Nedladdningsbara versioner

Innehåll

  1. Prolog
  2. Famn av is
  3. Hågkomster
  4. Cindars spådom
  5. Den förste konungen
  6. Jordens rikedom
  7. Där sol och hav mötas
  8. Farväl
  9. Okända vatten
  10. Resa utan slut
  11. Mirakel
  12. Ur bottenlösa djup
  13. Talande stenar
  14. Nideld
  15. Djupets fasa
  16. I dimma dold
  17. Ord
  18. Ingen rök utan eld
  19. Ingen eld utan bränne
  20. Nidafrost
  21. Epilog

Karta

Drakens vinter

2013-05-12

Drakens vinter är den sjätte delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell och jag kommer att publicera ett kapitel varannan vecka. Drakens vinter tar vid där Konungens dotter slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Drakens vinter
Sjätte delen av Cindarellkrönikan

11. Ur bottenlösa djup

   ”Precis som stora fåglar av sin tyngd är bundna till marken är stora fiskar tyngda till botten. Enär havsdjupens mörker och kyla gör dem obeboeliga kan vi således deducera att vare sig i luft eller hav finnas djur större än de på land.”

   Ur samlingen Cindarelle naturalis, utgiven av Serena lärdes akademi

   När Minn vaknade var det med ett ryck, som efter en mardröm. Gårdagens uppskakande händelser sköljde åter över henne men de kändes nu så dimmiga och avlägsna, som om det verkligen bara hade varit en dröm. Skeppet låg alldeles tyst och stilla och man hörde knappt hur vågorna slog mot dess skrov. Hur fjärran var inte det från hur havet hade piskats till skum av den förtvivlade narvalens rasande dödskamp? Hade havet också glömt?
   Hon reste sig mödosamt ur sin bädd. Kroppen värkte, som om hon själv hade utkämpat en hård kamp under gårdagen, och hennes hand sökte sig omedvetet till ryggen, som för att söka efter såren av harpunerna. Naturligtvis fanns där ingenting. Hade det bara varit en dröm trots allt?
   Minn togs snabbt ur den villfarelsen när hon kom upp på däck igen. Trots att det nyligen hade skrubbats rent så kunde inte doften av såpa tränga undan stanken av varmt blod och ruttnande kött. En rad fyllda tunnor längs relingen vittnade också om de aktiviteter som ägt rum här långt in på natten.
   Hon kände hur det vred sig i magen men hon tänkte inte unna besättningsmännen några fler skäl till misstro och sarkasmer. I stället anlade hon en stolt min och gick till synes oberört fram till relingen. Ett par matroser var i färd med att stuva ned tunnor i lastrummet och betraktade henne med skygga blickar. Skämdes de för sina tidigare ord? Hade de insett att deras olyckor inte kommit från henne utan från dem själva? Hur det än var med den saken så ämnade hon varken med ord eller med handlingar lindra deras skuldkänslor. De kunde gott fortsätta att skämmas.
   I stället svepte hon fram till relingen och såg ut över havet. Borta på Hviska pågick arbetet med att reparera det skadade skeppet. Minn såg hur män rörde sig på däck och hörde ljudet av hammarslag över vattnet. Bortsett från det var allt lugnt och stilla och Hviska låg orörlig, som om hon sov. Det enda spåret efter gårdagens tragedi var blodiga slaktrester i vattnet. De kväljande känslorna återkom men hon tvingade sig att orubbligt stå kvar och betrakta dem länge.
   Till slut fick hon ändå nog och sträckte blicken än längre, ända bort till horisonten. Men vart hon än vände sig så såg hon varken land eller andra fartyg och såväl i luften som i vattnet lyste livet med sin frånvaro. De var åter ensamma på havet, ensammare än någonsin.
   Det var sant så som Ale och Bahran hade sagt. De hade inte haft något val, de behövde allt som havet kunde ge för att överleva. Så annorlunda havet var mot land. I Cindarell hade det alltid funnits mat och vatten i närheten, åtminstone fram till den långa vintern. Men inte på havet. Här var de omgivna av odrickbart vatten och även om det i dess djup fanns oräkneliga mängder fisk så var den utom deras räckhåll. Hade det då inte varit naturligt att besättningen tagit tillfället i akt? Bland dem fanns ju fiskare, säljägare och valfångare som inte kände till något annat levebröd. Hur kunde hon begära att de skulle kunna se vad hon kunde se?
   Hon suckade djupt och sträckte blicken bortom resterna av det som en gång varit en val, bort mot horisonten. Någonstans därifrån hade valen kommit. Varför hade den kommit till dem? Hon hade ju blåst i visselpipan men var det verkligen valen hon hade kallat på? Hon hade ju känt något större, något mycket större och avbrutit sig. Ändå hade valen kommit.
   Åh, varför kunde inte valen ha förstått att hålla sig undan om den nu var så klok. Hade den inte förstått att den riskerade livet genom att komma dem så nära? Hade den inte förstått hur hungern kunde driva starka mot svaga på det vilda havet? Eller var det precis det som den hade förstått?
   En plötslig och förfärande känsla grep tag i Minn och hon vände åter blicken mot slaktresterna i havet. De må ha varit hungriga och starka men de var inte de enda som var hungriga och starka på det väldiga havet. Hon hade känt något mycket starkare… I panik vände hon om och rusade mot akterskansen.
   Bahran tittade upp när hon rusade in i hans hytt. Hans ögon var mörka och han såg inte ut att ha sovit på hela natten. Ändå gjorde han ingen ansats att köra ut henne utan tycktes snarare stålsätta sig för vad dåliga nyheter hon än kunde bringa.
   ”Ja?” rosslade han.
   För ett ögonblick greps Minn av skamkänslor, som om hon verkligen var den olycksfågel som så många i besättningen höll henne för. Men det kunde inte hjälpas, de svävade alla i fara och hon var den enda som visste om det.
   ”Vattnet”, flämtade hon. ”Blodet. Vi måste fly. Jag känner det.”
   ”Fler valar?” undrade Bahran närmast uppgivet men gjorde ändå en ansats att följa med henne ut.
   ”Någonting större”, svarade Minn och skakade på huvudet. ”Någonting värre.”
   De kom upp på däck där Bahrans erfarna blick snabbt synade vattnet runt omkring dem. Plötsligt så spärrade han upp ögonen och utan ett ord till Minn rusade han bort till sin styrman.
   ”Fulla segel västerut!” befallde han och fortsatte sedan vidare till relingen mot Hviska till.
   ”Äntringslinor hitåt! Lyd om livet är er kärt!”
   Bahrans ord möttes med förvåning på de båda skeppen men alla greps av allvaret i hans röst och ingen motsatte sig hans befallningar. Vinden fyllde Alateas segel och äntringslinorna spändes. Alatea gnällde och gnisslade och Hviska rörde sig närmast motvilligt men till slut kom de båda skeppen i rörelse. Det var då som Minn såg vad skepparens kisande ögon sett för länge sedan.
   Som från ingenstans svepte ett fiskstim av stora proportioner plötsligt förbi dem, de första fiskar de sett på mycket länge. Hade de kommit från de mörka djupen långt under dem och vad hade i så fall fått dem att lämna tryggheten där? Fiskstimmet försvann lika snabbt som det hade kommit och fortsatte sin gåtfulla flykt västerut. Vid det laget tog emellertid ingen längre notis om dem utan alla par ögon på de båda skeppen var vända österut, mot den blodbesudlade fläck de precis lämnat bakom sig.
   Just där hävde sig det annars så lugna och stilla havet plötsligt upp, som om en väldig luftbubbla sökte tränga sig upp till ytan. Svallvågor slog ut åt alla håll och det tycktes alla som om det blodröda vattnet skiftade färg till svartaste svart. För ett ögonblick skymtade en väldig, mörk skugga under vattnet, många gånger större än själva narvalen, och en plötslig och intensiv skräck grep samtliga ombord. Skräcken var så påtaglig att det var som om själva luften kring dem förvandlades till is och de blev alla som fastfrusna, oförmögna att handla eller ens göra något annat än att med fasa invänta det som var på väg upp mot dem.
   Men med ens så sjönk havet igen, lika plötsligt som en vattenbubbla som spräcks. I dess ställe öppnade sig ett väldigt svart hål som sög till sig allt vatten runt omkring sig. De båda skeppen hejdades tvärt i sin rörelse och började i stället att obevekligt dras bakåt. Det verkade som om ingenting skulle kunna förhindra att de också skulle sugas in i den vattenvirvel som nu bildats. Långsamt, långsamt drogs de närmare det gapande hålet, varifrån nu ett otäckt väsande ljud hördes, som av en orm som närmar sig sitt maktlösa offer. Bahran var den som först återvann fattningen.
   ”Stå inte bara där, era idioter!” kommenderade han. ”Till årorna!”
   Med förtvivlans mod åtlydde de båda besättningarna hans befallning och kämpade med allt som stod till buds för att komma undan. Men inte ens deras ansträngningar tycktes kunna hindra dem från att gå mot deras öde, de båda skeppen fortsatte förbundna mot havets nu vidöppna gap.
   ”Vi måste rädda oss själva!” skrek styrmannen förfärat. ”Vi måste kapa linorna!”
   ”Aldrig att jag offrar ett skepp till!” röt Bahran tillbaka. ”Antingen överlever vi båda eller så går vi båda under.”
   Orden tålde ingen motsägelse och styrmannen återgick förskräckt till den fåfänga kampen mot vattenströmmarna. Skulle kaptenens ädelmod skulle bringa dem alla i fördärvet? Svetten rann över hans fårade panna och ögonen var lika skräckfyllda som hos resten av besättningen men han vägrade att ge vika. Lika orubblig som Alateas galjonsfigur stod han i aktern så att båda skeppens besättningar kom åt att se honom och kastade utmanande blickar bort mot den rasande vattenvirveln.
   ”Vräk valköttet i vattnet!” hördes plötsligt hans mullrande röst över de dånande vattenmassorna. ”Ge den vad den vill ha!”
   Hans ord möttes först med förvåning på båda skeppen men ingen kände sig hågad att säga emot dem. Från båda däcken vräktes nu stora köttstycken ned i vattnet där de snabbt fångades upp av strömmarna och sögs ned i virveln för att aldrig mer komma upp igen. Var detta det öde som väntade dem också? Hviska var nu bara några ögonblick från att falla ned i virveln hon också och då skulle Alatea oundvikligen dras med i hennes fall. Då skulle Bahrans andra förutsägelse slå in, då skulle de båda gå under.
   Men lika plötsligt som virveln uppstått, lika plötsligt upphörde den igen. Stora vågor slog in över hålet och möttes i ett skummande famntag men när de åter lade sig var hålet borta. Bara det ännu oroliga vattnet vittnade om vad som en gång varit där.
   ”Fortsätt ro, era dårar!” skrek Bahran. ”Än är inte faran över! Fortsätt ro!”
   Matrosernas till synes fruktlösa kamp mot havet fortsatte men befriade från virvelns stryptag hade de bara strömmarna kvar att slåss mot och till slut lyckades de bryta sig loss. Än en gång stävade de båda förbundna skeppen bort från den fasansfulla skådeplatsen.
   ”Fortsätt ro!” mullrade Bahran, om än något lugnare nu när faran sakta försvann bakom dem. Han vägrade emellertid ännu att släppa den med blicken.
   När Minn sökte följa hans blick tyckte hon sig ännu uppfatta hur något stort rörde sig under vattenytan men vad det var kunde hon inte se. Lika skrämmande var det faktum att det vatten där hålet uppstått nu var alldeles rent. Av det väldiga valkadavret syntes inte längre någonting till.
   ”Vad var det där för någonting?” flämtade hon.
   Bahran svarade inte omedelbart utan fortsatte sammanbitet att titta bakom dem. Först när havet var alldeles stilla igen och platsen för virveln försvunnit bortom horisonten vände han sig åter om.
   ”Be hellre om att du aldrig får veta vad det var”, sade kaptenen bistert, gick förbi henne och återvände till sin hytt. Han visade sig sedan inte mer den dagen.

   Skeppen fortsatte sin förbundna färd under tryckt stämning. Hviska var ännu inte sjöduglig men en östlig bris fyllde Alateas segel och de fick ytterligare hjälp av vattenströmmar som förde dem båda vidare västerut. Ingen i besättningen tycktes resa några invändningar mot riktningen, de visste alla alltför väl vad som lurade i vattnen mellan dem och deras fjärran hemland.
   Ingen talade emellertid därom. Det var som en tyst överenskommelse slutits mellan alla på skeppen. På Alatea utförde matroserna sina dagliga plikter som om inget hade hänt. Segel hissades och vändes för att fånga den lilla vind som fanns, vatten- och matransoner fördelades rättvist och positionsbedömningar genomfördes regelbundet. På Hviska fortsatte arbetet med att reparera skadorna efter den ödesdigra sammanstötningen med systerskeppet Mariska. Den stora skillnaden mot tidigare var att all aktivitet skedde nästan helt under tystnad. Inte heller förmådde någon göra mer än det allra nödvändigaste. Med tomma ögon och uttryckslösa ansikten genomled männen de långa och långsamma dagarna. Likt två spökskepp stävade så Alatea och Hviska sammanlänkade vidare mot sitt okända öde bortom haven.
   Under den här tiden lämnades Minn i fred och det gjorde henne heller ingenting. Baktalandet av henne hade upphört men hon orkade ändå inte tala med någon, tagen som hon var av det som drabbat dem. I stället höll hon sig mestadels i sin hytt när hon inte stod i aktern och spanade mot horisonten bakom dem. Det var först flera dagar efter tragedin som Ale tog sig mod att gå fram och prata med henne.
   ”Hur är det fatt?” frågade han försiktigt.
   Minn svarade inte utan ryckte bara på axlarna. Ale ställde sig utan ett ord bredvid henne och tycktes fundera på hur han skulle fortsätta. Han förstod antagligen att hon inte orkade tala om det förflutna just nu. Kanske gjorde han det inte heller för när han åter började tala så var det inte om det som varit utan bara om det som väntade dem.
   ”Jag är bekymrad”, sade han. ”Jag har gått runt bland besättningen, både på Alatea och Mariska.”
   Minn sade fortfarande ingenting men nickade som tecken på att han kunde fortsätta.
   ”Det är tveksamt om Hviskas skador kan repareras”, sade han. ”Och Alatea är inte stor nog att ta oss alla.”
   Minn höjde ögonbrynen men hade trots stundens allvar svårt att känna något. Hade de inte sig själva att skylla?
   ”Vad värre är är att maten nästan är slut”, fortsatte han. ”Hviska tog in mycket vatten under jakten och det mesta av deras förnödenheter fördärvades.”
   ”De kan väl äta sitt valkött”, muttrade Minn surt.
   Ale tvekade ett ögonblick innan han vågade fortsätta.
   ”Du vet ju att havet fick tillbaka det mesta”, sade han försiktigt. ”Men det är ändå inte det som jag är mest bekymrad över, det är Bahran.”
   Den här gången lyckades han fånga hennes uppmärksamhet och hon vände sig mot honom med en frågande uppsyn.
   ”Hur så? Dricker han igen?”
   ”Om det ändå vore så väl. Nej, han varken äter eller dricker och han är bara en skugga av sitt forna jag. Inte ens Cindahrind kan få honom att ta reson. Jag fruktar för hans förstånd. Jag har till och med hört honom prata med sig själv om nätterna.”
   Minn rynkade på pannan.
   ”Om vad då?”
   ”Det är bara osammanhängande ord, men det låter som om han anklagar sig själv för något.”
   ”Många män har drunknat, män under hans kommando.”
   ”Ja, men de visste vad de gav sig ut på och det är knappast första gången som han förlorar män. Jag får känslan av att det är något större än så som tynger hans sinnen. Minn, vad kan det vara för något?”
   Minn ryckte till. Ales fråga väckte någonting djupt inom henne. Det var ett minne, ett gammalt minne av någonting som den gamle skepparen sagt eller gjort för länge sedan. Då kunde hon inte ha fäst någon större uppmärksamhet vid det eftersom hon låtit det falla i glömska. Varför kom det då åter till henne nu?
   Bottnade Bahrans svårmod i en hemlighet från det förflutna? Hade Minn i så fall snuddat vid hans hemlighet men inte förstått det? Men Bahran var ju en av Cindarells hjältar. Hade inte hans insats mot hertigen och hertiginnan varit avgörande för den kungliga segern? Hade inte han varit den som först stått upp för Ales ord i katedralen och som personligen tagit befälet över flottan över haven? Vad kunde väl denne man ha att anklaga sig själv för? Om inte…?
   Hur hade hans ord fallit den där kvällen före avresan? Att han med resan ville gottgöra något? De hade visserligen fallit under rusets inflytande men de hade varit känslosamma. Hade de också varit sanna? Vad kunde det vara som han så gärna ville gottgöra att han inte tvekade att plikta med sitt liv för det? Och varför hade skeppets namn tyckts honom så ironiskt? Hur var Bahrans öde sammanlänkat med Cindarells försvunna drottning?
   Men Minns frågor hann aldrig få något svar ty i detsamma ljöd jublande rop från de bägge fartygens utkikar samtidigt.
   ”Land i sikte! Land i sikte!”

12. Talande stenar

   ”Ord som yttras försvinner med vinden men ord som skrives varar tills bergen vittrar”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   En fackla på en torr rishög hade inte fått större effekt än utkikarnas rop om land. Besättningsmännen på båda skeppen släppte allt de hade för händer och rusade till relingarna för att få en skymt av det länge efterlängtade målet. Till och med den plågade Bahran förmådde lämna sin hytt och sälla sig till de hänförda skarorna.
   ”Var någonstans?” krävde han otåligt att få veta. ”Var finns det land?”
   Svaret lät sig inte dröja länge. Snart avtecknade sig verkligen något mot horisonten långt borta i väster. Till en början såg det bara ut som en liten klippa men i takt med att de närmade sig växte klippan till ett berg och runt berget framträdde en skog.
   ”Berätta för mig vad ni ser”, bad den blinde Cindahrind dem. ”Är det Cinda?”
   ”Detta är inte det land jag en gång såg”, svarade Bahran beklagande. ”Det land jag såg sträckte sig från norr till söder men detta är inte mer än en ö. Jag tror tyvärr inte att det är Cinda.”
   Den gamle allfadern sänkte besviket huvudet. Bahran däremot tycktes ha fått nytt mod och sökte muntra upp honom.
   ”Likväl är det en god syn som inger hopp”, sade han. ”Ön må vara för liten för att hysa våra förfäder men den är tillräckligt stor för att hysa oss. Här kan vi finna både mat och sötvatten och dessutom virke att reparera Hviskas skador med. Med lite tur finner vi där också fisk och bytesdjur. Detta är betydligt mer än vad jag någonsin vågade hoppas på.”
   Som pånyttfödd började han nu utdela befallningar.
   ”Se till att få vind i seglen nu! Och städa upp på däck! Ett svin hade vantrivts ombord här! Kom ihåg att vi företräder Cindarell! Sätt fart nu, annars får ingen av er gå i land, det ska jag allt bli man för!”
   Orden var hårda men överflödiga. Också besättningsmännen uppfylldes av nytt mod och grep sig med liv och lust an sina arbetsuppgifter. Den okända ön framför dem växte sig så raskt allt större och större.
   Det var mycket riktigt en liten ö. Knappt ens en timmes marsch skilde den ena änden från den andra. Mitt på öns norrsida höjde sig dess enda berg som var kalt på toppen så när som på ett par små nakna träd med grönskimrande grenar. Resten av ön däremot var klädd i en riklig blandskog. Stränderna bestod mest av klipphällar och vassa stenformationer men södra sidan öppnade upp sig i en välkomnande bukt omgiven av en sandstrand. Trots sina oseende ögon var Cindahrind den förste att uppfatta liknelsen när han fick ön beskriven för sig.
   ”Cindars famn”, snyftade han rört. ”Ön liknar vårt benådade fädernesland. Detta är i sanning ett tecken från Cindar.”
   ”Ett tecken till oss nu eller till våra förfäder när de korsade haven?” undrade Ale.
   ”En klok fråga, min son”, svarade allfadern. ”Kanske bringade denna ö våra förfäder samma hopp som den nu bringar oss. Hur det än är med den saken så är detta ett tecken på att vår resa är god och att vi ska fortsätta.”
   ”Det gäller att övertyga manskapet om det också”, mumlade Bahran. ”Så länge vi var fulltaliga kunde jag ännu befalla dem att fortsätta. Nu vilar en tredjedel av dem på havets botten. Med vilken röst kan jag nu befalla dem att fortsätta?”
   ”Med Cindars röst”, svarade Cindahrind utan att tveka.
   ”Då får han allt tala högt, ty fortsätter det så här så är de dödas röster snart fler än de levandes.”

