Innehåll

Cykel

Uppdaterad 2017-10-16

Jag tillbringar en tiondel av min vakna tid tillsammans med min cykel (oftast för att cykla men en inte oansenlig tid för att sköta den) så det är hög tid att dela med mig av mina erfarenheter. Kanske kan jag själv få svar på varför jag fortfarande envisas med att cykla.


Alla dessa cyklar

Det är många cyklar som passerat revy i mitt liv, troligen fler än i de flesta andras liv. Orsaken till detta är en ibland desperat jakt på en cykel som jag kan komma överens med, då de flesta gett mig så många problem att Su-San misstänker att jag varit en elak cykelreparatör i ett tidigare liv. Låt oss börja från början.

Jag lärde mig att cykla ganska sent, kanske för att jag hade en trampbil jag tyckte bättre om. Kanske var det så sent som i sexårsåldern, för jag minns att jag vid ett av mina många fall krossade en backspegeln och räknade ut att min sjuåriga olycka skulle ta slut först i trettonårsåldern. Annars tyckte jag ganska bra om min första cykel. Den var grön med en limpsadel som antagligen var högsta mode i slutet av sjuttiotalet. Åtminstone har jag inte sett några sådana sedan dess.

En bit in i skolåldern blev det dags för min första riktiga cykel, en stadig Monark. Jag antar att den var stadig, eftersom den genom åren fick flera "Säker cykel"-märken vid skolans årliga besiktningar, trots att jag ofta använde den som mountain bike. Hur som helst var den ett överlägset transportmedel när jag skulle ta mig fram och tillbaka i Älta och jag minns att alla vi syskon föredrog att cykla framför att skjutsas av våra föräldrar. Jag antar att curlingföräldrar inte är ett helt nytt fenomen.

När jag började gymnasiet fick jag gratis busskort och fortsatte att ta bussen när jag gick vidare till Handelshögskolan. Efter skolan följde tre års jobb i England, där cykling är förenat med livsfara, och barndomens trampande föll i glömska.

Först när jag kom tillbaka till Sverige återupptog jag cyklingen, dels för att få motion och dels för att jag såg det som ett billigt färdmedel. Det senare skulle dock inte visa sig stämma. Då barndomens svenska cykelmärken Monark och Crescent blivit dyra och specialutrustade premiummärken sökte jag mig till ett billigare och mer lättskött alternativ och föll för en finsktillverkad Viking. Med rostfria delar och avsaknad av växlar trodde jag naivt att den skulle fungera i ur och skur. Så ung och naiv jag var.

Förvisso höll min Viking längre än många av mina senare cyklar. Det första jobbet låg bara 5 minuter från min första lägenhet på Söder och bortsett från turer till innebandyträningar i Nacka så använde jag den inte så mycket. Med tiden började dock de rostfria delarna att rosta och stöd, pakethållare och skärmar föll av. Efter tre år gav jag upp och sökte mig ett nytt märke. Det är kanske inte så konstigt att Viking inte verkar tillverkas längre.

Valet föll på Kronan, ett märke som jag associerade med arméns enkla men outslitliga material. Trött på Nackas många backar valde jag den här gången till tre växlar utifrån det antagna sambandet få växlar = få problem. Den logiken höll inte alls. Växlarna visade sig krångla väldigt ofta, inte minst vintertid då de helt enkelt frös till. Med tiden lärde jag mig knep som att när jag parkerade cykeln utomhus alltid ställa om växeln till mellanläget och om möjligt ställa cykeln framför ventilationsutblås. Våren blev inte mycket bättre för då började min punkteringsförbannelse.

Kanske var Kronans ballongdäck extra mottagliga för cykelbanornas rikliga grus, kanske var det en del av min cykelförbannelse, men varje vår fick jag punktering en gång i veckan. De första gångerna trodde jag att det var en enstaka företeelse och lämnade in den på service, något som visade sig svårt då cykelreparatörerna var fåtaliga i början av 2000-talet och de flesta av dem vägrade befatta sig med Kronan. Så här i efterhand förstår jag dem. Senare försökte jag täta hålen med diverse lagningskit men inga tätningar höll särskilt länge och jag övergick snabbt till att helt enkelt köpa nya slangar.

I sammanhanget kan jag nämna att Su-San aldrig drabbades av punkteringar i samma omfattning. När vi en gång cyklade tillsammans, hon först och jag sedan, körde en av oss på en spik. Gissa vem. En annan gång lånade jag hennes cykel, då min egen fått punktering, för en 500 meters tur till busshållplatsen. Gissa vad som hände.

