadana runor som där uppe. Under dem fanns dessutom, ritade med träkol, bokstäver på deras eget modersmål.
   ”Vad tror du om det här?” viskade han utan att veta varför han viskade.
   Minn tittade storögt och läste texten högt för sig själv.

   ”Må skyddas människors kunskap
   från samma människors dårskap
   Där vinden blåser bort spår i mark
   och vattnet skyddar från elden stark
   Där mörkret ej längre ljuset når
   och alla vägar samlade går
   Minns vår väg och följ oss där
   följ oss du som värdig är”

   ”Vad betyder det?” undrade Ale.
   ”Jag vet inte”, medgav Minn, ”men det verkar som om bibliotekarierna faktiskt räddade bibliotekets kunskap undan krigens härjningar. Det gläder mig men vart de förde den förblir tyvärr en gåta.”
   ”Men det är ju ristat med runor. Kan det ha varit Parators stam som förde med sig böckerna och sedan brände biblioteket?”
   ”Kanske det. Men det förklarar inte bokstäverna nedanför. De ser ut att ha skrivits efteråt, som om någon kommit senare och översatt runorna.”
   ”Vem då?”
   ”Eftersom paratorerna inte finns kvar i Saabahl så måste det ha varit någon från Cindarell och det kan inte ha varit så länge sedan eftersom bokstäverna ännu finns kvar. Vem det kan ha varit och om han eller hon lyckades följa bibliotekarierna vet jag emellertid inte heller, även om jag gärna skulle vilja veta det.”
   Ale ryckte på axlarna.
   ”Varför ska vi söka hundratals år gamla böcker? Det är Parator vi vill hitta och det här biblioteket hjälper oss inte i vårt sökande. Låt oss gå tillbaka nu innan Ummar vaknar och börjar sakna oss.”
   Minn gav honom först en kritisk blick och lät sedan drömmande handflatorna löpa över de gamla runorna.
   ”Jag känner er närvaro”, mumlade hon för sig själv. ”Jag skulle också vilja hörsamma er kallelse.”
   Hennes drömmande tonfall skrämde Ale och han fann sig nödsakad att dra undan henne från väggen. Först kände han hur hon gjorde motstånd men så fort hennes händer lämnat väggen så gav hon med sig och när hon vände sig mot Ale igen så var det med en närmast yrvaken blick.
   ”Du har kanske rätt”, sade hon, nu åter med normal samtalston. ”Känslan säger att bibliotekets öde hör ihop med Parators öde, ja med hela Cindarells öde, men förnuftet säger något annat. Låt oss inte följa dem utan följa Parator i stället.”
   Något mer om vad hon känt berättade hon inte och Ale frågade inte heller därefter. De återvände i stället samma väg som de kommit och vinnlade sig om återställa stenplattan efter sig. Den visade sig vara så väl balanserad att det räckte med en lätt knuff för att den skulle svänga tillbaka i horisontalläge igen, varvid de två stenskivorna med klickande ljud lossnade och kunde stoppas tillbaka i sina ursprungliga hål. Stenplattan fixerades därmed och blev åter lika fast som golvet i övrigt.
   Ale behövde till sin stora lättnad alltså inte lägga sig på stenplattan igen. Innan den gled på plats upptäckte han nämligen att också huvudändan hade dolt ett hål och i botten av det hålet tyckte han sig uppfatta blänkande spetsiga föremål. Om stenplattan balanserats fel och tippat åt andra hållet så hade han fallit huvudstupa ned däri! Vad för farliga böcker hade skyddats med en så farlig fälla? Hade Minn sett dem och var det därför hon hade varit så orolig? Eller var det bäst att inte oroa henne ytterligare genom att påtala dem? Han lät saken bero och nöjde sig med att inte behöva komma nära det där hålet igen.
   Väl ute ur bibliotekets ruiner kände sig Ale bättre till mods igen och inte bara det, han hade fått en idé också. Idén kom till honom när han åter såg Seren den stores namn på den svartbrända kolonnen och erinrade sig de ord som fällts under deras husbondes gästabud.
   ”Parators stam finns kanske inte kvar i Saabahl”, sade han, ”men vi har åtminstone fått reda på vart paratorerna tog vägen och jag vet hur vi ska komma dit.”

8. Dareion

   ”Det enda som skiljer slaven från slavägaren är änden på piskan.”

   Gammalt slavordspråk

   ”Vill ni följa med på Salahs karavan?” utbrast Ummar förbryllat. ”Men den passerar ju Gamla Dareion.”
   ”Det är dit vi vill...”, började Ale men överröstades snabbt av Minn.
   ”... för att göra rätt för oss”, fyllde hon i. ”Salah vill färdas västerut men saknar folk. Du har folk men vill inte färdas västerut. Hyr ut oss till honom så gör ni båda en bra affär.”
   Köpmannen drog fundersamt i sina mustascher.
   ”En dag har du varit i Saabahl och redan talar du hennes språk”, sade han. ”Min maka kommer att bli besviken då hon fäst sig vid dig men jag vet bättre än att skilja er åt. Nåväl, jag ska tala med min gode kompanjon.”

   Så kom det sig att Ale och Minn några dagar senare lämnade Saabahl på varsin kamelrygg. Med sig hade de bara de allra nödvändigaste. Såväl frändernas ring som det heliga trädet Cindrasil förblev kvar hos abbedissan Chandra, den enda person i detta främmande rike som de vågade anförtro Cindars heliga föremål till.
   Salah hade inte rest några invändningar utan tvärtom välkomnat varje följeslagare han kunnat få och ledsagade dem nu personligen till konvojens uppsamlingsplats. Till höger om dem bredde sig det oändliga havet ut och till vänster den lika oändliga sandöknen. Ovanför dem lyste solen obarmhärtigt starkt från en molnfri himmel. Inte ens vindarna från havet förmådde skingra värmen som tycktes trycka mot dem från alla håll.
   ”Inom kort når vi serajen där resten av konvojen ansluter”, förklarade Salah. ”Där kan ni vila lite i skuggan och skölja av er resdammet innan vi fortsätter”, tillade han spefullt.
   Ale sade ingenting. Medan Minn hade glatts åt de heltäckande kläder som Ummars hustru Shomi försett dem med så hade Ale hunnit med att både ifrågasätta nyttan med sådana kläder i värmen och lära sig detsamma efter att först ha fått huvudvärk genom att rida barhuvad och sedan fått kläderna fulla av sand på den dammiga karavanvägen.
   Minn smålog för sig själv men sade heller ingenting. Det var trots allt Ales förtjänst att de befann sig på den här vägen. Det var han som hade kopplat samman Cindars stam Parators försvinnande med det gamla härskarfolket Dareions fall. Det var han som hade insett att spåren efter folk som saabahliterna en gång besegrat också kunde leda dem till deras eget försvunna folk. Varför hade inte hon själv insett det?
   Hennes sinnen hade helt upptagits av de gamla magernas försvunna kunskaper. Allt sedan de upptäckt den gamla kultplatsen på Cinda och det gåtfulla meddelandet ’följ oss’ så hade hon varit närmast besatt av tanken på att göra just detta. Att Cindarells väl och ve vilade på deras axlar hade av någon anledning inte bekommit henne lika mycket som Ale. Var hon verkligen så inåtvänd att hon tänkte mer på sig själv än på andra? Blotta tanken fick hennes kinder att rodna av skam.
   Men trots allt detta fanns där också innerst inne en gnagande känsla av att detta också var viktigt, inte bara för henne utan också för Cindarell. Ja, i vissa stunder kände hon att spåret efter de gamla magerna rent av var viktigare än spåret efter de försvunna stammarna för landets öde. Om hon ändå bara kunde förstå varför.
   ”Där framme har vi serajen”, avbröt henne Salah. ”Och mina varor är redan på plats ser jag.”
   Köpmannens blick var god. Inte ens Minn kunde skymta mer än en låg byggnad med dussinet kameler utanför. Å andra sidan visste han kanske vad han skulle leta efter ty detta var det enda livstecknet de sett sedan de lämnat Saabahl bakom sig. Lika myllrande som livet varit innanför stadsmurarna, lika öde var det utanför desamma. Däri skilde sig Saabahl från Cindarell. Hemma kunde man också på de mest avlägsna slätter och sluttningar finna små torp och fäbodar men här låg landet öde. Å andra sidan fanns ju här ingenting att livnära sig på så befolkningen hade kanske inget annat val än att tränga ihop sig kring de floder och oaser som stod till buds.
   ”Varför samlas karavanen först här ute?” undrade Ale.
   ”Tullregler”, förklarade Salah sardoniskt. ”Allt utöver personliga varor måste förtullas när det förs in i eller ut ur Saabahl. Som personliga varor räknas det som kan lastas på en kamel.”
   ”Men det där är ju många fler kameler.”
   ”Ja, men de har förts ut en och en.”
   Ale tittade frågande på Minn men hon kunde bara rycka på axlarna. Köpmännen var sig i alla fall lika, oavsett land.
   ”Och vad är det för varor vi för med oss?” undrade Ale.
   ”Främst svavel från vulkangruvorna i öster. Det är en gångbar vara i hela Saabahl för att röka bort sjukdomar men huvudstaden har varit förskonad från farsoter på senare år. Jag ämnar därför sälja ett parti i hamnstaden Zirah bortom öknen i stället och köpa med mig exotiska skönhetsprodukter från sydländerna tillbaka. När kunderna inte räds Al-Mosoluk vågar de göra sig färggranna och njuta av livet i stället.”
   ”Vad för något?”
   ”Al-Mosoluk är vårt allmänna ord för farsot men egentligen betyder det bleka döden efter den död som ofta hemsökte vårt land under den dareiska tiden. Medan senare tiders pest och koppor främst skördade sina offer bland de redan vissnande så slog Al-Mosoluk mot dem som precis höll på att blomma ut. Till synes friska unga män och kvinnor kunde plötsligt bli svaga och bleka och ingenting förmådde hindra livet från att rinna ur dem.”
   Ale ryste till men Salah skrattade lugnande.
   ”Bleka döden har inte hemsökt oss sedan Uppvaknandets tid, prisad vare Saabahl. Ni ynglingar har inget att frukta förutom sandloppor, skorpioner och giftormar. Men nog om dysterheter nu, låt oss sitta av och stärka oss för den kommande resan.”
   Det som Salah hade kallat för seraj visade sig inte vara mer än ett murat solskydd intill en brunn men den var mer än välkommen efter den besvärliga ritten. Mot slutet hade både Ale och Minn blivit yra och de förstod nu varför de märkliga riddjuren kallades för öknens skepp. En elegant klädd yngling med vackra drag gick dem till mötes. Till skillnad från många andra i Saabahl var denne man slätrakad så när som på en smal mustasch.
   ”Var hälsad, högt värderade svärfar”, sade han och bugade så hastigt att vinddraget förde med sig hans parfymdoft ända till Ale och Minn.
   ”Blivande svärfar, min gode Babur”, rättade Salah honom. ”Det är den här handelsresan som betingar dig min dotters hand.”
   Babur snörpte på munnen och bugade igen. Köpmannen skakade besviket på huvudet när han avlägsnat sig.
   ”Min blivande måg har ingen förståelse för affärer”, suckade han. ”Han vill hellre spendera pengar i staden än förtjäna dem i öknen.”
   När de suttit av hälsades de av resten av sällskapet, av deras beväpning att döma de livvakter som Salah lyckats uppbåda till sin karavan. Redan deras främmande yttre avslöjade att de inte var från Saabahl och Minn kunde inte låta bli att undra om det var så att inga av landets män nedlät sig till att arbeta som livvakter eller att inga andra än främlingar var beredda att riskera sina liv på den västra karavanvägen.
   Den förste livvakten, en bister man med smala ögon och mustascher och två blanka smäckra klingor på ryggen, ignorerade helt Ales och Minns utsträckta händer. I stället korsade han armarna över bröstet, bugade avmätt och utstötte ett ljud som lät som en svordom men som antagligen var hans namn, Moto. Därefter ställde han sig för sig själv och yttrade intet mer.
   Även den andre livvakten ignorerade dem till en början medan ett par mörka ögon prövande betraktade dem från det kritvita och nästan helt beslöjade ansiktet. Till slut måste dock Ale och Minn ha bestått provet för deras utsträckta händer togs emot. Med stark brytning men överraskande mjuk röst presenterade livvakten sig som Alona. Minn förvånades först över att finna ännu en kvinna i sällskapet men konstaterade sedan att hennes spensliga kroppsbyggnad mer än väl kompenserades av de många smäckra och sylliknande dolkarna i hennes bälte. Också hon drog sig dock snabbt tillbaka efter att hälsningar utbytts.
   Något öppnare var då de andra två livvakterna, en mörkhyad muskulös man som var huvudet högre än Ale och en man som kunde ha varit hans bror bortsett från den ljusa hyn. Den förste nöjde sig med en instämmande nick medan den senare till både Ales och Minns förvåning tilltalade dem på deras eget språk.
   ”Toreld till er tjänst”, sade han. ”Och detta är min mångårige fiende på arenan, Nuba’h.”
   Han knuffade till sin kamrat, som inte tycktes ha förstått ett ord av vad som sagts, och fick ett slag i huvudet tillbaka. Minn blev inte klok på huruvida de båda verkligen var fiender eller bara hårdhänt hjärtliga.
   ”Är... är du också från Cindarell?” kunde Ale inte låta bli att fråga.
   ”Om mitt förflutna föredrar jag att inte tala”, sade han utan vare sig stolthet eller ånger i rösten. ”Låt oss säga att jag skilde mig från henne för länge sedan och att varken hon eller jag önskar en återförening. Har liknande vägar fört er hit?” tillade han spefullt.
   Minn skyndade sig att nicka för att förekomma eventuella avslöjande svar från Ale. En fredlös således. Ingen man av Parators försvunna stam och heller ingen landsman att anförtro sig till. Hur skulle ett sådant omaka sällskap kunna försvara karavanen mot yttre fiender? Eller var syftet snarare att var och en av livvakterna skulle hålla uppsikt över de andra? Det här skulle bli en lång resa tänkte hon för sig själv, utan att ana hur rätt hon skulle få.

