Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Svärdets vår

2014-02-02

Svärdets vår är den sjunde delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell och jag kommer att publicera ett kapitel varannan vecka. Svärdets vår tar vid där Drakens vinter slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Svärdets vår
Sjunde delen av Cindarellkrönikan

12. Vindens röst

   ”Sju var gudarna som jag besegrade och sju var seklerna som jag sedan vilade. Sju var elementen som jag byggde världen av och sju var seklerna som jag sedan vilade. Sju var folken som jag skapade och sju var seklerna som jag sedan vilade. Ett var landet som jag uppförde och sju var seklerna som jag sedan vilade. Men sju var seklerna som ni vände mig ryggen och sju blir seklerna innan ni mig åter finner.”

   Cindars Ord, kap 8, tal 4

   Det var en märklig uppenbarelse som väntade på att de skulle komma upp till den avsats där han befann sig. Alla Cindas djur tycktes ha bidragit till den saliga blandning av fjädrar, fiskfjäll och skinnlappar som utgjorde hans klädnad, hans torra och läderartade hud tycktes ha utsatts för alla vädrets tänkbara skiftningar och såväl hår som skäggväxt tycktes ha svetts bort från den ärriga hjässan och det fårade ansiktet. Två smala ögon kisade åt deras håll, två ögon som trots att de var alldeles vita tycktes se rakt igenom dem och långt förbi dem. Han lutade sig tungt men ändå rakryggat mot sin trästav och Ale fick intrycket av att han stödde sig lika mycket mot marken under honom som att han i sin tur stödde himlen ovanför honom. Var det denne märklige man som hade räddat dem från döden och vem var i så fall denne man som besatt sådana krafter? Kunde det verkligen vara...?
   ”Nej”, föll hans första ord, som om han läste hans tankar. ”Cindar är inte jag. Jag är Rivandur.”
   Ale rodnade över sin dumma tanke, en tanke som tydligen hade uppfattats av sejdaren i samma ögonblick som den uppstått hos honom.
   ”Men det var Cindar som hörde er bön och det var Cindar som frälste er”, tillade den märklige mannen.
   Med de orden vände han sig om och skyndade med överraskande säkra fötter uppför den smala och vindlande bergsstigen. Några fler ord yttrade han inte och han vände sig heller inte om på sin väg. Ändå saktade han in var gång han och Minn sackade efter och skyndade på stegen så fort de kom ikapp igen. Först när de nådde slutet på stigen så stannade han upp och vände sig om.
   De befann sig nu på en smal avsats högt ovanför dalgången. Långt bakom dem kunde de skymta den vik där floden mötte havet och där de samtalat med hövding Ringvar. Lika långt åt andra hållet övergick dalgången i en högplatå som till skillnad från resten av landskapet såg ut att vara täckt av ett friskt grönt gräs. Till vänster om högplatån reste sig Nidelds rykande eldberg och till höger lutade sig Nidafrosts glaciär fram, likt ett väldigt vattenfall som sökt dränka marken under sig men fryst till i sista ögonblicket.
   Men det var uppenbarligen inte något av detta som Rivandur ville visa dem. Nej, i stället tecknade han åt dem att kliva in i en liten grotta intill avsatsen.
   ”De kommer snart tillbaka”, förklarade han. ”Cindars ord håller dem borta ett tag men de kommer alltid tillbaka.”
   ”Var det du som skrämde bort dem?” kunde Ale inte längre låta bli att fråga. ”Fåglarna menar jag?”
   Rivandur synade honom med en kritisk blick.
   ”Om alla bortom haven är lika klentrogna är det sannerligen synd om människorna”, suckade han. ”In med er nu.”
   ”Jag förstår inte”, viskade Ale medan de gick in. ”Det var väl han som skrämde bort fåglarna? Vad har han för krafter egentligen?”
   Minn skakade bara på huvudet till svar.
   ”Vad som än hände i dalgången”, viskade hon, ”så var det inte hans krafter.”
   ”Men vems var det då?”
   ”Jag vet inte”, svarade hon och ryckte hjälplöst på axlarna. ”Jag kände absolut ingenting där, bara vinden, visserligen ovanligt stark och genomträngande, men inget mer än en vind.”
   Grottan var mörk och trång och fylld med märkliga ting. Från taket hängde torkade växter och uppstoppade smådjur, i väggarna var små nischer uthuggna i vilka grova stenstatyetter stod uppradade som föreställde bisarra och grimaserande figurer av okänt ursprung och golvet var täckt av allsköns bråte, allt från klädtrasor och trasiga jakt- och fiskeredskap till benrester som såg skrämmande människolika ut. En kväljande stank av förruttnelse låg tung i grottan.
   De ansträngde sig för att inte stöta i eller trampa på något och hittade till slut ett par tomma fläckar att slå sig ned på. Rivandur själv däremot tycktes oberörd av de saker som hans ansikte slog emot och som hans fötter krossade under sig och satte sig mittemot dem. Han bredde ut torra kvistar och löv mellan dem, tog ur en liten skinnpung fram ett fint pulver som han strödde ut och avslutade med att hårt slå en gråsten mot det hela. En dov knall följdes av ett fräsande ljud och Ale flämtade till när en liten glöd plötsligt flammade upp, reflekterades i skinande stenar i taket ovanför dem och lyste upp hela grottan. Minn däremot lät sig till synes inte imponeras. Ur sejdarens strupe uppstod nu ett mjukt nynnande, ett ljud som inte alls tycktes passa ihop med den torra och rynkiga halsen.
   ”Ja, det är synd om människorna”, mumlade han mellan tonerna. ”Trampade till stoft av elementens makter, ja till och med lägre än fåglar och djur, allt för långt tycks avståndet till Cindar ovan dem.”
   Så höjde han ansiktet och spärrade upp ögonlocken så att de tomma vita ögonen tydligt framträdde. ”Men än finns det hopp”, utbrast han. ”Omvälvningens tid närmar sig.”
   Han fortsatte att sjunga för sig själv ett tag och tryckte sedan sin handflata mot den lilla elden, utan att bekommas av vare sig det fräsande ljudet när elden släcktes eller den lukt av bränt kött som därefter uppsteg. Helt mörkt blev det dock inte ty i de skimrande stenarna ovanför dem tycktes ännu en del av eldens sken dröja sig kvar. Så började han tala, nu i vanlig samtalston.
   ”Minn har rätt”, sade han. ”Rivandur är lika kraftlös som sin bräckliga kropp. Men också Ale har rätt. Det finns krafter i Rivandurs kropp, dock inte de bedrägliga ekon som fåfänga människor söker fånga och göra till sina egna krafter.”
   Här tyckte Ale att han hejdade sig och spände de oseende ögonen i Minn men ögonblicket passerade snabbt.
   ”Nej, det är Cindars rena och oförvanskade ord som jag sjunger åter. Länge har han varit borta från vår ö men ännu dröjer sig hans röst kvar i hans skapelse. I vindens ljud och i vattnets porlande kan de som förstår dem ännu lyssna till de ord som tyglade naturens krafter och upprepa dem för att avvärja fara. Än har Cindars ord kraft att fördriva människornas fiender, om blott för en kort stund.”
   Inte ens omnämnandet av deras namn tycktes imponera på Minn men nu började hennes nyfikenhet göra sig gällande.
   ”Det var alltså Cindas luft som angrep oss”, sade hon. ”På samma sätt som sten och vatten angripit oss tidigare.”
   Rivandur nickade.
   ”Ni har redan hört historien av kung Ravlaug. I Cindas lyckliga barndom tyglade Cindar vår ös mäktiga krafter och vi var herrar över djuren. Men utan Cindar är vi maktlösa och djuren tjänar nu Cinda i stället. Förvisso lyssnar de ännu till Cindars ord men svagare blir ekona och starkare blir Cindas krafter ju mer tiden lider. Den starkaste av dem alla, vars namn inte får nämnas, har ni redan mött, och hennes styrka har snart vuxit sig så stor att inte Cindar själv rår på henne.”
   ”Men kan inte Nida... jag menar, kan isdraken verkligen inte dödas på något sätt?” inföll Ale. ”Elddraken kunde ju dödas.”
   ”Eldar må släckas men kölden kan man aldrig undkomma, allerstädes är den närvarande och även om man utestänger kölden så dröjer den sig kvar där ute och bidar sin tid.”
   Sejdarens ansikte sprack plötsligt upp i ett tandlöst, obehagligt leende och han blottade sin handflata för dem. Ett ilsket brännsår lyste i den och tycktes betrakta dem likt ett rött öga.
   ”Är ni ens säkra på att inte glöden ännu pyr och elden snart åter flammar upp?” skrockade han olycksbådande. Ale blev med ens blek och sade inte mer. ”Nå, säg mig nu varför ni är här”, fortsatte Rivandur med sin vanliga stämma igen.
   Ale harklade sig och inledde samma redogörelse som Cindas andras mäktiga män redan fått höra. Men han hade knappt hunnit börja förrän sejdaren suckande avbröt honom.
   ”Varför berättar du för Rivandur det Rivandur redan vet? I sjuhundra år har Cindars ord om omvälvningens tid ljudit i Cinda. Rivandur vet att Cindars barn kommer att återförenas. Rivandur vet att omvälvningens tid är nära förestående. Rivandur frågade därför inte vad Hova och Mark gör här, Rivandur frågade vad Ale och Minn gör här. ”
   ”Jag... jag tror inte att jag förstår frågan”, stammade Ale.
   ”Men jag tror att jag gör det”, inföll Minn. ”Minns du inte Cindars sista ord, den spådom som Cihrind läste upp för oss hemma i Serena. Hur gick den nu, i sekler sju är Cindarell vårt trygga hem...”
   ”Men dolda i djupen ondskans makter vaknar”, fortsatte Rivandur. ”De två sönerna saknar då de andra fem men ingen av sönerna sin fader saknar. Så löd Cindars sista ord och jag finner tröst i att de inte helt fallit i glömska bortom haven.”
   ”Ja men det är ju därför vi har kommit”, sade Ale. ”För att finna de andra fem folken.”
   Rivandur brast ut i ett kraxande skratt, ett skratt som avbröts lika plötsligt som det börjat.
   ”Arma människor!” dånade han. ”Ni tror alltså att ni kan råda över det öde som Cindar själv beslutade om långt innan ni var födda!”
   Både Ale och Minn försökte komma med invändningar men sejdaren hade nu upparbetat en lidelsefull stämning och fortsatte utan att lyssna till dem.
   ”Med sju seklers mellanrum återvänder Cindar till oss. Den första gången framträdde Han, den andra gången besegrade Han De Gamla Gudarna, den tredje gången skapade Han vår värld, den fjärde gången skapade Han människorna och den femte gången skapade Han vårt förlovade land. Men när Han kom den sjätte gången satte vi oss upp mot honom och det är roten till vår splittring och våra olyckor idag. Först med Cindars sjunde återkomst kommer allt att ställas till rätta och Hans barn återförenas i hans fulländade skapelse, i det förlovade landet Cindarell.”
   Den gamle mannen tystnade och slöt ögonen. Av hans fromma leende att döma såg han redan sitt folk ljusa framtid framför sig.
   ”Det var i midvinternattens mörkaste timme som det hände”, fortsatte han viskande, som om han var rädd för att någon annan skulle höra dem. ”Den kom från havet. Den kom i stormens skepnad, till en början inte starkare än vanliga stormar, men det växte sig allt starkare och allt mäktigare. Människor hukade i sina bräckliga boningar och själva drakarna gnällde och gnydde i sina hålor. Alla visste vem det var som kom till Cinda men människorna förstod inte innebörden därav, vana som de var vid dessa besök. För drakarna däremot var detta något nytt, något som förebådade deras slut. Det var Döden som kom till Cinda. Det var Döden som kom, inte till människorna den här gången utan till drakarna. Och i Dödens spår väntar människornas nya liv i Cindarell.”
   Den här gången var det Ale som inte lät sig imponeras. Medan Minn satt kvar och tankfullt lät de profetiska orden sjunka in så reste han sig ilsket upp.
   ”Vi är från Cindarell!” utbrast han. ”Vi har kommit för att uppfylla Cindars vilja och föra er dit!”
   Men hans tappra ord möttes blott av Rivandurs kraxande skratt igen.
   ”För liten är du för så stora ord. Är det Cindar som namngivit ert land? Är det Cindar som sänt er över havet? Är det Cindar som vill se sitt folk i ert land? Eller är det ni själva som anser er förmer än Cindar, som tror er kunna uttolka Cindars vilja och som än en gång sätter er upp mot Cindar?”
   De första orden hade hånfullt skrattats fram men därefter hade sejdaren snabbt blivit allvarlig igen och när hans tirad avslutats stod också han upp och med ett darrande finger pekade han anklagande mot Ale och Minn. Men Ale hade också arbetat upp ett raseri och visade stolt upp sitt svärd för den gamle mannen.
   ”Detta är Tölding!” sade han. ”Jag fällde Nideld med Tölding och med Tölding kommer jag att fälla Nidafrost med.”
   Hans tappra ord gjorde dock inte intryck på Rivandur och trots att denne måste ha känt svärdets vinddrag så ryggade han inte tillbaka. I stället satte sig sejdaren ned igen och fortsatte att tala, nu med en stilla och melankolisk stämma.
   ”Du säger att du fällde elddraken men i samma andetag säger du att det var Tölding som fällde elddraken”, sade han och skakade på huvudet. ”Du söker således ta äran från det svärd som du inte ens äger rätt att bära.”
   Orden trängde rakt in i Ales hjärta. Insikten om att han bar folkhjälten Seren den stores svärd blandades med minnena av hur Legim skänkt honom svärdet med varningen att det skulle bringa honom både ära och vanära. Hade den gamle krigaren förutsett just detta, att svärdets sanna natur en dag skulle avslöjas och bringa sin falske bärare en sådan nesa? Skamset satte han sig också ned.
   ”Du är ung”, fortsatte Rivandur med en plötsligt mild röst. ”Du vet ännu inte mycket om världen och Cindar kommer att förlåta dig ditt högmod. Ett vill jag dock råda dig. Jag vet inte varför Cindar valde att lämna Tölding i en ung pojkes hand. Kanske anade han i sin vishet att att människorna sålunda lättare skulle förstå hans storhet än om en stor krigare fällt elddraken. Vet dock detta att inte ens Tölding rår på isdraken. Tölding är sprungen ur den eld som bröt fram ur jordens inre, den eld som hotade att förgöra hela Cinda när Cindar lämnade oss, men till och med denna obevekliga eld tvingades tillbaka av isdrakens ankomst och själva elddraken underkastade sig henne. Det är inte Tölding som ska döda isdraken, det är Cindar själv och det är honom vi väntar på, ingen annan.”
   Tystnaden lade sig åter i grottan. Ale kände sig tömd på all styrka och förmådde inte bryta den så det blev i stället Minn som försiktigt tog till orda.
   ”Det är sant att vi inte känner Cindars vilja” sade hon. ”Men vi har följt våra hjärtan och våra hjärtan har fört oss hit, vare sig det är Cindars vilja eller inte. Vi vill hjälpa er så gott vi kan men vi behöver också er hjälp för att förstå hur vi kan hjälpa er. Vi har nu sökt upp dig för råd så vad råder du oss till?”
   Rivandur vände sig mot Minn. De oseende ögonen tycktes fixera henne länge och väl men ansiktet avslöjade inget av sejdarens tankar.
   ”Jag vet inte”, svarade han till slut. ”Detta är stora ting som angår icke allena alla Cindars barn utan också alla våra efterkommande. Detta kan inte Rivandur själv råda om, nej detta måste alla Cindas män och kvinnor dryfta. Tillsammans måste vi uttolka Cindars vilja så att vi denna gång handlar i enlighet med den. Ni kom för att kalla oss till tings och till tings måste vi gå.
   ”Då kommer alltså du och hövding Ringvar också till tings!” utbrast Ale lättat.
   Rivandur höjde avvärjande en hand.
   ”Till tings kommer vi men mer än så kan jag icke lova. Lämna mig nu. Jag ämnar söka upp Cindar, lyssna till hans ord och begrunda hans vilja.”
   ”Men hur kommer vi till tingsplatsen härifrån?” försökte Ale fråga men förgäves. Rivandur hade redan slutit ögonen och sänkt huvudet mot bröstet och i stället för att svara lät han främmande toner ljuda fritt ur munnen.
   Ale och Minn satt tveksamma kvar ett tag men Rivandur tycktes inte längre bry sig om deras närvaro och efter att ha utbytt blickar med varandra så smög de sig ut och lämnade Cindas sejdare att söka Cindar på sitt eget sätt.
   När de kom ut ur grottan möttes de av ett bländande ljussken som tvingade dem att kisa. Det hade hunnit skymma när de följt den mystiske Rivandur in men nu höjde sig solen åter över eldberget i öster och lyste likt en fackla på dess topp. Hade de tillbringat hela natten i grottan? Han kände sig ju inte ens trött.
   Ale välkomnade den friska luften och tog in den i djupa undantag. Den förr så rytande vinden hade tystnat och dalgången vilade i en närmast overklig frid. Hur overkliga tedde sig inte fåglarnas skrämmande angrepp och sejdarens olycksbådande tal denna vackra morgon?
   Hans blick sökte vidare längs dalgången, mot den grönskande högslätt de skymtat föregående dag. En lätt bris lyfte undan morgonens dimslöjor och slätten framträdde åter inför hans ögon, betydligt närmare än han mindes. Det var en vidsträckt äng täckt av friskt gräs och prunkande blommor som inte tycktes bry sig om att sommaren snart var förbi.
   På ömse sidor om slätten ruvade förvisso Nidelds nu tysta berg och Nidafrosts alltjämt gnistrande jökul men inte ens dessa hotfulla skepnader förmådde förta den känsla av hopp som Ale kände inför denna syn. Detta, kände han instinktivt, kunde inte vara något annat än folkens urgamla samlingsplats, detta måste vara Cinda ting.
   Som för att bekräfta hans känsla klev nu grupper av människor in på ängen. Bland männen från väster igenkände han hövding Ravn och den rakryggade mannen som anförde gruppen från söder kunde inte vara någon annan än hövding Rial. Störst var dock hirden från öster och i täten för denna gick kungen och drottningen av Cinda, Ravlaug och Rynja. Alla Cindas stormän gick till tings och de gjorde det, insåg Ale med svällande stolthet, för att de hörsammat hans kallelse.
   De tre grupperna styrde alla stegen mot ängens mitt. Från eldberget drog sig en lång skugga in över ängen men trots att den nu sträckte sig som längst så nådde den inte ända fram till deras mål. Här, upplyst av morgonsolen, reste sig ett ensamt litet träd ur myllan. Det tycktes obekymrat om de omgivande och överhängande farorna, ja till och med trotsa dem där det sträckte sina smala grenar mot den öppna himlen.
   Detta träd var alltså det av kung Ravlaug omtalade Cindrasil, Cindas enda kvarvarande träd kring vilket kungen och hövdingarna lovat att samlas för att lyssna till Cindas ord. Efter det skulle deras uppdrag vara slutfört och de skulle äntligen få lämna denna ö.
   För första gången sedan deras fartygs fruktansvärda undergång så vågade Ale tro på att deras till synes hopplösa uppdrag skulle krönas med framgång. De skulle återvända hem, uppfylla profetian och rädda Cindarell. Deras dåd skulle besjungas av kommande generationer så länge landet fanns kvar. Hans stolthet kände nu inga gränser längre. Han, den föräldralöse och obemärkte Ale, skulle komma hem som Cindarells hjälte.
   Han vände sig mot Minn för att se om samma känslor gripit också henne. Till sin förvåning såg han dock bara oro i hennes ansikte.
   ”Vad är det?” frågade han.
   ”Jag tyckte jag såg någon på andra sidan”, sade hon. ”Någon som jag sett förut.”
   ”Vem då?”
   Minn tycktes först vilja säga något men skakade sedan på huvudet.
   ”Nej, jag måste ha tagit fel”, sade hon. ”Morgondimman måste ha spelat mig ett spratt. Kom, låt oss fortsätta.”
   Ale lät det hela bero och Minn tog heller inte upp saken igen. Vid ett tillfälle hörde han dock henne mumla för sig själv.
   ”Han visste att vi skulle komma”, föll hennes grubblande ord.

13. Cinda ting

   ”Cindar gav varje man och varje kvinna en röst på det att på det att var och en må tala för sig själv.”

