Nedladdningsbara versioner

Innehåll

  1. Prolog
  2. Famn av is
  3. Hågkomster
  4. Cindars spådom
  5. Den förste konungen
  6. Jordens rikedom
  7. Där sol och hav mötas
  8. Farväl
  9. Okända vatten
  10. Resa utan slut
  11. Mirakel
  12. Ur bottenlösa djup
  13. Talande stenar
  14. Nideld
  15. Djupets fasa
  16. I dimma dold
  17. Ord
  18. Ingen rök utan eld
  19. Ingen eld utan bränne
  20. Nidafrost
  21. Epilog

Karta

Drakens vinter

2013-05-12

Drakens vinter är den sjätte delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell och jag kommer att publicera ett kapitel varannan vecka. Drakens vinter tar vid där Konungens dotter slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Drakens vinter
Sjätte delen av Cindarellkrönikan

Prolog

   "Den som somnar i snö får inte uppleva tö."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Med ett ryck vaknade hon upp ur sin djupa sömn. Hade det varit ett omen eller bara en ond dröm? Runt omkring henne var det mörkt och tomt men inom henne dröjde sig en bultande smärta kvar. Det var värme, som om ett spjut av eld hade trängt in i henne. Eller ett svärd.
   Hon skakade av sig den märkliga känslan. Aldrig någonsin i sitt långa liv hade hon upplevt en sådan känsla. Hon kunde inte sätta ord på den. Det var en förnuftsvidrig men ändå obehaglig känsla och hon kunde inte förstå varför den var så påträngande. Det var ju otänkbart, ja rent av omöjligt. Det svärd var inte smitt som kunde genomtränga henne och den eld fanns inte som kunde åsamka henne smärta.
   Med en självgod suck försökte hon återgå till sin sömn men det var lönlöst. Någonstans hade någonting omvälvande skett, det kunde hon känna i varje ben i sin kropp. Vad kunde det vara? Vad kunde det betyda? Funderingarna gav henne ingen ro.
   Till slut gav hon upp sina försök, sträckte på sig så mycket som det trånga utrymmet tillät och kravlade sig långsamt upp och ut. Hennes hem föreföll henne plötsligt kvävande, som om väggarna sökte sluta sig om henne, och hon kände att hon måste komma ut.
   Var det också ett omen? En gång hade hon varit fängslad och fjättrad men hennes fångvaktare var sedan länge försvunnen och skulle aldrig komma åter. Nej, till sitt fängelse skulle hon aldrig återvända.
   Väl ute andades hon in den friska och kalla luften i långa, djupa andetag. Här fanns inga väggar så långt ögat kunde nå. Åt alla håll bredde den gnistrande vita och rena glaciären ut sig och höll såväl berg som dalar obevekligt i sin frusna famn. Bortom istäcket kunde ännu kala klippor och skrevor skymta, sedan länge berövade sin värmande växtlighet. Fåfängt tycktes de söka undfly den vita döden, hjälplöst fastrotade som de var i marken, och ett glittrande frosttäcke förebådade deras oundvikliga öde.
   Landskapet bortom bergen var inte mindre dramatiskt, genomskuret som det var av vilda forsar och skummande vattenfall, höga kullar och djupa raviner, bubblande källor och torra stenöknar. Här och där utkämpade ännu gräs och buskar sin hopplösa kamp mot allt från rasande bränder och obarmhärtigt väder till människors redskap och fårs betande. Större delen av ön hade emellertid sedan länge berövats sitt liv.
   Än längre bort kastade sig havets rytande vågor in över land, som för att tävla med de andra elementen om att lägga under sig ön. Bortom haven fanns – ingenting.
   Åsynen av detta lugnade henne. Allt var som det alltid hade varit och som det alltid skulle vara. Det hade alltså bara varit en ond dröm. Hennes sinnen fick åter ro och hon beredde sig att återgå till sin djupa sömn.
   Men så såg hon plötsligt någonting annorlunda, någonting som inte var som det skulle. Långt borta i fjärran, bortom havet i sydöst, närmade sig någonting. Det var en storm i annalkande, en stark och mäktig storm vars like hon aldrig sett förut. Med en rasande hastighet vräkte den sig över havet och in över ön. För ett ögonblick återvände smärtan och med den också den obehagliga känslan, en känsla som hon nu bara kunde tolka som fruktan. Hur kunde det vara möjligt?
   Stormen föll över henne och omsvärmade hennes omfångsrika kropp. Hon uppgav ett ångestfyllt vrål som hördes vida över nejden medan stormen sökte sig runt henne och in i henne. Men så övergick rytandet i ett brölande, först smärtfyllt men sedan välkomnande och närmast hänfört och extatiskt. Lika plötsligt som stormen hade fallit över henne, lika plötsligt försvann den och hon fann sig med ens lämnad kvar ensam.
   Förvirrat såg hon sig om. Allt var åter lugnt och stilla, allt var åter som det alltid hade varit. Det enda som dröjde sig kvar var en djup och oförklarlig känsla av saknad.
   Men nej, någonting var inte som det alltid hade varit, någonting mer dröjde sig kvar. Inom henne hade någonting vaknat, någonting som hon aldrig hade känt förut och aldrig hade trott sig att få känna.
   Belåtet återvände hon till sitt hem och sin sömn. Det hade äntligen skett! Nu kunde ingenting längre hota henne, nu kunde ingenting besegra henne. Det hade äntligen skett!

1. Famn av is

   ”Det lär till och med ha hänt att Cindarhavet frusit så att vågorna stannat och människor och djur kunnat gå på vattnet. Detta menar jag dock är en skröna.”

   Ur En ödmjuk skrivares observationer om det fjärran kungariket Cindarell av Hurin um-Alansur

   Ur hästens näsborrar blåstes en tjock, vit rök ut i den kalla vinterluften. Röken följdes av ett gnälligt frustande och ett kastande av och an med huvudet, som om hästen fåfängt sökte undkomma den städse närvarande kylan.
   ”Jag lider lika mycket som du”, sade ryttaren och förde handen mot den frusna manen i en ansats att ge hästen en lugnande strykning.
   I sista stund hejdade han den dock, kanske i insikt om att hans frostbitna järnhandske var kallare än både han och hästen och därför skulle göra mer skada än nytta. I stället manade han på sin springare så att de snabbare skulle nå sitt hägrande mål. En värmande eld och ett mättande mål mat var det enda de båda önskade sig nu.
   Den kalla ritten gick vidare och till slut gav skogen vika. Både ryttare och häst utsattes nu för den öppna slättens piskande vindar men fann ändå tröst i att deras resa närmade sig sitt slut. Vägen kantades av små stugor, ur vilkas skorstenar smala rökslingor kämpade sig upp genom den kalla luften. Till en början var de fortsatt ensamma på vägen men i längden kunde deras framfart inte undgå traktens bönder. De onda tiderna hade tömt rikets vägar, ty vem ville färdas på dem när intet fanns att frakta? Hästens gnäggande och hovarnas klapprande lockade snart ut stugornas invånare och på något outgrundligt sätt så lyckades ryktet om den annalkande riddaren föregå dem så att också vägen framför dem började fyllas av folk.
   Där stod magra män och hålögda kvinnor, många av dem med spädbarn mot sina bröst, för svaga för att ens orka skrika. Deras kläder var slitna och nödtorftigt fyllda med halm för att hålla den värsta kylan borta och soten i deras ansikten vittnade om svårigheterna att hitta torr ved till husens eldar. I ögonen fanns det blott hopplöshet och uppgivenhet men ändå sträcktes vädjande händer ut mot ryttaren.
   ”Hjälp oss”, bad de. ”Vi fryser och svälter. Hjälp oss.”
   Riddaren tvekade och gjorde en ansats att hålla in hästen. Men knappt hade han gjort det förrän händer började rycka och slita i sadelväskorna. En av dem gick sönder och innehållet; ett elddon, en tom fältflaska och några torra brödkanter; föll till marken. Trots det magra bytet kastade sig de arma människorna över det. Uppståndelsen skrämde hästen och innan ryttaren hann reagera så störtade den iväg. Bönderna gjorde ingen ansats att stoppa honom utan betraktade flykten med lika tomma blickar som sina förtvivlade olycksbröder tidigare på vägen.
   ”Berätta för kungen”, ropade de bara efter honom. ”Berätta för kungen.”
   Stackars människor, visste de inte att kungen var död?