   De kommande dagarna bjöd på få möjligheter att ytterligare lära känna deras färdkamrater eftersom Salahs självsäkerhet minskade i takt med att avståndet till Saabahl ökade. På dagarna spred han ut sina livvakter parvis runt karavanen så att rövare och andra faror skulle kunna upptäckas tidigare och på nätterna var de så trötta att de som inte satt vakt föredrog att sova. Ale och Minn bildade eftertropp och i väntan på att de skulle nå ruinstaden Dareion så kretsade deras diskussioner mest kring den tryckande hettan och den ogästvänliga öknen.
   Men kanske blev köpmannen än nervösare i takt med att milen tillryggalades för snart började han blanda om paren, som för att hindra konspirationer bland sina egna. När Minn så fann sig hopparad med den kvinnliga livvakten Alona så passade hon på att utbyta några ord med henne.
   ”Är du också långt från hem?” inledde hon försiktigt.
   Alona lät blicken vandra över den tomma öknen innan hon svarade.
   ”Mitt folk har inget hem. Sanden är vårt golv och himlen är vårt tak.”
   ”Bor ditt folk i öknen?” utbrast Minn, slagen av den plötsliga tanken att hennes färdkamrat kanske visste något om det folk de letade efter. Kanske tillhörde hon rent av själv Parators stam. Alonas kalla blick fick henne dock att inse hur förolämpande hennes fråga låtit. ”Jag menar, hur länge har ni bott här?” rättade hon sig hastigt.
   Den kalla blicken dröjde vid henne men till slut besvarades hennes fråga.
   ”Världen runt omkring oss må ha förändrats men vi har alltid funnits här och kommer alltid att finnas här.”
   Svaret fick Minns hopp att falna men än ville hon inte ge upp.
   ”Bor det andra folk i öknen?” envisades hon.
   De mörka ögonens kyla övergick i misstänksamhet men också denna fråga fick ett svar.
   ”Öknen räcker blott till ett folk. Den dag vi lämnar öknen må andra ta vår plats.”
   ”Bortom öknen då?”
   ”Söderut blir öknen torrare och sandkornen större tills blott höga berg återstår. Österut blir öknen fuktigare av floder tills blott obeboeliga träskmarker återstår. Västerut slutar öknen vid vidsträckta hav men de är mer öde än min öken och vad som finns bortom dem vet jag inte. Moto kanske vet, han lär ha lika långt hem västerut som österut, men han talar inte med någon som inte talar hans språk. Norrut vet ni och er landsman Toreld bäst vad som finns.”
   Det sista av Minns hopp släcktes därmed. Kunde det vara så att Parator över huvud taget inte fanns kvar i detta land eller, ännu värre, att blott deras vitnade ben återstod i den ofruktbara öknen? Varför kunde hon i så fall inte bli kvitt känslan av att nomadkvinnan ändå kunde hjälpa dem?
   Minn sneglade försiktigt åt Ales håll. Han var inbegripen i ett samtal med den fredlöse cindariern som tycktes kretsa mer kring svärdskonst än försvunna stammar. Kanske var det bäst att låta honom förbli i förhoppningen om att de skulle finna spår av paratorerna i Dareions ruiner medan hon fortsatte att söka tränga genom Alonas hårda yttre. Vad annat kunde de väl hoppas på?

