Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Svärdets vår

2014-02-02

Svärdets vår är den sjunde delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell och jag kommer att publicera ett kapitel varannan vecka. Svärdets vår tar vid där Drakens vinter slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Svärdets vår
Sjunde delen av Cindarellkrönikan

Prolog

   “Av de sju elementen är vår värld sammanfogad men ovilliga att sammanfogas är elementen. Våldsamma blir kollisionerna när tryckande hetta möter isande kyla, när torr luft fylls av fuktigt regn eller när ljusa blixtar skär genom nattens mörker, så våldsamma att ljudet därav hörs över när och fjärran. Dylika fenomen benämna vi åska.”

   Ur samlingen Cindarelle naturalis, utgiven av Serena lärdes akademi

   Svärdet glittrade ikapp med de blanka isväggarna och dess skugga kastades mångfalt tillbaka i labyrinten bakom honom. Blodet på eggen hade redan börjat bli torrt och mörkt men ehuru det färgat svärdet ända ned till hjaltet så kunde det inte dölja den gyllene metall som svärdet var smitt av. Inte heller vägde svärdet tungt i sin bärares unga hand, trots det stora dåd som det redan utfört och de många dåd som ännu återstod det. Det var snarare med en lekfull lätthet som det svingades och varje rörelse åtföljdes av ett hånfullt skratt.
   ”Är du rädd för isen, din gamla askhög?” skrattade ynglingen. ”Har din eld slocknat?”
   Ett rasande vrål som fick isen runt omkring honom att skallra svarade men han bara fortsatte att skratta.
   ”Eller fruktar du att få ett nytt hål i ditt torra skinn, hängbuk där?”
   Ynglingen följde upp förolämpningen med en svärdsdans och lyssnade sedan till ljudet av eldkvasten som fåfängt spyddes ut mot hans spegelbild långt bakom honom. Ljudet följdes omedelbart av fräsanden, såväl av is som smälte och gick upp i rök som av en nu ännu blötare och argare fiende.
   ”Blev misse våt?” ropade ynglingen med förställd röst. ”Vill hon inte leka mer? Än bjuder Tölding upp till dans.”
   Han skulle just till att påbörja en ny svärdsdans då han plötsligt hejdade sig. Hans spegelbild var inte längre ensam, där var också en kvinnas återkastning.
   ”Har du inte roat dig tillräckligt än?” sade en avmätt röst som omedelbart tog leklynnet ur honom.
   ”Inte förrän mitt svärd har hämnats min fader”, svarade han allvarligt.
   ”Hämnden förblir blott din hämnd. Den ger varken din fader livet åter eller ditt folk en ny framtid.”
   ”Vad man vore jag om jag lämnade min fader ohämnad?” utbrast ynglingen förtvivlat. ”Hur skulle jag kunna axla hans mantel eller ens se mina fränder i ögonen? Jag kan inte följa med er. Jag kan inte lämna mitt land.”
   ”Är du då hellre hövding över de döda än över de levande?” replikerade kvinnan med en fnysning men fortsatte sedan i mjukare ton. ”Ditt folk behöver dig”, sade hon. ”Det var din faders önskan att leda vårt folk bort från vårt förbannade land och till vårt förlovade land. Blott genom dig kan hans önskan leva vidare, blott genom dig kan den uppfyllas. Jag ber dig inte följa oss, jag ber dig leda oss.”
   Han kunde inte undgå att beröras av hennes ord och teg, stilla och tvekande. Kvinnan närmade sig försiktigt och fattade varsamt hans hand.
   ”Ditt folk behöver dig”, upprepade hon. ”Och det gör jag också”, tillade hon viskande.
   Hans hand svarade hennes.
   ”Må så ske”, suckade han. ”En man kan inte undfly sitt öde.”
   ”Så icke heller en kvinna. Skeppen står redo och din fars kropp har förts ombord. Låt oss nu lämna denna plats. Jag fruktar att än mer ondskefulla prövningar väntar vårt arma fosterland.”
   De skulle just till att ge sig av då en våldsam jordstöt skakade grottan och ynglingen drog åter sitt svärd.
   ”Var det han?” frågade han med sinnena på helspänn men kvinnan skakade bara på huvudet.
   ”Nej”, svarade hon. ”Jag tror att det var något ännu värre. Låt oss icke töva längre.”
   De rusade genom isgångarna åtföljda av ett kallt och olycksbådande vindsdrag. Runt omkring dem skrek och gnällde isen och det var som om väggarna sökte stänga dem inne, som om själva jökeln höll på att vakna till liv.
   I samma ögonblick som de kom ut så föll ismassorna ihop bakom dem men trots det var det som om själva isen började höja sig. Någonting dolde sig där inne, någonting än större än hans faders bane, och detta någonting var nu på väg ut. Handen återvände instinktivt till svärdsfästet men föll sedan slapp till sidan, som om den insåg det meningslösa i att bekämpa denna nya och okända fasa. I stället snörde de snabbt på sig sina skidor och kastade sig utför branten som om döden själv var dem i hälarna.
   Sent omsider kunde de återförenas med sina fränder på stranden och kliva på det sista skeppet att lämna deras hem. Väl ute på havet kastade de en sista blick bakåt och blev varse hur den svarta röken som vällde upp från berget började blandas med en vit rök som rullade nedför sluttningarna. Rysande vände de sina blickar österut i stället, mot den uppåtgående solen.
   ”Det blir en vacker gryning”, anmärkte han stilla.
   ”Ja”, svarade hon. ”En vacker gryning för oss alla.”
   De höll ömt om varandra och sade ingenting mer ty ord var nu överflödiga. Vad emellertid ingen människa hörde var de ödesdigra ord som yttrades på berget bakom dem.
   ”Dyrt ska han få gälda det sår han åsamkat mig”, sade en röst som sprakade likt en eld. ”När det har läkt ska jag jaga honom och hans efterkommande till världens ände. Vem han än är så ska han inte undslippa min vrede.”
   ”Tygla din otålighet”, svarade en raspig röst som av isberg som pressas mot varandra. ”Han har blott ett liv att gälda men hans svärd kan ta en större gäld än så. Sitt eget namn behöll han men sitt svärds namn släppte han oförsiktigt ifrån sig. Hör så min förbannelse. Varje fiende som Töldings bärare fäller ska följas av en vän. Varje liv som bärarens mandom tänder ska släcka den älskades liv. Så ska varje segers sötma följas av bitter eftersmak och varje segers glädje tillintetgöras av sorg. Så lyder min förbannelse som Tölding ska bringa sin bärare intill den dag dess metall åter slukas av marken.”

1. Famn av is

   ”Min borg är mitt hem.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   De vandrade genom ett härjat och förött landskap. Marken de beträdde var kal och fruktlös och täckt av skarpa stenar vars kanter trängde genom deras skodon så att varje steg smärtade. På deras högra sida kastade sig vilda vågor mot branta klippor och på deras vänstra sida reste sig höga och skrovliga bergssidor. I fjärran otillgängliga skrevor kunde gröna fläckar skönjas där ensamma får gick och betade men i övrigt tycktes såväl växter som djur sällsynta på denna ö. Det var ett döende landskap, ett landskap där livet tycktes ha flytt men döden ännu inte bemödat sig göra slut på lidandet. Var detta cindariernas stolta urhem? Var detta det mytomspunna Cinda?
   Ale och Minn gick längst bak i ledet. Tillsammans bar de den lilla kista med Cindarells kungliga signetring och Cindars nedtecknade ord som allfader Cindahrind anförtrott dem före sin död. Framför dem skred de okända männen framåt med stolt och oberörd hållning. Deras steg föll tungt till marken trots att endast enkla skinnstövlar skyddade deras fötter och deras fårskinnsmantlar slog i den hårda vinden utan att de brydde sig om att svepa dem tätare om sig. Det var som om inga av de fruktansvärda händelserna som de lämnade bakom sig någonsin ägt rum. Som om drakormen Nideld aldrig fällts, som om drakormen Nidafrost aldrig hotat dem, som om gamle snälle Cihrind aldrig gett sitt liv för att rädda dem alla.
   Vilka var de egentligen? De hade inte presenterat sig utan bara vänt sig om och återvänt längs den väg de kommit. Inte med några som helst åtbörder hade de tecknat åt Ale och Minn att följa med dem men de hade heller inte rest några invändningar mot det. Utöver de gåtfulla orden om att Ale och Minn hade dröjt länge så hade de inte yttrat någonting över huvud taget. Till slut kunde Minn inte längre tiga.
   ”Jag tar inte ett steg till förrän ni säger något!” utbrast hon och stannade.
   Anföraren ryckte först till vid hennes ord men fortsatte sedan som om ingenting hänt. Ale försökte lugna Minn men förgäves.
   ”Ni har inte sagt var ni kommer ifrån eller vart vi ska. Ni har inte ens sagt era namn. Varför ska vi då följa med er?”
   Den här gången stannade verkligen anföraren och vände sig om. Hans barska ansikte var lika uttryckslöst som tidigare men pannan var rynkad, som om Minns ord förbryllat honom något.
   ”Det synes mig att man bortom haven frågar först och svarar sedan”, yttrade han lakoniskt och skakade på huvudet.
   Hans nedlåtande svar fick Minn att knyta nävarna av ilska men innan hon hann gå i svaromål trädde Ale emellan dem.
   ”Vi ber om tillgift om vi har förolämpat er”, sade han så förbindligt som han bara förmådde. ”Våra namn är Alemon och Minnea och vi kommer från Cindarell.”
   Om något så gjorde hans försök dock bara situationen värre.
   ”Lättvindigt låter detta Cindarells män och kvinnor sina namn fara.”
   Därefter vände han sig åter om, som om ytterligare meningsutbyten vore överflödiga, och fortsatte framåt.
   ”Vi har nog inget annat val än att följa med”, viskade Ale. ”Det verkar inte som om han kommer att tala förrän han själv vill det.”
   ”Men kan vi verkligen lita på dem?” frågade Minn med en röst som ännu darrade av vrede. ”Vi vet ju inte vilka de är. Tänk om de leder oss in i en fälla.”
   ”De hade kunnat utlämna oss till den där drakormen men gjorde det inte, trots att deras egna liv stod på spel. Om de skyddade oss då, varför skulle de vilja skada oss nu?”
   Minn nickade motvilligt.
   ”De kunde väl åtminstone visa lite hyfs”, muttrade hon.
   ”Kanske tycker de detsamma om oss? Vi kanske ska vara försiktiga med vad vi säger och gör så att vi inte själva brister i aktning.”
   Minn svarade med en fnysning men återupptog åtminstone vandringen.
   Deras färd ledde nu bort från den steniga stranden och upp bland kullarna och bergen. Över höga krön och genom trånga dalgångar fortsatte de så. Vägen de följde var inte mycket mer än en upptrampad stig, ofta genombruten av rännilar av smältvatten, men inte heller det hindrade de tysta männens tunga steg. Att deras fötter blev blöta och mantlar leriga tycktes inte alls bekomma dem. Ale fick en känsla av att de skred fram lika stolt som Cindarells herremän brukade göra i sina stora salar.
   Nu framträdde också de första tecknen på bebyggelse. De gröna fläckarna i marken blev talrikare och fårhjordarna som betade på dem större. Vita rökslingor uppsteg på flera platser ur marken och när han tittade närmare kunde han urskilja ingångar till jordhålor. De gräsbevuxna taken hade sedan länge växt samman med de omgivande markerna och hade det inte varit för röken hade han aldrig upptäckt dem.
   Här rörde sig också andra människor, lika enkelt klädda som deras följeslagare och med samma stolta hållning. Av de barn de passerade fick Ale och Minn enstaka nyfikna blickar men de äldre såg inte ens åt deras håll. Däremot hälsade de korthugget men vördnadsfullt på deras anförare. Ales nyfikenhet stegrades men han lade band på den och ställde inga frågor.
   Till slut nådde de ett krön varifrån de hade milsvid utsikt över omgivningarna. I väster kunde de i fjärran skymta ett högt berg som de igenkände som det berg varifrån den eldsprutande draken kommit och en tjock svart rök uppsteg ännu från dess topp. Österut rasade det våldsamma havet varifrån de själva kommit och stora höga vågor kastade sig mot klipporna som i ett outtröttligt försök att nöta ned dem.
   Men mellan dessa båda platser, så vilda och så fulla med obehagliga minnen, så möttes hav och land i en lugn och stillsam omfamning. Nedanför deras fötter skar en mjuk bukt in i landmassan där havets vågor kom till ro. Stranden var mindre stenig och klipporna mindre branta och lika övergiven som ön dittills tett sig, lika rik och myllrande tedde den sig nu.
   Längs bukten låg enkla små långhus uppradade och mellan dem rörde sig såväl människor som djur fram och tillbaka. Deras egen väg fortsatte runt hela bukten och ju djupare in den nådde, desto tätare blev bebyggelsen. Allra längst in i bukten delade sig vägen i en nordlig del som fortsatte runt bukten och en västlig del som slingrade sig genom en dalgång och upp mot bergen. Först nu stannade deras anförare och med en svepande gest mot bebyggelsen talade han till dem.
   ”Välkomna till Riva stad och slott”, sade han med stolthet i rösten.
   ”Var?” undslapp det Ale.
   ”Innanför dess trygga murar må vi språka”, fortsatte anföraren, nu med ett skarpare tonfall.
   Ale rodnade. Först nu insåg han att det runt den korsning där de tre vägarna möttes hade kastats upp en rund jordvall. Innanför denna vall var husen längre och den vita rök som uppsteg från dem var tyngre och tätare. Längst av alla hus var det som låg vid korsningen där den ena kortsidan vette mot landsvägen och den andra sträckte sig ända bort till vattnet.
   ”Vi kanske ska vara försiktiga med vad vi säger och gör så att vi inte själva brister i aktning”, härmade Minn spefullt i hans öra.
   Ale grymtade men kunde ändå inte låta bli att undra hur den lilla ansamlingen hus kunde kallas stad, än mindre hur den låga jordvallen skulle kunna hålla en fiende som Nidafrost ute. Själva slottet var dessutom inte större än ett vanligt värdshus i Cindarell. Han fann det dock klokast att hålla sina tankar för sig själv den här gången och de fortsatte så under tystnad mot Riva slott.
   Inte blev det bättre när de kom närmare. Husen visade sig vara byggda av sten, inte de uthuggna stenblock som Cindarells finare hus var uppförda av utan vanliga klippblock, staplade på varandra och nödtorftigt tätade med mossa. Dörrar och fönster skyldes blott av djurhudar och taken bestod inte av något annat än enkel torv. Några skorstenar syntes inte till utan det var från husgrunderna som den märkliga vita röken rullade fram.
   Stadsborna, om man nu kunde kalla invånarna så, bemötte dem mestadels med samma korthuggna vördnad som deras fränder inåt land hade gjort. Några dristade sig dock att tilltala dem.
   ”Än biter Tölding”, konstaterade någon och fick en jakande grymtning till svar.
   ”Stäckt är så elden”, yttrade en annan och lät sig nöja med den nickning han fick tillbaka.
   ”Men havet är inte mindre”, muttrade en tredje
   ”Inte heller är det större”, svarade nu deras anförare men längre än så blev inte något samtal.
   ”Deras långa, mörka vinterkvällar måste verkligen vara muntra”, kommenterade Minn syrligt.
   Ale kunde bara rycka på axlarna. Jämfört med dessa fåordiga människor tedde sig de korthuggna dvärgarna pratsamma och alvernas gåtfulla tal som ett under av klarhet. Var Rivas stam verkligen deras fränder?
   Det hade börjat skymma när de nådde jordvallens öppning. De fortsatte genom den och följde vägen ända in till befästningens mitt, där de två andra vägarna mötte upp. Den långa slottsbyggnad de sett på sin väg ned var byggd på samma enkla vis som stadens övriga byggnader och utmärkte sig inte mer än genom sin storlek. Var detta alltså Cindas motsvarighet till Serenas ståtliga slott hemma i Cindarell? Hur kunde de olika stammarnas öden ha fallit så olika sedan de skilts åt för så länge sedan?
   ”Träden I in i Rivas slott”, sade anföraren och det gick inte att ta miste på den stolthet varmed han bjöd dem in. ”Mitt hem är ert hem.”
   Ale stelnade till. Var slottet hans hem? Var deras anförare Cindas konung? Ingen kung i Cindarell, eller någon adelsman heller för den delen, skulle någonsin nedlåta sig till att lämna sitt hem och i egen person ta emot sina gäster. Varför visade han dem en sådan ära?
   Men inte heller hade någon i Cindarell uppvisat en sådan stolthet och värdighet som den här mannen. Ale insåg med ens att hur illa han än var klädd och hur nedgånget hans hem än var så betydde det yttre ingenting. Den här mannens kungavärdighet satt inte i några kläder eller murar, den fanns inom honom. Vilka olyckor som än hade drabbat honom och skulle komma att drabba honom så skulle kungavärdigheten vara det sista som lämnade honom.
   Hugskottet fick honom att underdånigt buga sig och till hans lättnad följde Minn hans exempel och neg. Kungen tillät sig ett flyktigt leende och tecknade sedan åt dem att kliva in före honom.
   De klev in genom en öppning i husets långsida och det tog sedan ett tag för deras ögon att vänja sig vid dunklet där inne. De hade kommit in i en långsmal sal som upptog nästan hela husets inre. Mittemot dem fanns ännu en ingång medan kortändorna var avskilda genom upphängda, hopsydda djurhudar. Från den ena kortändan hördes bräkanden från några tackor och från den andra slamret av kokkärl.
   Själva salen dominerades av ett stort grovhugget stenbord omgivet av runda stenar som av allt att döma tjänade som stolar. Sidorna upptogs av rader av stenbänkar täckta av fårskinn. Det var fuktigt och disigt i salen, som om den vilade i en dimma.
   Ale och Minn blev stående i öppningen, osäkra på vad de skulle ta sig till härnäst, då en rakryggad och högbarmad kvinna med långt flätat hår skred in från ena kortsidan. Hennes klänning var blott av grov och enkelt skuren lin men längs armar och bål löpte vackert tvinnade snören som framhävde hennes ännu yppiga former. Bakom henne följde två andra kvinnor med böjda huvuden och iförda liknande, om än enklare, klädnader.
   ”Mannen bjuder in gäster raskare än kvinnan kan ta emot dem”, yttrade hon lakoniskt.
   Med de orden vände hon sig bort från dem och tillsåg de andra kvinnornas frambärande av kokkärl och fat till bordet. Varken Ale eller Minn visste hur de skulle tolka hennes ord och stod ännu kvar i öppningen när resten av sällskapet ramlade in. Först då tittade husfrun åter upp.
   ”Ringa håller min makes gäster mig för som vill sätta sig vid tomt bord”, sade hon anklagande.
   ”Tålamod tycks fattas våra fränder bortom havet”, svarade kungen och nickade undergivet.
   Därefter tecknade han åt Ale och Minn att slå sig ned på sidobänkarna. De följde förvirrade hans uppmaning och snart satt alla män i tyst väntan medan kvinnorna fortsatte att duka bordet.
   ”Jag trodde att han var kung”, viskade Ale förbryllat.
   ”Inte i sitt eget hus”, svarade Minn med ett snett leende. ”Här råder drottningen.” Av någon anledning verkade hon vara på bättre humör nu men så blev hon allvarlig igen. ”Har du känt hur varm bänken är?”
   Ale insåg till sin förvåning att stenen under honom verkligen var varm trots att det var kallt ute. Inte heller hade han sett till någon eld i salen. Varifrån kom då värmen? Ännu en gåta som skulle få vänta på sitt svar. När skulle dessa fåordiga och gåtfulla människor ge dem dessa svar egentligen?
   Han hann inte fundera närmare på saken ty husfrun klappade i händerna och ställde sig vid bordets ena kortsida, varvid männen reste sig och spred ut sig längs bordets andra ände. Högsätet lämnades tomt för kungen men så också de båda platserna närmast och denne tecknade åt Ale och Minn att sätta sig där.
   När alla hade satt sig trädde tjänare in och började sleva upp mat ur kokkärlen, till kungen och drottningen först och därefter till de övriga gästerna i fallande ordning. Först nu insåg Ale hur hungrig han var och famlade girigt efter en sked. Till sin förvåning fann han inte någon och när han sneglade på de andra vid bordet såg han hur de alla, även anföraren och hans hustru, åt med händerna. Det var inte ens ett fat han hade framför sig utan bra en grovt tillhuggen stenskiva. Han tvekade men med ett kurrande sökte magen övertala honom. Trots allt hade han inte ätit någonting sedan morgonmålet på skeppet, sedan kampen mot Nideld…
   Hågkomsten av drakens fruktansvärda anfall och hans vänners grymma öde kom till honom med våldsam kraft och för ett ögonblick glömde han bort var han befann sig. Havets botten var nu de dödas enda bord och havets vatten deras enda föda. Hur skulle han någonsin kunna unna sig själv något utan att påminnas om dem som aldrig mer skulle kunna göra det?
   Modstulen lät han fatet förbli orört och stirrade tomt framför sig.
   ”Tomma är de tankar som tänks och de ord som fälls på tom mage”, sade kungen. ”Eller faller varken mitt hem eller min mat gästen i smaken?”
   ”Förlåt mig”, skyndade sig Ale att säga. ”Jag kom att tänka på Nideld.”
   Hans ursäkt följdes av tystnad när alla vid bordet upphörde med sitt ätande och kungen gav honom en mörk blick.
   ”Tvenne gånger redan har gästen förtörnat värden. Må det icke ske en tredje gång.”
   Ale rodnade. Det kändes som om allt han gjorde och sade blev fel nu. Han fann inte något svar på detta och kanske var det helt enkelt bäst att tiga stilla. I stället förde han stenskivan närmare sig och tog sig an sin mat.
   Det var svårt att se vad som fanns på fatet i dunklet. Vagt kunde han urskilja bitar av kokt kött och kokta grönsaker. Kanske inte mat för en kung men en festmåltid för en hungrig och han förde prövande en köttbit till munnen. Han hade inte haft höga förväntningar på köttbiten men han hade inte väntat sig det som nu hände.
   Knappt hade köttbiten hunnit landa på hans tunga förrän det brände till som av eld. Först trodde han att den helt enkelt var för varm men så kom där en obehaglig smak, som av en sur uppstötning. Hans första instinkt var att spotta ut biten igen, vad än de andra skulle tycka om det, men så råkade hans blick falla på Minn. Hon formade en tyst varning med läpparna och nickade åt de andras fat.
   ”De har avstått sin bästa mat åt oss”, viskade hon. ”Själva äter de ingenting.”
   Ale insåg direkt vad hon menade. Det var bara Ales och Minns fat som hade fyllts. De andra hade på sin höjd fått några grönsaker. Inte ens deras värd och värdinna hade kött på tallrikarna. Hur kunde det finnas så lite mat på bordet med så mycket boskap i och omkring staden?
   Det fanns inget annat att göra. Ale höll tillbaka sina kväljningar och svalde köttbiten. Den brände hela vägen ned till magen och han tvingades skölja ned den med den kvass som hällts upp åt honom i en nävermugg. Lyckligtvis var det inget fel på drycken och med en kraftansträngning vände han sig så mot både värden och värdinnan och nickade gillande. Nickningarna besvarades och måltiden fortlöpte utan vidare missöden. För Ales del var måltiden dock en plåga och hur hungrig han än hade varit så välkomnade han slutet på den.
   Lyckligtvis tömdes kokkärlen snabbt och några nya kom inte in. Tjänarna tog undan faten och ställde fram en brännvinsliknande brygd i stället. Allas blickar vändes nu mot Ale och Minn och kungen lutade sig framåt.
   ”Så, Alemon och Minnea från Cindarell, är tiden inne att språka”, sade han. "Ni har redan förtäljt oss era namn och varifrån ni kommer. Förtälj nu kung Ravlaug och drottning Rynja av Riva varför vi ska följa med er.”