   Gammalt visdomsord bland Rivas folk

   Stämningen var tryckt i Ales och Minns tält. Cinda ting var nu inne på den sjunde dagen men ännu hade de inte fått lägga fram sitt ärende. I stället hade dagarna fyllts av till synes meningslösa diskussioner. Gårdagen hade avslutats med en lång utläggning där en bybo hade redogjort för hur en grannes får betat på hans mark och vilken ersättning han var berättigad till. Att såväl fåren som marken var drakarnas egendom tycktes ingen fästa någon vikt vid.
   Till en början hade Ale protesterat men fått till svar av kung Ravlaug att var och en ägde rätt att få sin sak prövad av tinget och att det fanns många ärenden som lagts fram före deras. Stormän hade därför tvingats gå i svarsmål mot bönder, fäder hade fått utstå klagomål från sina söner och inte ens kungen själv hade undgått klander. Hela spektaklet hade ägt rum inför alla de församlades ögon och öron och med högljudda röster och vilda gester hade dessa uttryckt sin uppfattning om parternas sak. Förvisso hade äldre, vitskäggiga män stundtals tillfrågats om vad traditionen sade om särskilt komplicerade spörsmål och det var alltid Ravlaug själv som förkunnade den slutliga domen. Det rådde dock ingen tvekan om att det var menighetens uppfattning som avgjorde varje ärende och att Cindas konung bara var deras talesman.
   Ale hade till slut tröttnat på detta pöbelstyre som var så olikt allt de var vana vid från Cindarell och satt mest och tjurade för sig själv. Den entusiasm med vilken han hade trätt in i tinget, hälsat kung Ravlaug och drottning Rynja och presenterat sig inför församlingen hade hastigt falnat. Hans enda tröst var att han ännu ett tag fått behålla sitt svärd. Prins Ravgurd hade ännu inte anlänt till tinget och varken kungen eller drottningen visste någonting om hans förehavanden.
   Minn däremot hade efter ett tag börjat förundras över vad hon såg. Också hon hade först bara sett en sorgligt förlegad kraftmätning som mer påminde om djurs instinktiva kamp för sig själva än förnuftiga människors försök till samarbete, låt vara att kampen fördes med ord i stället för vapen. Men ju mer hon hade betraktat det hela, desto mer hade hon börjat se genom dess bullriga yttre och förstå mer av vad som faktiskt försiggick på tinget.
   De ärenden som behandlades föreföll visserligen oväsentliga för dem som lyssnade till dem men för den som lade fram det var det viktigt och detta respekterades av de församlade. Det var heller inte så att det var de mest högljudda som vann bifall, snarare tvärtom. Efter varje yrkande drog sig åhörarna tillbaka och diskuterade i grupper där varje ord som fällts vägdes och värderades, oberoende av den yrkandes börd eller relationer. De domar som sedan avkunnades respekterades också av båda parter och män som trätt in på tinget som fiender en morgon kunde sedan förenas över en bägare på kvällen. Också detta var olikt Cindarell.
   Andra saker var dock alltför lika Cindarell. Av dem som talade vid tinget var inga kvinnor och trälar ägde inte ens rätt att lyssna. De gränser som upphörde när varje dags ting började återuppstod vid tingets slut då deltagarna återgick till de sina. Och lika öppna som diskussionerna var under tinget, lika dolda var de som sedan fortsatte när skymningsdunklet föll då pakter slöts och strategier drogs upp för kommande dag.
   Just detta var något som hade gnagt inom Minn allt sedan de kommit till Cinda ting. Hon hade inte berättat för Ale att den man hon trott sig se utanför Rivandurs grotta hade varit densamme som den som anfallit dem vid de heta källorna. Ale hade tillräckligt att tänka på inför deras framträdande på tinget och hon ville inte låta sin oro spilla över på honom. Dessutom kunde hon ha sett fel, hon hade trots allt inte sett till honom. Å andra sidan hade hon inte sett till den gamle sejdaren heller och hon kunde inte befria sig från tanken att dessa två satt och konspirerade mot dem i detta nu. Varför den okände mannen närde ett sådant hat mot dem kunde hon dock inte förstå.
   Hennes funderingar avbröts av att tältduken veks undan och Rivas kung och drottning trädde in. Ale kom snabbt upp på fötter och hälsade dem hövligt. Hans sinnesstämning må ha fallit men vördnaden för kungaparet var ännu densamma.
   ”Ert ärende kommer att öppna dagens ting”, förkunnade kung Ravlaug. Trots den stora nyheten var han lika korthuggen som vanligt.
   ”Men jag trodde att vi skulle få vänta flera dagar till”, sade Ale förvånat.
   ”Gårdagens ärende har lösts genom förlikning”, svarade kungen. ”Och dagens ärende visade sig icke vara vederbörligen äskat. Är du redo att lägga fram ert ärende? Är du redo att läsa upp Cindars ord? Är du redo att yrka på att vi lämnar Cinda?”
   Minn kunde inte låta bli att sucka när hon såg hur förvirrad Ale blev. Hur ofta hade han inte klagat på att han tvingats vänta. Nu när stunden äntligen var kommen så hade han inte förberett sig på den alls.
   ”Vi... vi har ju redan berättat för folket om varför vi är här”, stammade han. ”Ska vi berätta samma sak igen?”
   ”Ni har berättat för folket men inte för tinget”, löd svaret och Ale såg ut som om han inte förstod skillnaden. ”Dessutom måste Cindar också komma till tals och hans ord läsas upp för tinget.”
   ”Men kommer de att lyssna på mig? Är det inte bättre om Rivas konung läser upp Cindars ord för folket? Jag menar, för tinget?”
   ”Du har genomfarit Cinda och med dina dåd vunnit er rätt att tala vid tinget. Dina ord väger lika tungt som mina.”
   ”Men...”, invände Ale och kunde nu inte låta bli att rodna. ”Jag är inte så bra på att läsa. Kan inte du göra det?”
   Nu var det kung Ravlaugs tur att tappa fattningen. I hans ansikte hann både förnärmelse och indignation passera innan drottning Rynja trädde emellan.
   ”Rivas kung kunde ha gjort det”, sade hon, ”om icke våra skrifter vandrat olika vägar. Våra ord må vara lika men vi ristar ännu våra fäders runor och nyttjar inte era främmande tecken.”
   Minn undrade om kungens reaktion berodde på att han inte ens kunde läsa runor men höll det för klokast att inte säga något.
   ”Illavarslande är det”, mumlade Ravlaug, ”om Cindars ord nåtts oss i en form som icke kan uppläsas på tinget.”
   ”Men Minn då?” utbrast Ale. ”Hon har ju skrivit ned flera av dem. Hon kan läsa upp Cindars ord.”
   ”Ska Cindars ord nå oss genom en kvinna?” utbrast kungen.
   ”Varför inte?” protesterade Minn med sådan kraft att Ale kände sig tvingad att söka hålla tillbaka henne. Det var dock förgäves. ”Har du inte själv sagt att var och en äger rätt att tala vid tinget?” fortsatte hon. ”Jag följde med Ale till Cinda. Vi delade Cindas faror tillsammans. Jag har lika stor rätt som honom att tala.”
   ”Förvisso”, medgav Ravlaug, ”men aldrig förr har väl en kvinna talat vid Cinda ting.”
   ”Aldrig förr har heller Cindars ord lästs upp vid Cinda ting”, insköt Rynja. ”Du känner vår lag lika väl som jag, vid tinget är det ordet som ska vägas och inget annat.”
   ”Det är också sant, men kommer folket att se bortom budbäraren och höra budet?”
   ”Helt visst hade Cindar ett syfte då han sände en kvinna att framföra hans ord. Kanske ligger också däri ett budskap?”
   Ravlaug tittade uppgivet från den ene till den andre. Såväl i Minns som i sin hustrus ansikte såg han bara en fast bestämdhet.
   ”Mot kvinnor och berg kämpar mannen förgäves”, suckade Ravlaug. ”Må då ödet ha sin gång.”

   Så kom det sig alltså att Minn fick träda fram på Cinda ting och ensam möta de många bistra blickarna från öns invånare. Vad tänkte de när de såg henne? Deras sedvanligt uttryckslösa ansikten sade ingenting och ingen bröt heller tingets tystnad. Hennes var ordet, hade drottning Rynja sagt henne, och ordet skulle förbli hennes tills hon talat klart eller tills solen gick ned framför henne. Så löd Cinda tings urgamla lag. Men skulle de lyssna?
   Minn hade aldrig haft svårt att finna ord när så behövdes. Kvicka svar och dräpande avsnäsningar hade alltid funnit vägen till hennes tunga. Men aldrig förr hade hon talat till så många på en gång. Hur skulle hon kunna fånga och hålla kvar deras intresse? Hon hade varken prästers mäktiga stämmor eller lekares yviga gester, blott sin egen röst. Aldrig förr hade hon väl känt sig så svag.
   Men så fångade hennes blick vänskapliga ansikten i den buttra massan. Där var drottning Rynjas stolta och självsäkra anlete. Hon utstrålade en styrka långt bortom sin bräckliga lekamen. Och där var också den frigivna trälinnan Liv, vars ansikte uttryckte både tacksamhet och hopp. Inte kunde hon väl svika dem båda? Blicken passerade också kung Ravlaug och de tre hövdingarna, alla allvarliga men uppmärksamma. De tänkte åtminstone lyssna. Men längst stannade blicken på Ale. Hon hade förpassat honom bort från scenen, som så många gånger förr. Ändå betraktade han henne med en tillgivenhet som fyllde henne med värme och fick kraften att än en gång välla fram inom henne. Alla hennes tvivel var nu som bortblåsta och med nyvunnet mod fattade hon tag i det första av Cihrinds många pergament. Hon var redo att framföra Cindars ord.
   Minn hann dock inte öppna munnen förrän en skugga föll över henne. Skuggan var så stor att den lade hela tingsplatsen i mörker och till sin fasa såg hon att den liknade ett bevingat kreatur. Förskräckt vände hon sig om, beredd på det värsta. Hade Nideld återvänt till sitt berg? Beredde han sig på att flyga ned mot dem och spy ut sin förgörande eld så som han gjort mot deras skepp? Skulle hennes krafter och Ales svärd kunna stå emot honom ännu en gång?
   Men så såg hon att ingen annan på tinget reagerade på skuggans närvaro. När hon tittade upp mot eldberget så såg hon heller ingenting annat än den uppåtstigande morgonsolen, omgiven av flyende morgondis som möjligen kunde ha givit upphov till skuggan. Hade hon bara inbillat sig? Nej, i ögonvrån skymtade hon hur Ale hade fört handen till svärdsfästet så han hade också känt något.
   All kraft rann omedelbart ur henne, likt sanden ur ett sprucket timglas. Det var en varning. Cihrinds varnande ord återvände än en gång till henne. Hon kunde inte riskera deras uppdrag genom att använda sina krafter, inte så här nära ondskans hjärta. Hon vände sig åter västerut, rädd för att se Nidafrosts skepnad uppenbara sig på glaciären, men blev nästan ännu räddare för det hon såg.
   Folkmassan hade delat på sig, likt havet vid tidvattnet, och till och med kungaparet hade klivit åt varsitt håll. Mellan dem satt nu en åldrig och luggsliten man som hon kände alltför väl. Hade han känt att tiden var kommen för Cindars ord? Eller hade han känt hur Minns krafter kommit i rörelse? De blinda ögon som nu fixerade henne tycktes antyda det sistnämnda och de sista av hennes krafter lämnade henne nu. Sejdaren Rivandur hade slutligen trätt in på Cinda ting och väntade nu på att få höra Cindars ord.
   Minn tog ett djupt andetag. Hon kunde inte längre förlita sig på sina krafter, bara på sig själv och sina egna ord. Men så kom också Cihrinds sista ord till henne. Han hade gått ensam för att möta sitt öde. Inte ens Cindar hade följt med honom. Men Minn var inte ensam. Orden var inte hennes utan Cindars och i sju långa sekler hade de väntat på just denna stund. Trygg i den förvissningen började hon så att läsa.
   Orden kändes till en början små och svaga på hennes tunga men när de lämnade kroppen var det som om de växte i styrka. Minn kände snarare än hörde hur de nådde ut också till dem som stod längst bort och kände snarare än såg hur också de mest orubbliga tycktes fångas av dem. Då hade orden för länge sedan upphört att vara Minns, då hade de åter blivit Cindars ord och det var Cindar som nu talade till dem genom henne.
   Cindar berättade om hur han skapat Cinda åt sina barn och sedan skapat barnen själva att uppfylla ön. Vidare berättade han hur han skapat djur och växter, andra människor och till och med andra gudar men hur hans första skapelser förblev närmast hans hjärta, förblev hans barn. En del av detta hade rivanerna hört tidigare och de nickade då igenkännande, annat hörde de för första gången och lyssnade då särskilt uppmärksamt. Efteråt skulle Ale fråga var Minn hade hört några av berättelserna, ty han hade själv inte hört dem, men Minn kunde då inte svara. Nej, hon kunde inte ens minnas att hon läst upp dem men skyndat sig att nedteckna dem utifrån Ales återberättande.
   Nu övergick Cindar till att likt en fader ge sina barn råd. Liknelsen om trädet förtalte hur folken förgrenat sig och blommat ut men aldrig upphört att tillhöra samma rot medan liknelsen om vandringen uppmuntrade dem att mellan deras gemensamma början och slut välja sina egna vägar. Han berättade om hur de skulle använda sina sinnen till att förnimma världen men sina hjärtan för att förstå den och välja rätt. Vidare manade han dem att genom tro, mod och offer finna balans i sina liv och varnade dem för att sätta sig upp mot honom eller söka undfly sitt öde. Här var det många av de lyssnande som skruvade på sig men ingen avbröt.
   Cindar fortsatte med att ge dem råd om hur de likt bröder och systrar skulle leva tillsammans. Han predikade framåtblickande och tålamod, öppna sinnen och egna val, ömsesidig respekt och tillit till sig själv. Men vilken väg de än valde så väntade han alltid på dem vid dess slut.
   Så långt hade Cindar visat sin milda sida men nu blev talet allvarligare. Det som nu följde var den berättelse som kung Ravlaug själv berättat för dem och som varje rivan var smärtsamt medveten om, berättelsen om hur de satte sig upp mot Cindar, hur de drev honom bort från Cinda och hur sedan ofärd kom över dem. Men också i det djupaste mörker fanns det ljus och ljusbringarna skulle komma till de modiga, trogna och uppoffrande som fortsatte på Cindars väg. Detta var något som rivanerna inte hört tidigare men Minn kände hur de tog till sig orden och bevarade dem i sina tappra hjärtan.
   Efter detta lämnade Cindar rivanerna för att berätta om deras bröder och systrar. De vackra skildringarna av det förlovade landet Cindarell och den hårda kampen för att vinna det grep åhörarna och de lyssnade med spänning och andakt till hjälteberättelserna om hur Seren besegrat Cindars fiender och hur Hovas och Marks folk spridit sig över landet. Dock sörjde Cindar över att dessa folk sedan vände sig från varandra och stundtals också mot varandra.
   Minn ville nu berätta om de andra folkens öden men dessa hade inte nedtecknats av Cihrind och några ord kom inte heller för henne. I stället förkunnade Cindar sina dystra profetior om hoten mot Cindarell, om den dunkla ondskan från en annan värld och om de sju seklernas väntan på Cindars återkomst och ödets fullbordan. Det långa talet avslutades så med Cindars spådom, dessa Cindars sista ord som sänt dem över havet i hopp om att finna Cindarells frälsare och som också Rivandur känt till men heller inte lyckats tolka.
   När den sista strofen om hur fadern skulle återvända till barnen i nöd klingat ut kände Minn att det återstod lite till att berätta men inte heller den här gången kom orden för henne. I stället lade sig en tung tystnad över tingsplatsen.
   För första gången sedan Minn börjat läsa Cindars ord tittade hon upp. Skuggorna hade åter blivit långa men det var inte längre gryningsskuggor utan skymningsskuggor. Runt omkring henne stod ännu Cindas sista folk. Tusentals ögonpar var riktade mot henne men blickarna var vända inåt. Var och en begrundade de ord som talats och ingen vågade bryta den ödesmättade tystnaden.
   Till slut så reste sig dock Rivandur. Hans oseende ögon gick först till Minn, sedan runt de församlade och slutligen uppåt, mot Nidelds berg, Nidafrosts glaciär och den nedåtgående solen. Så vände han sig åter mot Minn.
   ”Måhända”, var det enda han sade innan han vände sig om och med långsamma men bestämda steg lämnade tingsplatsen.
   Den gamle sejdarens lakoniska yttrande bröt förtrollningen och under högljutt sorl bröt folket upp från tinget. I mindre grupper dryftades sålunda såväl Cindars som Rivandurs ord och lika många åhörare som det hade funnits, lika många tolkningar lades fram. Minn uppfattade hur Ale sökte tränga sig fram till henne men hon gick honom inte till mötes. I stället följde hon efter Rivandur. Hon tänkte inte nöja sig med hans enda dunkla ord, nej hon ville veta huruvida han trodde på Cindars ord eller inte.
   Det var lätt att se vilken väg han tagit ty folk hade dragit sig undan när han skridit fram och dröjt med att åter sluta leden. Om det var av vördnad eller av fruktan kunde Minn inte säga. Till slut hade hon lämnat folkmassan bakom sig och kommit ut på en öppen plats där ett dussin tält bildade en fyrkant. Av Rivandur syntes dock ingenting till.
   Men plötsligt fick Minn se en annan bekant person. Hon hann bara se hans rygg innan han försvann in i det största och finaste tältet men de båda tjocka blonda flätorna på ryggen var alltför väl bekanta. Kunde det vara samme man som hon trott sig se utanför Rivandurs grotta, samme man som anfallit dem vid de heta källorna och jagat dem mot Nidafrosts glaciär? Minn tvekade ett ögonblick men tog sedan mod till sig. På tinget var de säkra. Hon måste förvissa sig om att det var samme man och ställa honom till svars. Med bestämda steg gick hon fram till tältet och skulle just till att lyfta tältduken då en hand plötsligt grep tag i hennes och drog tillbaka henne. När hon vände sig om fann hon sig stirra in i Rivandurs tomma vita ögon.
   ”Jungfru Minnea tycks inte veta att det är farligt att se för mycket”, väste han.
   ”Hellre det än att inte se sanningen”, fräste Minn tillbaka. ”Släpp mig!”
   ”Försök inte tillrättavisa Rivandur. Rivandur vars ögon svetts av elddrakens hetta. Rivandur vars känsel dövats av isdrakens kyla. Men än har Rivandur öron att höra Cindars tal bortom budbärares bedrägliga yttre.”
   Hans ord fick Minn att helt komma av sig. Kände han till hennes krafter? Trodde han att hon använt dem för att förvilla folket på tinget? Men innan hon hann tänka ut ett svar vände sig sejdaren plötsligt om.
   ”Det är lättare att dra ett svärd än att låta det återvända till sin skida”, yttrade han lakoniskt. ”I synnerhet om svärdet inte är ens eget.”
   Minn följde hans oseende ögon och såg hur Ale skyndade fram mot dem med svärdet halvt utdraget ur sin skida. Också han kom av sig av sejdarens ord och lät svärdet återgå till hans sida. I stället vände han ett oroligt ansikte mot Minn.
   ”Hur är det med dig?” frågade han.
   ”Jag ville bara se vem som gick in i tältet”, skyndade sig Minn att säga.
   ”Är det så?” frågade Rivandur hånfullt. ”Nåväl, se då och berätta sedan för Rivandur vad du ser som inte Rivandur ser.
   Med de orden lyfte han demonstrativt tältduken så att Minn kom åt att se in i dess dunkla inre. Tältet var tomt. Vem som än hade gått in i det så fanns han inte längre kvar.
   ”Vem letar du efter?” frågade Ale, som nu hunnit fram till henne.
   ”Ingen”, morrade Minn och vände sig åter till Rivandur. ”Jag hade kanske fel nu men orden jag sa på tinget är inte mina, de är verkligen Cindars.”
   ”Det är tingets sak att avgöra.”
   ”Men vad tror du själv då? Du som säger dig ha hört Cindars tal? Är dessa Cindars ord?”
   ”Den frågan har Rivandur redan besvarat”, svarade sejdaren kallt och vände dem sedan ryggen.

14. Cindrasil

   ”När ett träd väl slagit rot stannar det kvar där.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   De återvände till tingsplatsen under tystnad. Vad som än hade försiggått mellan Minn och Rivandur så ville hon inte prata om det och Ale visste bättre än att tvinga henne därtill.
   Tingsplatsen var nu tömd på på folk och den kalla skuggan från Nidafrosts glaciär kröp långsamt närmare. Snart skulle människornas samlingsplats åter försänkas i mörker och tystnad. Men än var det inte helt tomt. Vid det lilla trädet, det i helgd hållna Cindrasil, dröjde sig en kvinna kvar för att syna den smala stammen och de veka grenarna. Hon hade ryggen vänd mot dem men Ale hade ändå inga problem att igenkänna den rakryggade drottningen av Cinda.
   Ale hade till en början inte blivit särskilt imponerad av Cindrasil. Han hade väntat sig ett mäktigt träd, fast rotat i jorden och med en kraftig stam som sträckte sig högt upp mot himlen där tunga och lövrika grenar spred ut sig i alla riktningar. Men detta träd var inte mycket större än Ale själv och inte ett enda av dess sju bräckliga grenar bar några blad. Cindas folk däremot var av en annan uppfattning. Var och en av tingets många församlade hade hälsat trädet så som man hälsar en vördad släkting eller vän och var och en av talarna hade vinnlagt sig om att inte låta sin skugga falla över det. Att också drottning Rynja nu visade det vördnad borde således inte förvåna honom men varför denna sena timme och varför ensam?
   ”Kom närmare för all del”, sade hon utan att vända sig om. ”Cindrasil kan behöva också ert sällskap denna kväll.”
   De ställde sig på andra sidan trädet så att hon kom åt att se deras ansikten.
   ”Ni har talat med Rivandur”, sade drottningen lugnt.
   De nickade utan att fråga hur hon kunde veta det.
   ”Fäst inte för stor vikt vid hans ord”, fortsatte hon stilla. ”Han begrundar Cindars ord lika mycket som oss andra. Också han söker järtecken som kan hjälpa honom att uttyda Cindars vilja. Men han vet lika lite som vi och det är han inte van vid. Att inte veta tycker han inte om.”
   ”Men andra lyssnar på honom”, invände Ale oroligt. ”Tänk om han talar mot att lämna Cinda. Kommer folk då inte att lyssna mer på honom än på kungen?”
   Rynja skakade på huvudet.
   ”Förvisso väger hans ord tungt på Cinda men på tinget väger det inte mer än andras. Minn och Rivandur har talat. Var och en som lyssnat kommer själv att begrunda de ord som sägs och tolka de tecken som ges.”
   ”Så om han och andra vill stanna kvar så kan de gott få göra det?”
   Ales ord kom ut bittrare än han tänkt sig och han ångrade dem genast. Rynja fortsatte dock i samma lugna ton.
   ”Alla äger rätt till sin egen uppfattning”, sade hon. ”Men alla äger också plikt att följa tingets lag. Om tinget säger att Cinda ska överges så gör alla det. Men om tinget säger att vi ska förbli här så blir vi det också.”
   Drottningens ord fick luften att gå ur Ale. Med ens kändes deras uppdrag än en gång hopplöst. Efter allt vad han och Minn gjort för dem så skulle de kanske ändå inte få dem med sig. Det kändes så orättvist!
   ”Söker du själv tecken?” frågade plötsligt Minn, som inte alls tycktes berörd av de ödesmättade orden.
   ”Det faller på drottningens lott att vårda Cindrasil”, svarade hon. ”Det sägs att så länge Cindars träd lever kommer också hans folk att frodas. Men Cindrasil har länge varit döende och jag söker tecken på nytt liv att tolka.”
   ”Är trädet mycket gammalt?”
   ”Det är mer än så, det är det första trädet Cindar skapade och han vilade själv i dess skugga efter sin möda. Såväl elddrakens bränder som isdrakens köldgrepp har Cindrasil motstått. Men med sju seklers mellanrum dör vårt heliga träd och med dess död kommer också olyckor över Cindars folk. Dock är det i de dödas aska som det livskraftigaste trädet slår rot och vi tror att dess skott kommer att slå rot på nytt där Cindars barn ska samlas. ”
   ”Rivandur talade också om sju sekler”, inföll Ale, plötsligt intresserad. ”Sju sekler mellan Cindars återkomster.”
   Rynja nickade.
   ”För fjortonhundra år sedan slog det rot på stranden, kanske för att visa oss vägen över havet. När Riva för sjuhundra år sedan valde att stanna kvar på Cinda ville Cindrasil bara växa på denna plats, så långt från havet man kan komma och i skuggan av våra olyckor. Några menar att det visar på vårt band till Cinda, andra att det påminner om vårt straff för vårt trots. Jag hoppas nu att Cindrasil vill tala till mig och att jag kommer att förstå henne. Men Cindrasil förblir tyst.”
   ”Cindrasil förblir inte bara tyst utan också stilla”, hördes en röst bakom dem. Den tillhörde Rivandur. Hade den dystre förkunnaren följt efter dem och åhört hela dess samtal? ”Intet har det heliga trädet gjort för Riva.”
   Drottningen vände sig mot honom med blixtrande ögon.
   ”Utan Cindrasil hade varken du eller jag kunnat stå här och det vet du mycket väl, din olyckskorp”, replikerade hon. ”Utan Cindrasil hade hela Cinda varit prisgivet åt drakarna.”
   Rivandur låtsades se sig om med ett föraktfullt ansiktsuttryck.
   ”Långt sträcker sig inte Cindrasils grenar, stort är inte hennes rike. Bortom vårt heliga träd rör sig ännu drakarna fritt.”
   ”Gå din väg, Rivandur”, sade Rynja med ett trött tonfall och vände honom ryggen.
   ”Som min drottning befaller”, svarade Rivandur och bugade överdrivet djupt.
   Rynja suckade tungt.
   ”Dagen är gammal och skuggorna långa. Även om isens härskarinna inte bryter tingsplatsens helgd så söker sig hennes kalla vindar om hit om natten. Låt oss därför söka skydd och samla kraft inför morgondagen. Än är tinget ungt.”