   Efter ytterligare några händelselösa dagar förde Salah åter samman sina livvakter.
   ”Vi närmar oss Gamla Dareion”, förklarade han, ”så det är bäst att vi håller ihop.”
   ”Jag trodde inte att du fruktade stadens döda”, anmärkte Minn syrligt.
   ”Det är inte de döda jag fruktar utan de levande”, genmälde köpmannen. ”Dareierna må vara borta men andra kan ha kommit i deras ställe. På senare tid har flera karavaner försvunnit spårlöst och mystiska ljussken lär ha observerats i staden. Dareions spöksken kallar de vidskepliga det. Historierna är säkert bara försök att dölja bedrägerier men ehuru jag gärna tar risker så tar jag inga onödiga sådana.”
   ”Vad blev det av dareierna?” undrade Ale nyfiket.
   Salah ryckte på axlarna.
   ”Det är det ingen som vet”, svarade han. ”Efter det första dareiska kriget drog de sig tillbaka från Saabahl till sin gamla huvudstad. Det var en gång en blomstrande hamnstad men efter en jordbävning så skildes den från havet och lagunen omvandlades sakta till en giftig salpetersjö. Desto märkligare är det därför att dareierna förmådde resa sig igen och nästan återerövra Saabahl under det andra dareiska kriget.”
   Kanske för att de allierade sig med de förslavade paratorerna, tänkte Minn för sig själv men sade ingenting.
   ”För att en gång för alla lösa det dareiska problemet talade Sol och Måne för ett tredje krig. Gamla Dareion jämnades med marken och dess avgudadyrkande befolkning försvann för gott.”
   ”Jag har hört namnet Sol och Måne förut”, inflikade Minn. ”Vem var det?”
   ”Sol och Måne var och är den Högste Tjänarens främste rådgivare. Det var han som räddade Saabahl från bleka döden, det var han som fick månen att falla ned på Dareion och det är han som än idag äger den Högste Tjänarens öra dag som natt. Efter att ha störtat dareiernas gudar tog han deras namn och därmed också deras krafter.”
   ”Är det en mäktig magiker?” undrade Minn med förnyat intresse.
   Salah fnös nedlåtande.
   ”Sådan vidskepelse tror vi inte på i Saabahl”, svarade han. ”Det jag nyss berättade tillhör blott sagornas värld. Sjukdomar botas med mediciner, månfallet var blott en himlasten och den nuvarande Sol och Måne har antagligen ärvt sitt ämbete av generationer av företrädare, precis som den Högste Tjänarens elitstyrka de Odödliga. Den består av tusen män vars led ständigt förnyas. Magi är för övrigt belagt med dödsstraff i Saabahl.”
   Vidskepelse minsann! Varför var magi då förbjudet om de nu inte trodde på det. Men det föreföll klokast att hålla inne med de tankarna. Människor var tydligen lika rädda för det främmande i alla länder.
   ”Men tänk om det där om månen verkligen är sant”, inföll plötsligt Babur, som råkat höra samtalet. ”Tänk om dess gyllene stenar ännu går att gräva fram bland ruinerna. Tänk om det är de som ger upphov till spökskenet?”
   ”Oförbätterlige odåga”, replikerade Salah trött. ”Om du kunde lyfta blicken bortom dryckesbägaren skulle du se att månen är där den alltid varit och alltid kommer att vara. Guld kommer inte från himlen utan från goda affärer. Se till kamelerna i stället så att du gör någon nytta.”
   ”Guld måste ju komma någonstans ifrån”, försökte Babur invända men tystades av svärfaderns blick och skyndade sig att göra som han sade.
   ”Ibland undrar jag om han har dareiskt blod i sig, så mycket som han tror på sagor”, fnös köpmannen. ”Dareierna trodde nämligen på gudar överallt, inte bara i himlen utan också på jorden och i vattnet. Idag är det svårt att tänka sig att de en gång var våra herrar. Ni såg kanske de två statyerna vid Saabahls inlopp när ni anlände? De uppfördes ursprungligen av dareierna och sägs föreställa flodens gud och havets gudinna i ett kärleksmöte.”
   Med ens brast han ut i ett gapskratt.
   ”Vår flod skulle således vara en manslem och vår stad ett sköte. Har ni hört något så dumt?”
   Avgudadyrkare eller ej, Minn fann det svårt att skratta åt andras tro och även Ale föreföll besvärad. Om någon av de andra livvakterna förstått något av deras diskussion så visade de det inte. Ändå tyckte sig Minn känna hur en plötslig kyla lade sig över sällskapet.
   Salahs skratt dog dock ut lika plötsligt som det hade uppstått. Kanske hade han också känt kylan, kanske var det synen framför dem som tystade honom. Vid horisonten reste sig nämligen ruiner upp ur sanddynerna, likt tysta minnesmärken över ett storslaget förflutet. De hade kommit till Gamla Dareion.

9. Månens och solens fall

   ”Under långa tider kämpade solen och månen om herraväldet över himlen. Vissa tider var solen herre, andra tider var månen herre. Men så en gång så blev solen större och större var dag och var natt blev månen allt mindre och mindre.
   ‘Betänk’, sade månen då, ‘att du inte blir herre blott över himlen utan också över natten. Alltid ska du då vara uppe, aldrig ska du då få vila, och den dagen kommer då du inte längre orkar utan störtar till marken.’
   Solen besinnade sig då och lät månen växa sig stor igen. Men än i våra dagar så skiftar månen storlek för att påminna solen om att de blott tillsammans förmår hålla himlen uppe.”