   Riddaren var inte den ende som färdades denna kalla vinterdag. På en annan plats men med samma mål kämpade ett litet ekipage oförtrutet mot såväl den bistra kölden som de isande vindarna. Det var en släde dragen av ett halvt dussin snövita hundar med tjock päls. Slädens resande kurade ihop sig under de många lagren tjocka pälsar och doldes nästan helt. Kusken däremot, iförd en heltäckande skinnklädsel som bara lämnade de smala ögonen öppna, trotsade vädret och stod upp för att mana på hundarna med gester och uppmuntrande rop.
   Den resande drog försiktigt undan pälsen för att komma åt att betrakta omgivningarna som susade förbi dem men ångrade sig genast. Vinden bet och klöste i ansiktet och den gnistrande vita snön var bländande. Vart än hon såg var det bara vitt, på marken, runt omkring dem och i himlen. Hur kunde kusken veta vart de skulle?
   ”Är vi på rätt väg?”
   Kusken såg sig om och ryckte på axlarna.
   ”Det vet man inte förrän vid vägens slut”, löd det lakoniska svaret.
   Resenären undertryckte ett leende. Det var svårt att vänja sig vid kuskens sätt att tala.
   ”Jag menade inte bildligt. Hur hittar du fram? I mina ögon ser det likadant ut överallt.”
   ”Kölden må vara stark och vinden hård men luften omkring oss är densamma och så också vattnet under oss. Vi befinner oss mitt ute på innanhavet, lika långt från landet bakom oss som från landet framför oss.”
   En rysning genomfor resenären, inte på grund av kölden utan av tanken på det enorma vattendjup som fanns under dem, under den förhoppningsvis tjocka isen.
   ”Har isen legat länge?”
   ”Isen har aldrig riktigt släppt sedan förra vintern. Det ni kallar Cindars famn har länge varit en famn av is.”
   ”Men hur har folk då överlevt?”
   ”Många har inte gjort det. Till och med mitt eget folk har måst stanna i skogarna nedanför bergen och ändå är det flera av oss som inte får uppleva någon vår igen.”
   Kusken såg upp mot himlen, fåfängt sökande efter den sol som hållit sig dold så länge.
   ”Om det nu blir någon vår igen”, löd det bistra tillägget.
   Den resande sade inget mer och släden fortsatte sin raska färd över isen, omvärvd av yrande snö som gjorde dem osynliga för alla bortom tio stegs avstånd.

   Riddaren sprängde vidare över slätten och höll inte in hästen igen förrän den kungliga huvudstaden Serenas murar slöt sig omkring honom. Han travade fram över de frusna och isiga gatorna med nedböjt huvud. De få han mötte vek den här gången respektfullt undan men hopplösheten och uppgivenheten fanns också i deras blickar och han orkade inte möta dem. Först när han passerade katedralen tittade han upp.
   Den vanligtvis så vackert smyckade fasaden var nu vit av frost och påminde om ett naket träd som av vintern berövats all sin utsmyckning. Led av folk rörde sig in och ut genom den heliga byggnadens järnportar men leden tycktes honom tunnare nu än när han senast var här. Var det sant så som allfader Cindahrind hade beklagat sig att folket nu också började ge upp om Cindar? Vad annat kunde de väl tro denna vinter utan slut?
   Han försökte förtvivlat skaka av sig de uppgivna tankarna. Nej, det fick inte vara så! Utan tro, mod och offer skulle de inte klara sig genom denna långa vinter, utan detta skulle Cindar inte vända åter till sitt folk och hjälpa det ur sin nöd. Så hade allfaderns egna ord fallit. Han kunde inte ge upp nu, han fick inte ge upp nu. Utan hans och andra riddares exempel skulle folket förlora sitt sista hopp och då skulle inte ens Cindar själv kunna rädda riket från undergång.
   Riddaren rätade på sig och red med högburet huvud in genom slottsporten. Måhända trodde de som såg honom att han utan att böja sig bar rikets väl och ve på sina axlar och att han allén hade styrka nog att återge Cindarell dess forna glans. Men bakom det slutna visiret föll bittra tårar, tårar som sakta frös till is medan de rullade utför hans frostnupna kinder.

   ”Vi närmar oss land”, yttrade kusken.
   Följeslagaren hade slumrat till men satte sig nu yrvaket upp och lät glömsk för kylan pälsen bli liggande i släden. Därvid blottades ett rosigt ansikte med klarblå och begrundande ögon under en silverblond lugg. Hennes drömmar hade kretsat kring deras mål och uppfyllt henne med en värme inombords som för ett ögonblick fick henne att välkomna den kalla vinden. Det dröjde dock inte länge förrän kylan återförde henne till verkligheten och hon svepte raskt pälsen om sig igen. Hon kisade med ögonen genom snöstormen och ansträngde sig för att se det som stigfinnerskan redan hade sett.
   ”Var då någonstans?” undrade hon.
   ”Jag trodde att du hade alvers skarpa syn”, skrattade kusken och hennes värmande skratt förmådde för en stund hålla den värsta kylan borta. ”Landet sträcker sig från vänster till höger så långt ögat kan nå.”
   Följeslagaren ansträngde sig ytterligare och försökte hitta skillnader mellan det isbelagda hav de färdats på och det isbelagda land som väntade framför dem. Möjligen kunde hon urskilja konturer där snön lagt sig i stället för att fritt virvla runt men det kunde lika gärna vara inbillning.
   ”Ack, Linn-Sien”, sade hon. ”Jag har kanske deras skarpa blick men det jag ser tolkar jag ännu med människors ögon.”
   ”Underskatta inte dig själv, kära Minn. Även om du inte tror det så har du lärt dig mycket. Vårt folk har färdats både bland alver och bland människor. När jag först såg dig såg jag bara en människa men nu ser jag hos dig både alver och människor.”
   Orden var ägnade att lugna men ingav ändå Minn oro.
   ”Tänk om jag lärt mig för mycket”, mumlade hon. ”Tänk om han inte längre känner igen mig, om han inte längre… tycker om mig?”
   ”I så fall är han en träskalle som inte förtjänar dig”, skrattade vandrarkvinnan vidare men blev snabbt allvarlig igen. ”Du gör ändå rätt i att skrida fram varsamt. Vårt folk går på samma mark och andas samma luft som ert folk. Ändå ser de oss inte som jämbördiga. Den dagen kanske kommer då de förmår öppna sina hjärtan för andra än sig själva men till dess råder jag dig att vara försiktig. Vad honom beträffar är du emellertid orättvis. Han kommer inte att låta sina sinnen fördunklas av sådana ovidkommande saker. Jag har sett det och min mor har sett det.”
   ”Har Meng-Linn sett någonting om vår framtid?” undrade Minn hoppfullt.
   Linn-Sien svarade inte omedelbart utan tittade bort över havet.
   ”Vår framtid formas av oss själva”, svarade hon. ”Ju mindre vi vet om den, desto mer anstränger vi oss för att den ska bli som vi själva vill. Vi gör därför klokt i att inte tala för mycket om den.”
   Minn sjönk tillbaka i släden.
   ”Du har kanske rätt”, sade hon. ”Alltför länge har jag levt i ovisshet, både om mitt förflutna och om min framtid. Nu när jag äntligen känner mitt förflutna så är jag redo att själv forma min framtid.”
   ”Det är sådana ord som visar att du inom dig bär det bästa från både alver och människor”, sade Linn-Sien uppmuntrande.
   ”Jag hoppas bara att han tycker detsamma”, sade Minn tyst för sig själv. ”Jag hoppas det verkligen.”

   ”Har ritten krönts med framgång, herre?” undrade pagen medan han hjälpte riddaren av hästen.
   ”Tyvärr inte, min gode Tjalve”, svarade riddaren. ”Jag har ridit till Hovlands ände och tillbaka men isen är lika obeveklig överallt. Ingenstans syns några svagheter i det järngrepp som vintern håller oss i.”
   ”Men ni fortsätter väl ert sökande?” frågade pagen hoppfullt.
   ”Vi ger aldrig upp, Tjalve, och var snäll och kalla mig inte herre mellan oss två. Jag har inte vant mig vid det ännu och kommer nog heller aldrig att göra det. Kan du vara snäll och hjälpa mig av med hjälmen också, mina fingrar är alldeles stelfrusna.
   Tjalve gjorde honom snabbt till viljes och blottade ett yvigt nötbrunt hår som trivdes betydligt bättre när det slapp vara instängt i en hjälm. Med ett allvarligt ansiktsuttryck vände sig riddaren mot sin page och lät sina brungröna ögon möta hans hoppfulla blick utan att tveka.
   ”Vi ger aldrig upp vårt sökande”, upprepade han sin försäkran. Sedan sprack hans ansikte upp i ett kamratligt leende och han dunkade Tjalve på axeln.
   ”Det gläder mig, herre… Ale menar jag”, svarade Tjalve och återgäldade leendet. ”Du är ju faktiskt min herre. Om det inte hade varit för din godhet skulle jag inte ha kunnat försörja min fru och lilla dotter nu när dvärgarna lämnat staden.”
   Leendet lämnade för ett ögonblick Ales ansikte.
   ”Dvärgarna ja, finns det inte längre någon dvärg kvar i Serena?”
   ”Ingen alls. Orim gav sig ju av redan i fjol för att fira sin hundrade födelsedag bland sina egna fränder och när våren sedan aldrig kom så började en efter en av dem att sakna sina varma grottor. Ossjan var den siste att ge sig av och då hade hans värdshus sedan länge stått mörkt och tyst. Utan dvärgarnas metaller har jag inget att arbeta med och det är hur som helst ingen som har råd att köpa något heller i dessa tider.”
   ”Ack jag vet, Tjalve, och det tynger mina sinnen också. Jag hoppas att du ursäktar om jag drar mig tillbaka. Det har varit en lång färd och ingenting i Cindarell skulle kunna hålla mig från en varm säng just nu.”
   ”Det var faktiskt en sak till”, skyndade sig Tjalve att säga. ”Hon har kommit.”