   Skeppen gled sakta in i bukten och Bahran beordrade mätning av havsdjupet.
   ”Femtio famnar”, löd svaret. ”Bukten är överraskande djup.”
   ”Låt oss gå så nära stranden som möjligt då”, svarade Bahran. ”Jag vill inte sätta skeppen på grund men heller inte utsätta dem för det som finns i djupet.”
   De fortsatte in mot ön som tyst och stilla väntade på dem. Plötsligt bröts lugnet av ljud som av dova hornstötar.
   ”Vad var det?” utbrast Ale och hans hand gick instinktivt till svärdsfästet. ”Är ön bebodd ändå?”
   Runt omkring honom reagerade besättningsmän på samma sätt. Bahran behöll emellertid sitt lugn.
   ”Ljuden kommer inte från ön”, svarade han. ”De kommer från havet. Det är valars sång vi hör. Klagosång av tonen att döma. Lyssna!”
   Ale lyssnade och insåg att den gamle sjöfararen hade rätt, ljuden kom verkligen från havet. Nu när han tänkte efter så hade de också en vemodig klang.
   ”Vad vill de?” undrade han. ”Försöker de säga något?”
   Som svar böjde sig Bahran över relingen och granskade noga det klara vattnet under dem.
   ”De sörjer”, svarade han. ”Vi seglar över deras kyrkogård. Botten under oss är översållad med valars ben och kranier. Säkerligen känner de också lukten av sin frändes blod på vårt skrov.”
   Ale kunde bara vagt urskilja föremål på botten men kaptenen föreföll säker på sin sak. Med ens återvände det allvarliga uttrycket till hans ansikte och han vände sig till båda fartygens besättningar.
   ”Ett nidingsdåd har vi begått och valarna klandrar oss med rätta. Havet har nu gett oss land så låt oss ge havet åter det som havet tillhör. Jag vill att allt återstående valkött lämpas överbord. Inte ett ben får lämnas kvar. Må narvalen få sin sista vila i sina fränders sällskap.”
   Bahrans befallning gav upphov till många knorranden bland besättningsmännen men han bemödade sig inte ens att upprepa den. I stället stod han lugnt kvar och väntade. Tunna efter tunna tömdes så på sitt innehåll och ännu inte rensade ben gjorde köttet sällskap ned i vattnet under dem. Först när befallningen utförts till punkt och pricka gav han tecken att de kunde fortsätta.
   Till slut hade det blivit så grunt att de kunde vada in den sista biten. Bahran ledsagade personligen allfadern ned i vattnet och lät honom bli den förste att beträda land, det första land de sett sedan de lämnade Cindarell bakom sig.
   ”Prisa Cindar!” utbrast Cindahrind när han kände öns fina vita sand under sin nakna fot. ”Han har belönat våra prövningar till havs genom att visa oss land.”
   Samma hänförelse som gripit allfadern grep också alla andra i besättningarna när de äntligen fick känna fast mark under fötterna igen. De äldre bland dem knäföll och lät sanden rinna genom sina nariga händer och många kysste den vördnadsfullt. De yngre var inte lika återhållsamma utan kastade sig till marken, slängde jublande upp sanden i luften och ryckte upp blommor med rötterna bara för att få njuta av deras länge efterlängtade doft. Inte heller Ale kunde låta bli att smittas av den upprymda stämningen.
   De första stegen på land gjorde honom nästan vimmelkantig. Efter så lång tid till havs med den ständigt rullande sjögången så kändes det konstigt att gå på någonting som inte rörde sig utan låg helt stilla. Den luft som slog emot honom från ön var heller inte den saltstänkta och vindpinade havsluft som han så vant sig vid utan en tung och nästan kväljande luft full av främmande dofter, frön och insekter. Han tvingades att sätta sig ned och smälta alla nya intryck innan han förmådde fortsätta och bredvid sig såg han hur Minn gjorde detsamma. Som vanligt tycktes hennes ögon se mer än andras och hennes tankar föreföll redan ha passerat stranden och fortsatt in i öns skog. Ale var emellertid för upptagen av sina egna tankar för att fråga närmare om hennes.
   Under hela detta spektakel hade Bahran tyst dröjt sig kvar i strandbrynet och givit var och en av sina män företräde. Den senaste tidens bisterhet hade inte lämnat hans ansikte men han kunde inte undgå att då och då dra på munnen åt det han såg. Först när den siste av männen klivit i land lämnade också han vattnet och höjde åter sin mäktiga stämma.
   ”Nog nu!” röt han. ”Ni är män av Cindarell, inte vilda trollknytt. Uppställning!”
   Hans ord åtlyddes med överraskande snabbhet och han fortsatte att raskt utdela befallningar.
   ”Alateas första och andra pass genomsöker varsin ände av ön. Sök efter mat och färskvatten men var försiktiga med vad ni smakar på. Ta med vapen men använd dem bara i nödfall tills vi vet vad som finns här. Hviskas första pass avverkar timmer som det andra passet använder till att reparera skadorna. De tredje passen återvänder till skeppen och håller dem beredda för snar avfärd. Återrapportera före mörkrets inbrott. Uppfattat?”
   Hans befallningar besvarades med ett unisont ”Ja, kapten” och de olika grupperna spred snabbt ut sig. Minn grep entusiastiskt tag i Ales hand och ville dra honom med sig.
   ”Kom”, sade hon. ”Varför dröjer du kvar här?”
   ”Ska vi inte vänta lite?” undrade Ale. ”Du hörde ju vad Bahran sa, vi vet inte vad som kan finnas här.”
   ”Äh, den här ön vill oss inget illa. Ta med ditt svärd om du måste men kom nu, annars går jag ensam.”
   Ale kunde bara skaka på huvudet åt hennes ord. Minn förnekade sig aldrig, hon visste fortfarande hur hon skulle få honom att göra som hon ville. Men den här gången var det faktiskt något mer. Ön var ofarlig hade hon sagt och han ifrågasatte inte det. Det var någonting hos Minn som fick honom att lita mer på henne än på den erfarne sjöfararen. Om hon trodde att ön var ofarlig så var den det. Han tog ändå med sig sitt svärd men det var mer för att han inte ville skiljas från det än för att han trodde att han skulle behöva det.
   Med vinden genom håret rusade de uppåt stranden och in i skogen. Så befriande det var att kunna springa så långt man ville. På de trånga skeppen hade de ju knappt haft utrymme att röra sig men här fanns det inget som hindrade dem. Den vinter som så länge hållit Cindarell i sitt frusna järngrepp hade antingen lämnat ön eller aldrig ens varit här. Friskt grönt gräs spirade under deras fötter, vinden susade genom lummiga trädkronor och syrsor spelade i buskagen. Alla deras bekymmer och prövningar var som bortblåsta.
   Plötsligt slog Ale i något hårt med foten och föll handlöst till marken. Minn var just då steget före men stannade tvärt när hon hörde hans fall.
   ”Vad hände?” utbrast hon.
   ”Jag snubblade på något”, muttrade Ale och gned sig om den ömmande foten. ”Det var en stor sten. Jag såg den inte i det höga gräset.”
   Minn tog ett steg mot honom men blev plötsligt stående och såg sig förvånat omkring.
   ”Jag fick en sådan konstig känsla”, viskade hon. ”Vad är det här för en glänta egentligen?”
   Nu var det Ales tur att förvånat se sig omkring.
   ”Vad då för glänta?” frågade han. ”Här är ju träd överallt.”
   ”Ja, men träden här är av ett annat slag. Det är som om de inte hörde hemma här. Säg, vad var det för sten du snubblade på egentligen?”
   Ale gav henne ett frågande ögonkast men undersökte stenen närmare. Den var inte större än ett människohuvud och låg delvis under jorden, omgiven av högt gräs och täckt av mossa. Det var inte så konstigt att han inte hade sett den.
   ”En vanlig rund sten…” började han men stelnade sedan till.
   Vad var det där bredvid? Det såg ut som en sten till. Och bortom den? Ännu en. Smärtan i foten var med ens försvunnen och nyfikenheten drog honom från sten till sten. De var alla helt vanliga stenar men ungefär lika stora och på samma avstånd från varandra. Snart hade han följt dem i en hundra steg vid ring och tillbaka till den första stenen igen. Några andra stenar än dem hade han inte sett till, vare sig innanför eller utanför ringen.
   Hur hade den ringen uppstått? Hade någon lagt stenarna så, ett djur eller kanske rent av en människa? Men de såg ju att ha legat där så länge. Ringen hade gått runt Minn och hon stod ännu kvar mitt i den och såg sig hänfört om.
   ”De är verkligen inte härifrån”, mumlade hon. ”Kan de ha kommit över haven? Som vi?”
   Ale kunde fortfarande inte se någon skillnad mellan de olika träden men däremot fångade hans nu vaksamma ögon någonting annat i ringen. Bakom Minn såg marken något upphöjd ut och som av ett infall gick han dit och började gräva där med sina bara händer.
   ”Det ligger en sten här också!” utbrast han. ”Men den är inte som de andra, det här är en stor, platt sten. Hjälp mig att resa den.”
   Med förenade krafter lyckades de bända upp den väldiga stenen ur marken. Det var en avlång sten med ojämna kanter men det rådde inget tvivel om att den huggits till av människohänder. Vem hade huggit den och varför?
   Ale kände försiktigt på den skrovliga ytan och beröringen fick hans fingrar att färgas svarta.
   ”Sotflagor”, konstaterade han och vände åter sin uppmärksamhet mot marken där stenen legat.
   Jorden såg svartare ut där än i resten av gläntan. Kunde hela ringen ha sett likadan en gång i tiden? Medan väder och vind hade förändrat den omgivande marken så hade den här jorden legat skyddad så länge den täckts av stenen. Hur länge kunde stenen ha legat så? Flera år eller rent av sekler?
   ”Det finns ett lager av sot i marken, som om någonting har brunnit här”, fortsatte han. ”Kan marken ha svetts för länge sedan? Kan det ha gett upphov till den där gläntan du pratar om?”
   ”Ur liv skapas liv”, citerade Minn tyst. ”De gamla träden brändes och lämnade plats åt de nya träden från bortom haven.”
   ”Hur kan träd komma över haven?”
   ”Träden sprider sina frön och nötter med vinden. Djur och människor för dem med sig vidare. När de slutligen faller till jorden och slår rot kan de befinna sig långt hemifrån.”
   ”Men varifrån kommer de här träden då?”
   ”Se”, löd Minns korta svar och hon pekade på den del av stenen varifrån Ales hand avlägsnat sotet. Trots den smutsiga och skrovliga ytan framträdde klart och tydligt ett par ristade runor. Den första runan bestod av ett streck som delade upp sig i två och det andra bestod av två korsade streck. Ale hade aldrig sett något liknande men just dessa runor kändes ändå bekanta på något sätt.
   ”Vad betyder de?” viskade han medan fler runor långsamt framträdde under Minns gnuggande händer.
   ”Jag kan inte tyda runor”, svarade hon, ”men ett vet jag och det är att varken alver eller dvärgar använder dem. Dessa runor kan bara ha ristats av människor.”
   ”Vi måste genast visa det här för de andra”, sade Ale andlöst. ”Cindahrind kan säkert tyda runorna.”

   Inom kort stod de alla samlade i det som en gång varit en glänta – Cindahrind, Bahran, Ale och Minn vid den resta stenen och resten av besättningarna på respektfullt avstånd. Ingen hade lämnats kvar vid skeppen, ryktet om Ales och Minns upptäckt hade spridit sig som en löpeld bland männen och Bahran hade helt enkelt inte haft hjärta att lämna någon kvar.
   ”Nå, gamle man?” frågade Bahran medan Cindahrind varsamt lät händerna löpa över stenens yta och känna runorna under sina gamla fingrar. Ju mer hans händer läste, desto mer fylldes hans tomma ögon med tårar.
   ”I sanning”, snyftade han. ”Dessa runor är verkligen ristade av människor. Prisa Cindar, han har belönat vår tålmodiga väntan med ett tecken. Det finns verkligen människor bortom Västerhavet.”
   ”Hur vet vi att det är män från väster som rest stenen och inte några andra? Hur vet vi ens att det är vårt eget folk som har varit här?”
   Men allfadern log bara milt till svar.
   ”Varför skulle Cindar annars ge oss detta tecken? Det är tro och inte vetande som har fört oss ända hit och det är tro som ska föra oss vidare.”
   ”Vad betyder runorna?” viskade Minn vördnadsfullt.
   ”Runorna berättar om flera ting som ska ha ägt rum på denna plats, ett gammalt ord för rådslag. Måhända diskuterade de okända stenristarna huruvida de skulle fortsätta sin färd, precis som vi i detta nu. Men vad som är än mer intressant är hur de mätte sin tid. Det första tinget är daterat det tredje året av en flykt och det sista det fjärde året. De var alltså på flykt från något till något. Sannerligen, säger jag er, dessa ord kan bara ha ristats av våra förfäder under sin flykt från Cinda mot Cindarell.”
   En vördnadsfull tystnad sänkte sig över ringen. Hade deras förfäder verkligen kommit den här vägen? Trampade de verkligen samma jord som de? Sex sekler talade till dem genom stenens ord och ingen vågade avbryta dem. Endast Bahran förblev tvivlande.
   ”Tro är en sak och vetande en annan. Vilka som de där runorna än har ristats av så hjälper de oss inte att finna vare sig Cinda eller de andra stammarna. Vi känner vägen tillbaka men vägen framåt ännu okänd för oss. Havet har tagit en tribut stor nog som det är redan och utan vetskap är jag ovillig att avstå ännu mer till henne.”
   ”Cindar har redan givit oss detta tecken. Han kommer att ge oss fler om så tarvas”, svarade Cindahrind övertygat.
   Kaptenen suckade och slog ut med armarna.
   ”Nåväl”, sade han och vände sig till sina män. ”Utse de två mest vildmarkskunniga ur varje pass”, kommenderade han. ”Sök igenom ön efter spår av människor och rapportera omedelbart era fynd till mig. Ni andra återgår till era uppgifter. Om vi så finner Cindar själv på ön så hjälper det oss inte om vi inte först ser till att kunna återuppta vår resa. Uttryckte jag mig oklart? Då så, dröj inte kvar här utan verkställ!”
   Det var många unga matroser som ville ta sig an uppgiften att söka efter spår men till slut försvann i alla fall sex par spejare i alla riktningar. Bahran ledde Cindahrind tillbaka till skeppen medan Ale och Minn dröjde sig kvar i gläntan en stund.
   Medan Minn tycktes mest vara intresserad av stenens runor så kunde Ale inte få nog av att ta till sig det som marken hade att säga. Hur gamla och beständiga stenens ord än var så var de fortfarande samma ord som när de hade ristats för så länge sedan. Marken däremot kunde berätta så mycket mer för den som hade förmågan att förstå den.
   En ring av stenar och ett tunt lager sot i marken hade berättat om en forntida mötesplats, om ett möte mellan människor som han och Minn men för mycket länge sedan. Hur hade de sett ut? Hur hade deras tankar gått och hur hade deras ord fallit? Vad hade egentligen varit syftet med deras ting?
   Så många frågor men så få svar. Han lät den mörka jorden silas genom fingrarna. Han hade lärt sig mycket av dem han mött under sina äventyr. Hur mycket mer hade inte krigaren Legim eller spejaren Bard kunnat berätta om marken? Hur mycket mer hade inte dvärgen Orim kunnat berätta om stenarna? Nu kunde han bara låta fantasin spinna vidare där hans egen kunskaps lösa trådar tog slut.
   Ale sökte föreställa sig hur männen från det förflutna måste ha känt sig. Om de garvade sjömännen från Cindarell fått utstå så många vedermödor för att komma hit, vad måste inte då de okända flyktingarna från Västerhavet ha fått utstå? Tagna och utmattade av den långa resan över havet men stolta och högresta måste de ha klivit i land. Likt Bahrans män måste de ha sökt förnödenheter och virke. Kanske ansågs denna plats ha det bästa virket, kanske ansågs den bäst lämpad för deras ting? Hur som helst så fällde de träden, svedde marken och omgärdade den med stenar. Här samlades de sedan för att dryfta vad som varit och vad som väntade dem.
   Mer än så kunde inte jorden berätta för Ale. Ack, om ändå ekona av deras röster eller spåren av deras fötter ännu varit kvar. Hur mycket mer hade han då inte fått veta? Nu kunde han bara konstatera att människor varit här, kanske deras förfäder, men att de också försvunnit igen utan att lämna någon av de sina efter sig.
   Ale skulle just till att resa sig då han plötsligt kände någonting hårt under sina händer. Han borstade försiktigt undan jorden varvid ett grönskimrande föremål framträdde. Först trodde han att det bara var en sten men när han lyfte upp den insåg att det var ett stycke ojämnt formad metall. Det påminde honom om de järnbitar som brukade bli över efter dagens arbete när han var smedslärling. Med ett snett leende mindes han hur han alltid fick fler och större bitar över än de andra lärlingarna.
   Men det här var inte järn. Den kändes lika hård och klingade likadant men dess grönskimrande färg var något han aldrig sett förut. Nyfiket grävde han vidare i jorden efter fler bitar men i stället för metall nådde hans fingrar någonting annat. Det kändes som lera men den var så porös att den smulades sönder av hans blotta beröring.
   ”Titta här”, sade Minn, som först nu lyckats slita sig från stenen, men hon tystnade när hon såg hur Ale grävde i marken. ”Vad gör du för något?”
   ”Hjälp mig att skyffla undan jorden”, bad Ale. ”Jag tror att det ligger någonting viktigt begravt här.”
   De hade inga verktyg men jorden var tillräckligt lös för att de skulle kunna få undan den. Med gemensamma ansträngningar frilade de så någonting som såg ut som en smal ränna av svartnad lera. När de följde rännan upptäckte de att den delade sig i två rännor lika smala som den första.
   ”Vad är det här för någonting?” undrade Minn. ”Har den använts till att leda vatten?”
   Men Ale skakade bara på huvudet. Det här var någonting han sett förut.
   ”Jag tror att de har gjutit något här. Men vad och varför?”
   Minns ansikte sken upp.
   ”Jag vet”, sade hon och pekade på runstenen. ”Titta!”
   Ale följde hennes finger och såg att hon gnidit bort sot från stenens bas. Där framträdde nu fler ristningar men inte enbart runor utan också någonting annat. Det var två långa horisontella streck, det nedre något längre än det övre, vars ändar förbands av två korta diagonala streck så att de bildade en figur. Ovanför figuren hade en rad av runor ristats, likadana som de som stått att läsa högre upp på stenen. Där var åter igen de två korsade strecken och de följdes av ett par tvådelade streck och därefter ytterligare ett par korsade streck. Under figuren, från stenens ena ände till den andra, var ett sicksackmönster ristat.
   ”En karta?” utbrast Ale förbluffat.
   Minn nickade.
   ”De har avbildat havet och ön. Kryssen måste symbolisera varifrån de kom och varifrån de sedan fortsatte. Klykorna måste på något sätt ange riktningen.”
   ”Kan det vara trädklykor som avses? Men det finns ju hur många träd som helst på ön.”
   Minn skakade på huvudet och pekade på den lerform de frilagt.
   ”Nej, det är inte riktiga träd. De har gjutit vägvisare i form av träd. Se, runristningarna ser likadana ut som rännorna i marken. Om vi bara kunde hitta dem…”
   Ale spärrade upp ögonen.
   ”Jag vet var de finns”, flämtade han.

13. Nideld

   ”Bränt barn skyr elden men bränd man hämnas på den"