   Drottning Rynja visste vad hon talade om. Tinget hade visserligen åhört Cindars ord men än återstod att ta ställning till dem och många var det som önskade yttra sig om dem. Först ut var den man som först tagit emot dem på Cinda, drottningens make Ravlaug.
   Ale såg nervöst på när Cindas konung trädde fram inför tinget. Föregående kväll hade han inte velat ta emot besökare utan ägnat sig åt att förbereda sitt tal. Tänk om han också tänkte tala emot dem?
   De inledande orden gjorde inte mycket för att skingra Ales oro. Kungen omtalade i sakliga ordalag hur deras skepp anlänt till Cinda, hur drakormen Nideld fällts av Seren den stores svärd Tölding och hur deras följeslagare Cihrind gett sitt liv till Nidafrost. Vidare berättade han vad som diskuterats dem emellan och hur beslutet att kalla till Cinda ting fattats, utan att utelämna något.
   Ale förvånades av hur denne vanligtvis så ordkarge man nu talade så mycket och så länge. Visserligen var hans meningar fortfarande korta men varje ord var tungt och uttrycksfullt och varje paus han gjorde följdes av uppskattande mummel bland åhörarna. När talet var slut var det många runt Ale som menade att konungen hade uttryckt sig väl. Ale själv däremot hade fortfarande inte blivit klok på huruvida denne tagit deras parti eller inte.
   En av de vitskäggiga åldermännen klev nu ut i ringen och tog till orda.
   ”Ravlaug har talat om nya tider”, förkunnade han myndigt. ”Vad säger tinget därom?”
   Från delar av de församlade hördes nu högljudda bifall, främst bland kungens män, men från än fler hördes tvekande röster. Då reste sig Rivandur, som dittills hade suttit stilla på samma plats som föregående dag, och folket tystnade genast.
   ”Kung Ravlaug har sett Nidelds fall och däri läst nya tider”, sade han. Sejdaren hade, till skillnad från åldermannen, inte utelämnat Ravlaugs titel men hans inlägg lät trots det, eller kanske just därför, mindre vördnadsfullt. ”Men Rivandur har sett detta långt tidigare ty allt ingår i Cindars plan och över ödet rår inte människorna. Minns Cindars avskedsord till oss att evig är blott den ondska som tillåts sprida sig och slå rot. Drakarnas ondska var aldrig ämnad att vara för evigt, det är människornas ondska som måste bekämpas. Ingenting har således förändrats utan allt är som det alltid varit.”
   Sejdarens svar fyllde Ale med harm. Hur kunde han med så få ord tala emot kungens många? Men bland de församlade var det många som nickade instämmande och efter dessa ord var det ingen på tinget som ansåg att något mer kunde sägas. Således slutade ännu en dag utan att enighet nåtts.
   Vad kung Ravlaug själv ansåg om saken fick Ale inte veta ty han ägnade kvällen åt överläggningar med morgondagens talare, hövding Rial. Drottning Rynja bjöd dem dock att sitta vid hennes bord och vid måltiden kunde Ale inte låta bli att ta upp kungens nederlag.
   ”Varför vill Rivandur inte erkänna Cindars ord?” frågade han. ”Vill han inte lämna Cinda?”
   ”Än har han varken talat för eller mot”, svarade Rynja stilla. ”Bäst är att låta tinget ha sin gång.”
   ”Men hur kan han ostraffat få förolämpa kungen så?” frågade han. ”I Cindarell hade kungens ord varit lag.”
   ”Väger då svärdet tyngre än ordet?” replikerade Rynja och sneglade på Ales hand. Utan att tänka på det hade han fört handen till svärdshjaltet. ”Hade det varit bättre att låta Tölding tysta Rivandur? Hur är då Cindarell bättre än Cinda?”
   ”Det var inte så jag menade”, sade Ale och skyndade sig att dra undan handen. ”Men vi hade följt kungen därför att vi litar på honom och följer honom på hans väg.”
   ”Precis som vi följer Cindar?” svarade drottningen och nickade eftertänksamt. ”Men det var när vi slutade följa Cindar som vi satte vår lit till kungar. Det var kungar som beslutade att slåss mot drakarna. När de sex andra kungarna sedan flydde så var det Rivas kung som ensam beslutade att stanna kvar. I över sex sekler har Rivas folk betalat priset för kungens lag.”
   Rynja vände sig nu mot Ale och såg honom rakt i ögonen.
   ”Rivas kung levde länge att ångra sin lag. När döden till slut tillät honom att lämna Cinda så gav han kronan till sin son men ordet och lagen gav han till folket och svärdet till isdraken. Vad kungen en gång själv beslutade må folket därför idag själv besluta. Bäst är att låta tinget ha sin gång.”
   Drottningens ord lämnade Ale svarslös. Inom sig undrade han dock om det inte var en stark ledare som folket bäst behövde. Ravlaug var kanske inte den ledaren trots allt men hans son Ravgurd skulle kunna vara det. Om han bara kunde komma till tinget någon gång och ta emot Seren den stores svärd ur Ales hand. Då skulle allt ordna sig till det bästa, det kände Ale på sig.

   Följande dag ägde så hövding Rial ordet. Han visade sig vara lika vältalig som sin konung men i stället för att tala om stora hjältedåd så ägnade han sitt tal åt små ting och snarare än till stormännen så vände han sig till folket. Hans tal sträckte sig långt bak i tiden, till den tid då Cinda gav skördar och jaktbyte i överflöd och folket levde i lycka och välmåga. Mot denna ljusa bakgrund tedde sig svälten och umbärandena under Cindas förbannelse än mörkare. Men så kom den dag då ljuset återvände i skepnaden av den vita val som Minn lockat fram och åter gav folket föda och nytt hopp. I detta, menade Rial, fanns det ett tecken på en ny tid som såväl hög som låg kunde förstå.
   Hövdingens tal rönte stor uppskattning och det rådde ingen tvekan om att många av de församlade tog till sig hans ord. För ett ögonblick så vågade Ale åter tro på framgång vid tinget. Men så reste sig än en gång Rivandur upp.
   ”Sannerligen måste Cindas folk svälta om de föredrar en vals återkomst framför Cindars återkomst”, inledde han sarkastiskt. ”Likväl så har svält gett vika för överflöd och tecken på en ny tid kan skönjas också av den blinde Rivandur”, fortsatte han på samma sätt.
   Ale sneglade på kung Ravlaug som tycktes lika osäker han. Varåt skulle Rivandurs ord leda denna gång? Svaret kom direkt ty nu skärpte den gamle sejdaren tonfallet.
   ”Men, frågar Rivandur er som har ögon att se med, varåt pekar dessa tecken? Var det Cinda som kom till den vita valen eller var det den vita valen som kom till Cinda? I sanning blind är den som kan se detta tecken men inte läsa det.”
   Med de orden lämnade Rivandur åter tinget efter att ha sått många frön till tvivel bland de församlade och tinget slutade än en gång utan beslut.
   ”Rials folk stöder åtminstone vår sak”, mumlade kungen sammanbitet när han passerade Ale på väg till sitt tält. ”Nu ligger saken i de andra hövdingarnas händer.”

   Efter ännu en kväll med överläggningar för kung Ravlaug och ännu en natt med ovisshet för Ale och Minn var det så hövding Ravns tur att träda fram inför tinget. Han talade med en åsklik stämma, som om han var van vid att överrösta havets stormar, och hans tal kretsade också kring havet.
   Det var havet som utgjorde vägen för de andra sex folken under Cinda flykt och det var havet som fortsatte att kalla också Rivas folk genom de främmande skepp som synts segla där. Men det var också havet som fjättrade dem vid ön och som krävde en sträng tribut av dem som vågade utmana det. Blott genom Cindars försorg hade de tillåtits korsa havet vid ebb men aldrig särskilt länge och aldrig särskilt långt. Ales och Minns dåd hade dock ändrat på detta och visat dem hur Rivas folk skulle kunna besegra havet och därmed själva ta steget in i en ny tid.
   Talet var förvisso väl underbyggt men orden ägde varken Ravlaugs tyngd eller Rials träffsäkerhet. Ale fick en oroande känsla av att hövdingen ansattes av tvivel, som om han inte riktigt trodde på sina ord. Hans oro fick än mer näring när en rödblond man trädde fram. Det var samme man som hånfullt bemött dem på deras väg till hövding Ravn och av folkmassans vördnadsfulla tystnad att döma var också denne en stor man.
   ”Vi har lyssnat till vad min bror Ravn sagt”, inföll han häftigt. ”Låt oss nu fråga om det som min bror inte sagt.”
   ”Min lillebror Raun talar gärna bakom min rygg”, replikerade Ravn ilsket. ”Vågar han tala också ansikte mot ansikte?”
   Brodern lät sig inte skrämmas utan antog utmaningen med hånfull röst.
   ”Förtälj oss blott detta, vem var det som hjälpte dig över havet och vilken tribut gäldades?”
   Ravn ryckte till som av ett slag och svarade inte omedelbart.
   ”Min bror är tyst”, fortsatte Raun, ”så låt mig tala i hans namn. En trälinna var det som hjälpte vår hövding över havet och hennes namn blev hennes tribut. Våra bröder följde en hjälte bort från Cinda men vår hövding vill låta Riva ledas av en trälinna. Är detta den ära som tillkommer det stolta Riva?”
   ”Jag har också rätt att tala vid tinget!” hördes en ilsken kvinnoröst och trälinnan Liv trädde fram trots att hennes föräldrar sökte hindra henne. ”Vilken ära talar du om? Ära i att kämpa mot de starka eller ära i att förtrycka de svaga? Vänd du blicken inåt land om du vill men det är bortom havet vår framtid finns, en framtid där träldom tillhör det förflutna.”
   Livs modiga ord förtjänade ett bättre mottagande än de upprörda röster som nu följde och för ett ögonblick verkade det som om hela tinget skulle urarta. Men så reste sig en man och lyckades äska tystnad. Den mannen var Rivandur.
   ”Måhända blåser verkligen förändringens vindar över havet”, yttrade han gåtfullt. ”Den vind som blåser på ett sätt här må blåsa annorlunda annorstädes. Rivas folk må fråga sig vilken vind de föredrar.”
   Med dessa enda ord ansåg sig sejdaren än en gång ha sagt allt som behövde sägas och lämnade tinget. Bakom sig lämnade han ett splittrat folk och kanske var det också meningen.
   Denna kväll stannade Ravlaug kvar i sitt tält och Ale förstod lika väl som alla andra anledningen – antingen så fann kungen det utsiktslöst att hålla överläggningar med den buttre hövding Ringvar från norr eller så hade hans inviter helt enkelt avvisats. Hans dystra sinnesstämning spred sig till resten av sällskapet och kvällsvarden åts under tystnad. Först när Ravlaug reste sig undslapp han sig några ord och då bara för att fråga Rynja om sin son. Men prins Ravgurd hade ännu inte hörts av och då kungen inte heller nu fick några goda nyheter drog han sig tillbaka med böjt huvud.
   ”Måtte han snart komma”, suckade han. ”Vi behöver alla röster vi kan få.”
   Ale hoppades tyst på samma sak men av en helt annan anledning. Han hoppades att den unge sonen skulle kunna axla den ledande roll som nu tycktes den gamle fadern alltför tung.

   När tingets siste talare så började tala så dröjde det inte längre förrän kungens farhågor besannades. Hövding Ringvar var förvisso den minst vältalige av de tre hövdingarna men hans ord var väl valda och många var de som lyssnade som undrade om det verkligen var hövdingens egna ord.
   Ringvar gick till hård attack mot Ale och Minn, eller främlingarna som han kort och gott kallade dem utan att någonsin nämna dem vid namn, och omtalade alla de olyckor som drabbat dem sedan deras ankomst till Cinda. Stenarna som föll på dem från himlen, det heta vattnet som sprängde fram under deras fötter, isen som hotade kväva dem och vinden som hotade kasta dem utför klipporna, ja till och med fåglarnas attack – inget syntes denne man fördolt och Ale kunde inte låta bli att undra hur han fått kännedom om allt detta. Hans blick gick till sejdaren Rivandur men denne satt stilla och lyssnade oberört till talet.
   ”Det är inte Ringvar utan Cinda som har talat!” avslutade hövdingen sin framställan. ”Ska vi lyssna till främlingarna eller till vårt fädernesland?”
   Ringvars tal vann anklang hos flera av de församlade och den här gången nöjde sig den gamle sejdaren med att nicka tyst. När ropen och applåderna sakta dött ut stegade så den vitskäggige åldermannen åter trädde fram.
   ”Tinget har talat”, förkunnade han. ”Är tinget redo att besluta om huruvida Riva ska söka sina bröder bortom haven eller invänta deras återkomst på Cinda?”
   Rop både för och emot hördes nu från församlingen och Ale kunde inte avgöra vilken sida som hade flest anhängare. Åldermannen manade till tystnad och fortsatte sedan.
   ”Jag finner att tinget vill stanna på Cinda”, sade han.
   Ales blev alldeles kall inombords och han såg hur Ravlaug bleknade bredvid honom. Kungen hade dock kraft kvar att överrösta det jubel som brutit ut efter åldermannens dom.
   ”Omröstning”, krävde han sammanbitet.
   Orden följdes av omedelbar tystnad och förvånade blickar åt hans håll.
   ”Det är min plikt att påminna kungen om lagen”, sade åldermannen allvarligt.
   ”Kungen känner lagen”, svarade Ravlaug lugnt. ”Må tinget taga eller vräka kungens vilja, så ock kungen.”
   ”Sätter han sin krona på spel?” hörde Ale Minn viska och drottning Rynja nickade tyst till svar.
   ”Må tinget taga eller vräka kungens vilja, så ock kungen” upprepade åldermannen och slog ut med händerna.
   Allt folk runt Ale började nu förse sig med stenar medan hövdingarna klev ut på tingsplatsen. Ringvar var den förste att nedlägga en sten till vänster om åldermannen men Rial svarade snabbt med en sten till höger. Ravn tvekade länge innan han lade sin sten bredvid Rials, varpå hans bror Raun triumfatoriskt nedlade en sten på motsatta sidan. Det var uppenbart att fler titlar än kungens stod på spel i denna omröstning.
   På ömse sidor om åldermannen passerade nu män och kvinnor och sten lades på sten. När strömmen sinat hade två jämnhöga rösen rest sig och blott kungen stod kvar med sin sten i handen.
   ”Jämnt väger tingets skål, konung”, konstaterade åldermannen.
   ”Så åligger det alltså än en gång Rivas kung att besluta om Rivas öde”, suckade Ravlaug djupt och klev med tunga steg fram mot de två rösena. Men just som han stod och vägde stenen i sina händer så avbröts han av en barsk stämma.
   ”Den stenen är inte din att lägga, o konung!”
   Alla blickar vändes åt varifrån orden kommit och bestört kände Ale igen den man som yttrat dem. In på tingsplatsen trädde nämligen en kraftig man med draget svärd och det tjocka blonda håret samlat i två flätor. Den man som utbytt svärdshugg med Ale och jagat honom och Minn mot Nidafrosts glaciär hade återvänt.

15. Brons mot brons

   ”Dra inte ditt svärd om du inte också är beredd att fläcka det med blod."

   Gammalt krigarordspråk

   Minn gjorde en ansats att rusa ut på tingsplatsen för att hjälpa Ale men hölls tillbaka av kung Ravlaugs allvarliga röst.
   ”Låt ödet ha sin gång”, sade han kort.
   Till sin förvåning insåg hon att orden inte var riktade till henne utan till Rynja. Drottningen hade plötsligt blivit blek och betraktade med spänd orolighet det som nu utspelade sig på tingsplatsen. Ingen annan ingrep heller utan alla stod tysta och följde det som nu ägde rum på den dittills så fredliga tingsplatsen. Var det av fruktan för den våldsamme främlingen eller var det något annat som höll dem tillbaka? Den ende som vågade upphäva sin stämma var åldermannen.
   ”Med vilken rätt bryter du tingets fred?” krävde han upprört att få veta.
   ”Med lagens rätt”, svarade främlingen kallt. ”Den lag som gällde när Riva ännu var stolt och ärorikt, när männen vågade se sina fiender i vitögat och när svärden upprätthöll freden. Den lag som gällde när svärd och inte tungor talade.”
   ”Den lagen hör till svunna tider”, protesterade åldermannen men avbröts av en röst ur församlingen.
   ”Det är svärden som hör till svunna tider. Lagen avskaffades aldrig. Om nu ett svärd återvänt från det förflutna så må också svärdet tala.”
   Det var sejdaren Rivandur som talat och i hans annars så orubbliga ansikte syntes en antydan till ett triumferande leende. Åldermannen sökte efter invändningar men fann uppenbarligen inga.
   ”Rivandurs tolkning är den rätta”, medgav han i stället.
   Det blev i stället främlingen som tog över föreställningen.
   ”Tjuvar och lögnare har kommit till Cinda”, sade han. ”Tjuvar som besudlar Tölding med sina smutsiga händer. Lögnare som framför Cindars Ord med sina giftiga tungor. Man vill få oss att välja feg flykt framför ärorik kamp. Man vill få oss att överge våra fäders vanor och våra fäders land. Man vill beröva Riva allt vi är.”
   ”Det är du som är en lögnare!” skrek Ale och drog sitt svärd han också. ”Ta tillbaka dina ord, annars...”
   Ett sus gick genom åskådarna då Tölding lyftes mot himlen och speglade sig i den röda kvällssolen men hans motståndare bara skrattade rått.
   ”Utmaningen är antagen”, svarade han hånfullt. ”Må nu Riva bära vittne till hur våra bröder förtvinat bortom haven. Tölding må vara äldre och Tölding må ha motstått elddrakens flammor men vår anfaders svärd Tynning har förblivit på Cinda och härdats i själva isdrakens grotta. Medan våra gamla herrar hukat i sitt förtryck har jag utan fruktan begett mig in i isens hjärta och tagit tillbaka den mandom som så länge förnekats oss. Må min seger bevisa mina ord och ge Riva ära åter.”
   Hans höjda svärd gnistrade likt is och för ett ögonblick tycktes Ale tveka. Men så kastade han en blick på Minn, repade mod och korsade med bestämd min klingor med sin motståndare.
   ”Make, har du då inte makt att förhindra detta?” viskade Rynja. ”Detta är en strid ingen kan vinna. Den seger svärdet tar idag kommer så tiofalt split i morgon.”
   ”Förhindrar jag detta dömer jag båda till förlorare”, svarade Ravlaug sammanbitet. ”Ödet måste ha sin gång.”
   Minn förundrades över meningsutbytet. Vilken makt besatt denne okände svärdsman som gjorde att inte ens Cindas kung och drottning vågade ingripa? Men det fanns ingen tid att fundera närmare över detta ty nu började tvekampen och hon kunde inte göra annat än se på.
   Den första gången de båda möttes, på den öde slätten bland de heta källorna, så hade Ale låtit sig provoceras och i sitt raseri blottat sig för sin motståndare. Också denna gång lyste vreden i hans ögon, en vrede som skrämde henne, men den här gången så lät han lyckligtvis inte det gå ut över sin svärdkonst. Varje utfall följdes i stället av en snabb reträtt där han bedömde resultatet och planerade nästa drag. Främlingen agerade dock lika försiktigt han och de båda antagonisterna cirklade runt varandra likt ormar, ovilliga att bjuda varandra på öppningar men redo att hugga vid minsta blotta. Åh, om hon ändå finge ingripa!
   Plötsligt vände sig främlingen mot henne och gav henne ett elakt ögonkast. Innan hon förstod vad som hade hänt så hade Ale följt ögonkastet och för ett ögonblick sänkt sin gard. Detta måste ha varit hans motståndares avsikt ty utan att släppa Minn med blicken så utdelade han ett kraftfullt hugg mot Ales nu oskyddade skuldra. Åsynen av hugget och insikten om dess fatala följder förlamade Minn så att hon inte ens fick fram ett ord.
   Men kanske återspeglades hennes uppflammande rädsla i hennes ögon ty Ale tog ett raskt steg åt sidan och undvek med en hårsmån det dödliga hugget. Det ville sig dock inte bättre än att svärdet rispade hans ben och slet med sig både tyg och ett stycke kött. Ale skrek till när benet vek sig under honom och Minn tyckte sig se hur en vit rök uppsteg ur såret. Hans fiende svor till men utnyttjade snabbt situationen, svängde runt och måttade ett våldsamt hugg mot Ales nu oskyddade sida. Ale lyckades rulla undan men inte bättre än att han blev liggande på rygg med benet ännu skakande av smärta.
   ”För Riva!” utropade mannen triumfatoriskt, grep om sitt svärd med bägge händerna och höjde det för ett avgörande hugg.
   Ale kunde inte göra mer än att greppa sitt svärd om hjalt och egg och fåfängt söka skydda sig mot hugget. Minn förmådde bara blunda inför det förskräckliga som komma skulle och såg därför inte det märkliga som nu inträffade.
   För första gången under striden möttes nu de båda svärden när Tynnings egg med full kraft slog ned mot Töldings bredsida. Men i stället för att slås undan eller knäckas under Tynnings tyngd så slog ett bländande ljussken upp från Tölding som om en blixt slagit ned i det. Ljusskenet följdes av ett ljud som av glas som krossas och en grå rök omgav de båda svärden. Röken skingrades lika snabbt som den uppstått och Minns hjärta tog ett skutt.
   Runt omkring henne stod män och kvinnor med bleka ansikten och gapande munnar i stum hänförelse över det som utspelat sig inför deras ögon. Ja, till och med Rivandur såg tagen ut. Men Minn hade bara ögon för Ale. Han låg ännu på marken med Tölding i sina händer men hans häpne motståndare höll nu bara i ett naket svärdsfäste. Resten av Tynning låg i bitar på marken.
   Minn ville rusa ut på tingsplatsen och hjälpa Ale men den här gången var det Rynja som höll henne tillbaka.
   ”Du har gjort mer än tillräckligt”, viskade hon allvarligt. ”Hon stör inte tingets fred men någonting har stört henne.”
   Det var som om Minns hjärta frös till is när hon insåg vad drottningen menade. Där uppe på glaciären, tydligt avtecknad mot den blodröda skymningssolen, syntes en lång ringlande skepnad med huvudet höjt. Det kändes som om Nidafrost tittade rakt på henne. Dock hade Rynja rätt, vad som än i detta nu passerade genom den väldiga drakormens tankar så stannade hon kvar på sin glaciär och betraktade stilla sina undersåtars förehavanden. Med en ansträngning vände sig Minn bort från den hotande skepnaden.
   ”Jag måste ändå hjälpa Ale”, pressade hon fram med matt röst.
   ”Vi har alltför lång vana av att hela köldskador”, svarade Rynja lugnande. ”Dessutom är jag rädd att dina kunskaper fördunklas av dina känslor för honom.”
   Minn rodnade men lugnade sig då hon såg att Ale inte var värre däran än att han kunde kämpa sig upp på fötter igen. Men också Rivandur hade återhämtat sig ty nu sökte han med sitt olycksbådande kraxande återta kommandot.
   ”Skåda nu er framtid, o män och kvinnor av Riva”, förkunnade han. ”En fjunig yngling från bortom haven har besegrat Rivas arvtagare och krossat Rivas hopp. Förödmjukelse och underkastelse väntar er om ni lämnar Cinda. Vad fördrager ni, ett liv i frihet under prins Ravgurd eller ett liv i träldom under Hovas och Marks kungar?”
   Ett missnöjt mummel uppsteg bland åhörarna men Minn var slagen av häpnad. Var det kung Ravlaugs egen son som motarbetat dem hela tiden? Varför i all sin dar då? Än mer häpen tycktes Ale vara ty nu gjorde han något som skulle få en ödesdiger betydelse.
   ”Prins Ravgurd?” utbrast han. ”Men då är ju det här ditt.”
   Med de orden överräckte han svärdet Tölding med hjaltet före till sin besegrade motståndare. Ravgurd blev lika överraskad han och innan han fann sig hade han sträckt fram en darrande hand mot det svärd som han sedan deras första möte så hett åstundat. Minn ville skrika åt Ale att inte ge sin fiende sitt vapen men i detsamma insåg hon hur mumlet runt omkring henne med ens ändrade karaktär och till och med Rivandur tycktes förvirrad över denna oväntade vändning.
   ”Aldrig förr har detta skett på Cinda”, viskade den synbart tagne kung Ravlaug, ”att en segrare skänker bort segern till den besegrade. Vad ska nu ske?”
   Svaret lät sig inte dröja länge. Prins Ravgurd kastade ett par hjälplösa blickar runt omkring sig – Minn tyckte att såväl fadern och modern som den gamle sejdaren fick del av dem – och utstötte sedan en svavelosande ed. Med ett vrål grep han svärdet ur Ales hand och rusade bort från tingsplatsen utan att se sig om.
   ”I allas ögon är han ännu den besegrade”, suckade Rynja och en tår skymtade i den annars så allvarliga kvinnans ögonvrå. ”Jag fruktar att han nu måste söka sin seger annorstädes.”
   Drottningens ord ingav Minn onda aningar. Det fanns dock ingen tid att tänka närmare på dem ty folkets förväntansfulla blickar vändes nu mot kungen och hon insåg att han ännu höll sin röststen i händerna. Ravlaug vägde stenen i sina händer utan att möta sina undersåtars blickar och utan att kliva ut på tingsplatsen. I stället, och till Minns stora förvåning, nedlade han stenen vid sina fötter, höjde huvudet och såg sig stolt omkring. Reaktionen lät inte vänta på sig. Män och kvinnor trädde i stället ut på tingsplatsen, lyfte upp sina stenar från den vänstra högen och lade ifrån sig dem i den högra högen i stället. Åter andra följde deras exempel och när lugnet åter lade sig på tingsplatsen så rådde det inte längre någon tvekan om varåt tingets skål nu vägde.
   Åldermannen trädde ånyo ut på tingsplatsen, synade värdigt de båda högarna och frågade sedan tinget om det hade något ytterligare att säga. Varken kungen eller de kungavänliga hövdingarna sade något, så icke heller deras bistra motståndare. Bistrast av dem alla var Rivandur men inte ens han hade något ytterligare att säga. Ingen av dem hade dock återtagit sina nedlagda stenar.
   När allt och inget därmed sagts så förkunnade åldermannen det som sedan länge var uppenbart för alla. Tinget hade beslutat att lämna Cinda.