2. Hågkomster

   ”Är det det förflutna som påverkar framtiden eller är det förväntningar om framtiden som påverkar det förflutna?”

   Okänd filosof

   Dörren öppnades långsamt, i Ales tycke alldeles för långsamt, men till slut så stod hon äntligen inför hans ögon igen. Hennes hår var ännu kortklippt och hennes kinder var ännu röda av vinterkylan men annars såg hon ut som hon alltid hade gjort, om inte rent av ännu vackrare.
   ”Dam Minnea”, anmälde pagen högtidligt.
   ”Tack, Tjalve, du kan dra dig tillbaka”, sade Ale med en ton som han försökte få att låta formell men som mest lät tillgjord.
   Minn kastade en blick på Tjalve men röjde inte med en min att hon kände honom sedan tidigare. I stället tog hon ett steg in i rummet och blev sedan stående där med blicken sedesamt nedslagen. När dörren stängdes bakom henne lät hon dock fasaden rämna och hennes ansikte sprack upp i ett leende.
   ”Se på dig”, skrattade hon. ”Riddar Ale minsann. Vem hade kunnat tro det? Nå, ska du inte hjälpa din dam av med pälskappan?”
   Ale återgäldade leendet och stegade raskt fram till henne.
   ”Ja, det var gamle greve Gyls själv som dubbade mig”, svarade han medan han lyfte pälskappan från hennes axlar och blottade en enkel men vacker skogsgrön klänning med gyllene broderier. Den såg ut som ett träd om hösten när löven är som mörkast och de första guldgula bladen börjat framträda.
   ”Gyls? Jag som trodde att Ragnvald ville ha den äran.”
   ”Det ville han men grevens vilja är baronens lag, som han uttryckte det, fast med fler ord.”
   ”Det tror jag säkert. Är han alltjämt lika talför?”
   ”Tro det eller ej man han fann faktiskt en like i den pratsamma fröken Nora. Du kanske minns hertig Haralds gamla amma? Han äktade henne kort efter det att du avreste till alverna.”
   ”Ragnvald? En amma?”
   ”Ja, han sa att han redan hade ett namn och nu kunde se bortom sådana ting i valet av en maka.”
   ”Det var kloka ord av honom”, funderade Minn.
   ”Så föll också hans bror Cindahrinds ord när han vigde dem.”
   ”Cindahrind?”
   ”Ja, Cindahrind är det namn som gamle Cihrind antog när han utnämndes till allfader. Han var nästan lika lycklig som det äkta paret över att, som han uttryckte det, se två hjärtan övervinna till synes oöverstigliga hinder.”
   Minn begrundade stilla hans ord och sade inget. Dittills hade deras samtal kretsat kring oskyldiga ämnen. Sakta men säkert närmade de sig dock frågor som låg dem båda nära hjärtat.
   ”Hur hade du det hos alverna förresten?” undrade Ale försiktigt.
   ”Jag stannade inte så länge. Anoël tog Bards död ganska hårt och Elendor hade svårt att förlika sig med hennes reaktion. Jag kände att de behövde tid för sig själva och ville inte stå mellan dem. Jag stannade hos Elvina i stället. Hon kunde lära mig mycket om magi.”
   ”Jag trodde inte att alver kunde nyttja magi?”
   ”Det kan de inte heller, men hon har lärt sig mycket om magi och kunde hjälpa mig att förstå mina krafter. Elvina tror att människornas krafter har egna viljor, att de söker utlopp bortom de bräckliga kroppar de annars är bundna till. Jag har ju ofta önskat att jag var mer än den jag är. Det skulle alltså vara det som gett upphov till min förmåga att skapa illusioner. Hon tror att samma förklaring kan ligga bakom Morvanas och Alminas förmågor.”
   Orden kom hastigt och utan avbrott. Ale visste att magi var någonting som länge hade sysselsatt Minns tankar. Trots det så såg han i detta flöde av ord inte ett engagemang i ett ämne som var henne kärt utan att ett fåfängt försök att kringgå viktigare men känsligare ämnen.
   ”Jag förstår”, insköt Ale, utan att kunna dölja att han menade raka motsatsen. ”Men det var väl inte det enda som du ville lära dig?”
   Minn tystnade och slog ned blicken men Ale förde handen till hennes ansikte och vände varsamt upp det igen.
   ”Du kan lita på mig”, sade han. ”Du kan vara öppen. Är det sant så som Elvina trodde? Är du…” Han förmådde dock inte avsluta meningen.
   Minn svarade något men så tyst att han inte hörde det så han lutade sig närmare och bad henne upprepa sitt svar. Men Minn backade undan från honom och vände frånvarande blicken mot elden i den öppna spisen.
   ”Är det viktigt?” svarade hon till slut.
   Nu var det Ales tur att tystna. Var det viktigt? Han hade frågat om Minns ursprung utan att fråga sig vad svaret skulle betyda för honom. Nu när han konfronterades av henne visste han inte vad han skulle tänka om det.
   Såväl hennes som hans eget ursprung hade varit höljt i dunkel, uppvuxna i ett kloster bland andra föräldralösa som de var. De hade ingenting vetat om sina familjer eller sin härkomst. Men det var Minn som han hade vuxit upp tillsammans med och lärt känna, inte hennes föräldrars dotter. Allt det hon var hade hon blivit själv och samma upplevelser som hade format henne hade format också honom. Vad än framtiden hade i sitt sköte så fanns det ingenting som kunde ta ifrån dem deras delade förflutna. Ingen i Cindarell kände Minn bättre än han och ingen kände honom bättre än hon. Vad betydde det då vem som var hennes far och vem som var hennes mor?
   ”Nej”, svarade han till slut uppriktigt. ”Det är inte viktigt för mig. Du kommer alltid att vara densamma för mig.”
   Minn föll honom om halsen.
   ”Tack”, viskade hon. ”Då ska jag berätta, bara för dig…”, men Ale lade mjukt handen över hennes mun.
   ”Du behöver inte berätta om du inte vill”, sade han. ”Jag sa ju att det inte var viktigt.”
   ”Men jag vill berätta!” utbrast Minn. ”Det kanske är viktigt, för mig, för dig och för hela Cindarell.”
   Ale betraktade henne undrande.
   ”Vad menar du?”
   Minn tog ett djupt andetag innan hon började berätta med en röst som var tyngd av stundens allvar.
   ”Elendor är min far. Han vet inte namnet på min mor men visste att berätta att hon flydde Cindarell för att föda mig i hemlighet i fjärran land.”
   ”Alvkonungen?” utbrast Ale överraskat. ”Då är du verkligen en prinsessa”, tillade han halvt på skämt men det allvarliga uttrycket lämnade inte Minns ansikte.
   ”Det är inte allt”, sade hon. ”Min mor färdades inte ensam, drottning Alatea färdades med henne och hon var också havande.”
   Ale spärrade upp ögonen.
   ”Havande? Med kung Serevan VIII:s arvinge?”
   Minn skakade på huvudet.
   ”Nej, fadern till hennes barn var inte konungen, det var ingen mindre än Legim Järnklinga. Det var han som förde både henne och min mor till deras hemliga förlösningsplats.”