2. Herrar och kuvade

   ”Den är inte kuvad som rakryggad bär sina vedermödor.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Mörkret hade lagt sig i salen men trots det ställde ingen fram något ljus. Kungens anlete kunde bara anas i dunklet när han upprepade sin fråga, en fråga som bragt både Ale och Minn ur fattningen.
   ”Varför ska vi följa med er?”
   ”Hur… hur känner ni till vårt ärende?” frågade Ale till slut. ”Att vi vill att ni ska följa med oss, menar jag?”
   Kung Ravlaug höjde på ett ögonbryn.
   ”Det synes mig att det i Cindarell är sed att besvara frågor med frågor. Var finner ni då svaren?”
   Ale kom av sig igen men då trädde drottning Rynja oväntat in i samtalet.
   ”Hög aktning visar min make sina gäster”, sade hon lugnt, ”som anammar deras sed och själv besvarar en fråga med en fråga.”
   ”Kan då en kvinna finna svaret där två män går bet?” replikerade Ravlaug utan att vända sig åt hennes håll.”
   ”Det synes mig att vårt gemensamma förflutna gått förlorat bortom haven. Förr må de förstå vår fråga innan de kan avge sitt svar.”
   Kungen rynkade på pannan och lät blicken pendla mellan Ale och Minn.
   ”Är det möjligt”, frågade han allvarligt, ”att minnet av sönernas brott och faderns straff bleknat? Är det möjligt att brödernas ed inte längre helgas? Är det möjligt att vår gemensamma födslojord glömts bort?”
   Ale såg lika frågande ut som Minn och Rivas kung fick själv besvara sin fråga.
   ”Ni har åtminstone lärt er att inte spilla ord då ni inte har något att säga. Nåväl, lyss då till vår historia, lyss till alla Cindars barns första hågkomster.”
   Han reste sig upp, skred fram till en av öppningarna och drog undan förhänget. Månens kalla vita ljus föll in och gav Rivas kung ett spöklikt utseende.

   ”Vår historia börjar för länge sedan, då Cindar ännu vandrade på jorden i en gammal mans skepnad. På den här tiden var Cinda ännu en grönskande ö, Cindars barn levde i välmåga och förökade sig och alla voro lyckliga.
   Men så kom en dag då Cindars barn hade uppfyllt hela Cinda och för första gången fick de besök av plågoandarna Hunger och Farsot. De vände sig då till Cindar som faderligt tog emot dem och lyssnade till deras böner.
   ’O Cindar’, sade de, ’dina barn svälter och förgås och vi ber om Din hjälp.’
   Intet svarade Cindar men han tog i sin vänstra hand några frön från marken och lät vinden blåsa dem bort tills de föll ned i jorden. Cindars barn återvände till sina hem och begrundade tecknet de fått.
   ’Jorden ska föda oss’, sade de till slut. ’Vi ska sprida frön i jorden och själva odla vår mat.’
   Så lärde sig Cindars barn att bedriva jordbruk. Cindar åsåg detta milt leende men skakade på huvudet.
   Cindars barn fortsatte att föröka sig men så en dag återvände hungern och farsoterna till Cinda och de vände sig på nytt till Cindar.
   ’O Cindar’, sade de, ’dina barn svälter och förgås och vi ber om Din hjälp.’
   Intet svarade Cindar men han tog ånyo i sin vänstra hand några frön från marken och lät nu vinden blåsa dem längre bort tills några djur åt upp dem. Cindars barn återvände till sina hem och begrundade tecknet de fått.
   ’Djuren ska föda oss’, sade de till slut. ’Vi ska hålla oss med djur och själva föda upp dem.’
   Så lärde sig Cindars barn att bedriva boskapsskötsel. Cindar åsåg detta milt leende men skakade på huvudet.
   Cindars barn fortsatte att föröka sig men en tredje gång kom hungern och farsoterna till Cinda och de vände sig åter till Cindar.
   ’O Cindar’, sade de, ’dina barn svälter och förgås och vi ber om Din hjälp.’
   Intet svarade Cindar men han tog ännu en gång i sin vänstra hand några frön från marken och lät nu vinden blåsa ut dem ända ut i havet. Cindars barn återvände till sina hem och begrundade tecknet de fått.
   ’Havet ska föda oss’, sade de till slut. ’Vi ska tillverka fartyg och fånga fisk ute på det stora havet.’
   Så lärde sig Cindars barn att bedriva fiske. Cindar åsåg detta milt leende men skakade på huvudet.
   Cindars barn fortsatte att föröka sig men hungern och farsoterna stannade inte borta länge och de vände sig ännu en gång till Cindar.
   ’O Cindar’, sade de, ’dina barn svälter och förgås och vi ber om din hjälp.’
   Då talade Cindar till dem för första gången i det att han blickade ut mot havet.
   ’Illa har ni förstått mina tecken men intet ont som inte har något gott med sig. Jordens frukter kan föda djuren och djuren kan föda er på den resa ni ska göra med fartygen. Ett nytt och större land väntar er bortom haven.’
   Cindars barn vredgades då.
   ’Själva gav vi oss jordens säd. Själva gav vi oss djurens kött. Själva gav vi oss havets frukter. Intet ger du oss men tar det vi själva ger oss.’
   Då mörknade Cindars blick.
   ’Blinda är ni i sanning om ni inte ser mina gåvor. Med vänstra handen har jag fött er och med högra handen har jag beskyddat er. Nu tar jag mina händer från er och låter er reda er själva i er otacksamhet. Sakna mig ska ni snart.’
   Så lämnade Cindar i vredesmod sina barn och först när han var borta förstod hans barn hur stora hans gåvor hade varit. Missväxt drabbade jorden, sjukdomar drabbade boskapen och stormar drabbade fisket när hans vänstra hand ej längre födde dem. Ur jordens inre vällde död och förödelse fram när hans högra hand inte längre beskyddade dem. Många av Cindars barn förgicks och stora delar av Cinda försvann för alltid i de skummande vågorna.
   Några av Cindars barn valde att söka Cindar på de stora haven i öster, väster och söder. Riva ville emellertid inte lämna sin födslojord utan stannade kvar för att försvara den i väntan på Cindars återkomst. Vi svor dock alla en ed på att en dag åter samlas i Cindars famn.”

   Kung Ravlaug avslutade sin långa berättelse, satte sig ned och vände sig så åter mot Ale och Minn.
   ”Vi har väntat tålmodigt intill denna dag. Cindar återvände aldrig till Cinda så säg oss nu, fann ni Cindar bortom haven i öster, fann ni Cindar i detta ert land som ni kallar Cindarell?”
   Ale skruvade på sig och Minn förstod väl varför. Hur skulle de kunna förklara för dem att Cindar lämnat också Cindarell? Hur skulle de kunna övertyga dem om att följa med till ännu ett gudsförgätet land?
   ”Om ändå Cihrind ännu vore i livet”, suckade hon.
   ”Cihrind?” undrade Ravlaug. ”Är det namnet på er följeslagare? Hans namn kommer att leva länge. Tro, mod och offer av sällan skådad art uppvisade han.”
   ”Vad sa du?” frågade Ale med ett ryck.
   ”Tro, mod och offer”, upprepade kungen. ”Säg inte att också Cindars ord har gått förlorade bortom haven.”
   Hans ord gav Minn ett plötsligt infall.
   ”Men de har inte gått förlorade!” utbrast hon. ”Cindars ord levde vidare i sånger och sagor och Cindarells folk utförde stora dåd i hans namn. Cihrind nedtecknade dessa ord och vi harfört dem med oss ända hit.”
   Hon pekade på kistan.
   ”Den kistan vet att berätta att våra förfäder fann Cindar bortom haven och att han kommer att återvända till Cindarell.”
   ”Det är gott att Cindars ord inte gått förlorade”, svarade Ravlaug stilla, ”men ni säger att Cindar själv har gjort det. Då förblir vår fråga obesvarad, varför ska vi följa med er?”
   Minn kom av sig men innan någon hann svara avbröts de av ett plötsligt oljud utanför. Det lät som om någonting tungt föll i marken, följt av förtvivlade bräkanden som plötsligt klipptes av. Oljudet fick alla vid bordet att stelna till, alla utom kung Ravlaug. Med bestämd min reste han sig och gick mot öppningen. Ale och Minn reste sig också upp och gjorde en ansats att följa med men drottning Rynja trädde bestämt emellan.
   ”Detta är konungens värv”, sade hon kort och drog igen förhänget efter honom.
   Genom en glugg kunde de ändå skymta vad som hände där utanför. I det bleka månskenet syntes Ravlaug bara som en skugga men han var inte ensam. Framför honom reste sig två skepnader, och mellan dem låg ett livlöst djur i sina dödsryckningar.
   ”Ni bryter Cindas fred!” röt han med myndig stämma.
   Den första skepnaden lutade sig oberört över det döda djuret men den andra skepnaden sträckte en lång hals mot honom. Till Ales och Minns fasa spärrade den ut fladdermusliknande vingar och mörkret lystes upp av små eldsflammor från dess huvud. Det var två drakormar som Ravlaug hade framför sig, betydligt mindre än Nideld men väl huvudet högre än den rakryggade kungen av Riva.
   ”Jag måste hjälpa honom”, utbrast Ale och gjorde en rörelse mot sitt svärd men Rynja höll utan ett ord tillbaka hans hand. Hennes ansikte var gravallvarligt.
   ”Bot kommer att krävas för ert dåd”, fortsatte kungen utan att låta sig avskräckas.
   Besten svarade dock bara med något som påminde om ett skratt och böjde sig över sitt byte utan att ta någon vidare notis om honom.
   ”Men han har ju inte ens ett svärd”, försökte Ale men Rynja höll obevekligt hans hand i ett stadigt grepp. Minn fick intrycket att Ale inte skulle kunna slita sig loss ens om han försökte.
   ”Han har sin mandom och sitt hjärta”, svarade hon utan att vända blicken från sin make utanför. ”Några av Cindars sista ord innan han lämnade oss var att den man är inte slav vars hjärta är fritt.”
   ”Tvinga oss inte att än en gång överge en vän”, bad Minn. ”Tillsammans kan vi bekämpa dem.”
   Drottningen gav henne en frågande blick.
   ”Ditt mod är större än det enkla svärd du bär”, sade hon eftertänksamt. ”Vad krafter döljer du inom dig?”
   Minn rodnade. Cihrinds varning om att inte avslöja sina krafter återkom till henne och hon sade inte mer.
   ”Lämna min mark och kom inte åter”, krävde under tiden kungen med samma bestämda tonfall.
   Det enda svar han fick var dock ett utspottat ben som träffade honom i bröstet.
   ”Lyd nu på det att ofred inte ska råda mellan oss”, sade han utan att bry sig om smädelsen.
   Till slut slog i alla fall de båda drakormarna med vingarna och lyfte från gårdsplanen. Ravlaug såg dem försvinna och vände sig sedan åter mot huset.
   ”Hemmet är fredat och fienden slagen på flykten”, förkunnade han stolt.
   ”Väl har min make upprätthållit sin ära”, svarade Rynja.
   ”Men han gjorde ju ingenting”, viskade Minn. ”Han bara talade med dem, och de brydde sig inte ens om honom.”
   ”Så är också hans tal det enda han har kvar av sin mandom”, svarade drottningen lakoniskt.
   Männen hälsade sin konung med höjda bägare när han kom in igen och han återtog sin plats vid högsätet.
   ”Varför ska vi följa med er?” upprepade han så sin fråga som om ingenting hänt.
   Minn häpnade först när hon hörde hans fråga men när hon insåg att den var allvarligt menad kunde hon inte längre tiga.
   ”Varför ni ska följa med oss?” utbrast hon. ”Varför ska ni stanna här? Ni är ju inte herrar i ert eget land! Ni är ju inte mer värda än djur, hunsade av dessa… dessa monster som ni inte ens vill nämna vid namn!”
   Kung Ravlaug reste sig hastigt. Hans lugna sätt var som bortblåst och han var högröd i ansiktet.
   ”Ingen råder över oss!” röt han. ”Ingen är vår herre och ingen lyder vi!”
   Ale försökte hindra Minn från att gå i svarsmål men drottning Rynja förekom dem båda.
   ”Främmande ter sig vårt land och våra seder för våra gäster”, yttrade hon lugnt. ”Måhända är det tid att nämna ingen vid dess rätta namn.”
   Ravlaug stirrade på henne med gapande mun, oförmögen att få fram ett ord.
   ”Tro förde dem över haven, mod förde dem i land och offer förde dessa två hit”, fortsatte hon oberört. ”Lite vet vi om varandra, likväl vill de redan hjälpa Riva, likväl nämner de redan kung Ravlaug vid sin vän. Har de ännu inte förtjänat vår vänskap, har de ännu inte förtjänat att få höra sanningen?”
   Kungen fortsatte att stirra på henne under djupa andetag men hon mötte stoiskt hans blick.
   ”Det namnet må inte yppas i nattens mörker”, sade han till slut. Hans röst var tyngd som av trötthet och svårmod. ”Låt oss dryfta dessa ting vidare i arla morgonstund.”
   Drottningen reste sig, neg undergivet och tecknade åt Ale och Minn att följa med henne.
   ”Lång har er dag varit och långt framliden är natten redan”, sade hon. ”Tak över huvudet och bäddar att vila på kan vi erbjuda er. Den sömn som befriar från sorger och bekymmer får ni dock söka själva ty någon sådan har vi inte njutit på länge.”
   De passerade över gårdsplanen där Ravlaugs samtal med drakormarna ägt rum och Minn såg hur ett par tjänare stod lutade över resterna av bestarnas måltid. Först trodde hon att de bara ämnade göra sig kvitt kadavret men så insåg hon till sin fasa deras verkliga syfte.
   ”Vad är det?” undrade Ale. Upptagen som han var av sina tankar hade han inte sett något.
   ”Det är inget”, sade Minn. ”Men påminn mig om att inte äta något mer kött som ställs fram till oss.”

3. Bergets blixt

   ”Den eld som ett svärd härdas i bär svärdet sedan med sig i sina hugg. Ju starkare eld, desto djupare sår.”

   Gammalt smedsordspråk

   Följande morgon samlades de åter hos kung Ravlaug och drottning Rynja. Fastan bröts med gröt och syrade frukter, en måltid så enkel att en bonde hemma i Cindarell hade tvekat att bjuda på den men som i Riva slott avnjöts med kunglig glans och värdighet. Ale och Minn var bara glada åt att slippa gårdagens kött och spelade villigt med i skådespelet i väntan på den utlovade diskussionen. Deras tålamod belönades ty när faten plockats undan reste sig kungen och tog till orda.
   ”Om Cindars försvinnande och Cindas förbannelse har redan förtalts”, inledde han dystert. ”Så också om våra bröders flykt och om vår föresats att stanna och försvara vårt fädernesland. Vad som inte har förtalts är hur hård vår kamp var och hur förgäves den förblev.”
   Ale ryckte till men vågade inte avbryta kungens berättelse. Denne uppfattade dock hans outtalade fråga.
   ”Ingen skugga faller över våra bröder”, svarade han. ”Vi utkämpade inte kampen ensamma. I en mansålder kämpade vi tillsammans, när jorden rämnade och elden flammade upp stod vi enade, när drakarna krälade fram ur underjorden mötte vi dem sida vid sida. Många av dem dräpte vi och länge såg det ut som om vi skulle segra, som om vi verkligen skulle reda oss utan Cindars händer. Men så uppenbarade sig den största av dem alla, den dödande eld som vi talade tyst om men inom oss nämnde vid namn Nideld. Män, kvinnor och barn föll för hans skoningslösa lågor och själva Cinda föröddes av hans eld. Där elden dragit förbi täcktes himmel och jord av aska och en bitande köld var snar att följa. Emellertid förstod vi då inte dess förebud.”
   En rysning genomfor kungens kropp vid de sista orden och han fann sig nödsakad att styrka sig innan han förmådde återuppta sin berättelse.
   ”Det var Nidelds ankomst som fick sex av de sju stammarna att vid tinget besluta om att lämna Cinda. En modig hövding gick själv att möta draken för att täcka sina fränders flykt. Sitt liv offrade han för att rädda sina fränders liv. Hans son hade dock smugit med, hövdingen ovetandes, och med sin fallne faders gyllene svärd stingde han Nideld svårt. Således kunde våra bröder anträda Cinda flykt. Hövdingasonen svor dock att hans svärd skulle återvända och hans fader hämnas.”
   ”Seren den store!” utbrast Ale. Han mindes den ed som den store folkkonungen svurit på sin faders gravsten. ”Det var Seren den store som sårade Nideld.”
   Ravlaug höjde på ett ögonbryn.
   ”Stor kallades han inte då men blott det enda dådet förärar honom det tillnamnet. Sin faders namn han bar och namnet det var Seren. Hans dåd gav oss förnyat hopp om att kunna tränga igenom det ogenomträngliga pansaret, om att kunna dräpa Nideld och göra slut på hans förödelse.”
   Han gick bort mot öppningen, kastade en begrundande blick åt väster och återvände sedan till bordet.
   ”Det sägs att det finns intet ont som inte heller för något gott med sig. Också drakarnas ankomst förde något gott med sig. Det berättas om deras ankomst att himlen mörknade och berget skakade. En enda ljungande blixt lyste upp himlen, slog ned i marken och trängde in i det vittrade berget. Bergets blod rann då fram och stelnade i formen av ett svärd. Cindar må ha lämnat oss men i hans frånvaro uppstod inte bara olyckor utan också ett vapen att försvara oss med.”
   Ale slogs än en gång av frånvaron av vapen hos denne kung och hans män men vågade inte avbryta berättelsen.
   ”Vi lärde oss att tämja bergets blod, att med eld driva ut det, forma det och härda det tills det är starkare än berget självt. Med dessa eldens vapen kunde vi besegra eldens herrar, det var med deras hjälp vi kunde fälla många drakar.”
   Ravlaug fick först något drömskt i blicken men så mörknade hans ansikte.
   ”Kanske hade vi kunnat besegra själve eldens härskare Nideld”, sade han. ”Men elden följdes inte blott av köld utan också av köldens härskarinna. Ogärna talar vi om henne men ni känner henne redan, Rivas bane är hon och hennes namn är Nidafrost.”
   När han uttalat namnet var det som om en kall vind drog genom salen och han skyndade sig att dra igen förhänget för öppningen, som om det vore en bastant port stark nog att utestänga allt ont som fanns utanför.
   ”Mot hennes kalla kropp splittrades våra svärd. Vår långa kamp var över och till ingen nytta. Vad Riva föresatt sig att aldrig göra, det blev till slut oundvikligt.”
   Han vände sig nu direkt till Minn och fortsatte med sorgsen ton.
   ”Lyssna noga nu, min unga mö, ty aldrig förr har dessa ord uttalats på Cinda. Nidafrost råder över oss, Nidafrost är vår herre och Nidafrost lyder vi. Så lyder Cindas sanna fred.”
   ”Ni har inget att beklaga er över”, utbrast Ale indignerat. ”Ni stannade och kämpade ensamma mot oövervinnerliga makter. Ni om några har bevisat er ära.”
   ”Jag tackar dig för dina ord, unge man, men vi har likväl underkastat oss. Vi talar tyst om det och våra hus öppnar sig varken mot havet eller mot isen men vi är fångar och hon är vår fångvaktare. Allt har tagits från oss. Den fisk vi drar upp ur havet tillfaller henne. Den boskap vi föder upp på land tillfaller henne. Oss är beskärt blott det som drakarna ratar. Vapen äger vi inte rätt att bära och inte heller elden må vi längre nyttja.”
   ”Hur kan ni klara er utan eld?” viskade Minn förfärat.
   ”I Nidelds och drakarnas spår värmdes vattnet upp och i jordens inre flödar det ännu. I avsaknad av elden har vi lärt oss tämja vattnet och nyttjar det för att laga vår mat och värma våra boningar.”
   ”Varför… varför försökte ni inte också fly?”
   Den här gången svarade inte Ravlaug utan lämnade salen. Ale och Minn tittade osäkert på Rynja som bara nickade kort och de följde därför efter honom. Kungen hade ställt sig mitt i den korsning där de tre vägarna möttes och hans hushåll ställde upp sig i en ring runt honom. Med tom blick betraktade han det ödsliga landskapet. I fjärran syntes det stora eldberget och trots att Nideld var borta uppsteg ännu en svart rök från det.
   ”När min anfader grundade Riva stad kunde han blicka ut över gröna skogar och rika sädesfält. Bergen var blott böljande kullar och is fanns blott om vintern. Ett vackert land måste det ha varit och svårt måste det ha varit att lämna det.”
   Ravlaug fick något drömskt i blicken.
   ”Men det var före drakarnas tid” fortsatte han bistert. ” Var ser ni nu virket att bygga fartygen av? Var ser ni nu redskapen att bygga fartygen med? Var ser ni nu vapnen att täcka vår flykt med?”
   Varken Ale eller Minn hade några svar på kungens frågor. Inte ett träd syntes till så långt ögat kunden nå. Där marken inte var förbränd var den frusen och på sin höjd kunde enstaka gräsplättar och buskage skymtas. Öns förödelse var verkligen fullständig.
   ”Men… men då finns det ju inget hopp alls”, utbrast Ale. ”Hur ska vi någonsin kunna ta oss härifrån?”
   Ravlaug vände sig mot honom och på hans läppar fanns ett oväntat leende.
   ”Visst finns det hopp”, sade han. ”Tölding har ju återvänt och uppfyllt sin ed.”
   ”Vem är Tölding?” frågade Ale och drog sig till minnes det namn som kungens undersåtar nämnt vid deras inträde i Riva stad.
   Ravlaug mottog hans fråga med förvåning.
   ”Tölding trodde jag att ni bättre än några andra kände. Tölding var det första svärdet, sprunget ur blixtens möte med berget och namngivet därefter. Tölding var det som sårade Nideld vid våra bröders flykt och som enligt eden skulle fälla honom vid våra bröders återvändande. Tölding var det som förtalte oss att ni är våra fränder och att vår långa väntan är över.”
   ”Jag förstår inte…” stammade Ale och grep osäkert om sitt svärds hjalt.
   ”Mig syns det att du förstår. Det svärd som den unge Seren bar, det svärdet bär du nu. Du bär Tölding.”
   ”Men det här är inte Serens svärd”, protesterade Ale. ”Det kan inte vara Serens svärd. Det tillhörde Legim, en vanlig krigare. Det är inte ens gyllene.”
   Han drog svärdet ur skidan för att visa upp det men tystnade tvärt då eggen blottades. Från hjaltet och uppåt bar det inte längre sin grågröna ton. Den del som trängt in i draken Nidelds kropp hade antagit en skinande färg, ja nästan flammande, som om den eld som en gång härdat svärdet ännu brann i dess metall.
   ”Starka blev de svärd som våra förfäder smidde”, mumlade Ravlaug drömmande, ”men inget blev starkare än det första svärdet, inget blev starkare än blixtens eget svärd Tölding.”
   Men Ale hörde inte hans ord. De dränktes av den störtflod av tankar som genomfor hans huvud. Hur kunde den Seren den stores svärd ha hamnat hos honom? Vilka otroliga händelser hade fört det från den förste konungens rena hand till en simpel oäktings smutsiga näve? Han var inte värdig ett sådant svärd, ingen annan än en kung var värdig ett sådant svärd. Med ens slog det honom vad detta betydde, vad han måste göra.
   ”Det är ert svärd”, sade han och räckte fram det till Ravlaug med hjaltet före.
   Allt sedan deras ankomst till Cinda så hade Rivas konung upprätthållit en stolt och oberörd fasad men Ales gest fick honom att fullständigt tappa fattningen. Han bleknade, tog ett steg bakåt och fick först inte fram ett ord.
   ”Hur… hur kan du erbjuda mig Tölding?” stammade han. ”Med vilken rätt skulle jag bära det?”
   ”Med Cindarells konungs rätt”, svarade Ale. ”Vi kom inte enbart för att be er följa med oss. Vi kom för att Hovas och Marks kungaätter har dött ut, för att vårt land plågas av olyckor och för att söka en frälsare bland våra förlorade fränder. Vi kom för att erbjuda Cindas konung frändernas ring, Cindarells kungliga signetring.”
   Ravlaug svarade inte omedelbart utan betraktade Ale med djup och begrundande blick, som för att söka utröna sanningen i hans ord.
   ”Jag tackar dig för ditt erbjudande”, sade han slutligen. ”Sannerligen skulle Cindarells konung ha rätt att bära Tölding. Dock är inte jag mannen att bestiga Cindarells tron. Åldern har hunnit ifatt mig, min saft är svag och min jord är torr.”
   Minn ryckte besvärat till vid kungens uppriktiga ord men Rynja åhörde dem med lugn.
   ”Nej”, fortsatte Ravlaug, ”den rätten tillkommer min ende son, prins Ravgurd. I hans ådror flödar ännu Rivas okuvliga blod. Drakarnas förbud att färdas genom Cinda fruktar han ej, drakarnas ögon i himlen fruktar han ej, blott att dö utan att ha lyft ett svärd fruktar han. I Cindas dalar och berg söker han våra förfäders försvunna vapen, i Rivas byar och städer söker han likasinnade för sin sak, inom sig söker han kraft att utmana själva isens härskarinna och befria Riva. Han allena är värdig Cindarells signetring. Han allena är värdig Seren den stores svärd.”
   ”Jag tackar dig, konung Ravlaug”, sade Ale uppriktigt. Av kungens beskrivning lät prins Ravgurd verkligen som en värdig efterföljare till Seren den store. ”Jag ska erbjuda din son såväl ring och vapen som mina tjänster. Jag är viss om att han kommer att kunna leda en flykt från Cinda och bestiga Cindarells tron.”
   ”Betänk att du först måste vinna min son och mina undersåtar för er sak”, manade honom Ravlaug. ”Vårt land må blöda men det är likväl det enda land Riva känner.”
   Kungens ord fick Minn att åter blanda sig i samtalet.
   ”Vill ni fortfarande stanna här?” utbrast hon. ”Efter allt som sagts och gjorts?”
   ”Jag vill gärna följa med er”, svarade Ravlaug lugnt.
   ”Men varför kan du då inte befalla din son och dina undersåtar att följa med?”
   ”Befalla?” frågade Ravlaug med uppriktig förvåning.
   ”Ja, du är ju kung över dem.”
   ”Jag är kung för dem. Över Riva befaller ingen. Vi befaller över oss själva.”
   ”Inte ens kungen?” utbrast Ale.
   Ravlaug vände sig bort och blickade ut över havet.
   ”En gång var det så”, sade han. ”Min anfader beslutade att stanna på Cinda. Men med sitt enda beslut dömde han inte bara sin generation utan också kommande generationer. Vi insåg att en man inte ensam kan sätta sig till doms över andras öden. Vi insåg att var och en av oss själv måste besluta om sitt öde.”
   ”Men vad ska vi då göra?” utbrast Ale uppgivet.
   ”Ni måste färdas runt Cinda. Ni måste uppsöka mina hövdingar längs kusten och kalla mina undersåtar till ting.”
   ”Ting? Vad är det för något?”
   Ravlaug pekade bort mot eldberget.
   ”Om ett månvarv är dag och natt lika långa. Då äger vi rätt att lämna våra städer och färdas inåt land. Då äger vi rätt att samlas kring Cindas enda kvarvarande träd, det heliga Cindrasil i eldbergets och isglaciärens skugga. Då äger vi rätt att dryfta och besluta om gemensamma spörsmål. Där och icke förr ska Cindars ord läsas upp på det att alla ska få höra dem samtidigt. Där och icke förr ska de kungliga insignierna överräckas till min son på det alla ska få se honom ta emot dem. Där och icke förr ska beslut om Cinda flykt fattas på det att alla ska lämna vårt fädernesland av egen vilja.”
   ”Alla?” utbrast Ale.
   Kungen tystnade ett ögonblick och fortsatte sedan i dyster ton.
   ”Min anfader svor att inte lämna Cinda så länge en man eller kvinna ännu stod upp. Hans efterkommande har upprepat hans ed men dess betydelse har förändrats genom åren. Jag är inte bunden av Cinda utan av mitt folk och jag kan inte lämna någon av dem bakom mig. Blott genom att vara den siste som lämnar Cinda kan jag uppfylla min ed och sona min anfaders ödesdigra beslut.”