Andra exempel på förbannelser är hur cykeln blev påkörd av en backande buss på en cykelparkering eller hur framhjulet blev stulet (!) på samma cykelparkering. Detta på en öppen plats på Skanstull. Å andra sidan kan jag förstå cykeltjuven ty det var både dyrt och omständligt att få reservdelar från Kronan.

Till slut gav jag upp och sökte efter billigast möjliga cykel att ha som reserv de många gånger min Kronan var otillgänglig. Valet föll på Cykelringens Svalan. Första intrycket var en betydligt mer lätttrampad cykel än min tunga och robusta Kronan men det varade inte länge. Redan efter några veckors vinterkörning stod det klart att den inte skulle klara sig så länge och redan efter följande vinter var det dags att skrota den. Kort därefter skrotade jag även min Kronan, efter att kullagren i bakhjulet än en gång gått sönder. (Den blev egentligen stulen efter att jag helt sonika lämnat den olåst i ett cykelställ men jag sörjde den inte.)

Nu var jag trött på billiga cyklar och sökte ett dyrare kvalitetsmärke som skulle klara svenska vintrar. Nishiki skröt om just detta och jag nappade därför på ett erbjudande från Länna Sport. Kanske skulle jag ha tagit varning av den oerhörda svårigheten att få kontakt med personalen ty detta blev inledningen på en närmast parodisk episod i mitt cykelliv. Den första dagen skakade lampan loss, den andra dagen stänkskärmen och den tredje dagen en pedal. Till Länna Sports försvar ska sägas att de åtgärdade problemen men när det efter den följande vintern var dags för ny service visade de sig åter från sin sämsta sida. Veckorna gick utan att något hände med cykeln och vid ett tillfälle fick jag lyssna till en lång veklagan från en anställd om hur få de var på verkstaden och hur lite tid de hade. Till slut åkte jag dit, klev in på verkstaden och letade upp min cykel i den folktomma verkstaden. Det var sista gången jag besökte Länna Sport.

Lyckligtvis var det på 2010-talet betydligt lättare att hitta cykelreparatörer, såsom duktiga Fix my Bike och min Nishiki fick konstgjord andning ett par år till. Det stod dock snart klart att Nishiki och vinter inte gick ihop och jag började därför se mig om efter alternativ. Efter diskussioner med diverse butiker fick jag rådet att köpa raka motsatsen till de enkla cyklar jag dittills satsat på. Med mekanismer lättillgängliga utifrån skulle det vara lätt att rengöra och underhålla cykeln men det som verkligen fick mig att falla för min nästa cykel var att hjulen lätt kunde häktas av vid punkteringar. Jag var nu ägare till en 21-växlad Trek.

Min nya Trek var underbart lättrampad jämfört med mina tidigare cyklar och min långa pendling, som vid den här tiden gick mellan Nacka och Farsta, gick betydligt snabbare. Dock visade sig Trek vara känslig för väta och jag fick många förebrående ord från köpstället Cycle Corner när jag lämnade in den på service. Än idag misstänker jag att de medvetet sålde mig en flaska rengöringsmedel som läckte ut i min väska för att jag inte skulle återkomma.

Lyckligtvis öppnade Bike Village bara några hundra meter från vårt hem och jag tog därför min Trek dit för nästa service. Jag blev också mycket nöjd med deras punkteringssäkra däck som minskade min punkteringsfrekvens till ett par gånger om året. Men trots mina idoga försök att hålla cykeln ren flera gånger i veckan med allt från dyra rengöringsmedel till små tops så åt fukt och vägsalt sakta men säkert upp alla mekanismer och de lövtunna hjulen skevade sig ofta och behövde riktas om. Den årliga servicen blev istället årliga ombyggnader av cykeln och priset därefter. Ändå höll jag länge fast vid min Trek då själva cyklingen var snabbare och bekvämare än med någon annan cykel.

Men denna vinter, efter att bromsklossar, kedja och drev slitits ut samt framhjulets metallram börjat släppa redan i januari, så gav jag upp. Det blev inte bättre av att den dåvarande trenden med ständigt bättre vinterunderhåll av cykelvägarna i Stockholm bröts med flera omkullkörningar som följd. Min Trek åkte in på service och jag köpte billigast möjliga cykel från Biltema istället, en oväxlad Yosemite för 1 500 kr eller en tredjedel av reparationskostnaden för min Trek. Den var visserligen betydligt mer tungtrampad men de breda däcken gav bra fäste och jag slapp bekymra mig om trasiga växlar och handbromsar. Hädanefter kommer min Trek bara att släppas ut vid torrt väglag och min vintercykel att slitas och slängas istället för alla dessa fåfänga reparationer.