   Gammalt cindariskt ordspråk

   I gryningen följande dag syntes fyra skepnader kämpa sig upp för öns berg. Främst bland dem var en rakryggad man med väderbitet ansikte och tjockt, mörkt hår som fladdrade i vinden. På hans muskulösa arm stödde sig en böjd åldring som med sin bleka hy och sitt stripiga vita hår var hans raka motsats. Åldringen trevade sig fram och varje steg tycktes plåga honom men likväl vägrade han att stanna upp och vila. Bakom dem gick en ung man och en ung kvinna. Av deras ansiktsuttryck att döma var de lika ivriga som sina följeslagare men respekten bjöd dem ändå att hålla sig i bakgrunden.
   ”Vad ser era ögon?” frågade Cindahrind för de visste inte vilken gång i ordningen.
   ”Än har vi inte nått toppen, gamle man”, svarade Bahran lika vördnadsfullt som de tidigare gångerna. ”Men snart är vi där.”
   De fortsatte sin mödosamma klättring. Inom kort öppnade skogen upp sig och de fann sig stående på en öppen bergsplatå. En frisk vind bjöd dem svalka och de kunde nu se bortom bergskrönet och ut över det vida havet på andra sidan ön. Gryningssolens strålar speglade sig i de glittrande vågorna och långt därute vittnade en och annan vattenkaskad om de valar som dväljdes i det stora blå. En tystnad lade sig över gruppen men det var inte utsikten, hur storslagen den än var, som var upphov till denna tystnad.
   ”Varför tystnar ni?” krävde Cihrind att få veta. Han andades tungt, lika mycket av ansträngning som av upphetsning. ”Vad ser era ögon?”
   ”Vi ser…” svarade Bahran hänfört dröjande, ”vi ser ett tecken till oss, ett tecken från Cindar. Vi ser två triaker stolt resa sig på bergets topp.”
   De såg verkligen ut som triaker. Den nedre armen på var och en av dem var fast förankrad i marken medan de två övre sträcktes ut och upp mot himlen. I Cindarells kyrkor hade denna heliga symbol framställts som Cindar själv som hälsat sina barn men från havet hade de sett ut som kala, grönskimrande träd.
   Långsamt och värdigt gick de fram mot den närmaste av triakerna. Med de blinda ögonen fulla av tårar lät Cindahrind sina darrande händer löpa längs de tre armarna, kysste vördnadsfullt den gröna metallen och utgöt sig i snyftande tacksägelser och prisanden av Cindars godhet. Det dröjde länge innan någon vågade avbryta honom.
   ”Varför är de gröna?” kunde Ale till slut inte låta bli att fråga.
   ”De är smidda i en uråldrig metall”, svarade Bahran. ”Förr i tiden var det hårda järnet okänt och människorna smidde i stället sina vapen och verktyg i en legering av koppar och tenn. Brons kallade de sin gyllene metall och ehuru den också var hård så kunde den inte jämföras med järn. När dessa triaker restes måste de också ha varit gyllene men väder och vind har fått dem att förlora sin lyster och anta denna gröna ton i stället. Likväl har de stått här i alla dessa år och väntat på oss.”
   ”Så då restes de verkligen av våra vårt folk?”
   ”Ja, men det är Cindar själv som talar genom dem, genom sina egna symboler. Så är alltså vår väg utstakad.”
   ”Då tror också du, min son?” frågade Cindahrind.
   ”Jag medger bara att dessa måste ha rests av vårt eget folk”, genmälde Bahran. ”Vi kan fortfarande inte vara säkra på att det är män från Cinda som rest stenen. Det kan ha varit några från Cindarell som kommit senare. Vi är kanske inte de första som söker vårt urhem.”
   ”Vare sig de kom från öster eller väster så är de också Cindars barn och det är vårt kall att finna dem”, invände allfadern.
   Bahran nickade motvilligt.
   ”Vad betyder de?” undrade Minn. ”Du sa att de stakade ut vår väg.”
   Som svar pekade Bahran mot den andra triaken, den som vette åt öster. I detsamma kastade den uppåtgående solen sina strålar genom triakens klyka och kom den att likna ett skinande ansikte. För ett ögonblick kände de alla en närvaro som av någonting stort och allsmäktigt. Kaptenen tecknade gudfruktigt Cindars heliga triak, en handling som Minn inte kunde påminna sig ha sett honom utföra någon gång tidigare.
   ”Triakerna visar färdriktningar. Den som är vänd mot den uppåtgående solen visar vägen till vårt fädernesland. Den som är vänd åt motsatta hållet visar den väg jag måste fortsätta.”
   ”Den visar alltså vägen till Cinda?” undrade Ale hänfört. ”Och till de försvunna folken?”
   ”Den visar vägen till Cinda”, bekräftade Bahran. ”Men vi vet inte om våra fränder ännu finns där. Bara på Cinda kan den frågan få ett svar.”
   ”Vad menar du förresten med att du ska fortsätta?” frågade Minn, som först nu reflekterade över sjöfararens ordval. ”Vi reser väl till Cinda allesamman?”
   ”Jag har redan lett en tredjedel av mina män i döden”, svarade Bahran. ”Jag kan inte tvinga resten av min besättning samma väg. Den här ön har gett oss hopp både i form av dessa tecken och i form av timmer och proviant. De som vill följa mig av fri vilja må göra så men ingen skugga ska heller falla över dem som väljer att återvända hem.”
   ”Vi följer dig!” protesterade Ale indignerat. ”Inte sant?” Både Minn och Cindahrind nickade som svar.
   ”Betänk era svar. Ni är ännu unga. Ännu väntar er många rika år. Själv är jag gammal och kan inte få ro förrän jag uppfyllt denna plikt.”
   Minn undrade än en gång vad det var för plikt som gjorde att denne man inte räddes döden men bevarade frågan i sitt hjärta.
   ”Du ska inte behöva gå ensam”, svarade hon bara. ”Du hjälpte oss att utföra vår plikt. Nu vill vi göra detsamma för dig.”
   Bahran nickade eftertänksamt.
   ”Begrunda frågan till i morgon. Ger ni mig samma svar då så ska ni få följa med. Det kommer hur som helst att kännas gott att inte behöva gå ensam.”
   De dröjde sig kvar ännu en stund, gripna av stundens allvar och hänförda av närheten till sin gud. Under tiden fortsatte solen sin långsamma färd över himlen och den hade nästan nått toppen innan de åter satte sig i rörelse. Men än hade ön överraskningar i beredskap åt dem.
   Det var Ale som upptäckte det först. Mellan de två triakerna var det någonting som skimrade i solens ljus och det var med ett grönaktigt skimmer. De gick fram dit och fann en stor stenplatta liggandes på marken. Den bar likadana ristningar som stenen i gläntan och Ale kände åter igen de kryssformade och klykformade runorna. Skillnaden var att dessa var djupare och hade fyllts med samma gröna metall som triakerna smitts av.
   Cindahrind fick hjälp att knäfalla vid stenen och använda sina fingrar för att läsa de ålderdomliga orden. Sålunda talade forntiden än en gång till dem genom deras förfäders runor.

Förgät mig fader min
att dröjt har graven din
Men förr skall jorden rämna
än kött och blod jag lämna
I Nidelds grymma värld
dock hämnas skall ditt svärd
Den dag jag åter vänder
till våra arma fränder

Denna sten ristades av…

   Allfadern tystnade med ens tvärt och det bleka ansiktet förlorade det sista av sin lilla färg.
   ”Varför slutar du?” frågade Bahran skarpt.
   Cindahrind var tvungen att ta ett djupt andetag innan han förmådde fortsätta.
   ”Det är vår store konung som talar genom stenen”, flämtade han. ”Stenen pryds av hans egenhändigt ristade namn.”
   ”Seren den store?” utbrast Ale.
   ”Blott Seren”, svarade Cindahrind. ”Betänk att han fick sitt tillnamn först i Cindarell.”
   ”Menar du att Seren den stores fader vilar här?” frågade Bahran förundrat.
   ”Så talar stenen.”
   ”Då är det alltså våra förfäder från Cinda som rest runstenen och triakerna, då visar de verkligen vägen till vårt urhem.”
   ”Nu känner jag igen dem”, inföll plötsligt Ale. ”Runorna. Krysset måste motsvara de korsade klingorna på ätten Marks vapensköld. Klykan är inget annat än ätten Hovas vördade träd.
   ”Det är inte otänkbart”, svarade Bahran. ”Träden måste ha spelat en viktig roll för våra förfäder eftersom de valde trädsymboler för att ange sin färdriktning. De korsade klingorna erinrar antagligen om strider de utkämpade innan de lämnade Cinda och om strider de förväntade sig vid sin ankomst till Cindarell. Det måste då ha fallit sig naturligt att infoga dessa symboler i vapensköldarna.”
   Sjöfararen rätade på ryggen och vände åter blicken västerut.
   ”Seren den store lämnade Cindarell för att söka efter våra fränder. Han trodde alltså att de ännu fanns på Cinda och ämnade återvända dit en dag. Men Seren den store återvände aldrig. Vad annat kan vi då göra än att följa i hans fotspår och uppfylla hans sista önskan? Den sjöman är inte född som kan vända vår store konung ryggen. När besättningen får se denna sten kommer de att följa mig till siste man.
   ”Så ske alltså Cindars vilja”, sade Cindahrind och Bahran kunde inte annat än nicka instämmande.
   ”Så har jag kanske dömt dem alla till döden”, tillade han bistert för sig själv.
   ”Vad betyder resten av orden?” frågade Ale. ”Vad är Nideld för något?”
   ”Nid är ett gammalt ord för ond”, svarade Cindahrind. ”Våra legender omtalar hur Cinda härjades av eld och köld. Måhända dödades Seren den stores far av en sådan eld.”
   De betygade den fallne kungafadern sin vördnad och anträdde så sin vandring tillbaka ned för berget. Ale var den siste att lämna graven och tycktes ha svårt att slita sig från den. Med ena handen på svärdsfästet rörde han en sista gång vid ett av stenens ord. Minn hade förstått tillräckligt av runorna för att förstå vilket ord det var. Ale hade heller inte tyckts övertygad av allfaderns förklaring om Seren den stores faders död. Vilka tankar hade ordet egentligen gett upphov till i hans huvud?
   Ale ryckte emellertid bara oförstående på axlarna åt hennes fråga och skyndade efter de andra i stället. Minn kunde inte annat än bevara också denna gåta i sitt hjärta.

   Bahran hade haft rätt i sin förutsägelse. När besättningen fick höra talas om deras upptäckt, med sina egna ögon se Cindars triaker och med sina egna händer vidröra Seren den stores faders grav så skingrades alla deras tankar på hemvändande. Mangrant anmälde de sig så som frivilliga att följa med, ja de rent av krävde att få följa med. Samma matroser som en gång övervägt myteri för att få återvända gjorde nu nästan myteri för att få fortsätta. Förvisso återstod ännu en lång resa – av runstenens årtal att döma hade deras förfäder nått ön efter halva sin sjuåriga flykt och således färdats lika långt för att nå ön som de sedan hade kvar att färdas för att nå Cindarell. Nu när målet var känt var emellertid deras hjärtan betydligt lättare än när resan syntes tröstlös och utan slut.
   Inför sina män hade Bahran skinit av stolthet när han åhört deras hängivenhet och tapperhet och lovat dem att göra sitt yttersta för att den fortsatta färden skulle krönas med framgång. Emellertid hade han inte mer än vänt dem ryggen förrän det bekymrade uttrycket återvände till hans ansikte och på hans läppar formades ofta de ödesdigra orden om att han dömt dem till döden.

   Arbetet med att fylla förråden och reparera skeppen skred raskt framåt och snart var de åter redo att segla. Entusiasmen var om möjligt ännu större än vad den hade varit när de lämnade Cindarell och det skrattades och skämtades bland manskapet. I ljuset av en vacker gryningssol på en klarblå himmel satte de så segel och fartygen gled sakta ut ur bukten och ut på det öppna havet.
   Bahran var åter på däck efter att länge ha hållit sig i sin hytt och andades begärligt in den friska havsluften.
   ”Kurs västerut!” beordrade han och med solen i ryggen lämnade de så bakom sig den sista viloplatsen för den man vars son sedermera skulle komma att bli Cindarells förste konung.
   När Minn nu betraktade ön syntes den västra triaken tydligt mot morgonhimlen. Om några av Seren den stores fränder följt efter honom samma väg så borde de också ha sett triakerna och förstått deras innebörd. Ändå hade inga andra av de förlorade folken nått Cindarell. Hade de omkommit på vägen eller hade det inte ens lyckats dem att lämna Cinda? Och om inte deras förfäder hade lyckats, hur skulle då de själva lyckas?
   Minn trodde sig börja förstå den luttrade sjöfararens växande misströstan. Deras uppdrag var sannerligen svårt. Kanske hade det varit dömt att misslyckas från början? Likväl var det deras enda hopp, det var det enda som Ale, Cindahrind och alla de andra förtvivlat klamrade sig fast vid. Men vad var det som drev Bahran vidare? Han hade färdats längre över havet än någon annan. Han om någon borde veta vad som väntade dem. Om han inte hade hopp om att finna Cinda och deras fränder, vad var det då som drev honom? De andras hopp? Eller ett helt annat hopp?
   Vad hade Bahran tänkt göra om de nådde världens ände utan att ha funnit Cinda? Eller om de verkligen nådde Cinda bara för att finna att landet var sedan länge övergivet? Minn trodde inte att han hade tänkt återvända. Men var hade han i så fall tänkt söka vidare och vad hade han tänkt söka efter?
   Med ens slogs Minn av tanken att det kanske hade varit hans syfte från första början, att låta de andra återvända hem och söka vidare på egen hand efter ett eget mål. Hon avfärdade emellertid snabbt den tanken. Vad skulle det kunna vara för mål och varför höll han det i så fall för sig själv. Hon kände honom tillräckligt bra för att veta att han var lika mån om Cindarells väl som någon annan. Å andra sidan hade hon trott sig känna Legim väl. Ändå hade den gamle krigaren visat sig ha andra sidor som kommit till ytan först efter hans död. Kunde också Bahran hysa dunkla hemligheter?
   Hennes funderingar avbröts plötsligt av ett brölande ljud från havet. Hon ryckte till och tittade ditåt.
   ”Oroa sig inte, fröken”, hördes Bahrans lugnande röst. ”Det är valarna som stämmer upp sin klagolåt igen. Vi hörde dem på väg in till ön också.”
   ”Lät de likadant då?” undrade Minn. ”Jag tycker mig ana andra toner den här gången.”
   ”Du känner inte havet”, skrockade kaptenen. ”Dess djup är lika rika som skogarna och bergen på land. Hur skulle då en vals sång kunna vara lik en annans?”
   Minn nickade undergivet och vände åter uppmärksamheten mot havet. Likväl kunde inte förklaringen övertyga henne. Detta må vara andra valar men deras sång lät inte lika sorgsen utan snarare… upprörd. Varför?”
   ”De har ingenting att klaga över”, fortsatte Bahran. ”I sinom tid upptäcker de att deras frände återbördats till dem.” Han sög eftertänksamt på sin pipa. ”Nej, de har ingenting att klaga över.”

14. Djupets fasa

   ”Djupt under havens svarta vann
så djupt att mörkret solen släcker
Där stilla drömlöst sover HAN
ve den arme som honom väcker"