   Vid omnämnandet av Legims namn svartnade det för Ales ögon. Legim? Den tyste, starke krigare som han beundrat så, vars svärd han bar och vars fotspår han följde? Bar han skulden till att Cindarell nu stod utan tronarvinge? Det kunde inte vara sant! Inte Legim!
   ”Är du säker på detta?” frågade han med matt röst.
   ”Jag har grubblat på det dag som natt. Du hörde själv hur Serevan VIII beskrev Alatea i dödsögonblicket. Nästan identiska föll sig Legims sista ord. Jag kan inte se annat än att båda älskade henne och inte kunde leva utan henne.”
   ”Men Legim… en förrädare?”
   Minn grep tag i Ales hand.
   ”Döm honom inte för hårt”, bönföll hon. ”Du förstår inte vilka känslor som drev honom till det. Har du inte själv antytt att det fanns mer hos Legim än hans dystra fasad berättade?”
   ”Men hur kunde han då överge Alatea? Hur kunde han överge sitt barn?”
   ”Någonting fruktansvärt måste ha hänt som fått honom att förlora förståndet. Jag satt vid hans sida när livet rann ur honom. Jag hörde honom beklaga att han inte kunnat rädda henne. Kanske dog hon i hans famn. Kanske var det därför som han begravde sina känslor djupt inom sig. Kanske var det därför som han på krigarens väg kastade sig in i faror utan fruktan för döden, en död som bara skulle återförena honom med sin älskade.”
   Hur gärna ville Ale inte tro Minn på hennes ord men han kunde bara inte förmå sig till det.
   ”Det är du som inte förstår”, sade han. ”Cindarell står utan kung. Landet plågas svårt av ofärd men det finns ingen stark man som förmår rädda det. Om inte Legim… om Alatea hade stannat kvar hos Serevan VIII och fött honom en tronarvinge så hade vi inte varit där vi är idag.”
   Minn böjde undergivet på huvudet. Det var uppenbart att hon varit borta länge från Cindarell och att hon inte förstod hur allvarlig saken var. Men som i en plötslig ingivelse tittade hon upp igen.
   ”Men än finns det hopp”, försökte hon. ”Deras gemensamma barn kanske ännu lever. Om min mor och Alatea flydde tillsammans så kanske de också förlöstes tillsammans. Om vi kan hitta min mor så kan vi kanske också få reda på tronarvingens öde.”
   Ale avfärdade emellertid hennes optimism med en huvudskakning.
   ”Hur skulle en bastard kunna bestiga Cindarells tron?” frågade han uppgivet.
   ”Du sa ju precis att bakgrund inte var viktigt”, utbrast Minn.
   ”Jag sa att det inte var viktigt för mig men det är viktigt för Cindarells adelsmän. Det vore meningslöst att berätta det för dem. De skulle aldrig acceptera en kung som inte är av Seren den stores blod. Tro mig, jag högaktar också Legim men i adelsmännens ögon är han bara en enkel krigare. Att sätta någon med den bakgrunden på tronen skulle bara kasta landet in i ett inbördeskrig.”
   Minn teg. Ale hörde själv hur dumma hans ord lät men ibland kunde ingen klokhet i världen bita mot dumheter.
   ”Men Cihrind då?” försökte Minn. ”Cindahrind menar jag. Vi kan väl berätta det för honom. Det är väl ändå allfaderns uppgift att kröna en kung?”
   Ale skakade åter på huvudet.
   ”Det är allfaderns uppgift att kröna en kung av Cindars Nåde. Allt sedan Serevan VIII:s död har Cindahrind förtvivlat sökt efter ett tecken från Cindar på vem som är Cindarells rättmätige kung. Han har grävt fram alla sina företrädares anteckningar och rådfrågat präster över hela riket men förgäves. Uppriktigt sagt är jag bekymrad för hans hälsa. Han har magrat betänkligt och hans ögon är bara insjunkna hålor. Det kan gå dagar utan att han ens äter eller sover och han ältar samma sak om och om igen. Cindars ord, frågar han sig, vilka är Cindars ord?”
   ”Finns det då ingenting vi kan göra?”
   Ale ryckte på axlarna.
   ”På greve Gyls inrådan söker alla ädlingar land och rike runt efter järtecken, någonting som kan ge en antydan om Cindars vilja. Jag kom själv nyss tillbaka från en ritt längs Hovlands kust men fann lika lite som alla andra ädlingar.”
   Nu var det Minns tur att skaka på huvudet.
   ”Vad ska det tjäna till?”
   ”Greven menar att även om vi inte finner något så tjänar vårt sökande som exempel för folket, som någonting som ger dem hopp. Efter att ha ridit runt bland dem så är jag benägen att hålla med. Hoppet är det sista folket har.”
   Minn såg inte övertygad ut.
   ”Dessutom…”, tillade Ale försiktigt, ”dessutom är det kanske bäst så. Hur skulle vi kunna berätta det för någon utan att kasta en skugga över Legim, eller över dig för den delen?”
   ”Över mig? Hur menar du”
   ”Tänk efter. Både Alatea och din mor valde landsflykt framför att föda sina barn i Cindarell. De visste att varken en bastard eller ett halvblod skulle ses med blida ögon av deras landsmän. Jag skulle inte kunna utsätta Legims minne för det. Jag skulle inte kunna utsätta dig för det.”
   ”Åh, Ale”, utbrast Minn och rodnade. ”Menar du verkligen det? Skulle du verkligen sätta mig före Cindarell?”
   ”Legim tvekade inte att göra samma sak. Nu förstår jag honom, efter alla dessa år så förstår jag honom äntligen.”
   Minn gjorde en ansats att åter falla Ale om halsen men ångrade sig i sista ögonblicket.
   ”Du anar inte vad dina ord betyder för mig”, sade hon och vände sig bort från honom, ”men jag kan inte begära det av dig. Vi måste berätta sanningen för Cindarell, även om det betyder att jag måste följa min mors exempel och gå i landsflykt.”
   ”Nej!” utbrast Ale. ”Det skulle jag aldrig kunna göra.”
   ”Då måste jag göra det. Annars skulle Cindarells skugga alltid falla över oss två.”
   ”Du offrar dig för någon som kanske ändå inte kommer att kunna bli kung, ja som kanske inte ens lever längre. Kan vi åtminstone inte vänta och se vad adelsmännens och prästernas sökande leder till?”
   ”De har ju redan sökt efter sina tecken i över ett år”, yttrade Minn sarkastiskt. ”De skulle inte kunna känna igen Cindars ord ens om Cindar själv uppenbarade sig och förkunnade dem.”
   Ale öppnade munnen för att protestera då en serie ljudliga knackningar på dörren avbröt dem. Utan inbjudan sköts dörren upp och Tjalves blonda kalufs stack in genom öppningen.
   ”Ursäkta, herrn”, sade han upphetsat men tystnade då han såg att Minn fortfarande befann sig rummet.
   ”Ja, Tjalve?” undrade Ale, för uppbragt för att förmå sig att tillrättavisa honom.
   ”Ursäkta, herrn”, upprepade pagen, ”men allfader Cindahrind har kallat till sig alla adelsmän i slottet.”
   Ale höjde på ögonbrynen.
   ”I vilket ärende?” frågade han överraskat.
   ”Han säger sig äntligen ha funnit Cindars ord.”
   Ale och Minn såg överraskade på varandra. Till Tjalves oförställda förvåning brast de sedan båda ut i gapskratt.