16. I väntan på islossning

   ”Vad jag längtar efter vintern!” huttrade den ene narren.
   ”Vad är det som är så skönt med vintern?” undrade den andre narren.
   ”Jo, då är våren lite närmare”, svarade den förste narren.

   Ur Narrar narras, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   När Ale vred på huvudet kunde han fortfarande komma åt att se dalen, berget och glaciären. Den flätade båren som han bars på förde honom sakta men säkert bort från tingsplatsen med dess skrämmande omgivningar men minnena följde fortfarande med honom. Drottningens helande händer hade för en stund förmått mildra kylan i hans ben men det hade inte dröjt länge förrän den åter bitit sig fast.
   ”Du måste ha tålamod”, hade hon förklarat. ”Människan kan stänga ute kylan men blott våren kan driva den tillbaka.”
   ”Det känns som om jag blivit biten av Nidafrost”, hade han undsluppit sig men då hade Rynja bara skakat på huvudet och sagt att ingen vår i så fall kunnat hjälpa honom.
   Tingsplatsen försvann i fjärran och dess grönskande äng ersattes av det karga landskap som de sedan länge vant sig vid på Cinda. Efter att ha förvissat sig om att Ale mådde bra höll sig Minn mest vid drottning Rynjas sida medan kung Ravlaug föredrog sin egen dystra ensamhet. Ale blev således liggande ensam med sina tankar och han började fundera på det som skett och det som återstod. Av tvekampen hade han bara vaga minnen. Ravgurd hade fått honom ur balans, hur visste han inte riktigt, och innan han vetat ordet av hade han fått betala för sin oaktsamhet med det isande hugget i benet.
   Skadad och liggande på marken hade han ändå haft sinnesnärvaro nog att göra det enda rätta. Som smedslärling hade han fått lära sig vad som hände med metaller som hettades upp och sedan kyldes ned för snabbt och vad det än var som gjort Tynning kallt så måste det också gjort svärdet skört. Dittills hade hans motståndare undvikit att korsa klingorna men när hugget nu föll kunde Ale möta det med Töldings skarpa sida. Det var allt eller inget.
   Han hade fått rätt. I mötet mellan svärden hade Tölding segrat och Tynning knäckts. Det måste ha kommit som en överraskning för alla andra utom Ale, ty de reagerade som om ett mirakel ägt rum inför deras ögon. Inte ens Minn hade förmått göra något utan stod bara där med slutna ögon.
   Skulle Ale ha handlat annorlunda? Ju mer han tänkte tillbaka på det skedda, desto mer grubblade han över om han inte bättre borde ha tagit tillvara sin seger och varje gång han gjorde det så gick handen ofrivilligt till hans nu tomma svärdsskida. En hjälte skulle säkert ha höjt det segrande svärdet över huvudet och eggat folket till flykt, eller kanske rent av till kamp mot Nidafrost och drakarna. Men så hade Ale insett att hans motståndare i själva verket varit prins Ravgurd, son och arvtagare till kung Ravlaug och rättmätig bärare av Seren den stores svärd. Pliktkänslan gentemot Cindarell såväl som skammen över att ha befläckat folkhjältens svärd hade överrumplat honom och han hade gjort det enda rätta. Eller hur?
   Ale försökte intala sig att deras uppdrag nu var slutfört och svärdet överlämnat till dess rätte ägare. Ravgurd hade visserligen försvunnit med Tölding och frändernas ring hade aldrig fått lämna sitt skrin. Men folket skulle ändå förbereda flykten i väntan på att deras prins skulle besinna sig och leda dem. Flytdon och vapen skulle tillverkas för att kunna lämna Cinda och mat och andra förnödenheter samlas för att kunna överleva på havet. När tiden så var inne skulle de genomföra en samfälld och samtidig flykt från så många olika platser så att drakarna inte skulle kunna hindra dem alla.
   Att många skulle dö var alla bistert medvetna om, om inte på stranden i kamp med Nidafrost och hennes drakar så till havs i kamp med de kalla vågorna. Att de främmande skeppen verkligen var deras bröder och skulle plocka upp dem var ett förtvivlat hopp men också deras enda hopp. Likväl hade de valt friheten så Ale borde vara nöjd. Men varför fortsatte hans hand att leta efter det bortgivna svärdet och varför kändes det som om han svikit Legim, den man som en gång givit honom svärdet?

   Dagarna efter tinget blev till veckor som blev till månader, allt medan förberedelserna för den stundande flykten fortgick. Vass och vide skördades för att flätas till fartyg och rötter och bär lades in för att hålla till våren. Boskapen togs in för vinterhägn, varvid en stor del slaktades i lönndom och djurens alla delar togs till vara. Kött torkades eller saltades in, magar syddes till vattensäckar och fett togs tillvara som skydd mot kyla, hudar användes till kanoter och hår tvinnades till rep medan ben och horn vässades till spjut och dolkar. Cindas karga landskap kunde inte erbjuda fullgott material för pilar och bågar men stenar fanns det gott om och av skinnrester kunde slungor tillverkas. Därmed kunde drakarna bekämpas såväl på marken som i luften. Att inga av deras primitiva vapen skulle kunna rå på Nidafrost var något som alla visste men ingen talade högt om. Det enda som skulle kunna skydda dem mot henne var det hav som hon inte kunde beträda utan att frysa till is. För dem som emellertid dröjde kvar på land när hon kom nedstörtandes från sin glaciär skulle det inte finnas någonting som kunde skydda dem mot hennes vrede.
   I arbetet deltog såväl hög som låg, så också Ale och Minn. De hantverkskunskaper som Ale trots allt lyckats tillägna sig under sina många lärlingstjänster som barn återvände nu till honom och hans vapenfärdigheter väckte stort intresse bland de tappra men oerfarna rivanerna. Minn i sin tur fick för första gången praktisk nytta av sådant som förr tråkat ut henne, såväl klostertidens skolning i växter och djur som hovtidens bildning i syende och vävning. Det innebar tyvärr att de inte fick någon tid för varandra och Ale fick ännu en anledning att längta efter den dag då de skulle lämna Cinda.
   Det årets midvinterfest blev den mest storslagna i mannaminne för Cindas hårt prövade folk. Aldrig förr hade de kunnat njuta av ett sådant överflöd av mat och därtill de bästa delarna av de djur som de dittills fött upp för drakarnas räkning. De kunde nu festa som om det inte fanns någon morgondag och på sätt och vis fanns det heller inte det. Drakarna kunde inte upptäcka att boskap saknades förrän till vårens grönbete men denna vår skulle varken människor eller djur hälsa våren på Cinda. Nidafrost skulle fortfarande vara Cindas obestridde härskare men hon skulle inte ha några undersåtar längre och hennes rike skulle vara berövat det sista av sitt liv.
   Också Ale och Minn kunde för en stund glömma sina bekymmer. Deras insatser för Rivas folk hade inte gått någon förbi och de sågs nu inte längre som främlingar utan som förlorade syskon som äntligen återvänt hem och behandlades också därefter. De fick bekanta sig med rivanernas badhus, små byggnader uppförda över heta källor som kom dem att fyllas med het ånga, där både smuts och svårmod skrubbades bort. Deras slitna kläder ersattes med hosor, tunikor och mantlar av rivanskt snitt, grova men rejäla och värmande. Till och med deras hår, som hunnit växa sig långt under deras vistelse, flätades och bands upp med skinnremmar så som seden var när Rivas pojkar och flickor blivit män och kvinnor.
   Men viktigast av allt var att de förmådde lära känna människorna bakom Rivas orubbliga ansikten och korthuggna tal och inse att de faktiskt inte skilde sig så mycket från Hova och Mark hemma i Cindarell. Såväl till det yttre som i själ och hjärta kände nu Ale och Minn gemenskap med rivanerna, de kände att de alla verkligen var Cindars barn.
   En sak lade dock sordin på stämningen och den var tillräcklig för att kväva alla glädjeyttringar. Under hela midvinterfesten förblev det kungliga högsätet tomt. Kung Ravlaug lämnade envist platsen åt sin son men allt sedan tingets uppbrott hade prins Ravgurd varit försvunnen och ingen visste var han var.

   Midvinternatten passerade och dagarna blev långsamt längre igen men än syntes inget ljus i kung Ravlaugs ansikte. En dag fann sig så drottning Rynja nödsakad att tala med honom och bad Ale och Minn följa med henne. De fann honom där han brukade sitta, utanför ingången till sitt slott med blicken vänd västerut, åt tingsplatsen till, i fåfäng väntan på att få se sin son återvända. Men prins Ravgurd hade ännu inte återvänt och frändernas ring låg ännu övergiven i sitt skrin vid konungens fötter.
   ”Make”, sade Rynja, ”våren kommer snart att besegra vintern. När ska du besegra ditt svårmod? Ditt folk väntar på att du ska kalla dem till vårting och leda dem bort från Cinda. Dina bröder bortom haven väntar på att du ska ta emot deras ring.”
   Ravlaug tittade upp och mötte stadigt sin makas blick.
   ”Det ankommer Rivas konung att leda Riva på denna flykt.”
   ”Än är du Rivas konung. En krona kan inte överges, blott överlämnas. Än är ingen annan redo att ta emot den.”
   ”Den krona jag tog emot omfattade blott Cinda, inte haven bortom Cinda och än mindre landet bortom haven. En så tung krona är jag för gammal för att bära, endast min son är stark nog. Jag föddes till Cindas konung och som Cindas konung kommer jag att dö, det är mitt öde.”
   Rynja suckade och skulle just till att svara då plötsligt en välbekant röst avbröt dem.
   ”Min konung är mycket underkunnig om sitt eget öde.”
   De tittade upp och fann till sin förvåning att orden kommit från Rivandur. Inte heller han hade setts till sedan hösttinget men nu befann sig sejdaren plötsligt mitt ibland dem utan att någon sett honom komma. Hans seniga händer fingrade på några benspjut som stod lutade mot väggen.
   ”Ni är redo för kamp”, mumlade han för sig själv. ”Det är gott.”
   Ravlaug lade med en ansträngning band på sin dysterhet och reste sig upp.
   ”Goddag, Rivandur”, hälsade han den gamle sejdaren vördnadsfullt, om än med viss kyla.
   ”Hur vet min konung det?” frågade Rivandur lakoniskt. ”Än är dagen inte slut.”
   ”En dag närmare vår frihet blir det dock”, insisterade kungen.
   ”För den fångne är varje ny dag en dag närmare friheten och för den frie är varje ny dag en dag närmare fångenskap. Men kungen syftar bestämt på sin beslutade flykt från Cinda?”
   ”På tingets beslutade flykt”, rättade Rynja skarpt, utan att dölja sin avsmak för sejdarens luggslitna uppenbarelse. Rivandur ignorerade dock hennes inlägg.
   ”Vi väljer själva våra vägar. Somliga är korta, andra är långa, men alla leder de till samma slut. Mångas snara död ser jag, såväl människors som drakars, på den väg vi valt. Mycket beklagar jag att det är den korta vägen vi valt.”
   ”Att människor och drakar kommer att dö har alla sett. Det är med öppna ögon vi valt att ge våra liv i träldom i utbyte mot fria liv för våra efterkommande.”
   ”Friheten kommer till den tålmodige. Drakarna är starka men inte odödliga, de är många men förökar sig inte. Rivandur skådade elddrakens död och har skådat själva isdrakens död.”
   ”Vad för dig hit, Rivandur?” avbröt kungen otåligt. ”Bringar du något nytt om min son?”
   ”Fordom lyssnade man till Rivandurs ord”, beklagade sig sejdaren. ”Nu vill man blott höra Rivandur återge andras ord.”
   ”Så då har min son sänt bud?” undrade kungen hoppfullt, som om han i sejdarens ord bara hört det han ville höra.
   Den här gången svarade inte Rivandur utan tog i stället fram ett knyte och lade det på marken framför kungens fötter. Med en knyck löste han upp knuten och när flikarna föll isär uppenbarades resterna av det svärd som prins Ravgurd en gång burit och som besegrats av Tölding på tingsplatsen.
   ”Tynning?” utbrast Ravlaug förvånat. ”Då har alltså min son valt Cindarells svärd framför Cindas svärd. Då har han alltså antagit den ring och den krona som våra bröder bortom haven erbjuder oss? Då kallar han oss alltså till ting?”
   ”Måhända”, löd Rivandurs korthuggna svar och Ale mindes med en rysning hur sejdaren med detta enda ord yttrat sig om dem av Minn upplästa Cindars ord. Men den här gången tänkte inte Ravlaug nöja sig med gåtfulla ord.
   ”Svara på mina frågor!” krävde han och Rivandur suckade uppgivet.
   ”Ett brustet svärd rymmer många tolkningar”, började han. ”Det svärd som Riva fordom svingade gavs bort av en kung, bröts på folkets tingsplats och ges till en annan kung åter. Starkt var det då, svagt är det nu. Stark var kungen då...” Längre än så hann han inte förrän kungen otåligt upprepade sin fråga.
   ”Nåväl”, svarade Rivandur förorättat. ”Rivas nye herre kallar till ting.”
   ”Jag visste det”, skrockade Ravlaug nöjt. ”Jag visste att min son skulle återupprätta Rivas ära.”
   ”Min konung har skådat samma sak som Rivandur”, svarade sejdaren, bugade och lämnade dem åter.
   Den olycksbådande tonen i hans röst gick dock kungen helt förbi. Så också de ord han dystert mumlade för sig själv.
   ”Det är i de dödas aska som det livskraftigaste trädet slår rot.”

17. Vandring genom det förflutna

   ”Jag lämnar er nu men vet att aldrig lämnar jag er. Den man är inte slav och den kvinna är inte trälinna vars hjärta är fritt. Det är bara ni själva som kan driva Cindar ur era hjärtan.”

   Cindars Ord, kap 5, tal 4

   Några dagar senare kallade Ravlaug sina undersåtar till sig och det var en helt annan man än den dystre och nedbrutne gubbe de sett under midvinterfesten. Nu var det en stolt och rakryggad konung som stod inför dem och vid hans fötter låg uppslagna så att alla kunde se dem skrinet med Cindarells kungliga signetring och kistan med Cindars heliga ord. Med högtidlig stämma kungjorde han att hans son kallat till vårting och han manade dem att förbereda sig för den stundande flykten från Cinda. Han gjorde inga försök att dölja att många av dem aldrig skulle komma att lämna Cinda utan bli liggande kvar på stranden i sitt eget blod eller sköljas upp på den av de kalla vågorna.
   ”Likväl kommer era döda fäder att avundas er i sina gravar och era ofödda söner att för evigt tacka er för att ni nu fattat mod att bryta era bojor och åter bli fria”, avslutade han. ”Under prins Ravgurd kommer Riva att återuppleva sina fornstora dagar och åter bli det som vi i våra hjärtan aldrig upphört vara. Seren den stores svärd svingas redan av prins Ravgurds hand och i prins Ravgurds och hela Rivas namn trär jag nu Seren den stores signetring på mitt finger. Länge leve Riva!”
   Kungen höjde handen så att alla kom åt att se Cindarells kungliga signetring glittra i solen. Folket svarade med ett jubel så öronbedövande att det kändes som om det skulle nå ända bort till Nidafrost på sin glaciär. Ale stod vid Minns sida och rycktes med även han. Minn hade dock ännu inte riktigt förlikat sig med det dyra pris som deras flykt skulle kräva och hon beklagade bittert att hon inte vågade bidra till den med sina krafter.
   Hur gärna hon än ville släppa alla fördämningar och låta sin vrede gå ut över de ondskefulla drakarna så tvingades hon undertrycka sina krafter för att inte locka till sig den mest ondskefulla av dem alla, den till synes osårbara Nidafrost, ty då skulle flykten vara dömd att misslyckas. Att huka sig och låta andra kämpa i hennes ställe skulle alltså än en gång bli hennes lott.
   Men hon kunde heller inte låta bli att oroas över konungens ord. Om den resonlige kung Ravlaug hyste en sådan brinnande längtan efter återupprättande, vilka tankar och känslor kunde då ansätta hans hetlevrade son Ravgurd? Riva hade trots sin underkastelse under drakarna själva hållit sig med trälar. Vad skulle de då inte göra med den makt som kom med Cindarells krona? Söka återvinna sina förtryckta år genom att förslava sina bröder? Föra in riket i krig för att återupprätta den ära de ansett sig ha förlorat? Tänk om deras uppdrag att finna en frälsare till Cindarell bara ledde till än fler olyckor för det arma kungariket. Minn försökte skaka av sig den obehagliga tanken och intala sig att hon läste in för mycket i konungens retorik men när den väl hade slagit rot hos henne så lät den sig inte rubbas så lätt.
   Efter talet förde Ravlaug dem avsides och den bekymrade minen hade nu återvänt till hans ansikte.
   ”De jublar idag men kommer att sörja sina döda i morgon”, yttrade han lakoniskt.
   ”De går av egen vilja mot sitt öde”, sade Rynja och fattade hans hand.
   ”Nej, maka, de går från det öde som min anfader tilldelade dem när han valde att stanna på Cinda.”
   ”Det som är gjort kan inte göras ogjort”, invände drottningen med något oroligt i blicken. ”Min make ämnar alltså uppfylla sin ed?”
   Ravlaug nickade.
   ”Min son ska leda sitt folk och vara den förste att lämna Cinda. Jag ska skydda vår flykt och vara den siste att lämna Cinda.”
   Rynja svarade inte men tryckte sin makes hand hårdare.
   ”Men du har ju inget svärd att skydda dig själv med”, protesterade Ale.
   ”Du kan ta mitt svärd”, lade Minn till. Hennes försilvrade kortsvärd hade legat overksamt i sin skida under hela deras långa vistelse på Cinda.
   ”Sedan Rivas fall har ingen man på Cinda erbjudits ett svärd men ni har nu tvenne gånger erbjudit mig ett”, svarade kungen och kunde inte låta bli att le trots allvarets tyngd. ”Jag tackar er men ni behöver själva ert svärd. Min anfaders ed ska uppfyllas med min anfaders svärd. Rivandur må kalla mig en svag kung med ett svagt svärd idag men i morgon är jag en stark kung med ett starkt svärd. Jag ämnar smida Tynning åter.”
   Kungens ord följdes av förvånad tystnad och han vände sig mot det rykande eldberget vid horisonten.
   ”Elden har tagits från oss men Nidelds eld brinner ännu i hans berg. Blott där kan Tynning smidas åter, blott där kan Tynning få sin styrka åter.”
   Han lät blicken vila länge på berget, suckade och vände sig sedan åter mot dem.
   ”Det är därför jag har kallat på er”, sade han. ”Snart kommer mitt folk att gå till vårting men jag måste gå redan nu och min väg blir ensam och farlig. Jag vill därför ta avsked av er nu med hopp om att åter se er på tingsplatsen.”
   Den här gången fattade drottningen bägge sin makes händer.
   ”Din väg blir farlig men inte ensam”, sade hon. ”Jag har lovat att stå vid din sida och ämnar inte bryta det löfte.”
   ”Vi följer också med”, inföll Ale. ”Eller hur, Minn?”
   Minn kunde inte annat än nicka. Lika lite som Rynja ville lämna Ravlaug i denna stund ville hon lämna Ale.
   Ravlaug sökte protestera men Rynja förekom honom.
   ”Kungen må befalla annorlunda men detta är vår vilja.”
   ”Jag tackar er av hela mitt hjärta”, sade han i stället. ”Låt oss då gå tillsammans och från eldberget en sista gång blicka ut över vårt fädernesland.”

   Följande dag lämnade sällskapet Riva stad. Kung Ravlaug vandrade stolt och rakryggat med blicken stadigt fäst på det hägrande målet vid horisonten, det ännu rykande eldberget. Hans drottning däremot hade huvudet underdånigt böjt och trots att vädret var milt hade hon svept ett svart dok om huvudet. Inga ord yttrades mellan dem och den tryckta stämningen fick Minn det att känna som om hon gick i ett begravningståg. Denna känsla bekräftades också när hon efter ett tag fick tillfälle att ostört tala med Rynja.
   ”Min make är död”, löd hennes ord som blev än mer skrämmande av det lugn varmed de yttrades. ”Alltför tungt vilar hans anfaders ed på hans axlar.”
   ”Vad menar du?” viskade Minn. ”Eden kommer ju att uppfyllas när vi lämnar Cinda.”
   Men Rynja skakade bara på huvudet.
   ”Den eden är inte den enda som vilar över vår ätt. När vår anfader kapitulerade och överlämnade sitt svärd Tynning till isdraken så svor han tyst att den dag skulle komma då hans söner åter skulle dö med svärd i sina händer. Blott blod skulle kunna skölja bort nederlagets nesa och återupprätta Rivas ära. Jag fruktar att min make söker en hjältes död för sig själv på det att bördan från det förflutna ska lyftas från vår sons axlar.”
   ”Men ära vinns väl inte av död allena?” utbrast Minn. ”Han vill ju skydda sitt folk under flykten. Vad mer kan de begära av honom?”
   ”Det är inte hans folk som begär det av honom, det är han själv. Frågar inte en mor som överlever sina barn varför inte hon finge dö i deras ställe? Har inte också du frågat dig varför just du fått leva vidare när andra i din närhet dött? Varför skulle då inte en kung fråga sig varför döden inte kommer till honom i stället för hans undersåtar?
   Minn tystnade. Hon kunde inte neka till att ha ställt sig den frågan gång på gång. När Legim dött i hennes händer. När Cihrind offrat sig för deras skull. Ja till och med när fiender som Morvana och Bard i dödsögonblicket visat på okända sidor som hon aldrig skulle få lära känna mer av. Rynja vände sig bort och Minn kunde inte göra annat än att låta henne få sörja vidare i stillhet.