   Okänd diktare

   Skeppen stävade vidare över havet men bortsett från valarnas ihärdiga sånger var det inte mycket som bröt färdens leda. Såväl himmel som horisont var lika tomma som tidigare och den ena händelselösa dagen lades till den andra. Besättningarna var dock vid fortsatt gott mod, med fulla magar och torra kläder var det lättare att fördra med tristess, och matroserna fördrev tiden med spel och historieberättande.
   Ale däremot hade svårare att tygla sin otålighet. Redan när Cindarell försvunnit ur sikte hade skeppet synts honom för trångt och han hade vankat av och an på däck i en fåfäng förhoppning om att de skulle komma snabbare fram. Men efter upptäckterna på ön hade hans otålighet växt sig ännu större. Ibland greps han av en lust att bara kasta sig i havet och simma, inte för att det skulle vara till någon hjälp men för att han åtminstone skulle känna att han själv gjorde något för att komma närmare målet. En gång när han hade varit på särdeles dåligt humör och svurit för sig själv hade han plötsligt upptäckt att han utan att tänka på det ränt sitt svärd djupt in i relingen.
   Cindahrind hade sedan länge förlorat sig i sina skrifter, Bahran gruvade sig för sin besättning och Minn hade inte varit sig riktigt lik sedan händelserna med narvalen. Höll han också på att bli tokig nu?
   I sina svåraste stunder brukade han klättra upp i en av masterna för att få vara i fred med sig själv och sina tankar. När han satt där och kände hur havsluften fyllde hans inre var det som om allt det onda för ett ögonblick blåste bort. Då brukade han ta fram sitt svärd och begrunda det. Det kändes som om det var hans enda fasta punkt i tillvaron just nu, den enda klippa i det väldiga hav de seglade på som han kunde klamra sig fast vid. Han visste inte vart han var på väg men så länge svärdet var med honom så var han förvissad om att han skulle klara sig.
   Det var egentligen inget märkvärdigt svärd. Dess blad var snarare kortare och kraftigare än många andra blad och dess hjalt inte alls lika ornamenterat som annars brukligt var bland de cindariska adelsmännens vapen. Ett märkligt men välsmitt svärd hade dvärgen Orim kallat det och det var ändå den bästa komplimang det fått. Många andra hade avfärdat det som ett klumpigt vapen och såväl baron Ragnvald som greve Gyls hade erbjudit honom bättre svärd. Men Ale hade vägrat lämna ifrån sig sitt svärd. Detta var hans svärd, givet till honom av Legim Järnklinga.
   Med ett leende hade Ale erinrat sig första gången han försökt röra vid svärdet. Legim hade då varnat honom för att det var för skarpt för honom. Ändå hade han till slut skänkt honom svärdet. Han hade skänkt honom det på det att svärdet skulle utföra stordåd i Ales hand. Svärdet hade talat till honom, så hade krigarens ord fallit, precis som stenen hade talat till dem på ön. Vilka stordåd hade svärdet talat om? Samma stordåd som stenen förutspått? Hade svärdet i så fall lyssnat på stenen? Var det lika ivrigt att komma fram som Ale, för att äntligen få utföra sitt stordåd?
   Vid sådana stunder hade svärdet känts varmt i Ales hand, som om dess döda metall pulserat av liv, som om det längtat efter att få ta liv. Det hade förvisso fått smaka blod i Ales hand. Den förrädiske munken Triotor hade varit den förste att falla för det och otaliga svartfolk hade också fått känna på dess egg. Men var detta de stordåd som svärdet hade väntat på? Ale trodde inte det. Sedan de lämnat ön kändes det emellertid som om avståndet mellan stordådet och svärdet nu närmade sig. Kanske var det därför som både han och svärdet höll på att förgås av otålighet.
   Ale stoppade ned svärdet i sin skida igen, som så många gånger förr, men den här gången hejdade han sig plötsligt. Av någon anledning hade han kommit att tänka på sina frågor till Legim den där kvällen utanför Gylde när han första gången försökte röra vid svärdet. Han hade frågat hur många män och drakar Legim hade dräpt med det. Hans frågor hade varit ett barns men de hade fått Legim att se äldre ut. Han hade dystert sagt något om att en mans storhet inte består i hur många andra män han dräper och att drakar är mäns bane snarare än tvärtom. Men han hade aldrig svarat på Ales fråga.
   Med en suck lät så Ale svärdet få återvända till sin skida igen. Det svaret skulle han inte få heller nu. Han skulle just till att klättra ned från masten igen då en märklig känsla kom över honom och han såg sig oroligt om.
   Det var tyst och rofyllt och havet låg lugnt ut. Från den molnfria himlen kunde solen nästan spegla sig i det stilla vattnet. Ändå fick Ale en gnagande känsla av att någonting inte var som det skulle. Vad kunde det vara? Han fortsatte att kasta blickar ut över havet. Då såg han det.
   En bit ut, strax bakom Hviska, syntes egendomliga cirkelrörelser i vattnet. Först var det inte mer än ett par ringar, som om en liten fisk dykt upp och sedan ned igen. Men så växte de sig större och följdes av än fler ringar. Om de fortsatte att växa så skulle de snart komma att omsluta hela systerskeppets skrov.
   På det väntade han dock inte. Så fort han bara kunde klättrade han ned från masten och rusade bort mot rodret. På vägen mötte han Minn men inte ens hennes bleka ansikte och oroliga blick förmådde honom att stanna. Däremot hörde han hennes ord efter sig.
   ”De har tystnat”, sade hon. ”Valarna är tysta. Som om de försvunnit.”
   Kaptenen stod vid rodret och tycktes inte ha märkt något.
   ”Bahran!” ropade Ale och gestikulerade vilt. ”Det är någonting i vattnet! Där ute!”
   Bahran hade inte mer än kastat en blick åt det hållet förrän hans ansikte förvreds av fasa.
   ”Vad är det för något?” undrade Cindahrind, som stod vid hans sida.
   ”Djupets fasa”, fick kaptenen fram med möda. ”Jag trodde att vi hade lämnat honom bakom oss.”
   ”Men vad är det för något egentligen?” frågade Ale.
   Bahran svarade emellertid inte på hans fråga. I stället ropade han ut befallningar till sin besättning.
   ”Alle man till vapen!” skrek han. ”Djupets fasa är över oss! Kämpa med all den styrka ni kan uppbåda, annars är det ute med oss allesamman!” Sedan vände han sig till allfadern. ”Och du, gudsman, be till din gud. Snart kommer vi alla att möta honom.”
   Besättningen hade knappt hunnit ta till sig den oväntade befallningen förrän de alla blev varse vad det var för fasa som hotade dem ur djupen. Alldeles intill Hviskas vattenlinje bröts den tidigare så lugna ytan plötsligt av en väldig vattenkaskad som sträckte sig högt över systerskeppets master. Men det var inte det som var det skrämmande, det var det som kom efteråt.
   Ur den glittrande skummande kaskaden lösgjorde sig någonting vidunderligt, någonting bortom deras värsta mardrömmar. Först trodde Ale att det var en orm av något slag. Dess långsmala kropp och glänsande svarta skinn förde onekligen tankarna till de vattensnokar han fångat som liten för att skrämma flickor med. Det var bara det att den här var så mycket större.
   Sedan såg han sugskålarna. Likt ett pärlband sträckte de ut sig längs varelsens kropp, ända upp till dess spetsiga främre del. Ormen hade redan nått över relingen och fortsatte att sträcka sig upp ur vattnet, till synes utan ände. Ju mer som dök upp av den, desto kraftigare blev den och snart var den mer omfångsrik än den största ek. Sedan föll den över den arma Hviska.
   Ombord på fartyget hade besättningen först rusat till men sedan förskräckt backat undan när den fasansfulla synen uppenbarade sig. En modig man försökte egga dem till motstånd men hans mod gjorde honom bara till det första offret när den väldiga kroppen föll över honom och krossade honom under sig. Den föll med sådan tyngd att däcket splittrades och hela fartyget krängde till.
   Innan någon på Hviska hunnit reagera hade ormens främre del slingrat sig vidare, över den bortre relingen och ned i vattnet igen. Men resten av kroppen låg kvar på däck och av dess ände syntes ännu ingenting till. Fartyget fann sig därmed fasthållet, som av en väldig arm utan slut. Då dök två nya ormar upp.
   Först nu insåg Ale att det inte var ormar som slingrade sig om den hjälplösa Hviska. Det var tentakler. Men vad för slags vidunder hade sådana enorma tentakler? Och om detta bara var tentaklerna, hur såg då resten av varelsen ut?
   Vad det än var som dolde sig i djupet så försökte det nu dra ned Hviska till sig. Ombord det dödsdömda fartyget insåg besättningsmännen också det och med förtvivlat mod började de hugga och hacka de slingrande tentaklerna med vad vapen och tillhyggen de hade.
   På Alatea kunde besättningen bara maktlöst bevittna deras kamp. Några försökte avfyra sina projektilvapen men de få pilar som träffade sina mål tycktes inte bekomma monstret. Ale kände sig lika oförmögen som alla andra och kastade en undrande blick på Bahran. Kaptenen stod vid relingen med en huggare i ena handen och en båtshake i den andra men gjorde ingen ansats att undsätta systerfartyget. Vad väntade han på?
   Plötsligt bröt ytterligare två tentakler vattenytan, alldeles intill deras eget skepp, och de sökte sig mot dem såsom de andra tentaklerna sökt sig mot Hviska.
   ”Hur många av dem finns det?” utbrast Ale.
   ”Det finns bara en”, svarade Bahran bistert. ”Hugg för allt ni är värda! Låt den inte få grepp om fartyget!”
   Det kunde inte vara möjligt. Det var ju minst trettio fot bort till Hviska. Hur kunde någonting vara så stort, så enormt?”
   Den första av tentaklerna föll över deras däck och Alatea kändes som ett nötskal i dess väldiga grepp. Utan att tänka drog Ale sitt svärd och körde in det djupt i den främmande, mjuka kroppen, till synes utan att möta något motstånd. Aldrig förr hade han väl sett sitt svärd tränga in i något ända upp till hjaltet. Ändå kändes det som om han inte gjorde någon skada, som om köttet bara vek undan från eggen.
   ”Ge inte upp!” manade Bahran på sina mannar. ”Hacka den i småbitar!”
   Ale bytte grepp och utdelade ett svepande hugg i stället. Den här gången lossnade faktiskt ett dallrande stycke kött och han kände det som om en ryckning genomfor tentakeln. Hans hugg gick inte besättningsmännen spårlöst förbi och fler och fler tog nu mod till sig och anslöt. Snart trängdes ett dussin av dem kring tentakeln och den slingrade sig våldsamt under deras förtvivlade hugg. Till och med Minn stod bland dem och i hennes hand blixtrade Elvinas silversvärd om och om igen.
   För ett ögonblick blev Ale nästan rädd när han såg henne. Hennes ögon blixtrade och hennes ansikte och hår var fläckat av varelsens mörka och kletiga blod. Men hon högg med samma frenesi som männen runt omkring henne, om inte rent av med mer, trots att de var huvudet högre än henne. Ett sådant raseri hade han aldrig förr sett hos henne.
   Men det fanns ingen tid att tänka närmare på det. Framför Ale var nu tentakelns skinn så uppfläkt att dess köttiga gråsvarta inre blottades. Han höll tillbaka en kväljning, bytte grepp igen och högg så hårt han kunde tvärs över tentakeln. Svärdet stannade inte förrän det nådde däcket under och den väldiga tentakeln var delad i två. Dess främre del drogs tillbaka ned under vattnet medan den yttersta spetsen blev kvar på däck. Den ryckte så våldsamt att ett par av matroserna slogs omkull men till slut lyckades de med förenade krafter vräka den överbord.
   I detsamma hördes ett ångestfyllt skrik från Hviska. De måste också ha lyckats hugga av en tentakel ty en blodig stump slog ilsket av och an mot vattenytan. Men det var inte därifrån skriket hade kommit, det var från en mindre tentakel som sträckte sig upp ur vattnet mellan de båda skeppen.
   Till sin fasa såg Ale att tentakeln var slingrad runt något. Det var Hviskas kapten som satt fast som i ett skruvstäd i monstrets grepp. Med förtvivlans mod stötte han om och om in sitt spjut i tentakeln men utan att göra någon skada. Plötsligt snärtade den till och den arme kaptenen sjönk med ens ihop, lika slapp som en trasdocka. Spjutet slungades ur hans hand men i stället för att nå sitt mål landade det på Alateas däck, där det rullade fram till Bahrans fötter och blev liggande. Åsynen av det fick hans armar att falla till sidorna och både huggare och båtshake föll ur hans händer.
   ”De behöll det”, viskade han. ”De behöll det och dömde oss alla till döden.”
   Framför hans fötter låg ett manslångt, spiralformat horn.
   Skepparen var så tagen av synen att han inte upptäckte hur en annan liten tentakel sträckte sig mot honom.
   ”Se upp!” skrek Ale och rusade till hans sida.
   Med ett kraftfullt hugg avvärjde han monstrets framstöt men inte bättre än att han blottade sig när tentakeln oväntat och blixtsnabbt snärtade tillbaka mot honom. Han slogs till däcket och svärdet föll ur hans hand. Han måste ha tuppat av ty det nästa han mindes var hur han plötsligt befann sig i luften, ovanför Alateas däck.
   Han var fortfarande vimmelkantig av smällen och av någon anledning kunde han inte få luft. Det var som om någonting trycktes mot hans bröst och hindrade honom att andas men han kunde inte se vad. Däremot kunde han höra hur Minn ropade någonstans.
   ”Hjälp honom, Bahran! Jag kan inte! Hjälp honom!”
   Ale började långsamt inse att han själv befann sig i samma situation som den olycksalige kaptenen före honom. Tentakeln höll honom i ett hårt grepp och drog honom sakta bort från Alatea och mot… Synen fick blodet i hans ådror att isa sig.
   Vattnet mellan de båda fartygen sjönk undan i en väldig vattenvirvel och för ett ögonblick kunde han ana en gigantisk kropp nere i djupet, svart som den mörkaste natt. Den var nästan lika stor som de båda skeppen tillsammans och tycktes fylla allt vatten mellan dem. Det var från den kroppen alla tentakler stammade och mellan dem skymtade Ale två hornartade, taggiga käkar, som hotfullt rörde sig när han fördes närmare. Där var också någonting mer.
   Ovanför munnen såg han ett rött sken. Det kom från en rund vattnig fläck, stor som en damm, och i dess mitt fanns en mindre fläck så svart att den tycktes suga upp allt ljus omkring sig. Det var ett enormt och fasansfullt öga som stirrade på honom.
   Synen varade bara ett ögonblick ty i detsamma for ett avlångt föremål in i hans synfält och borrade sig djupt in i det monstruösa ögat.
   ”Försvinn tillbaka till ditt djup!” hördes Bahrans mäktiga stämma eka över vattnet.
   En kraftig ryckning genomfor monstrets väldiga kropp och Ale kände det som om hans rygg skulle knäckas. Men så släppte greppet plötsligt och han kände hur han föll. Med en duns slog han åter i Alateas däck och monstrets hemska uppenbarelse ersattes av Minns lättade ansikte.
   ”Är... är det över?” viskade han.
   ”Det har bara börjat”, svarade Minn.
   I detsamma krängde skeppet till våldsamt och Minn föll över Ale. Ögonblicket senare hördes ljudet av trä som knäcktes och Alateas råsegel for förbi deras huvuden. Om inte Minn hade fallit hade hon svepts med av den. Andra matroser var inte lika lyckosamma och de som inte krossades till döds följde med masten över bord.
   Skeppet hade nu kraftig slagsida med fören vänd mot vattnet och aktern vänd mot himlen. Med den ena handen om relingen och den andra om Minns midja lyckades Ale med möda resa sig upp. Han var fortfarande vimmelkantig men blev snabbt varse den katastrof som väntade dem.
   Havsvidundret var ännu kvar och dess många armar piskade vattnet i våldsamt raseri. I en av armarna befann sig resterna av Alateas mast, blott träsplitter och segeltrasor. Det väldiga monstret måste ha ryckt tillbaka tentaklerna så kraftigt att masten hade knäckts som vore den en sticka och så när dragit med sig fartyget ned i djupet. Ändå hade de haft större tur än systerskeppet Hviska. Hennes mast hade stått emot påfrestningen men inte bättre än att hela fartyget vräkts över ända och hon tog nu in vatten i rasande fart. De arma besättningsmännen kämpade förtvivlat för att hålla huvudena ovan det skummande vattnet och var helt utlämnade åt det fasansfulla odjuret från djupen.
   Emellertid hade monstret nu helt tappat intresset för sitt fällda byte. I stället drabbade all dess smärtsamma vrede Alatea. Ett halvt dussin svarta slemmiga lemmar slingrade sig runt hennes för och med hela sin tyngd sökte besten dra ned henne under ytan. Alla kunde nu se det blodröda öga som ilsket stirrade på dem och höra ljudet av hur bogsprötet maldes till flis i de kraftiga käkarna. En matros blev dess första offer när han förlorade greppet och famlande och skrikande tumlade utför däcket och in i den näbbliknande munnen. Det var bara en tidsfråga innan de alla skulle dela den arme mannens öde.
   En kraftig stöt i Ales rygg hade så när fått honom att tappa greppet och bli näste man i vidundrets gap. Han vände sig om och såg hur en tunna höll på att lossna ur sin surrning. Minn hade vid det här laget gripit tag i hans bälte så Ale hade en hand ledig. Instinktivt försökte han därför dra åt surrningen så att inte tunnan skulle lossna och ta med dem i fallet.
   ”Låt bli!” skrek Minn i hans öra. ”Lossa den i stället. Det är vår enda chans.”
   Ale vände sig förbryllat mot henne och än större blev hans förvåning när han såg att hon slitit loss en oljelanterna och nu kämpade för att få fyr på den.
   ”Tveka inte, gör som jag säger”, bönföll Minn och i samma ögonblick lyckades hon tända lanternan.
   Hennes ord lät vansinniga i hans öron men när han mötte hennes blick fanns där bara allvar. Hon visste vad hon gjorde och han visste bättre än att misstro henne. Han tryckte sig därför så nära relingen han kunde och lossade på surrningen. Tunnan var tung och höll sig därför upprätt medan den gled förbi dem men så fort den välte skulle ingenting längre kunna hindra dess framfart. Minn hade emellertid någonting helt annat än att hindra den i åtanke.
   Så fort tunnan kom inom räckhåll för henne så höjde hon lanternan över huvudet och med en kraft som han inte trodde hon var mäktig till krossade hon tunnans lock och körde in den nu brinnande lanternan i dess innanmäte. En eldslåga flammade upp ur tunnan och hon drog skrikande tillbaka sin brända hand. I detsamma var det som om all styrka lämnade Ales armar.
   Var det åsynen av Minns skada som orsakade det eller var det smärtan från odjurets grepp som kom ikapp honom? Eller var det någonting annat? Hur det än var med den saken så började nu tunnan rulla utför däck och under dess flykt började den flamma upp. Likt ett brinnande eldklot föll den nu över monstret, krossades mot dess huvud och spred sitt rasande innehåll över det. Det var som om en flytande eld rann ut över vidundret och själva vattnet runt omkring den började brinna. Ur dess fruktansvärda gap utstöttes ett otäckt, gurglande läte och den slog fåfängt omkring sig för att försvara sig mot denne okände fiende, en fiende som den aldrig någonsin stött på i de djup den kom från.
   Plötsligt återfick fartyget sin rätsida och de kvarvarande ombord kastades omkull på däck. När Ale tittade mot fören såg han att alla de armar som hållit Alatea i sin dödliga omfamning med ens var borta. Minn satt vid hans sida, blek och tagen men vid medvetande. Det gjorde dock ont i honom att se hur hon höll om sin brända vänstra hand. En bit bort såg han Bahran. Också hans ansikte hade förlorat sin färg men det var lika sammanbitet som alltid.
   ”Än är inte faran över!” röt han. ”Sätt de segel som återstår och ro för allt ni håller kärt. Vi måste bort härifrån.”
   Ale skyndade fram till hans sida.
   ”Männen i vattnet då?” frågade han. ”Vi måste rädda dem först.”
   Kaptenen gav honom en uttryckslös blick.
   ”Ingenting kan längre rädda dem. När Kraken försvinner tar hans virvel med sig hans offer i djupet. Vi kan bara rädda oss själva.”
   Ale försökte protestera men så skymtade han någonting glittrande i den väderbitne mannens ögonvrå. Han höll i stället tyst och försökte utestänga de förtvivlade skriken från Hviskas besättning. Skriken fick snart sällskap av en vattenvirvels rasande dån men inte ens den kunde helt överrösta de ångestfyllda skriken. På Alatea kämpade nu varje man frenetiskt för att komma undan medan systerskeppet Hviska långsamt försvann under havsytan med sina män. Snart tystnade skriken men i Ales öron skulle de fortsätta att ringa under lång tid.

15. I dimma dold

   "”När dimman rullar in går den kloke inte ut, ty dimma är drakars andedräkt och där den drar fram följer svåra olyckor i dess spår.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Dystra dagar följde på det ödesdigra mötet med Kraken. Ingen i besättningen kände sig hågad att ta sig något för och även om de skulle orka uppbåda kraft därtill så var deras skepp inte längre sjödugligt. Alatea var lika hjälplöst som ett stycke drivved och kunde bara låta sig föras dit havets strömmar behagade föra henne. Det kunde dock inte undgå någon att varje timme förde dem allt längre bort från deras hemland och allt närmare det okända bortom horisonten i väster.
   Minn var inte mindre håglös än någon annan men trots det hade hon ägnat all sin tid åt att se om de sårade sjömännens skador. Det var inte en enda bland dem som undgått blodvite eller blåmärken under den våldsamma kampen. Fällda master hade krossat lemmar, flygande träsplitter hade borrat sig in i hud och de som hade haft oturen att fångas i Krakens grepp rosslade tungt och spottade blod.
   På land hade få av dessa blessyrer varit allvarliga. Med torra lindor, mildrande salvor och stilla vila hade tiden kunnat hela de flesta av dem. Ute till havs var dock allt fuktigt och blött, de burkar och krukor som de tagit med sig var sedan länge tömda och skeppets ständigt rullande gång gav sjuklingarna ingen ro. Inte ens Minn hade förmått hålla livet kvar i några av dem och än fler lik lades till de många som redan kvarlämnats i deras spår.
   Det blev inte bättre av att hon bara kunde arbeta med sin högra hand. Den vänstra värkte ännu under sina tjocka lindor och hon fruktade att hon skulle få bära med sig ärren av brännskadorna för resten av sitt liv. Att samma krafter som kunde hela andra inte förmådde något mot hennes egna skador var något som hon ännu inte kunnat förstå.
   De sjömän som hon ändå hade lyckats hjälpa hade bara mumlat fram ett förläget tack och hastigt dragit sig tillbaka. Kanske skämdes de för sina tidigare tankar och känslor, kanske var det först i denna deras svåra stund som de insåg och erkände hennes värde? Ingen såg längre snett på henne eller kallade henne för häxa.
   Minn var dock för utmattad för att orka glädja sig åt deras omvändning. Den långa resan och de många påfrestande händelserna hade sakta men säkert nött ned henne och kampen mot den fruktansvärda varelsen från djupen hade fullständigt urlakat henne. Aldrig förr hade hon känt sig så maktlös. Helandet av sjömännen hade hjälpt henne att skingra sina tankar och bedöva sina känslor men det oundvikliga hade bara skjutits upp. När den siste av dem reste sig från sin bädd så ansattes hon åter av den oro och de tvivel som legat och pyrt inom henne och bara väntat på att åter flamma upp.
   Hon hade misslyckats. När nöden var som störst hade hennes krafter svikit henne och lämnat henne lika hjälplös som en liten flicka. Som genom en dimma hade hon betraktat den våldsamma förödelse som havsvidundret åstadkommit och den död som den spridit omkring sig. Inte ens Ales förtvivlade kamp i dess slemmiga tentakel hade förmått bryta förlamningen. Det enda hon hade gjort hade varit att skrika på hjälp, likt ett våp som inte ens kunde hjälpa sig själv. Blotta tanken på det fick hennes kinder att bli röda av både ilska och skam. Om det inte hade varit för Bahran… Hon rös och förmådde inte fullfölja tanken.
   Men var det verkligen så det hade gått till? Hon hade känt hur kraften byggts upp inom henne, hon hade känt att hon kontrollerade den och hon hade styrt den mot varelsens huvud, mot dess sinnen. För ett ögonblick hade hon tyckt sig känna hur det kalla och mörka vattnet pulserade genom dess kropp, hur vrede och hunger dominerade dess tankar och känslor och hur deras egna skepp framträdde som skuggor mot solljuset ovanför den. Ljuset hade plågat ögonen och luften torkat ut tentaklerna men vreden och hungern hade tagit överhanden och den hade brutit vattenytan och gått till attack. Ja, det hade varit en lika fasansfull som kraftfull uppenbarelse men också den hade haft svaga punkter och Minn hade fokuserat all den styrka hon kunnat uppbåda mot dem.
   Ändå hade ingenting hänt. Kraften hade lämnat Minns kropp, det var hon säker på, och lämnat henne utmattad och uttömd. Ändå hade monstrets attack fortsatt. Hon hade försökt igen och igen men förgäves, hennes krafter hade brutits lika lätt som lätta svallvågor mot orubbliga klippor. Ingenting som hon hade upplevt hade varit i närheten av detta, varken de magiska krafter som trollkarlarna Elrind och Morvana visat prov på eller de naturkrafter som alvkvinnan Elvinas vägledning uppenbarat för henne. Det hade varit som om varelsen från havsdjupen besuttit en styrka bortom allt som naturen förmådde frambringa och långt bortom hennes egen futtiga förmåga.
   Hon hade känt denna styrka men inte kunnat förstå den, varken då eller nu, utan famlat lika hjälplöst som någon som fråntagits alla sina sinnen. Emellertid hade någonting ändå dröjt sig kvar i mörkret. En svag gnista, ett knastrande ljud, en brännande känsla, ett enda litet ord. Det var så hon hade fått ingivelsen.
   Vad som sedan hände mindes hon inte utan hade bara de andras fragment att sammanfoga för att få bilden klar för sig. Hon hade känt vad som behövt göras men inte haft styrkan därtill. Hon hade emellertid också känt Ales styrka bredvid sig och på något sätt utnyttjat den. Det hade inte varit första gången hon hade fått kraft genom Ale. Hade det inte varit tack vare honom som hon förmått frammana illusionerna i sjöslaget utanför Serena? Utan Ale hade hon aldrig lyckats bedra en så mäktig motståndare som hertiginnan Almina.
   Men det här hade varit första gången som hennes kraft hade manifesterat sig i ren råstyrka. De andra hade trott att hon på något sätt hade lyckats haka loss lanternan. Men när hon senare själv undersökte fästet så fann hon att järnskaftet hade knäckts, som om det inte hade varit mer än en torr träkvist. Inte ens den starkaste bland sjömännen hade kunnat åstadkomma något liknande. Hon hade diskret lossat hela fästet och låtit det falla i vattnet så att inte någon annan skulle göra samma upptäckt.
   Vad hon själv inte hade förmått hade Ales styrka och eldens kraft klarat av. Elden, detta element som Kraken aldrig behövde frukta i sitt eget element, hade slutligen drivit honom tillbaka varifrån han hade kommit. Varför han hade kommit och vad för slags kraft han besatt förblev dock en gåta.