3. Cindars spådom

   ”I sekler sju är Cindarell ert trygga hem
   men dold för ögon ondskan växer och vaknar
   De två sönerna saknar då de andra fem
   men ingen av sönerna sin fader saknar"

   Cindars Ord, kap 8, tal 7

   Katedralen var fylld till bristningsgränsen. Minn kände igen den kunglige hovmästaren Ghandor, rikets hövitsman Ranulf, greve Gyls av Fornmark, handelsfursten Choran och många andra av Cindarells mest prominenta medborgare. Hörde Ale också till dem numera eftersom han också hade kallats till katedralen? Hon hade fortfarande inte riktigt vant sig vid att den smutsige och snorige pojke hon mindes från sin barndom vuxit upp till en ståtlig och aktad riddare.
   När hon försiktigt sneglade på honom såg hon först bara en man med raka och markerade anletsdrag, inramade av ett än så länge glest, ljusbrunt skägg. Hans resliga hållning var spänd och de kraftiga käkarna sammanbitna, som om han var tagen av stundens allvar. En lätt darrande hand vilade på fästet till Legims gamla svärd. Minn insåg att Ale faktiskt blivit mer lik Legim med åren, både till yttre och till sätt, och för ett ögonblick trodde hon nästan att det var den gamle krigaren som återvänt från de döda och nu stod vid hans sida.
   Men så vände sig Ale mot henne och i hans bruna ögon lyste ännu den gröna glimt som hade funnits där sedan han var liten, den som antydde att hans tankar ibland gav sig av på andra vägar och förebådade allt från rackartyg till grubblerier. Den här gången följdes glimten av ett varmt leende, som om det var Minn själv som var föremål för tankarnas irrfärder, och hon besvarade det mjukt. Riddare eller ej, nog var det samme gamle Ale alltid.
   I detsamma steg allfader Cindahrind inför de församlade och alla Minns tankar lämnade Ale för att i stället ägna sig åt hennes under många år vise abbot och läromästare. Ales oro för honom hade inte varit obefogad. Hon mindes honom ännu under namnet Cihrind, den spenslige och stillsamme man som hon först träffat då Legim fört henne och Ale till klostret Tre Vägar för så länge sedan. Då hade han ännu burit på en sällsam, om än återhållen, kraft och med enkla ord och åthävor förmått sina noviser att ta fram det bästa hos sig själva. Om det var den gamle besvärjaren Elrind som tänt magins gnista inom henne så var det Cihrind som bidragit med bränslet, låt vara att han i människans magi blott såg Cindars gudomliga hand.
   Det var emellertid en helt annan man som nu framträdde inför dem. Allfader Cindahrinds steg var stapplande och hans rörelser stela. Den heliga purpurskruden hängde så löst på hans axlar att det var svårt att tro att en vuxen man rörde sig i den. Hans vita hår uppvisade flera kala fläckar och det fordom så rynkfria ansiktet var djupt fårat. Men mest ont gjorde det att se hans ögon. Den grå färgen tycktes ha spridit sig så att man knappt såg skillnad på vita och pupill längre och trots att det var dunkelt i katedralen höll han upp en hand mot det svaga ljus som strilade in.
   En ung novis hjälpte honom upp i predikstolen medan annan försökte lätta hans börda, en tjock bunt av skrivrullar och pergament samt en stenskiva som tycktes alltför tung för den bräcklige mannen. Allfadern ville emellertid inte låta någon annan röra vid dem utan höll fast dem med sina darrande händer. Väl i predikstolen bredde han långsamt ut dokumenten framför sig, till synes oberörd av den stora folksamling som otåligt väntade på att han skulle tala. Efter vad som föreföll som en evighet lyfte han så huvudet och blickade ut över församlingen.
   ”Cindars barn”, började han med en tveksam röst som dock snart växte i styrka. ”Länge har vi väntat på Cindars ord. Länge har vi väntat på att de ska befria oss från våra olyckor och återföra oss till den rätta vägen. Vi har emellertid inte förstått att de redan finns mitt ibland oss.”
   ”Han har väl inte sammankallat oss bara för att hålla ännu en predikan?” muttrade en äldre adelsman lite längre bort men han hyssjades snabbt ned.
   ”I vår gryning vandrade Cindar bland oss och talade till oss. Då tog vi hans ord för givna och visste inte att bevara dem för framtiden. Att nedteckna dem höll vi länge för en hädelse, en förvanskning av hans rena ord, och när orden inte längre kom till oss fanns blott enstaka brottsstycken kvar i våra minnen. I sagor och legender har de levt vidare, genom prästers predikningar och teologers spörsmål har de traderats, men av likgiltighet och glömska har de bleknat. Med ljus och lykta har jag därför sökt skingra skuggorna och föra Cindars ord i ljuset åter.”
   Cindahrind tystnade för att låta verkan av hans ord sjunka in bland de lyssnande. Kanske såg han inte att hans avbrott var överflödigt, att flera av hans åhörare otåligt och ointresserat skruvade på sig och önskade att hans långa tal skulle sluta snart. De ord som emellertid nu följde ändrade i ett slag på allt detta.
   ”Till slut förunnades det mig att finna Cindars spådom, Cindars sista ord innan han lämnade oss.”
   Ett häpet sorl utbröt i katedralen och ekona av otaliga frågor steg mot taket. Allfadern fortsatte emellertid att tala som om ingenting hänt och de församlade tystnade hastigt.
   ”Cindar lämnade oss likt en fader lämnar sina barn, icke vind för våg utan med all den kunskap vi behöver för att själva vandra våra vägar. Fria var vi således att vandra i hans trygga boning, skyddade från ondskan utanför. Men också den godaste faderns tålamod har en gräns. Genom att icke följa hans råd har vi fjärmat oss från Cindar och genom hans frånvaro har vi själva ådragit oss de olyckor som blott börjat plåga vårt land.”
   Spridda röster bröt nu upp bland de församlade som alla bar fram samma fråga. Hur löd Cindars sista ord? Allfadern höjde lugnande armarna och manade dem till tystnad och tålamod.
   ”Cindar förutsåg emellertid allt detta i sin spådom. Genom sina sista ord räckte han oss en hand. Av egen kraft har vi lämnat Cindars vägar men av egen kraft kan vi också återvända till Cindars vägar.”
   Med de orden höjde han över huvudet den stenskiva han burit med sig så att alla kom åt att se den. Trots katedralens dunkel framträdde på dess yta ett sirligt drakormsmönster som ramade in rader av uråldriga runor. Kanske var det bara ett ljusfenomen men Minn tyckte att runorna gav ifrån sig ett lätt pulserande skimmer.
   ”Seren den store själv ristade dessa ord och förde med sig dem under Cinda flykt på det att de skulle komma till Cindarell och bevaras till oss. Min företrädare, allfader Cindarios XIV – må han finna Cindar – fann dem och tolkade dem kort före sin tragiska död.
   Med en röst tyngd av stundens allvar läste så allfadern upp Cindars sista ord till sitt folk.

”I sekler sju är Cindarell ert trygga hem
men dold för ögon ondskan växer och vaknar
De två sönerna saknar då de andra fem
dock ingen av sönerna sin fader saknar

Cindarell förlorar vad det en gång var
och med sorg och vrede lämnar jag mitt land
Blott träldom eller bråd död blir till er kvar
fördolt verkar ondskan genom ädel hand

Men frälsaren kommer i främlings hamn
och Cindarell får efter vinter vår
Herden återfår sitt bortsprungna lamm
och ulven omvänds till ett fridfullt får

Ur tro, mod och offer skapas liv av död
frälsaren finner vad som förlorat gått
Fadern vänder åter till barnen i nöd
Cindarell får skörda vad frälsaren sått”