Observationer från sadeln

På senare år har det blivit lättare att ta sig fram med cykel men än finns det mycket att göra för stadsplanerarna. Det visar inte minst min egen cykelväg från hemmet i Nacka till jobbet i city, en väg som erbjuder många intressanta observationer.

De första metrarna går genom villakvarter men redan på Telegramvägen börjar cykelbanan. Nacka kommun utförde ett stort arbete på den för några år sedan för "en säkrare trafikmiljö". Tyvärr glömde de bort att koppla ihop den med huvudstråket längs Värmdövägen och jag tvingas därför varje morgon kryssa mellan stillastående bilar som väntar på rödljus för att nå den.

Nåväl, väl uppe på cykelbanan får man till en början cykla ifred och kan njuta av Nackas topografi. Nacka är nämligen mycket backigt och uppförsbacken upp mot Boo Elverk är varken den enda eller den brantaste. En annan egenskap hos Nackas cykelbanor är att de gärna kombinerar nerförsbackar med utmaningar i form av kurvor, övergångar eller andra utmaningar.

En första sådan kommer vid korsningen mot Talluddsvägen, där stora stadsjeepar gärna stannar på cykelbanan innan de åker ut på Värmdövägen. En andra kommer vid korsningen mot Klintvägen, där rödljuset har gjorts om sedan ett vägbygge så att det visar rött till dess att man stannar och trycker på knappen. Jag cyklar ogärna mot rött men för Klintvägens trafikljus gör jag ett undantag.

Därefter följer Skurubron, en bro som länge var känd för att cykelbanorna användes som snöupplag under vintern. Meterhöga vallar var ingen ovanlig syn. Numera plogas åtminstone den norra cykelbanan medan den södra cykelbanan fortfarande kan innehålla snövallar. Dock ser man dem inte förrän man är halvvägs över bron så vintertid är det helt enkelt säkrast att hålla sig till den norra cykelbanan. De olika cykelbanorna är förvisso enkelriktade men det verkar inte gälla vintertid.

Nerförsbacken efter Skurubron följs som väntat av en tvär vänstersväng där jag mer än en gång stiftat närmare bekantskap med vägunderlaget. Från Skurubron leder Värmdövägen raka vägen till Stockholms city. Det gäller dock inte cykelbanan. Nej, den går stundtals söder om och stundtals norr om bilvägen, naturligtvis med manga tvära svängar efter nerförsbackar. Det är först nyligen som Nacka kommun inset detta och gjort den större södra cykelbanan dubbelriktad.

I Skuru följs cykelvägens brantaste uppförsbacke av en nerförsbacke som är behaglig tills den korsar Ektorpsvägen. Här kan man göra intressanta observationer av bilisterna från Duvnäs. Mina empiriska studier ger ovedersägliga bevis för att Duvnäskvinnor aldrig ser sig om utan kör rakt ut i rondellen medan Duvnäsmän ser sig om men ignorerar vad de ser och kör rakt ut ändå.

Andra intressanta observationer kunde man tidigare göra vid Ektorps centrums busshållplats. Här brukade bussresenärer uppvisa ett intressant gruppbeteende genom att kliva av bussen, lämna gångbanan, promenera i cykelbanan bakom busskuren och slutligen återvända till gångbanan för att korsa Värmdövägen istället för att ta den kortare vägen framför busskuren. Numera finns det ett viltstaket... förlåt, räcke, som för det mesta håller bussresenärerna borta.

Ytterligare en intressant Ektorpsobservation kunde man tidigare göra i uppförsbacken mot Långsjöstrand, där man brukade möta en cyklande kvinna som ropade "Fel håll" åt mötande. Jag har inte sett henne sedan Nacka kommun nyligen gjorde den dubbelfiliga sträckningen tydligare så jag antar att hon lyckats bromsa och vända cykeln vid det här laget.

Cykelvägens högsta punkt inträder vid Nacka forum, där bussresenärer ser sig om efter bussar innan de korsar bussvägen men sedan låtsas ignorera cyklar innan de korsar cykelbanan. Jag har dock lärt mig av dem och genom att låtsas ignorera dem så släpps jag förbi.