   Ytterligare några dagar senare delade hon en måltid tillsammans med Ale, Cindahrind och Bahran. Stämningen var tryckt och det var ingen som yttrade sig. Den mediokra stuvning på torkad fisk som serverades gjorde heller ingen gladare. Av Bahrans röda näsa att döma hade kaptenen än en gång sökt tröst i flaskan. Hur många flaskor hade han egentligen tagit med sig och hur hade de klarat sig genom alla deras vedermödor? Med ögon lika vattniga som stuvningen framför honom fixerade han dem och bröt till slut tystnaden.
   ”Vad krävs för att få förlåtelse?” löd hans plötsliga fråga.
   ”Du har ingenting att klandra dig själv för”, skyndade sig Cindahrind att säga. ”De som har dött har alla följt med av egen fri vilja och ingen av oss har kunnat råda över de händelser som bringat dem i döden.”
   ”Ingen?” muttrade Bahran. ”Vi kan alla råda över våra handlingar, vi kan bara inte se alla de händelser som blir följden av dem. Män har riskerat livet och dött idag för handlingar i det förflutna men jag, jag som har skäl att riskera livet och som borde ha pliktat med livet, jag lever ännu.”
   ”Du kan inte axla andra mäns skuld…” började allfadern men Bahran avbröt honom med ett hastigt byte av samtalsämne.
   ”Ska en man följa sitt hjärta?” frågade han dystert och slog ut med handen. ”Ska han lyssna till sitt hjärta även om förnuftet talar däremot?”
   Cindahrind kom av sig och blev för ett ögonblick svarslös så Minn bröt in i hans ställe.
   ”Om vi inte hade gjort det hade ingen av oss varit här”, sade hon. ”Inte sant, Cindahrind, du har alltid rått oss att följa våra hjärtan.”
   ”Det är sant”, medgav Cindahrind. ”Våra sinnen är begränsade till det vi kan förnimma här och nu. Blott Cindar är allvetande om våra öden. Men genom våra hjärtan talar Cindar till oss. Våra hjärtan kan ge oss vägledning också när det är som mörkast, om blott vi förstår att lyssna.”
   Men Bahran tycktes inte ens ha hört allfaderns ord.
   ”Så sant, så sant”, skrockade han för sig själv. ”Om jag inte hade följt mitt hjärta den där gången, om jag inte hade lyssnat till deras hjärtan och hjälpt dem, ja då hade ingen av oss varit här.”
   Minn blev av någon anledning alldeles kall inombords. Sjöfararens många gåtfulla yttranden hade sått frön till många tankar hos henne och en insikt började långsamt gro inom henne.
   ”Vad menar du?” undrade Ale oskyldigt. ”Vi är bara tacksamma över att du hjälpte oss, vi visste ju att det skulle bli en farlig resa men ville ändå komma hit.”
   Kaptenens likgiltiga reaktion på Ales inlägg bara bekräftade Minns tankar.
   ”Bahran?” frågade hon allvarligt. ”Är det något du vill säga oss?”
   Med djupa, begrundande ögon betraktade Bahran henne. Hans läppar rörde sig tvekande, som om de ville säga något men inte riktigt visste hur. Minn mötte stadigt hans blick utan att säga någonting. Vad som än tyngde Bahrans hjärta så var det bara han själv som kunde lätta det.
   Minn skulle emellertid aldrig få höra det. Just som Bahran öppnade munnen avbröts de av upprörda rop utanför och en matros skyndade in genom dörren utan att knacka.
   ”Vad vill det här säga?” röt Bahran och reste sig hastigt upp. Som genom ett trollslag hade hans sinnesstämning förbytts och han var åter den barske herren över sitt skepp.
   ”Ljussken, kapten”, svarade matrosen upphetsat. ”Det är enormt.”
   De skyndade ut på däck där resten av besättningen redan stod samlad. Skymningen hade hunnit lägga sig och däcket vilade i mörker. Långt ute till havs skymtade emellertid ett sällsamt ljussken. Det var ett gult, fladdrande ljussken som bredde ut sig söder om fartyget. Ljusskenet varierade i intensitet, på några håll lyste det ikapp med himlens stjärnor och på andra var det inte starkare än en ljuslåga, men det sträckte ut sig över hela horisonten och dess sammanlagda ljusstyrka gav hela himlen ett spöklikt skimmer.
   ”Vad är det för något?” undrade Ale. ”Fartyg eller något… värre?”
   ”Så många fartyg finns inte i hela Cindarell”, genmälde Bahran. ”Det måste vara land. Men varför bränner de så många eldar i nattens mörker?”
   ”Kan det vara Cinda?” vågade sig Cindahrind på att fråga.
   ”Det finns bara ett sätt att ta reda på det. Till årorna!”
   Männen hörsammade raskt sin kaptens befallning och åror sänktes i vattnet. Alatea vände fören åt söder och under taktfasta årtag stävade skeppet mot det främmande ljusskenet i fjärran. Besättningsmännens håglöshet var som bortblåst och nu när de äntligen hade ett mål i sikte så sparade de inga krafter för att nå det. Till och med Alatea tycktes glädja sig åt att inte längre vara utlämnad åt havets strömmar och skar genom den mörka vattenytan lika elegant som när hon varit fullriggad. I den här takten skulle det bara vara en fråga om timmar innan de nådde fram.
   Men trots alla ansträngningar så minskade inte avståndet till ljusskenet utan det höll sig envist borta vid horisonten.
   ”Hur är detta möjligt?” utbrast till slut Bahran otåligt. ”Ro snabbare, era slöfockar! Lägg hela er tyngd bakom årtagen!”
   ”Vi ror så snabbt vi kan”, försvarade sig en av roddarna. ”Snart knäcker vi både åror och ryggar.”
   Bahran hoppade då själv ned till roddarna och grep tag i en åra.
   ”Jag ska visa er hur det går till. Ro, dårar, ro som om ni hade döden själv efter er!”
   Kaptenen lyckades verkligen ingjuta nytt mod hos sina mannar men det mystiska ljusskenet fortsatte att gäcka deras möda.
   ”Ljuset blir svagare”, utbrast plötsligt Minn.
   Ljusskenet var verkligen inte lika intensivt längre. Vissa punkter lyste ännu lika starkt men andra var så svaga att de knappt förmådde undantränga det allt tjockare mörkret. Det som en gång hade varit ett enda sammanhängande band av ljus började nu brytas upp i mindre delar, likt små öar av ljus i det annars så svarta vattnet.
   ”Ge inte upp!” röt Bahran. ”Så länge det finns ljus har vi en riktning. Fortsätt ro!”
   Ingen av hans män ville heller ge upp det hägrande målet men deras krafter började nu sina och ju svagare ljusskenet blev, desto svårare blev det att uppbåda nya krafter. Snart återstod bara enstaka flämtande ljussken i mörkret och när också de försvann så försvann också besättningens sista krafter.
   ”Vad gör vi nu?” undrade Ale.
   ”Vi fortsätter”, svarade Bahran bistert. ”Det finns någonting där borta och mörkret kan inte dölja det hur länge som helst. Vi ror i skift hela natten så att inte strömmarna för oss bort. När gryningsljuset sedan kommer så kan det inte längre undkomma oss. Försök inte vila på årorna, jag stannar här hela natten.”
   Skepparen stod verkligen vid sitt ord och likt en blind famlade Alatea så vidare i mörkret mot sitt okända mål. Ale och Minn tog också på sig ett skift och till och med den bräcklige Cindahrind insisterade på att få bidra med sina ringa krafter. Ljusskenet återkom aldrig under natten men deras kurs var stadig och de kunde inte annat än tro på sin kaptens ord om att morgonen skulle uppenbara mysteriet för dem.
   Natten föreföll ovanligt lång men till slut började himlen i öster att ljusna när gryningssolen förkunnade sin ankomst.
   ”Vad ser ni framför oss?” frågade Cindahrind.
   Än kunde allfaderns svaga ögon skilja ljus från mörker. Han fick emellertid inget svar.
   ”Vad ser ni?” upprepade han sin fråga. ”Är det land? Är det Cinda?”
   ”Vi ser… ingenting”, svarade Minn till slut. ”Bara dis och dimma vid horisonten.”
   ”Det är inte möjligt”, viskade Bahran och skakade på huvudet. ”Det var där igår. Det kan inte försvinna, det kan bara inte försvinna.”
   ”Kan vi ha seglat ur kurs ändå?” föreslog Ale klentroget. ”Kan det dölja sig i dimman?”
   ”Vi har inget val”, suckade kaptenen till svar. ”Vi måste fortsätta mot dimman, vi måste hitta det.” Men inte ens han tycktes längre tro på sina ord.
   Med värkande lemmar och stela årtag fortsatte besättningsmännen så sin tröstlösa kamp. Timmarna gick men dimman låg envist kvar och vägrade att avslöja källan till den gångna nattens ljussken. Till slut omvärvdes också Alatea av gråa och kalla dimslöjor och det dröjde inte länge förrän all deras sikt försvann.
   ”Vi måste fortsätta”, fick Bahran utmattat fram. ”Vi måste.”
   ”Vi kan inte fortsätta”, dristade sig hans styrman till att säga. ”Hon klarar inte en kollision eller grundstötning i dimman. Att fortsätta nu skulle vara att riskera alla våra liv.”
   Bahran bevärdigade honom inte ens med en blick. I stället vände han honom och alla andra ryggen och stapplade bort mot sin hytt.
   ”Vi måste fortsätta”, hörde de honom mumla för sig själv innan dörren slogs igen bakom honom.

16. Ord

   ”Det är lätt att prata men ack så svårt att tala."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Än fler dagar och nätter följde men det mystiska skenet återvände inte. Den sista lilla strimma av hopp som det förmått tända hos dem hade brutalt släckts igen då dess ljus försvunnit bortom horisonten. Bahran hade inte lämnat sin hytt sedan dess och berövad både sin kapten och sin besättnings mod var Alatea helt utlämnad till havets och vattenströmmarnas våld. Inte ens Cindahrind tycktes orka hålla fast vid sin tro längre och hans guds namn lämnade allt mer sällan hans läppar. Över deras öde rådde längre ingen.
   Det var ytterst motvilligt som Ale öppnade hyttdörren och gick upp på däck den morgonen. Han var lika modlös som alla andra men han stod inte ut med att se det förfall som modlösheten fört med sig. Alateas en gång så vackra och högresta master var knäckta och träsplitter och trasigt segeltyg låg ännu kvar och skräpade som ett obehagligt minne av kampen mot Kraken. Hennes en gång så stolta och disciplinerade besättningsmän brydde sig varken om fartygets eller sitt eget yttre utan satt orakade och luggslitna på däck, var och en för sig, utan att ta sig något för. Det var som både de och skeppet väntade, ja till och med välkomnade, det oundvikliga skeppsbrott som måste följa och som skulle befria dem från denna förbannade resa.
   Till en början hade Ale försökt bekämpa sin uppgivenhet. Han hade försökt återkalla de hövliga dygder som han lärt sig hos Cindarells nobless. Han hade försökt intala sig att han, genom att upprätthålla deras seder och uppvisa deras mod, skulle kunna sprida sitt goda exempel till de andra. Men ju djupare besättningsmännen sjönk ned i sin förtvivlan, desto oblidare tycktes de se på dem som inte ville dela deras öde. De visade aldrig något i hans närvaro men så fort han vände sig om så hörde han deras muttranden bakom ryggen och kände deras långa blickar efter sig. Det var som om det var hans fel alltsammans.
   Var det kanske inte hans fel? Var det inte han som hade talat för denna resa, var det inte han som sökt övertyga sina landsmän trots de många tvivel och motargument som anförts. Om han hade tigit i stället så hade de aldrig befunnit sig i denna situation, då hade de ännu varit kvar i Cindarell.
   Cindarell ja. Hans hemland. Skulle han någonsin få återse det? Den dagen han lämnade det hade han sett fram emot att få återvända som en hjälte. Nu trodde han att han aldrig mer skulle få sätta sin fot på sitt fäderneslands jord igen.
   Men även om de genom ett mirakel skulle komma hem igen, vad skulle det bli för återvändande? Deras uppdrag hade misslyckats och deras misslyckande hade beseglat Cindarells öde. De skulle återvända i vanära. De skulle bara kunna berätta att deras förfäder inte fanns bortom haven och att deras frälsare aldrig skulle komma. Det missmod som rådde på Alatea skulle då bara vara en västanfläkt jämfört med det missmod som likt en löpeld skulle sprida sig över Cindarell.
   Där var de orden igen. På senare tid hade han allt oftare kommit att tänka på ord som väster och eld. Det var som om de inte ville lämna hans huvud. Kanske var det resans alla vedermödor som malde inom honom. Västerut hade deras färd burit och eld hade varit deras följeslagare. Det var med eld som havsvidundret besegrats och det var eld som hade gett dem deras sista hopp innan det försvunnit bortom horisonten i väster. Men varför kände han i så fall ett sådant obehag inför orden?
   Det kändes med ens väldigt viktigt att förstå vad orden betydde. När hade de först satt sig i hans huvud? Vid avfärden från Cindarell? Nej, det hade varit senare. Efter vistelsen på den ensliga ön med triakerna? Ja, kanske det, men han kunde för sitt liv inte komma på hur de först hade kommit till honom. Så fort sanningen verkade vara inom räckhåll för honom så gled den ur nävarna och han kunde bara inte få grepp om den. Ändå kändes det väldigt viktigt.
   Han försökte slå tankarna ur hågen. Snart skulle han bli lika grubblande som Minn. Som Minn.
   Tanken på henne fick allt annat att försvinna. Hon hade ju faktiskt sett ännu dystrare ut på sistone men det var först nu som han kom att inse det. Han hade varit så försjunken i sitt och uppdragets misslyckande att han inte förmått ta till sig sinnesstämningen hos den som stod honom närmast. Hur hade hon tagit deras misslyckande?
   Hans blick sökte sig till aktern, där han visste att hon brukade stå. Vid resans början hade hon gärna stått i fören tillsammans med honom för att, som hon uttryckte det, lämna det gamla bakom sig och blicka framåt. Men ju längre resan lidit, desto oftare hade hon sökt sig till aktern i stället, och först nu insåg Ale vad det betydde.
   Mycket riktigt avtecknade sig borta i aktern hennes slanka figur mot morgondiset. När han kom närmare såg han att hennes silverblonda hår var rufsigare än vad som kunde förklaras av vinden och att hennes ögon var mörka och röda som efter en sömnlös och tårfylld natt.
   ”Hur mår du?” dristade han sig att fråga.
   ”Lika bra som du, antar jag”, svarade hon utan att släppa havet med blicken.
   ”Oroar du dig också för vad som ska hända?”
   Minn suckade djupt.
   ”Jag har beklagat mig så mycket och så länge för att jag grubblat på det förflutna i stället för att blicka framåt”, svarade hon och log ett snett leende. ”Nu när jag äntligen börjat se framtiden an så är det kanske inte så mycket kvar av den längre.”
   ”Så länge jag får se ditt leende så står jag gärna ut med att resten av dagen går illa”, svarade Ale i skämtsam ton. Han menade dock vartenda ord.
   Minn kunde inte låta bli att fnissa till men blev snabbt allvarlig igen.
   ”Skeppet kommer inte att kunna göras sjödugligt igen, eller hur?” frågade hon.
   Ale skakade på huvudet.
   ”Utan virke kan vi inte reparera masterna och utan segel kan vi inte råda över var vi hamnar. Årorna kan möjligen korrigera vår kurs men förslår inte långt mot vind och vattenströmmar. Jag förstår nu varför det tog våra förfäder flera år att korsa havet.”
   ”Men vi har inte vatten och mat för en så lång resa?”
   Ale skakade åter på huvudet.
   ”Nej, vår proviant kommer att ta slut snart. Det ska till ett mirakel för att vi ska…” Han avslutade inte meningen. ”Förlåt, det var inte meningen att påminna dig om… jag menar…”
   Minn tycktes inte ta illa upp utan lade lugnande ett finger på hans läppar.
   ”Jag vet att det krävs ett mirakel”, sade hon lugnt. ”Men även om vi hade haft visselpipan kvar så tror jag inte att det hade hjälpt. Jag känner att havet runt omkring oss är tomt. Det är som om allt levande undviker oss. Kanske luktar vårt skrov ännu av det där monstrets blod, kanske vilar det en förbannelse över detta hav. Hur som helst så kommer havet inte att hjälpa oss.”
   ”Så då tror du verkligen att det är ute med oss?”
   Minn nickade till svar.
   ”Vi har åtminstone försökt”, svarade hon. ”Vi har gjort allt vad som står i människans makt.”
   Det var inte ett svar på Ales uttalade fråga men väl på några av de frågor som malt inom honom. Hon hade rätt som vanligt. Om de nu skulle dö så var det ändå bättre att göra det på havet i ett försök att rädda Cindarell än att dö på land utan att ha gjort någonting. Men det fanns ännu frågor som var obesvarade.
   ”Så då… har vi inte många dagar kvar tillsammans”, sade han trevande.
   Minn svarade inte men Ale tyckte för ett ögonblick att hennes grepp om relingen hårdnade. Det slappnade dock omedelbart av igen så kanske hade han bara misstagit sig.
   ”Nej”, svarade hon mjukt. ”Det har vi inte.”
   Ale tvekade om hur han skulle fortsätta.
   ”Vi har gått genom mycket tillsammans”, sade han försiktigt. ”Ändå känns det som igår när vi lekte på Gyldes gator.”
   Minn trummade med fingrarna.
   ”Jo, det har blivit en man av den pojke jag kände då”, svarade hon.
   ”Men du är dig fortfarande lik”, inföll Ale lite väl snabbt. ”Jag menar, du har förändrats, men jag har inte alltid varit så bra på att se det, om du förstår vad jag menar.”
   Han snubblade på orden. Vad ville han säga med det egentligen? Av Minns min att döma undrade hon tydligen detsamma.
   ”Nej, jag tror inte att jag förstår vad du menar”, sade hon och rynkade på pannan.
   ”Vad jag menar är att jag, efter all denna tid, efter alla dessa resor, först nu förstår… att se vad jag hela tiden haft.”
   ”Verkligen?” undrade hon, uppenbarligen inte helt nöjd med förklaringen men hon tycktes fortfarande lyssna. ”Och vad är det?”
   Ale kämpade vidare för att finna rätt ord. Minn vände sig åt hans håll och gav honom nu all sin uppmärksamhet. Hade hon lutat sig närmare också?
   ”Något… någon som jag bryr mig mer om än hela Cindarell”, fick han fram. ”Jag skulle dö lycklig om jag fick fråga, om jag fick veta…”
   ”Ja?” frågade Minn och såg honom rakt i ögonen.
   Hennes vackra klarblå ögon glittrade ikapp med havet och uppmuntrade honom att fortsätta. Åtminstone ville han tro att det var så.
   ”Så vad jag vill fråga”, fortsatte han, ”är om jag… om vi…”
   ”Ja?” upprepade Minn sin fråga men den här gången förblev munnen öppen. Den torra salta havsluften hade torkat ut läpparna men de var ännu fylliga och inbjudande. Försiktigt och darrande lutade han sig också framåt.
   ”Jag äl…”
   Ödet ville emellertid inte att Ale skulle få avsluta sin mening ty i detsamma skakade däcket till. Stunden försvann och ersattes av ett brutalt uppvaknande till deras svåra belägenhet. Någonting hårt hade stött i skrovet alldeles nedanför dem och de tittade båda ned i vattnet. Det var ett par stockar, eller åtminstone något som liknade stockar, som hade drivit in i deras sida.
   ”Varifrån har de kommit?” utbrast Ale förvånat.
   ”Fråga hellre hur vi ska få upp dem”, genmälde Minn. ”Sa du inte att vi behövde virke för att reparera skeppet?”
   ”Du har rätt. Vi måste hämta Bahran.”
   ”Bahran? Han är otillräknelig så här tidigt och det vet du mycket väl. Vi måste ta hjälp av några andra.”
   ”Hur då? Varför skulle de lyssna på oss?”
   Minn gav honom en otålig blick.
   ”Inte på oss. På dig. Se på dem! De behöver någon som befaller dem.”
   ”Men jag kan väl inte befalla över dem. Jag är ju inte ens en sjöman. Varför skulle de lyda mig?”
   Minn himlade med ögonen.
   ”Är du fortfarande en pojke eller är du en man? Hur länge till tänker du vänta på att andra ska befalla åt dig. Det är inte dig de ska lyda, det är dina ord som de ska lyda. Se nu till att tala med männen på mäns vis.”
   Hennes ord smärtade honom först men sedan insåg han hur rätt hon faktiskt hade. Befallningen fanns där, den bara väntade på att någon skulle uttala den, och denna någon kunde bara vara han. Men inte ensam.
   ”Jag ska befalla dem”, sade han och grep tag i hennes hand. ”Men bara om du finns vid min sida.”
   Minn häpnade först och gjorde en ansats att slita sig loss. Men så lugnade hon sig och han kände i stället hur hennes hand svarade genom att gripa tag i hans.
   ”Befall”, sade hon bara kort.
   Ale klev resolut fram till den närmaste gruppen av matroser.
   ”Ser ni inte att det ligger stockar i vattnet?” frågade han med en röst som han hoppades lät självsäker. ”Bärga dem omedelbart!”
   Befallningen möttes av spefulla miner.
   ”Vem gav dig rätt att kommendera oss?” frågade en av dem.
   Ale kände hur Minns grepp om hans hand ilsket hårdnade. Svaret förorättade henne och han insåg att det fick honom att själv brusa upp.
   ”Ingen gav mig den rätten”, svarade han kallt. ”Jag tog mig den rätten. Bärga stockarna, annars kastar jag er i vattnet efter dem!”
   Föraktet ersattes av förvåning och ett par av de yngre matroserna reste sig instinktivt. De andra gjorde en ansats att häckla dem men Ale tog tillfället i akt.
   ”Än har inte mandomen dött hos er!” berömde han. ”Se nu till att resa masterna och tillfredsställa Alatea. Än vill hon rida havet!”
   Hans ord besvarades först med gapande förvåning och sedan med rungande skratt och han fick nu med sig hela gruppen. Med båtshakar och rep grep de sig så an att åtlyda hans befallning.
   ”Var det nödvändigt att lägga orden så?” viskade Minn, inte utan en viss irritation i rösten.
   ”Det gäller att tala med män på mäns vis”, retades Ale. ”Var det inte så du sa?”
   Minn kunde inte undertrycka en ryckning i mungipan.
   ”Oförbätterlig”, svarade hon bara. ”Du är oförbätterlig.”
   Under tiden drogs de främmande stockarna upp ur vattnet till stor förundran. Det visade sig inte alls vara några stockar utan märkliga tingestar vars make ingen av dem någonsin skådat. Till det yttre såg de ut som vanliga stockar men de var inte av hårt trä utan av något som liknade späda havsväxter, långa slingrande alger som flätats hårt och som på något sätt fåtts lika styva som trä, om inte styvare.
   ”Vad ska detta föreställa?” frågade en av besättningsmännen lite oroligt och uttalade högt det som alla tänkte. ”Det är ett illavarslande tecken, det är inte en naturens skapelse.”
   Ett bekymrat sorl följde på hans ord men Ale skyndade sig att återta kommandot.
   ”Det är tvärtom ett gott tecken”, försäkrade han. ”De har skapats av människor och dessa människor kan inte vara långt borta. Någon storm har säkert slitit loss dem och fört dem till oss. Med deras hjälp kan vi segla vidare och finna deras ägare.”
   De grymtanden som Ale fick till svar lät inte särskilt övertygade.
   ”Segla vart då?” undrade någon.
   ”Till Cinda naturligtvis. Om stockar kan driva till oss från Cinda så kan vi segla till Cinda härifrån. Snart är vår långa resa slut.”
   Männen mumlade tvivlande men återgick till arbetet och Minn drog Ale avsides.
   ”Du vet mycket väl att det var länge sedan det stormade”, viskade hon.
   ”Var tror du annars att stockarna kommer från? Gråalver?”
   ”Nej, Vanadir sa ju att gråalver inte seglar så här långt västerut och det ser hur som helst inte ut som alvers hantverk.”
   ”Kan de ha med det där ljusskenet att göra?” föreslog Ale
   ”Kanske, men det förklarar ändå inte hur de kunde slita sig och driva till oss. Vilka som än tillverkat dem så har de lagt ned stor möda på dem. Varför skulle de då låta dem slita sig så lättvindigt?”
   På det hade Ale inget svar.
   ”Vi får väl veta det när vår resa är slut”, sade han hoppfullt.
   ”Ja, när vår resa är slut”, svarade hon. I hennes röst fanns det dock inget hopp, bara misströstan.

17. Ingen rök utan eld

   ”Se, en rök i fjärran!” utbrast bonden. ”Vi är räddade, nu kan vi värma oss.”
   ”Se, en rök i fjärran!” utbrast herremannen. ”Vi är förlorade, det är mitt hus som brinner.”