   Ekona av Cindars ödesdigra spådom dog sakta ut och efterlämnade en tung tystnad i katedralen. Det var som om guden i och med dessa ord lämnade sitt hus och sitt folk. Var och en av åhörarna begrundade tysta och med sänkta blickar hans ord. När tystnaden till slut bröts så var det av rikshovmästaren Ghandors gälla röst.
   ”När kommer denna spådom att uppfyllas? När kommer vårt arma land att drabbas av dessa olyckor?”
   Cindahrind dröjde med svaret.
   ”Däri ligger vårt hopp, rikshovmästare”, svarade han till slut. ”Seren den store angav att Cindars sista ord ristades först sjuttiosju år efter att de yttrats. Vi vet också att Cinda flykt varade sju år. Cindarios XIV beräknade därför året för spådomens uppfyllande till sexhundra och sexton år efter vår tideräknings början, det vill säga för tre år sedan. Vi befinner oss alltså i spådomens tid i detta nu.”
   Ett upprört sorl följde på allfaderns ord och Ghandor gav ord åt det som alla nu undrade.
   ”Men hur i all sin dar kan något hopp ligga i detta?”
   ”Hoppet ligger i att vi själva har avvärjt de olyckor som Cindar förutspådde. Tvenne gånger har onda makter sökt tränga fram ur djupen men trängts tillbaka. Trenne gånger har ädla herrar sökt herravälde över Cindarell men besegrats. Vi känner alla till de öden som vederfors Sartor svärdsmästaren av Brödrarike, hertig Harald av Mark och allfader Cindarios XIV. Det är Cindars vilja att vi själva ska forma vårt öde och denna Cindars vilja har vi lyckats uppfylla."
   ”Så varför kommer då inte denna vår som spådomen omtalar?”
   ”Av den anledningen”, började Cindahrind och spände ögonen i de församlade, ”av den anledningen att vi har avvikit från Cindars vägar.”
   ”Jag visste väl att det här skulle mynna ut i en predikning”, hördes åter den äldre adelsmannen och Minn hörde nu att det var Cindahrinds broder Ragnvald som yttrade dem.
   ”Vi följer inte trons väg ty vi vänder Cindar ryggen. Till och med i denna vår svåraste stund står kyrkorna tomma och ni, mina herrar och damer, har kommit till Cindars hus blott därför att jag har kallat på er. Vi följer inte modets väg ty vi vänder våra medmänniskor ryggen och tänker blott på oss själva. Salig drottning Alatea öppnade både port och famn för sjuka och lidande men vilka av er har gjort detsamma? Vi följer inte offrets väg ty vi skövlar och förstör Cindars skapelse, det förlovade land som han skänkt oss. Var är nu de rika skördar ni bytte mot fjärran länders lyxvaror för er fåfängas skull? Var är nu det rika villebråd ni fällde under era jakter för ert höga nöjes skull? Nej, säger jag eder, vi följer icke Cindars vägar och det är därför som Cindar har lämnat oss!”
   Cindahrind hade arbetat upp ett raseri kraftigare än vad den bräckliga kroppen tycktes klara av och han tvingades till tystnad medan han med handen för bröstet drog in luft i djupa, rosslande andetag.
   ”Besinna er, gode allfader”, passade då en hög herre i församlingen på att inskjuta. Det visade sig vara ingen mindre än greve Gyls, den sedan hertigarnas frånfälle och konungens död främste adelsmannen i riket. ”Må så vara att vi icke är utan skuld men så är vi också blott människor och vi är i behov av vägledning. Bestämt har Cindar förutsett vår svaghet, bestämt har han i sin storhet tänkt ut hur vi ska kunna återfinna de rätta vägarna.”
   ”Det är sant, herr greve”, flämtade Cindahrind. ”Spådomen talar om en frälsare. Cindarios XIV trodde sig själv kunna ikläda sig denna roll men jag är av den uppfattningen att frälsaren måste sökas bortom rikets gränser. Märk väl att spådomen talar om en främling.”
   ”Menar han att vi ska sätta rikets väl och ve i händerna på en ofrälse, en som icke är av Seren den stores rena blod, ja en som icke ens är av vårt folk?”
   Adelsmannens upprördhet delades av många andra i församlingen och Minn tyckte sig märka en menande blick från Ale. Cindahrind svarade dock inte omedelbart utan väntade lugnt tills han var säker på att han hade alla ögon och öron i katedralen vända mot sig.
   ”Cindarell är icke det enda land där Cindars folk dväljs. Av hans sju stammar fann blott två det förlovade landet. De andra fem dväljs ännu någonstans bortom haven. Det är bland dem som Cindars dygder och vårt folks storhet ännu lever. Det är bland dem vi ska söka vår frälsare och näste konung. Bortom haven väntar den man som är värdig att bära Seren den stores signetring på sitt finger och Cindarells krona på sitt huvud. Så tolkar jag Cindars spådom.”
   En kakofoni av stämmor följde på allfaderns ord där förundrade utrop blandades med skeptiska genmälen.
   ”De andra fem hör sagorna till”, utbrast någon. ”Ingen har hört talas om dem på flera hundra år.”
   ”Seren den store gav sig själv av för att leta efter dem”, replikerade någon annan.
   ”Så kom han heller aldrig tillbaka till Cindarell”, yttrade en tredje lakoniskt.
   ”Redan Seren den store lär ha förtörnats av vårt rikes nedgång”, invände Cindahrind. ”Kanske såg han redan då tecknen på vår splittring, kanske förutsåg han redan då vårt kommande fall. Tänk om han bland våra broderfolk såg vad Cindarell borde ha blivit och valde att stanna där?”
   ”Men flykten varade ju i sju år. Hur ska vi kunna tillryggalägga ett sådant avstånd?”
   ”Betänk att våra förfäder bara kunde korsa haven med svett och tårar medan vi numera kan ta hjälp av vind och vatten. De havsresor som våra förfäder mätte i solvarv kan vi mäta i månvarv.”
   ”Det är fortfarande ett stort avstånd över ett stort hav.”
   Skilda meningar haglade sålunda genom katedralen och det var först när den bereste och välrenommerade handelsfursten Choran med höjda armar reste sig upp som stormen åter lade sig.
   ”Bäste allfader”, inledde han respektfullt. ”Jag tror att jag talar för alla när jag uttrycker min tacksamhet över er vägledning. Emellertid har jag och många i mitt skrå seglat vida över haven och kommit i förbindelse med vitt skilda folkslag. Inga av dem har talat vårt språk eller delat vår tro. Hur kan vi veta att våra fränder inte har gått under i sitt sökande efter Cindarell?”
   ”Har ni då seglat från världens ena ände till den andra? Har ni då funnit vårt urhem Cinda varifrån Cindars folk stammar? Det var Cindars vilja att bara två av hans barn skulle finna Cindarell. De andra fem kan ha bidat sin tid på Cinda i väntan på att vi ska visa dem vägen.”
   ”Förvisso”, medgav handelsfursten, ”men om inte vi har funnit Cinda förr, hur ska vi då kunna finna det nu?”
   ”Vi har heller inte letat efter Cinda förr. Nu är emellertid tiden inne och Cindar kommer att visa oss vägen. Vi måste fortsätta vårt sökande efter hans uppenbarelser över hela riket. Sök på oanade platser och ge akt på oväntade händelser. Ge inte upp, vägen till Cinda må vara höljd i dunkel men vi kommer att förstå när den uppenbaras. Genom att ena Cindars folk och samla det i det förlovade landet kommer vi att uppfylla Cindars vilja och då kommer han att återvända till oss. Detta är innebörden av Cindars sista ord till oss.”
   Den här gången mottogs Cindahrinds ord med begrundande tystnad. När den till slut bröts så var det av greve Gyls.
   ”Väl talat, allfader”, sade han. ”Cindarells ädle kommer att fortsätta sitt sökande efter järtecken.”
   ”Cindarells bedjande kommer att fortsätta sina böner om uppenbarelser”, inföll en mager präst med dystert ansikte.
   ”Cindarells lärde kommer att fortsätta sina efterforskningar om vårt ursprung”, lade en rundlagd herre med tjocka glas över ögonen till.
   ”Cindarells allmoge kommer att fortsätta svälta”, muttrade en av de enklare klädda mötesdeltagarna men vid det laget hade man redan hunnit bryta upp och ingen brydde sig om honom.
   Ale hörde till dem som skyndade sig mot utgången men Minn höll honom tillbaka.
   ”Tänker du ge dig ut på din fruktlösa jakt igen?” frågade hon.
   ”Du hörde väl vad Cindahrind sa”, svarade Ale. ”Vi måste fortsätta vårt sökande.”
   ”Men vad tror du dig kunna finna som du inte funnit hittills?” frågade hon. ”Jag har ju precis kommit tillbaka till dig. Ska du redan lämna mig?”
   Hon märkte att hennes ord fick Ale att tveka.
   ”Vad tycker du att vi ska göra då?”
   Minn suckade och vände sig mot ett av de målade fönstren. Den svaga vintersolen lyste upp ett av de många välkända motiv som prydde Cindars främsta hus i Cindarell. Den visade en man och en kvinna vid ett träd som de av allt att döma själva planterat. Där de stod var trädet ännu bara en späd och kal planta men när man följde trädet med blicken så växte sig stammen kraftigare och grenarna blev fler, tätare och grönare. Längst bort i bilden stod två barn och plockade för sig av de frukter som trädet bar, de frukter som deras föräldrar var upphov till.
   Motivet var främst en allegori över familjens betydelse men det fanns också mycket annat bevarat i bilden och den var ett ofta återkommande ämne i teologiska diskussioner. Minn hade en egen högst personlig tolkning av motivet och kanske anade Ale det när han nu närmade sig.
   ”Saknar du alvernas skogar?” frågade han.
   Minn suckade igen. Ibland var Ale oförbätterlig. Men när hon tänkte närmare efter så hade han faktiskt inte helt fel. Hon saknade verkligen alvernas skogar och den frihetskänsla som hon hade upplevt där. Hon hade varit omgiven av trädens stammar och över sig hade hon haft deras kronor men det hade känts öppet, hon hade ändå känt sig fri. Här hade hon knappt hunnit träda in genom stadsporten förrän de tunga stenhusen och de outsinliga människoströmmarna börjat tränga sig på henne och hotat kväva henne.
   Det var en märklig känsla. Hon hade vuxit upp i den stora staden Gylde utan att någonsin ha känt något liknande förut. Var det alvblodet inom henne som började vakna till liv eller var det helt enkelt insikten om att världen hade så mycket mer att erbjuda? Och var det detta som Ale förstått genom sin till synes enfaldiga fråga?
   ”Låt oss lämna staden ett tag då”, föreslog han. ”Solen lyser och det ser ut att bli lite mildare väder. Låt oss komma bort från den dystra stämningen här och upptäcka Hovlands skogar i stället. Bara du och jag.”
   Ales entusiasm smittade av sig på Minn och hon kunde inte låta bli att le.
   ”Ja, låt oss göra det”, svarade hon. ”Bara du och jag.”
   I detsamma skred Cindahrind förbi dem på vägen ut. Han stannade till när han såg dem och Ale sneglade skuldmedvetet på honom. De ljusgrå ögonen vilade länge och begrundande på dem.
   ”Följ era hjärtan”, sade han så och tecknade Cindars heliga triak. ”Det är Cindars vilja. Följ era hjärtan.”
   Han tvingade fram ett leende och lämnade dem sedan. Med böjt huvud och utan några ytterligare ord eller åtbörder stegade han så ut ur katedralen.
   Minn vände sig åter mot Ale men hans uppmärksamhet var nu helt inriktad på det religiösa motivet. Det var emellertid varken föräldrarna eller barnen som var föremål för hans intresse utan det var trädet, närmare bestämt den del av trädet där stammen delade upp sig i sju olika men likväl sammanslingrade grenar.

4. Den förste konungen

   ”Men Cindar hade ännu en prövning åt sitt folk ty på stranden väntade dem de ondskefulla svarta folken. Svarta kroksablar slogs mot blodfärgade sköldar och tusenden gutturala stämmor hotade och smädade våra förfäder. Skeppen seglade då vidare längs kusten men svartfolken följde hela tiden efter dem och deras svartfjädrade pilar hindrade alla försök att landstiga.”