Efter Nacka forum kommer en lång och välkommen nerförsbacke där det främsta abret är en cykelövergång där man måste vrida nacken halvt ur led för att se de bakifrån kommande bilarna. Jag kan nästan förstå cyklister som kastar sig ut i bilvägen istället men bara nästan eftersom jag är bilist också och vet hur irriterande det är att ligga bakom cyklister som tror att de är lika snabba som bilarna.

Vid Alphyddan kommer Nackas sista krön. Det sägs att nerförsbackar, kurvor och grus är det farligaste för cyklister. Alphyddans krön följs av en backe och en tvär kurva. Gissa var Nacka kommun brukade vänta längst med att ta bort gruset. Numera har det dock blivit bättre, kanske för att kommunens representanter ibland står nedanför backen och delar ut presenter till cyklister.

Därefter korsar man gränsen till Stockholm. Tidigare kunde man se det genom att snöröjningen blev bättre bortom gränsen men numera är det faktiskt tvärtom så att Nacka är bättre än Stockholm. I Stockholm passerar man sedan Hammarby sjöstad, vars cykelbana varit en konstant byggarbetsplats sedan de de första spadtagen till sjöstaden togs. Efter Henriksdal kommer en trång passage över Danvikstull innan man vid Masthamnen får bekanta sig med Miljöpartiets bidrag till infrastrukturen. Nacka får varken tunnelbana hela vägen, Skurubro eller Österled men här finns en sjungande tunnel (vars sånger dock påminner mer om ljud från skräckfilmer). Väl prioriterat!

Stadsgården bjuder sedan på förhållandevis bra cykelförutsättningar med en platt och rak sträcka, förutsatt att inte cykelbanan upptas av fulla Finlandsresenärer förstås. Men det varar inte länge för därefter kommer Nya Slussen. Cykelbanan här verkar ha designats av någon som tycker om att sticka för den går under, runt och över bilvägen istället för den tidigare rampen som gick direkt till Skeppsbron. En tunnel med skymd sikt, en rödljuskorsning och två övergångsställen måste man också forcera inom en sträcka på hundra meter.

Själva Skeppsbron blir inte mycket bättre. I västlig riktning går cykelbanan ömsom i bilbanan och ömsom på trottoaren, och i trängseln har jag en gång personligen fått lära mig vad som hander om ett smalt cykeldäck möter en för hög trottoarkant. I östlig riktning går cykelbanan enbart i bilbanan, till taxichaufförernas glädje då de därigenom fått mer parkeringsyta vid Hotell Reisen. Vintertid är annars sträckan känd för att vara den moddigaste i hela staden.

En sista observation innan jag kommer till city är övergångsstället vid Kungsträdgårdsgatan. När cyklarna från Skeppsbron får grönt för att köra vidare på Kungsträdgårdsgatan börjar fotgängarna ofelbart korsa densamma. Därefter behöver jag bara kämpa mig förbi de många och ofta stillastående bussarna innan jag äntligen kan cykla i den lugna och förutsägbara stadstrafiken.


Konspirationsteorier

I dessa tider av faktaresistens verkar det vara på modet att hålla sig med konspirationsteorier så varför inte skaffa en själv? Stockholms trafiksituation ger mycket stoff till dylika och precis som i boken Focaults pendel så överträffas också dessa av snart av verkligheten.

Min konspirationsteori började med Slussen, detta projekt som verkar älskas blott av dem som inte berörs av det. Jag noterade hur anhängarna av Nya Slussen i sann Orwellsk anda ständigt utvecklade ett nyspråk för att rättfärdiga projektet. Det ena fantasifulla ordet efter det andra uppsteg ur deras kreativitet, bara för att snabbt försvinna igen när ordets ihålighet uppenbarades eller när det helt enkelt blev omodernt.

Ordet "Nya" försvann ungefär samtidigt som Moderaterna övergav det i sitt partinamn. "Överdimensionerad" (om gamla lösningen) användes flitigt av många politiker som aldrig varit vid Slussen när genomfartslederna stängs och all trafik leds dit men försvann när rivningarna påbörjades och det blev uppenbart även för dem hur genial trafiklösningen var. I samma veva försvann ordet "Mötesplats Slussen" då det blev uppenbart för alla trafikanter att det inte är roligt när fotgängare, cyklister och bilister måste trängas på samma trånga yta. Kanske var man rädda för att nyordet "Köplats Slussen" annars skulle uppstå spontant. "Trygga dricksvattnet" hängde med ett tag, ackompanjerat av ständigt spolade cykelbanor, men försvann det också när Nackaborna tvingades koka sitt dricksvatten." Numera säger skyltarna bara att "Obehöriga äga ej tillträde". Riktigt tragikomiskt blev det när någon självutnämnd expert hävdade att trängseln minskat i sta'n. Motivet? Antalet bilar per invånare hade minskat något. Som om trängselproblemen skulle kunna lösas genom att dubbla befolkningen!