4. Faror från ovan

   ”Varför går du på händer?” frågade den ene narren.
   ”Jag är rädd för att himlen ska falla ned över mitt huvud”, svarade den andre.

   Ur Narrar narras, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   Solen stod redan högt på himlen när de tog farväl av kung Ravlaug och drottning Rynja. Den kämpade dock förgäves med att tränga igenom de tunga grå molnen och förmådde knappt göra skillnad på natt och dag. Det var som om en dyster skugga vilade över Cinda.
   ”Trenne är mina hövdingar”, löd kungens avskedsord. ”Rial, Ravn och Ringvar är deras namn och i söder, väster och norr upprätthåller de Rivas ära. Ge akt på att era dåd inte föregår er, i deras ögon är ni ännu främlingar. Blott själva kan ni vinna deras tillit, blott genom egna förtjänster kan ni växa från pojke och flicka till man och kvinna. Då och inte förr kan ni väcka talan och vinna stöd för er sak på tinget.”
   ”Ge också akt på hennes många ögon”, förmanade dem Rynja. ”Själv är hon sedan länge för stor för att flyga men andra av hennes slag uppfyller himlen och det de ser, det ser också hon.”
   ”Farväl då och väl mött igen om ett månvarv vid Cindrasils ting. Vi kommer att föra dit Cindars ord på det att ni må läsa upp dem för Riva.”
   Minn tackade hövligt för deras gästfrihet men Ale stirrade bara frånvarande bort mot horisonten. Först när Minn diskret knuffade till honom fann han sig och återgäldade kungaparets hälsningar med en hastig bugning och utan ett ord. Lyckligtvis tycktes de skatta hans tysta tack lika högt som Minns ord, om inte rent av högre.
   Innan de gick tryckte Rynja diskret en liten skinnpåse i Minns hand.
   ”Må mättnaden blir er följeslagare och hungern stanna här”, viskade hon. ”Den som går tarvar mer än den som blir kvar.”
   ”Men vi kan inte ta emot er sista mat”, flämtade Minn. ”Vi kan hitta mat på vägen.”
   Rynja svarade inte utan bara skakade på huvudet med ett medlidsamt leende på läpparna. Minn kunde därför inte göra annat än stoppa på sig gåvan. Inför deras givmildhet kunde hon ju inte gärna erkänna att hon hellre svalt än åt av deras kött igen. Både kungen och drottningen stod sedan kvar och följde deras steg med tysta och allvarliga blickar så länge som de var inom synhåll. Därefter hade de bara varandra på den vandring genom okänt land som nu väntade dem.
   Ale hade förblivit tyst under hela deras vandring ut ur staden och upp bland bergen. Till slut kunde Minn inte låta bli att fråga hur det var fatt.
   ”Varför säger du ingenting?” undrade hon.
   ”Tror du att han stal det?” frågade Ale tonlöst.
   ”Vem då? Kungen? Och vad då för något?”
   ”Nej, Legim”, svarade Ale. ”Tror du att han stal svärdet?”
   ”Hur kan du tro något sådant?” utbrast Minn förnärmat.
   ”Det är ett kungligt svärd. Jag är inte värdig att bära det och det var inte Legim heller.”
   ”Du fick svärdet av honom. Du fick det därför att han tyckte att du var värdig det. Varför skulle inte någon kunna ha gett Legim svärdet av samma anledning?”
   ”Jag hade aldrig tagit emot det om jag vetat att det var ett kungligt svärd. Det borde inte Legim heller ha gjort.”
   ”Han kanske visste det lika lite som du”, invände Minn med hetta. ”Du kan inte anklaga en död man för något som han inte kan försvara sig mot.”
   Ale svarade inte men hans min var fortfarande mörk. Minn undrade i sitt stilla sinne vad han egentligen var mest upprörd över, att svärdet inte borde vara hans eller att det snart inte längre skulle vara hans. Hon fann det dock klokast att hålla inne med sina tankar och såg sig i stället om för att finna andra samtalsämnen.
   Det visade sig inte vara lätt ty såväl dagen som landskapet tedde sig lika dystra som Ale. Hade den karga ön format dess folk och hade de varit annorlunda då det ännu var en levande ö? Hon slöt ögonen och sökte föreställa sig hur Cinda måste ha sett ut förr, på den tiden det ännu var en levande ö, på den tiden då Cindar ännu dväljdes här.
   Till en början var det svårt att utestänga den hårda verkligheten. Även om det döda landskapet nu doldes för henne så gjorde fortfarande den kalla och fuktiga vinden och den tysta och livlösa omgivningen sig gällande. Men så började hon för sitt inre frammana liv omkring sig. Gräset växte sig tjockare och täckte öns torra marker, blommor spirade och lockade till sig fjärilar och till slut växte också träd upp, höga träd med yviga kronor som blev hemvist åt både fåglar och djur. Med ens så var det som om själva luften blev friskare och lättare att andas in.
   Minn öppnade åter ögonen och tog in de sorgliga resterna av det som en gång varit men den här gången förmådde hon åtminstone se bortom allt detta. Hur förödd än ön var så kunde dess forna skönhet ännu skönjas för den som förmådde se bortom de fula ärren. Hur svårt måste det inte ha varit att lämna Cinda för dem som visste hur vacker hon en gång varit.
   Dessa tankar gjorde det lättare att uthärda vandringen och under tystnad fortsatte de stigen framåt. Bergen blev åter lägre och dalgångarna mindre djupa och Minn insåg att de var på väg tillbaka till stranden, tillbaka till platsen för deras landstigning och...
   Minn stannade tvärt.
   ”Måste vi ta den här vägen?” frågade hon.
   Ale stannade också och bet sig i läppen.
   ”Jag vill inte heller ta den”, svarade han, ”men jag ser ingen annan väg.”
   ”Jag vet inte om jag orkar... se honom så där... en gång till.”
   Ale lade sin arm om henne.
   ”Han offrade sig för vår skull”, sade han tröstande. ”Vi hann aldrig ta farväl av honom innan... så låt oss åtminstone betyga honom vår vördnad nu.”
   Han fattade tag i hans hand och tillsammans gick de ned mot den steniga stranden. Vrakspillror från det förlista fartyget Alatea hade sköljt in under natten och åsynen tyngde deras sinnen än mer. Inte ens återupptäckten av Ales sköld förmådde skingra de dystra tankarna. Greve Gyls stolta vapensköld var svedd av draken Nidelds flammor men Ale tog likväl upp den och fäste den utan ett ord på sin rygg. Svärdet från Cinda och skölden från Cindarell var hans enda vapen mot de faror som väntade dem nu. De fortsatte längs stranden tills det oundvikliga mötet kom.

   Solen stod lågt och långa skuggor kastades men ingen skugga var längre än den som nådde ända fram till dem, den skugga som Cihrinds isstod kastade. Den arme allfadern stod ännu kvar på den plats där de tvingats lämna honom, för evigt fastfrusen i dödsögonblicket. Med rak rygg och höjda händer hade han sett döden i vitögat och så hade han också lämnat livet. Var fanns han nu? Hade hans väg slutat där han hade velat, hade han funnit Cindar och förenats med honom? Väntade hans ande nu på dem i Cindarell, väntade han på att de skulle fullfölja hans värv och åter förena folken i Cindars famn? Det skulle de aldrig få veta.
   ”Farväl, gode Cihrind”, fick Minn fram. ”Du var mitt stöd på mina första stapplande steg på min väg. Utan dig hade jag inte börjat upptäcka mig själv. Vår värld må du ha lämnat men mitt hjärta kommer du aldrig att lämna.”
   Mer förmådde hon inte säga och lät i stället tårarna tala. Bredvid henne tog Ale ett djupt andetag.
   ”Min väg var aldrig din väg”, inledde han trevande. ”Men jag har ändå vandrat långt vid din sida och även om din väg slutar här så tänker jag fullfölja den. Jag svär vid Serens svärd och... och vid Legims minne att jag kommer att gör allt jag kan för att uppfylla din sista önskan.”
   Dagens sista solstrålar speglade sig i allfaderns stela ansikte och för ett ögonblick var det som om en glimt tändes i de livlösa ögonen.
   ”Han är ännu med oss”, viskade Minn.
   Ale nickade och sträckte ut en hand mot isstoden i ett sista farväl. Men handen hann inte nå isen förrän avlägsna skrin bröt stillheten. Skrina kom från ovan och de insåg båda vad det måste vara och hur utsatta de var på den öppna stranden. Utan ett ord grep Ale tag i Minns hand och tillsammans lämnade de Cihrind. De sökte sig mot närmaste klippskreva, samma klippskreva som tidigare dolt dem för för Nidafrost.
   Knappt hade de hunnit kasta sig i skydd förrän tre skuggor drog in över stranden och skrina blandades med ljudet av flaxande vingar. Tre bevingade bestar, av samma slag som de som utmanat Rivas kung utanför hans hem, landade intill isstoden. Ur deras ångande käftar kom ljud som påminde om hesa, hånfulla skratt och de strök runt den döde allfadern likt hungriga katter kring ett försvarslöst byte.
   ”De tänker väl inte äta upp honom?” flämtade Minn.
   ”Det får de inte”, sade Ale sammanbitet. ”Det ska jag allt bli man för.”
   Hans hand gick till svärdsfästet men Minn hejdade den förskräckt.
   ”Nej!” utbrast hon. ”Kom ihåg hans varning, vi får inte avslöja oss för dem.”
   Ale gav henne en olycklig blick.
   ”Jag måste”, sade han. ”Jag kan inte vända ryggen till än en gång. Vad skulle vara kvar av mig då?”
   Minn kände hans förtvivlan och sökte efter de ord som skulle kunna få honom att ta reson men händelser på stranden förekom henne. Draken närmast dem satte plötsligt nosen i vädret och dess långa hals vaggade fram och tillbaka medan den tycktes söka efter något. Långsamt vändes huvudet mot deras gömställe. Den hann dock inte upptäcka dem förrän en annan drake satte sin ena klo mot isstoden med överraskande följder. Klon hann inte mer än vidröra Cihrind förrän ett ljud hördes som av glas som splittras och med ett vrål av smärta drog besten sig tillbaka. Av klon återstod bara en frusen stump. Den tredje draken tycktes finna det hela omåttligt lustigt och slingrade sig av skratt och snart var alla tre inblandade i en våldsam kamp.
   ”Kom”, viskade Minn. ”Vi måste bort härifrån innan de lugnar ned sig och tar upp jakten på oss.”
   Ale tvekade och kastade ännu en blick på den döde allfadern men Minn tog tag i hans hand.
   ”Han kan försvara sig själv”, sade hon. ”Det kan inte vi.”
   Hukande lämnade de så stranden och uppslukades av bergen och skymningen. Först när natten var långt gången vågade de stanna upp. De fick hålla till godo med en enkel klippskreva som skydd och med sig själva för att hålla värmen ty någon eld var inte att tänka på. Att söka efter mat nu var lönlöst så de hade inget annat val än att öppna drottningens gåva. Lyckligtvis måste hon ha förstått vad de tyckte om deras mat ty av det illa skydda köttet fanns inget, bara torkade bär och syrade grönsaker som förmådde stilla deras värsta hunger. En kall och fuktig natt följde så och sömnen blev allt annat än god. När dagen åter grydde så var det med stela leder och skallrande tänder som de steg upp.
   ”Hur kan det vara så kallt här?” beklagade sig Minn medan hon försökte gnida liv i sina lemmar. ”Det här ska ju föreställa sommar. Hur är då inte vintern?”
   ”Nidafrosts förbannelse ligger tung över landet”, suckade Ale.
   Blotta namnet fick det att gå kalla kårar längs Minns rygg och även Ale tystnade tvärt och såg sig oroligt om.
   ”Låt oss inte dröja kvar här”, sade han och började skyndsamt att samla ihop deras få tillhörigheter. ”Så länge vi rör på oss så kan vi hålla värmen.”
   Minn anade att det inte var den enda anledningen till Ales brådska. Kunde Nidafrost känna deras värme i de annars så kalla markerna? Hon ville inte stanna och ta reda på det.
   Efter ytterligare en dag lämnade vägen åter stranden och vindlade sig fram genom en klippig terräng. Enstaka grästuvor förmådde sticka fram mellan stenarna men utöver det så bredde sig det tunga grå landskapet ut så långt deras ögon kunde nå. Minn sökte än en gång för sitt inre återkalla bilder av hur det en gång måste ha sett ut här men fann det betydligt svårare nu. Det var som om Cinda var särskilt sargat i dessa marker, som om den förbannelse som drabbat ön farit särskilt hårt fram. Hade drakarna allena åstadkommit allt detta?
   Djupa hål och grova klippblock kantade deras väg, som ditslungade av väldiga jättar, och det dröjde inte länge förrän också vägen förlorade sig i det labyrintliknande gyttret av sten. Med en disig sol som enda vägvisare trevade de sig så vidare genom de okända markerna.
   Dagen blev långsamt varmare och livsandarna började så sakteliga återvända. Men så hände plötsligt något oväntat. Bäst som de gick där så kände Minn hur hon förlorade fotfästet. Det var som om marken rasade under hennes fötter och innan hon visste ordet av sig befann hon sig i botten av en två manshöjder djup grop.
   ”Hur gick det?” utbrast Ale förskräckt från gropens kant.
   Minn reste sig upp. Vassa gruskorn hade skrapat upp både armar och ben men mest förbannade hon sig över sin klumpighet. Hade hon varit så försjunken i öns förflutna att hon fullständigt missat hur den såg ut nu?
   ”Bra, tror jag”, svarade hon och synade de porösa sidorna. Hur skulle hon kunna få fäste på dem? ”Kan du slänga ned ett rep?”
   Ale såg sig olyckligt om.
   ”Vi har inget rep”, sade han. ”Kanske om jag kan hitta en gren eller något...”
   ”Här finns väl inga grenar”, suckade Minn och gjorde ett försök att klättra upp.
   Den grusiga sluttningen gav inte mycket fäste men Minn rörde sig långsamt och tålmodigt och tog sig sakta men säkert uppåt. Men när hon kommit nästan halvvägs så hördes plötsligt ett avlägset dån. Marken under henne började med ens skaka och ögonblicket efter hade hon åter halkat ned till gropens botten. Ovanför henne hade Ale dragit sitt svärd och vit i ansiktet såg han sig omkring.
   ”Det var någonting som rörde sig!” utbrast han.
   ”Här finns inget annat levande”, genmälde Minn men tystnade i häpnad över sina egna ord.
   Hur kunde hon känna det? Var det hennes krafter eller hennes alvblod som gjorde sig gällande? Hon kunde inte avgöra vilket men ett var hon säker på och det var att den natur som omgav dem verkligen var död. Likväl kände hon också att något rörde sig men inte ovanför gropen utan i den. Marken skakade inte längre men gruskornen rörde sig fortfarande och rörelserna närmade sig hennes fötter.
   ”Ale!” skrek hon. ”Hjälp mig upp!”
   ”Vad kan jag göra?” undrade Ale hjälplöst.
   ”Svärdet! Släng åt mig svärdet!”
   Ale stirrade för ett ögonblick först på henne och sedan på sitt svärd.
   ”Ale!”
   Hennes sista förtvivlade rop fick honom att ta reson och han släppte ifrån sig svärdet. Hon grep ovant om det grova hjaltet, kände en oväntad värme strömma genom hennes händer och körde sedan resolut in svärdet i gropens sluttning. Det trängde in överraskande lätt och hon fick nästan hålla emot för att det inte skulle gå för djupt. Ur marken kom ett dovt muller som nästan lät som ett stönande men hon tog ingen notis om det utan hävde sig med svärdets hjälp hastigt uppåt.
   Det kändes som en evighet men i själva verket dröjde det inte länge förrän Ales hand nådde hennes och han drog upp både henne och Tölding ur gropen. Minn sjönk utmattad till marken men Ale gav henne ingen tid att återhämta sig.
   ”Vi måste härifrån!” skrek han.
   Nu såg Minn det också. Klippblocken runt omkring dem rörde sig verkligen, långsamt men märkbart tycktes de krypa mot dem, som för att krossa dem emellan sig. Ale höjde sitt svärd och trots det fåfänga i det hela så följde Minn hans exempel och drog sitt kortsvärd.
   Men trots att deras vapen knappast kunde rå på massiv sten så upphörde klipblockens rörelser för ett ögonblick. Det räckte för att Ale skulle våga sig på ett språng mellan de två närmaste klipporna. Han grep tag i Minns hand och tillsammans kastade de sig in mellan dem. Knappt hade de hunnit förbi förrän det bakom dem hördes ljudet av stenar som slogs ihop så hårt att det lät som om de smulades sönder mot varandra. De stannade inte för att se närmare efter.
   Det avlägsna dånet nådde dem än en gång och i ögonvrån kunde de skymta hur eldsflammor slog ut från det rykande berget långt borta i norr. Kort därpå började stora stenblock att slå ned från himlen och det var bara med nöd och näppe som de undgick att krossas under dem. De skyndade på sina steg och flydde hals över huvud genom det våldsamma infernot.
   Deras flykt var planlös, än hade de bergen bakom sig, än tvingade klippor och raviner dem att vända sig mot det igen. Hur de än försökte så kunde de inte komma ut, de var lika fångade som ett jaktlags inringade bytesdjur. Hela tiden fortsatte stenarna att regna över dem och marken skaka under dem, utan att ge dem tid att stanna upp och leta efter en väg ut. De var fångade.
   Men efter vad som kändes som en evighet så började eldbergets dån att tunnas ut. Varje nytt utbrott blev tystare än det föregående och tiden till det nästkommande blev längre. De stora stenblocken började också ersättas av mindre stenar och gruskorn. När de till slut nådde öppnare mark igen så hade dånet upphört helt och endast ett tjockt lager av aska lagt sig över dem och över marken. De få grästuvor som de senaste dagarnas regn sköljt fram hade åter antagit omgivningens dystra grå färg och de fann sig än en gång i ett dött landskap. Först nu vågade de sakta in på sina steg och utmattade kastade de sig ned på marken.
   ”Var det detta som dödade Cinda?” flämtade Ale när han åter hämtat andan.
   ”Det kändes snarare som om Cinda självt fick liv”, svarade Minn. ”Ett våldsamt och otyglat liv.”