   Fragment från dareisk gudasaga

   Åsynen av Gamla Dareion blåste med ens bort Ales tillförsikt. Det var inte det han såg som framkallade denna förändrade sinnesstämning utan det han inte såg. Han hade väntat sig avfolkad stad där blott spillror av den forna och talrika befolkningen dröjt sig kvar, där tamdjur betade bland övergivna hus och vilda växter långsamt återtog det som människan en gång lagt under sig. Städer var ju eviga, något som såg människor komma och gå, födas och dö men vars själ förblev oförändrad.
   Av den här staden syntes emellertid inget sådant till. Sten på sten hade inte lämnats, marken var om möjligt än mindre fruktbar än öknen och ingenstans syntes några tecken på liv och rörelse. Hade den där himlastenen som Salah talat om åstadkommit allt detta eller var det saabahliterna själva som förstört staden så grundligt. Hur skulle de kunna hitta spår efter sina fränder här? Det enda som skilde platsen från resten av öknen var de förbrända ruinernas svarta färg och den uttorkade sjöns vita färg. Dareion var i sanning en död stad.
   En väg som inte såg ut att ha använts på århundraden ledde in till ruinerna. Deras egen väg vek emellertid av tvärt och gick vidare i en båge med sjön mellan sig och Dareion och det var den som karavanen anträdde.
   ”Ska vi inte in till staden?” frågade Ale.
   ”Varför skulle vi det?” undrade köpmannen. ”Vi ska lägga så många mil mellan oss och Dareion som möjligt innan mörkret faller. Vilka hemligheter staden än ruvar på så vill jag inte bli av med mina varor för dem.”
   Ale sökte förgäves efter motargument då Minn red upp vid hans sida. Varför lyssnade hennes kamel mer på henne än vad hans kamel lyssnade på honom?
   ”Det tjänar inget till”, sade hon. ”Inga spår kan ha överlevt stadens död och inget kan heller förmå Salah att stanna här. Du hörde vad han sa.”
   ”Ja”, medgav Ale först men så kom han plötsligt att tänka på något. ”Han sa att han inte ville bli av med sina varor. Men om han måste välja mellan att stanna och att bli av med sina varor så...”
   ”Hur menar du?”
   ”Vi skulle kunna sabotera några sadelväskor.”
   ”Det tar inte en hel natt att laga sadelväskor.”
   ”Men om en kamel skulle skadas och behöva vila en natt. Vi behöver bara...”
   ”Våga inte tänka klart tanken!” utbrast Minn med plötslig hetta. ”Du rör inte de oskyldiga djuren.”
   I hennes ögon var det som om kraftiga eldar tänts och Ale ryggade förskräckt tillbaka. Var det hennes alvblod eller hennes krafter som motsade sig idén? Eller var det båda? Ale tänkte inte utmana ödet.
   ”Det var inte så jag menade”, skyndade han sig att säga. ”Vi kan återvända senare... och skylla på att våra kameler behöver dricka ur sjön... och förresten har du kanske rätt i att här ändå inte finns något av intresse.”
   Minns blick sade mer än Ale ville veta och han släppte ämnet helt. Aldrig förr hade väl det gamla talesättet varit sannare att mot ödet och kvinnor så kämpade män förgäves. Det var tydligen inte meningen att de skulle stanna här. Dareion skulle få behålla sina hemligheter och Parators öde sökas annorstädes.
   Karavanen rundade sjön under tystnad och först när ruinerna började försvinna bakom en sanddyn så återupptogs samtalen igen. Ale suckade och kastade en sista blick bakom sig. Då fick han till sin förvåning se att en av lastkamelerna kommit på efterkälken. Knappt hade han påtalat det för Salah förrän denne svor till och satt av.
   ”Miyah!” ropade han och det tog ett tag innan Ale förstod att det var Minn han kallade på. ”Min kamel har skadat sin klöv. Det är tid för dig att leva upp till den högt ärade Ummars rekommendationer.”
   Minn satt också av men inte förrän hon kastat en blixtrande blick mot Ale. Ale kunde bara oförstående rycka på axlarna men det gjöt bara mer olja på Minns ilska. Trodde hon verkligen att han hade orsakat detta? Minn gick bort till kamelen och lade händerna på dess klöv, så som hon gjort så många gånger förr. Under tiden lät köpmannen sin ilska gå ut över sin måg.
   ”Babur, din klåpare”, utbrast han. ”Är det så du ser till djuren? Hur kunde du köpa en kamel med en sådan skada?”
   ”Men jag försäkrar, dyre svärfar”, försvarade sig den unge mannen. ”Jag synade alla lastdjur noga och köpte de bästa jag kunde hitta. Det var inget fel på den förrän nu.”
   ”Svärfar minsann”, spottade Salah. "Du spenderade säkert mitt guld på rusmedel i stället trots Saabahls förbud. Profeten ledde inte våra fäder ut ur dimman bara för att våra söner skulle återvända till den. Jag borde inte gifta bort ens en kamelhona med dig.”
   ”Hon kommer att kunna fortsätta”, sade Minn medlande. ”Men inte förrän hon vilat en natt. Såret var djupt och en sena var av.” Hade hon sagt det sista i en anklagande ton?
   ”Men vi kan inte stanna här!” utbrast Salah. ”Vi får flytta lasten till de andra kamelerna.”
   ”De är redan överlastade, herre”, anmärkte Toreld stilla. ”Om de får mer att bära kommer färden att ta längre tid och vattenransonerna är redan knappa.”
   ”Vi skulle kunna lämna kvar lite av lasten”, föreslog Alona. ”Eller så kan någon av oss stanna kvar och rida ikapp senare.”
   ”Lämna kvar last? Aldrig! Då stannar vi då, men den oplanerade vilan kommer att dras från solden. Min stackars kamel, mina stackars varor.”
   Livvakterna böjde undergivet huvudena och lämnade köpmannen åt sin sorg. Ingen av dem var okänslig nog att påpeka att de som slavar hur som helst inte uppbar någon sold. Minn var lika ovillig att lyssna till Ales förklarande ord som Salah var att lyssna till Baburs. Det var således under tystnad som sällskapet inväntade kvällningen.
   Mörkret föll snabbt över den saabahlitiska öknen. Nomadkvinnan Alona erbjöd sig att ta den första vakten medan resten av sällskapet välkomnade sömnen. Ale kunde emellertid inte sova utan låg stilla med öppna ögon och betraktade stjärnhimlen ovanför dem. Det var inte så mycket Minns indignation som höll honom vaken, han hade vant sig vid hennes regelbundna humörsvängningar. Nej, det var det faktum att ödet än en gång ingripit och inte bara visat dem vägen till Dareion utan också fått dem att stanna här. Det måste betyda någonting!
   De stjärnor han betraktade på himlen betraktade i sin tur den gamla staden och hade så gjort redan vid tiden för stadens förstörelse. De hade sett hur Saabahl segrade. De hade sett hur Dareion dog. De hade sett Parators öde. Åh, om de bara finge berätta det för dem också.
   Men så gick hans blick till Minn. Hon låg med ryggen mot honom och fast hon också var vaken så ville hon uppenbarligen ännu inte tala med honom, än mindre följa med honom till den döda staden. Trodde hon verkligen att han hade skadat kamelen? Han hade ju inte varit i närheten av den. Visserligen hade han önskat det men det var också allt, eller...?
   Av någon anledning gick nu Ales tankar tillbaka till deras tid i Cihrinds kloster, till den tid då Ale ännu sökt tävla med Minn i fråga om magiska krafter. Nu insåg han hur barnsligt det hade varit men då hade han faktiskt lyckats återföra sin tama skogsmus Silkestass till livet, om än med den ondskefulle munken Triotors hjälp. Först efteråt hade han förstått att att han i själva verket gjort det värnlösa djuret så illa att det till slut önskat sin egen död. Inte hade han väl gjort samma sak nu?
   Han försökte skaka av sig tankarna från det förflutna genom att åter vända sig mot nuets hägrande stad men stelnade omedelbart till. En kåpklädd spenslig gestalt avtecknade sig på sanddynen. För ett ögonblick trodde han att Triotor återvänt från de döda för att ta honom med sig. Men så insåg han att gestalten i själva verket var på väg bort från dem och i detsamma insåg han också att Alona lämnat sin plats. Var det hon där borta? Och vart var hon i så fall på väg?
   ”Minn”, viskade han försiktigt utan att låta sig avfärdas av hennes fnysning. ”Alona har smugit iväg.”
   Vad Ales försök att förklara sig misslyckats med åstadkom nu nomadkvinnans namn och Minn satte sig käpprätt upp.
   ”Ska vi varsko Salah?” undrade Ale men hejdades av Minns arm.
   ”Nej”, svarade hon. ”Hon kanske vet mer om vårt uppdrag än vad hon vill säga. Vi måste följa efter henne.”
   Ale förundrades över Minns så tvärt ändrade ståndpunkt men sade inte emot henne och tillsammans smög de så efter den mörka gestalten. Det var inte lätt att följa efter henne. Hon rörde sig över den lösa sanden lika lätt som om det hade varit fast mark och lät sig inte hindras av nattmörkret. Det enda de kunde vara säkra på var att hon var på väg rakt mot den gamla staden. Men knappt hade de trätt in bland ruinerna förrän månen gick i moln och lämnade dem i svartaste mörker. Ale kunde knappt se handen framför sig, än mindre den som de förföljde.
   ”Vart tog hon vägen?” viskade Ale.
   Minn såg sig om men kunde bara hjälplöst rycka på axlarna. Inte ens hennes skarpa ögon räckte till mot ökennatten. De kunde inte göra annat än att vänta på att molnet skulle dra förbi.
   Men plötsligt så blänkte något till framför dem. Det påminde om månens bleka ljus men kom inte från himlen utan från marken. Mitt ibland ruinerna hade ett hål öppnat sig och det var från detta hål som ett främmande pulserande sken nu uppsteg.
   ”Dareions spöksken”, viskade Ale förfärat men Minn lät sig inte skrämmas.
   ”Vi måste skynda oss dit innan hon försvinner igen”, replikerade hon och Ale förstod direkt vad hon menade. Mot ljuset syntes nu åter Alonas skugga, alldeles invid hålet.