Personligen tycker jag att Sagan om Ringens dvärg Balin bäst fångade Slussens anda med sina sista nedtecknade ord från Moria: "Vi kan inte komma ut." Jag fick till fullo dela Balins ångest en sen kväll när jag efter att segat mig genom Slussens köer fann att Söderledstunneln var avstängd och att gata efter gata vid Mariatorget spärrats av för södergående trafik. Tills slut fann jag mig tvungen att bryta mot tre trafikregler på kort tid (genomfartsförbud, enkelriktning och bussfil) för att komma ut. Än idag är jag övertygad om stadens miljöpartistiska trafikborgarråd bevittnade allt genom en trafikkamera till tonerna av Sagan om Ringen-filmens ledmotiv från scenerna i Moria.

Kanske var det denna händelse som fick mig att fundera över min konspirationsteori. Tidigare hade jag helt enkelt trott att den hemska trafiksituationen under Slussenbygget var en del i en medveten strategi för att ge folk snäva referensramar. Efter ett decennium av trafikkaos kommer vilken trafiklösning som helst att upplevas som bra.

Men varför spärra av så många andra gator och så långt bort från Slussen. Fanns det ett mönster? Ja, det gjorde det faktiskt.

Låt oss börja österifrån. Som Nackabo är jag väl medveten om hur styvmoderligt Nacka behandlas. Den enda vägen över Skurusundet får Nackaborna betala själva. Södra Länken stängs för Nackaborna (men inte för några andra) när den behövs som bäst och Österleden verkar förbli en dröm ett tag till. Saltsjöbanan går inte in till Slussen längre och tunnelbanan (om den nu någonsin kommer) stannar vid Nacka Forum. Finns det några mörka krafter i Barad-dûr, förlåt Stadshuset, som vill utestänga Nacka från City?

Nej, mönstret upprepas också inom tullarna. Planer finns på att ta bort en fil från Stadsgården. Slussen har vi redan berört. Från Medborgarplatsen kan man inte längre komma ut på Söderleden. Av Klaratunnelns två mynningar i city planeras den mot Nybroplan tas bort medan man från den mot Sveavägen inte längre kan svänga höger till Oxtorgsgatan och vidare till Östermalm. För den som vill pröva en annan väg än tunneln har det framförts förslag att göra Gustaf Adolfs Torg bilfritt medan Vasagatan också ska bli av med en fil. Centralbron då? Nej, här finns den djävulskt utstuderade planen som går under namnet "Nord-Syd-axeln". Genom detta nyord ger man sken av att Skanstullsbron-Söderledstunneln-Centralbron-Klarastrandsleden skulle vara en enhet där en del inte kan stängas av utan att allt annat också måste stängas av. Därigenom kan man enkelt strypa hela Stockholms pulsåder på en gång!

Nåväl, men Essingeleden finns ju kvar påpekar kanske någon? Jo, men den har redan avgiftsbelagts trots löften om motsatsen och med tanke på alla de andra exemplen så är detta ett alltför tydligt tecken på att än mer komma skall. Därmed återstår bara Västerbron. Hur var det nu med JAS-planet som kraschade i Stockholm. Siktade det inte på Västerbron men missade?

Slutsatsen kan bara bli en: dunkla krafter verkar för att dela Stockholm i en nordlig och en sydlig del. Jag vill inte antyda för mycket men är det inte ett märkligt sammanträffande att Transportstyrelsen med regeringens goda minne släppt trafikuppgifter till öststater? Eller att NATO-övningar hållits i Stockholms närhet. Kanske planeras en ny Berlinmur genom Stockholm? Det kalla krigets slut gav såväl Ryssland som NATO en identitetskris som de nu försöker komma till rätta med genom att flytta fram positionerna mot varandra. Vad vore väl då bättre än en ny järnridå? Jag vill som sagt inte antyda något men kanske kommer invånare i norra Stockholm ångra att det inte finns en Österledstunnel att fly igenom?

Ja, där ser man hur lätt det är att skaffa sig en konspirationsteori och hitta argument för den. Likväl kan jag inte befria mig från misstanken att det, precis som i Focaults pendel, finns några som tagit min konspirationsteori på allvar och nu aktivt arbetar för att förverkliga den...



Hemsidan har fått 180325 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





000webhost logo