5. Faror från ovan

   ”Inte ens de största dåd kan mätta den hungrige.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Marken hade stillnat under dem och himlen var åter öppen. I takt med att ekona av det våldsamma utbrottet dog ut så började också de fasansfulla minnena av det som hänt sakta blekna bort. Som ur en dröm steg Ale och Minn åter upp. Hade det bara varit en dröm? Hade själva ön anfallit dem eller var det bara deras hårt prövade sinnen som spelat dem ett spratt, om än ett grymt sådant?
   Nej, en blick runt omkring dem räckte för att ta Ale ur den villfarelsen. Landskapet var förändrat. Nya klippor som han inte kände igen hade rest sig ur marken medan andra hade försvunnit. Likaså hade nya raviner brutit genom terrängen och rivit upp nya sår. De många utspridda stenblocken var ännu kvar men flera av dem glödde och rykte som en påminnelse om att också de var nya. De rörde sig åtminstone inte längre, kunde han lättat konstatera.
   ”Åt vilket håll ska vi?” hörde han Minn fråga.
   ”Vi fortsätter framåt”, började Ale men hejdade sig. Åt vilket håll var det?
   Under den senaste delen av vandringen hade de haft en bergskedja på sin högra sida men nu tycktes de befinna sig i en dalgång ty på alla sidor runt omkring dem så reste sig berg. Solen doldes av det tjocka askmolnet och kunde inte hjälpa dem och av vägen syntes heller ingenting till. Hur långt hade de sprungit under sin flykt undan stenregnet och åt vilket håll?
   ”Jag vet faktiskt inte”, erkände han.
   ”Menar du att vi är vilse?”
   ”Det är klart att vi inte är. Om vi går bort från bergen så borde vi komma till havet förr eller senare.”
   ”Det förstår väl jag också”, fnös Minn. ”Vi är ju på en ö. Men om vi går mot havet nu, riskerar vi då inte att gå tillbaka samma väg som vi kom?”
   Ale teg. Det ville de förstås inte. Det var inte bara tanken på att råka ut för Cindas vrede igen som höll tillbaka honom, det var också utsikten att återvända till kung Ravlaug och drottning Rynja med oförrättat ärende. Det skulle vara att erkänna deras misslyckande. De måste vidare framåt.
   ”Låt oss ta oss upp på den där toppen”, sade han och pekade på ett av bergen. ”Därifrån borde vi kunna hitta vägen igen.”
   Minn rynkade pannan. Hon såg inte övertygad ut.
   ”Jag hoppas att du vet vad du gör”, sade hon. ”Det känns inte som rätt håll.”
   Tyst hoppades Ale detsamma. Han visste inte om det var rätt håll, han visste bara att det var det närmaste berget.
   De fortsatte genom det tröstlösa landskapet. Berget hade verkat nära men tycktes ständigt undvika deras försök att nå det. Än tvingade klippor och skrevor dem att ta omvägar, än tvingade djupa raviner dem att börja om, och hela tiden vägrade berget att komma närmare. Till slut var de tvungna att slå läger för natten. Det var då den hemska upptäckten gjordes.
   ”Har du någon mat kvar?” undrade Ale.
   Minn stelnade till och såg sig förtvivlat om.
   ”Min packning måste ha blivit kvar där borta”, utbrast hon. ”Du fick inte med dig den?”
   ”Jag fick bara med mig svärdet”, sade Ale beklagande.
   ”Hur kan svärdet vara viktigare än mat för dig?” utbrast Minn. ”Vi måste tillbaka. Utan mat kommer vi inte orka hela vägen.”
   ”Det var ju knappt så att vi själva klarade oss. Hur skulle då vår packning kunna ha gjort det? Och även om så vore, hur skulle vi kunna hitta den igen?”
   ”Men vad ska vi då äta?”
   ”Vi hittar något”, sade Ale i ett fåfängt försök att låta tapper. Men var skulle han göra det? Marken runt omkring dem var kal och ofruktbar och några djur hade de inte sett sedan de lämnade Riva. ”Vi måste hitta något.”
   Denna natt blev värre än den föregående. Det var visserligen inte första gången Ale lade sig utan mat. Som liten hade det varit mer regel än undantag när munkarna straffat honom för hans hyss, även om han oftast då själv försett sig med mat ur skafferiet. Men nu hade det gått många månvarv sedan han sist fått äta sig mätt och han var svag redan innan. Den långa vandringen och huvudlösa flykten hjälpte förstås inte till att stilla hungern. Han var så hungrig att han till och med skulle ha välkomnat de uppkastade köttrester som de bjudits på i Riva. Några dagar till skulle de säkert orka men vad skulle hända sedan?
   Men än värre än hungern var den törst som också ansatte dem. Strupen kändes ännu torr av det damm och den aska som dagens händelser fyllt den med och ingenstans fanns det något att fukta den med. De åar och gölar som fyllde Cindarells skogar lyste här med sin frånvaro och det regn som de så förbannat de gångna dagarna tycktes nu återgälda deras ord genom att neka dem sitt vatten nu när de faktiskt välkomnade det. Aldrig hade han kunnat föreställa sig att en mark kunnat vara så torr att den inte släppte en droppe vatten ifrån sig.
   Hans blick gick tillbaka till Minn. Hon hade redan somnat, utmattad som hon måste ha varit efter dagens händelser. Inte med ett ord hade hon beklagat sig när hon lagt sig men sprickorna i de annars så vackra läpparna skvallrade om att hon också var törstig. Inte med ett ord hade hon anklagat Ale för det som hänt. Ändå kände han sig så skyldig.
   Många hade redan dött under denna resa, en resa som han själv hade talat för, lyckligt ovetande om de katastrofala följder den skulle få. Bland de döda fanns flera som stått honom nära, som nekats livet trots att han själv fått leva vidare och vars död nu skulle tynga hans axlar resten av livet. Ingen död skulle emellertid smärta honom mer än Minns, för hennes skull skulle han inte tveka att själv gå i döden.
   Men han visste väl att det var tomma ord. Vad nytta gjorde väl hans mod och hans svärd mot fiender som hunger och törst? Hur skulle väl hans död kunna hjälpa Minn? De befann sig här tillsammans och bara tillsammans kunde de komma vidare. Minn visste det och det var därför som hon somnat utan att anklaga honom. Om han bara kunde sluta att anklaga sig själv.

   En ny dag grydde och med den återvände också solen. Något regn var dock inte att vänta denna dag heller och Ale och Minn hade inget annat val än att kämpa sig vidare genom ödemarken. Det bar nu sakta uppför och den bergstopp de siktat in sig på började äntligen kännas inom räckhåll. Vandringen var dock fortsatt tung och besvärlig och de stannade ofta upp för att vila.
   Till slut nådde de i alla fall toppen och slogs av den totala tystnad som rådde där. Ingen vind blåste och inga fåglar hördes, de var alldeles ensamma. Utsikten var i alla fall milsvid och en efter en framträdde de få platser de lärt känna i detta främmande land. Fjärran framför dem reste sig nu åter Cindas högsta berg, det berg varifrån Nideld lyft på sin sista färd och vars kvardröjande eld sånär dödat dem tidigare. Nu hade berget tack och lov tystnat igen men enstaka rökpuffar varsnade om att det bara slumrade och när som helst kunde vakna till liv igen.
   Mer skrämmande var då den syn som väntade dem till vänster om eldberget. De berg som bredde ut sig där var betydligt lägre men täckta av en tjock, vit massa som gnistrade i solens sken. Massan tycktes krypa ned för berget i alla väderstreck och Ale fick en obehaglig känsla av att den långsamt höll på att uppsluka ön. Men det var inte det enorma vita som var det mest skrämmande, nej det som verkligen skrämde dem var det som bröt av mot allt det vita.
   Mitt på den stora ismassan, klart framträdande mot det intensiva vita, låg en långsmal skugga. Det såg inte ut som mer än ett utsträckt snöre på det stora avståndet men de insåg båda att det måste var vidunderligt stort på nära håll och på hela Cinda fanns det bara en så stor varelse.
   Skuggan hade legat stilla när de kommit upp på toppen men Ale var säker på att den nu hade rört sig och vänt sig mot dem.
   ”Låt oss inte dröja här för länge”, bad Minn med en rysning. ”Det känns som om hon tittar rakt mot oss.”
   Ale kunde inte annat än hålla med men åt vilket håll skulle de fortsätta? Han såg sig hastigt om i alla riktningar. Framåt, mot drakarnas berg, ville han inte gå. Bakom sig kunde han med lite god vilja skönja något som kunde vara havets glittrande vågor men som hur som helst låg för långt bort för att de skulle orka dit. Åt alla andra håll tycktes samma tröstlösa ödemark breda ut sig. Men så såg han det plötsligt.
   ”Titta där”, sade han och pekade åt vänster. I en dalgång kunde konturer urskiljas, för regelbundna för att kunna vara naturens verk. Det var förvisso långt bort men var det enda som fanns att ta sikte på.
   ”Jag ser inga som rör sig där”, svarade Minn tveksamt.
   ”Det är åtminstone spår efter människor”, sade Ale med tillförsikt. ”Om vi bara kan nå dem så kan vi säkert finna människorna också.”
   Minn sade inte emot, kanske mer för att hon ville lämna deras utsatta position på toppen än för att hon delade hans optimism, och inom kort var de på väg nedför igen.
   Nedfärden visade sig vara än svårare och vid mer än ett tillfälle tvingades de vända om och hitta en annan väg. Nu när de hade ett mål framför sig så kändes varje omväg ännu längre och Ale började misströsta om de någonsin skulle komma fram.
   Plötsligt bröts den tystnad som omgav toppen av ett överraskande ljud. Det var ett ljud som de hört förut och hoppats slippa höra igen, det flaxande ljudet av stora läderaktiga vingar, och det närmade sig snabbt. Ale såg sig förtvivlat om efter ett gömställe. Det fanns gott om klippskrevor som blockerade deras väg men inga som dolde dem från luften. Hans blick nådde Minn och blev kvar där. Hon var som lamslagen av den annalkande faran och hade med slutna ögon och kritvitt ansikte sjunkit ihop på marken.
   ”Vi måste gömma oss”, väste han i hennes öra och försökte få liv i henne men det var lönlöst, hon var helt orörlig.
   I detsamma förmörkades solen och när han tittade upp såg han åtminstone fyra skuggor på himlen, skuggor som var på väg rakt mot dem! Det fanns inget annat att göra än att trycka ihop sig så gott det gick och hoppas att de var lika grå och dammiga som stenen intill dem. Det kändes dock som en fåfäng förhoppning och Ale drog försiktigt sitt svärd. Han skulle kunna fälla en, kanske två, innan drakarna insåg att deras byte var beväpnat och visste att bita ifrån sig men sedan? Hur skulle han i längden kunna försvara sig – och Minn – mot flygande fiender och hur skulle han kunna hindra dem från att varsko sin härskarinna Nidafrost om att de fanns där? Det nu gyllene svärdet Tölding gled ljudlöst ur sin skida.
   Sedan han fått höra dess historia hade han omsorgsfullt putsat det varje kväll och den ärggröna färgen var nu nästan borta. Han hade velat att Tölding skulle se ut precis som det hade gjort den dag då det först vällde fram ur berget, som det gjorde då Seren den store och hans far svingade det och utförde stordåd med det. Kanske hoppades han också på att han därmed skulle putsa bort den besudlan som det utsatts för i hans och Legims händer innan han överlämnade det till prins Ravgurd. Skulle han någonsin få överlämna det?
   Drakarna kom närmare men till skillnad från sina fränder på stranden utstötte dessa inga skrin. De här var inte ute efter att jaga bytesdjur eller trakassera människor, nej de här var utsända enkom för att finna honom och Minn, Ale var övertygad om det. De flaxande ljuden upphörde och på utspända vingar gled de ned rakt mot deras enkla gömställe. Om ett par ögonblick skulle de få syn på dem och han skulle bara få en chans. Med kallsvettiga händer förberedde sig Ale på vad som kunde bli hans sista strid med svärdet.
   Nu var drakarna så nära att han kunde känna deras svavelosande andedräkt och han stålsatte sig för sitt anfall. Men just som han skulle till att hoppa fram så började plötsligt drakarna att flaxa med sina vingar igen och stävade sakta uppåt varifrån de kommit. Samtidigt såg han i ögonvrån hur Minn kraftigt ryckte till.
   ”Hon hörde mig!” utbrast hon och skakade i hela kroppen.
   Innan Ale hann fråga vad hon menade så nåddes de av ett fruktansvärt vrål från den fjärran ismassan. Ale kände mer än såg hur den väldiga kropp som stilla vilat där nu kastade sig av och an, som i våldsamt raseri. De fyra drakarna vände tvärt i luften och med kraftiga vingslag återvände de till sin matmor.
   ”Vi kan inte dröja kvar här”, sade Ale och gjorde en ansats att hjälpa Minn upp men hon var redan på fötter, som träffad av en blixt. Sida vid sida tumlade de så nedför berget så snabbt som de bara vågade.
   Först när skymningen fallit och dunklet gjorde det för farligt att fortsätta så stannade de upp. Drakarna hade lyckligtvis inte återvänt och Nidafrost hade åter tystnat men deras bekymmer var inte slut därmed ty ännu en natt utan mat och dryck väntade dem. Ale försökte utnyttja det bleka månskenet till att hitta något ätbart men förgäves och tomhänt återvände han till deras enkla nattläger. Minn tittade upp när han kom och räckte fram sina kupade händer.
   ”Försök få i dig det här”, bad hon.
   Ale kastade en klentrogen blick på den grågröna mossa som hon erbjöd henne och ryggade tillbaka men Minn lät honom inte komma undan.
   ”Mossan smakar som den ser ut men den lilla fukt som finns i de här markerna har den tagit upp. Du måste få i dig någonting.”
   För att bevisa sina ord tog hon själv en bit och svalde den, om än utan att kunna dölja sin olust. Ale tog emot mossan och följde motvilligt hennes exempel. Den bittra smaken gav honom kväljningar och han fick tvinga ned den första tuggan. Han hoppades att Minn hade rätt, det enda mossan tycktes åstadkomma var att påminna hans mage om hur tom den var. Minn trugade på honom resten. Ale förde en till bit till munnen men hejdade sig då han såg Minns tomma händer.
   ”Har du fått tillräckligt då?” undrade han.
   ”Det finns inte mer”, svarade hon. ”Det är viktigare att en av oss blir mätt.”
   Ale räckte tillbaka mossan till henne.
   ”Var inte dum”, sade han. ”Du behöver också äta. Vi delar det här lika.”
   Minn gjorde en ansats att vända sig bort men Ale grep tag i hennes hand, tvingade tillbaka henne och tittade henne djupt i ögonen.
   ”Jag kommer aldrig att lämna dig”, sade han allvarligt. ”Vi är här tillsammans. Antingen kommer vi fram båda två eller ingen alls. Hellre dör jag själv än lämnar dig att dö.”
   Minn tvingade fram ett vemodigt leende.
   ”Lova inte mer än vad du kan hålla”, sade hon milt men tog ändå en bit ur hans hand. ”Mer än så får du mig inte att ta. Du är större än jag och bär en tyngre börda.” De sista orden yttrade hon med en nick mot svärdet Tölding vid Ales sida.
   Ale förmådde inte att säga emot mer men inte för att hennes ord övertygade honom utan för att de oroade honom. Det var inte första gången hon talade så gåtfullt om hans börda och hans svärd. Varför var hon så orolig? Var det Legims ord om att svärdet skulle bringa sorg som hon fortfarande bar inom sig eller var det något annat? Hur som helst så var det ju inte hans svärd längre, han bar det bara i väntan på att de skulle finna dess rättmätige bärare, prins Ravgurd. Sedan skulle varken han eller hon se det mer, eller hur?
   Under tystnad tryckte de båda i sig den lilla föda som stod till buds och lade sig sedan utmattade ned att sova. Ale låg dock länge och stirrade på den fulla månen ovanför dem innan han somnade.

6. Vandring genom det förflutna

   ”Det jag är det ska ni bli och det ni blir det har jag redan varit.”

   Okänd filosof

   De släpade sig fram genom en torr och dammig ödemark. Bergen låg nu bakom dem men landskapet var lika ofruktbart som tidigare och oförmöget att ge liv åt vare sig växter eller djur, än mindre två människor. Enstaka regndroppar hade fallit men det hade knappt ens räckt till att fukta deras läppar och de som fallit på marken hade den spruckna jorden snabbt sugit i sig.
   Minn var så trött att hon knappt orkade lyfta på fötterna. Ändå avvisade hon Ales invit till att hjälpa henne. Han såg lika färdig ut han och de var inte hjälpta av att stupa tillsammans. Bättre då att var och en gick av egen kraft och på så vis drev varandra att kämpa vidare. Men hur länge till skulle de orka?
   Plötsligt kände Minn hur marken under henne blev mjukare. Genom dimmiga ögon blev hon varse att den inte längre var sig lik, att den grå färgen hade antagit en grönare ton. De gick inte längre på sten utan på gräs, om än torrt sådant. Hon tittade upp och såg att landskapet framför dem inte längre bestod av karga klippor utan av böljande kullar och grönskande ängar.
   Minn öppnade munnen för att berätta det men hennes torra strupe förmådde inte frambringa några ord. Framför henne vacklade Ale vidare, till synes ovetande om de nya trakter de nått. Hon försökte i stället skynda på sina steg för att hinna ifatt honom men inte heller hennes fötter ville lyda. Det var som att röra sig genom gyttja och hur hon än försökte så kunde hon inte komma närmare.
   Plötsligt nådde dem ett ljud som fick dem båda att lystra. Det var ett ljud som de länge längtat efter men nästan gett upp hoppet om att få höra igen, det var det underbara ljudet av porlande vatten. Ljudet gav dem nya krafter och inom kort fann de dess upphov, en liten rännil med grumligt vatten som rann fram mellan två kullar. De kastade sig ned vid den och bälgade girigt i sig det efterlängtade vattnet. Att det inte var rent gjorde dem ingenting, aldrig förr hade väl vatten smakat så gott.
   När struparna väl fått sitt lystmäte övergick de till att tvätta bort dammet från sina ansikten och njuta av att känna fukten mot den torra huden. Utmattade men tillfredsställda blev de så liggande där och bara insöp glädjen över att vara vid liv.
   Minn låg stilla på rygg och betraktade molnens flykt över himlen. Hennes tankar var fullständigt tomma och hon såg utan att reflektera över det hur det blå sakta övergick i rött. Först när långa skuggor nådde dem började också förnuftet att återvända. Hennes törst må vara släckt men hungern rev fortfarande i hennes mage och de visste ännu inte hur långt de hade kvar att gå.
   ”Ale”, sade hon mjukt, ”vi måste fortsätta.”
   Men så tystnade hon tvärt. Hennes blick hade följt de långa skuggorna bort längs marken och uppför kullen och där hade hon sett dem.
   ”Ale”, viskade hon. ”Titta där.”
   Ale vände huvudet åt hennes håll och hans ögon spärrades upp när han såg det hon såg. De långa skuggorna kom från högresta klippblock, för jämna för att vara naturliga, och de var sju till antalet. Sju resta stenar i en ring.
   ”Det är omöjligt”, flämtade han.
   ”Andarnas hemvist”, viskade Minn med ett tonfall där djup vördnad mötte en lika djup skräck.
   Sju resta stenar i en ring. Minnena från de avlägsna händelserna i Andarnas hemvist sköljde åter över henne och hon grep reflexmässigt om sin högra handled, den hand kring vilket den mäktige magikern Khendirs förtrollade armband en gång suttit. Det var i samband med de händelserna som hon nått insikt om sina krafter, det var då hon fått smak för dem och girigt sökt mer. Men det var också då som andra krafter väckts upp, krafter som hon än idag inte förstod. Det enda hon visste var att de krafterna hade tagit hennes förste läromästare Elrinds liv och att de själva bara med nöd och näppe räddat sina egna liv.
   ”Men det är ju omöjligt”, invände Ale bredvid henne. Hans röst nådde henne först bara som i en dröm. ”Andarnas hemvist ligger i Cindarell och vi är fortfarande på Cinda, eller hur?” De sista orden kom tveksamt, som om han inte själv trodde på dem.
   ”Det finns bara ett sätt att ta reda på det”, svarade Minn med samma viskande röst som tidigare. Med långsamma, släpande steg började hon att skrida uppför kullen.
   ”Är det verkligen klokt?” försökte Ale. ”Vi vet ju inte vad som väntar oss där.”
   Minn brydde sig inte om hans ord utan fortsatte uppåt. Hon måste få veta. Ale såg sig oroligt omkring men följde sedan efter henne. Trots sin oro drog han inte sitt svärd. Det var som om han kände på sig att det båtade föga mot de krafter som kunde vänta dem på en plats som denna.
   De kom upp på kullen, varifrån de hade fri utsikt över hela nejden. Minn var emellertid bara intresserad av stenringen och trots Ales varningar trädde hon in i den. Mitt i ringen fanns en stor stenskiva uppställd på sju stenblock, ett likadant stenbord som i Cindarell. Eller var det samma? Allting var sig likt, de uråldriga runorna på stenarna, den sjuuddiga stjärnan på stenbordet. Den enda skillnaden var att Minn den här gången kände de krafter som denna plats hyste, men så hade hon heller inte varit lika medveten om sina egna krafter då.
   Minn fick ett infall och drog sitt försilvrade kortsvärd. Då hade nycklarna in till Andarnas hemvist varit de offerdolkar som magikergillet Andarnas sällskap burit. Långt borta hörde hon Ales varningar men fäste ingen som helst vikt vid dem. I stället knackade hon med skräckblandad förtjusning svärdets vassa egg mot stenbordets sträva yta.
   Ingenting hände. Naturligtvis kunde heller ingenting ha hänt. Detta var inte en av sällskapets helgade dolkar, detta var en alvklinga, given åt henne av hennes far, alvkonungen Elendor. Den förflutenhetens dimma som hade lagt sig över hennes sinnen när hon först sett de sju stenarna började nu långsamt lätta igen. De minnen som stenringen hade väckt sökte fortfarande tala till hennes känslor men nu var det hennes förnuft som lyssnade. Detta kunde inte vara Andarnas hemvist och var det inte heller.
   Men de krafter som hon känt här då? De var väl ändå sanna? Nej, kanske inte. Hon kände visserligen fortfarande stenringens krafter men bara svagt, som ekon efter en tid som en gång varit. Någonting hade kanske utspelat sig på denna plats men det var i en avlägsen tid, en tid som aldrig skulle återkomma.
   Hon väcktes ur sina tankar av en brysk skakning. Ale hade övervunnit sin misstänksamhet mot ringen och trätt in vid hennes sida.
   ”Vad går det åt dig?” frågade han ilsket, men med en underton av stark rädsla. ”Varför svarade du mig inte? Varför stod du där så länge?”
   Hade hon stått där länge? Det kändes bara som ett par ögonblick. Nåja, det spelade hur som helst ingen roll.
   ”Det är inget”, sade hon bara. ”Låt oss fortsätta, vi har inget att hämta här.”
   Hon vände sig om men stelnade till. Minn hörde inte till den sortens kvinnor som kunde förlora all självkontroll och gripas av hysteri, hon hade upplevt många omvälvande ting utan att förlora fattningen. Men den syn som mötte henne nu, efter det hon sett och känt på denna plats, blev bara för mycket. Utan att hon kunde hindra det kom ur hennes mun ett gällt skrik. Utanför stenringen stod en rakryggad och välbekant man och stirrade på henne. Den mannen var ingen annan än Elrind besvärjaren.