   De smög ditåt så snabbt de vågade utan att röja sig själva. Innan de hunnit fram hade emellertid nomadkvinnan hunnit bege sig ned i hålet som sedan slutit sig efter henne. Från markens inre hördes ljudet av steg och det försvann snart det också. Ljuset var dock inte helt borta och genom små kvisthål fortsatte det att söka sig ut i det fria. En simpel trälucka, kanske täckt av stenar och grus men inte mer, var allt som hade dolt Dareions hemlighet, en hemlighet som Alona tydligen känt till och som nu avslöjats för dem också.
   Minn gjorde en ansats att dra undan luckan och trots att de inte visste något om vad som väntade dem därnere så tvekade inte Ale att hjälpa henne. En trästege, sliten men liksom träluckan från en betydligt yngre tid än Dareions förstörelse, ledde ned i hålet och Ales hjärta började bulta snabbare. Hur gammal den här platsen en gång var så hyste den fortfarande människor, kanske av deras eget folk. Inga av dem syntes emellertid till nu och försiktigt vågade de sig därför ned för stegen, ned i det okända.
   Efter ett tjugotal steg fann de sig stående i ett stort fyrkantigt rum med högar av sten och grus längs tre av väggarna och rader av små krukor längs den fjärde. Väggarna utgjordes av soltorkat tegel och taket, om det nu kunde kallas för ett tak, såg ut att bestå av fallna kolonner och murrester som nödtorftigt stagades upp av flera rader stöttor. Fyra valvgångar ledde ut ur rummet men två av dem hade rasat in och en tredje var delvis fylld rasmassor. Utanför den stod en enkel vagn fullastad med grus uppställd och intill den låg spadar, korgar , säckar och rep. Höll någon på att gräva ut dessa gångar?
   Men det mest uppseendeväckande fanns inte vid rummets kanter utan mitt i. Golvet sluttade mot mitten där en vattenmängd samlats och det var ur detta vatten som det bleka ljuset uppsteg. Under ytan kunde en gulvit massa skymta som inte liknade något Ale sett förut men som ändå kändes bekant. Den okända massan lockade honom och han förde försiktigt ned sitt svärd mot den. Till hans förvåning mötte eggen inget motstånd utan det var som att skära i en ost.
   ”Låt den vara”, viskade Minn. ”Jag tycker inte om den.”
   ”Vad tror du att det är för något?” undrade Ale och förde tillbaka svärdet i sin skida.
   ”Jag vet inte”, svarade hon, ”men de där kanske kan berätta något.”
   Hon gick fram mot väggarna och Ale, vars ögon nu börjat vänja sig vid det märkliga skenet, såg att de var täckta av färger och mönster. Hans nyfikenhet övergav nu det främmande materialet till förmån för dessa och han klev bort till Minn. Det visade sig vara väggmålningar och de sträckte sig runt hela rummet. I sitt utförande påminde de om de berättande fresker som ibland prydde de cindariska kyrkorna och katedralerna men varken stilen eller motivet var bekant. Ett parti tycktes föreställa ett anfall mot en stad vid en flod där försvararna ansattes såväl från land som från havet och såväl utifrån som inifrån. Av någon anledning bar de förra kronor och de senare kedjor. En stad avbildades också på ett annat parti men var det samma stad? Den här såg ut att ligga vid en sjö snarare än vid en flod, de män som tidigare varit i staden var nu utanför och tvärtom, och några fartyg syntes inte längre till. Ett tredje parti visade definitivt samma stad som den föregående men den här gången vandrade de kedjade människorna ut i öknen, till synes under tvång och klagan, medan staden bakom dem förstördes av den fallande månen. Deras vandring slutade vid en stad i en dal som avtecknade sig mot den nedåtgående solen. I ett fjärde parti avbildades åter staden vid floden och den rönte samma öde som den andra staden med den skillnaden att det i stället för månen var solen som föll över den. Så mycket död och förintelse hade Ale aldrig skådat på freskerna hemma i Cindarell.
   De hann emellertid inte fundera närmare över väggmålningarnas betydelse förrän steg åter hördes. Den här gången var det flera par och de närmade sig snabbt från den enda öppna gången. Ale drog åter sitt svärd och tog ett steg mot gången men Minn höll honom tillbaka.
   ”Vi vet inte om de är vänner eller fiender”, viskade hon. ”Låt oss gömma oss och se vilka de är först.”
   I stället drog hon honom med sig bort mot den andra gången. Det visade sig lyckligtvis inte vara en gång utan ett rum som påminde om det föregående och som trots rasmassorna hade plats för dem att gömma sig i. Ögonblicket efter trädde den ena svartklädda skepnaden efter den andra in i rummet bakom dem. De hade alla beslöjade ansikten men Ale trodde sig ändå känna in anföraren på de svarta lockar som stack fram under tyglagren. Det var livvakten Alona. Men vilka var det hon ledde och i vilket syfte?
   Var och en som kom in försåg sig med ett par av de krukor som stod längs ena väggen och ställde sig sedan i en ring runt vattensamlingen med det främmande materialet. När deras antal uppnått ett dussin höjde de armarna och ur deras strupar uppsteg ord på ett tungomål som skilde sig fullständigt från allt annat Ale hört.
   Därefter knäföll de alla och lät en järnslev passera mellan sig. Skulle de dricka av vattnet? Men nej, de förde ned sleven i vattnet inte för att dricka utan för att ta upp delar av den märkliga materian och föra över det till sina krukor. När alla försett sig så bröt de upp och klättrade med vana kliv uppför stegen. Snart var Ale och Minn åter ensamma i rummet. Minn ville emellertid inte dröja kvar längre.
   ”Ska vi inte undersöka gångarna?” undrade Ale.
   ”Vi vet fortfarande inte vilka de är”, replikerade Minn. ”Om de kommer tillbaka innan vi hunnit ut igen är vi utlämnade till deras nåd.”
   Så långt hade Ale inte tänkt. Besviket kastade han en sista blick mot de gångar som alltså skulle förbli hemliga ännu en stund. Men när han åter såg de tegelklädda väggarna så gick det plötsligt det upp för honom att dessa inte alls var utgrävda så som dvärgarnas och jordalvernas hem i Cindarell. Nej, det han såg var riktiga hus, tätt liggande hus som måste vara ännu äldre än Dareion och som bokstavligen fallit i glömska när nya hus tagit form ovanpå dem. Först när den nya staden förstörts hade den gamla staden åter uppenbarats och det var just det som förstört Dareion som också åstadkommit denna uppenbarelse. Den främmande materia som vilade i sin vattengrav kunde inte vara något annat än den sten som fallit ned från himlen! Från en fjärran tid och en fjärran plats lockade den nu på honom och hans besvikelse blev än större över att han inte kunde hörsamma lockelsen.
   ”Skynda dig!” väste Minn ovanför honom och han tvingade bort blicken från himlastenen. Men så fort han kunde skulle han komma tillbaka, det lovade han sig själv.
   Utanför hade månen återvänt och skuggorna från Alona och hennes följeslagare syntes tydligt i dess bleka sken. De rörde sig betydligt försiktigare nu än vad Alona hade gjort på vägen dit så den här gången hade Ale och Minn inga problem att förfölja dem. Snart var de ute ur ruinerna och, insåg Ale till sin förskräckelse, tillbaka på den väg de kommit!
   ”De är på väg mot nattlägret”, flämtade Minn, slagen av samma insikt.
   Ale tog sig för pannan. Han och Minn hade smugit iväg från lägret lika hemlighetsfullt som Alona och lämnat sina färdkamrater sovande. I sin iver att uppfylla sin plikt mot det nu så fjärran Cindarell hade han glömt sin plikt mot sina närmaste.
   ”Vi måste genskjuta dem”, viskade han. ”Om vi kan varsko Salah och livvakterna så kanske de vänder om.”
   De smög in bakom en sanddyn och i skydd av den rusade de sedan framåt så snabbt de bara vågade. Till slut nådde de ett krön varifrån de kunde skåda ned på lägerplatsen. Lägerelden glödde ännu och dess röda sken bekräftade deras farhågor. Deras utflykt hade gått de andra förbi och ingen var vaken. Bara några hundra steg bort närmade sig Alona med sina sammansvurna, tysta och målmedvetna. Det kunde inte längre råda någon tvekan om deras syfte.
   ”Vi måste slå larm och gå till anfall”, sade Ale och drog sitt svärd.
   ”Men tänk om de är våra fränder”, genmälde Minn.
   ”Varför skulle de i så fall gömma sig här?”
   ”Förstår du inte? Tänk på målningarna vi såg. Kungar utifrån och slavar inifrån. Dareion och Parator måste ha gjort gemensam sak mot Saabahl. Efter nederlaget flydde de ut till en annan stad i öknen men nu är de tillbaka för att vedergälla sina förfäders fall.”
   ”Men av målningarna att döma så skildes de ju åt så vilka är det nu som återvänt? Dareion eller Parator?”
   På den frågan hade Minn inget svar och för stunden kunde de bara rådvilla betrakta hur den oundvikliga konfrontationen nedanför dem närmade sig. Men plötsligt fick Ale svar från ett oväntat håll. Bredvid honom hördes ett fräsande ljud och till sin fasa förstod han att det var från hans eget svärd som ljudet kom. Det sista han såg var att spetsen ännu var gulfärgad efter ha skurit genom månstenen, sedan försvann allt i ett bländande ljussken.
   När han kom till sans igen var det åter mörkt. Bredvid honom satte sig Minn upp, till synes lika omtöcknad hon. En bit från dem låg Tölding, nu tyst och mörkt igen. Vad var det för kraft som förmått svärdet att skina upp så och var fanns den kraften nu? Det enda som möjligen erinrade om vad som hänt var en mystisk vit dimma som sakta skingrades för nattens stilla bris. Nedanför dem var det dock allt annat än lugnt.