   Ur Herrar och bönder, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   Än en gång fylldes Alateas segel av luft och inom kort skulle hon åter igen få råda över sitt öde. Hennes nyväckta livslust spred sig till besättningen som gladdes åt att snart få se sitt fartyg flyga fram över vågorna. Visserligen var deras belägenhet ännu kritisk men så länge de var sysselsatta med reparera sitt avhållna fartyg så ägnade de ingen tanke åt sig själva. Det viktigaste för var och en av dem var att först och främst få Alatea sjöduglig igen. Vad som skulle hända sedan var en annan fråga.
   Den frågan kunde emellertid inte undvikas hur länge som helst och det insåg också Minn.
   ”Deras mod kommer inte att räcka länge till”, anförtrodde hon Ale. ”Vad händer om förnödenheterna tar slut innan vi hittar land?”
   Ale dröjde med svaret.
   ”Har vi något val?” frågade han.
   ”Jag har funderat på det. Vi vet inte om det finns land framför oss. Däremot vet vi att det finns skepp bakom oss. Kanske har vi större chans att upptäcka dem än att upptäcka Cinda?”
   ”Vi måste tro på att Cinda finns där ute, annars vore allt förgäves.”
   ”Men människor kommer att dö.”
   Ale tog ett djupt andetag och blickade ut över havet.
   ”Människor har redan dött och människor kommer att fortsätta att dö”, sade han utan att se på Minn. ”Men att vända om nu, att ge upp, skulle vara att svika den sak de gick i döden för.”
   Minn ryggade tillbaka. Sådant tal hade hon inte väntat sig av honom.
   ”Hur kan du säga något sådant?” utbrast hon. ”De dödas sak blir väl inte bättre av att de levande går i döden i onödan?”
   ”Blir den inte?”, undrade Ale, fortfarande utan att se henne i ögonen. ”Var det inte så spådomen sade, att tro, mod och offer skulle rädda Cindarell? Däri ligger vårt sista hopp.”
   Nu blev Minn riktigt orolig över hans ord.
   ”Du kan inte mena det där. Att spilla sitt och andras liv i onödan är inte vad Cindar lär oss.”
   ”Varför har i så fall Cindar låtit så många liv spillas?” frågade Ale och lade handen på svärdsfästet. ”Vi måste fortsätta.”
   Minn tystnade. Det var inte det att hon saknade svar på Ales fråga som gjorde henne mållös. Nej, det var det att hon överraskades över att höra Bahrans ord i Ales mun. Bahran bar på en hemlighet som drev honom mot Cinda till varje pris. Varför hyste nu Ale plötsligt samma känsla? Och varför hade han lagt handen på svärdsfästet när han yttrade orden?”
   Hon hann emellertid aldrig få något svar på dessa frågor ty i detsamma avbröts de av Cindahrinds milda stämma.
   ”Gräla icke, barn”, sade allfadern. ”Ni har båda rätt.”
   Den gamle mannen lutade sig tungt på sin stav och stirrade på dem med sina vita, oseende ögon.
   ”Ni har båda rätt”, upprepade han. ”Tro, mod och offer måste komma inifrån oss själva, inte påtvingas oss utifrån, så lär oss Cindar. Men inte ens detta kan längre hjälpa oss ty jag känner i mitt hjärta att Cindar inte längre är med oss.”
   ”Vad menar du?” utbrast Ale och Minn med en mun.
   Cindahrind satte sig mödosamt ned och fortsatte oberört sitt tal.
   ”Jag har känt det länge”, sade han. ”Ondska har varit vår följeslagare allt sedan vi lämnade Cindarell. Ju längre vi har kommit från vårt förlovade land, desto starkare har den vuxit sig. Cindar skulle aldrig utsätta oss för sådana prövningar. Det kan bara tyda på att vi lämnar hans skyddande famn bakom oss och att inget gott återstår framför oss.”
   ”Du menar väl inte att vi ska vända om?” stammade Ale.
   ”Min son, ingen betvivlar ditt goda syfte men vi måste inse att vi är på fel väg. Där Cindar inte finns kan heller inte hans land Cinda finnas. Vi måste därför vända om.”
   ”Men…” Ale hade svårt att få fram orden. ”Vi måste ju fortsätta. Vi bara måste fortsätta.”
   Den gamle mannen skakade medlidsamt på huvudet. Om hans ögon ännu kunde se hade de kanske oroats över att Ales hand än en gång sökte sig till svärdsfästet, som för att söka styrka. Nu kunde han bara tolka tystnaden som att Ale fann sig i sitt öde. Men Ale var inte ensam om vilja fortsätta.
   ”Vi fortsätter”, bröt en barsk stämma in och Bahran klev in bland dem. Av hans tidigare svårmod syntes inga spår och han kastade en uppskattande blick mot de nyresta masterna.
   ”Det är gott att se att ni har återupprättat mitt skepp. Nu återtar jag befälet.”
   ”Men min bäste Bahran”, inföll Cindahrind. ”Som jag precis förklarade för ynglingarna här så…”
   Men Bahran viftade bara undan allfaderns protester.
   ”Vi fortsätter”, upprepade han. ”Cinda finns verkligen här. Se bara!”
   Ale och Minn följde hans utsträckta arm med blicken och till och med den blinde Cindahrind tycktes känna den riktning som kaptenen pekade ut åt dem.
   Långt borta vid horisonten uppsteg en rökpelare, så svag att ingen av dem hade sett den om inte Bahran hade pekat ut den åt dem.
   ”Vad är det?” flämtade Ale. ”Är det verkligen land?”
   ”Ja, inte är det havet som skummar. Det där är den rökpelare jag såg för många år sedan och den här gången kan inte den onde själv förmå mig att vända om. Vi fortsätter!”
   Som en hörsamman av Bahrans befallning blåste en frisk östlig vind upp och förde med sig Alatea rakt mot den fjärran rökpelaren. Till en början såg den ut att uppstiga direkt ur havet men snart såg de något mer än det ändlösa vatten som dittills omgivit dem. Mot den annars så tomma horisonten framträdde först en ensam liten klippa men ju närmare de kom, desto högre reste den sig och desto längre bredde den ut sig. Klippan fick snart sällskap av flera som tillsammans utgjorde topparna på en väldig bergskedja. Nedanför denna bredde ett vidsträckt landskap ut sig mot havet där steniga stränder höll vattnet tillbaka. Det rådde inte längre något tvivel om att detta var mer än en enslig ö, detta var ett land bortom havet i väster.
   Än höll emellertid detta okända land på sin hemlighet ty täta dimslöjor vilade över landskapet och dolde det för havets blickar. Den rökpelare som avslöjat ön var ensam på himlavalvet och några andra livstecken syntes inte till. Varken djur eller människor rörde sig längs stränderna och inga fiskebåtar syntes till i kustvattnen. Vad det än var för land som de var på väg till så låg det tyst och stilla och väntade på dem.
   ”Är det Cinda?” viskade Cindahrind än en gång. ”Är detta våra bröders hem, våra förfäders urhem?”
   ”Vi får snart se, gamle man”, svarade Bahran. ”Vi får snart se.”
   Föga anade någon av dem på vilket sätt de skulle få svar ty plötsligt slog en väldig eldslåga upp från den högsta bergstoppen. Den lilla rökslingan övergick i ett väldigt svart rökmoln som förmörkade himlen framför dem. Ögonblicket efter nåddes de av ett fasansfullt vrål som fick blodet att isas i deras ådror.
   ”Vad var det?” utbrast Minn. ”Ett vulkanutbrott?”
   ”Det där är inget vulkanutbrott”, mumlade Bahran. ”Det är någonting mycket värre.”
   Vrålet hördes åter och ur rökmolnet lösgjorde sig en stor mörk skepnad. Den kastade sig upp mot himlen, där den bara syntes som en svart skugga mot den röda solen, och spände ut två enorma vingar. För ett ögonblick blev den bara hängande där i luften under kraftiga vingslag och med sin långa ringlande svans pendlandes fram och tillbaka under sig. Ett ögonblick under vilket tiden tycktes stå stilla. Ett ögonblick då det kändes som om ondskefulla ögon synade dem noga. Ett ögonblick som fick dem att känna sig lika skräckslagna och hjälplösa som små bytesdjur inför en hungrig orms trollbindande blick. Sedan var det förbi.
   Eldslågan slog åter upp men den här gången kom den inte från bergstoppen, den kom från den fruktansvärda skuggan. Vingslagen blev snabbare och kraftigare, stjärten sträcktes ut från kroppen och den väldiga skepnaden blev snabbt större. Vad det än var så var det på väg rakt mot dem!
   ”Cindas bane”, mumlade Cindahrind förskräckt och tecknade förtvivlat den heliga triaken. ”Må Cindar hjälpa oss.”
   ”Inte ens han kan hjälpa oss nu”, flämtade Bahran. Han var alldeles vit i ansiktet. ”Ingen kan hjälpa oss nu.”
   ”Vad är det för något?” skrek Ale. ”Det måste finnas något vi kan göra!”
   Bahran tog ett djupt andetag.
   ”Vi kan dö med ära”, sade han sammanbitet. ”Vi kan ge våra liv för Alatea. Det är det enda vi kan göra.”
   Han vände sig mot sina män. De var alla lamslagna inför den hastigt annalkande faran men tittade ändå upp mot sin kapten, den enda fasta klippa som återstod dem i den storm som snart skulle bryta ut.
   ”Vår resa är nästan slut”, sade han. ” Som en man har vi mött resans prövningar. Som en man har vi kämpat oss genom väder och vind. Som en man har vi besegrat havet och siktat Cinda. Ingen ära är större än den vi som en man har uppnått i livet. Om vi nu ska dö så låt oss göra också det som en man. Låt oss stå enade en sista gång. Låt oss försvara henne som skänkt oss denna ära i livet. Låt oss dö tillsammans för vår älskade Alatea. För Alatea!”
   Han svingade sin huggare över huvudet och trots deras förtvivlade belägenhet så lyckades han faktiskt uppbåda en sista entusiasm hos sina män. Vapen höjdes i luften och hurrarop steg mot himlen, hurrarop som måste ha hörts ända bort till den bevingade varelsen och överröstat dess rasande flykt över vattnet. Med spända bågar och laddade armborst fattade Alateas besättning posto vid relingen, redo att försvara sitt skepp till den sista blodsdroppen. Bahran gjorde en ansats att ansluta sig till sina män men hejdade sig plötsligt, grep tag i Minns arm och såg henne djupt i ögonen.
   ”Om allt annat skulle misslyckas”, sade han, ”så sök i Saabahls land. Låt hoppet vara det sista som dör.”
   ”Vad menar du?” frågade Minn men hon hann aldrig få något svar för i detsamma föll skuggan över dem.
   Det var ett vidunder av osannolika proportioner, större än själva Alatea, med ett vingspann så brett att hela skeppet lades i skugga. Den såg ut som ett mellanting mellan många olika varelser. Den gröna och fjälliga kroppen gav den en ödlas utseende men den smala och långa halsen och svansen påminde mer om en slingrande orm. Vingarnas skinnsegel förde tankarna till en fladdermus medan de smala klorna snarare var en rovfågels. Det skräckinjagande huvudet liknade dock ingenting annat.
   Käftarna var stora nog att kunna slutas om en häst och när de öppnades blottades dubbla rader av tänder längre och skarpare än svärd. Ur de hiskeliga näsborrarna slog eldsflammor ut i takt med bestens vildsinta andetag och lämnade en tjock svart rök efter sig. Men värst var ändå ögonen. Likt två djupa brunnar fyllda av glödande kol stirrade dessa ögon på dem och tycktes fixera var och en av dem med blicken samtidigt. Att blicka in i dessa ögon var som att kliva in i en grotta fylld av ens värsta mardrömmar och inte kunna hitta ut igen. Ingen som mötte dessa ögon förmådde vika undan med blicken och trots det mod som Bahran ingett sin besättning så stod de flesta som förstenade inför den fasansfulla besten. Detta var inte de dumma ögonen hos ett djur som sökte sitt byte för att stilla sin hunger, detta var den kalla och beräknande blicken hos en varelse klokare och slugare än någon av dem. Denna varelse kom enbart för att döda.
   Ingen hade någonsin sett något liknande men ändå visste alla vad detta var. De hade hört talas om dem i sagorna, de hade skrämts av dem som barn, fascinerats av dem som ynglingar och slutligen avfärdat dem som vuxna. Nu var de alla åter barn ty det som kom emot dem var själva sinnebilden av världens ondska med elden som sitt vapen och döden som sin följeslagare. Detta var en drake.
   Utan att möta något motstånd svepte draken ned över Alatea. Ett varningsrop hördes, oklart från vem, men det drunknade snabbt i det oljud som följde när besten svepte in fartyget i sina dödsbringande flammor. Seglen fattade eld och den stickande doften av svavel blandades med stanken av bränt kött. Röken lade sig över skeppet likt en svart dimma ur vilken plågade tjut hördes från brinnande män. Minn hade undgått den dräpande elden men kunde inte se någon annan i röken, bara skymta brinnande skepnader som skrikande kastade sig över relingen eller bara föll ihop där de stod och inte rörde sig mer.
   ”Ale!” skrek hon. ”Bahran! Cihrind!”
   En större skepnad lösgjorde sig ur röken och gav en stor vattentunna en spark. Tunnan välte och när dess innehåll svepte ut över däck så skingrade det både eld och rök i sin väg.
   ”Är ni rädda för amsagor?” röt Bahran. ”Släck eldarna och spänn era vapen. Ingen fjäderlös fågel anfaller Alatea ostraffat.”
   De matroser som ännu var oskadda lydde hans befallning och till Minns lättnad hörde också Ale till dem. Han låg vid bortre relingen med Cindahrind vid sin sida men bar inga spår av brännskador. Kanske hade han kastat sig i skydd och dragit den blinde gamle mannen med sig.
   Seglen brann ännu men på däck hade ordningen återställts och när det väldiga vidundret svepte tillbaka mot dem så var de beredda. En skur av pilar mötte draken och även om många bara studsade mot dess kraftiga pansar så blev flera sittande i vingarna och en pil var bara en blinkning från att tränga in i det ena av de otäcka röda ögonen.
   Draken tycktes överraskad av det oväntat starka motståndet och avbröt sin attack. I stället vände den uppåt igen, undan pilregnet, med så kraftiga vingslag att eldarna fick ny luft och åter flammade upp. Några av matroserna sänkte sina vapen och rusade till den nya faran i stället men Bahran manade dem tillbaka.
   ”Fortsätt skjuta!” röt han. ”Än har den inte gett upp! Skjut allt vad ni har!”
   Bahran hade rätt men hans befallning kom för sent. Just som draken var på väg över skeppet så stillade den sin flykt och hängandes i luften gav den masterna en kraftig snärt med sin långa taggförsedda svans. Alatea krängde till som vore hon inte mer än en liten barkbåt och de brinnande masterna kunde inte stå emot kraften i slaget. Med ett brak föll två av masterna över akterskansen och spred eld och förödelse omkring sig.
   ”Cindars ord!”
   Allfaderns rop hördes över kalabaliken ombord och Minn såg hur den annars så sävlige mannen med oanade krafter och likgiltig för de sårade besättningsmännen omkring honom trängde sig bort mot den brinnande akterskansen.
   ”Cihrind!” utbrast hon. ”Gå inte in där!”
   Men hennes maning kunde inte hindra honom och hans bräckliga gestalt försvann in i lågorna. Minn såg sig förtvivlat om efter hjälp. Bahran befann sig på andra sidan däck med en stor yxa i handen och han hade kallat Ale till sin sida. Från dem kunde hon inte vänta sig någon hjälp, hon måste agera själv.
   Utan att tveka rusade hon fram till en vattentunna, doppade hastigt överkroppen däri, och fortsatte sedan in efter Cindahrind.
   Taket hade fallit in och brinnande bjälkar korsade hennes väg. Lyckligtvis var akterskansen ännu inte övertänd men den tjocka, svavelosande röken gjorde det svårt att se och varje andetag brände i hennes hals. Vad var detta för eld som spred sig med sådan fart och sådan kraft? Vad var detta för varelse? Hon hukade sig för att komma undan den värsta röken och fortsatte inåt, i en riktning som hon hoppades var mot Cindahrinds hytt.
   ”Cindahrind!” ropade hon, utan att få något svar. ”Cihrind!”
   Minn trevade sig blint vidare längre och längre in då hennes fot plötsligt slog emot något mjukt. Hennes hand behövde inte mer än vidröra den enkla vadmalskåpan för att hon skulle inse att det var allfaderns livlösa kropp hon hade framför sig.
   ”Ge inte upp!” skrek hon i ett fåfängt försök att överrösta den sprakande elden omkring dem. ”Kryp på alla fyra!”
   En svag, svag rörelse kunde förnimmas i Cindahrinds kropp men den gamle mannen förmådde inte ta sig framåt.
   ”Den väg jag vandrar… vandrar jag icke allén”, hördes han rossla.
   ”Du är inte ensam, din gamle dåre”, utbrast Minn förtvivlat och tog tag i hans arm.
   Hon kände att den var spänd och böjd i en märklig vinkel. Hade han brutit den? Det kunde inte hjälpas, hon måste få ut honom. Med all den styrka hon förmådde uppbåda tog hon tag i armen med bägge sina händer och backade ut ur den brinnande byggnaden med Cindahrind släpandes efter sig. Hur kunde han vara så tung? Han var ju bara skinn och ben.
   Brinnande flagor och träbitar föll ned över dem och gång på gång tvingades hon fösa undan glödande bjälkar med sin kropp. Smärtan bekom henne dock inte, det enda som fanns i hennes tankar var att få ut dem båda ur det detta inferno.
   ”Varken hat eller fruktan styr mina steg”, mumlade Cindahrind vidare.
   Han dör, tänkte Minn förskräckt och skyndade på sina steg så gott hon kunde. Vägen ut kändes fruktansvärt lång men till slut kunde Minn snubbla ut i det fria igen. De många rörelserna på däck uppfattade hon bara som genom en dimma och de många ropen som svaga ekon, all hennes uppmärksamhet riktades i stället mot den döende Cindahrind.
   Den arme allfadern låg stilla framför henne med armarna korslagda över bröstet. Nej förresten, de var inte korslagda, de grep hårt om en kista. Hon kände igen den som den kista där han förvarade de nedteckningar av Cindarells berättelser som han dikterat för Minn.
   ”Din gamle dåre”, snyftade hon. ”Värderar du papper högre än ditt eget liv?”
   ”Cindar är med mig i livet och Cindar tar emot mig i döden”, svarade Cindahrind med försvinnande svag röst.
   ”Cindar får vänta”, replikerade Minn, lade sina händer på hans bröst och slöt ögonen.
   Som så många gånger förr kände hon hur kraften kom till henne och det var som om själva luften omkring henne stillnade. Ingenting runt omkring henne bekom henne längre, ingenting kunde längre skada henne, ty hon hade redan lämnat sin kropp och begett sin in hos Cindahrind.
   Någonting fick henne att förskräckt spärra upp ögonen men när hon såg sig om så såg hon bara mörker, svartaste och djupaste mörker. Vad var detta? Hade världen runt omkring henne försvunnit? Hade hon också dött? En plötslig panik trängde sig på. Hon kände det som om paniken hotade att slita henne itu, att för alltid skilja hennes själ från hennes kropp och driva henne på en evig vandring genom tomheten, en vandring utan tid och utan slut. Aldrig förr hade hon känt något liknande och hon kämpade förtvivlat för att lugna ned sig.
   Till slut så gav paniken långsamt vika och Minn såg sig åter om. Mörkret var ännu kvar. Var detta hennes mörker eller Cihrinds? Eller bådas? En fasansfull minnesbild kom inför henne, bilden av Legims mörka och dystra inre den där gången då hon misslyckades med att rädda den ädle krigarens liv. Men nej, det var inte avsaknad av ljus som åstadkommit detta mörker, det var anammande av mörker.
   Som i ett bländande ljussken kom brottsstycken av den gamle abbotens liv inför henne. Hon såg hans avlande, ett avlande inte av öm kärlek utan av rå lust, ett skändligt dåd mot en till Cindar vigd kvinna. Hon såg hans uppväxt, med en till köttet död mor och en till anden död far och hon såg hur han sökte fylla sitt av fadern ärvda kött med moderns ännu levande ande. Cihrind hade inte bara vigt sitt liv åt Cindar, han hade gett upp sitt eget liv och tagit på sig andras sorger på det att deras liv skulle bli lyckligare. Han ville föra Cindar till de människor som saknar styrka att gå till honom. Han var inte rädd för döden ty i anden var han redan hos Cindar. Han väntade bara på att kroppen skulle släppa honom när hans gud väl ansåg tiden vara inne och hans värv fullbordat. Nu var tiden inne, nu var Cihrind på väg till Cindar.
   ”Nej minsann!” skrek Minn. ”Den här gången ger jag inte upp.”
   Hon trängde djupare in i Cihrinds inre, inte sökandes något ljus utan skingrandes allt detta mörker, sökandes Cihrinds sanna jag bortom all denna sorg och skuld han tagit på sig. Ingen människa kunde leva i sådant mörker, intalade hon sig, någonstans måste Cihrind finnas och hon skulle finna honom!
   Till slut fann hon verkligen något. Inte en ensam låga som den hon funnit hos Legim utan ett svagt skimmer, som av guld i en flodbädd. Det var mycket svagt och det rann undan henne men hon vägrade att ge upp. Trots det motstånd hon kände, både från Cihrind och från något annat, betydligt starkare, så vägrade hon ge upp. Inte den här gången. Inte den här gången!
   Plötsligt exploderade allt i ett väldigt ljussken och hon kände en våldsam smärta som kom överallt ifrån. Smärtan lade sig lika snabbt som den kommit men lite av den dröjde sig ännu kvar i hennes bakhuvud. Hon öppnade ögonen och fann sig liggandes på däck med blicken riktad uppåt. Hennes hand sökte sig till huvudet och hon kände något varmt och klibbigt. Hade hon fallit baklänges och slagit i huvudet? Förklarade det den plötsliga smärtan? Nej, det måste ha varit något mer. Men det fanns ingen tid att fundera på det nu.
   Hon kämpade sig upp och fann att också Cihrind satt upp. Hans ansiktsdrag uttryckte en omåttlig förvåning men hans blick föreföll djupare och mer insiktsfull än någonsin. Han stirrade på henne med gapande mun.
   ”Vad har du gjort, flicka?” viskade han. ”Vad har du gjort?”
   Minn var fortfarande för vimmelkantig för att till fullo ta till sig allfaderns ord. Vad menade han med det? Så mycket förstod hon att det var mer än bara förvåning över att ha räddats till livet. Det var som om han inte längre kände igen henne, som om han plötsligt kände någon annan i henne. Men inte heller detta fick hon tid att fundera närmare på.
   Ett väldigt brak återförde brutalt både Minn och Cindahrind till den kritiska situation de befann sig i. Braket följdes av ett hiskeligt vrål och ännu ett brak som fick hela skeppet att våldsamt kränga till. I ögonvrån uppfattade Minn hur en stor skugga föll över henne och det var bara med en hårsmån som toppen på Alateas tredje mast missade henne och Cindahrind. Ändå var detta ingenting mot den fasansfulla syn som väntade henne när hon tittade upp och som nästan fick hennes hjärta att stanna.
   Den väldiga draken hade slagit sig ned på däck, eller rättare sagt slagits till däcket av den mast som så när också krossat Minn och Cihrind. Invid drakens skarpa klor låg Bahran, svårt blödande och hjälplöst fastklämd under masten. Men det var inte någon av dessa syner som så hade skrämt Minn, det var åsynen av Ale stående vid mastens fot.
   Hans ansikte var alldeles rött och utstrålade en styrka och bestämdhet som han aldrig förr sett hos honom. Läpparna rörde sig men hon kunde inte uppfatta vad han sade. Framför sig höll han sitt svärd med båda händerna hårt knutna kring hjaltet. På andra sidan svärdet hukade sig den stora besten över honom och fick Ale att se så rysligt liten och försvarslös ut. Käftarna vidgades långsamt och ur näsborrarna pyste den svarta tjocka rösten. En fruktansvärd insikt slog Minn med våldsam kraft. Draken förberedde sig för att spy ut sin rasande eld över Ale och förgöra honom i sina lågor.
   Nej! Det fick inte ske! Hon kände hur kraften återvände till henne. Trots att hon var så utmattad att hon knappt kunde stå kom kraften till henne av sig själv och med en styrka som hon aldrig förr upplevt. Luften omkring henne ven och sprakade, vattnet nedanför relingen började fräsa och bubbla och själva Alateas fuktiga trä började knäppa och ryka. Svagt, som i en dröm, hörde hon hur Cindahrind förtvivlat mumlade en bön men det bekom henne inte längre, ingenting i denna värld bekom henne längre. Skeppet, ja till och med havet, försvann under henne och likaså himlen ovanför henne. Inte ens ljus eller mörker fanns längre kvar, bara ett oändligt intet genom vilket hon svävade. All hennes tidsuppfattning försvann men inte ens detta skrämde henne utan hon fortsatte att låta sig svepas med av kraften. Den var nu allt för henne, hon var ett med den.
   Efter en stund, om det var en evighet eller bara ett ögonblick visste hon inte, så kom plötsligt en känsla för henne. Först en känsla av köld och sedan en känsla av värme. Det öppnade för en mängd känslor som sköljde över henne – vrede och hat, styrka och självsäkerhet, hunger och vällust fanns där och kändes av någon anledning väntade. Men där fanns också oväntade känslor såsom ömhet, respekt och… fruktan?
   Förtvivlat kämpade Minn för att tränga igenom de andra känslorna och nå denna fruktan. Draken var så stark och hon kände sig så svag. Inte ens Kraken hade besuttit en sådan motståndskraft. Men hon fick inte ge upp, hon ville tro och trodde verkligen att om hon bara kunde nå fram till denna lilla svaghet så fanns det ännu hopp. Närmare och närmare nådde hon denna gamla och slumrande känsla. Bara lite till nu!
   Till slut var det som om hon verkligen nådde fram. Djupt ur det fördolda tyckte hon sig dra fram den fruktan som så länge legat bortträngd och bortglömd i drakens inre. Med ens återvände ljuset och hann fann sig åter se det välkända skeppet från högt uppe och långt borta. Men skeppet kom snabbt närmare och hon kände hur luften ven omkring henne och blandades med rök och eld. Det var drakens känslor hon återupplevde!
   Ännu hyste draken ingen fruktan men nu hade hon dess fruktan i sin hand, nu visste hon hur hon skulle framkalla den. Pilar och skäktor, segel och master, besättningsmän och Bahran själv svepte förbi drakens blick utan att skrämma den och till slut såg Minn Ale genom drakens ögon. Då släppte hon lös dess fruktan!
   Minnesfragment blixtrade nu förbi Minns inre i rasande takt. Där var en plågsam födelse, strider mot okända män och så återigen den där känslan av köld. Av alla dessa fragment fanns det en sak som draken hade fruktat mer än något annat och den kom nu inför henne, inför draken. Med ett uppbådande av all sina krafter så lät Minn denna fruktan ta form och inför draken framträdde så… ingenting!
   Minn slog förskräckt upp ögonen. Vad hade gått fel? Hon hade ju känt drakens fruktan, hållit den i sin hand och frammanat den inför dess ögon. Ändå så fanns där ingenting framför draken, bara Ale med sitt svärd. Hon hade misslyckats än en gång. Ingenting kunde nu längre rädda Ale.