   Platsen ingav Ale olust. Han hade förträngt de skrämmande upplevelserna i Andarnas hemvist för så många år sedan. Nu kom emellertid allt tillbaka till honom och han kände sig åter som den lille pojke han hade varit då Elrind och Legim tagit med sig honom och Minn från Gylde på sin jakt efter de där förhäxade armbanden. Den första entusiasmen över det kommande äventyret, besvikelsen över att inte tas på allvar av krigaren Legim, avundsjukan mot Minn för att hon fick magikern Elrinds uppmärksamhet, skräcken inför de återuppväckta fasorna i den lilla byn Norrby och slutligen flykten undan de dödas hämnd då Andarnas hemvist gick under – allt detta mindes han nu som om det vore igår.
   Men allt detta hade utspelat sig i en annan tid och på en annan plats. Det Andarnas hemvist han mindes fanns inte mer och det som fanns här kunde inte vara något annat än vanliga runstenar, om än uppställda på samma sätt som på Andarnas hemvist. Om detta hyste Ale inga tvivel. Varför kunde han då inte bli kvitt känslan av olust?
   Minn däremot tycktes som uppslukad av platsen. Hon avfärdade helt Ales invändningar och gick uppför kullen och in i stenringen. Det var som om hon varken hörde eller såg honom. Och varför stod hon där så länge? Till slut var han tvungen att gå in han också och handgripligen få henne att ta reson. För ett ögonblick så verkade det som om han lyckades, som om hon var beredd att lämna platsen och gå vidare. Men i stället för att röra sig så började hon skrika.
   Ale drog sitt svärd och vände runt. De var inte längre ensamma. Utanför runstenarnas krets stod en man och betraktade dem. Men han såg alls inte fientlig ut och han bar heller inga vapen. Med sitt tjocka blonda hår och flätade skägg påminde han lite om kung Ravlaug, med den skillnaden att håret var bundet i en enda fläta som fritt fick blåsa i kvällsbrisen. Kring sig hade han svept sin mantel, en blå skinnklädnad med ljusa fläckar. Hans blågrå uttryckslösa ögon stannade ett ögonblick vid Ale och hans svärd och återvände sedan till Minn. Inte kunde det väl vara den mannen som skrämt henne så?
   Mannen hade dittills oberört betraktat deras reaktioner men nu tilltalade han dem.
   ”Sällsamt hälsar man bortom haven” löd hans lakoniska ord.
   Ale såg skamset på sitt svärd och lät det glida tillbaka ned i sin skida. Minn hade tystnat och bara ett förläget uttryck dröjde sig kvar i hennes ansikte.
   ”Hur vet du att vi kommer från bortom haven?” undrade han.
   Mannen lät blicken svepa förbi dem, först österut och sedan norrut innan han åter vände den mot dem.
   ”Vilka andra skulle väl riva upp Cindas sår?” frågade han. ”Vilka andra skulle väl väcka Rivas bane? Vilka andra skulle väl söka Cindas Sju?”
   Ale förstod ingenting av vad han sade. Han hann emellertid inte fråga förrän Minn plötsligt vacklade till.
   ”Förlåt”, mumlade hon matt. ”Jag kände mig med ens så svag.”
   Ale förstod ty han kände samma sak. För ett ögonblick hade de glömt bort sin hunger men hungern hade inte glömt bort dem.
   ”Ursäkta oss”, sade han urskuldande. ”Det är bara det att vi inte har ätit på länge.”
   Mannen strök eftertänksamt sitt skägg.
   ”Få har gjort det”, sade han, ”men inte ska det sägas om hövding Rial att han avvisar gäster. Det lilla vi kan uppbringa ska vi också dela.”
   Ale spärrade upp ögonen.
   ”Rial?” frågade han. ”Men då är det dig vi söker. Kung Ravlaug önskar kalla alla hövdingar till ting.”
   Den man som alltså var hövding Rial sade inget men hans rynkade panna sade desto mer. Omnämnandet av kungens namn hade inte fått den effekt Ale trott och hoppats på. Han öppnade munnen för att säga mer men Rial höjde en avvärjande hand.
   ”Allt för många ord har redan spillts och dagen försvinner. Vi må göra detsamma innan mörkret kommer till denna plats.”
   Med de orden vände han sig om och gick nedför kullen och Ale och Minn hade inget annat val än att följa efter honom. Det var uppenbart att fåordighet hörde alla på Cinda till.
   Rivas södra hövding förde dem förbi höga kullar och märkliga stenformationer och först när stenringen bakom den försvunnit ur sikte stannade han åter upp. De hade kommit fram till ett läger där ett dussintal män väntade dem. De hälsade vördnadsfullt på deras vägvisare men ägnade varken Ale eller Minn ens en blick.
   ”När kroppen är svag blir tanken därefter”, sade han. ”Låt oss äta först och tala sedan.”
   Som på given signal plockades nu två små knyten fram. De passerade alla de rivanska männens händer för att slutligen landa i Ales och Minns knän. Därefter vändes alla blickar mot dem. Deras ansikten var kärva och buttra men i deras ögon kunde Ale ana något längtansfullt och trots sin orubblighet kunde de inte hindra en och annan blick från att söka sig till deras knyten.
   Ale förstod att hövding Rial med denna gest visade dem stor gästfrihet och stålsatte sig för att inte upprepa sin fadäs hos kung Ravlaug. Knytet han fått var inte större än att det rymdes i hans öppna hand. Det utgjordes av ett glatt och hårt lindat skinn som, när han vecklade upp det, visade sig innehålla ytterligare en lindning bestående av flera lager tunn hinna. När han avlägsnat också detta slog en kväljande stank upp i hans näsa och det var bara med en viljeansträngning som han kunde avhålla sig från att kasta det hela ifrån sig.
   Innehållet utgjordes av ett gråaktigt stycke kött, så poröst att det föll sönder när han tog i det. Varnad av sin näsa svalde han snabbt den första biten och tvingade sedan fram ett leende. Rials genomträngande blick hade hela tiden varit fastnaglad vid Ale och lämnade honom heller inte förrän all mat var uppäten.
   ”Hur fann ni måltiden?” frågade han så.
   ”Det bästa jag ätit på Cinda”, fick Ale fram.
   Det var ju åtminstone inte helt osant, deras måltider på Cinda hade varit få och illa smakande, men hövdingen såg inte övertygad ut.
   ”Jag råder dig att tala sanning vid tinget”, sade han, ”ty ljuga kan du inte.” Han reste sig upp. ”Den fisk drakarna lämnar, den gräver vi ned. Den fisk maskarna lämnar, den gräver vi upp. Först när både drakar och Cinda smält vår mat, då kan också Cindas barn smälta den. Sådant är vårt öde, sådant har det varit och sådant ska det förbli.”
   Hans ord hade varit riktade till alla men nu vände han sig direkt till Ale och Minn.
   ”Ni talar om ting. Ni kommer från det förflutna för att ge oss en framtid. Men våra liv är här och nu, varje dag en kamp för att överleva. Föga båtar ert tal och era vapen mot vårt öde. Nej, till tings går vi inte.”
   Ale försökte komma med invändningar men Rial visade med både ord och gester att han inte ville höra mer.
   ”Våra gäster förblir ni. Vi ledsagar er till våra hem, vi ger er vila under våra tak och vi visar er sedan vägen vidare. Därefter skiljs våra vägar åt för gott.”
   Ale var förkrossad. Medan han trodde att samtalet ännu inte hade börjat så menade Rial att det redan var avslutat. Det blev en dyster natt följd av en lika dyster vandring dagen därpå. Bara Minn verkade ännu vara vid gott mod och sökte ideligen diskussion med hövdingen. Men av någon anledning kretsade hennes intresse inte kring uppdraget framför dem utan platsen bakom dem.
   ”Berätta om stenringen”, bad hon. ”Vilka var De Sju?”
   Rial var till en början ovillig att besvara hennes frågor.
   ”Också den tillhör det förflutna”, sade han. ”Därom talar vi inte.”
   ”Hur kan det tillhöra det förflutna om ni fruktar det idag?” framhärdade Minn. Det var en utmaning som den stolte rivanen inte kunde lämna obesvarad.
   ”Inte är det fruktan som avhåller oss”, replikerade han. ”Det är respekt för våra döda. Se er om och säg vad ni ser.”
   Han lät handen svepa över det böljande landskapet.
   ”Kullar och åskammar”, svarade Minn efter en stunds fundering. ”Men också sår och och ärr. Trakten var bestämt vackrare en gång i tiden.”
   Rial tycktes nöjd med svaret och nickade eftertänktsamt.
   ”Den var mer än så, den var levande. En gång låg här en av våra stoltaste städer. Rik och mäktig var den och länge stod den emot drakarna. Men inför det växande hotet började vi tvivla på att vår egen styrka var tillräcklig. Tvivlet beseglade vårt öde. Åskammarna ni ser är våra murar och kullarna våra gravhögar. Blott stenringen står kvar.
   ”Vad hände?” undrade Ale, som nu också blivit intresserad.
   ”Med Cindar borta vände vi oss till De Sju, de gamla gudar som Cindar besegrade och byggde världen av. Ljus, mörker, jord, luft, vatten, eld och köld känner vi dem som idag men den som känner deras rätta namn behärskar också deras krafter. Mager eller världsformare kallade sig de som sökte deras namn och magerna var det som reste de sju stenarna.
   ”Fann de namnen?” viskade Minn.
   ”Ingen vet. Somliga menar att drakarna besegrade dem, andra att deras krafter vändes mot dem själva.”
   ”Vad blev det av dem sedan?”
   ”De som inte dödades medföljde på Cinda flykt och med dem försvann också deras krafter.”
   Minn tystnade och försjönk i funderingar. Ale däremot ville gärna höra mer om kampen mot drakarna. Emellertid nådde i detsamma deras vandring sitt slut och därmed också Rials tal.
   ”I kväll välkomnar vi er till våra hem men i morgon välkomnar vi er avfärd”, sade han.
   De hade nått till ett litet samhälle vid en bukt. Med sina långhus längs vattnet liknade den kung Ravlaugs stad och avsaknaden av trä var lika fullständig här som där.
   Ale undrade hur de kunde fånga fisk utan trä att bygga båtar av men fann svaret själv då de kom närmare. Män och kvinnor hade vågat sig ut på klippor och skär i bukten där de med små spjut och ljuster av ben såg mer ut som jägare än fiskare.
   Rial förde dem till ett av de största långhusen. Redan innan de var framme klev en kvinna ut på tröskeln. Hon betraktade deras ankomst med högdragen uppsyn och varje steg som förde dem närmare tycktes öka hennes ogillande.
   ”Min make lämnar huset för att söka mat och återvänder med fler munnar att mätta”, anmärkte hon syrligt när de kom fram.
   ”Blott för en natt”, svarade Rial. ”Än simmar alltså rovfisken i bukten?”
   ”Den och ingen annan.”
   Fler ord utbyttes inte mellan makarna. Rial anvisade dem sängplatser medan hans maka tilldelade tjänare att se efter deras behov. Därefter blev de lämnade för sig själva.
   Minn var trött och somnade nästan omgående men Ale låg länge vaken och funderade. Föregående kväll hade han varit uppgiven om deras möjligheter men nu kom kung Ravlaugs ord åter till honom. De var tvungna att förtjäna folkets tillit hade han sagt. Det som övertygat honom och hans drottning hade varit deras mod. Rial däremot var föga imponerad av slika ting. Nej, han bekymrade sig mer om sina undersåtars väl och och ve och vapen kunde de inte äta. Däremot...
   Så kom till honom i nattens mörker en idé. De skulle lämna Rial i morgon men de skulle återse honom vid tinget. Det hade han inte bara bestämt sig för utan han visste också hur det skulle gå till. I morgon skulle han vinna hövdingens och hans undersåtars tillit!

7. Tecknet från havet

   ”Från havet är vi komna och till havet ska vi åter."

   Ur äldre tiders begravningstal

   Följande morgon var det till Minns förvåning en helt annan Ale som steg upp jämfört med den som lagt sig kvällen innan. Hans uppgivenhet var som bortblåst och det var med en nyvunnen självsäkerhet som han tog emot Rial. I stället för att undergivet följa hövdingen ut så mötte han trotsigt dennes blick.
   ”Än är vårt ärende här inte fullföljt”, sade han med ett tonfall som av allt att döma sökte efterlikna rivanernas stolta tal.
   ”Illa lönar ni vår gästfrihet om ni inte vet att återlämna den”, svarade Rial.
   ”Än mer illa lönar vi er gästfrihet om vi inte vet att återgälda den först”, replikerade Ale.
   ”Ale”, viskade Minn. ”Vad är det du försöker göra?” Men Ale bara blinkade till henne.
   ”Det synes mig än en gång som ert tal är större än era vapen”, anmärkte hövdingen. ”Vad vi behöver, det kan ni inte ge oss.”
   Ale svarade med att visa upp sitt svärd.
   ”Det är inte mitt tal utan Töldings tal. Det är Tölding som återvänt och fällt Nideld, det är Tölding som ska giva åt er vad ni behöver och det är Tölding som ska tala till er vid tinget.”
   Ale högtidliga tal gick inte den stolte rivanen förbi och han tvekade ett ögonblick medan han betraktade det dragna svärdet. Än var han dock inte övertygad.
   ”En man må inte utan grund hålla en annan mans ord för osanning”, svarade han dröjande. ”Men en man må också grunda sina ord i sina dåd.”
   Ale antog utmaningen, utan att bry sig om Minns försök att tysta honom.
   ”Tölding kommer att ge er vad ni behöver om ni sedan går till tings”, svarade han.
   Rial tittade länge på honom.
   ”Nåväl”, sade han till slut. ”Om Tölding kan återföra fisken till vår bukt så kommer ni att återfinna oss vid tinget. Men om du farit med osanning så kommer varken vi eller ni att komma till tinget.”
   Rials ord föll torrt och sakligt trots den hotfulla innebörden. Ale hade spelat högt och hövdingen synade honom nu. Därmed var samtalet över och med en gest att de skulle följa med honom lämnade han så huset.
   ”Vill du nu berätta vad som är i görningen?” viskade Minn, utan att dölja sin irritation.
   Som svar tog Ale fram den försilvrade visselpipa som hon trott gått förlorad i havet.
   ”Jag tänker kalla till mig den där rovfisken och dräpa den med mitt svärd. Det är det enda som kan övertyga dem.”
   ”Har du haft visselpipan hela tiden?” utbrast Minn. ”Varför använde du den inte när vi gick hungriga?”
   Ales självsäkra min försvann och ersattes av en förlägen rodnad.
   ”Jag... jag glömde bort att jag hade den”, mumlade han.
   ”Dessutom tänker jag inte använda den”, fortsatte Minn. ”Har du glömt bort hur det gick sist?”
   ”Har du något bättre förslag då?” försökte Ale värja sig.
   ”Du får allt klara dig själv”, framhärdade Minn.
   ”Då så”, bet Ale av och skyndade ifatt hövding Rial. Minn däremot lät avsiktligt avståndet mellan dem öka.
   Hon var inte alls nöjd med det hela. Det var inte så mycket att Ale inte berättat att han hade visselpipan eller ens att han glömt att han hade den när de var så illa ute. Nej, det var det att han inte invigt henne i sina planer. Visserligen var hans idé kanske den bästa som stod till buds men vad hände med allt tal om att göra detta tillsammans? Ville han själv vara hjälten? Nåja, då fick han allt vara det också, hon tänkte minsann inte hjälpa till!
   På något sätt tycktes ryktet sprida sig för medan de gick ned till bukten så anslöt sig fler och fler och när de var framme så var hela strandkanten full av tysta och väntande människor. De såg alla magra och eländiga ut och för ett ögonblick ångrade Minn sin hårdhet. De hade bara ett hopp i livet och det var det som Ale nu sökte uppfylla för att de skulle få kraft att blicka än längre. Men sitt beslut stod hon ändå fast vid.
   Under tiden gjorde Ale sitt bästa för att leva upp till den hjälteroll han ville iklä sig. Väl framme vid vattnet höjde han sitt svärd över huvudet och vände runt så att alla skulle komma åt att se honom. Därefter förde han diskret visselpipan till munnen och blåste.
   Det var första gången Minn såg någon annan använda visselpipan. Trots att inte heller nu något hörbart ljud kom från den så tyckte hon sig höra, eller snarare känna, den. I Ales mun lät den förvisso grov och klumpig men tonen sjöng ändå om böljande vågor, om bottenlösa djup och om fiskar och andra djur som dväljdes däri.
   Trots det var det som om havet inte svarade, som om det inte brydde sig om visselpipans locktoner. Ale gav inte upp men då ingenting hände började folket på stranden att skruva på sig och ett ogillande mummel uppsteg. Till slut tycktes också Ale förtvivla ty visselpipan började ljuda allt svagare. Hur arg Minn än var så kunde hon inte längre stå utanför utan banade sig väg fram till Ale. När han såg henne gav han henne ett skamset men tacksamt leende och överräckte visselpipan. Ord var överflödiga.
   Minn blåste i visselpipan och kände än en gång hur hon blev ett med havet, dess mjuka och svalkande vatten och dess rika och outgrundliga inre. Likväl förblev havet stilla och Minn undrade vad det kunde bero på. Dött var det inte, hon kände såväl småfiskarnas mjuka rörelser som den lystna rovfisk de fruktade. Det var bara det att de inte brydde sig om locktonerna från land, deras element var havet.
   Hon var också på väg att ge upp då hon plötsligt kände att något djupt därnere faktiskt svarade. Det var något stort och kraftfullt som svarade och som nu simmade henne till mötes.
   Långt ute till havs slog en kaskad upp ur vattnet och ytan krusades när detta stora närmade sig. På stranden uppstod nu rörelser i folkmassan och förvånade utrop hördes. Allt detta fick Minn berättat för sig först senare ty hela hennes uppmärksamhet var fokuserad på havet. Däremot uppfattade hon hur rovfisken drog sig undan det stora djurets ankomst och flydde bukten.
   Så bröts med ens vattenytan av ett väldigt djur. Djuret påminde om den val de mött under deras segling med Alatea men utan den långa tanden. Kroppen var formad som en fisks men i stället för små fenor och fjäll hade den bara en stor ryggfena och ett alldeles vitt och fläckfritt skinn. Minn kände direkt att det var en hona och hon såg sannerligen ut som en havets drottning, så ren och så oskuldsfull. Med ens lät Minn visselpipan tystna, plötsligt och obehagligt medveten om vad följderna för detta majestätiska djur skulle bli. Alla hennes sinnen ville i stället skrika till valen att vända om och återvända till sitt trygga hav.
   Men det var för sent. En bit in i bukten strandade det väldiga djuret och blev stående, oförmöget att simma vare sig framåt eller bakåt. Ale fick än en gång rädda visselpipan från att falla i vattnet då Minn, glömsk för allt annat, vadade ut till valen.
   Vattnet nådde henne till axlarna innan hon kom fram till henne men det var inget som bekom henne. Hon lade en hand på det stora, långsmala huvudet och överraskades av hur varm valen var, inte alls som de kalla fiskarna. De stora ögonen betraktade henne, inte anklagande utan bara sorgset, trots att den tycktes ana vem som lockat den så nära land. I ögonvrån uppfattade hon hur andra män vadat ut i vattnet efter henne och nu närmade sig, anförda av hövding Rial.
   ”Nej, ni får inte”, utbrast hon och spärrade ut armarna i ett fåfängt försök att skydda valen. ”Ni får inte skada henne.”
   Rial höll upp en avvärjande hand och till Minns förvåning bugade han sig för henne.
   ”Det vore oss främmande att skada den vita valen”, sade han. ”Våra sagor berättar att hennes ankomst förebådar lycka och sagorna har nu besannats, både för oss och för er.”
   Med förenade krafter började så hövdingen och hans män att släpa ut den stora valen till havs igen. Hon utstötte först ett klagande ljud över den grova beröringen och den omilda behandlingen men tystnade igen när Minn åter lade sin hand på hennes huvud. Snart var valen åter flott och Minns förmåga att läsa hennes känslor var överflödiga, ingen som såg valens ystra hopp genom vattnet kunde ta miste på hennes glädje över att åter vara fri.
   När de återvände till land gick Ale försiktigt fram till Minn. Han såg fortfarande skamsen ut och pressade med möda fram ett tack samtidigt som han lämnade tillbaka silvervisselpipan. Orden lät uppriktiga men det var ändå som något fattades honom. Minn hann emellertid inte fråga honom närmare ty rivanerna fylkades nu kring dem och med Rial i spetsen uttryckte de sitt varma tack.
   ”Rovfisken är bortjagad och er önskan uppfylld”, sade hövdingen. ”Idag ska vi äta oss mätta och i morgon ska vi gå till tings.”
   De tillbringade ännu en natt under Rials tak men den här gången kunde de festa på färsk fisk.
   ”Det som blir över till drakarna är ändå mer än vad de förväntar sig”, förklarade han muntert.
   Följande dag pekade hövdingen ut vägen för dem och försåg dem med tillräckliga mängder saltad fisk för färden.
   ”Behöver vi inte vatten också?” dristade sig Minn att fråga. Den plågsamma vandringen genom Cindas stenöken var ännu färsk i minnet.
   ”På den väg ni färdas saknas inte vatten”, svarade han bara. ”Hellre må ni då se upp för vatten i alla dess former. Det heta vattnet biter likt eld och i det frusna vattnet dväljs Rivas bane. Styr era steg mellan dessa båda. Far väl nu och väl mött åter vid tings.”
   De tackade Rial och tog avsked av honom och hans undersåtar. Himlen var klarblå och i solen var det riktigt varmt för omväxlings skull. Fulla av nyvunnen tillförsikt styrde de så stegen nordväst mot Cindas västra ände. Hövdingen hade haft rätt i att de inte behövde sakna vatten ty stigen de färdades på genombröts ständigt av små rännilar på väg från bergen ned till havet.
   “Är det våren som är sen på Cinda?” undrade Ale.
   Minn böjde sig ned och smakade på vattnet.
   “Jag tror snarare att det är vattnet som är sent”, svarade hon. “Känn, det är fortfarande iskallt. Jag tror att det är smältvatten från den där stora glaciären.”
   Ale blickade bort mot det fjärran ismassivet. Det glittrade i solen men tycktes lika orubbligt som tidigare.
   “Är detta allt vad Cindas sommar kan åstadkomma?” suckade han. “Hur många vintrar ska det då inte dröja innan hela ön är täckt av is?”
   “Låt oss hoppas att inga människor behöver uppleva Nidafrosts seger”, sade Minn.
   Blotta omnämnandet av hennes namn fick dem bägge att rysa trots solskenet och de återupptog raskt sin vandring.
   De fortsatte genom det böljande landskapet. Under dagens första timmar kunde de ännu skymta boningar och djurhjordar längs deras väg men när skymningen lade sig låg alla tecken på mänsklig bebyggelse långt bakom dem. De var åter ensamma i Cindas öde landskap.
   En hög åskam varifrån de hade god utsikt åt alla håll fick tjäna som lägerplats. Den knappa vegetationen hade kunnat tillåta en eld men varken Ale eller Minn var hågade att tända en. De mötte hellre de djur som kunde tänkas skrämmas bort av en eld än de drakar som kunde tänkas lockas dit av densamma. Lyckligtvis var natten torr och ljum och den salta fisk som Rial försett dem med tarvade ingen tillagning. Minn skulle just till att somna då Ale gav till ett häpet utrop.
   “Ser du?” viskade han och pekade ut mot havet.
   Minn såg det också. Långt borta vid horisonten skymtade en rad flämtande ljussken. Likt skimrande pärlor på ett halsband låg de där ute, sida vid sida, och rörde sig fram och tillbaka med mjuka rörelser. Något land kunde det inte vara fråga om ty när solen hade gått ned där så hade de bara sett det ändlösa havet så långt deras ögon kunnat nå. Vad kunde det då vara? Det var Ale som kom på det först.
   “Det är samma ljussken som vi såg när vi själva färdades på havet”, sade han.
   “Men vi var inte så nära Cinda när vi såg dem”, invände Minn.
   “Nej, men vi färdades hit och så har också de gjort. Ljusen måste komma från fartyg. Se så de rör sig i takt med vågorna. Vad den arme Bahran än trodde så finns det andra än vi som seglar på detta hav.”
   “Varför stiger inte de också i land?” undrade Minn.
   Ale rynkade på pannan.
   “De kanske inte ser ön i mörkret”, försökte han. “Och på den dagen vilar det ofta en dimma över Cinda. Om vi ändå hade båtar som kunde ta oss till dem.”
   Minn tyckte inte att det lät övertygande men i detsamma avbröts de av ett dovt rytande, ett rytande som hördes bakom dem. Ale vände runt med handen på svärdsfästet men Minn lugnade honom.
   “Det är ingen fara, det är ett långväga ljud”, viskade hon. “Jag tror att det är en till som sett ljusen, och hon tycker inte om dem.”
   Rytandet följdes av ett kallt vinddrag som svepte förbi dem och vidare bort mot havet. Hur högt rytandet än var så kunde det inte ha hörts ända ut i havet. Ändå så var det som om ljusen drog sig tillbaka och som om vinddraget släckte dem ett och ett. Snart låg horisonten åter mörk. Först då upphörde rytandet och nattens stillhet lade sig åter. Både Ale och Minn satt länge kvar och spanade mot horisonten men ljusen återvände inte.