   Nattlägret hade kommit på fötter och dragna svärd glimmade nu i månskenet. De sammansvurna måste ha tvekat ty de stod ännu samlade en bit utanför lägret. Men så uppsteg mot himlen ett stridstjut så vilt och fanatiskt att Ale först inte kunde tro att det faktiskt var den spensliga Alona som utstötte det. Däremot var där bland alla de främmande orden ett som det inte gick att ta miste på. ‘Dareion!’ Med sina mystiska krukor höjda över huvudena rusade dareierna så mot lägret.
   Ale och Minn såg hur deras landsman Toreld och hans vapendragare Nuba’h sökte rusa dem till mötes. De hölls dock tillbaka av Moto. Den annars så avvisande mannen stack tillbaka sina svärd i skidorna och pekade i stället på lägerelden. Utan att bry sig om att de fortfarande måste vara heta så tog han upp två stenar ur den, tog sikte och kastade dem i rask följd mot de anstormande fienderna. Ale hann förvånas över att svärdsmannen föredrog stenar framför sina ypperliga vapen, stenar som han därtill kastade på tok för högt, men än mer förvånad blev han när de träffade sina tänkta mål.
   Moto hade inte siktat på fienderna utan på deras krukor. När den första krukan gick i bitar så flammade ett ljussken upp, lika plötsligt som om det hade varit instängt däri och av samma slag som det som nyss bländat Ale och Minn. Ljusskenet följdes av ett kraftfullt dån och själva luften började brinna. Den arme krukbäraren omsvärjdes av eld och detsamma gällde de två närmast honom. Skrikande av smärta kastade de sig i sanden men elden lät sig inte kvävas och när också de andra tvås krukor flammade upp så blev det hela till ett våldsamt inferno som slukade ytterligare en man. Och det var ändå bara den första stenen, den andra blev lika förödande den. Innan Ale och Minn hunnit fram till sina färdkamrater så hade anfallet avvärjts och en mur av eld skilde nu angriparna och försvararna åt.
   Livvakterna utstötte ett samfällt stridstjut och rundade eldmuren för att göra slut på de sista överlevande, Toreld och Nuba’h på ena sidan och Moto på den andra. Dareierna hade alla förlorat sina eldfänga krus och kunde nu bara vapenlösa och svårt brända fly tillbaka mot sin stad. Ale kunde dock inte förmå sig att delta i förföljandet. Deras fiender hade ju ändå en gång varit deras fränders vänner och befriat dem ur deras fångenskap. Visserligen hade paratorerna förråtts dubbelt upp, först av sina bröder salassierna, som sålt dem som slavar, och sedan av sina sammansvurna dareierna, som stängt sina portar för dem. Å andra sidan hade Salassa förbannats genom att för evigt segla på havet medan Dareion drabbats av månens fall. I dessa stora och tunga öden kändes hans egna handlingar betydelselösa.
   Plötsligt hördes ett gällt skrik från eldhavet och ut ur det stapplade en brinnande skepnad med en ännu intakt kruka höjd över huvudet. Ansiktet skymdes helt av de förtärande lågorna men skriket hade inte lämnat någon tvekan om vem det var. Alona sökte ännu fullfölja sitt hatiska värv.
   ”För Dareion”, skrek hon i det att hon styrde stegen rakt mot Salah och Babur.
   ”Gör någonting!” utbrast köpmannen men hans blivande svärson svarade genom att ställa sig bakom honom. Ale däremot kunde inte längre hålla sig utanför.
   ”För Parator!” skrek han och rusade mot den brinnande nomadkvinnan utan att bry sig om Minns varningar bakom honom.
   Alona hann inte mer än vända huvudet mot Ale förrän hans svärd genomborrade henne. Med krukan ännu höjd över huvudet sjönk hon ned på knä, gjorde en rörelse att kasta det ifrån sig men tycktes sedan ångra sig och lät det i stället rulla bort från sig, bort från elden. Sedan vände hon sina öppna händer mot Ale. Var det en hotfull eller bönfallande gest? Det fick Ale aldrig veta ty ögonblicket efter föll hon ihop och lågorna förtärde det som en gång varit en stolt men hämndlysten kvinna av Dareions folk.
   Salah klev fram till honom med en belåten min.
   ”Min högt skattade vän Ummar har visst ett bättre öga för slavar än jag”, sade han sardoniskt. ”Tvenne gånger har du räddat oss denna natt, först genom att varna oss för anfallet och sedan genom att dräpa den förrädiska hyndan. Det var klokt av er att bevaka lägret från höjden men hur kunde ni frammana ett så kraftfullt ljus?”
   ”Jag... vi...”, stammade Ale överraskat. Det var inte detta han väntat sig utan en reprimand för att ha lämnat sin post.
   Emellertid hann han inte svara innan deras uppmärksamhet fångades av något annat. När eldarna börjat falna hade i stället ett annat ljus framträtt på himlen.
   ”Dareions spöksken”, mumlade Ale. Ale och Minn måste i sin brådska ha glömt att stänga luckan efter sig och den mystiska himlastenens ljus flödade nu fritt.
   ”Den fallna månen!” utbrast Babur med ens intresserat. ”Då finns den verkligen. Högt värderade svärfar, låt mig återvinna din aktning genom att söka rätt på denna sten.”
   ”Vad som helst som får dig att försvinna ur min åsyn”, muttrade Salah och viftade avvärjande med handen. ”Se bara upp så att guldet inte bränner dig.”
   Hans svärson var inte sen att lyda och rusade bort mot Dareion med en smäcker värja i ena handen och en fackla i andra. Under tiden hade också Minn anslutit sig till dem och hon betraktade nu oroligt Alonas tappade kruka.
   ”Bekymra dig inte för den”, sade köpmannen. ”Utan eld är den lika ofarlig som sand.”
   ”Vet du vad det är i den?” undrade Minn förvånat.
   ”Svartpulver”, svarade köpmannen allvarligt. ”Det är förbjudet i vårt land och få känner till dess hemligheter. Jag misstänker att målet för deras överfall inte bara var våra liv utan också vår svavellast för att kunna tillverka än mer av denna mordiska mixtur. Saabahl allena vet vad de ämnade ta sig till med den. Lyckligtvis är Moto bekant med dylika vapen från sitt hemland och han visste därför att vända dem mot angriparna med glödande stenar.”
   Han tog förstrött upp krukan och granskade den.
   ”Ni förstår, detta är en farlig blandning av svavel, salpeter och kol som kan få en liten gnista att växa sig tusenfalt stark. Fast jag undrar hur de tänkt sig att antända dem.”
   ”Himlastenen!” utbrast Ale, slagen av en plötslig insikt.
   ”Vad menar du?” frågade Salah skarpt.
   ”Dareierna stoppade bitar av himlastenen i sina krukor. Jag fick lite på mitt svärd också och det måste ha varit det som orsakade det kraftfulla ljuset.”
   Köpmannen bleknade med ens och stirrade på krukan i sina händer likt en man som befinner sig öga mot öga med en giftorm. Svettdroppar bröt ut på pannan medan han behärskat men utan att kunna undertrycka darrningar rörde sig tillbaka till nattlägret där han kunde sänka ned det farliga föremålet i en tunna med vatten.
   ”Finns det mer av denna helvetessten borta i ruinerna?” frågade han sedan med sprucken röst.
   ”Det är värre än så”, svarade Minn i Ales ställe. Också hon hade blivit likblek i ansiktet. ”De förvarar stenen i samma rum som svartpulvret.”
   ”Min tanklöse måg är ju på väg dit, och därtill med en fackla i handen”, utbrast Salah förtvivlat. ”Och jag som varnade honom för att bränna sig. Saabahl hjälpe oss om han antänder svartpulvret.”
   Utan att ens kasta en blick på den varulast han nu lämnade obevakad rusade Salah bort mot Dareion tillsammans med Ale och Minn. De hann emellertid inte mer än komma fram till ruinstaden förrän ett ohyggligt dån hördes och upp ur det hål varifrån Dareions spöksken kommit slog i stället en väldig eldpelare upp. Såväl hettan som tryckvågen kastade omkull dem och de kände hur marken skakade under dem av än fler dån. De få kolonner och väggar som ännu stått upp förvandlades till grus och på flera håll bröt sprickor fram som likt käftar av eld slukade allt ovanför sig. En bit bort kunde de skymta hur livvakterna Toreld och Nuba’h skyndade sig bort från den våldsamma förstörelsen och själva hade de inget annat val än att göra detsamma.
   Först när de kommit ut ur staden vågade de stanna upp och vända sig om. Marken under Dareion hade nästan helt öppnat sig och den nya staden hade förenat sig med den gamla i en våldsam och brinnande omfamning. Ale kunde inte låta bli att undra om det var dessa vapen som varit tänkta att användas mot Saabahl. Det var verkligen som om solen själv fallit över staden och fulländat den förstörelse som månen en gång påbörjat.
   Inte förrän i gryningen började eldarna att dö ut. Den himmel som lysts upp av Dareions likbål förmörkades nu av en tjock och svart rök som gjorde det svårt att skilja på dag och natt. Salah hade med bistert ansiktsuttryck och korslagda händer betraktat förödelsen och varken Ale eller Minn eller någon av livvakterna hade vågat störa honom.
   Till slut så belönades hans tålamod oväntat av en rörelse i stadens aska. Ut ur röken stapplade en gestalt, böjd under tyngden av någonting i sina utsträckta armar. Toreld och Nuba’h förde först händerna till sina vapen men drog sedan tillbaka dem och rusade gestalten till mötes. Det var varken Babur eller någon överlevande dareier utan livvakten Moto, svårt bränd över hela kroppen och med hår och mustascher nästan helt bortsvedda. Den kroppsliga smärtan tycktes dock inte vara någonting jämfört med den bottenlösa förtvivlan som återspeglades i hans ansikte. I hans famn fanns de förkolnade resterna av den tilltänkte svärsonen.
   ”Min dotters hemgift förblir visst orörd ännu ett tag”, yttrade Salah lakoniskt.