   De hann inte gå länge till förrän Ravlaug plötsligt vek av från vägen och ledde dem ut i en stenig och svårgenomtränglig terräng.
   ”Är inte vägen rakt fram snabbare?” undrade Ale.
   ”Snabbare men inte säkrare”, svarade Ravlaug. ”På den vägen kan vi ses av isdrakens många ögon i himlen och hon kommer inte att tolerera att folk rör sig där bortom tingstider.”
   ”Var kan vi dölja oss från himlen? I en grotta?”
   ”Cinda skulle känna om vi vandrade i hennes inre och det Cinda känner, det känner också isdraken”, löd kungens svar och Minn mindes med en rysning hur det stundtals känts som om hela ön vänt sig mot henne och Ale under deras tidigare vandringar. ”Nej, vi ska vandra i den där.”
   De hade stannat vid en smal men djup klyfta som skar genom landskapet likt en uppsliten reva i ett tygstycke. Klyftan tycktes sträcka sig hela vägen från bergen till havet men till skillnad från andra klyftor de genomkorsat på Cinda så var den här helt berövad allt liv. Ingen mossa växte på dess väggar, inget vatten strilade fram längs dess botten och inga fåglar uppfyllde dess djup. Allt var stilla och tyst.
   ”Den dagen då Cindar lämnade oss och Nideld bröt sig ut ur jordens inre så slets vårt fädernesland itu. Klyftor som denna uppstod över hela ön och de fylldes av framvällande eld som förtärde allt på marken, allt medan elddraken och hans gelikar behärskade himlen. En ond och farlig tid var det för vårt folk och likväl skulle det bli värre.”
   Ravlaug suckade tungt och vände sig mot den glaciär som skymtade bortom eldberget.
   ”När isdraken kröp fram stillade sig visserligen eldfloderna men medan elden hade avslutat liv så hindrade kölden nytt liv från att uppstå och Cinda förblev en död ö. Cinda läkte klyftorna genom att fylla dem med sten eller vatten men ärren blev kvar och fulast av alla ärr är denna klyfta. Inte ens isdraken förmådde helt kyla denna första och djupaste klyfta och än i mina dagar kunde det hända att eldfloder sipprade fram genom den och vidare ut till havet. I denna klyfta är vi alltså säkra.”
   ”Men vad händer om det kommer mer eld i klyftan”, frågade Ale förskräckt.
   ”Då dör vi”, svarade kungen lugnt. ”Men sedan Nidelds död har såväl hans berg som hans klyfta sakta somnat in. Följ nu noga i mina fotspår.”
   Ravlug ledde dem ned i klyftan längs smala stigar och trånga avsatser lika säkert som om han gick på en bred väg. Det var uppenbart att han hade tagit sig ned här tidigare och Minn gissade att han i sin ungdom trotsat Nidafrosts påbud och sökt det svärd som skulle återupprätta Rivas ära. Kanske hade hans fader och farfader gjort likaledes och kanske var det därför som hans son Ravgurd sett det som sin plikt att fortsätta i hans fotspår. Kanske var det så svärdet Tynning kommit i Ravgurds händer och kanske förklarade det den oförsonlighet som han intagit gentemot deras planerade flykt. Prinsen hade trots allt med sitt liv som insats lyckats med det som hans förfäder misslyckats med under alla dessa år. Men i stället för att stå upp vid hans sida och återuppta kampen så ville hans folk fly. Undra på att han då uppfyllts av vrede.
   Liknande tankar måste ha föresvävat Ale för väl nere i klyftan så sällade han sig till Ravlaugs sida och ansatte honom nyfiket med frågor. Kungen i sin tur föreföll närmast lättad över att få uppfylla sina dystra tankar med annat och pekade beredvilligt ut landmärken han igenkände från när han var ung.
   ”På det klipputsprånget räddade jag mig upp när eldfloden överraskade mig”, skrockade han. ”Och den där stora stenbumlingen i vår väg har förts hit ända från eldberget, tro det eller ej. Den första gången jag var där uppe ristade jag in mina initialer i just den stenen men tyvärr på den sida som nu vilar mot marken. Ibland undrar jag om inte den också söker sig mot havet i sin egen takt.”
   Ju mer den gamle kungen återupplevde sina ynglingaår, desto mer av hans svårmod skingrades och till och med Rynja tycktes lättad över att se sin makes närmast barnsliga glädje. Och en barnslig glädje var det, den skilde sig inte mycket från den glädje som gatupojkarna hemma i Gylde hade känt när de oförväget besegrat ett hustak och blickat ut över staden från dess höjd, uppfyllda av en övertro på sig själva och sin odödlighet. Till dem hade också Ale hört. Undra på att han och kungen nu kom så väl överens. Pojkar var sig visst lika överallt, oberoende av ursprung.
   "Och se där uppe”, fortsatte Ravlaug. ”På den avsatsen gömde jag mig en gång när själva isdraken hävde sin väldiga kropp över klyftan. Hennes kyla var så stark att mitt ansikte sveddes och än idag finns det fläckar i mitt ansikte där inget skägg någonsin växer. Om jag ändå hade haft Tynning i min hand då.”
   ”Sökte du det både hos elddraken och isdraken?” frågade Ale.
   ”Blott hos elddraken. Han lämnade ofta sitt berg för att spränga genom luften och få är de platser på Cinda som inte träffats av hans skugga. Mest uppehöll han sig vid stränderna, där våra bosättningar är utspridda, och många trodde att han gjorde det för att befästa den fruktan vi hyste för honom. Nu tror jag dock att det var hans egen fruktan som drev honom dit, fruktan för det öde som väntade honom från havet och som uppfylldes i och med er ankomst.”
   Minn kunde inte undgå att se hur Ale sken upp vid omnämnandet av Nidelds fall. Ale hade inte varit den ende som sårat det väldiga vidundret men väl den siste som slutligen fällt honom. Likväl hade rivanerna uttryckt större aktning för svärdet än för den hand som svingat det och kungen hade inte varit något undantag. Kanske kunde inte ens Ravlaug förlika sig med tanken på att det var någon utanför Rivas ätt som fällt Nideld och kanske hoppades han ännu på att han eller hans son skulle få fälla Nidafrost.
   ”Men till isdrakens håla kom jag aldrig”, fortsatte kungen. ”Hon lämnade inte sin boning lika ofta som Nideld utan föredrog att vila på sin isiga bädd och växa sig stor och mäktig.”
   ”Men Ravgurd gjorde det alltså?”
   ”Ja, min oförvägenhet växte sig än starkare hos min son. Han rör sig lika säkert på glaciären som i sitt eget hem. Kanske befann han sig där när ni kom och passade på när isdraken störtade ned till stranden.”
   ”Men har hon inte saknat svärdet sedan dess?”
   ”Hennes grotta lär vara fylld med svärd och andra krigsbyten och för henne är det ena svärdet det andra likt. Hon är hur som helst förvissad om att svärden kan skada oss mer än de kan skada henne.”
   ”Hur då?”
   Ravlaug sänkte rösten till en viskning.
   ”Svärd är tveeggade. Det har hänt att de återfunnits på andra delar av Cinda och vänts mot oss själva i stället för mot drakarna. Sålunda har vi själva spillt vårt blod och själva skänkt vårt kött åt drakarna. Än mer tyngda av illdåd har svärden sedan vänt åter till isdrakens grotta. Många tror därför att det är hon själv som låtit oss finna dessa svärd för att så split mellan oss och ytterligare befästa sin makt.”
   ”Kan Tynning ha återfunnits av samma anledning?” inföll Minn. Hon mindes alltför väl hur svärdet använts inte mot drakarna utan mot dem var gång det dragits.
   ”Nej”, replikerade Ravlaug bestämt. ”Aldrig förr har vårt svärd återfunnits och aldrig förr har det nyttjats till illdåd. Att min son återfann Tynning betyder någonting annat. Det måste betyda någonting annat. Det måste det.”
   De sista orden yttrade konungen mer till sig själv än till de andra och efter det sade han inget mer. Resten av dagen fortgick vandringen så under tystnad.

   Ju närmare sitt mål de kom, desto djupare blev den klyfta de färdades genom och snart förmådde solens ljus inte längre tränga ned till dem. Eldberget hade sett högt ut redan när de sett det från havet men nu när de befann sig i dess skugga tedde det sig närmast oövervinnerligt. Mäktigt och kraftfullt reste det sig framför dem och fyllde hela himlen med sitt svärtade och orubbliga stenmassiv. Själva befann de sig nere i en klyfta, så nära bergets rötter man kunde komma, och kunde bara underdånigt blicka upp mot dess avlägsna topp. Hur i all världen skulle de kunna betvinga detta berg, eller ens komma upp ur klyftan?
   Men Ravlaug ledde dem längre in i skuggorna utan att tveka inför de klippväggar som hotfullt lutade sig över dem och tycktes vilja kväva dem. Minn mindes alltför väl deras första möte med eldberget, då brinnande klippblock slungats mot dem, och hoppades innerligt att kungen inte hade fel om bergets sömn.
   Men med ens insåg hon att klyftan övergått i en grotta och att de nu befann sig inom eldberget. Ur sprickor runt omkring dem sipprade ett rödglödgat pulserande sken fram som lyste upp deras väg som gick stadigt uppåt. En kväljande stank vilade tung i grottan och gjorde det svårt att andas. Minn kände också hur det började hetta om kinderna och tjocka svettpärlor rann nedför hennes ansikte. Det var inte av ansträngning, det visste hon alltför väl, det hade blivit varmare. Om berget skulle vakna nu... Hon vågade inte tänka tanken till slut.
   Minn försökte återkalla minnena av de grottor hon sett kring Brödernas stad, då vättekonungens magiska föremål jordgåva öppnat bergets inre för dem. Men medan det berget hade känts som ett levande väsen av kött och blod så var detta berg annorlunda, dött men ändå aktivt, som om det kontrollerades av en främmande och ondskefull vilja. Minnena gick snarare till de levande odöda som väntat dem i Brödernas stad, också det döda varelser kontrollerade av en ondskefull vilja.
   Vilken kraft kunde vara så stark? Nideld hade ju härskat över elden såsom isdraken nu härskade över isen men den kraft som Minn kände tycktes behärska alla naturens byggstenar. Cindar hade ju lämnat Cinda så vilken ondska fanns här i hans ställe? Om den var så stark i det döende eldberget, hur stark var den då inte på den levande glaciären? Skulle samma ondska som växt sig stark här kunna växa sig stark hemma också nu när Cindar lämnat Cindarell? Trots hettan kunde Minn inte låta bli att rysa. Så många skrämmande frågor men mest skrämmande var ändå att Minn djupt inom sig tycktes ana ett svar. Mörker och kyla, stank och smärta, överallt och omöjligt att komma undan, så främmande men ändå så välbekant. Så kom plötsligt en ljusblixt för hennes ögon och för en kort stund tycktes svaret förebådas henne.
   Minn blinkade till. Där var verkligen ett ljussken framför dem, men det var inte det plötsliga intensiva ljus som hon hade sett utan det varma röda ljuset från en skymningsfärgad himmel. De hade nått en utgång!
   Men vad var det då Minn hade sett? Det hade varit något hemskt, så mycket mindes hon, men resten bleknade bort likt en dröm. För ett ögonblick ville hon vända tillbaka till mörkret, likt en nyvaknad som känner att drömmen lämnats för tidigt, men Ale grep tag i hennes hand och drog henne med sig. Kanske trodde han att hon höll på att falla, kanske kände han att hon behövde hjälp. Motstridiga tankar uppfyllde Minn. Å ena sidan kände hon en överväldigande lättnad och tacksamhet, som om hon räddats från något farligt, men å andra sidan blossade ett väldigt hat upp mot den som förvägrade henne sanningen, mot Ale.
   Så befann de sig åter ute i friska luften och det var som de sista av Minns minnen från vandringen genom eldberget blåste bort. Kvar fanns bara en undran över vad som egentligen hade hänt. Ingen annan tycktes emellertid ha upplevt något särskilt så hon höll det inom sig. Tids nog skulle hon få svar, så mycket visste hon av någon anledning. Vad hon inte visste var om hon ville få svar.

18. Mellan eld och is

   ”Ur ytterligheternas jämvikt stammar vår världs harmoni. Natt balanseras av dag såsom vinter balanseras av sommar. När jämvikten rubbas inträder det vi känner som naturkatastrofer och då kan harmonin blott återställas av den motsatta ytterligheten. Sålunda återställs torka av regn och översvämningar av sol. Samma naturlag gäller för människan. Skador och sjukdomar härrör från obalanser och botas genom ytterligheter. Sålunda botas köldskador med eld och brännskador med is."

   Ur samlingen Cindarelle naturalis, utgiven av Serena lärdes akademi

   Från eldbergets topp hade de milsvid utsikt över hela Cinda. De vidder som tett sig så ändlösa och svårtillgängliga under deras långa vandring runt ön låg nu inför deras fötter och lät sig utan motstånd fångas av deras blickar.
   Österut skymtade kung Ravlaugs stolta stad med sina långa rader av hus som sträckte sig från de höga bergen ned mot den blå bukten. Härifrån såg de dock inte förmer ut än små sandslott på en strand. I sydöst bredde sig den torra och fruktlösa stenslätten ut sig, där de hotats såväl av hunger och törst som av eldbergets brinnande klippblock. Vilka krafter ruvade egentligen i bergets inre som förmått slunga dem så långt?
   Åt söder till kunde Rials marker anas. Många mystiska ting hade de upplevt där, såsom de sju stenarna resta i en likadan ring som den de sett i Cindarell och den vita val som slutligen övertygat hövdingen att ta deras parti. Längre västerut skvallrade regntunga moln om de heta källor där de först träffat Ravgurd. Om Ale vetat att han i själva verket var kung Ravlaugs son hade deras första möte kanske slutat lyckligare. Men allt hade ju ändå gått bra till slut, eller hur? Så varför väckte åsynen av platsen fortfarande olust hos Ale?
   Ale fortsatte att med blicken återuppleva deras vandring och om han kisade mot den nedåtgående solen kunde han möjligen ana Grå damen, den ö som han tack vare trälinnan Livs flinkhet kunnat nå torrskodd och därmed vinna hövding Ravns förtroende. Åt nordväst skymde de höga klipporna den väg de följt men hans minnen hade inga problem att erinra sig de faror de mött på den smala avsatsen mellan berget och havet.
   Bättre framträdde då den djupa klyfta som lett dem från hövding Ringvars boning till Cinda ting och där de också träffat sejdaren Rivandur. Inget av dessa möten hade avlöpt bra men det hade själva tinget gjort så inte heller det spelade väl någon roll? Kung Ravlaug hade förklarat att folket stod enat bakom tingets beslut, vad de än må ha tyckt före det, men Ale önskade att han verkligen kunde tro på det.
   Ales blick hade medvetet undvikit det mest framträdande landmärket på ön, den enorma och gnistrande ismassa som bredde ut sig från tingsplatsen nästan ända ut till havet. Ändå kände han på sig att isens härskarinna låg utbredd på sin glaciär och ruvade på ondskefulla tankar. Alla andra faror och tvivel bleknade i jämförelse med henne. Vad han än trodde om Ravgurd, Ringvar, Rivandur och alla andra så utgjorde hon det största hindret mellan dem och havet.
   Havet ja, tänk att man kunde se ända bort till havet härifrån. Det var inte undra på att Nideld sett dem komma innan de själva sett ön. Kanske hade han befunnit sig just på den fläck som Ale stod på nu då han kastat sig ut över branten och störtat iväg mot deras skepp, mot sitt eget öde. Nideld var nu borta men blotta tanken på honom fick det att kännas som om det brände under fötterna.
   ”Var ligger Nidelds grotta?” kunde Ale inte låta bli att fråga.
   Kung Ravlaug skrattade torrt som svar.
   ”Vi passerade den på vår väg hit”, sade han. ”Så vidunderlig var han att han uppfyllde hela eldberget. Medan hans huvud vilade här uppe, varifrån hans ögon kunde nå hela Cinda, så piskade hans svans den klyfta vi färdades genom. Berget må inte längre värmas av hans kropp men hans eld brinner än. Vi kände den på vägen upp och vi ska se den nu.”
   Ravlaug förde dem en bit ned för berget och stannade vid en spricka, ur vilken en märklig trögflytande massa rann fram. Den rörde sig som vatten men såg ut som en blandning av eld och sten och var så het att de kände värmen före det att de såg den.
   ”Bergets blod”, förkunnade kungen. ”En gång var det så starkt att vi kunde smida svärd av det och det är just denna källa som Tynning lär stamma från. I våra dagar har blodet tunnats ut och låter sig ej längre formas men hettan har det ännu kvar. Samma hetta som en gång framfödde Tynning ska nu ge Tynning livet åter.”
   Med de orden tog han fram bitarna av svärdet och lade ihop dem på marken intill källan. Därefter täckte han bitarna med stenar så att endast två öppningar återstod, ett vid svärdets egg och ett vid dess hjalt. Slutligen tog han ytterligare några stenar och arrangerade dem så att en del av den heta eldstenen lämnade sin fåra och rann in i svärdets röse. Genom stenarnas glipor kunde den rödglödgade massan skymtas på sin väg genom röset och ut i andra änden.
   Ale betraktade det hela först med förvåning och sedan med stigande misstro. Aldrig förr hade han väl sett Cindarells smeder arbeta på detta sätt. Här fanns inget städ att vila svärdet på och ingen slägga att forma det med. Eldstenen må vara aldrig så het men hur skulle svärdet kunna återta sin forna form utan en mänsklig hand till hjälp?
   Från Ravlaug kom inget svar på den frågan. Han hade satt sig ned intill stenröset och lämnade det inte med blicken. Så blev han också sittande medan skuggorna blev längre och mörkret sakta lade sig. Till slut kunde Ale inte se något annat än konungens ansikte, svagt upplyst av det röda skenet från eldstenen och lika orubbligt som tidigare.
   Till slut måste Ale ha somnat för när han åter slog upp ögonen hade det blivit ljust och Ravlaug rest sig upp igen. Bergets blod rann åter i sin vanliga fåra och kungen var nu i färd med att med handskbeklädda händer flytta undan de ännu heta stenarna som täckte svärdet.
   Döm om Ales förvåning när den sista stenen avlägsnades och Tynning åter framträdde inför hans ögon, i ett enda stycke som om det aldrig splittrats. Hur var det möjligt?
   ”Än har Tynning dåd att utföra”, förkunnade Ravlaug stolt och i hans ögonvrå kunde en tår skymtas.
   Ale gladdes med Ravlaug av hela sitt hjärta. En lång tid hade förflutit sedan han först träffat honom men detta var första gången som kungen för en stund tycktes glömma den skuldbörda som han själv lagt på sina axlar och känna lite glädje. Ödet ville dock inte att stunden skulle vara länge.
   ”Allt för snart ska konungens ord besannas.”
   Orden var drottning Rynjas och hon pekade mot dalen nedanför dem, den dal där Cinda ting väntade på att få hållas.
   ”Förräderi!” utbrast Ravlaug och Ale förstod genast vad han menade.
   Dalen bredde ut sig lika grönskande och inbjudande som när de tagit farväl av den i höstas men det var en sak som var annorlunda. I dalens mitt, på själva platsen för Cinda ting, växte ingenting annat än gräs och vårblommor. Cindrasil, det heliga träd vars liv var förenat med alla cindariers liv, var borta och bara en grop kunde anas där hon en gång stått.
   Medan Rynja varit den som först upptäckt att trädet var borta så var det Minn som först upptäckte vart det hade förts.
   ”Se där!” ropade hon och pekade bortom tingsplatsen, åt glaciären till. I gryningsdiset kunde bara skuggor anas men det rådde ingen tvekan om att de inte var ensamma här. Där nere rörde sig halvdussinet skepnader bort från dem, tyngda av en börda som de bar mellan sig. Trots diset rådde det ingen tvekan om vad denna börda var för något.
   ”Förräderi!” upprepade Ravlaug. ”De för bort Cindrasil från Cinda ting. Det är en krigsförklaring!”
   ”Nej”, invände Rynja stilla. ”Det är Rivandurs spådom som besannas. Det är Cindrasil som efter sju sekler lämnar sin gamla plats för att söka sig en ny, och dit Cindrasil söker sig, dit söker sig också Cindars folk. Någon vill utnyttja spådomen för sina egna okända syften.”
   ”Jag känner nog dessa syften”, sade Ravlaug sammanbitet. ”Om Cindrasil slår rot hos någon av de andra hövdingarna så kommer det inte bara att tolkas som att vi ska stanna på Cinda, det kommer också att tolkas som att kungakronan hör hemma där.”
   ”Men vem av hövdingarna skulle vilja göra något sådant?” undrade Ale.
   ”Ringvar kanske, han talade mot mig på tinget. Eller Rauns bror Ravn. Missdådarna färdas västerut och vem vet vilken maktkamp som kan ha utspelats där under vintern. Men vilket deras mål än är så kommer de inte att nå det.”
   Han grep tag i deras sista skinnsäck med vatten och vräkte ut det över det heta svärdet. Med ett fräsande ljud övergick vattnet i ånga men först efter att ha tjänat sitt syfte och gjort Tynning tillräckligt svalt för att kungen skulle kunna fatta det med sina handskbeklädda händer.
   ”Detta ska alltså bli det återfödda Tynnings första dåd.”
   Men Rynja skakade bara på huvudet.
   ”Min make måste välja”, sade hon. ”Du kan inte vara både hjälte och konung. Ditt folk är på väg till Cinda ting utan vapen. Om det kommer till väpnad kamp mot förrädarna måste du leda dem.”
   ”Men utan Cindrasil är vår flykt ändå dömd att misslyckas”, svarade Ravlaug hjälplöst.
   ”Konungens ansvar är hans folk. Cindrasil är drottningens ansvar. Det åligger mig att följa efter vårt heliga träd. Om jag kan föra tillbaka ett skott så kan vår flykt ännu lyckas.”
   ”Jag kan inte låta dig gå mot de där förrädarna utan vapen.”
   ”Se på mina händer. Vapen vore verkningslösa i dem.”
   ”Men om jag överger dig är jag varken hjälte eller make!”
   ”Du är i första hand konung.”
   Rynjas sista ord lämnade Ravlaug svarslös men plötsligt lade sig Minn i diskussionen.
   ”Jag kan gå”, sade hon och lade handen på sitt silverskimrande alvsvärd. ”Jag har ett vapen och jag vet hur jag ska ta ett skott från ett träd.”
   Förvånade blickar vändes mot henne, inte minst från Ale. I hennes ögon lyste en glimt mer bestämd än han sett tidigare. Han fick en känsla av att det inte bara var för Rynjas skull som hon ville ge sig efter Cindrasil eller ens för trädets skull. Nej, det var som om något annat lockade henne, något på själva glaciären. Men hur oroande dessa känslor än var så överskuggades de alla av en enda stark känsla. Han kunde inte låta henne gå ensam.
   ”Jag kan också gå”, sade han bestämt.
   Ravlaug såg förtvivlat från den ene till den andre.
   ”Ska Rivas konung så sända icke blott en kvinna utan också en vapenlös man mot en möjlig död?” beklagade han sig. ”Med ett sådant eftermäle kan jag lika gärna slänga mig på mitt svärd redan nu.”
   ”Är detta det dåd som du förutspått Tynning?” yttrade Rynja sardoniskt. ”I så fall hade det varit bättre om Tynning aldrig smidits åter.”
   Ravlaug sänkte skamset sitt huvud och vände sig med en ansträngning mot Ale i stället.
   ”Alemon från bortom haven”, sade han. ”När blott du hade ett svärd erbjöd du mig det. Nu är det jag som har ett svärd och nu är det jag som erbjuder dig det. Tag Tynning och må det i din hand utföra det dåd som förnekats mig.”
   Med de orden tog han av sig sin högra handske och överräckte såväl handske som svärd till Ale. Ale tog emot Tynning och kände dess hetta genom handsken. Det ägde inte hans gamla svärds tyngd men kändes förvånansvärt skarpt och välbalanserat och förmådde inge Ale lite hopp. Om det var sant att det förutom Tölding inte fanns något annat svärd på hela Cinda, om förrädarna således var vapenlösa, ja då skulle han nog kunna möta ett halvdussin av dem. Men skulle han kunna möta glaciärens och hela Cindas härskarinna, skulle han kunna möta Nidafrost?
   ”Tynning kommer att återupprätta Rivas ära”, lovade han ändå med en så tapper röst han förmådde uppbåda.
   ”Alltför snara är män att lova större än vad som bör hållas”, sade Rynja med en sorgsen röst. ”Men orden har fällts och ingen mer tid finns för avsked. Låt oss nu hasta åt varsitt håll med hopp om att återses på stranden.”
   Därmed skyndade kungen och drottningen bort mot Nidelds grotta igen och försvann ur deras åsyn. De var nu ensamma mot de okända förrädarna och Ale började redan fundera över det kloka i sina hastiga ord. Men lika lite tid som det funnits för avsked, lika lite tid fanns det för eftertanke, ty vägen ned till tingsplatsen var brant och farlig och missdådarna höll redan på att försvinna i dimman.
   Vandringen nedåt gick dock långsamt. Ale och Minn var inte vana vid att klättra i berg, uppvuxna som de var vid kusten, och Cindarells berg var hur som helst inte lika skarpa och svårklättrade som dessa. Deras väg tycktes ständigt blockeras av vida skrevor och plötsliga bråddjup och löpte allt annat än rakt. Men värre skulle det bli ty plötsligt spärrades nedgången av ett istäcke. Det tycktes bädda in hela berget nedanför dem i sin kalla svepning och det fanns ingen väg runt det så långt ögat kunde nå.
   ”Nog har eldberget svalnat alltid”, flämtade Minn, ”om hennes is spridit sig så långt redan. Hur ska vi nu komma ned?”
   Ale såg sig förtvivlat om. Istäcket tycktes ha krupit upp längs bergets sidor och överraskat allt längs dess väg. Av de få buskar som vuxit här skymtade nu bara topparna och på ett par ställen stack till och med ben fram av några okända stora djur, som om de överraskats under sin vinterdvala och obarmhärtigt fångats i dess kalla grepp. Det fanns ingen väg runt istäcket, bara...
   ”Vi kan ta oss över det!” utbrast Ale i ett plötsligt infall.
   ”Är du inte klok?” invände Minn. Då kommer vi att bryta alla våra ben.”
   ”Inte om vi tillverkar en släde”, svarade Ale och började ta av sig de läderremmar han bar. ”De där djurbenen är stora nog att kunna användas som medar och vi kan knyta fast våra svärd som tvärslår.”
   ”En sådan släde kommer inte att hålla länge.”
   ”Den behöver bara hålla tills vi kommit ned.”
   Minn såg inte övertygad ut men började ändå ta av sig sina läderremmar. Hon insåg lika väl som Ale att det var deras enda möjlighet att komma nedför berget. Ale gav sig så i kast med att hugga loss benen ur isens grepp. Kanske bevarade Tynning ännu eldbergets värme ty det gick förvånansvärt lätt. Än större blev hans förvåning när han insåg att det inte var några djurben utan drakben. Inte ens Nidelds mindre gelikar hade alltså varit förskonade från Nidafrosts is. Samtidigt kunde han inte låta bli att känna en viss tillfredsställelse. Det var inte mer än rätt att drakarna fick betala tillbaka lite till Cindas folk för det gissel de så länge utsatt dem för.
   Till slut stod släden färdig, om man nu kunde kalla det en släde. Fyra kraftiga lårben tjänade som medar. Längst fram bands de samman av Tynning och längst bak av Minns kortsvärd. Däremellan löpte flera mindre ben omlott, sammanknutna så gott det gick, och över det hela låg deras mantlar fastspända. Ale började misströsta om huruvida den ens skulle klara första ojämnheten och hur skulle det då gå för dem?
   ”Du behöver inte följa med...” började han.
   Minn svarade dock med att lägga sig på mage på släden, gripa tag i Tynning och prövande kränga fram och tillbaka ett par gånger. De påfrestningarna klarade släden.
   ”Följer du med eller ska jag komma tillbaka och hämta dig efteråt?” frågade hon utmanande.
   Ale lade sig tvekande ovanpå henne och hörde hur benen under dem knakade olycksbådande. Än så länge höll dock släden och han stötte försiktigt från sig med fötterna för att ge den fart. Drakbenen utstötte först ett gnällande läte, som om de inte alls ville röra sig över den is vars fångar de varit, men gav till slut med sig och lät dem glida framåt. Det dröjde inte länge förrän branten tog över släden och kastade dem framåt i en ständigt ökande fart.
   Det vita landskapet passerade så snabbt förbi Ales ögon att han knappt kunde uppfatta det och vinden ven likt en drakes rytande i öronen. Det enda han kunde göra var att trycka sig närmare Minn och hålla fast sig så hårt han kunde. Han kände värmen från hennes kropp och tyckte sig till och med kunna känna hennes hjärta slå. Än en gång började han betvivla det kloka i deras vådliga nedfärd men nu fanns det inte längre någon återvändo. Om något skulle hända dem, hända henne, så skulle det vara hans fel.
   Men Minn tycktes ännu vara vid gott mod och då och då lutade hon sig åt sidan. Inga ord kunde yttras och inga tecken visas under nedfärden men han förstod ändå att följa hennes rörelser med sin egen kropp. Som om de vore ett kunde de så styra släden och vika undan från hinder. Efter ett tag så började Ale att glömma bort den fara de befann sig i och han kom till och med på sig att önska att färden aldrig skulle ta slut. Det enda som betydde något nu var att han var nära Minn och kände hennes kropp mot sin.
   Hur länge de låg så visste inte Ale men plötsligt insåg han att det inte längre var vita färger han skymtade i ögonvrån utan gröna. Han hann precis uppfatta att de lämnat den karga isen bakom sig och nu kommit ut på tingsplatsens grönskande gräs när släden plötsligt brast under dem. Ale och Minn, ännu i sin hårda omfamning, kastades framåt och tumlade runt på ängen innan de till slut blev liggande stilla igen. Ale kände hur det värkte överallt i kroppen, såväl av anspänningen under slädturen som det våldsamma slutet, men det bekom honom inte det minsta. I stället satte han sig snabbt upp, fångade Minn med blicken där hon låg intill honom med slutna ögon och rullade snabbt över till hennes sida.
   ”Minn!” flämtade han fram. ”Hur gick det?”
   Minn slog upp ögonen, satte sig upp och såg sig förvånat om.
   ”Ditt svärd...?” började hon.
   ”Jag bryr mig inte om svärdet”, avbröt Ale. ”Jag bryr mig om dig.”
   Till hans förvåning svarade Minn med att luta sitt huvud mot hans, sluta sina ögon och öppna sin mun. Innan Ale kom sig för att säga något mer hade deras läppar mötts och gjort alla ord överflödiga.
   Kyssen varade bara ett ögonblick men för Ale var det ett underbart ögonblick. Med ens försvann allt annat i världen – den ödesdigra spådom som skickat dem långt från Cindarell, den överhängande fara som varit deras ständige ledsagare på Cinda, de väntade strapatserna under den kommande flykten och den strid som väntade mot de okända förrädarna – allt detta var som om det aldrig funnits. I deras ställe sköljde en mångfald av känslor in i Ales sinnen. Där var förvåning över det som nu skedde, tvivel om huruvida han förtjänade denna ynnest och rädsla för att denna ljuva stund skulle ta slut och aldrig återkomma. Men där var också en outsäglig glädje som kom allt annat i livet att blekna i jämförelse och en berusande önskan att få dricka sig otörstig ur den sagolika källa som hennes varma mjuka läppar utgjorde. Ale kände det som om livets syfte uppenbarat sig för honom och ville att det skulle vara för evigt samtidigt som han upphörde att frukta döden, ty hur skulle han någonsin kunna dö lyckligare än nu?
   Men så fort deras läppar åter särades så löstes alla dessa känslor upp i tomma intet och lämnade Ale lika utmattad och förvirrad som en man som plötsligt vaknar och rycks ifrån en underbar dröm. Innan han kommit till sans igen hade Minn rest sig upp, lösgjort svärden ur resterna av släden och rusat vidare mot glaciären med det nu utsläppta håret fladdrandes i vinden. I dimslöjorna tedde sig hennes suddiga gestalt som ett sagoväsen från just en dröm. Frånvarande reste han sig upp och tog tag i det enda påtagliga som stod till buds, det ännu varma hjaltet på svärdet Tynning. Likt en sömndrucken återvände han så sakta och motvilligt till verkligheten. Hade det bara varit en dröm?
   Han kunde inte göra annat än rycka på axlarna och följa sitt öde vidare.