   De följande dagarna och nätterna blev händelselösa. Landskapet var sig likt och varken djur eller människor syntes till. Ett par gånger skymtade de bevingade skepnader i luften men kullarna erbjöd gott om gömställen och de upptäcktes aldrig. Nätterna var lika stilla de och det fjärran havet förblev mörkt.
   Men så en dag hände något oväntat. De hade precis kämpat sig upp för ännu en ås då Minn av en ingivelse tittade bakåt. Långt bakom dem skymtade en grupp vandrare. De färdades på samma väg som de själva och åt samma håll.
   “Vilka kan det där vara?” undrade hon och pekade ut dem för Ale.
   “Kan det vara Rials folk?” föreslog Ale. “Vi borde kanske vänta in dem?”
   Samma ingivelse som fått Minn att titta bakom sig ingav henne nu oro.
   “Helst inte”, sade hon. “Minns att rivanerna inte får färdas fritt på Cinda. Jag har en känsla av att de där kan föra problem med sig.”
   Ale godtog hennes argument utan att så mycket som blinka. Minn hade nästan föredragit att han hade kommit med invändningar. Hon ville inte låta känslorna styra henne utan hitta förnuftiga bevekelsegrunder i stället. De var ju trots allt på Cinda för att söka upp dess invånare. Ändå så kände hon att hon ville undvika just dessa.
   “Ju färre vi är, desto mindre är risken att drakarna upptäcker oss”, sade hon urskuldande och i stället för att vänta in dem så skyndade de på sina steg. De fortsatte genom det böljande landskapet men varje gång de nådde toppen på en ås så såg de sina förföljare bakom sig och för varje gång tycktes de ha kommit lite närmare.
   “I den takten kommer de ikapp oss innan skymningen”, sade Ale. Också han lät orolig. “Vi borde kanske söka upp ett gömställe och hoppas på att de går förbi oss.”
   Minn nickade till svar men de hann inte mer än förbi åskrönet förrän de såg ytterligare en samling människor, den här gången på vägen framför dem. I samma ögonblick hördes ett ljud som påminde om en ugglas hoande över nejden.
   “Vad är det för fågel?” undrade Ale. “Jag har inte sett så mycket som en fiskmås hittills.”
   “Det är ingen fågel”, viskade Minn. “Jag tror att de signalerar till varandra.”
   Hennes misstankar bekräftades då ännu ett hoande hördes och den här gången rådde det ingen tvekan om att det kom från gruppen bakom dem.
   “Det avgör saken”, sade Ale bistert. “Vi måste lämna vägen.”
   “Men Rial varnade oss för att färdas bortom den”, invände Minn.
   “Gott, då kanske våra förföljare stannar på den. Kom nu!”
   De skyndade nedför åsen men i stället för att ta sig upp på nästa så följde de dalgången norrut, i skydd från båda gruppernas ögon. När skymningen så föll befann de sig långt från vägen utan att ha sett till mer av sina förföljare. Trots det fortsatte de genom mörkret tills tröttheten tvingade dem att göra halt och de hann inte mer än lägga sig ned förrän de utmattade föll i sömn.
   När nästa morgon grydde fann de att de hade lämnat de böljande trakterna bakom sig. I dess ställe bredde sig ett platt och sandigt höglandskap ut sig, mellan de isklädda bergen i norr och de gröna kullarna i söder. Lyckligtvis var himlen ännu klar och med solen som vägvisare vände de västerut i hopp om att åter nå kusten.
   De hann inte gå långt förrän de blev varse att inte heller de till synes torra markerna saknade vatten. Men i stället för att rinna fram i bäckar och vattendrag så var det stillastående och samlat i små, runda gölar som låg utspridda i landskapet. Luften kändes tjock och en påträngande och obehaglig lukt fyllde deras näsor. Lukten gav Minn kväljningar och även Ale rynkade besvärat på näsan.
   “Måste vi gå den här vägen?” frågade Minn.
   “Vi har inget val”, svarade Ale. “I söder rör sig kanske ännu våra förföljare och i norr finns hon.”
   Minn tvingade tillbaka kväljningarna och ansträngde sig för att utestänga odören.
   “Låt oss fortsätta då”, sade hon buttert.
   Väl inne bland gölarna upptäckte de att vattnet inte var helt stillastående. I stället så trängde bubblor då och då upp till ytan, något som förde tankarna till jättelika puttrande grytor. Än mer lika grytor blev de när de kom närmare, ty en stark värme utstrålade från dem som fick dem att svettas trots den svala bergsluften. Ale gick nyfiket fram mot en av gölarna men Minn bad honom att hålla sig undan.
   “Glöm inte bort att Rial varnade oss för vatten som biter som eld. Det måste vara det här vattnet han menade. Det är säkert giftigt också att döma av stanken.”
   Ale nickade.
   “Han rådde oss också att färdas mellan detta och glaciären så då är vi åtminstone på rätt väg igen.”
   De fortsatte sin vandring genom det allt varmare och fuktigare landskapet. Bortsett från grytornas bubblande så var det alldeles tyst och inga rörelser syntes till. Minn och Ale tycktes vara de enda levande varelserna här. Hade drakarna verkligen lyckats förgöra allt större växt- och djurliv på Cinda? Hur hade den här platsen sett ut innan det heta vattnet trängt fram ur jordens inre och förgiftat marken? Hade det varit lika vackert som Cindarell? Skulle det någonsin kunna bli lika vackert igen? Eller, hemska tanke, kunde Cindarell bli lika förött som det här landet om Cindar aldrig återvände? Skulle ens naturens herdar alverna då kunna rädda det? Ack om de ändå finge se något spår av liv.
   Sådana tankar fyllde Minn under vandringen så till den grad att Ale ett par gånger fick ingripa så att hon inte skulle snubbla ned i en av de ångande gölarna. Men plötsligt så hände det något som fick henne att ångra sin önskan.

8. Ur ångan i isen

   ”När vatten möter värme stiger det i form av ånga. När vatten möter kyla faller det i form av snö och is. Därav kan vi härleda det sambandet att ju högre över vattenytan man befinner sig desto varmare är det och ju djupare under vattenytan man befinner sig desto kallare är det.”

   Ur samlingen Cindarelle naturalis, utgiven av Serena lärdes akademi

   ”Halt!” hördes en barsk röst och skepnaden av en bredaxlad man lösgjorde sig ur ångorna framför dem.
   Lika skrämmande som mannens plötsliga framträdande ur tomma intet hade varit, lika skrämmande var hans vilda blick och ärriga ansikte. Det blonda skägget var lika oregerligt det och spretade åt alla håll. Det tjocka håret var dock prydligt samlat i två flätor som hängde över axlarna, som för att visas upp för betraktare. I handen bar han ett tungt svärd, förvisso svårt anfrätt av rost men till synes ännu fullt brukbart. Det var första gången Ale såg någon på Cinda med ett vapen.
   Mannen klev hotfullt fram mot dem.
   ”Främlingar på Cinda”, väste han. ”Vilka onda avsikter har fört er hit?”
   ”Vi är inte främlingar”, invände Ale och tog ett steg mot honom. ”Vi är era fränder och vi har färdats över havet för att...” Men den ärrade mannen lät honom inte tala till punkt.
   ”Tig!” röt han och slog svärdet i marken så att sanden yrde. ”Med lögner har ni kommit och med lögner söker ni så split bland mitt folk.”
   ”Så är det inte alls”, protesterade Ale förtvivlat. ”Vi vill tvärtom återförena alla folken...”
   Men inte heller detta tal ville den främmande mannen lyssna till.
   ”Försvinn samma väg som ni kom!” skrek han och gjorde ett hetsigt utfall mot dem.
   Ale ryggade undan, men inte mer än att han förblev mellan främlingen och Minn, och hans hand sökte sig instinktivt till svärdsfästet. Mannen stannade upp och tycktes för ett ögonblick tveka medan han storögt stirrade på svärdet.
   ”Det svärdet tillhör inte dig!” utbrast han. ”Ge mig det!”
   Han höjde sitt svärd för ett hugg men Ale drog snabbt sitt eget svärd och klingorna möttes i luften. Flagor yrde från det rostiga gamla svärdet men det överlevde sitt möte med Tölding och dess bärare backade tillbaka ett steg. Ale var alldeles röd i ansiktet.
   ”Det här svärdet är Tölding”, sade han bestämt, ”och jag ger inte bort det till någon annan än dess rättmätige ägare.”
   ”Nåväl”, replikerade den vildögde svärdsmannen. ”Om du inte ger så tar jag själv, både svärdet och ditt liv.”
   Med de orden höjde han åter sitt svärd och måttade ett tungt hugg mot Ale. Det låg mer kraft än precision bakom hugget och Ale hade inga problem att parera det. Han avstod dock från att utnyttja den blotta som uppstod.
   ”Jag vill inte kämpa mot dig”, försökte han i stället beveka sin motståndare. ”Kan du inte lyssna på vad jag har att säga?”
   ”Tal är för de svaga”, löd det försmädliga svaret, följt av ett svepande hugg från sidan. ”Du slåss som den lille pojke du är.”
   Ale parerade också detta hugg med lätthet men orden uppfyllde honom med vrede. I detsamma hördes Minns röst genom stridslarmet.
   ”Låt honom inte provocera dig”, bad hon och han lade band på sin ilska.
   Ale fortsatte att ta emot den främmande mannens hugg men det började ta på krafterna. Genom att inte hugga tillbaka tillät han sin motståndare att komma nära inpå honom och varje nytt anfall blev allt svårare att avvärja. Till slut befann de sig ansikte mot ansikte med bara de korsade svärden mellan sig. Den vilda blicken mötte Ales och en obehaglig andedräkt nådde hans näsborrar.
   ”Kanske tar jag inte bara ditt svärd och ditt liv”, viskade krigaren. ”Kanske tar jag än mer.”
   Hans blick lämnade kort Ale för att i stället kika över axeln på honom, på...
   Nej! Vreden återvände med full kraft till Ale och den här gången kämpade han inte emot. Med förnyad styrka stötte han sin motståndare från sig och utan att lyssna till Minns varningar så gick han nu till motanfall. Han inledde med ett hugg mot svärdsarmen, vände sedan hastigt runt och utdelade så ett hugg mot vad han trodde skulle vara hans fiendes försvarslösa sida. Men till Ales förvåning hade denne genomskådat hans fint och tagit ett kliv åt sidan. Med ett hånskratt stötte främlingen så svärdet mot Ales oskyddade kropp och hade det inte varit för hans snabba reaktion så hade det genomborrat honom. Nu klarade han sig med en rispa som bara ökade hans stridslust.
   Vis av erfarenheten gjorde han inte om samma misstag utan utdelade korta, snabba hugg för att pressa tillbaka sin motståndare och hitta blottor. Denne backade också undan men inte bättre än att han hamnade med ryggen mot en göl och inte kunde retirera längre. Ale förberedde sig för att, nu när hans fiende berövats sin rörlighet, upprepa sitt dubbelhugg då denne plötsligt och oväntat vände sig om och med ett språng hoppade över gölen och in i dimmorna.
   ”Så lätt kommer du inte undan”, utbrast Ale och tog sats för att hoppa efter då Minn rusade upp bakom honom och höll honom tillbaka.
   ”Gör det inte!” skrek hon. ”Det är en fälla!”
   I detsamma hördes ett kraftigt bubblande ljud och gölens vattenyta höjde sig hastigt. För ett ögonblick erinrade sig Ale mötet med Kraken och fasade för att ett sjömonster nu var på väg upp ur vattnet. Men så bröts ytan av en väldig kaskad som sprutade högt upp i luften och spred en het ånga omkring sig. Ale hann känna hur vattendroppar brände hans hud innan Minn drog ned honom till marken. Hopkrupna och med ansiktena bortvända väntade de så in det kraftfulla utbrottets slut.
   Lika snabbt som det hade kommit, lika snabbt försvann vattnet igen och lämnade inte efter sig mer än ett moln av vattenånga som snabbt skingrades i den svala luften. När dimman så lättat kunde Ale åter se sin antagonist på andra sidan vattnet, lika vildsint stirrande som tidigare. Det var bara det att han inte längre var ensam.
   Tre andra män hade anslutit sig till honom och i fjärran kunde ytterligare halvdussinet män skymta. Han pekade med sitt svärd på Ale och Minn.
   ”Dräp dem”, löd hans korta befallning.
   Minn tog tag i Ales arm och gjorde en ansats att fly och den här gången var Ale inte nödbedd, en sådan övermakt rådde inte ens Tölding på. De flydde genom det märkliga landskapet och kämpade än för att ta den rakaste vägen förbi gölarna, än för att inte komma för nära dem. Deras flykt försvårades av flera utbrott av hett vatten som tvingade dem att söka skydd och tillät deras fiender att knappa in. Visserligen följdes varje utbrott också av en dimma som dolde deras flykt men av allt att döma kände förföljarna väl till området. Snart hördes rop och befallningar inte bara bakom dem utan också vid sidan om dem. De hade spridit ut sig och försökte nu sluta nätet om dem.
   Med ens så kom de ut ur dimman. Det var fortfarande samma sandiga marker som tidigare men de lömska vattenhålen låg nu bakom dem. I stället reste sig en glittrande blank bergvägg borta vid horisonten.
   ”Fortsätt springa!” flämtade Minn. ”Om vi når bergen kan vi gömma oss. Det är vår enda chans.”
   Minn hade naturligtvis rätt men Ale flåsade redan av utmattning. Striden hade tagit på hans krafter och svärdet tyngde hans flykt. Skulle de orka korsa slätten innan de hanns upp av de främmande männen? Om inte, skulle de göra allvar av sitt hot och döda dem? Han tänkte inte stanna och ta reda på det, de måste fortsätta springa.
   Med ett uppbådande av sina sista krafter korsade de slätten. Bakom sig hörde de hur deras förföljare kom närmare och närmare och bergen var fortfarande så förtvivlat långt bort. När som helst skulle de bli upphunna. Skulle han då orka försvara sig eller var det bättre att ge upp flykten redan nu och bjuda på ett sista motstånd? Snart skulle han inte kunna välja längre.
   Ale fick emellertid aldrig göra något val. Alldeles nyss hade han haft någon snett bakom sig och börjat överväga möjligheten till en överraskande motattack men i nästa ögonblick var förföljaren borta. Ale såg sig förvirrat om och saktade omedvetet in på stegen.
   ”Snabbare!” skrek Minn, nu med än mer förtvivlan i rösten, trots att motståndarna inte längre fanns bakom dem. Snart förstod han orsaken till hennes förtvivlan.
   Det första Ale kände var det kalla vinddraget. Sedan kom från ovan bergen det olycksbådande ljudet av is som krossas under något stort, något mycket stort. Han tittade upp och först nu insåg han att det inte var berg som de sprang emot, det var is. De var på väg rakt mot Cindas enorma glaciär och mot dem var nu på väg glaciärens härskarinna och Rivas bane.
   ”Vi måste tillbaka!” skrek Ale.
   ”För... sent...” pressade Minn fram mellan andetagen. ”Vi... måste... framåt.”
   Orden lät vansinniga men Minn omsatte dem i handling och fortsatte springa. Ale hade inget annat val än att pressa sig till sitt yttersta och följa efter. Först när de var nästan framme vid den stora ismassan gick innebörden i hennes ord upp för honom. På den öppna slätten skulle de befinna sig rakt i Nidafrosts blickfång när hon nådde glaciärkanten men vid glaciärens fot skulle de ännu ha en chans att undgå hennes spanande ögon. Ale hann uppfatta hur ett väldigt huvud uppenbarade sig över kanten innan de vräkte sig i skydd av glaciärens skugga. Där låg de så och tryckte, andfådda utan att våga andas och med värkande lemmar utan att våga röra sig.
   Ovanifrån hördes det alltför välbekanta väsandet från hennes käftar och klirrandet från hennes fjällpansar när hon rörde sig. Ale såg för sitt inre hur hon svängde huvudet fram och tillbaka och ilsket spanade över slätten. Drakormen måste ha varsnat deras mellanhavanden med de onda främlingarna och rasande begett sig hit för att bestraffa dem som brutit mot hennes påbud. Om inte Minn manat honom att fortsätta, om de fortfarande befunnit sig på slätten... nej, han ville inte tänka klart tanken. Deras förföljare syntes inte heller till, de måste i tid ha insett faran och tagit skydd bland de heta källornas ångor.
   Men Nidafrost lät sig tydligen inte övertygas av sina ögon. Kanske kände hon att någon ännu fanns i närheten ty ur hennes väldiga inre uppsteg ett morrande som växte sig allt starkare och kring Ale och Minn blev luften allt kallare. Med ens så hävde sig en jättelik skugga över kanten. Hon var på väg ned.
   Minn blev alldeles blek. Hennes blick var frånvarande och hon gjorde ingen ansats att röra sig. Hade hon gett upp nu och varför hade hon gjort det så plötsligt? Ale däremot tänkte inte ge upp och han såg sig hastigt om. Inte ens uråldriga berg var släta utan fulla med skrymslen och vrår. Nog borde väl också denna is kunna erbjuda ett gömställe. Så såg han det.
   Bara ett tiotal steg från dem fanns en spricka i isen, om än liten, och han grep tag i Minns hand. Den var brännhet, som om hon var sjuk, men det fanns ingen tid att bry sig om det nu. Med ena handen om Minns och andra om Tölding tog han sig fram till sprickan och högg förtvivlat i den för att få den större. Eggens ljud mot isen dränktes av Nidafrosts framfart och till hans lycka så bröt svärdet verkligen genom. Bortom sprickan öppnade en hålighet upp sig och i samma ögonblick som de kastade sig in så rasslade Nidafrosts ofantliga kropp ned för glaciären så att hela öppningen bakom dem täcktes. De befann sig i mörker men i skydd, åtminstone för stunden.
   Men helt mörkt var det inte. Det lilla ljus som trängde in reflekterades i de glittrande isväggarna och snart hade både Ales och Minns ögon vant sig vid dunklet. Håligheten visade sig vara djupare än den först gett sken av och fortsatte längre in i det stora ismassivet. Bakom dem rörde sig Nidafrost fram och tillbaka och istappar föll ned från taket var gång den väldiga kroppen stötte emot glaciären. De hade inget annat val än att fortsätta in mot isens hjärta.
   Allt eftersom ljudet från drakormen tunnades ut bakom dem så vidgade sig håligheten och de fann sig snart vandra genom en grotta så stor att de inte skulle ha nått upp till taket ens om de stått på varandras axlar. Väggarna utgjordes av spegelblank is medan golvet täcktes av en kall vit rök som stundtals nådde dem till midjan och fick deras ben och fötter och att domna.
   ”Vad kan ha åstadkommit dessa grottor?” undrade Ale men ångrade sig genast då han hörde hur hans röst ekade genom gångarna.
   ”Inte så högt”, viskade Minn. ”Väck den inte.”
   Ale tittade frågande på henne och nickade bakåt, åt det håll Nidafrost förhoppningsvis ännu befann sig. Minn skakade dock bara på huvudet.
   ”Isen”, viskade hon. ”Tänk på Rials ord om de gamla gudarna. Deras krafter tycks annorlunda här än hemma, starkare och vildare. Tänk på de fallande klippblocken och de heta källorna, de dödade oss nästan. Vad skulle då inte denna väldiga is kunna åstadkomma?”
   Ale skälvde till. Det var som om hela tyngden av de väldiga ismassorna ovanför dem lade sig på hans axlar och de skyndade på sina steg. Flera gångar öppnade sig åt sidorna men ingen av dem var hågad att välja någon annan gång än den största. Än så länge fortsatte den att vidga sig och de hoppades innerligt att den skulle leda dem ut ur isen.
   Men plötsligt så började gången åter att sluta sig och dess väggar glittrade inte lika starkt som tidigare.
   ”Mindre och mörkare”, viskade Minn. ”Det är fel väg.”
   ”Vi gick förbi en annan stor gång”, svarade Ale. ”Låt oss pröva den.”
   De vände om gick tillbaka till den korsning de nyss passerat. Sidogången var större än Ale mindes den, ja till och med större än den huvudgång de följt. Varför hade de inte tagit den med en gång? De skulle just till att vika in på den då Ale plötsligt uppfattade ett ljussken från en annan, mindre gång. Det blinkade bara till som hastigast och försvann sedan igen men Ale såg tillräckligt för att förstå att det var ett annat slags ljus än det kalla dagsljus som speglades av isväggarna. Nej, det här kändes närmare och på något sätt varmare.
   ”Såg du?” viskade han.
   Minn skakade på huvudet.
   ”Det var ett sken, åt det hållet.”
   ”Den gången är ju mindre och mörkare än alla andra. Är du säker?”
   ”Det kändes som ett eldsken, det flammade upp och försvann igen.”
   ”Isen skulle aldrig tillåta det. Du måste ha sett fel.”
   Ale tvekade. Han kunde ju ha misstagit sig. Prövande tog han ett par steg ditåt och den kalla röken rördes upp som damm under hans fötter. Den kändes tjockare nu, nästan som nysnö. Skenet återvände heller inte. Han skulle just till att vända om då Minn oväntat befann sig vid hans sida.
   ”Isen vill det inte”, viskade hon, nu med rädsla i rösten.
   Trots det, eller kanske just därför, manade hon honom att fortsätta och de rörde sig hastigt fram genom den mindre gången. Den blev snabbt trängre och trots att isen tycktes tyst och stilla så började istappar falla ned över dem. Luften kändes kallare, det blev svårare att andas och varje nytt steg kändes tyngre än det föregående. Ale svepte otåligt handen genom röken framför dem och när han tog upp den igen besannades hans värsta farhågor. Handen var full med snö.
   ”Isen försöker kväva oss!” utbrast Minn.
   ”Vi måste tända en eld”, flämtade Ale. ”Vi måste vidare om vi så måste smälta fram vår väg.”
   Minn skakade först på huvudet men såg sig sedan förskräckt om. De var nu helt inneslutna av isen och det fanns inte längre någon väg ut. Motvilligt gav hon sitt bifall och med stelfrusna fingrar försökte Ale få fyr på sitt elddon. Från isen kom nu ett gnällande ljud som undanröjde Minns sista tvivel och hon manade förtvivlat på honom.
   Till slut flammade en liten men ack så välkommen låga upp. Den tycktes först tveka, som om den också fruktade den kalla värld den frammanats i, men växte så i styrka och började sprida ljus och värme omkring sig.
   ”Hitåt!” skrek Minn och pekade mot en gång som Ale var säker på inte hade funnits där nyss.
   De rusade vidare så fort de bara förmådde. Ale anförde deras flykt och svepte hela tiden facklan framför dem, som om det var ett svärd han svingade mot en osynlig fiende. Tak och väggar tycktes pressa mot dem från alla håll och snart var de tvungna att springa hukade. Men vidare kom de och till slut var det som om också isen började ge upp ty gången började åter vidgas. Snart såg Ale än en gång ett ljussken, men det här gången var det inte det eldsken han tyckt sig se tidigare utan solens eget varma, röda sken och det var inte längre en spegelbild utan solen själv som lyste upp deras väg. De hade undsluppit isens gastkramning. Det var utgången som väntade framför dem.
   ”Stanna”, utbrast Minn oväntat och Ale hann inte mer än lyda henne förrän hon slet facklan ur handen på honom och tryckte ned den i marken. Med ett ilsket fräsande slocknade facklan och lämnade dem åter i kyla och mörker.
   Ale öppnade munnen för att protestera men tystades omedelbart av Minn som blek i ansiktet pekade mot utgången. Solen lyste inte längre in i grottan. En vidunderlig skugga täckte den och utsläckte allt ljus och en raspig och alltför välbekant röst talade till dem.
   ”Kom ut”, sade den. ”Jag vet att ni är där.”