10. Öknens stad

   ”Vi ser det vi vill se. Kan vi då lita på det vi ser?”

   Okänd filosof

   Det var ett dämpat sällskap som fortsatte färden västerut. Bredvid dem leddes nu två ryttarlösa kameler och bakom dem uppsteg ännu rök från Dareion, den dödens stad som krävt också två av deras färdkamraters liv. Salahs skämtsamma humör var som bortblåst och han hade hållit sig för sig själv ända sedan den där ödesdigra natten.
   När Minn hade försökt komma med tröstande ord hade han avfärdat dem och hävdat att det enda han beklagade var att besparingen av hans dotters hemgift åts upp av kostnaden för den förlorade slavinnan. Det var emellertid uppenbart att han ljög lika mycket för henne som för sig själv. Likväl hade han inte velat kasta någon skugga på någon av de döda. För de andra livvakterna hade den tilltänkte mågens död förklarats som en heroisk uppoffring för att för alltid avlägsna Dareions hot mot Saabahl medan Alonas förräderi över huvud taget inte omnämnts. Det var bara Ale och Minn som kände till att det inte var några fienders eld utan hennes egen eld som ändat hennes liv.
   Vad livvakterna beträffade så röjde varken Torelds eller Nuba’hs yttre några känslor men deras tal var mer lågmält och deras ritt mer behärskad. Moto däremot tycktes så förkrossad att det gjorde ont bara att se honom. Alla hans ansiktsdrag var spända till sitt yttersta, som i ett fåfängt försök att dölja det som pågick inombords. Minn hade emellertid sett att inte ens de hårt knipna ögonen förmått hålla tillbaka de tårar som ville tränga ut.
   ”Vad är det som plågar honom så?” hade Minn försiktigt frågat Salah.
   ”Han anser att han har svikit sin plikt i och med Baburs död”, hade det allvarliga svaret lytt. ”Jag har förstått att han gjort något liknande i sitt hemland och att det är därför han flytt så långt bort han kan. Jag fruktar att hans förflutna nu hunnit ikapp honom.”
   ”Men då måste vi prata med honom och trösta honom.”
   ”Omöjligt. Han släpper inte någon in på sig. De få ord han yttrat om sig själv har alla kommit under rusets inflytande. Tro mig, du vill inte att han förlorar sin självbehärskning ty det har alltid slutat med ond bråd död. Det är bäst att låta honom vara och hela sig själv.”
   Mer än så hade det inte gått att få ut av vare sig Salah eller de andra livvakterna och till slut gav hon upp och sökte vända samtalet framåt i stället. Kort efter Dareion hade de vikt av åt sydväst och lämnat kusten bakom sig. Framför dem fanns nu bara den brännheta öknen.
   ”Finns det många städer i öknen?” frågade hon.
   Hennes fråga ryckte köpmannen ur melankolin och han gav henne ett varnande ögonkast.
   ”Tala inte om städer i öknen”, sade han skarpt. ”Det finns inga städer här, bara synvillor som söker leda resande bort från vägen. Ju mer man tror på dem, desto mer ser man dem och när man inte längre kan skilja synvillan från verkligheten försvinner också gränsen mellan liv och död.”
   ”Jag förstår inte riktigt...”, invände Minn men Salah lät henne inte tala till punkt.
   ”Hör då någon som har färdats i öknen förr och som förstår”, sade han. ”Synvillorna är vanliga i denna del av öknen. Jag vet att här inte finns något annat än sanddyner men likväl ser jag dem också ibland. Skummande floder, svalkande berg och glittrande hav, ja allt sådant som öknen saknar men som den resande i öknen saknar över allt annat.”
   ”Men om de inte existerar, hur kan de lura dig som förstår det?” envisades Minn. ”Är det magiska krafter i görningen?”
   ”Ständigt denna tro på det övernaturliga”, grymtade Salah nedlåtande. ”Är då alla barbarfolk lika skrockfulla? Nej, våra lärde har förklarat att dessa platser förvisso existerar långt bortom horisonten men att deras villor förs hit av de varma ökenvindarna. I sig är villorna inte farliga men när de blandas med trötta och törstande människors sinnen så hotar de dessas förnuft och förstånd. Jag har hört om resande som lämnat vägen och aldrig återvänt och jag har sett de vitnade benen av sådana som i tron att de återvänt hem lagt sig att vila och aldrig rest sig upp igen. Så jag upprepar mina ord, tala inte om städer i öknen på det att de inte ska visa sig för oss.”
   Minn lät samtalet rinna undan lika snabbt som vatten i den torra öknen. Synvillorna hade fångat hennes intresse men hon ville inte väcka köpmannens misstankar i onödan. Inför det okända var tydligen alla människor underdåniga men medan man i Cindarell skyddade sig med böner och skyddsbesvärjelser så valde saabahliterna att förneka det de inte förstod och i stället söka naturliga förklaringar.
   Vad kunde detta bero på? Kunskap? Saabahls lärde tycktes onekligen veta mer än Cindarells akademiker. Eller rädsla? Inför dareiernas okända vapen hade livvakterna agerat på känsla medan såväl Salah som Babur tvekat till dess att de fått en förnuftig förklaring. Men denna förklaring hade gjort dem så övermodiga att Salah så när antänt ett av vapnen mitt ibland dem medan hans måg dragit med hela Dareion i sitt fall. Var inte denna till synes starka kunskap något som i själva verket gjorde dem svagare?
   Med en suck drog sig Minn undan och anförtrodde sig åt Ale i stället. Han trodde i alla fall på henne och vissa stunder kunde han till och med lyssna på henne. Till hennes glädje visade sig detta vara en sådan stund.
   ”Sa han att man ser sådant som finns långt bort?” undrade han hoppfullt.
   ”Ja, men han nämnde bara berg och floder, inga städer.”
   ”Men han förnekade heller inte att det skulle finnas städer här, han sa bara att vi inte skulle tala om dem. Om våra fränder färdats samma väg så måste de också ha längtat efter en stad. Kanske byggde de en och kanske är det den man nu ser här?”
   Minn kunde inte låta bli att skaka på huvudet åt hans aldrig sinande optimism. Först satte han sitt hopp till en sedan länge död stad och nu sökte han efter en hägringsstad. Samtidigt måste hon medge att Dareion faktiskt hade dolt hemligheter från det förflutna.
   ”Kanske det”, medgav hon. ”Men än har vi inte sett staden.”