18. Ingen eld utan bränne

   ”Det är inte den största styrkan som avgör en strid, det är den minsta svagheten.”

   Ur general Ranulfs bok Kriget som konst, nyttjad i kungliga cindariska arméns officersutbildning

   När draken föll över dem var Ale lika skräckslagen som alla andra. Inte ens hans vildaste fantasier hade förmått frammana en sådan fasa som den som nu drabbade dem. Hur ofta hade han inte i sina dagdrömmar utkämpat duster med farliga drakar, undvikit deras eldkvastar med sina viga hopp och huggit huvudena av dem med sitt skarpa svärd? I dagdrömmarna hade han alltid gått segrande ur varje strid och räddat såväl prinsessor som kungariken.
   Men hur skulle en man kunna gå segrande ur en strid med denna drake? Den här draken kunde sluka honom hel, dess eldkvast kunde täcka hela däcket och mot dess tjocka pansar var hans svärd lika klent som en pinne mot en sten.
   Trots sin förlamning så hade Ale ändå sinnesnärvaro nog att observera drakens flykt och särskilt då dess eldsprut. När den så kom inom räckhåll och visade tecken på att spy ut sin dödliga eld över Alatea så visste han att varna sina vänner. I ögonvrån uppfattade han hur Minn och Bahran lydde hans varning men Cindahrind stod ännu kvar, fåfängt reciterandes en bön.
   Utan någon hänsyn till den gamle mannens värdighet kastade sig Ale över honom och drog ned dem båda i skydd av relingen. Han hörde hur ett revben eller två i den bräckliga kroppen knäcktes innan helvetet drog över dem. Allt brännbart på skeppet tycktes fatta eld, hur fuktigt det än var. Luften omkring dem blev med ens varm och kvävande och den tjocka svarta röken hindrade all sikt. Om det hade varit svårt att strida mot en drake innan så tedde det sig fullständigt omöjligt nu. Hur skulle man kunna bekämpa en fiende som man inte kunde nå eller ens se?
   Bahran hade emellertid inte gett upp. Med några snabba kommandon ingöt han nytt mod i sina män och förberedde dem för drakens nästa attack. De största eldarna släcktes och skyttarna satte nya pilar på sina strängar. Men vad kunde Ale åstadkomma med bara ett svärd? Bahran hade emellertid planer för honom också.
   ”Följ mig!” röt han och banade väg över däcket.
   En blick på de andra övertygade Ale om att både Minn och Cindahrind var välbehållna och han lydde kaptenens befallning. En ny och överraskande attack av draken knäckte två av Alateas master och det var bara med nöd och näppe som Ale lyckades hålla sig på fötterna. Bahran tycktes emellertid oberörd, såväl av stöten som av skadan på hans skepp.
   ”Vi behöver bara en mast”, sade han sammanbitet och tryckte en yxa i Ales händer. ”På mitt kommando börjar du hugga i den så hårt du bara orkar.” Med de orden svingade han sig upp i fockmasten och började klättra uppåt.
   ”Men den kommer ju att falla”, utbrast Ale, ”och du med den.”
   ”Det är meningen”, svarade Bahran och blinkade åt honom. ”Lita på mig.”
   Ale förstod inte alls vad den luttrade sjöfararen hade i åtanke men hann inte ifrågasätta befallningen ty i detsamma kom draken åter inflygande med ett rasande vrål ur sina käftar.
   ”Hugg!” ropade Bahran åt honom.
   Han hade redan nått högt upp i masten och var i full färd med att åla sig ut längs gaffelstaget. I den ena handen glimmade en kniv.
   ”Hugg!” upprepade Bahran samtidigt som han själv började hugga i segelfästena.
   Först nu förstod Ale den djärva men vansinniga planen. Det var emellertid för sent att backa ur nu och han kunde inte göra annat än att hugga för allt vad han var värd. Yxor hade aldrig legat bekvämt i Ales händer, redan när han var liten hade munkarna noterat hans intresse för att leka krigare och sorgfälligt anförtrott honom andra sysslor än vedhuggning. Av dvärgen Orim hade han emellertid lärt sig hur man balanserar kroppen och lägger tyngd bakom huggen och han använde nu all denna kunskap för att ge sig på masten.
   De första huggen tog snett och förmådde inte mer än skrapa bort flisor från den hårda ytan. De efterföljande träffade däremot bättre och under yxans blad växte sig nu en glipa snabbt bredare. Masten svarade med ett knakande gnäll men Ale lät sig inte bevekas utan högg vidare. Sedan gick allting mycket fort.
   Samtidigt som draken flög in över däcket så fällde Bahran seglet. Det väldiga kreaturet uppfattade att något föll ned framför honom men hann inte hejda sin flykt utan for huvudstupa in i seglet. På drakens stora huvud tedde sig visserligen seglet inte större än en näsduk men den var allt att döma inte van vid segelfartyg och blev lika förvirrad som en jaktfågel när dess ögon täcks av en huva. Det väldiga vidundret blev i stället hängande i luften med flaxande vingar och huvudet insnott i segelduk och linor. Under rasande vrål klöste och slet den för att befria sig och i det läget verkställde Bahran nästa steg i sin plan.
   Utan att Ale märkt det hade kaptenen knutit ett rep mellan sig och kastade nu en sista blick mot Ale nere vid mastens fot.
   ”Smaka på Alateas trä, din vidriga eldsfluga!” skrek han och kastade sig dödsföraktande ut från masten och över draken.
   Den djärva planen höll. Ales hugg hade försvagat masten tillräckligt mycket för att Bahrans tyngd skulle knäcka den och nu föll både kapten och mast över draken. Trots seglet måste draken ha anat faran för den försökte vika undan men inte bättre än att masten träffade den över vingen. Den väldiga kroppen slog med ett väldigt brak ned i däcket och krossade under sig de få överlevande som återstod av besättningsmännen.
   Ale släppte yxan för sitt svärd och blickade ut över förödelsen. Draken hade stupat men var fanns Bahran? Hade han överlevt fallet eller hade han verkligen dött för sin älskade Alatea? Han såg en livlös kropp skymta under seglet men hann inte mer än ta ett steg åt det hållet förrän det hiskeliga monstret började röra sig. Det stora huvudet, nu befriat från segelduken, höjde sig och de röda ögonen, nu fyllda av hat, vände sig rakt mot Bahran. Med en röst som eld som äter sig genom trä började odjuret tala.
   ”Det krävs mer än trä för att besegra Nideld, lille man”, väste den hotfullt. ”Min vinge kommer snart att återfå sin styrka men du kommer aldrig att resa dig igen.”
   ”Så dräp oss båda då!” replikerade Bahran utmanande med blodet rinnande ur mungipan. ”När jag och Alatea går till botten kommer vi att ta dig med oss.”
   ”Nog ska jag dräpa dig, lille man”, svarade draken, ”men inte förrän jag knäckt vartenda ben i din kropp. Varken din Alatea eller någon annan kan hjälpa dig nu.”
   Med de orden höjde vidundret sin väldiga klo över den tappre skepparen. Ale hade med fasa åhört deras ordväxling. Var detta den ondskefulla eld som dräpt Seren den stores fader? Var detta den Nideld som den store konungen svurit att hämnas på? Hur kunde någon frivilligt vilja återvända för att möta en sådan mäktig fiende? Men hur rädd Ale än var så kunde han inte annat än rusa till Bahrans hjälp.
   ”Jag kan hjälpa honom!” skrek han. ”Ge dig på någon som kan försvara sig i stället din… din förvuxna ödla!”
   Draken hejdade sin klo och långsamt vände han så sitt huvud mot Ale i stället, så långsamt att Ale under tiden hann tvivla på sig själv både en och två gånger. Vad skulle väl han ensam kunna åstadkomma mot en fiende som besegrat ett helt skepp? Men trots att en skräck starkare än någon skräck han känt förut grep tag i honom så gav han inte vika utan beredde sig att möta drakens blick med draget svärd.
   ”Ale”, flämtade Bahran innan en blodig hostning avbröt honom. ”Fly överbord! Rädda dig själv och fly till Cinda!”
   Den här gången tänkte Ale emellertid inte lyda kaptenens befallning och när drakens blick nådde honom stod han kvar. Vad han skulle göra visste han emellertid inte. Då hände plötsligt någonting oväntat.
   När draken fick syn på honom så vidgades hans stora röda ögon till sitt yttersta. I stället för den hånfulla väsande rösten så kom ur de dreglande käftarna bara något som lät som ett ynkligt gnällande. Den friska vingen spärrades upp och den väldiga överkroppen höjdes, som om draken ville dra sig undan honom.
   Ale förstod ingenting men ett hade hans mångåriga vapenträning lärt honom och det var att aldrig underlåta att utnyttja en svaghet.
   ”För Seren den store!” skrek han utan att veta varför och med en styrka som förvånade honom själv rände han sitt svärd in i drakens oskyddade bröst nästan ända ned till hjaltet.
   Draken uppgav ett vrål och våldsamma ryckningar genomfor dess kropp. Ale kände en brännande smärta i händerna men vägrade att släppa taget om svärdet och kastades hjälplöst fram och tillbaka i takt med bestens dödsryckningar. Till slut lossnade svärdet från drakens bröst och Ale slungades ned på däcket igen.
   ”Väl mött igen, gamle vän”, rosslade Bahrans röst svagt bredvid honom. ”Du lyckades inte beskydda din Alatea men jag lyckades beskydda min.”
   ”Vad menar du, Bahran?” undrade Ale förskräckt. ”Låt mig hjälpa dig.”
   Han gjorde en ansats att få undan den fallna masten som höll skepparen i ett järngrepp men denne skakade bara på huvudet och hostade fram mer blod.
   ”Jag dör hellre… i Alateas famn”, fick han fram. ”Förlåt mig mina tvivel… först nu förstår jag dig… förlåt mig, min gode Alegim…”
   Ale förstod inte alls vad Bahran menade men några fler ord hann inte utbytas mellan dem båda ty i detsamma fick skeppet en kraftig slagsida. Drakens dödskamp hade fortsatt och dess kastanden fram och tillbaka hade fått skeppet att kantra. Det sista Ale såg var hur det väldiga kreaturet grep tag i skrovets utsida för att hålla sig kvar ombord men inte med bättre resultat än att fartyget vändes över ända. I nästa ögonblick befann han sig i det kalla vattnet.
   ”Bahran!” ropade han medan han kämpade för att hålla sig över ytan. ”Bahran!”
   Men han fick inget svar. Mellan de höga vågorna kunde han skymta Alatea, nu med kölen uppåt, och draken, som desperat klamrade sig fast vid hennes skrov. Den eld som härjat Alatea hade slocknat och trots alla vedermödor så höll hon sig ännu flytande. Långsamt stävade hon bort från Ale och bort från Cinda, som för att uppfylla sin kaptens sista önskan och föra deras baneman ut på havet. Fanns Bahran ännu kvar på sin älskade Alatea, i en hjärtlig men dödlig famn under vattenytan? Det skulle han aldrig få veta.
   ”Ale”, hördes en röst bakom honom. ”Hjälp mig!”
   Den rösten fick honom att glömma allt annat som hänt honom ty rösten tillhörde Minn.
   ”Hjälp mig!” upprepade hon och Ale såg då hur hon kämpade för att hålla en person till flytande.
   Svärdet låg ännu i hans hand och tyngde ned honom men trots det kunde han inte förmå sig att släppa det. Inte efter allt det gjort för honom. I stället pressade han tillbaka det i skidan och simmade så fort han bara kunde mot Minn.
   När han kom närmare såg han hur Minn klamrade sig fast vid en liten träkista med ena handen medan hon höll den andra handen under en äldre mans nacke. Den äldre mannen var ingen annan än Cindahrind, svårt medtagen men av allt att döma ännu vid liv. Han grep tag i kistan han med och hjälpte Minn att hålla allfaderns huvud över vattenytan. Med förenade krafter började de så ta sig mot land.
   De höga vågorna och det strömmande vattnet hotade gång på gång att dra ned dem under ytan och det kalla vattnet skar genom märg och ben. Hur lätt hade det inte varit att bara ge upp och låta havet skölja bort alla obehagliga minnen? Deras skepp hade gått under och ingen annan överlevande syntes till. Vad var det då för mening med att de själva överlevde?
   Men Ale vägrade att ge upp, om inte för sin egen skull så för Minns skull. Alatea hade tvingat honom att ge upp Bahran men ingen skulle kunna tvinga honom att ge upp Minn. På något sätt så kändes det som om Minn tänkte detsamma. Under kampen mot havet utbytte de inga ord men väl några blickar som sade allt som behövdes. De var tillsammans och skulle kämpa tillsammans!
   Till slut så verkade det som om själva havet gav upp i stället och upphörde med sina ansträngningar att hålla dem kvar. Vågorna blev mindre och strömmarna svagare. Dessutom så kändes det som om själva vattnet blev varmare. Stranden kom nu allt närmare och de ökade sina ansträngningar för att nå den. Det var en stenig och ofruktbar strand som såg allt annat än välkomnande ut men efter den långa tiden till sjöss tedde den sig som ett paradis.
   Ales fötter nådde botten medan de ännu var långt från stranden och den sista biten kunde de vada genom det långgrunda vattnet med Cindahrind mellan sig. Allfadern hade nu hämtat sig så pass mycket att han kunde stappla fram själv. Av någon anledning envisades han med att släpa med sig kistan också men Ale var för trött för att ifrågasätta det.
   Solen hade redan börjat gå ned bakom de höga bergen när de tre nådde stranden och utmattade kastade sig ned på den. Aldrig förr hade väl stenar känts så mjuka och bekväma och länge låg de kvar där, oförmögna att göra något annat än att bara insupa den härliga luften och, mitt i all smärta och sorg, glädjas åt att leva.
   Det var Ale som upptäckte dem först. Bäst som de låg där så nåddes de av några långa skuggor. Han tittade upp och kisade mot den nedåtgående solen. En grupp resliga gestalter avtecknade sig mot den röda himlen och de närmade sig med långsamma och värdiga steg.
   Ale betvingade sin trötthet, satte sig upp och drog försiktigt sitt svärd. Skulle han orka utkämpa ännu en strid? Gestalterna stannade upp och betraktade honom länge under tystnad. Så tog den främste av dem till orda.
   ”Hon kommer.”

19. Nidafrost

   ”Blinda är ni i sanning om ni inte ser mina gåvor. Med vänstra handen har jag fött er och med högra handen har jag beskyddat er. Nu tar jag mina händer från er och låter er reda er själva i er otacksamhet. Sakna mig ska ni snart.”