   Cindars Ord, kap 7, tal 2

   Nu följde några härliga dagar då Ale och Minn kunde tillåta sig att glömma alla de olyckor som ruvade över landet. Det var som de där härliga vinterdagarna som de mindes från förr när höstens gråa pölar precis ersatts av vinterns gnistrande snö och inga tankar ännu fanns på de korta dagar som komma skulle. Solen lyste från en klarblå himmel, de rytande vindarna hade lagt sig och snön vilade stilla på marken.
   Ale hade lyckats uppbringa två par islägg och efter inledande problem hade de båda lyckats återkalla minnena av barndomens isfärder. Under dagarna skrinnade de raskt fram över Serenasjöns blanka is och på kvällarna förfärdigade de vindskydd av grenar och packad snö och kurade ihop sig under varma pälsar. Ju längre bort de kom från staden, desto mer avlägsna tedde sig deras problem. I skenet av den värmande elden utbytte de i stället tankar och minnen från deras sorglösa dagar i Gylde. Det här var innan besvärjaren Elrind och krigaren Legim ryckte upp dem ur deras trygga tillvaro i Gylde, innan ödet så kastade dem kors och tvärs över hela Cindarell i ett syfte som de ännu inte anade och heller inte ville tänka på.
   Minn berättade en gång spefullt om hur Ale under en lek rusat fram med draget träsvärd och råkat dra med sig ett lakan, varvid han kommit att likna ett spöke mer än en riddare. Ale svarade med att erinra Minn om hur hon en gång stulit en bok och intalat de andra barnen att det var en magibok och att hon skulle förvandla dem alla till paddor om de inte var snälla. Först senare hade det kommit fram att det i själva verket bara hade varit en kokbok. Först skrattade de tillsammans åt minnena bara för att sedan inse hur deras öden tyckts utstakade redan då, varvid skratten ersattes av begrundande tystnad.
   ”Tror du att Elrind anade något av detta när han tog med oss på sin jakt på de där armbanden?” frågade Minn.
   Ale ryckte på axlarna.
   ”Han tänkte nog mer på armbanden än på oss”, svarade han.
   ”Han lät mig ta på mig ett av dem”, funderade Minn vidare. ”Vad kan det ha betytt för mina magiska krafter? Fanns de hos mig innan och bara väntade på att jag skulle bli varse dem eller var armbandet upphovet till dem?”
   Ale kände sig illa till mods när den mäktige trollkonstnären Khendirs magiska armband åter kom på tal men visste inte varför. Kanske var det bara den gamla avundsjukan på att det var Minn och inte han som fått Elrinds förtroende som åter vaknade? Han försökte skjuta bort den barnsliga känslan men det var inte lätt. Kanske var det mer än bara avundsjuka?
   ”Både Elrind och armbanden är borta nu”, försökte han invända. ”De betyder ingenting för dig nu.”
   ”Finns det något i det förflutna som saknar betydelse för framtiden?”
   Ale svarade inte omedelbart men han måste instinktivt ha fingrat på sitt svärd för Minn drog hastigt in det i diskussionen.
   ”Armbandet var inte det enda som vi fick stifta bekantskap med under den där färden”, sade hon. ”Du fick Legims svärd och bär det än. Han tycks ändå ha anat ditt öde. Sa han inte något om att du skulle få både glädje och sorg av det?
   Den här gången tycktes det vara Minn som kände sig obehaglig till mods och av någon anledning delade Ale den känslan.
   ”Legim är också borta”, svarade han. ”Nu är det bara vi själva som formar våra öden.”
   ”Ja”, mumlade Minn till svar. ”Vi formar själva våra öden.”
   Efter det sade de inte något mer under kvällen utan betraktade bara under tystnad den stora vita månen på den mörka oändliga natthimlen.

   Det milda vädret höll i sig och det var inte bara Ale och Minn som lockades ut till sjön. Längs de snötäckta stränderna syntes kvinnor gräva fram ris medan deras män begav sig ut på den frusna sjön med isborrar och pimpelspön. Här och där hade till och med barn samlats för att leka med Fader Vinter i stället för att frukta honom. På ett näs byggdes snögubbar, på ett annat rasade ett snöbollskrig och framför dem lekte barn tafatt. Också de hårt prövade bönderna unnade sig att för en stund glömma bort den svåra vintern.
   Ale och Minn smittades av livsglädjen runt omkring dem och med lätta hjärtan skrinnade de raskt vidare. När de närmade sig de lekande barnen slogs emellertid Ale av att det inte såg ut som den tafatt han själv lekt som liten och han saktade in för att närmare kunna betrakta det hela.
   På en utskjutande udde stod en mindre grupp barn och på den omgivande isen en större grupp. På en given signal rusade de inringade barnen ut under det att de andra försökte hindra dem. Ett av barnen som lyckades komma igenom drog fram en tygbit som han hållit dold i fickan och höjde den över huvudet.
   ”Kungen lever, hertigen är död!” skrek han, varpå leken började om.
   Ale betraktade undrande leken men Minn gav honom en armbåge i sidan.
   ”Ser du inte vad det är för något?” frågade hon. ”De leker sjöslaget utanför Serena.”
   Nu såg Ale det också och med ens blev han alldeles varm inombords. Det var ju kungens djärva utbrytning från Serenas flottbas, förbi hertigens överlägsna flotta, som spelades upp inför hans ögon. Den utbrytning som han själv hade djärvts föreslå.
   ”Du är en hjälte för barnen”, skrattade Minn men det låg inte minsta ironi i rösten, bara äkta tillgivenhet.
   ”Det var din förtjänst lika mycket som min”, sade han i ett försök att översläta sin insats men sin rodnad kunde han inte dölja.
   Med ens ändrade leken tvärt karaktär, så som barns lekar gärna gör. Nu rörde sig en mindre grupp på isen försiktigt fram och tillbaka längs strandkanten medan en större grupp på land noga bevakade deras steg. Då och då kastade sig någon in mot land och om han blev stoppad fick både han och den som stoppade honom lämna leken. Till slut lyckades en flicka få bägge fötterna på land och utropade då ”Seren segrar” med hög röst. Den här gången var också Minn rådvill. Vad var detta för något?
   ”Har ni blivit så gamla att ni inte längre kommer ihåg er barndoms lekar?” hördes plötsligt en röst bakom dem.
   De vände sig om och såg en gammal gumma med ett knippe ris på ryggen. Hon skrockade och gav dem ett tandlöst leende.
   ”Jag trodde att jag gjorde det”, medgav Ale, ”men den där leken har jag inget minne av.”
   ”Ser ni då inte hur Serens folk söker gå i land medan svartfolken hindrar dem?” frågade gumman med uppriktig förvåning.
   Både Ale och Minn skakade på huvudet och gumman suckade besviket.
   ”Ingen respekt för traditioner och folkhistorier”, mumlade hon förebrående och gjorde en ansats att gå vidare. Samtalet hade emellertid uppfattats av barnen och de rusade nu till.
   ”Snälla gammelmor”, bad de. ”Berätta sagan för oss. Vi vill höra den.”
   Gumman gjorde ett dåligt försök att se sträng ut.
   ”Men jag har ju berättat den för er så många gånger. Nog kan ni den väl utantill vid det här laget?
   ”Men ingen berättar den som du. Snälla!”
   ”Jag har faktiskt mycket att göra”, sade gumman men tog trots det ned risknippet från ryggen. ”En sista gång då, inte mer. Lovar ni det?”
   ”Vi lovar!”
   Hon satte sig på risknippet, gav Ale och Minn ett självbelåtet leende, och började sedan berätta med en röst hes av ålder men ändå full av energi.

   ”Lyss då till min berättelse om den förste konungen. För länge sedan, innan ni var födda, ja innan ens jag var född, hade Cindarells folk varken rike eller konung. Men Cindar hade lovat dem ett land där sol och hav mötas och de seglade länge på de vida haven med solen som enda vägvisare.
   Varken mannamod eller tålamod saknades och en morgon belönade Cindar sina barn med att för dem uppenbara landet Cindarell. Majestätiska var bergen, grönskande var skogarna och bördiga var slätterna och folken gladdes storligen.
   Men Cindar hade ännu en prövning åt sitt folk ty på stranden väntade dem de ondskefulla svarta folken. Svarta kroksablar slogs mot blodfärgade sköldar och tusenden gutturala stämmor hotade och smädade våra förfäder. Skeppen seglade då vidare längs kusten men svartfolken följde hela tiden efter dem och deras svartfjädrade pilar hindrade alla försök att landstiga.”

   Gumman beskrev svartfolken med inlevelse och klöste i luften så att de minsta av barnen förskräckta kröp ihop.


   ”I dagarna och nätterna sju varade jakten tills den morgon då den unge hövdingasonen Seren tappade tålamodet.
   ’Fränder’, sade han i ett flammande tal, ’skam över Cindars folk som låter sig förödmjukas av simpelt svartfolk. Jag ämnar återupprätta vår ära eller dö!’
   Beväpnad blott med ett svärd kastade han sig i vattnet och simmade de häpna svartfolken till mötes.
   ’Lede fiende!’ skrek han, ’anta denna min utmaning eller framlev era miserabla liv i vanära. Jag utmanar er härskare på holmgång om rätten till detta land.’
   Hesa skratt svarade honom och en högrest orch tog till orda.
   ’Ringa ära får man av att besegra en vekling som du. Dra du din lilla kniv, det ska bli mig ett nöje att skära upp ditt kött med den efteråt.’
   Han sänkte sin väldiga spikklubba och med ett dån krossades den sten där Seren ställt sig. Men Seren var snabb och hade redan hoppat undan. Orchen fortsatte att slå efter Seren tills solen föll men tröttade bara ut sig själv. Då kastade sig Seren plötsligt fram!”

   Här hoppade gumman upp med handen höjd så plötsligt att till och med några av de större barnen lät höra skrämda utrop. Hon svingade handen som om hon höll ett vapen i den och fortsatte med en röst full av inlevelse sin berättelse.