9. Liv

   ”Från samma plats ska ni alla börja er vandring och till samma plats ska ni alla vandra, om än på olika vägar. Lika föds ni och lika dör ni men vad ni gör däremellan bestämmer blott ni allena.”

   Cindars Ord, kap 2, tal 4

   Varken Ale eller Minn vågade röra sig. Deras farliga flykt genom glaciärens ismassiv hade inte räddat dem undan Nidafrost utan tvärtom fört dem rakt in i isdrakens klor. Vad skulle de göra nu? Framför dem upprepade Nidafrost sin befallning att de skulle komma ut och bakom dem tycktes själva isen åter börja pressa sig mot dem, som för att tvinga ut dem till sin härskarinna. Minn såg hjälplöst på Ale. De hade inget annat val än att ge upp.
   Men just som de skulle till att lämna sitt gömställe så hördes plötsligt en annan röst, en ljus och späd stämma, så olik isdrakens.
   ”Stilla din is”, sade den. ”Jag kommer ut nu.”
   Nidafrost utlät ett grymtande ljud som lät förvånat och flyttade sin väldiga kropp undan grottöppningen så att de kom åt att se ut. Utanför kunde de skymta en dalgång, täckt av is på alla sidor utom den bortersta, varigenom en smal rännil av vatten sökte sig bort mot solnedgången. Mitt i dalgången låg Nidafrost till synes lugnt hopringlad men ryckningar i hennes kropp avslöjade att hon var beredd till ett utfall när som helst. Mot henne gick, darrande men utan tvekan, en flicka.
   Flickan var åtminstone huvudet kortare än Minn och betydligt magrare men något i hennes sätt fick Minn att ana att det kanske ändå inte skilde så många år mellan dem. Hennes ansikte var smutsigt och det blonda toviga håret var utsläppt och spretade åt alla håll. De enkla skinnkläder hon bar var slitna, den flätade midjeväskan trasig och full av hål och trots den kalla och steniga marken så var hennes fötter nakna. Men inte ens detta kunde dölja en begynnande skönhet hos denna flicka. Om hon nu fick leva så länge ty i detta nu höjde Nidafrost sitt väldiga huvud över henne.
   ”Du är långt hemifrån, flicka lilla”, mullrade draken. ”Vad har du här att göra?”
   ”Jag... jag är en vallerska”, svarade flickan.
   ”Jag ser inga får här. Tala sanning, annars kommer jag att krama ur dig den.”
   Nidafrost följde upp sitt hot med att börja ringla svansen runt sitt byte men om vallerskan lät sig skrämmas så visade hon det inte utan stod ståndaktigt kvar.
   ”Jag talar sanning. Mina djur vågar sig inte i närheten av den mäktiga Nidafrost och är kvar utanför dalen. Ensam gick jag hit.”
   Nidafrost upphörde med sitt hotfulla ringlande och tycktes blidkas något.
   ”Så?” frågade hon självbelåtet. ”Och varför vågar du dig ensam till den mäktiga Nidafrost?”
   ”Jag är led på min husbonde. Varför ska jag tjäna en svag människa när jag kan tjäna Cindas härskarinna?”
   Drakormen slickade sig om munnen, som för att suga i sig flickans smicker. Men så brast hon ut i ett isande skratt.
   ”Ung och naiv är du”, svarade hon. ”En människa allén kan inte tjäna Nidafrost, det kan blott alla människor tillsammans göra. Du tjänar mig redan genom din husbonde. De får du vallar är inte människornas utan Nidafrosts. Det arbete du utför, det utför du inte för dem utan för mig. Ditt liv är inte deras utan mitt.”
   Vallerskan försökte invända men Nidafrost började otåligt piska med stjärten och hon fann det klokast att hålla tyst.
   ”Länge nog har du fått tala med Nidafrost. Återvänd nu hem till de dina och vet din plats hädanefter. Nästa gång är jag inte lika förstående.”
   Vallerskan böjde på huvudet som tecken på att hon förstått och den vidunderliga drakormen beredde sig på att ge sig av. Men så hejdade sig Nidafrost plötsligt och böjde ned huvudet så att de väldiga käftarna kom tätt intill hennes ansikte. Hon huttrade, säkert lika mycket av skräck som av den kalla vita andedräkt som omgav henne, men stod alltjämt kvar.
   ”Säg mig”, sade drakormen med sin kallaste och mest raspiga röst, ”finns här andra människor än du? Finns här andra människor som vågar trotsa Nidafrosts påbud?”
   Flickan höjde åter huvudet och tittade djupt in i de väldiga drakögonen.
   ”Ensam gick jag hit”, upprepade hon. ”Inga män eller kvinnor vågar sig nära den största och starkaste av drakar, inga män eller kvinnor vågar utmana hennes vrede och möta hennes blick.”
   Nidafrost fixerade flickan med blicken och dröjde länge med att släppa henne men till slut höjde hon åter sitt huvud. Utan ytterligare ord vände hon sig så bort och ringlade hastigt iväg så att sten och grus yrde om henne. Först när det sista av drakormens kropp försvunnit bortom dalgångens krön rörde sig flickan och det första hon gjorde var att vända sig mot den grotta där Ale och Minn ännu gömde sig.
   ”Hon är borta”, sade hon. ”Ni kan komma ut nu.”
   Ale tycktes först tveka men Minn kunde inte tro annat än gott om den främmande flickan. Med fara för sitt eget liv hade hon räddat deras. Inte ens kung Ravlaug hade visat upp ett sådant mod inför Nidafrost. Ändå föreföll hon inte vara av ädel börd av hennes ord att döma. Vem var hon egentligen?
   Minn fick till slut med sig Ale och de gick henne till mötes. Vallerskan tycktes inte förvånad över att se dem men gav dem ingen tid till frågor utan tecknade åt dem att vara tysta. Hastigt förde hon dem så bort från glaciären med ständiga blickar över axeln. Varken Nidafrost eller någon annan drake visade sig emellertid och de kom säkert ut ur dalgången. Några getter stod och betade intill men annars var de ensamma. Först nu saktade hon in sina steg.
   ”Ord kan dröja sig kvar länge i isen”, förklarade hon kort. ”Liv kan det inte.”
   ”Vem är du?” dristade sig Minn att fråga nu när tystnaden brutits.
   ”Det har jag ju redan sagt”, svarade den unga vallerskan och vände dem ryggen för att ta upp en killing i sin famn. ”Liv är tillbaka nu”, sade hon kärleksfullt till det. ”Liv lämnar er inte.”
   ”Är ditt namn Liv?” sade Ale förundrat. ”Vi trodde att du syftade på våra liv.”
   ”Liv är mitt namn men liv är inte mitt”, löd det gåtfulla svaret.
   ”Vi heter Ale och Minn”, skyndade sig Ale att säga. ”Du är annorlunda”, kunde han inte låta bli att tillägga. ”Du är inte som de andra rivanerna vi mött.”
   ”Det har jag ju också redan sagt”, svarade Liv. ”Är det sed i ert land att fråga efter att ni fått svar?”
   Ale gav upp och bytte samtalsämne.
   ”Tack för att du räddade oss”, sade han i stället. ”Du riskerade ditt liv för att rädda våra.”
   Liv tycktes först harmsen över Ales ord men när hon såg att han menade allvar suckade hon och ryckte på axlarna.
   ”Jag hörde drakens vrede på långt håll och undrade vad som hade väckt den. Från detta klippkrön såg jag sedan hur ni gick in i isens fälla. Ni må inte tillhöra Rivas mäns och kvinnor men jag kunde inte låta er förgås. Mycket riskerade jag för att rädda er men likväl såg du bara det som jag inte kunde ge.”
   Först nu förstod Minn till fullo innebörden av den unga vallerskans gåtfulla ord och hon förstod också vad Ravlaug och Rial hade syftat på när de omtalat deras kommande uppgift vid tinget.
   ”Vi är ännu inte vuxna i era ögon”, sade hon. ”För er är vi ännu bara pojke och flicka, det är blott tinget som kan förklara oss som man och kvinna.”
   Liv nickade dystert.
   ”Men du kan aldrig förklaras som kvinna eftersom du är… livegen”, fortsatte Minn och Liv nickade åter.
   ”Då ljög du alltså inte för henne”, utbrast Ale glatt men Minn tystade honom med en sträng blick.
   ”Men så behöver det inte vara”, skyndade sig Minn att säga. ”I vårt land är alla fria och så kan ni också få det om ni följer med oss tillbaka.”
   ”Är det därför ni har kommit?” frågade flickan ”För att föra oss till Cindars förlovade land?”
   Minn nickade.
   ”I så fall kommer ni att finna att inte bara drakarna och elementen kommer att söka hindra ert värv”, sade hon olycksbådande. ”Men nu är vi framme vid vår stad och om ni ska ha någon utsikt till framgång så är det bäst att ni inte blir sedda tillsammans med Liv.”
   Med de orden vek hon av från stigen och skyndade bort mot en liten fäbod en bit bort. Mer hann de inte fråga henne ty nedanför dem bredde ännu ett av Rivas små samhällen ut sig och uppför stigen kom nu en grupp sammanbitna män dem till mötes.
   ”Tid att spela stolt igen”, viskade Minn till Ale. ”De här männen påminner mer om Ravlaug och Rial.”
   Ale harklade sig.
   ”Vi söker Ravn, hövding över västra Cinda”, sade han med högtidlig stämma.
   Männen stannade upp och den främste av dem tog till orda. Hans tjocka rödblonda hår var samlat i en stor fläta på ryggen och hans anletsdrag syntes knappt under de buskiga ögonbrynen och det yviga skägget. Med bullrande stämma svarade han dem.
   ”Vem söker hövding Ravn och i vilket ärende?”
   ”Mitt namn och mitt ärende är ämnat för hövdingen allena”, genmälde Ale.
   Mannen som tilltalat dem synade honom noga.
   ”Hövding Ravn träffas icke förrän nästa halvmåne”, löd hans buttra svar.
   ”Vem vågar hindra mig i mitt värv?” utbrast Ale och lade tyngd bakom sina ord genom att lägga handen på svärdsfästet.
   Om männen kände sig hotade av hans gest så röjde deras miner intet därav men likväl böjde den främste sitt huvud.
   ”Till hövdingen för jag dig icke men väl till den som vågar hindra dig. Med honom må du göra upp.”
   Utan vidare åthävor vände så mannen dem ryggen och förde Ale och Minn ned till sin stad och vidare till stranden. De övriga följde efter på respektfullt avstånd. Kalla vågor sköljde in över blankpolerade stenar och en bit ut i havet kunde konturerna av en klippö skönjas i skymningsdunklet. Först nu tog mannen åter till orda.
   ”Hövding Ravn jagar musslor på ön Grå damen. Med springfloden må du göra upp.”
   Hans ord rönte ett uppskattande mummel från hans män och de lämnade stranden utan att ödsla några fler ord på dem.
   ”Är jaga musslor ett manligare ord för att plocka dem?” muttrade Minn efter dem men fick snabbt annat att tänka på ty Ale hade hjälplöst sjunkit ned på knä.
   ”Nästa halvmåne”, suckade han. ”Då hinner vi inte till tinget i tid. Vad ska vi göra nu?”
   Minn tog prövande ett steg ut i vattnet. Det var kallare här än vid öns södra sida och betydligt mer strömt. De skulle aldrig kunna simma till ön. Hon knäböjde vid Ales sida och drog tröstande handen genom hans hår. Det hade vuxit sig långt och det slog henne att han snart skulle behöva anamma seden hos Rivas män och fläta det han också. Men den tanken hann inte mer än uppstå förrän en ny, starkare tanke trängde fram.
   ”Aj!” utbrast Ale. ”Du drar mitt hår.”
   Minn hörde honom emellertid inte ty hon hade fått en idé om hur de skulle kunna besegra springfloden.

10. Grå damen

   ”Ett hot är lättare att ta tillbaka än ett löfte.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Liv tittade upp från sitt arbete och upprepade för säkert tionde gången sin fråga. Ale visste bättre än att ifrågasätta Minns hugskott, hur otroliga de än verkade, men också han ställde sig frågande till det som nu pågick inför hans ögon.
   ”Är du säker på att detta ting kommer att kunna färdas ovanpå vattnet?” löd den livegna flickans fråga medan hennes flinka fingrar oförtrutet fortsatte sitt arbete.
   De befann sig utanför den lilla fäboden, där de hade fått sällskap av Livs familj – hennes tystlåtne far samt modern och två systrar. Mannen deltog inte i arbetet men hade då och då skickats iväg tillsammans med Ale för att hämta videkvistar åt kvinnorna. Trots sin fattigdom hade de härbärgerat Ale och Minn och var nu fullt sysselsatta med att enligt Minns instruktioner fläta något som närmast såg ut som en stor, rund korg.
   ”Alverna i Cindarell kan fläta större båtar än så och för längre sträckor än denna”, svarade Minn tålmodigt. ”Denna behöver bara bära en människa över ett litet sund.”
   ”Korgar må flyta men inte människor”, muttrade fadern. De var de första orden Ale hört honom yttra. ”Blott fåglar och trollpackor flyter. Människor är bundna till marken.”
   ”Alverna är varken det ena eller det andra”, fortsatte Minn. Detta till synes outsinliga tålamod överraskade faktiskt Ale än mer. ”Men de är inte bundna till marken, de rör sig fritt över land och hav och lika fria kommer ni att bli.”
   ”Om denna korg kan göra oss fria är den sannerligen ett trolltyg”, mumlade kvinnan, men i hennes röst fanns ändå något som lät som hopp.
   ”Livegna har vi alltid varit och livegna kommer vi alltid att förbli”, svarade mannen. ”Att rubba på tingens ordning är farligt.”
   ”Jag har inte sagt att det är ofarligt”, sade Minn. ”Men vi trotsade faror för att komma hit och ni måste trotsa faror för att komma härifrån.”
   Fadern tycktes vilja säga något mer men en blick från kvinnan tystade honom och han gick i stället bort för att hämta mer vide. Ale dröjde sig tvekande kvar och betraktade kvinnornas arbete. Helst hade han velat följa med mannen ut ty detta var inte en syssla för män.
   Vad visste väl han om korgflätning? Många var de hantverk han prövat på, och misslyckats med, under sina lärlingsår i Gylde men detta hörde inte till dem. Hans händer må ha klarat av att hamra järn, snida trä och knåda tunga degar men hans fingrar skulle aldrig klara sådant som sömnad, vävning eller flätning. Han kunde heller inte föreställa sig kung Ravlaug eller ens drottning Rynja utföra sådana sysslor. Nej, de enda som kände till detta hantverk på Cinda förutom Minn var de livegna, det var de till de ofria som hoppet om befrielse stod.
   Med ens slog det Ale att inte heller han hade mycket att komma med. Rivanernas kamp för frihet kunde inte utkämpas med svärd och heroisk kamp, därtill var Nidafrost för stark. Nej, kampen utkämpades med små medel i det tysta. Det var Minns ärliga ord som till slut trängt genom kung Ravlaugs manlighet, det var Minns kärleksfulla tämjning av valen som vunnit hövding Rial för deras sak och det var Minns kvinnliga kunskaper som nu skulle besegra havet. Vad nytta gjorde väl han och hans svärd nu? Vad nytta hade han väl någonsin gjort? Skulle inte Minn klara sig bättre utan honom?
   Sådana var de dystra tankar som ansatte Ale medan han åsåg hur korgen sakta tog form. När han såg resultatet var det som om hans värsta farhågor besannades.
   ”Den rymmer bara en”, dristade han sig till att påpeka.
   ”Vi kan inte göra den större”, svarade Minn. ”Det viktigaste är att du kan komma över och kalla hövdingen till ting. Liv får göra flera senare.”
   ”Jag?” undrade Ale. ”Är det inte bättre om du tar dig över? Jag vet inte hur man styr den där.”
   ”Tror du att de här träskallarna lyssnar mer på mig än på dig?” Livs mor gjorde förskräckt ett skyddstecken när hon hörde förolämpningen men Minn tog ingen notis om det. ”Far du och vifta lite med svärdet så att vi kan fortsätta sedan.”
   ”Jag hoppas att den här duger att ta dig fram med”, sade Liv och räckte över ett hopflätat redskap som såg mer ut som en mattpiska än en åra.
   När han tog emot den möttes deras blickar och Ale kunde inte låta bli att förvånas. Trots sin undergivenhet så brann i hennes ögon samma okuvliga låga som han sett hos Cindas stormän. Undra på att detta folk hållit stånd mot Nideld och Nidafrost under så många årtionden. Blicken fyllde honom på nytt med hopp ty i hennes ögon såg han en slumrande vilja, en vilja att ta på sig de offer som krävdes för att på nytt bli fria. Om alla på Cinda var likadana så kunde deras uppvaknande bli starkt och mäktigt. Om han bara finge väcka dem.
   ”Tack”, sade han. ”Jag far nu och den dag ni far så kommer ni att göra det som fria män och kvinnor.”
   ”Lova inte mer än du kan hålla”, svarade hon men log som om hon trots allt närde ett litet hopp.
   En harkling från Minn sade honom att han dröjt kvar något ögonblick för länge vid Livs ögon och han tog hastigt emot åran.
   De hjälptes åt att bära ned den nu färdiga korgen till stranden. Arbetet hade tagit dem nästan hela dagen och solen var åter på väg ned bortom den hägrande ön Grå damen, där hövding Ravn sades befinna sig. Ale förvånades över hur lätt den var och tvivel angrep honom åter. Skulle en så bräcklig farkost verkligen bära honom? Minn vadade ut i vattnet och återvände med sjögräs och blad som hon tryckte fast längs korgens insida.
   ”Det här tätar korgen”, sade hon men trots det lugna tonfallet späddes Ales tvivel på ytterligare.
   ”Varför behöver du täta korgen ända upp till kanten?” frågade han oroligt men Minn svarade bara med att överräcka en mindre korg.
   ”Använd den här för att ösa vatten med.”
   Till slut var han redo för avfärd. Han klev i korgen och fann till sin förskräckelse hur vattnet började stiga upp mot dess kant. Det stannade dock halvvägs och Livs far hjälpte till att skjuta ut den i vattnet. Vattenströmmarna grep omedelbart tag i den lilla farkosten och den började kränga oroväckande mycket. Snart lärde han sig dock att balansera korgen med sin tyngd och han öste hastigt ut det vatten som hunnit rinna in. Till slut kunde han ta fram åran och försöka göra sig till herre över färden.
   Strömmarna hade redan fört honom ut i sundet och det var nu lika långt till stranden bakom honom som till Grå damens klippor framför. Där tycktes de kämpa om att få dra med sig Ales maktlösa fartyg. En ström sökte dra med sig honom mot det öppna havet norrut och en annan söderut medan en tredje nöjde sig med att få honom att snurra runt. Ale hade haft lätt att bli sjösjuk redan på stora skepp och var för en gångs skull glad åt att inte ha en full mage.
   Men till slut lyckades han lära sig när de olika strömmarna kom och gick. Han började använda åran som ett svärd och parerade än den ena och än den andra. Sakta men säkert närmade sig så den motsatta kusten. Till slut gav så sundet upp sitt byte och han kunde i lugn och ro paddla sig framåt den sista biten.
   Han vadade iland på en strand lika stenig som den han lämnat bakom sig och drog upp sin båt ordentligt. Tacksamt strök han handen över dess flätade yta. Den hade verkligen lyckats föra över honom sundet. Kanske skulle den lyckas föra honom en bit över havet också, till de främmande båtarna vid horisonten som så ofta gäckat dem? Med ens kändes deras uppdrag inte lika hopplöst längre.
   Han såg sig om på den tomma stranden. Ingen syntes till och marken avslöjade heller ingenting. Grå damen var emellertid inte mycket mer än en klippa i havet och från dess högsta punkt torde man kunna ha utsikt över hela ön. Ale lämnade därför stranden och sökte sig uppåt bland vassa klippor och djupa skrevor.
   Grå damen gjorde skäl för sitt namn, hon var om möjligt ännu kalare än Cinda och de gröna fläckarna än fåtaligare. Några djur såg han över huvud taget inte till. Men väl uppe belönades hans slit ty när han blickade ned på andra sidan såg han ett dussin män på knä på stranden eller vadandes i vattnet. Detta var alltså de nobla männens värv på Cinda.
   Ale tvekade ett ögonblick, rädd att hövding Ravn inte skulle vilja ses av en främling i denna förödmjukande situation, men så höjde en av männen på huvudet och fick syn på honom och han hade inget annat val än att gå dem till mötes. Nu reste sig resten av männen också och inväntade tyst hans ankomst. En av dem stod en bit framför de andra och av hans rakryggade hållning och stolta blick gissade Ale att det var hövding Ravn. Hans rödblonda hår var samlat i en fläta på samma sätt som hos den man som hånfullt manat dem att göra upp med springfloden, kanske var de släkt, och hans långa flätade skägg fladdrade likt en fana i vinden.
   ”Brådskande måste ditt ärende ha varit”, sade han med en dånande röst som överröstade blåsten, ”om du inte kunnat invänta nipfloden.”
   ”Det är det”, svarade Ale med så stadig stämma som han kunde uppbringa. ”Mitt namn är Ale och jag kommer från andra sidan havet för att i kung Ravlaugs namn kalla hövding Ravn till ting.”
   ”Kung Ravlaugs kallelse skallar högre än vanligt då den når över både land och vatten”, svarade Ravn och strök fundersamt sitt skägg.
   ”Landet besegrade vi med Töldings hjälp”, replikerade Ale dristigt och visade på sitt svärd, ”och vattnet besegrade vi med ett fartyg. Med samma medel ämnar vi hjälpa Cindas folk till Cindarell.”
   ”Din närvaro styrker dina ord”, instämde hövdingen nickande. ”Men havet är större än sundet och Cindas folk är större än du.”
   ”Vi behöver inte korsa hela havet själva. Det finns skepp ute till havs. Om vi bara kan nå dem...”
   ”Spökskeppen”, mumlade en av männen men tystades med en handrörelse av Ravn.
   ”Vi har sett dem”, medgav han. ”Vi tror att det är våra fränder som en gång seglade ut från Cinda men huruvida det är deras skepp eller blott deras skuggor vi ser vet vi icke.”
   ”Det finns bara ett sätt att få veta det”, insköt Ale och fick än en gång hövdingen med sig.
   ”Det är en fråga som bara tinget kan avgöra”, svarade han. ”Säg kung Ravlaug att hövding Ravn går till tings, utan löften men med öppet sinne. Låt oss så bestiga ditt fartyg.”
   Ale harklade sig besvärat.
   ”Mitt fartyg rymmer dessvärre bara en person”, sade han, ”men vi tillverkar flera.” Hövdingen tog dock inte illa upp.
   ”Nåväl, om vi har väntat nästan sju sekler må vi väl vänta ytterligare en stund.”
   Ale tackade honom och hans män och beredde sig att gå då han plötsligt kom att tänka på något.
   ”Vi blev förresten överfallna på väg hit”, sade han. ”Av en vildögd man med två blonda flätor. Vet ni vem det var och varför han anföll oss?”
   Vid Ales ord tändes en glimt i Ravns ögon och för ett ögonblick tycktes han förlora sitt lugn.
   ”Ett illavarslande tecken är det”, sade han till slut behärskat. ”Det ankommer inte mig att släppa hans namn fritt för vinden men ni kommer att mötas igen på tinget. Dock betyder det att min återresa hastar.”
   ”Men ta då mitt fartyg”, skyndade sig Ale att säga, ”så tar jag nästa.”
   ”Det är ett storsint erbjudande, min unge budbärare, men ringa heder skulle jag visa dig om jag skulle ta din plats.”
   Då fick Ale plötsligt en idé, en idé som inte ens Minn skulle ha kunnat komma på.
   ”Men jag vet en undersåte som gärna ger dig din plats”, sade han. ”Jag kommer att ta båten nu men den kommer åter så att du kan ta den sedan.”
   ”Vem av mina undersåtar är så storsint att han vågar ge sig ut på det hav ingen rivan någonsin gett sig ut på?”
   ”Det ankommer tyvärr inte heller mig att släppa det namnet fritt”, svarade Ale underfundigt. ”Men du kommer att få namnet om du lovar att ge tillbaka det sedan.”
   Ravn såg först förbluffad ut men brast sedan ut i ett gapskratt och fick sina män med sig.
   ”Nåväl”, sade han, ”så hör då mitt ord. Namnet ska min modige undersåte få åter och därtill min tacksamhet.
   Ale bugade sig så som han sett Rial och andra män buga sig och tog farväl. Han var mycket nöjd med sig själv och det enda han beklagade var att han inte skulle få se Ravns min när båten återvände med Liv. Men hövdingen stod fast vid sitt ord och Liv fick verkligen sitt namn åter och hela hennes familj sin frihet.