19. Ödets vändningar

   ”Det är lättare att sätta en sten i rullning än att sedan stoppa den."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Flydde hon från någonting eller mot någonting? Minns inre var alldeles för kaotiskt för att hon ens skulle kunna begrunda den frågan. Bakom sig hade hon det döende eldberget, i vars glöd hon ännu kunnat ana närvaron av något främmande, något som tett sig både okänt och bekant, både ondskefullt och lockande. Framför sig hade hon den i högsta grad levande glaciären med sin allt mäktigare härskarinna Nidafrost och en kanske ännu starkare närvaro av detta mystiska väsen. Flydde hon från de frågor som eldberget väckt eller mot de svar som glaciären förespeglade?
   Djupt inom sig visste hon att frågorna var avgörande, kanske inte bara för henne utan för många omkring henne. Ändå var det inte dessa som upptog hennes tankar och känslor just nu. Nej, det var det som alldeles nyss hade passerat mellan henne och Ale. Vad hade fått henne att ta steget och varför i just denna stund? Kunde det ha varit lättnaden över att de båda överlevt den vådliga nedfärden? Eller kanske det faktum att Ale för en gångs skull tyckts ha brytt sig mer om henne än om sitt svärd? Eller var det så att det i denna hennes kaotiska tillvaro, fångad mellan eld och is med hemligheter som både lockade och skrämde, bara funnits en fast punkt att klamra sig fast vid för att hon inte skulle förlora förståndet?
   Men varför då inte stanna kvar vid den, varför inte stanna i Ales trygga famn, till dess världen runt omkring dem tedde sig mindre hotfull och lättare att förstå? Än var det inte för sent att besinna sig, att stanna upp och återvända, om blott för en kort stund. Ändå fortsatte hon att fly. Var det sig själv hon flydde från eller var det rent av...?
   I detsamma rusade Ale upp vid hennes sida.
   ”Jag ser dem!” ropade han. ”De söker sig upp på glaciären. Vi måste få tag på dem innan hon gör det.”
   Stunden var förbi. Det var för sent att stanna nu. Kanske hade Ale också bara gripits av stundens ingivelse, kanske var inte heller han redo att låta deras öden ta dessa vändningar. Hur det än var med den saken så kunde hon nu bara fly vidare och hon gjorde det med blandade känslor.
   Framför dem reste sig glaciären, betydligt större nu än i höstas. Den höjde sig mot himlen likt en mur av gnistrande is och dess utlöpare omfamnade nästan hela ängen. Minn fick en känsla av att det bara var Cindrasils närvaro som hindrat tingsplatsen från att uppslukas av den obevekliga ismassan. Den känslan förstärktes ju närmare de kom ty för varje steg tycktes gräset bli mer och mer frostnupet, berövat det heliga trädets beskydd som det var.
   Det enda som bröt av mot det bländande vita var det halvdussin skepnader som sakta letade sig uppåt längs glaciärväggens skrevor. Hade de upptäckt att de var förföljda och hoppades de i så fall på att deras förföljare inte skulle våga fortsätta jakten ända upp på glaciären? Vilka kunde vara så kallblodiga att de sökte gömma sig i själva Nidafrosts skugga? Snart skulle de få veta det.
   Redan innan de var framme vid glaciären slog den bedövande kylan emot dem och luften blev tung att andas.
   ”Vi fick inte med oss våra mantlar”, flämtade Minn.
   ”Det kan inte hjälpas”, svarade Ale. ”Vi hinner inte vända om nu.”
   Frosten under deras fötter övergick i is och snart var de omringade av Nidafrosts kalla element. Solen, som vid det här laget hade börjat sänka sig, lyste nu på dem rakt framifrån och dess strålar kastades fram och tillbaka av den omgivande isen. Minn försökte förgäves skärma av ögonen, det bländande ljuset fanns överallt.
   ”Hur ska vi kunna klättra upp om vi inte ser något?” undrade han.
   ”De andra ser, då måste vi också kunna göra det”, genmälde Ale.
   Minn undrade tyst vilka ögon som kunde se i detta ljus. Men så fångade hennes egna ögon plötsligt något oväntat i isen och hon sprang fram mot det. Hennes fötter fann en avsats som ledde uppåt innan hennes ögon gjorde det och hon böjde sig ned över sitt fynd.
   ”Vad är det?” undrade Ale bakom henne.
   ”Cindrasil”, svarade Minn och betraktade förundrat det späda gröna bladet framför henne. Det såg så ensamt och övergivet ut där det låg men när hon lyfte upp det fann hon till sin förvåning inte is under det utan vatten. Smältvatten.
   ”Än lever Cindrasil!” utbrast hon. ”Och hon visar oss vägen också. Kom!”
   Minn återtog nu täten och sakta men säkert stretade de upp för glaciären. Närhelst de förlorade sig i ismassorna så framträdde ånyo ett av det heliga trädets tappade löv och ledde dem vidare. Nedanför dem hade den gröna ängen försvunnit ur sikte men ovanför dem kunde de ibland skymta de flyende missdådarna, för varje gång lite närmare. Vilka känslor Minn än hyst tidigare så fick de nu alla ge vika för hennes alvblod. Det var inte förräderiet som var deras värsta brott, nej det var bortförandet av trädet. Varje blad som de fann var en tår som trädet fällt, ett förtvivlat rop på hjälp från någon som inte kunde försvara sig mot människornas illdåd. Minn tänkte hörsamma ropet och försvara trädet om så människor skulle få plikta med livet för det!
   Men inte ens Minns vilja kunde hindra solens nedgång. Skuggorna blev allt längre och snart ersattes isens vita ljus av skymningens mörker. Snart kunde de inte se händerna framför sig, än mindre Cindrasils blad. Minn försökte trots det fortsätta men fötterna fann inte längre fäste och till slut tvingades Ale hålla tillbaka henne.
   ”Det tjänar ingenting till”, viskade han. ”Vi måste invänta gryningen.”
   ”Då kommer de ju undan”, protesterade Minn.
   ”De ser lika lite som vi. De vågar tända ljus lika lite som vi. Om vi fortsätter riskerar vi antingen att falla nedför stupet eller springa in i isdraken. Låt oss hellre stanna här för natten och återuppta jakten i morgon”
   Minn skakade av återhållen ilska men kunde inte göra annat än att hålla med. Uppgivet lät hon sig ledas in i en skyddande skreva och läggas till ro. Nu kunde hon inte längre fly, nu kunde hon inte längre hindra känslorna från att komma, och med dem kom också tårarna.
   Ale närmade sig försiktigt. Kanske såg han tårarna och sökte trösta henne, kanske kände han också ett behov av närhet och ömhet efter alla vedermödor. Minn lät honom komma närmare. Världen hade snurrat allt snabbare och snabbare runt henne, gjort henne allt mer förvirrad och förtvivlad, men mitt i allt detta hade Ale alltid förblivit densamme. Hon böjde huvudet så att hans arm kom åt att lägga sig runt hennes nacke. Där ute fanns allt ännu kvar – Nidafrost och den mystiska ondskan, Cindrasil och de okända trädrövarna, Rivas och hela Cindarells öde och de många obesvarade frågorna om hennes mor och hennes krafter – men här fanns bara Ale.
   Hon kände den inbjudande värmen från hans kropp, den välbekanta doften från hans hud och den mjuka beröringen från hans händer. Nej, så lätt kunde hon väl inte utestänga allt detta men jo, om så blott för en stund. Darrande händer utforskade skälvande kroppar och hon visste inte längre vilka som var vilka. Inom henne började någonting att vakna men det var inte krafterna utan något ljuvare och starkare. Inga remmar höll längre ihop deras kläder och varsamt fördes de undan tills deras kroppar smälte samman. Högt ovanför dem skar ett vemodigt rytande genom natten - kanske var det vinden, kanske var det Nidafrost – men ingenting utanför bekom henne längre. Ale kom till henne och hon mötte honom. En plötslig smärta gjorde sig gällande, en både kroppslig och själslig smärta som för ett ögonblick förvirrade och skrämde Minn. Men den försvann lika snabbt som den kommit och de sista fördämningarna brast. En kaskad av ren lycka sköljde över henne, om och om igen, och hon önskade att det aldrig skulle ta slut. Här och nu var allt.

   Utanför, så nära men ändå så långt borta från de älskande, fortsatte rytandet. Nidafrost var vaken. Ödet hade kommit inte bara till Ale och Minn utan också till henne. Också hon kände en kroppslig och själslig smärta. Men medan Minn bara hade uppfattat fragment av sitt öde så var Nidafrost fullt gången om sitt. Den kroppsliga smärtan var väntad och välkommen och skulle snart vara över. Men den själsliga smärtan var stark och plötslig och framför allt oväntad. Något höll på att hända, vad förstod hon inte men dess innebörd förstod hon alltför väl. För blott andra gången i sin långa levnad kände hon fruktan och hennes rytande fortsatte att eka länge genom den kalla natten.

   Morgonen kom och gryningssolen inledde sin mödosamma klättring över bergen. Dess första strålar kastade sig utan fruktan mot den gnistrande isväggen och letade sig in bland alla skrymslen och vrår. Inom kort nådde de också den grotta där Ale sov och kittlade hans ögonlock tills han slog upp dem. Hans första blick föll på Minn.
   Hennes huvud vilade på hans bröst och det långa silverblonda håret skylde nu hennes kropp, den kropp som den gångna natten öppnat sig för honom och tagit honom till paradiset. I hela sitt liv hade han drömt om ära och hjältedåd utan att förstå att den största lyckan hela tiden hade funnits vid hans sida. Han strök varsamt Minn över kinden och tryckte mjukt sina läppar mot hennes huvud. Intet fattades honom nu och inte kommande dagar heller så länge Minns väna ansikte finge bli det första han såg varje morgon.
   Nu började också Minn att röra på sig och ett belåtet leende spelade på hennes läppar, som om de delat samma tanke. Ale vände sig försiktigt på sidan så att han skulle komma åt att se hennes klarblå ögon och möte hennes mjuka läppar.
   Men den ljuva herdestunden var inte ämnad att vara länge. Ett fasansfullt vrål avbröt plötsligt den fridfulla morgonen och hela grottan genomfors av en kraftfull skälvning som kom stora issjok att falla ned från taket. Ale och Minn kom genast på fötter.
   ”Grottan rasar in!” utbrast Minn. ”Vi måste ut!”
   De kastade sig mot öppningen, utan en tanke på vapen eller packning, men hann inte mer än ta ett par steg förrän en skugga föll över den och kastade grottan i dunkel. Ale tyckte först att det var rader av silverskimrande sköldar som föll ned utanför grottöppningen men de föll i en så rasande fart att han varken kunde uppfatta form eller vapenmärke. I ett förvirrat ögonblick trodde han att de hade kommit för sent och att förrädarna uppbådat en armé av riddare i blanka rustningar som stormade nedför berget. Sedan kände han det.
   En förlamande kyla slog emot dem och kastade dem baklänges. En ohygglig smärta närmast kastade sig över Ales kropp, som om varje del av hans hud genomborrades av långa nålar. Själva luften tycktes frysa till is och för varje andetag han tog var det som om hans bröstkorg ville sprängas. Han kunde inte ens resa sig upp utan förmådde bara vända huvudet åt sidan och se hur Minn tycktes plågas ännu mer. Hennes ögon rullade så att bara ögonvitorna syntes och hon skakade av kramper. Förtvivlat försökte han sträcka sin arm mot henne men förgäves, han kunde bara hjälplöst åse vad som såg ut att vara hennes dödskamp.
   Men lika plötsligt som skuggan fallit över dem, lika plötsligt försvann den, och den bleka morgonsolens strålar letade sig åter in i grottan, om än långsamt och tvekande. Kylan dröjde sig dock kvar och hur mycket Ale än försökte så kunde han inte göra annat än att ligga och flämta. Lyckligtvis hördes också Minns andetag bredvid honom, lika ansträngda och plågade som hos någon som precis räddats från drunkningsdöden, men i hans öron var det vackrare än den ljuvaste harpmusik. Hon levde ännu.
   Det var också Minn som först kom på fötter. Hennes ansikte var likblekt och det berodde inte enbart på kylan.
   ”Det har hänt någonting fruktansvärt”, viskade hon. ”Vi måste upp genast.”
   Ales läppar började forma en invändning men orden stannade inom honom. Minn hade känt det direkt och nu kände också han det. Något hade skett och detta något höll nu på att få ödesdigra konsekvenser. Som för att understryka sina ord inte bara grep Minn sitt svärd – Ale hade aldrig förr sett henne gripa ett vapen utan en känsla av olust – utan kastade också över Ales svärd till honom. Sida vid sida störtade de så ut ur grottan.
   Långt nedanför dem, nere på den nu helt frosttäckta tingsplatsen, kunde genom dimmorna skönjas hur en ringlande gestalt av enorma proportioner rasade österut. Nidafrost var i rörelse och det fanns ingenting på denna ö som kunde hinna ifatt henne, än mindre stoppa henne. Men det var inte nedåt deras väg bar utan uppåt, upp på glaciären, en glaciär som nu kändes ännu farligare trots att dess härskarinna lämnat den.
   På sin väg ned hade Nidafrost plöjt en bred ränna genom isen som visserligen var hal men tillräckligt plan för att de skulle kunna ta sig upp för den. Snart nådde de rännans slut och glaciärens topp.
   Det första som mötte dem var ett bländande vitt sken. Varåt de än vände sig så såg de bara en gnistrande is som obarmhärtigt ansatte deras ögon och fick dem att tåras. Ale sänkte instinktivt huvudet men det gjorde bara smärtan ännu värre.
   ”Titta uppåt i stället”, manade Minn bredvid honom. ”Skydda ögonen från ljuset under dig.” Ale gjorde som hon sade och snart förmådde hans ögon ta till sig den väldiga ismassan. Inför deras ögon bredde Nidafrosts rike ut sig i hela sitt majestät Den täckte hela deras synfält, likt ett väldigt hav som fångats under en våldsam storm och nu var isens fånge. Långa åsar med skarpa krön reste sig överallt likt höga vågkammar, åtskilda av böljande och blankslipade sänkor. Med en rysning insåg Ale vad som hade skapat dessa långa och breda vågdalar.
   Men så fångade hans blick något som urskiljde sig från det vita och livlösa landskapet. En bit framför dem, i en sänka lika bred som de omgivande åsarna var höga, låg en trädstam och på den satt en man med böjt huvud. Som om han känt deras blickar höjde han sitt huvud och såg rakt mot dem.
   ”Jag har väntat på er”, sade en alltför välbekant röst.

20. Isens hemligheter

   ”Också den kallaste kropp döljer ett varmt hjärta.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Den gamle sejdarens raspiga röst fick Ales blod att svalla. Var det Rivandur som låg bakom illdådet mot det heliga trädet Cindrasil? Han drog resolut sitt svärd och bredvid honom gjorde Minn detsamma. Tillsammans stegade de så försiktigt fram mot den man som sökt dra olycka över hela Cindas folk. Men Rivandur lät sig inte skrämmas utan skrattade bara hest när de närmade sig.
   "Ivriga är ni att följa ödets gång", sade han. "Till nytta kommer era svärd att vara."
   "Vad har du gjort?" krävde Ale att få veta. "Varför försöker du stoppa Cinda flykt?
   Varför har du väckt Nidafrosts vrede?"
   "Blindare än Rivandur är ni som inte ser det öde som omger er", suckade sejdaren och skakade på huvudet. "Vad som sker har Rivandur redan sett och om ni blott finge öppna era ögon skulle ni se det också. Stort är det dåd som ödet förunnat er."
   Hans ord fick Ale att tveka ett ögonblick men kanske uppfattade Minn det för hon tog genast ett steg framåt, som för att skingra hans tvivel.
   "Vi och hela Cinda har redan öppnat våra ögon!" utbrast hon. "Med dina intriger söker du förverkliga dina egna spådomar. Vi har sett styrkan i Cindrasil och sanningen i Cindars ord men du lever i en lögn som du vill upphöja till sanning."
   Rivandur vände långsamt huvudet mot henne. Den oseende blicken tycktes gå först till hennes ansikte och sedan till de gröna blad från det heliga trädet som hon ännu höll i sin hand.
   "Höga är dina tankar om Rivandur", sade han allvarligt, "om du tror att Rivandur äger makt över ödet. Men Rivandur är blott ett ödets redskap. Det är Cindrasils styrka och Cindars ord som kommer att uppfylla ödet."
   Nu stannade också Minn upp och tvekade. Rivandur reste sig och gick dem till mötes.
   "Cindars ord talar om det förlovade landet men också om den kamp som hans barn måste utkämpa för att förtjäna den. Cindrasil har motstått såväl elddrakens flammor som isdrakens is men inte själv förmått bekämpa dem. De sju seklernas straff närmar sig sitt slut och Nidelds fall visar att också Nidafrosts tid är ute. Detta mål har Rivandur länge sett men först nu, tack vare er, har också vägen dit uppenbarats. Den vägen är Cinda flykt."
   Ale kastade en undrande blick på Minn som såg lika brydd ut hon.
   "Då tror du också på Cinda flykt?" frågade han. "Då tänker du också följa med?"
   Sejdaren svarade med att ilsket slå sin stav i isen.
   "Det förlovade landet kan inte vinnas genom flykt", röt han. "Detta är vårt förlovade land, renat av eld och is och gäldat med kött och blod. Ur vår aska kommer våra fäders land att spira och åter bli vad det en gång var. Från havens prövningar kommer våra bröder att återvända och under Rivas fana kommer Cindars barn åter att fylkas. Cindar kommer att återvända och Cinda åter resa sig ur havet."
   "Jag förstår inte..." stammade Ale.
   "Men det gör jag", inföll Minn andlöst. "Du har berättat för henne om Cinda flykt för att locka bort henne från isen. Du vill ha oss att plantera Cindrasil här i hopp om att det ska rota sig och smälta Nidafrosts is."
   Rivandur nickade belåtet.
   "Äntligen ser också ni", sade han.
   "Ser vad då?" exploderade Ale och höjde Tynning mot sejdarens blottade hals. "Du har dömt otaliga män och kvinnor till en fasansfull död för din spådoms skull! Aldrig att jag tar del i detta. Jag borde låta dig betala med ditt liv här och nu!"
   "Dumme lille pojke", svarade sejdaren oberört och med hånfull ton. "Tror du verkligen att Rivandur, som sett själve Cindars vilja, inte förmått se också detta?"
   