   Dag lades till dag och mil lades till mil och i fjärran började nu äntligen de berg som utgjorde öknens gräns i söder att skymta. Ju större avståndet till Dareion blev, desto lättare blev det att lämna också de onda minnena bakom sig. Salah, som efter sin svärsons död överlåtit åt sina livvakter att se till riddjuren, började nu skälla ut dem för att inte vara rädda om hans dyrbara varor och fråntog dem till slut ansvaret helt och hållet. Toreld och Nuba’h, utan vars skicklighet flera kameler skulle ha kommit på avvägar i sandstormarna, var bara glada åt att slippa dem och började åter igen få kvällarna att gå med sina otroliga historier från sina hemländer. Till och med Moto tycktes mer fridfull och tog noga till sig allt som sades, även om han själv förblev tyst.
   Toreld kryddade sina berättelser med jättar så stora att nådde upp till himlen, ulvar med gap som förmådde sluka solen och väldiga sjöormar som omfamnade hela landet. Där varade dagen hela sommaren och natten hela vintern, en vinter så kall att själva elden frös till is. Minn tänkte i sitt stilla sinne att hennes landsmans land inte hade mycket gemensamt med det Cindarell hon kände men sade ingenting.
   Men inte ens Cindarell kunde jämföras med Nubah’s land, om man nu kunde lita på Torelds översättning. Kamratens land påstods ligga söder om solen och under en annan stjärnhimmel än Saabahl. Där övergick det torra och heta ökenlandskapet till fuktiga och grönskande djungler, där liknade inte det ena djuret det andra och där var alla människor glada och goda, så annorlunda jämfört med Saabahls. Dock sörjde Nuba’h att han själv inte sett sitt land utan bara hört historier om det.
   Minn fäste inte så mycket tilltro till Nuba’hs skildring heller men kunde ändå inte låta bli att gripas av den mörkhyade mannens inlevelse. Trots att han alltså inte sett sitt land så talade han om det som om han verkligen älskade det och längtade tillbaka till det. Hennes egen längtan var inte lika stark, splittrad som hon var mellan människornas och alvernas land, och hon skämdes nästan för det när hon såg hans längtan. Hur länge hade han varit slav i det främmande Saabahl? Kanske var han, liksom Minn, född här men till skillnad från henne född som slav. Insikten fick henne att ångra sina hårda tankar om sin mor. Modern hade visserligen inte förmått ta hand om Minn men hon hade åtminstone sörjt för hennes frihet. Minn hade fått ynnesten att återvända till sina fränder i Cindarell. Nuba’h däremot hade förblivit en slav i ett främmande land.
   Nubah’s berättelse var slut, eller kanske var det Toreld som var för torr i mun för att fortsätta översätta den. De båda livvakterna övergick hur som helst till att fukta sina strupar medan resten förberedde sig för nattens vila. Minn låg vaken en stund och betraktade stjärnhimlen. Nu när hon tänkte efter så befann sig faktiskt stjärnbilderna på andra platser än hon var van vid hemifrån. De tre vägarna skymtade knappt i norr medan Seren och draken befann sig rakt ovanför dem. Dessutom kunde i söder skönjas konstellationer som hon alls inte kände till. Å andra sidan var sommarnatten mörkare och horisonten mindre disig i Saabahl så kanske var det bara ögonen som lät sig luras. Vad än Nuba’h sade så var stjärnhimlen densamma överallt. Kanske var hans land trots allt inte mer än en saga och hans längtan således dömd att aldrig uppfyllas. Med den vemodiga insikten somnade till slut Minn också.
   Det var Ale som väckte henne. De andra var redan vakna och stirrade ut i mörkret.
   ”Vad är det?” frågade hon och kom på sig själv med att viska fram orden.
   ”Ser du inte?” undrade Ale. ”Ljus, som av en stad.”
   ”Titta inte dit”, manade Salah sammanbitet. ”Det är öknen som söker locka oss på avvägar. Vi måste bryta upp omedelbart och lämna denna fördömda plats.”
   Först nu insåg hon att de bara var fem.
   ”Var är Moto?”
   Hennes fråga möttes av undvikande blickar och det var Ale som till slut pekade ut fotspår i sanden som ledde söderut.
   ”Vi måste leta efter honom!” utbrast Minn.
   ”Vår väg leder inte söderut utan sydväst, till Zirah”, svarade Salah bestämt.
   ”Men vi kan inte lämna honom här.”
   ”Vi kan inte längre hjälpa honom. Han söker något som han aldrig kommer att finna. Om vi följer efter honom riskerar vi också att glömma alla våra andra mål.”
   Minn spanade ut i mörkret men förgäves. Vad det än var som lockat Moto och ingett de andra fruktan så kunde hon inte se det.
   ”Jag är inte rädd för synvillor”, fnös hon. ”Jag tänker hjälpa honom om jag så ska göra det ensam.”
   Köpmannen betraktade henne klentroget.
   ”Måhända ser du inte vad vi andra ser”, medgav han, ”men öknen innehåller andra faror. Giftiga insekter och kräldjur kan dölja sig under sanden. Rovdjur vågar sig inte på karavaner men kan ge sig på ensamma vandrare. Jag kan inte låta dig gå ensam.”
   Minn sökte protestera men då bröt Ale oväntat in.
   ”Jag är inte heller rädd för synvillor”, sade han. ”Jag kan följa med henne.”
   ”Ska jag då förlora er båda? Ummar kommer aldrig att förlåta mig.”
   ”Vi kommer tillbaka”, svarade Ale bestämt. ”Ummar har vårt ord sedan tidigare och det får du också.”
   ”Vi kan ändå inte fortsätta i mörkret”, inföll Toreld. ”Låt dem visa vad nordlänningar går för. Jag och Nuba’h stannar och skyddar dig och karavanen.
   ”Barbarer”, suckade Salah och skakade på huvudet. ”Det är inte mod utan dumdristighet som leder er. Nåväl, sök honom då men återvänd före gryningen. Öknen är stor och finner ni honom inte innan dess så finner ni honom aldrig.”
   Ale försåg sig med en fackla och tillsammans följde de så den tystlåtne livvaktens fotspår.
   ”Varför sa du att du inte såg synvillan?” frågade Minn när de kommit utom hörhåll. ”Du sa ju först att du såg ljus.”
   ”Jag ser dem fortfarande”, svarade Ale frankt. ”Jag ser hur bergen öppnar sig för oss och jag ser en stad bortom dem.”
   ”Men det finns ju ingenting där. Tror du mig inte?”
   Ale vände sig mot henne med ett leende.
   ”Jag vet att det inte finns någonting där eftersom du inte ser någonting. Men den här gången ser jag mer än du. Vi följer i våra fränders fotspår. Det jag ser nu måste de också ha sett för länge sedan. Om jag går dit så kan jag kanske förstå vart de sedan tog vägen.”
   Minn stannade upp.
   ”Hur kan du ljuga om en så allvarlig sak? Du hörde ju Salahs varning. Tänk om du börjar tro så mycket på synvillan att du inte kan återvända till verkligheten.”
   ”Jag ljög inte. Jag sa inte att jag inte såg synvillan, jag sa att jag inte var rädd för den. Den har ingen makt över dig och så länge jag är med dig är jag inte rädd.” Han tog hennes hand i ett fast grepp. ”Låt mig nu leda dig in i den här drömvärlden så får du leda oss tillbaka till verkligheten sedan. Så länge vi är tillsammans kan ingendera skada oss.”
   Minn önskade att hon kunde dela hans optimism. Hennes egna krafter fanns inte heller i verkligheten. Ingenting av det som hon frammanat hade funnits mer än i andras sinnen. Likväl hade de förmått skada andra. Hon mindes fortfarande med obehag de gånger då hon låtit vreden ta överhanden och släppt lös urskillningslös död och förintelse. Som den gången efter Legims död, då hon hämnats genom att omsvärja vättarna med förtärande eld. Endast Morvana, som besuttit samma krafter, hade genomskådat dem. Eller under flykten från Cinda, då den ena döden värre än den andra hade drabbat de förföljande drakynglen. Blott kölddraken Nidafrost, sprungen som hon var ur verklighetens köld, hade förblivit opåverkad. Nej, för egen del var hon inte rädd. Det hon inte såg kunde heller inte skada henne. Men kunde hon skydda Ale mot det som han såg men inte hon?
   Ale hyste emellertid ingen sådan oro. Han ledde henne över sanddynerna och berättade vad han såg, likt en seende som leder en blind.
   ”Vilken vacker morgon”, sade han, trots att det ännu var mörkt, och pekade ivrigt omkring sig. ”Se så kristallklart vattnet som rinner ned från bergssidorna är. Titta på buskarna och träden, de dignar av bär och frukter. Och där borta, är det inte kor och får som betar på ängarna? Så grönt gräset är och så feta djuren är.”
   ”Var skulle en sådan plats kunna finnas?” undrade Minn misstroget. ”Öknen blir ju bara torrare ju längre söderut vi går.”
   Ale lyssnade inte till henne. I stället sträckte han sig efter något i luften och sträckte fram sin öppna hand, som för att ge henne något.
   ”Som jag längtat efter ett friskt äpple efter alla deras söta och kladdiga frukter. Är du säker på att du inte vill smaka? Så behagligt här är, trots att solen står rakt ovanför oss. Har vi gått hela förmiddagen? Men nu närmar vi oss äntligen staden. Husen ser precis ut som hemma.”
   Minn såg fortfarande ingenting annat än de ändlösa sanddynerna men vid Ales ord gjorde sig gamla minnesbilder gällande. Genom att sluta ögonen kunde också hon föreställa sig deras hemland, det land som de varit borta från så länge. Var detta hemligheten bakom öknens synvillor? Var det helt enkelt vilsekomna vandrares längtan som manifesterade sig för deras blick? Eller var där något mer?
   ”Ser du några människor?” frågade hon.
   ”Ja, där borta står en grupp män och kvinnor. Låt oss gå bort till dem.”
   Minn kände ett styng av besvikelse. Rörde de sig fortfarande i Ales längtan? Var det bara hans innerliga önskan att finna de förlorade stammarna som nu bedrog hans sinnen? I så fall var varje vandrares synvilla unik, i så fall måste paratorerna ha sett någonting annat och vad det än var så kunde varken Ale eller hon se det.
   ”Det finns ingenting där”, försökte hon. ”Vi har ingenting att hämta här, låt oss hellre söka någon annanstans.”
   ”Men det är Parator”, insisterade han. ”De ser ut som vi och talar som vi, fast med en lustig brytning.”
   Med ens blev Minn orolig. Varför skulle Ale inbilla sig att deras tal var annorlunda om inte... om inte det var sant? Parators stam kunde under sin slavtid mycket väl ha anammat sina herrars tal och vad mer kunde de längta till under sin ökenflykt än den grönskande stad som Ale nu såg. I så fall var det inte bara Ales längtan som nu tagit form, det var också tankar och känslor från Parators stam som dröjt sig kvar. Men av någon anledning ingav inte denna insikt henne hopp utan rädsla.
   ”Gå inte dit”, bad hon. ”Jag är rädd. Jag vill gå tillbaka.”
   ”Men de är inte farliga. Titta, de välkomnar oss. Ja, det stämmer, hur vet ni att vi har kommit över havet?”
   Minn försökte förgäves hålla honom tillbaka då hon plötsligt fick se något som gjorde henne än mer skrämd. De var inte längre ensamma. De hade precis kommit upp på ett krön och nedanför dem kunde hon nu skönja konturerna av någon. Gryningsljuset hade ännu inte nått över horisonten men så mycket kunde hon se att det var en man som knäböjde med ryggen vänd mot dem.
   Hade det gått så långt att hon också såg syner? Hade synvillan fått dem båda i sitt våld? Runt omkring henne tycktes sanden virvla upp, trots att ingen vind blåste, och hon fick en fruktansvärd känsla av att öknen sökte sluta sig kring henne och sluka henne. Detta var inte ett naturfenomen som Salah trott eller en inbillning som hon själv trott. Nej, detta var ett fasansfullt monster som nyttjade krafter av samma slag som hon själv för att locka vandrare på avvägar och livnära sig på deras själar!
   Hon gnuggade sig förtvivlat i ögonen i hopp om att bli av med synvillan men förgäves, den främmande mannen fanns inte inför hennes ögon utan innanför och lät sig inte drivas bort så enkelt. Och än värre blev det, nu var det inte längre bara hennes ögon som uppfattade honom utan också hennes öron.
   ”Matsa Moto, Moto miri.”
   Det var inte en synvilla. Det var den man de sökte, det var Moto! Lättnaden över att ha funnit honom förbyttes dock omedelbart i förnyad skräck ty i detsamma började Ale att skrika bredvid henne.
   ”Solen!” utbrast han. ”Den faller över oss! Den förgör oss alla!”
   Minn glömde bort allt annat och grep tag i Ale i ett försök att lugna honom. Hon hann emellertid inte mer än röra honom förrän fruktansvärda bilder av eld och förintelse blixtrade till för hennes inre och kastade henne bakåt. Bilderna försvann lika snabbt som de kommit men Ale fortsatte att skrika.
   ”Varför, o Cindar, varför? Vad ont har de gjort?”
   ”Snälla Ale”, försökte Minn förtvivlat bryta in. ”Kämpa emot! Det händer inte, det är dina sinnen som bedras. Kom tillbaka till mig!”
   ”Det händer nu, jag känner det, och allt är mitt fel, mitt!”
   ”Du förstår inte, det är allt du upplevt som synvillan vänder mot dig. Vi är inte i någon stad, vi är kvar i öknen.”
   Nu vände sig Ale mot henne men hans blick var fullständigt tom, berövad all sans och vett.
   ”Nej, det är du som inte förstår! Det är vår hemstad Gylde som brinner. Det är våra vänner som dör. Och vi kan inte hjälpa dem. Vi är inte där. O, Cindar, varför?”
   Det var lönlöst. Ord var inte tillräckliga för att få Ale att komma till sans och hon kunde inte röra honom utan att själv drabbas av de villfarelser som hemsökte honom. Hon måste få honom härifrån men hon kunde inte göra det själv. Det fanns bara ett sätt.
   ”Moto!” skrek hon och sprang bort till den knäböjande livvakten.
   Han visade inte med en rörelse att han hört henne utan satt kvar med ryggen mot henne och först när hon kom fram förstod hon varför. Den tystlåtne mannen var djupt försjunken i något som såg ut som en bön men händerna var inte knäppta i fromhet utan för att gripa om ett svärd och det svärdet var riktat mot hans buk.
   ”Vad gör du?” utbrast hon och sökte slita svärdet ur hans händer.
   Greppet var dock lika hårt som sten och i stället framträdde åter bilder för hennes inre. Det var dock inte det inferno som Ale upplevt utan tvärtom en lugn och närmast idyllisk plats. De befann sig i ett fönsterlöst hus men med väggar så tunna att ljuset utanför ändå förmådde tränga in. Vackra målningar men med främmande människor och främmande motiv prydde väggarna och någonstans ifrån hördes stilla musik från ett stränginstrument.
   Stillheten var dock bedräglig, vilket de få möblerna i rummet vittnade om. Ett rökelsekar var vält över ända, ett bord med märkligt låga ben hade knäckts på mitten och intill det låg en klädnad i ett spindelvävstunt tyg som skurits sönder av ett skarpt föremål och fläckats ned av en mörk vätska. Dessutom fanns där en tredje person mellan henne och Moto men liggandes med ansiktet mot golvet utan att röra på sig. Livvakten talade åter och den här gången kunde Minn förstå vad han sade trots att orden förblev främmande.
   ”Jag har svikit dig dubbelt, härskarinna”, sade han. ”Jag förmådde inte skydda dig i livet och jag följde dig inte i döden. Jag flydde och sökte rättfärdiga mig genom att skydda andra bara för att svika dem också. Du har nu kommit till mig åter och den här gången följer jag dig.”
   Till Minns förskräckelse började han sakta pressa svärdet mot sin kropp och hon kunde nästan höra hur hud och skinn pressades undan för att ge plats åt den främmande, dödsbringande metallen.
   ”Nej!” utbrast hon och grep tag i bladet med sina bara händer.
   Det var kallt och vasst och hon kände hur blod började sippra fram från handflatorna men svarade med att gripa än hårdare. Först nu tycktes Moto inse hennes närvaro och hans allvarliga blick mötte hennes. Han yttrade inget men hon förnam ändå tydligt hans känslor. Där fanns samma förtvivlan som hon känt hos krigaren Legim och samma övertygelse som hon känt hos allfadern Cindahrind. Det han gjorde, det gjorde han därför att hans kall var borta. I hans och andras ögon hade han inte längre någon uppgift. Det var inte döden han sökte, det var livet som inte längre höll honom kvar.
   Men Legim och Cindahrind hade inte valt döden. De hade förvisso inte fruktat den men de hade heller inte sökt den utan hållit fast vid livet och fortsatt att fullfölja de uppgifter de trott på. Varför skulle då Motos liv vara till ända? Varför skulle inte också han kunna finna nya uppgifter, ny livslust? Om han bara ville stanna kvar.
   Minns kroppsliga styrka kunde inte mäta sig med Motos och hon kunde inte hindra svärdet från att tränga in i livvaktens kropp. Men hon kunde hindra kroppen från att öppna sig för klingan. Hon slöt ögonen och lät sitt fokus vandra längs med svärdseggen till det öppna såret. Köttet var illa uppfläkt men det inre var ännu intakt och hela kroppen satte sig till värn mot det främmande som trängde sig in. Hon behövde bara hjälpa till en liten aning...
   Svärdet skälvde till och som i fjärran kände hon hur det pressades än hårdare. Men nu mötte det motstånd. Kroppen vägrade ta emot det kalla stålet och såret började långsamt att sluta sig. Tum för tum pressades så klingan tillbaka. En kraftig stöt kastade Minn tillbaka till verkligheten och när hon återfick fattningen fann hon sig liggande på marken. Intill henne låg Moto i förvirrad betraktelse av sitt blodiga vapen. Av såret syntes dock inte mer än reva i tyget och en redan torkad blodfläck.
   Minn kom hastigt på fötter igen.
   ”Du har en uppgift att fullfölja!” fräste hon och grep tag om livvaktens axlar. ”Ale behöver hjälp och det är bara du som kan ge den.”
   Moto reste sig upp snabbare än förvåningen hann lämna hans ansikte. Utan att bevärdiga henne en blick stegade han förbi henne och bort till Ale. Denne hade fallit till marken i kramper men livvakten lyfte upp honom lika lätt som ett barn och förde honom med sig tillbaka i riktning varifrån de kommit. Minn följde efter och kände för varje steg de tog hur synvillans grepp om dem avtog för att till slut försvinna helt. Innan solen hunnit upp över horisonten återsåg de de andra och Toreld och Nuba’h sprang dem till mötes.
   ”I dalen, rakt under solen”, löd Ales sista utmattade ord innan medvetslösheten suddade ut det sista av den hemska upplevelsen.
   Livvakterna gav dem frågande blickar men Moto var återigen sitt tystlåtna jag och Minn fann också för gott att inte säga något. Toreld ryckte bara på axlarna medan Nuba’hs blick tycktes vila lite längre på henne. Minn hade dock bara ögon för Ale och först när hon förvissat sig om att han mådde bra vågade hon lämna honom åt sin helande sömn.
   Salah ställde inte heller några frågor men han synade noga Motos skada, Ales tillstånd och Minns frånvaro av synliga men av händelserna. Sedan skakade han på huvudet och för första gången fick Minn bevittna hur den annars så cyniske köpmannen försjönk i bön till sin gud.


Dareions gryning fortsätter på nästa sida.



Hemsidan har fått 178370 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com