11. Elementens raseri

   ”Inför vädrets makter är alla människor lika.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Cinda visade upp ännu ett av sina många vilda ansikten när landskapet ändrade karaktär från långa steniga stränder till branta karga klippor. De hade följt Livs råd och följt kusten först norrut och sedan österut så att de nu befann sig rakt norr om Nidafrosts isrike men nu tycktes det som om de nått vägs ände. På ena sidan om dem kastade sig havet rytande in och sög åt sig allt det kom åt på stranden och på andra sidan om dem reste sig Cindas berg upp mot himlen. Framför dem, mittemellan dessa båda ytterligheter, fanns blott en smal bergskant som vågorna förgäves kämpade för att nå upp till och som berget lika förgäves kämpade för att träffa med nedfallande stenblock.
   ”Skulle vi ha vikt av tidigare?” undrade Ale och bedömde bekymrat möjligheterna att klättra uppför berget.
   Minn skakade på huvudet.
   ”Hon varnade oss för att ge oss upp bland bergen. Vi skulle bli alltför synliga för drakarna och på andra sidan bergen finns du vet vem.” Inte heller hon tog gärna Nidafrosts namn i sin mun. ”Här slipper vi dem åtminstone.”
   ”Det är inte konstigt att de håller sig borta”, muttrade Ale. ”Inte ens en drake skulle kunna flyga i den här blåsten. Nu förstår jag varför Liv insisterade på att fläta oss ett rep innan hon lät oss gå.”
   De knöt varsin ände av repet om midjan och tog sig upp mot den smala bergskanten. Minn försökte intala sig att det inte var längre ned till havet än vad det hade varit ned till marken från de takåsar i Gylde som hon balanserat på som liten. Men Gyldes takåsar hade varit starkare än detta berg som ständigt tycktes vittra under hennes händer och fötter och Gyldes gator hade inte bestått av vassa grund och farliga strömmar. Framför allt hade det inte blåst lika mycket i Gylde.
   Vindens ständiga tjut fick det att ringa i hennes öron och hon överraskades gång på gång av kastvindar som hotade att slunga ned dem än i den ena riktningen, än i den andra. Kanske hade bergen varit säkrare ändå? Mot drakarna kunde de åtminstone kämpa men vem kunde kämpa mot naturens rasande element? Än en gång förvånades hon över hur vilda elementen var på Cinda jämfört med hemma i Cindarell. Var det bara Cindars frånvaro som släppt lös deras fulla styrka eller var det något mer som drev dem och i så fall vad... eller vem?
   Någonting inom henne sade henne att hon var nära något viktigt och för ett ögonblick glömde hon bort deras farliga situation. I stenöknen hade klippblock hotat krossa dem och de heta källorna hade också så när ändat deras liv. Att Nidafrost behärskade glaciärens is var kanske inte så konstigt men inte kunde väl hon ligga bakom jordens och vattnets vrede? Var de verkligen säkrare här, visserligen bortom isdrakens synfält men mellan jord och vatten?
   ”Minn!” hördes plötsligt Ale skrika och hon väcktes ur sina funderingar. I sista stund såg hon hur ett väldigt klippblock lösgjorde sig ovanför dem och i detsamma kastade sig en lika väldig våg upp ur havet. Hon tog ett hastigt steg bakåt och kände hur repet mellan henne och Ale spändes. Klippblocket missade dem båda men träffade däremot havsvågen och det räckte för att det skulle ändra riktning. I stället för att fortsätta ned i havet som alla andra klippblock så slog det ned på stigen i ett väldigt dammoln. Berget stillade sig åter och havet drog sig besegrat tillbaka men med sig hade de båda tagit ett stort stycke av deras stig. Ale och Minn skildes nu åt av ett flera alnar brett stup.
   ”Stå stilla”, manade Ale henne förskräckt.
   Orden var överflödiga, framåt fanns det inte längre någonstans att gå och det spända repet hindrade henne från att gå bakåt, men det här var varken rätt tid eller plats för ett tillrättavisande svar.
   ”Vad gör vi nu?” undrade hon i stället.
   Ale såg bekymrat uppåt och nedåt. Berget stupade lika brant överallt och han hade inget svar att ge.
   ”Du måste fortsätta ensam”, försökte Minn. ”Jag kan ta mig tillbaka till hövding Ravn och träffa dig vid tinget senare.” Hon började knyta upp repet runt midjan. ”Ta repet du.”
   ”Aldrig i livet!” utbrast Ale och började också knyta upp sitt rep också men så hejdade han sig.
   ”Kan du fästa repet på din sida?” frågade han.
   ”Jag tror det. Hur så?”
   ”Om jag fäster det på min sida så skulle du kunna ta dig förbi stupet med hjälp av repet. Tror du att du klarar det?”
   ”Naturligtvis klarar jag det!” utbrast Minn förnärmat men ångrade sig nästan genast.
   Repet var trots allt inte flätat av alver utan av människor. Skulle det hålla för henne? Och vad skulle hända om ett nytt klippblock föll eller en ny våg slog in? Men likväl backade hon inte.
   ”Skynda dig”, sade hon i stället. ”Vi måste vidare så fort som möjligt.”
   De fäste repet vid varsin ände och nog föreföll det stadigt alltid. Minn tog av sig sina skor, tog ett fast grepp om repet och sökte sig trevande ut längs bergssidan. Inget berg är helt slätt och hennes fötter var inte större än att hon kunde hitta de minimala skrevor som kunde bära henne. Hela tiden kände hon Ales oroliga blickar men lyckligtvis höll han tyst och lät henne fokusera på övergången. Steg för steg tog hon sig så vidare. Ovanför henne mullrade berget oroväckande och nedanför henne hördes havets rytande men för stunden höll de sig lugna. Inte heller tycktes repet svika henne och hon sände en tacksamhetens tanke till den duktiga trälinnans flätningskonst.
   Till slut nådde hon Ales hand och lät sig villigt dras i säkerhet på andra sidan. Aldrig förr hade väl närheten till hans kropp varit så välkommen och hon kunde känna snarare än höra hur vilt hans hjärta slog. Han måste ha varit ännu räddare än hon. Hon dröjde sig kvar i hans famn ett tag tills de båda lugnat ned sig.
   ”Vi måste fortsätta”, viskade hon försiktigt.
   En klädsam rodnad lyste upp Ales ansikte.
   ”Javisst”, mumlade han. ”Repet då?”
   ”Det måste vi tyvärr lämna.”
   ”Hellre det än dig”, undslapp det Ale och trots situationens allvar kunde de inte låta bli att le åt varandra.
   De lämnade så det farliga stupet bakom sig och såväl berget som havet tycktes ta avsked av dem med ett besviket muller. Repet kom de lyckligtvis inte att sakna ty den lilla stigen blev bredare och snart kunde de ta sig fram utan att ständigt söka efter skrevor att hålla fast sig i. Landskapet började också att förändras. Där havet rasande mött branta klippor började nu i stället vågor att sakta rulla in över steniga stränder. Stränderna övergick i sandbankar och när Ale och Minn så passerade ett krön fann de sig plötsligt ha nått en bred havsvik. På andra sidan viken återkom de branta klipporna men det var det som fanns inåt land som fångade deras uppmärksamhet.
   Längst in i viken, vid slutet av en djup floddal, låg ett flertal små stugor inklämda mellan de höga bergen. Kring dem kunde grupper av människor skymtas, några sysselsatta med att fiska i floden och andra med att klättra längs de farliga bergssidorna. De senare skrämde upp häckande fåglar och Minn gissade att de ägnade sig åt att plundra deras bon på ägg. Ännu en av Cindas heroiska jakter, suckade hon för sig själv.
   Ju närmare de kom det lilla samhället, desto fler av invånarna upphörde med sitt värv för att förundrade betrakta de ankommande främlingarna. De behövde inte gå hela vägen fram ty ut ur det största huset klev en bestämd man som påminde om de andra hövdingarna med den skillnaden att hans hår var brandrött och den långa flätan såg ut som en svans av eld.
   Ale gjorde sig beredd att hälsa den förmodade hövdingen men denne förekom honom.
   ”Välkomna, Ale och Minn från havet”, dånade hans kraftfulla stämma. ”Ni söker hövding Ringvar och hövding Ringvar har ni funnit.”
   Hans ord fick Ale att komma av sig så det blev i stället Minn som först tilltalade hövdingen.
   ”Hur vet du allt detta?” frågade hon, utan att kunna dölja sin misstänksamhet. Nidafrost hade ju förbjudit Cindas folk att färdas över ön så hur kunde ryktet ha spridit sig ända hit?
   Ringvar rynkade först ogillande på pannan men besvarade ändå hennes fråga genom att vända sig mot floddalen. Likt en djup stenristning skar den igenom de höga berg som omgav den. Till höger kunde man skymta glaciärens glittrande is och till vänster det rykande eldberget men hövdingen tycktes undvika dem båda med blicken.
   ”Cindas sejdare Rivandur, han som ser och hör allt, besjöng era dåd i en galder”, sade han. ”Genom honom fick vi veta allt detta.”
   ”Då vet ni också varför vi är här?” bröt Ale in.
   Ringvar suckade djupt och lät blicken dröja kvar uppåt dalgången.
   ”Ni vill föra oss bort från vårt fädernesland”, svarade han vemodigt. ”Ni vill göra förgäves det blod som våra förfäder utgjutit.”
   ”Men de är våra förfäder också”, protesterade Ale. ”Hur gärna vi än vill så kan vi inte längre hjälpa dem, bara er och era efterkommande.”
   ”Ni har färdats långt genom vårt land. Ni har sett hur det ser ut nu och ni har hört hur det sett ut förr. Men vilka är ni att säga hur det ser ut i morgon?”
   ”Kan inte er sejdare säga det?” inflikade Minn irriterat. ”Han som ser och hör allt?”
   Om hennes ord förtörnade hövdingen så visade han det inte denna gång.
   ”Rivandur kan säga det”, sade han och nickade. ”Han sade att ni skulle komma till oss först och till honom sedan och däri fick han rätt.”
   ”Vi vill vill inte komma till honom”, invände Ale. ”Det är Cindas hövdingar vi vill kalla till tings.”
   ”Jo, det vill vi” replikerade Minn, men inte för att hon trodde att sejdaren besatt några särskilda krafter. Tvärtom var det så att hon började trötta på rivanernas rämnande fasad och närmast såg fram emot att få demaskera denne spågubbe.
   ”Det blir som det är sagt”, svarade Ringvar. ”Ni finner Rivandur i dalen när han så önskar det. Om han råder oss att gå till tings så går vi till tings, annars dröjer vi oss kvar hos våra förfäder.”
   Det korta mötet var till ända och de tog avsked av hövdingen, Ale med bedrövad min och Minn med trotsig. Ingen av dem som de passerade på vägen ut mötte hennes blick. Det var som om de förstått att hövdingen avvisat dem och därför inte heller ville befatta sig med dem. Sålunda lämnade de hövding Ringvars folk bakom sig och anträdde den slingrande vägen längs dalgången.
   Det dröjde inte länge förrän byn försvann bakom en krök och det karga och öde landskapet helt tog över. Vägen förde dem stundtals upp bland bergen, förbi farliga avsatser och branta stup, och stundtals ned i dalen, där flodens kalla vatten ständigt sökte skölja över deras fötter. Men ju längre uppströms de kom, desto mer tog bergen över. Från de höga omgivande klipporna kastade sig nu smältvatten ned från alla håll, klippor som de själva behövde klättra upp för, och deras vandring blev allt mer ansträngande.
   Dittills hade de vandrat under tystnad men när inga andra människor längre syntes till tog Ale åter till orda.
   ”Vad är en sejdare egentligen?” frågade han. ”En trollkarl?”
   ”Nej, bara en simpel spåman”, svarade Minn med en fnysning. ”Som om det inte räckte med att de är styvnackade, de är vidskepliga också. Vad flinar du åt?”
   Ale hade dolt sitt småleende illa.
   ”Jag trodde inte att du av alla skulle misstro andras krafter”, sade han. ”Jag misstrodde länge dina krafter men det har jag allt fått äta upp.”
   ”Och nu hoppas du att jag ska få göra detsamma?” genmälde Minn med hetta.
   ”Det var inte så jag menade, men hur kan du vara så säker? Hövding Ringvar och hans folk verkar ju tro på honom. Och han visste trots allt att vi är här och varför.”
   Minn tystnade ett tag och samlade sina tankar. Ja, hon var säker på att denne Rivandur inte besatt större krafter än någon annan men hur kunde hon vara så säker?
   ”Krafterna är vilda och oregerliga på den här ön”, sade hon fundersamt. Hon tänkte högt snarare än svarade. ”De styr sig själva, såsom isdraken tycks behärska själva isen. Jag är inte ens säker på mina egna krafter.”
   ”Hur menar du?”
   ”Minns du Cihrinds varning om att jag inte skulle avslöja mina krafter för henne? Jag tror att jag förstår den nu. Jag tror att Cinda känner mina krafter på något sätt och det som Cinda känner, det känner också hon och alla andra ondskefulla makter på denna ö. Varje gång krafterna velat komma till mig så är det också som om något på ön väckts till liv, något som inte vill oss något gott.”
   ”Menar du att Nida... att hon vet var vi är i detta nu?” utbrast Ale och förde instinktivt handen till svärdsfästet men Minn skakade bara på huvudet.
   ”Hon anar kanske att något är i görningen men jag tror att jag lyckats dölja mina krafter för henne än så länge.”
   ”Än så länge? Men vad händer när du inte kan dölja dem längre?”
   Minns ögon blixtrade.
   ”Då ska jag släppa lös all världens olyckor över henne och hennes drakyngel. Då ska hon få sin gäld för den död hon bringat denna ö och för den död hon bringade stackars Cihrind.”
   Ale ryggade förskräckt tillbaka inför hennes ord. I hans blick fanns inte minsta skymt av misstro och det var som om själva vinden tystnade. Inom sig kände hon hur hennes krafter pyste och bubblade, hur de växte sig starkare ju längre de väntade och hur de bara längtade efter den dag då de skulle få komma ut. Om hon ändå finge använda dem...
   Men nej, hon fick inte äventyra deras uppdrag och deras liv, hon måste klara sig utan sina krafter. Motvilligt och med möda stillade hon sig och hon log svagt åt Ale.
   ”Det är bra nu”, sade hon kort.
   Ale tvekade men lade sedan sin arm om henne.
   ”Då får vi klara oss själva båda två”, sade han och försökte låta uppmuntrande. ”Du utan dina krafter och jag utan mitt svärd. Men vi har fortfarande varandra och det kan ingen ta ifrån oss.”
   Ales ord fyllde Minn med oväntad värme och hon skulle just till att ge honom ett passande svar då hon plötsligt blev varse något. Vinden var inte längre tyst. Den hade snarare ökat i styrka och uppfyllde nu dalgången med sitt rytande. Blåsten grep tag i Minns hår och kläder och fick dem att piska hennes hud och tvära vindkast fick henne nästan att tappa balansen.
   ”Håll fast!” skrek Ale. ”Tryck dig mot bergväggen!”
   Minn var inte sen att lyda hans råd. Hon kände det som om vinden sökte tränga in mellan henne och berget och skilja dem åt. Lyckligtvis var klippan så skrovlig att det var lätt att hitta skyddande skrevor och med vinden tjutande i öronen tryckte de sig så hårt de bara förmådde mot bergväggen. Blåsten blev allt kraftigare och varje vindkast kändes som ett hårt slag. Det var som vinden sökte välta omkull själva berget.
   Men berget stod orubbligt fast och efter en evinnerligt lång tid så verkade det som vinden till slut gav vika. Blåsten mojnade och de vågade försiktigt titta fram igen. Dalgången låg åter stilla, de få buskarna fladdrade inte längre i vinden och nedanför dem rann floden lugnt vidare utan att dess yta krusades. Ändå var det inte tyst. Rytandet hade visserligen upphört men i dess ställe hördes nu märkliga gälla skränanden som tycktes komma överallt ifrån. Snart såg de upphovet till tjuten och det var en överväldigande och skrämmande syn.
   Dalgången bakom dem hade dittills varit öde och tom och bortsett från vinden hade inget stört dess stillhet. Nu uppfylldes den emellertid av en enorm vit massa som likt en ogenomtränglig dimma som sträckte sig från den ena sidan till den andra. Men detta var inte en dimma, det var en skränande massa av fjädrar, näbbar och klor som hastigt rörde sig uppför dalgången. Det var som om alla Cindas fåglar var stadda i flykt och de var på väg rakt mot dem!
   Det fanns ingenstans att ta vägen. De var fast på den smala klippavsatsen och kunde varken ta sig upp eller ned. Förtvivlat försökte de skynda vidare men flocken var snart över dem. Minn kände hur något slet i hennes hår och när hon försökte schasa bort det träffades hon av något vasst i pannan. En varm, tjock vätska rann ned i hennes ögon och gjorde det svårt att se. För ett ögonblick trodde hon att hon hade lyckats skada en fågel men sedan insåg hon att det var hennes eget blod.
   Som genom en dimma skymtade hon hur Ale svingade sitt svärd genom massan av fåglar runt omkring henne och tillfälligt skingrade dem. Priset blev dock att han blottade sig själv och flera fåglar angrep honom med sina vassa näbbar så att han nästan tappade balansen.
   Vad skulle de göra? Om de inte försvarade sig skulle fåglarna hacka dem i bitar men minsta oförsiktiga rörelse och de skulle möta döden i floddalen under dem. Det fanns bara en utväg. Hon hukade sig undan ännu ett anfall och fick fram Bards försvilvrade visselpipa. Den hade bringat dem såväl tur som olyckor förr. Måtte den lugna fåglarna nu, annars var deras sista stund kommen.
   De ljudlösa tonerna strömmade ur pipan och än en gång överväldigades Minn av skiftande sinnesintryck. Där fanns glimtar av frihet, av att sväva uppe i himlens stillhet och låta de varma vindarna bära en vart de ville, högt ovan den tunga och hårda marken. Så underbart det tedde sig att flyga upp och bort och lämna alla betungande plikter och krav bakom sig. Intet fanns det som förmådde hindra flykten genom luften, intet fanns det som kunde tynga ned den mot marken. Det var nästan så att Minn själv frestades att ta ett kliv ut i det tomma och också bli en del av luften. I detsamma kände snarare än såg hon hur en skälvning gick genom fågelflocken och de kraftiga flaxandena lugnade sig en aning.
   Men så kom där andra känslor. Ständig flykt utan ro. Glupande hunger som aldrig helt stillades. Våldsamma störtdykningar mot intet ont anande byten där nere. Och framför allt, den fullständiga avsaknaden av egen vilja för att i stället bli ett med flocken.
   Knappt hade dessa nya känslor uppståt förrän fåglarna tycktes bli än aggressivare. En fågel hackade henne i armen och en annan svepte in rakt mot hennes ansikte. Vassa klor rev upp hennes ansikte och innan hon visste ordet av hade visselpipan snappats ur munnen på henne. Någonting gyllene svepte förbi hennes ögon och blodet i hennes ansikte blandades med den angripande fågelns flod. En köttig massa av blod och fjädrar föll ned framför hennes fötter och tumlade vidare mot kanten och i näbben blänkte det av silver.
   Minn gjorde en rörelse åt det hållet men så blev hon i ögonvrån varse hur Ale också stod farligt nära kanten med viftande armar och försökte återfå balansen efter sitt hugg. Ovanför honom störtade flera fåglar ned som för att dra honom med sig ned i djupet. Utan minsta tvekan övergav hon visselpipan och sträckte sig efter Ale, utan att bry sig om att Bards magiska tingest rasade nedför branten och för alltid gick förlorad i floden nedanför dem.
   Ale grep hennes hand och det räckte för att han skulle återfå balansen. Fåglarnas anfall avvärjdes men bakom dem kom än fler. Det kändes som om deras öde bara fördröjts. Hur skulle de kunna klara sig undan denna månghövdade och outsinliga fiende?
   ”Cindar hjälpe oss”, hörde hon Ale säga men hur skulle Cindar kunna göra det när han inte längre fanns på denna ö?
   Som om det inte var nog med problem återkom nu det vinande ljudet. Men trots deras förtvivlade belägenhet insåg Minn till sin överraskning att det inte var vinden som återkom. Nej, detta var ett annat främmande ljud som hon aldrig hört förut. Det var inte särskilt högt men tycktes ändå fylla dalgången och till och med överrösta de skränande och flaxande fåglarna runt omkring dem. Återigen kände hon en skälvning genom fågelflocken och den här gången var den betydligt kraftigare. Plötsligt blev det åter stilla omkring dem och hon vågade titta upp.
   Fåglarna var kvar men de anföll inte längre. I stället flög de omkring i cirklar och utstötte klagande läten. Det vinande ljudet tilltog och lät med ens strängare, ja nästan befallande. Fåglarna reagerade omedelbart på det och likt en enda kropp vände de om och begav sig nedåt floden igen. Inom kort låg dalgången återigen stilla och bara fjädrar som yrde och smärtan från hennes sår påminde om vad som nyss varit.
   Minn vände sig mot Ale och ryggade först tillbaka när hon såg hur illa medfaren han var. Ansiktet var rödstrimmigt av blod och kläderna fulla av hål. Hade de gått hårdare åt honom eller såg hon likadan ut själv. Av Ales förfärade min gissade hon det senare. Men så övergick hans förfäran i förundran och han höjde blicken ovanför henne.
   ”Vem är det där?” utbrast han.
   Hon vände sig om och följde hans blick. Längre in i dalgången, på en avsats högt ovanför stigen, skymtade en skugga i det begynnande skymningsdunklet. Det var skuggan av en krum gestalt som stilla betraktade dem.
   ”Er bön har hörsammats”, sade han med en kraftfull stämma.


Svärdets vår fortsätter på nästa sida.



Hemsidan har fått 178370 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com