I detsamma lösgjorde sig skuggor från de omgivande åsarna och fyra män beväpnade med stenar närmade sig hotfullt. Ale gjorde ett trotsigt utfall mot dem.
   "Tror du verkligen att Tynning ger vika för stenar?" replikerade han.
   "Inte för stenar kanske, men väl för det här", hördes en välbekant röst svara bakom dem.
   Med gryningssolen i ryggen trädde en mörk skugga fram med draget svärd. Ale kände hur hans svärdsarm sviktade när han nu återsåg sitt gamla svärd i en annan mans hand. Mannen som kom emot dem var ingen annan än kung Ravlaugs son Ravgurd och i handen bar han Tölding.
   "Tvenne gånger har vi mötts", sade prinsen, "och tvenne gånger har du undkommit min klinga. Men den här gången är det jag som bär Tölding. Vågar du möta mig en tredje gång?"
   Ale kramade sitt svärd hårdare och försökte repa mod.
   "Hur kan du göra detta mot din egen far?" utbrast han i ett försök att vinna tid.
   "Jag gör det för min far", svarade Ravgurd utan att sakta in på stegen. "Jag gör det för att återupprätta Rivas ära.”
   ”Ingen ära kan väl vinnas med oskyldigas liv?”
   ”Det är med öppna ögon vi valt att ge våra liv i träldom i utbyte mot fria liv för våra efterkommande. Så föll min fars ord och min fars vilja är det jag uppfyller. Underkasta dig eller bered dig att dö."
   "Gör det inte", bad Minn och lade en hand på Ales. "Vi kan inte besegra dem alla."
   "Vi kan inte heller ge oss utan strid", protesterade Ale. "Om vi ska dö så låt oss åtminstone göra det ärofullt."
   "Du väljer ditt öde själv", inföll Rivandur iskallt. "Det är Tynnings öde att utföra ett stordåd idag genom att bryta genom isen så att Cindrasil kan rota sig. Vill du bli den som håller Tynning eller vill du hellre att Ravgurd blir det?"
   Sejdarens ord bara stärkte Ale i hans uppsåt och han grep om sitt svärd med bägge händerna. Men kanske märkte Rivandur det för han övergick plötsligt till ett mildare tonfall.
   "Ingen önskar spilla mer blod än nödvändigt", sade han och lade huvudet på sned. "Ditt eget blod må du vara frikostig med men hur är det med andras blod?"
   Ales svärd sjönk åter. Vad Ravgurds öppna utmaning inte hade förmått lyckades Rivandurs inlindade hot att göra. Sitt eget liv brydde han sig inte om men han kunde inte riskera Minns. Besegrad av sitt eget hjärta böjde han så sitt huvud inför prins Ravgurd.
   "Såja", sade Rivandur med förnyad skärpa och slog åter sin stav i isen. "Låt Nidelds flamma visa Cindrasil vägen till Nidafrosts hjärta."
   Ale beredde sig att åtlyda sejdarens befallning då Minn plötsligt svajade till bredvid honom. Hennes ögon var uppspärrade och det såg ut som om allt blod lämnat hennes ansikte.
   Han tog förskräckt ett steg mot henne men hon viftade bara avvärjande.
   "Bryt igenom där borta", flämtade hon och pekade inåt glaciären.
   Ravgurd tog ett bestämt kliv mot dem men Rivandur tecknade åt honom att stanna.
   "Gör som flickan säger", sade han kort.
   Ale såg undrande på dem alla och gick fram till den utpekade platsen. Minn hade satt sig ned och tycktes alldeles utmattad men bekräftade med en nickning att han kommit rätt.
   "Där", var allt hon fick fram.
   Ale greppade hjaltet med bägge händerna, höjde svärdet med eggen nedåt och tryckte det så med all sin kraft mot isen under honom. När svärdsspetsen mötte isen slogs gnistor fram och marken under dem skälvde till. Glaciären svarade med ett ljud som lät som ett stönande och en spricka uppstod som sträckte ut sig åt alla håll. Ale drog tillbaka svärdet och tog instinktivt ett steg tillbaka. Ögonblicket efter gav isen vika och blottade en hålighet i glaciären. Mer och mer av den kringliggande isen föll ned i hålet som fortsatte att växa, som om det livnärde sig av den is som dittills dolt det. Ravgurds män backade förskräckta undan men prinsen själv trängde sig fram bredvid Ale, glömsk för den motvilja de två nyligen hyst mot varandra, och blickade ned i det.
   "Vad är det?" krävde Rivandur att få veta med en kraxande röst. Han verkade märkbart tagen. "Vad är det?"
   Ja, vad var det för något? Hålet hade stillat sig och var inte större än att tio man hade kunnat omfamna det. Det skrämmande var dock inte själva hålet, det var vad som låg däri. Hela botten, om det nu fanns någon sådan, var översållad av skimrande isklot, inte mycket större än manshuvuden, och de översta av dem nådde ända upp till hålets kant. Ett klirrande ljud som när glas möter glas hördes från dem när de rullade mot varandra och märkliga skuggeffekter kunde skönjas på deras yta. Men glaciären skälvde ju inte längre. Varför fortsatte då kloten att rulla? Och var det verkligen på ytan som de där skuggorna befann sig?
   "Vad är det?" upprepade Rivandur och stapplade fram mot hålet han med.
   "Se själv, o sejdare", mumlade Ravgurd och backade tillbaka.
   Den gamle mannen lade sin stav åt sidan och knäföll vid hålet. En darrande hand sökte sig mot det närmaste isklotet, lika säkert som om han hade haft ögon att se det med. Precis innan den nått ytan stannade handen upp och fortsatte i stället att följa klotets rundning. Ale såg hur små blåsor slog upp på handflatan samtidigt som den färgades blå men sejdaren tycktes inte beröras av det. Hans tysta läppar formade något som såg ut som en bön. Till slut drog han tillbaka handen och satte sig flämtande på isen.
   "Vad har jag gjort?" mumlade han. "Där jag trodde Cindrasil skulle slå rot har ondskan hunnit före. Vad har jag gjort?"
   Ravgurd ställde sig intill honom, märkbart blek, men vågade inget säga.
   "Vår aldrig sviktande tro, vår modiga kamp och vårt slutliga offer - är allt detta förgäves? Är det din vilja, o Cindar, att drakarna ska leva vidare? Är det din vilja att vi ska sona vårt brott i ytterligare sju sekler?"
   Nu hade också Minn trängt sig fram till hålet.
   "Är det...?" stammade hon.
   Rivandur nickade.
   "Ja, isdraken må vara döende men hon har gett upphov till avkommor. Cindas förbannelse kommer att leva vidare genom hennes barn. Cindrasil kommer aldrig att slå rot här."
   "Då har jag förrått min far, min mor och mitt folk för intet?" utbrast Ravgurd. "Då har jag bringat en vanära över min familj som intet dåd förmår skölja bort?" Svärdet Tölding föll övergivet ur hans hand. "Mitt liv är förspillt."
   "Finns det inget vi kan göra?" undrade Ale. "Kan vi inte förstöra äggen?" Men Rivandur skakade bara på huvudet.
   "Isdraken har förlitat sig på människorna för sin föda och så måste också hennes avkommor att göra. Men om vi förstör hennes ägg har hon inte längre någon anledning att skona människorna. Hon kommer då att ta med sig hela Cinda i sin död." Han tystnade ett ögonblick och tycktes begrunda något. "Kanske är det också bäst så. Kanske är det bäst att Riva försvinner ur historien. Vi är inte värdiga Cindars nåd."
   "Men än är det väl inte för sent att fly?" försökte Ale. "Fartyg och vapen är redo. Om vi bara kan varna de andra..."
   "Du har själv sett isdrakens framfart", inföll Ravgurd. "Intet på Cinda kan stoppa henne, intet kan få henne att vända om. Hon kommer att härja och döda tills såväl vår förmåga som vår vilja att fly är borta. Ack, om jag ändå finge ställa mig i hennes väg och själv ådra mig hennes vrede."
   "Det finns ett sätt!" utbrast plötsligt Minn.
   Alla blickar vändes mot henne.
   "Hennes hat mot människorna grundar sig i hennes kärlek till sina barn, eller hur?"
   "Fortsätt", manade Rivandur henne.
   "Om äggen hotas, kommer hon då inte att blunda för allt annat och försöka rädda dem i första hand?"
   "Förvisso känner hon säkert sina avkommor som hon känner de andra drakarna och kommer att vända om de hotas av fara, om de skadas eller avlägsnas från glaciären", sade Rivandur fundersamt.
   "Men det innebär också att ingen som bär äggen kan undkomma henne", inföll Ravgurd. "När hon sedan åter vänder sig mot våra fränder kommer de att vara lika ovetande som förr men hennes vrede än större. Vi kan varken bekämpa eller fly henne."
   "Kanske kan vi båda", fortsatte Rivandur och reste sig upp med förnyat självförtroende. "Rivandur har skådat detta och nu förstår Rivandur också det skådade. Ett finns det som både kan besegra isdraken och hjälpa oss att fly."
   Med en dramatisk gest vände han sig bort från hålet och mot det träd som ännu låg kvar på isen.
   "Det är i de dödas aska som det livskraftigaste trädet slår rot", citerade han. "Cindrasils lågor ska förtära isdrakens avkommor och samtidigt tjäna som varnagel åt våra fränder. De kommer att förstå att blott Cindrasil kan ge upphov till en eld på glaciären, de kommer att förstå att Cindrasils död är ett tecken på att Cinda måste överges."
   Han vände sig mot Minn.
   "Du är den bland oss som bäst känner växter", sade han. "Du måste ta ett skott från Cindrasil och föra det i säkerhet. Må isdrakens ägg tjäna som kruka och Cindrasils aska som jord. För henne så till drottning Rynja jämte... jämte en gammal blind idiots ursäkter."
   "Men... du själv då?" undrade Minn.
   Som svar grävde sejdaren i sin ficka och drog fram ett litet försilvrat föremål. Både Ale och Minn flämtade till när de igenkände Bard Falkögas visselpipa, den pipa som de trodde gått oåterkalleligen förlorad i Rivandurs klyfta.
   "Allt har ett syfte och så också detta föremål", sade han. "Fåglarna förde den till mig och nu förstår jag också varför. Med dess hjälp kan jag locka till mig drakarna och på så vis täcka er flykt ned för glaciären."
   "De kommer att slita dig i stycken!" utbrast Ale men fick mothugg av Minn.
   "Drakarna kommer inte att röra den som blåser i visselpipan", sade hon. "Men hon kommer inte att bry sig om någon visselpipa."
   Sejdaren vände sitt ansikte mot den värmande solen rakt ovanför dem. Han tog ett djupt andetag och på hans vanligtvis så dystra läppar spelade för första gången ett leende.
   "Mången öde har Rivandur skådat men aldrig sitt eget. Inte förrän nu. För första gången har det förunnats Rivandur att skåda sitt eget öde. Rivandur kommer att träffa Nidafrost, Rivandur kommer att krossa ett av hennes ägg inför hennes ögon och Rivandur kommer inför hennes vrede att förutspå Nidafrosts död. Sedan kommer Rivandurs öde att fullbordas."
   Ett fridfullt skimmer lade sig över den gamle mannens ansikte och trots allt hat som de hyst mot honom kunde varken Ale eller Minn låta bli att gripas av hans ord. Så heller inte prins Ravgurd som nu tog till orda.
   "Och Ravgurd, den siste av Rivas kungaätt, kommer att föra ett annat av hennes ägg till Cindas ände om så behövs för att locka bort henne. Hon kommer att hinna ifatt mig men hon kommer inte att hinna återvända förrän våra fränder flytt. Blott så kan jag sona mitt illdåd och återupprätta vår ätts ära."
   "Men vi kan inte lämna dig kvar", utbrast Ale. "Det är ju för din skull som vi kom hit, för att du ska kunna överta Cindarells krona."
   Som svar tog prinsen upp det tappade Tölding och överräckte svärdet till Ale med hjaltet först.
   "Jag är inte värdig att bära Seren den stores svärd", sade han. "Sök och finn de andra folken. Sök och finn bland dem den värdige."
   Ale kunde inte hindra en tår från att tränga fram ur ena ögat.
   "I detta nu kan jag inte tänka mig någon mer värdig än prins Ravgurd av Riva", sade han med grötig röst.
   Han tog motvilligt emot Tölding och återbördade det till den skida som länge saknat det. I stället gav han tillbaka svärdet Tynning till Ravgurd.
   "Såväl din far som Rivandur har förutspått stordåd för detta svärd. Tag det nu och låt din hand bli den som utför detta dåd."
   "Så slutar alltså vårt tredje och sista svärdsutbyte", svarade Ravgurd. "Farväl då, Alemon, och till min far och min mor..." Han teg och bet sig i läppen. "Till min far och mor, låt tysta ord berätta om deras sons sista dåd."
   Han vände sig mot sina män.
   "Jag löser er från era eder. Återvänd till era fränder i norr och söder, öster och väster, och bistå dem under flykten. Ni har upprätthållit er ära."
   Männen böjde undergivet sina huvuden och lämnade dem under tystnad. Under tiden tog de andra hastigt itu med förberedelserna för Cindrasils likbål. Ale och Ravgurd släpade fram trädet till hålet och drog sedan upp tre ägg därur. Rivandur plockade fram samma skinnpung som han gjort vid deras första möte och strödde ut dess innehåll på stammen medan Minn varsamt skar loss ett skott med sitt kortsvärd. Slutligen antände Rivandur sitt pulver.
   Cindrasil tycktes välkomna lågorna och flammade upp som fnöske. Den plötsliga värmen på den annars så kalla glaciären överraskade dem men Rivandur klev oförskräckt fram och skrapade loss aska direkt från den brinnande stammen. Därefter vräkte de med gemensamma krafter ned Cindrasil i hålet.
   Elden spred sig snabbt över äggen likt en brinnande vätska och reste sig högt upp mot skyn. I samma ögonblick hördes ett fasansfullt vrål från fjärran öster. Det var ett vrål som alla de vilddjur och monster Ale stött på i sitt liv inte ens tillsammans kunnat åstadkomma, som i sig omfattade både raseri och hämndlystnad men också smärta och sorg, och som Ale aldrig någonsin skulle komma att glömma.
   "Ge er av nu", sade Rivandur lugnt. "Hon kommer."

21. Vårflod

   ”Så lämnade Cindar i vredesmod sina barn och först när han var borta förstod hans barn hur stora hans gåvor hade varit. Missväxt drabbade jorden, sjukdomar drabbade boskapen och stormar drabbade fisket när hans vänstra hand ej längre födde dem. Ur jordens inre vällde död och förödelse fram när hans högra hand inte längre beskyddade dem.”

   Cindars ord, kap 5, tal 6

   De följde Nidafrosts spår nedför glaciären, ömsom springandes, ömsom glidandes, längs den breda ränna som hon plöjt upp sin väg. Ovanför dem började de första skuggorna av hennes bevingade tjänare att skymta. Först cirklade de bara runt, som om de spanade eller väntade in sina kamrater. Men så hördes åter Nidafrosts rytande, närmare och närmare för varje gång, och som på given befallning störtdök drakarna mot dem.
   Än var de bara halvvägs ned för glaciären, utan några grottor eller andra skrymslen i närheten som kunde dölja dem. Minn såg hur Ales hand sökte sig till svärdsfästet. Hennes eget svärd förblev dock stilla i sin skida ty båda hennes händer behövdes för att gripa om det knyte hon bar. Rivandur hade krossat ett av äggen och Ravgurd hade avstått sin egen mantel att tjäna som knyte för att skydda henne från det kalla äggskalet. I denna enkla kruka fortlevde nu det heliga trädet Cindrasils sista skott och detta skott måste hon först och främst skydda, annars skulle allt vara förgäves.
   Men drakarna var nu så nära att hon kunde se deras ögon och i dem återspeglades inte den illvilja och hunger hon sett tidigare utan Nidafrosts egna rena och skära hat. Skulle hon kunna svinga sitt svärd med en hand? Skulle det ens göra någon nytta mot drakarnas pansar? Vilket ögonblick som helst skulle de vara över dem.
   Plötsligt kände hon det som ett vinddrag från glaciären. Inget ljud hördes men drakarna stannade upp i luften och förmådde bara på avstånd skrika ut sin avsky mot dem. Sedan vände de om och fortsatte upp mot glaciären i stället.
   "Gode Rivandur", sade hon. "Han blåste verkligen i pipan."
   "Det hjälper oss inte om vi stannar här", genmälde Ale. "Kom nu!"
   De nådde den nu snötäckta tingsplatsen och fortsatte ut över den. På andra sidan ängen hördes plötsligt ett fräsande ljud och marken under dem började skaka. Från eldberget uppsteg en väldig pelare av ånga, likt en sista suck, och stora stenblock lösgjorde sig från dess topp och rasade ned längs bergssidorna.
   "Det är Nidafrost som kommer!" utbrast Minn. "Vi kan inte ta den vägen!"
   "Måtte kungen och drottningen ha förstått vår signal", svarade Ale. "Vi får bege oss söderut i stället."
   De ökade på sina steg under det att det en gång så mäktiga eldberget började falla ihop bakom dem. Nidafrosts rytande var nu så högt att hon lika gärna kunde befinna sig bakom dem. De vände inte på huvudena för att se efter.
   I stället nådde de ängens utkanter och den väg som ringlade sig söderut, mot hövding Rials marker. Till deras fasa hade dock vårfloden svämmat över sina bräddar och lagt vägen under vattnet.
   "Titta!" utbrast Minn och pekade åt glaciären till. Också den började ge vika. Sprickor bröt fram i den väldiga ismassan och stora sjok lossnade och föll ned i floden. "Nidafrosts rike närmar sig sitt slut."
   "Kanske det, men hennes ruiner spärrar vår väg", sade Ale och såg sig förtvivlat om. "Om inte..."
   Minn följde hans blick och förstod vad han menade. Stora isflak från glaciären flöt nu fram på floden, som om de också flydde från det sammanfallande väldet. Isen sökte sig till havet, precis som de själva.
   "Den där är stor nog", sade Ale och pekade ut ett väldigt isflak på väg mot dem. "Klarar du av att hoppa ut till det?"
   "Jag tror det", sade Minn och tryckte sitt knyte hårde mot sig. Lyckligtvis var det inte längre lika kallt. "Om du hoppar först."
   Ale sprang upp för floden en bit, tog sats och hoppade. Han landade på fötterna på flaket, halkade till och flaxade med händerna ett ögonblick men lyckades återfå balansen och förblev stadigt stående.
   "Jag tar emot dig!" skrek han åt Minn när flaket närmade sig henne.
   Det var ännu närmare flodstranden nu men Minn tyngdes av sin börda och svärdsskidan gav henne en obalans som hon inte var van vid. Hon andades djupt, tog sats och lät fötterna lämna marken under sig. Med böjda knän, hopkurad kring knytet för att skydda det med sin kropp, landade hon på isflaket. Som väntat landade hon snett och fötterna fick inget fäste så för ett ögonblick fruktade hon att hon skulle glida ned i vattnet. Ale var dock snabbt framme vid hennes sida och räddade henne kvar. Så blev de sittande, Minn på huk och Ale med armarna om henne, under det att isflaket kastade sig fram genom det skummande vattnet.
   "Du kan släppa det nu", viskade Ale försiktigt.
   Minn blinkade med ögonen. Hon höll fortfarande krampaktigt om det inlindade byltet, lika beskyddande som om det varit hennes egen avkomma. Inte ens när hon höll på att ramla i vattnet hade det fallit henne in att släppa taget om det. Närmast motvilligt ställde hon så ned det och vecklade försiktigt upp manteln för att försäkra sig om att plantan var oskadd.
   Cindrasil såg ut att må bra och askan kändes fuktig, som om hon dragit till sig fukt från det isskal som hon var jordad i. Hon skulle säkert klara sig bra.
   Men så tittade Minn närmare på själva ägget. Det hade motstått stöten och dess yta skimrade fortfarande, om än mer matt nu. Dock kunde hon fortfarande skönja hur skuggor spelade över ytan. Det såg ut som skimrande kristaller som virvlade runt och skiftade i vitt, grått och blått. Hon hade sett något liknande förr men var? Det kändes viktigt på något sätt, som om det hörde samman med Rivandurs sista ord till henne.
   Innan de hade lämnat honom hade han fört henne åt sidan, lagt sina knotiga händer på hennes axlar och vänt sina tomma ögon mot hennes, som för att se saker som vanliga ögon inte förmådde.
   "Cindrasil har utkämpat sin kamp", hade han sagt. "Men för Cindas folk återstår ännu många kamper innan Cindarell kan vinnas. Sju är Cindars barn och sju är Cindrasils grenar. Men sju är också fienderna till Cindars barn. Nideld och Nidafrost är bara två av dem. De andra fem återstår att bekämpa, det har Rivandur skådat."
   Hans grepp om hennes axlar hårdnade.
   "Men mer än så har Rivandur skådat. Roten till det onda återstår också att bekämpa så tag er i akt. Värre än fienderna till Cindars barn är fienderna till Cindar själv. Tag er i akt, säger Rivandur, ty den ondskan döljer sig ibland oss."
   Då hade hon inte närmare hunnit reflektera över hans ord men nu kom de åter till henne och hon synade noga ägget, som om det skulle kunna ge henne de svar hon sökte. Men hur mycket hon än försökte tränga närmare sanningen så var det som om den gled undan henne, ungefär som det hade känts i eldbergets inre.
   Till slut gav hon upp och lät sig övermannas av en trötthet. En kort men underbar natt hade följts av en lång och omvälvande dag och nu tog alla intryck och ansträngningar ut sin rätt. Ale bredde ut manteln på isflaket åt dem och hon lät honom villigt lägga sig intill henne och värma henne. Snart sov de båda medan isflaket stilla fortsatte sin färd mot havet.
   När morgonen åter grydde hade de lämnat glaciären långt bakom sig. I stället började ett friskt och grönt landskap bre ut sig längs båda sidor av floden. De karga bergen ersattes av böljande kullar och den livlösa isen av spirande gräs och nyutslagna ängsblommor. Det var som om de hade lagt sig en vinterdag och vaknat en vårdag och Minn andades begärligt in den varma och härliga luften. För en stund tillät hon sig att glömma Cindas långa vinter och drömma sig tillbaka till Cindarells vår.
   Men den stunden varade inte länge. Med ens kände hon kalla kårar längs ryggraden och i ögonvrån skymtade hon hur också Ale ryste till trots den värmande solen. Någonting var fel, fruktansvärt fel.
   ”Paddla in till stranden!” utbrast hon utan att veta varför.
   Ale lydde genast och såg inte ens förvånad ut. Kanske kände han också att något var fel, kanske litade han helt enkelt på henne. Hur det än var så fick han snabbt isflaket så nära stranden att de kunde vada i land. Så fort de fått fast mark under fötterna igen insåg hon vad som var fel. Floden hade plötsligt upphört att skumma och vattenståndet blivit så lågt att man kunde skymta botten. Hade floden stillat sig för att låta dem gå i land eller hade något stoppat dess flöde?
   Hon hann knappt tänka klart tanken förrän floden plötsligt svarade henne med ett rytande. En väldig flodvåg slog in över deras trogna isflak, dränkte det i sina skummande vågor, slog sönder det i små bitar och kastade dem framför sig medan den rasande fortsatte genom den nu för trånga flodfåran. Om de inte hade lämnat isflaket hade bara deras döda kroppar nått ut till havet.
   Flodvågen passerade men rytandet stannade kvar, ja till och med tilltog i styrka. Minn hade ännu inte hämtat sig från överraskningen men Ale grep tag i hennes arm.
   ”Hon kommer!” skrek han.
   Hans ord var lika sanna som Rivandurs hade varit. Nidafrost måste ha återvänt till glaciären bara för att se sitt nästsista ägg förstöras av den gamle sejdaren. Vilket hans slutliga öde hade blivit ville hon inte tänka på. Men varför begav sig Nidafrost nu efter dem? Varför följde hon inte efter Ravgurd och sitt sista ägg? Nå, hon tänkte inte stanna och fråga henne.
   Gräset erbjöd dem bättre fäste än Cindas is och rullande stenar hade gjort och de sprang snabbare än de någonsin hade gjort. Men Ravgurds olycksbådande ord tycktes besannas, de hörde bakom sig hur den väldiga drakormen kom allt närmare och de kände hur själva marken under dem började skaka, och intet på Cinda kunde stoppa henne.
   Plötsligt var det något som fångade Minns uppmärksamhet. Det var som om någon ropat åt henne, trots att hon var säker på att hon inget hört. Likväl var det så övertygande att hon trots deras förtvivlade situation, eller kanske just därför, inte kunde göra annat än att lyda.
   ”Den här vägen!” skrek hon.
   ”Havet är ju hitåt!” protesterade Ale.
   Minn tog dock ingen notis om honom utan följde sin inre röst och Ale hade inget annat att välja på än att följa efter. De sprang in mellan de böljande kullarna, ett fåfängt gömställe mot en best av sådana proportioner som Nidafrost men likväl tvekade inte Minn. Så såg hon den igen.
   På kullen framför dem reste sig den ring av sju resta stenar som de sett tidigare under sin vandring runt Cinda, på vägen till hövding Rial. Den hade inte tyckts besitta några krafter då. Ändå var det den som lockade Minn nu. De rusade upp på kullen och i samma ögonblick som de trädde in mellan stenarna så föll en mörk skugga över dem. Nidafrost hade hunnit ikapp dem.
   Ale drog sitt svärd och vände sig om och Minn gjorde detsamma, hur hopplöst det än tedde sig. De skulle åtminstone möta döden med öppna ögon och tillsammans.
   Nidafrost såg om möjligt ännu mer fasansfull ut nu än när de såg henne första gången. Då hade hennes makes fall uppfyllt henne med raseri. Nu hade hennes egna avkommor tagits från henne. Andedräkten var nu så kall och tung att den långa ringlande ormkroppen tycktes flyga fram på ett vitt moln. Stora issjok satt ännu fast mellan hennes gnistrande fjäll, som om hon i sin vrede slagit sönder halva glaciären innan hon satte efter dem. De isblå ryggfenorna stod rakt upp och bakom henne kastades jord och sten upp i luften av den våldsamt piskande stjärten. Över allt detta höjde sig hennes huvud med ett vidöppet gap, så stort att det skulle ha kunnat sluka hela kullen de stod på, och vilt virvlande ögon, som tycktes få själva solljuset att vika undan. Ögonen stirrade rakt på dem.
   ”Kom igen då!” skrek Ale så tappert han förmådde men svärdet darrade i hans händer och orden förmådde inte överrösta Nidafrosts rytande.
   Men plötsligt så vek den väldiga drakormen undan och fortsatte runt dem i stället. Den väldiga kroppen passerade precis utanför de resta stenarna och snön yrde när pansaret skrapades mot dem men utan att nå innanför ringen. Minn hann inte ens bli förvånad förrän Nidafrost stannade så tvärt att hennes pansarplåtar skallrade och åter vände huvudet mot dem. Varv efter varv ringlade hon sig så runt kullen och tycktes vädra i luften. Till slut sänkte hon huvudet ända ned till marken och blängde rakt mot dem mellan två av de resta stenarna. Hon var så nära att Minn skulle ha kunnat sträcka ut en hand och röra vid henne och de virvlande ögonen tycktes vilja dra med sig dem ut ur ringen. Ändå förblev Nidafrost overksam. Vad var detta? Det var som om hon inte alls såg dem.
   Ale klev närmare Minn och försökte säga något men Minn tystade honom.
   ”Vi är säkra här”, viskade hon.
   Orden var inte hennes men ändå trodde hon på dem. Någonting skyddade dem, någonting som inte ens Nidafrost rådde på. Inte ens hennes kyla förmådde tränga in till dem. Utanför ringen hade marken redan täckts av snö och is men innanför var det fortfarande varmt. Minn blev så säker på sin sak att hon till och med dristade sig att blicka in i Nidafrosts ögon, in i djupet bortom de malströmmar som ännu härjade på deras ytor.
   Först såg hon bara ett bottenlöst hål. Där fanns inget av den vrede eller sorg som tycktes förtära den väldiga drakormen och heller inget av den styrka hon besatt eller de svagheter som skulle kunna fälla henne. Bara ingenting.
   Men så kom till henne gradvis insikten om vad hon egentligen såg. Här fanns ingen värme, ingen godhet, inga känslor, nej ingenting av det som hennes alvblod normalt tillät henne att se hos andra. Nidafrost var helt enkelt frånvaron av allt detta. Nidafrost var inte härskarinna över köldens element, hon var det som återstod när alla andra element avlägsnats, när Cindar tagit sin hand från ön. På denna plats däremot var alla de sju elementen ännu starka. Kanske var det därför som de var skyddade från Nidafrost här.
   Hade inte hövding Rial berättat om de gamla mager som en gång skapat denna plats? Hade han inte berättat om hur de sökt frammana och nyttja krafterna från De Sju, de gamla gudar vars krafter Cindar byggt upp världen av? Magerna besegrades av drakarna och deras kunskaper föll i glömska men tänk om de verkligen lyckades i sitt uppsåt? Tänk om de gamla makerna verkligen fann De Sjus sanna namn utan att förstå det? Tänk om De Sjus krafter ännu väntade här på någon med förmågan att förstå dem. Någon som Minn...
   Tanken hade inte mer än uppstått hos henne förrän hon fick ett infall och vände sig om, mot stenbordet i ringens mitt. För ett ögonblick tyckte hon att några av runorna på dess yta skimrade och att hon kunde uttyda ett par ord. Orden var ”följ oss”. I samma stund återkom den känsla hon känt i Nidelds berg, känslan av något ondskefullt som sökte ta plats i det tomrum som Cindar lämnat efter sig, men den här gången mycket närmare, mycket klarare, mycket mer bekant...
   ”Ja”, svarade hon och vände sig åter mot Nidafrost.