   Cindars Ord, kap 5, tal 3

   Hon kommer. Med dessa enda och gåtfulla ord hade främlingen tilltalat dem, som om inga andra ord hade behövts. Orden hade tillhört deras eget tungomål men de hade uttalats med ett egendomligt, släpande tonfall som inte röjt några av främlingens känslor. När Minn tittade upp såg hon att inte heller ansiktet sade något mer om vad denne främling tänkte eller tyckte.
   Det var ett fårat ansikte med regelbundna, markerade drag och väderbiten hud. Ett tjockt, lingult hår som hölls på plats av ett läderband ramade in ansiktet och fortsatte ned längs huvudet där det övergick i tre flätor och ett likaledes lingult skägg, omsorgsfullt flätat med läderremmar. Ansiktet var magert men den majestätiska näsan och det kraftiga käkpartiet förlänade det ändå en viss stolthet. De torra läpparna var dock uttryckslösa och de stålgrå ögonen tycktes stirra rakt igenom dem, som om de bara betraktade havet bakom dem. Såväl mannen som hans följeslagare bar grova skinnkläder och fårskinnsmantlar som blåste i vinden. Sedan de två första orden hade ingen av dem yttrat något mer eller ens gjort en ansats att hjälpa dem upp.
   ”Vad menar ni?” frågade Ale till slut.
   Han reste sig upp och förde handen till svärdsfästet. Främlingarna rörde dock inte en min och brydde sig inte ens om att följa Ales handrörelser. Själva bar de, så vitt Minn kunde se, inga vapen. Varför lät de sig inte skrämmas av Ales svärd? Eller, hemska tanke, fanns det på ön ting som var mer skrämmande än ett svärd i en främlings hand?
   ”Hon kommer”, upprepade mannen, nu med en aning otålighet i rösten.
   Den här gången uppfyllde orden Minn med en plötslig känsla av skräck. Någonting höll på att hända, någonting så oerhört att ingen av främlingarna ville eller vågade yttra mer än dessa ord. Vem det än var som var på väg så var det någon vars namn de inte ville uttala högt och vad hon än ämnade ta sig till så var bara hennes ankomst nog för att alla skulle förstå.
   Alla utom dem själva. Det var ju faktiskt inte de okända männen som var främlingar, det var hon, Ale och Cindahrind som var främlingar i deras land.
   ”Vi borde gömma oss”, viskade hon till Ale.
   Ale stirrade häpet på henne.
   ”Gömma oss?” frågade han. ”Vi har väl inte kommit hit bara för att gömma oss?”
   ”Vi har inte heller kommit hit bara för att dö”, svarade hon. ”Ändå är det precis det som många av oss har gjort. Snälla Ale, vi måste gömma oss.”
   Ale synade henne klentroget och tycktes inte vilja ge vika men så blandade sig Cindahrind i samtalet.
   ”Hon har rätt”, sade han. ”Jag känner det också. Vad som än kommer så är det ondskefullt. Mer ondskefullt än någonting annat.”
   Nu tvekade Ale men varken han eller Minn fick begrunda allfaderns ord särskilt länge. Det första tecknet på vad som höll på att hända var det avlägsna ljudet av rasslande stenar, som om någonting släpades fram på ett stenigt underlag. Ljudet ledsagades av skakningar i marken, till en början knappt märkbara men ju närmare ljudet kom, desto kraftigare blev också skakningarna. Minn tyckte att ljudet och skakningarna kom i samma takt, som om de hade samma ursprung. Men dessa var ändå inte de tydligaste tecknen.
   När de hade släpat sig i land hade Minn slagits av hur varm ön kändes efter det kalla vattnet. Den hade av någon anledning påmint henne om de varmvattenfyllda skinnsäckar som nyttjats på Serenas slott för att jaga bort vinternätternas köld. Nu kände de emellertid alla hur en plötslig köld svepte fram mot dem, inte från havet utan från bergen, varifrån ljudet och skakningarna kom.
   Ale och Minn såg sig förtvivlat om efter ett gömställe. Först nu insåg Minn hur kal ön var. Här fanns varken träd eller buskar som kunde dölja dem, bara tovigt och vindpiskat gräs. Klippskrevor fanns det dock gott om och medan Minn ledde Cindahrind i skydd så släpade Ale med sig kistan med skrifterna. Från sitt gömställe kunde de blicka ut över stranden där de främmande männen ännu stod kvar i vad som tycktes vara en tyst väntan. Sedan kom hon.
   Ingenting av allt det som Ale och Minn upplevt kunde ha förberett dem för detta. Inte ens den fasansfulla Kraken eller den eldsprutande Nideld. Detta var någonting värre än vad deras värsta mardrömmar kunde frambringa.
   En tjock vit dimma rullade fram över de omgivande klippornas krön och förebådade hennes ankomst. Det första som framträdde var det väldiga huvudet, ett huvud av osannolika proportioner som fick själve Nideld att se liten ut. Först såg det ut som en lavin, som en våldsam kaskad av snö och is som kastades fram över krönet. Sedan lösgjorde sig ur denna vita massa monstruösa drag som vart och ett var mer skrämmande än något annat de mött.
   Huvudet var täckt av täta rader av fjäll som såg ut som frostnupna plåtskivor och som glittrade och skallrade i takt med huvudrörelserna. I de väldiga käkarna trängdes tänder som liknade stora glittrande istappar med en isblå kluven tunga lång nog att slingra sig kring en val. Vad som hade verkat vara en dimma var i själva verket en tjock vit rök som vällde ut ur de stora näsborrarna. De ohyggliga ögonen tycktes bestå av stora isvirvlar, likt malströmmar som fångats och frusits av bitande köld. Isen i dessa ögon var så klar och djupet så bottenlöst att det kändes som om man genom dem skulle kunna skåda in i vidundrets inre men varken Ale eller Minn kunde förmå sig att möta denna blick.
   Högt över krönet höjde sig huvudet, omgivet av den tunga vita röken som likt fruset vatten rann ned längs den långa silverfjälliga halsen. Halsen övergick i en lång ormliknande kropp som kastade sig nedför branten i en hastighet som inte ens rasande hästar skulle kunna uppbåda. Klippor vräktes åt sidan eller maldes till grus under den väldiga bestens kropp, till synes utan att bekomma den. På bara några få ögonblick hade den rört sig från de avlägsna klipporna de hundratals stegen ned till stranden. Först då insåg Minn att de ännu inte sett änden på denna gigantiska drakorm. Detta var alltså hon som männen fruktat och med sina korthuggna ord varnat för.
   Väl nere på stranden stillade denna hiskeliga skapelse sin våldsamma framfart och ringlade sig hotfullt fram mot de främmande männen. De stod orubbligt kvar men några av dem kunde inte låta bli att darra av skräck eller köld – eller båda? Drakormen utstrålade en isande kyla så stark och intensiv att den kändes ända till deras gömställe och Minn måste anstränga sig för att inte flämta efter luft.
   De gnistrande ögonen vändes ut mot havet och tycktes söka deras skepp i fjärran där draken Nidelds livlösa kropp ännu klamrade sig fast. Försiktigt och tvekande släpade den stora kroppen sig fram mot vattenlinjen. Tänkte varelsen ge sig ut i havet?
   Emellertid hann drakormen inte mer än beröra vattnet förrän det plötsligt och ögonblickligen frös till is och hon drog sig hastigt tillbaka. Näsborrarna vidgades och ur den väldiga strupen trängde ett ljud fram som påminde om sjungande is. Ljudet formades till ord och med en kall och raspig röst började så den fasansfulla drakormen att tala.
   ”Ej värre nidingsdåd har begåtts i detta land”, sade hon med blicken ännu vänd mot havet. ”Freden har ni brutit och era liv har ni förverkat. För min make fordrar jag varannan människa av Rivas ätt i gäld.”
   Orden trängde ända fram till deras gömställe och skar genom märg och ben värre än den kyligaste nordanvind. Trots det dristade sig männens härförare att ta ett steg framåt och svara henne.
   ”Rivas män fällde icke Nideld”, sade han med fast stämma. ”Från havet vände Nidelds öde åter. Rivas män må icke gälda din makes död.”
   Härförarens svar fick drakormen att vända sitt väldiga huvud åt hans håll och den vita röken ur hennes näsborrar tätnade.
   ”Havet dräpte icke Nideld. Svara mig därför, var är de män som kom från havet?”
   Mannen mötte hennes blick till synes utan fruktan.
   ”De har gäldat din makes död. Ingen man steg i land.”
   ”Med lögner gäldar du intet!” replikerade drakormen ilsket. ”Min make ska icke gå ogäldad. Men den ynnesten beviljar jag dig att du själv får mäta upp din bot. Dina män eller männen från havet.”
   Drakormens ord följdes av bister tystnad men kylan till trots så blänkte svettdroppar tydligt på härförarens panna. Varken Ale eller Minn vågade så mycket som röra sig, än mindre yttra något. Men bakom dem tog plötsligt Cindahrind till orda.
   ”Vad som än händer”, viskade han, ”så avslöja er inte för vidundret. Er stund kommer senare, detta är min stund.”
   ”Du får inte offra dig”, utbrast Minn, som genast förstod vad allfadern ämnade göra.
   Hon gjorde en ansats att gripa tag i honom men han höll lugnt tillbaka hennes händer och tittade upp mot dem båda med sitt milda leende. Från Ale hördes en häpen flämtning och Minn såg det också. De blinda ögonen hade återfått sin grå färg och den gamle betraktade dem allvarligt.
   ”Goda Minnea”, sade han. ”Du har redan trätt mellan mig och Cindar en gång. Min uppgift var att återfinna Cindars förlorade stammar. Den uppgiften är nu fullgjord och jag kan inte längre låta vår fader vänta på mig. Er uppgift återstår ännu. Bara ni kan finna Cindarells frälsare och åt honom överlämna Cindarells kungliga signetring. Bara ni kan föra de förlorade stammarna till vårt förlovade land.”
   Ale var så tagen att han bara förmådde fingra förstulet på sitt svärd med tom blick men Minn grep snyftande tag i Cindahrinds händer.
   ”Men vad kan väl vi göra?” frågade hon. ”Vad kan vi göra ensamma?”
   ”Ni är inte ensamma", svarade allfadern stillsamt. "Cindar är med er. Fortsätt att nedteckna hans ord och bevara dem inom er på det att de också ska föras till Cindarell. Cindar ger er kraft. Det har ni båda visat prov på.”
   ”Men du förstår inte”, avbröt Minn. ”Det är inte från Cindar mina krafter kommer, det är från mig själv och allt runt omkring mig. Låt mig släppa loss mina krafter mot henne. Tillsammans kan vi besegra det där monstret.”
   Cindahrind fick något sorgset i blicken men leendet lämnade inte hans läppar.
   ”Jag vet”, sade han kort. ”Jag har vetat det hela tiden. Jag hoppades hela tiden på att jag skulle ha fel men innerst inne har jag alltid vetat att dina krafter inte härrör från Cindar. Likväl måste Cindar ha ett syfte med dina krafter eftersom han i sin vishet ändå tillåtit dem.”
   Han tog nu emot Minns händer i sina och hon förvånades över hur varma de kändes.
   ”Men lyssna på mig, goda Minnea. Denna varelse rymmer en oerhörd och ondskefull kraft. Jag fruktar att dina krafter inte skulle rå på den utan blott avslöja er. Endast Cindars krafter kan besegra den. Jag måste därför möta henne ensam. Er stund kommer senare. Kom blott ihåg ni båda att inga krafter är större än den man eller kvinna som nyttjar dem.”
   Cindahrind släppte Minns händer och reste sig mödosamt.
   ”Men om du inte lyckas besegra den då?”, undrade Ale med darrande stämma.
   Allfadern tittade länge på dem, som för att lägga deras utseenden på minnet.
   ”Det är därför jag måste gå ensam”, löd hans sista ord till dem. Sedan vände han sig om, lämnade gömstället och gick själv det fasansfulla vidundret till mötes.
   ”Rivas män ljuger inte”, mullrade han med en oväntat kraftfull stämma som tycktes överraska själva drakormen. ”Ingen man överlevde elden men väl denne åldring att möta kölden.”
   De två enorma ögonen av is vändes nu mot den bräcklige mannen.
   ”Vet du vem du talar till med dessa ord?” frågade hon med väsande röst.
   ”Det vet jag ty i sin nåd har Cindar öppnat mina ögon. Nidafrost är ditt namn och Cindas bane du är. Men jag vet också att din makt ständigt minskar. Stam efter stam har undsluppit dig och snart är alla Cindars stammar ur ditt våld. Ditt öde har hunnit ifatt dig.”
   Drakormen lutade sig närmare och synade honom med illvillig blick.
   ”Vem är då du som talar till Nidafrost med dessa ord?”
   ”Mitt namn är Cindahrind, Cindars tjänare. Inom mig flödar både Hovas och Marks blod, det blod du inte smakat på sekler. Det var det blodets styrka som fällde Nideld och det är det blodets styrka som kommer att fälla dig. Tag mig därför som gäld om du har mod därtill ty vet att jag inte vandrar ensam utan ständigt har Cindar vid min sida.”
   Nidafrost gav upp ett isande skratt som svar.
   ”Dina ord uttalas med stor röst men litet förstånd. Din skuld har du erkänt och din gäld jag godtar. Vet dock att på denna ö finns ingen gud, på denna ö är jag oinskränkt härskare, på denna ö vandrar du och alla andra människor ensamma.”
   Cindahrind lät sig inte skrämmas av drakormens ord.
   ”Du har fel”, mullrade han. ”Länge har du krälat på din ondskefulla väg och stor har du vuxit dig under tiden. Glömt har du dock ditt förflutna och övermodig är du om din framtid. Du är också en del av Cindars skapelse och lika lite som någon annan kan du undandra dig det öde Cindar har i beredskap för dig.”
   ”Nej, gamle man”, svarade Nidafrost kallt. ”Det är du som har fel. Din gud må ha skapat denna ö men det var inte din gud som skapade mig. Jag skapade mig själv och jag skapade mig ur din guds frånvaro. Jag är vad din gud inte är.”
   ”Där Cindar en gång varit kommer han alltid åter”, replikerade Cindahrind hotfullt och höjde sina armar i luften. ”Tag din gäld och bered dig att möta Cindar för första och sista gången.”
   Allfaderns ord ekade mäktiga över stranden men Nidafrost höjde sin väldiga kropp och kastade honom i skugga.
   ”Du tror att ditt offer ska kalla hit din gud”, väste hon hånfullt. ”Men det var inte jag som drev bort honom, det var ditt eget folk som gjorde det. Det är inte jag som håller din gud borta från ön, det är ditt eget folk. Vet därför att ditt offer är meningslöst, förtvivla i denna vetskap och DÖ!”
   Med de orden öppnade drakormen sina väldiga käftar och ett ljud som av en kall vintervind hördes. Ur strupen vällde den vita tunga röken, nu tät och ogenomtränglig, och omvärvde den försvarslöse allfadern. Röken sjönk snabbt till marken och när den skingrades kunde varken Ale eller Minn undertrycka förskräckta utrop. Cindahrind fanns inte längre kvar inför deras ögon, blott en död isstod med uppsträckta händer. I döden liknade han den triak vars väg han predikat men hans väg hade nu nått sin ände och inga fler ord skulle någonsin mer komma över hans läppar.
   ”Varken hans eller hans fränders urartade blod är gott nog för mig”, röt Nidafrost åt de förfärade vittnena på stranden. ”Må hans kropp stanna på stranden i evinnerlig tid till varnagel för både er och andra. Nästa gång är jag inte lika mild.”
   Med de orden vände drakormen sin väldiga kropp mot bergen igen och krälade bort ur deras åsyn utan att kasta så mycket som en blick bakåt. Det rasslande ljudet dog sakta bort i fjärran och snart låg stranden åter stilla. De främmande männen stod under tiden kvar på samma fläck, som om de ännu väntade på något.
   Minn såg emellertid inte längre åt det hållet. Hennes ögon var fulla av tårar och hon begravde förtvivlat ansiktet i händerna. Först Legim, sedan Bahran och nu Cihrind. Alla hade de ryckts från dem utan att de kunnat göra något. Vad var meningen med hennes krafter om folk skulle fortsätta att dö omkring dem? Fanns det över huvud taget någon mening?
   Döden hade varit deras följeslagare allt sedan hon och Ale lämnade det trygga Gylde i Elrinds och Legims sällskap för så många år sedan. Stora händelser bortom deras förstånd hade svept dem med sig och lämnat många män och kvinnor döda men alltid skonat henne och Ale. Varför?
   Än en gång greps hon av den fruktansvärda misstanken att det var de själva som var upphovet till dessa händelser som bringade död åt så många människor. Hade allt detta hänt om de stannat kvar i Gylde? Hade Legim, Bahran och Cihrind då givit sina liv åt andra eller hade de ännu varit i livet? De som hade korsat havet tillsammans med henne och Ale var också döda. Till och med Cindas folk hade så när dödats till följd av deras ankomst hit. Hur många fler skulle dö? Borde de inte själva ha gått i döden tillsammans med Cihrind för att en gång för alla göra slut på detta dödande?
   Det var dylika tankar som plågade henne så att hon först inte märkte att Ale lagt handen på hennes axel.
   ”Jag tror att de väntar på oss”, viskade han.
   Hon såg upp och blev varse att också hans ögon var rödgråtna.
   ”Vi kunde inget göra”, sade han med grötig röst. ”Cihrind visste vad som skulle hända och ändå gjorde han det han trodde var rätt. Det enda vi kan göra för honom är att fullfölja hans värv och göra det vi tror är rätt. Om vi tror på Cihrind så måste vi gå till dem.”
   Minn svalde gråten och nickade tyst. De grep så varandras händer, reste sig ur sitt gömställe och gick de främmande männen till mötes. Ingen av dem kunde förmå sig att se åt den isstod som en gång hyst den vänlige och gudfruktige allfadern.
   Härföraren synade dem tigande medan de försiktigt närmade sig. Först när de stannade tog han till orda med sitt kärva och långsamma tonfall.
   ”Länge har ni dröjt”, var de enda orden han yttrade.

Epilog

   ”Vidare skänker jag åt eder tron, modet och offret; tron på det att ni skola veta det som är rätt, modet på det att ni skola våga det som är rätt och offret på det att ni skola göra det som är rätt.”

   Cindars Ord, kap 2, tal 2

   Hågkomster. Det var inte såret som smärtade mest, det var hågkomsterna. Då hade det varit en triumfens stund. Länge hade de krypen bekämpat hans mäktiga eld, bitter och enveten hade deras futtiga kamp varit. Visste de inte att elden var starkare än något annat? Hur vågade de sätta sig till motvärn mot honom? Varifrån fick de sin outtömliga vilja?
   Till slut hade ändå den oundvikliga stunden kommit. Den starkaste av de sju kungarna hade fallit för honom och låg död för hans fötter. Det svärd, med vilket den ynklige mannen svurit att skära ut hans hjärta, låg bärarlöst vid hans sida. Varken den mannen eller någon annan man skulle någonsin få smaka hans kött. Nej, det var han, Nideld, som skulle smaka alla de sju kungarnas kött och han skulle börja med den kung som nu låg framför honom.
   Det var då pojken hade kommit. Som från ingenstans hade han dykt upp, gripit svärdet och stuckit honom med det. Spetsen hade inte trängt in djupt, därtill hade hans pansar varit för starkt, men det hade trängt tillräckligt djupt för att smaka hans blod. Nideld visste mycket väl att det vapen som en gång smakat drakblod alltid kommer att törsta efter det till dess att antingen draken eller svärdet självt går under. Rasande hade han därför glömt den fallne konungen och kastat sig efter den fräcke pojken. Det hade varit ett misstag.
   Över höga berg och djupa dalar hade jakten gått. Ständigt hade pojken hånat honom och svurit att utkräva hämnd för sin döde fader men aldrig hade han visat sig. Till slut hade Nideld insett att pojken bara sökt vinna tid men när han återvände hade det varit för sent. Den döde kungen var borta och med honom hela hans folk. Över havet hade de flytt och varken pojken eller svärdet hade någonsin återsetts igen. Inte förrän nu.
   Skeppet hade synts från långt håll och rasande hade han kastat sig iväg mot det. De här männens vapen hade varit skarpare men deras mod sämre och hans eld hade utkrävt en skoningslös tribut av dem. Blott den envetne kaptenen och en klen yngling hade ännu stått upp. Blott att dräpa dessa två hade fattats honom. Det var då det hade hänt.
   Inför hans ögon hade allt förändrats. Där ynglingen hade stått stod i stället den dristige kungasonen och det svärd som han hade hållit var med ens detsamma som det som hade rispat honom den där mörka stunden för så länge sedan.
   En plötslig känsla hade gripit tag i honom, en känsla han aldrig upplevt förut. Det var en känsla av sårbarhet, ja till och med dödlighet, en känsla som injagade honom lusten att fly. Var detta den känsla som han själv injagade sina offer, denna känsla som de kallade för fruktan?
   Känslan hade bara varat ett ögonblick men det hade varit tillräckligt för att ynglingen skulle stöta sitt svärd i honom och träffa samma ömma fläck som kungasonen före honom en gång träffat. Hans fruktan hade ersatts av smärta, en smärta så stark och intensiv att han förlorade sig fullständigt. Vad som hände sedan hade han bara dunkla minnesbilder av. Den till synes så ynkliga eggen hade växt inom honom och tyckts riva och klösa hans inre. Han hade vrålat och kastat sig av och an men det enda han kunnat tänka på var att få slut på smärtan. Att skeppet hållit på att sjunka under hans tyngd och vattnet hotat uppsluka hans kropp hade inte bekommit honom det minsta, han hade tvärtom välkomnat döden om den kunnat bringa ett slut på smärtan.
   Till slut hade ändå det såriga köttet börjat domna bort och smärtan avta men det var då som hågkomsterna i stället börjat ansätta honom. Pojken, eller åtminstone hans svärd, hade verkligen kommit tillbaka och svärdet hade verkligen utkrävt sin hämnd. Han, den oövervinnerlige Nideld, var döende.
   Men som han låg där och ömsom plågades, ömsom beklagade sig, så hände någonting oväntat. Först kändes det bara som en varm vind mot hans bepansrade hud. Sedan var det som om själva vattnet nedanför honom också blev varmt. Men detta var mer än bara vatten och luft. Nideld insåg att vinden var stilla och att vattnet inte kändes fuktigt. Till och med hans svans, som ännu doldes under vattenytan, kändes torr. Varifrån kom då värmen?
   Plötsligt kände han hur en värme började uppfylla honom också inifrån. Den molande smärtan från såret gav med sig och till och med de obehagliga minnena började skingras. Han sträckte försiktigt på sig, tvekade ett ögonblick för den händelse att smärtan skulle återvända och spände så prövande ut sina vingar. Smärtan var borta och minnena tedde sig inte längre som något annat än en avlägsen dröm. Vingslagen blev allt snabbare och snart lyftes den väldiga kroppen upp i luften. Han hade luft under vingarna igen, han var åter sitt forna jag, nu var det hans tur att hämnas!
   Nideld vände sig långsamt om i luften men stannade plötsligt till innan Cinda kommit inom hans synfält. Det var som om någonting kallade honom, någonting främmande och någonting starkt. Det var som om…
   Nej, han skulle inte återvända till Cinda, åtminstone inte än. Om svärdet hade väntat sexhundra år på sin hämnd kunde han vänta ytterligare en tid på sin. Först skulle han förbereda sig och bli starkare. Därtill var Cinda och dess folk för små. Men någonstans bortom havet fanns det större länder och större folk. Där skulle han kunna släcka sin blodtörst och, öka sin styrka och vänta. Vänta till den stund då pojken och hans svärd återvände. Då skulle hämndens timme slå…


Cindarellkrönikan fortsätter i boken Svärdets vår.



Hemsidan har fått 203113 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com