22. Rivas siste konung

   ”Det kommer alltid en tid när barnen måste lämna sitt hus och sina föräldrar. Vet dock att det inte är en gammal tid som slutar utan en ny tid som börjar.”

   Cindars ord, kap 5, tal 1

   Ales blick vandrade osäkert mellan Minn och Nidafrost, mellan den kvinna han älskade som man och den best han hatade som cindarier. Nidafrost befann sig inom räckhåll för hans svärd men Minn hade med sina ord hejdat hans hand. Varför? Svärdet hade lärt honom att först invänta rätt tillfälle och sedan slå till med all kraft. Så hade det tagit sitt första liv i hans händer när den falske munken Triotor kastat sig mot honom, så hade det funnit sig till rätta i hans händer såväl till fots i dvärgstaden Djupeklyfts salar som till hästs på slätterna utanför det belägrade Tann och så hade det inte minst fällt den till synes oövervinnerlige Nideld. Så varför vänta nu på ett tillfälle som kanske aldrig skulle återkomma?
   Svettdroppar rann utför pannan medan han övervägde sina alternativ. Trots den kyla som den väldiga isdraken måste utstråla så fick spänningen honom att känna sig varmare än någonsin. Det var Seren den store som öppnat den väg till Nidelds kött som svärdet sedan återvänt till, nu i hans hand. Det var hans hugg som fläkt upp ett hål i det annars så ogenomträngliga pansaret och det var hans hugg som sårat draken såväl till kropp som till själ. Det var Seren den store som ingett Nideld en rädsla för människorna och för döden. Ale hade bara tagit vid där den gamle folkhjälten slutat och fullbordat hans dåd.
   Men hade Seren den store någonsin mött Nidafrost? Hade Seren den stores svärd någonsin trängt genom hennes pansar och nått hennes kött? Eller skulle Ale bli först på denna farliga väg?
   Han tvingade sin blick mot det vidunderliga huvud som med alla sinnen ännu tycktes söka dem. De väldiga ögonen spanade genom den vita frostdimman, de spetsiga öronen darrade känsligt i luften, ur de enorma näsborrarna ekade det obehagliga sniffandet och längs marken kröp den långa kluvna tungan fram likt en orm. Hon skulle upptäcka dem när som helst nu.
   Ale skulle kunna rusa in under halsen på henne, utom räckhåll för hennes käftar och med några ögonblick på sig att hitta en svag punkt i hennes pansar. Men om där inte fanns någon? Då skulle hon kunna krossa honom med sin blotta tyngd. Kanske säkrare då att hoppa upp på hennes rygg? Då skulle hon kanske inte ens känna var han var någonstans förrän det dräpande hugget föll. Men hennes pansar föreföll ännu kraftigare på ovansidan och tänk om han inte ens överlevde den kalla kroppens beröring? Ett gemensamt utfall mot ögonen då? Han skulle kanske kunna förblinda henne på ena ögat och Minn på det andra. Förvisso skulle hennes andra sinnen kanske räcka för att hitta dem, om de inte innan dess krossats av de våldsamma smärtryckningar som måste följa på en sådan attack. Likväl var det kanske den enda chansen, om inte för dem så åtminstone för alla dem som i detta nu flydde från Cinda.
   ”Ja”, sade Minn som om hon hade läst hans tankar och det avgjorde saken. Han höjde sitt svärd och...
   Men Tölding fick aldrig möta Nidafrost. Plötsligt så slängde Nidafrost upp huvudet och vände det bort från dem. Ett ohyggligt vrål utstöttes ur hennes käftar, ett vrål liknande det som de hört på glaciären, men så mycket starkare nu och med betydligt mer vrede än sorg i sig. Ur alla de fruktansvärda eder som utslungades kunde blott ett enda ord urskiljas. Det ordet var Ravgurd.
   ”Nej!” skrek Minn. ”Försvinn inte! Försvinn inte utan att säga namnet!”
   "Hon sa Ravgurd”, svarade Ale. ”Ravgurd måste ha lämnat glaciären med hennes sista ägg. Nu kan vi fly.” Men Minn lät sig inte lugnas.
   ”Jag flyr inte längre!” fortsatte hon att skrika. ”Jag vet vem du är!”
   Hon var alldeles röd i ansiktet och när Ale försökte gripa tag i henne för att lugna henne så slogs han av den hetta som utstrålade från hennes kropp. Vad hade upprört henne så? Men innan han hann göra något så föll nya skuggor över dem. Han tittade upp och såg till sin fasa hur drakar började uppfylla himlen ovanför dem. Hade de kallats hit av Nidafrosts vrål?
   Ale släppte taget om Minn och grep om sitt svärd med kallsvettiga händer. De här drakarna var inte större än de människohöga drakar som våldgästat Ravgurd under deras första besök vid hans hov och han var förvissad om att han skulle kunna bekämpa en eller två av dem. Men de som nu var på väg mot dem uppgick till över dussinet och än fler var på väg söderifrån. Skulle de överleva mötet med Nidafrost bara för att dö för hennes simpla lakejer?
   ”Vi kan inte fly längre”, konstaterade han sardoniskt.
   ”Låt dem komma”, svarade Minn oväntat med ett lugn som var nästan mer skrämmande än hennes utbrott nyss.
   All färg hade försvunnit från hennes ansikte och det vilade något uppgivet över henne. Utan ett ord klev hon ut ur stenringen och blickade upp mot himlen. Vinddraget från de annalkande drakarnas vingar fick hennes hår och klädnad att fladdra och hon såg så värnlös och sårbar ut där hon stod.
   ”Dra ditt svärd åtminstone”, bad Ale och sprang upp till hennes sida.
   ”Låt dem komma”, upprepade hon bara.
   Den första draken slog ned alldeles intill dem och närmade sig med ett hotfullt morrande. Små eldslågor slog ut ur dess näsborrar och när de dreglande käftarna vidgades blottades rader av vassa tänder. Ale gjorde en ansats att gå draken till mötes då Minn med frånvarande min höjde sin arm. Sedan hände något märkligt.
   Draken stannade plötsligt upp och morrandet övergick i ett gnyende läte. Käftarna fortsatte dock att vidgas så att underkäken närmade sig halsen medan överkäken tvingade huvudet uppåt och bakåt. Ale sänkte häpet sitt svärd medan han åsåg hur draken förtvivlat klöste sig själv under det att huvudet fortsatte att pressas bakåt tills det nådde nacken. Från draken kom nu bara ett gurglande läte som blandades med det obehagliga ljudet av senor som brast och ben som knäcktes. Med ett ljud som av en vattenfylld skinnsäck som sprängs slog plötsligt en kaskad av blod upp ur halsen och kroppen föll orörlig till marken och blev liggande.
   Två andra drakar skrek ut sin ilska mot dem och störtade ned. Ale hann dock inte mer än vända sig mot det nya hotet förrän den första draken exploderade i ett eldmoln i luften medan den andra drakens skinn tycktes fläkas ut och in tills bara en köttig massa återstod som slappt föll till marken. Förskräckt vände han sig mot Minn som fortfarande stod bredvid honom med ett uttryckslöst ansikte.
   ”Nu går vi”, sade hon kort.
   Ale stapplade med som i en dröm. Minn bar Cindrasil i ett fast grepp medan Tölding återvänt till sin skida med oförrättat värv. Närhelst en drake närmade sig så drabbades den av en ond bråd död, den ena mer fasansfull än den andra. Ibland höjde Minn en hand när de närmade sig, ibland bevärdigade hon dem inte ens med en blick. Ändå var han övertygad om att det var hon allena som låg bakom detta. Han visste inte om han skulle vara mest rädd för drakarna eller för henne.
   Till slut upphörde drakarna att komma och återvände söderut. Minns steg blev nu kortare och då och då snubblade hon till.
   ”Hjälp mig”, viskade hon. ”Jag är så trött.”
   Ale tog Cindrasil under ena armen och stöttade Minn med den andra. Lika varm som hon varit borta vid stenringen, lika kall var hon nu, och Ales tidigare rädsla för henne ersattes nu av oro. Sålunda släpade de sig vidare österut medan skuggorna blev längre och de grönskande kullarna långsamt försvann bakom dem.
   Till slut orkade Minn inte gå längre och de tvingades slå läger. Minn hann inte mer än lägga sig förrän hon föll i en djup sömn. Ale satte sig intill henne och begrundade länge hennes fridfulla ansikte tills tröttheten övermannade också honom. Långt borta i väster hördes Nidafrost än en gång ryta, nu mer uppgivet än tidigare och utan att väcka vare sig Ale eller Minn.
   Solens första strålar väckte Ale med ett ryck. Han satte sig hastigt upp och såg sig om med handen beredd vid svärdsfästet. Drakarna hade fortsatt förfölja honom i drömmarna och han fruktade att än en gång se himlen fyllas av deras bevingade kroppar. Men inga drakar hade stört dem under natten och inga visade sig heller nu. I stället bredde ett dystert och dammigt stenlandskap ut sig så långt ögat kunde nå. De var tillbaka på den slätt där brinnande stenar från det fjärran eldberget fallit ned över dem!
   Men den här gången var eldberget tyst och ingen rök steg längre upp från det. Kanske hade det till slut somnat, kanske hade Nidafrost i sitt raseri tystat det för gott. Ale såg det som ett gott tecken och hans begynnande fruktan övergick i hopp. Nu kunde det inte vara långt kvar till stranden, den strand där de först satt sin fot på Cinda för vad som kändes som en evighet sedan.
   Bredvid honom började också Minn att vakna. I hennes ansikte fanns inte längre några spår av gårdagens händelser och han valde att heller inte beröra dem. Än var de inte säkra så det var bäst att lämna både Nidafrost och drakar så långt bakom sig som möjligt.
   Ingenting störde deras sista vandring över Cinda. När de först passerat här hade de brinnande stenarna från himlen drivit dem vilse men nu lyste solen från en klar himmel och tillät dem att orientera sig. Det var som om ön till slut förlikat sig med deras flykt och inte längre ämnade hindra dem. Till slut kunde de kliva upp på en ås, kanske samma ås som Nidafrost rasat över den första gången de såg henne, och blicka ut över det vidsträckta havet. Lika mycket som de hade avskytt denna syn under deras ändlösa färd från Cindarell, lika mycket välkomnade de den nu.
   Borta vid horisonten kunde flera små fartyg av olika slag skymtas, fartyg överlastade med män, kvinnor och barn som lyckats fly. Så många hade åtminstone nåtts av deras varning i tid. Hur många som låg kvar på stranden och aldrig skulle komma att lämna Cinda vågade Ale inte tänka på.
   Ett fartyg, en liten skinnkanot, låg dock ännu uppdragen på stranden och från den ledde två par fotspår bort till den isstod som ännu utgjorde den stackars Cihrinds sista viloplats. Den forne allfadern var dock inte ensam, intill honom stod två välbekanta personer.
   ”Ravlaug! Rynja” utbrast Ale när han igenkände Rivas kung och drottning. De hade också överlevt.
   Ale och Minn sprang kungaparet till mötes och de gick inte att ta miste på den glädje alla kände över att få återse varandra efter alla vedermödor. Men till slut måste den oundvikliga frågan komma.
   ”Var är min son?” frågade kungen.
   Både Ale och Minn slog ned blicken.
   ”Du bär hans svärd”, fortsatte han. ”Ni har träffat honom. Var är han nu?”
   ”Vi skildes åt”, svarade Ale till slut. ”Han gav mig Tölding på det att vi skulle rädda Cindrasil. Själv tog han Tynning och begav sig västerut.”
   Kungen sken upp vid Ales ord.
   ”Siade jag inte att Tynning skulle utföra dåd och dåd har Tynning utfört i min sons hand. Låt berättas om dådet.”
   Ale tvekade.
   ”Jag hörde Nidafrost i vrede ropa ut hans namn över hela Cinda”, framhärdade Ravlaug. ”Hur utmanade Cindarells blivande konung cindariernas svurne fiende?”
   ”Hans önskan var att tysta ord skulle berätta om hans dåd”, klämde Ale ur sig till slut.
   ”Är min konung säker på att detta dåd må berättas?” avbröt Rynja, som under tiden tagit emot Cindrasil ur Minns hand. Ravlaug gav henne en bestämd blick.
   ”Tysta ord är snara att dö. Låt berättas om dådet.”
   Rynja sänkte huvudet.
   ”Detta är vår sons mantel”, sade hon sorgset. ”Ni träffade vår son på samma plats som ni fann mantelns innehåll, inte sant?”
   Ravlaug kom av sig fullständigt. Med likblekt ansikte följde han sin makas rörelser medan hon långsamt vecklade upp Ravgurds mantel. När så det heliga trädet Cindrasil och det som återstod av Nidafrosts ägg uppenbarades ryggade han tillbaka och kippade efter andan.
   ”Låt... berättas... om … dådet”, framhärdade han med bruten stämma.
   ”Vi träffade Ravgurd på glaciären”, medgav Ale utan att förmå sig möta konungens blick. ”Det var honom vi förföljde.”
   Ravlaug tog ett djupt andetag och lyfte sin högra hand. Cindarells kungliga signetring satt ännu på hans finger och lyste ikapp med skymningssolen.
   ”Cindarells rättmätige härskare allena kan trä ringen på sitt finger, alla andra straffas av Cindar med ögonblicklig död”, mumlade han. ”För alltid förverkad är Rivas rätt till Cindarells tron. För alltid vanärad är ätten Riva.”
   ”Din son har sonat sitt illdåd och gett sitt liv för att rädda sitt folk”, invände Ale. ”Ringen och svärdet tillhör nu dig.”
   Ale räckte fram Tölding till Ravlaug med hjaltet först men kungen bara stirrade på honom med tom blick.
   ”För Cindarell, tag emot svärdet och led oss till Cindarell”, bad han och knäföll. ”Min konung”, tillade han.
   Utan ett ord tog Ravlaug emot svärdet, vände dem alla ryggen och vandrade med tunga steg bort mot Cihrinds isstod. Inför den gick han ned på knä, stack svärdet i marken och lade ringen bredvid. Så försjönk han i en from bön som ingen vågade gå fram och störa.
   När han åter reste sig och vände huvudet mot dem så var hans ögon röda av tårar.
   ”Förlåt mig, min maka, förlåt mig, alla”, stammade han fram.
   Till sin fasa såg Ale att Tölding inte var nedstucket i marken med spetsen nedåt utan uppåt. Sedan kastade sig Rivas siste konung på sitt svärd.

23. Epilog

   ”Ondska må finnas överallt omkring er. Evig är blott den ondska vars frön tillåts sprida sig och slå rot. Låt därför godheten bli ert vapen mot ondskan.”

   Cindars ord, kap 5, tal 5

   Nidafrost såg sig om. Varhelst hennes blick sökte sig så fann den bara is och åter is. Sönderslagna till grus och täckta av is var de en gång så höga bergen. Tyst och full av snö var den förr så blåsiga och fuktiga luften. Stilla och frusna var de fordom så rullande vågorna. För gott hade Cindas eld tystnat. Blott isen härskade över Cinda, blott Nidafrost härskade över Cinda. Hon hade segrat. Men det var en seger utan värde.
   Det enda som var förskonat från hennes is var den ö som människorna kallat Grå Damen, den ö som springfloden spärrat in henne på och hindrat henne från att ta ut sin hämnd på människorna, ty dit ville hon inte gå. En enda man hade funnits kvar där och han hade undgått hennes hämnd genom att kasta sig på sitt eget svärd. Hennes sista ägg hade han tagit med sig i döden och för alltid förnekat henne avkommor.
   Runt omkring henne låg resterna av de en gång så talrika mindre drakarna. Förtorkade fjäll, avgnagda ben och kranier, sönderslagna i vrede. Hungern rev i hennes mage men ingenstans fanns längre någon föda att tillgå, varken för henne eller för några nya ägg. Nidafrost var döende.
   Hon uppgav ett sista förtvivlat rytande som fick isen omkring henne att skallra men som ingen levande varelse längre kunde höra. Sedan tystnade hon för alltid.


   Men långt därifrån, på en helt annan plats och från en helt annan varelse, kom ändå ett svar, ett utrop lika förtvivlat som den döende isdrakens sista suck.
   ”Herre, vad står på?”
   ”En känsla... en känsla som jag inte känt på länge... inte sedan...”
   Han såg sig om, som om han nyss vaknat ur en mardröm, hur orimligt det än verkade. Kunde han ha misstagit sig? Nej, det var omöjligt! Men hur kunde han då ha undgått att förutse detta? Det var minst lika omöjligt!
   Flera av de kåpklädda tjänarna trädde nu in i rummet.
   ”Herre”, dristade sig sig en av dem att säga. ”Den första av de sju kedjorna har brustit.”
   ”Det har skett som inte kunde ske”, mumlade en annan. ”Starkare än vi trodde är våra fiender”.
   ”Och starkare blir de för varje kedja som brister”, inföll en tredje.
   ”Fel var det ett släppa lös de sju krafterna”, sade den första av tjänarna. ”De kommer att vändas mot oss. Vredgade är De Sju och vredgad kommer Den Ende att bli.”
   Blott den femte och sjätte tjänaren hade vett att förbli tysta.
   ”Allting fortsätter enligt min plan”, replikerade han kallt och med återvunnen fattning. ”Den kedja som brister kan svingas som piska. Den piska som svingas kan leda massorna. Den väg massorna leds på slutar hos oss. Låt deras styrka uppgå i vår styrka. Låt oss välkomna dem.”
   Nu nickade den femte och sjätte tjänaren instämmande. De hade förstått och det var tid att låta också de andra förstå.
   ”Men De Sju och Den Ende då?” framhärdade den förste tjänaren. ”Vi kan inte sätta oss upp mot dem.”
   ”Också du kommer att förstå”, avslutade han diskussionen.


Cindarellkrönikan fortsätter i boken Dareions gryning


-->

Hemsidan har fått 180325 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





000webhost logo