   ”Seren högg till och med ett enda snitt skar han av orchens båda hälsenor. Besten föll ihop med en tung duns och Seren grep tag i hans hårpiska.
   ’Svärdet må vara litet men det är skarpt’, sade han och med ännu ett snitt skar han huvudet av sin fiende. ’Jag har segrat och kräver nu detta land!’ ropade han till orchens fränder och höll upp huvudet inför dem.’
   Svartfolken förfärades och ryggade tillbaka men en snabbtänkt orch klev fram och pekade på den fallne.
   ’Besegrat vår ledare har du och hans land skall du få. Det land som hans kropp täcker skall inte längre vara hans land utan ditt. Varsågod och tag det i besittning, o härskare över tuvan.’
   Svartfolken utbrast i ett skallande skratt men Seren släpade bistert ut kroppen till havs.
   ’Mitt land ska jag ta i besittning och ångra era skratt ska ni då.’
   Så återvände skeppen ut till havs och svartfolken till sina skogar och två enorma troll sattes att bevaka kusten.
   Men Seren var kvick inte bara i steget utan också i tanken och av orchens hud lät han tvinna ett långt rep som han återvände med under natten.
   ’Ge nu akt på att jag inte tar i besittning mer land än som mig utlovats’, sade han till de trögtänkta trollen och beordrade dem att sträcka ut repet över ett stort stycke land.
   Därefter landsteg resten av folket och skeppen förstördes för att i all hast bygga upp en stark palissad runt det ianspråktagna landet. När morgonen kom och svartfolken upptäckte hur de hade blivit lurade gick de till anfall men nu kunde Cindarells folk försvara sig och anfallet slogs tillbaka.
   På denna plats grundades den stad som kom att bli deras nya hem och Seren kröntes till Cindarells förste konung. Det är tack vare hans tro, mod och offer som Cindars barn idag lever i Cindarell.”

5. Jordens rikedom

   ”Se, make, vilken storslagen gåva min son bringat Cindarell. Han har med sina egna händer tagit i besittning ett stort stycke land och utökat Cindarells gränser. Vilken rikedom kan väl jämföras med den som jorden ger?”

   Cindars Ord, kap 7, tal 2

   Gumman avslutade sin dramatiska berättelse, reste sig mödosamt och rätade på sin böjda rygg.
   ”Berätta en saga till!” bönföll barnen men den här gången höjde hon avvärjande händerna.
   ”Dagen är kall och gammelmors blod rinner inte lika varmt som ert blod, mina barn. Återvänd ni till era ystra lekar så ska jag återvända till min varma stuga. Det kommer alltid nya dagar och nya sagor.”
   Barnen stönade besviket men den här gången gav hon inte med sig utan tog ett nytt tag i sitt risknippe. Då skyndade plötsligt Ale till.
   ”Låt mig bära hem det åt frun”, skyndade han sig att säga och gjorde en ansats att ta gummans börda från henne. Hon synade honom misstänksamt utan att släppa sitt tag.
   ”Män brukar inte erbjuda sina tjänster utan hopp om gentjänster”, anmärkte hon spefullt. ”Men det var länge sedan män hyste dylika förhoppningar om gamla Ghalva. Vad kan då den här mannen ha för baktankar?”
   ”Det är min plikt som… som yngre att hjälpa de äldre”, replikerade Ale hastigt men utan att kunna dölja en rodnad. Minn anade sig till Ales avsikter och sade därför ingenting.
   ”En fin herre minsann”, sade gumman, som alltså hette Ghalva. Hon släppte emellertid sitt tag så att Ale kunde lyfta upp risknippet på sin rygg. ”Låt se om dina armar är lika starka som dina ord. Jag bor längs sjön Hviskas norrsida.”
   ”Hviska?” kunde Minn inte låta bli att fråga. ”Jag visste inte att sjön hette så.”
   ”Människor kommer och går och varje ny generation glömmer bort föregående generationers namn. Men den här sjön har bestått alla dessa år och den har fått sitt namn från Seren den stores första drottning, den väna fröken Hviska av Hova.”
   ”Hur kommer det sig?”
   ”Under Cinda flykt över haven hade våra förfäder inget annat val än att begrava sina fränder till havs. De första nybyggarna i Cindarell bevarade länge denna sed och Seren den store var inget undantag. När emellertid hans första hustru dog ung så kunde han inte förmå sig att begrava henne ensam och värnlös i det stora och vilda havet. I stället valde han denna lugna och stilla sjö utanför Serena på det att hon skulle få vila tryggt och alltid finnas nära honom. Av samma anledning begravde han sin andra hustru Mariska av Mark i en sjö, nämligen grannsjön bortom näset.”
   ”Levde han att begrava två hustrur?” undrade Minn. ”Så sorgligt.”
   ”Ja”, svarade Ghalva. ”Han återvände ofta till de här sjöarna för att lyssna till sina älskades röster. När vinden ligger rätt kan man ännu höra deras ord från förr och det är dessa ord som jag återberättar i mina sagor. Det är också av den första drottningens namn som vi har fått vårt ord för viska.”
   ”Ligger Seren den store också begravd här?” insköt Ale nyfiket.
   ”Nej, var Seren den store ligger begravd är det ingen som vet. Det berättas att den förste konungen förtvivlade och trodde att havets förbannelse ännu vilade över honom, att samma hav som ännu hade hans fränder i sitt våld också kallade till sig hans älskade. Det var därför som han återupptog kampen mot havet och begav sig av för att finna och befria sina fränder. Men han återvände som bekant aldrig till Cindarell.”
   ”De förlorade stammarna!” utbrast Ale. ”Var någonstans finns de då?”
   ”Jaså, det var alltså hans baktanke, att lura ur gamla Ghalva ännu en saga?”
   Gumman gav honom en retsam blick men Ale stod på sig.
   ”Men varifrån kom de och var finns de nu? Berättar sagorna någonting om det?”
   Ghalva fnös åt hans fråga.
   ”Så mycket för din respekt för de äldre. Att barn kallar våra historier för sagor kan jag förstå men ni borde veta bättre. Det som dagens herrar kallar sagor var en gång våra förfäders verklighet och det som en gång var deras sagor har våra herrar upphöjt till sanning. Vem är du att skilja saga från sanning eller lära från lögn?”
   Ale visste inte vad han skulle svara på det men Minn grep in i stället.
   ”Förlåt oss, kära Ghalva”, sade hon. ”Vi menade inte att brista i respekt. Det är sant att vi har förlorat förmågan att lyssna till drottningens viskanden men desto mer angelägna är vi att få höra hennes ord från din mun.”
   Gumman synade henne fundersamt och vände sig sedan ut mot sjön.
   ”Salig drottning Hviska vet ingenting om det som skedde före eller efter hennes tid”, sade hon frånvarande. ”Hennes berättelser handlar bara om hennes egen tid och om dem som levde då, inte om dem som gått eller om dem som komma skall.”
   ”Men du berättade att våra förfäder sökte Cindarell där sol och hav möttes. Vad betyder det? Att de seglade mot soluppgången eller mot solnedgången?”
   Ghalva höjde på ett ögonbryn.
   ”Så mycket lyssnade du alltså? Ja, det berättas så men om det betyder väster eller öster berättas intet, bara att de seglade länge och långt.”
   ”Kan det betyda att de kom österifrån?” undrade Ale. ”Jag vill minnas att hertig Harald sa något om att Seren den store landsteg i Mark innan han fortsatte till Hova.”
   Men gumman bara skrockade åt hans ord.
   ”Varför frågade ni en hertig när ni kan fråga drottning Mariska själv?”
   ”Berättar hon också historier för dig?” undrade Minn hänfört.
   ”Inte för mig men väl för sitt eget folk kring sjön Mariska.”
   ”Eget folk?” frågade Ale. ”Bor det folk från Mark här?”
   ”Varför skulle de inte göra det. Hova och Mark seglade tillsammans, slogs tillsammans och satte bo tillsammans. Att många av dem sedan skiljdes åt är en annan historia.”
   ”Vem kan berätta den?” undrade Minn.
   ”Sök upp Heldir”, svarade gumman. ”Ni hittar hennes stuga vid andra änden av sjön Mariska. Om hon vill berätta något för er vet jag däremot inte, hon kan vara snarstucken mot utsocknes folk. Här ligger nu min stuga så kan jag be att få tillbaka mitt risknippe från gunstig herrn?”
   Ale och Minn tackade den gamla historieberätterskan så mycket och skrinnade raskt vidare mot den andra sjön.
   Det tog dem nästan hela dagen att korsa sjön och det hade börjat skymma när de väl kom fram. Där väntade dem emellertid en besvikelse. Flera små stugor låg invid strandkanten men de var alla tysta och mörka och ingen rök steg upp från skorstenarna.
   ”Var är allesamman?” undrade Minn.
   ”Det är svåra tider”, funderade Ale, ”men jag trodde inte att det gått så långt att byarna börjat avfolkas.”
   ”Vad ska vi göra då?”
   ”Några historier lär vi inte få höra här i alla fall så vi kan väl inte göra annat än att vända tillbaka. Det känns som om kallare väder är på väg igen.”
   Molokna skrinnade de så tillbaka över den forna markdrottningens frusna grav. De hade dock inte hunnit mer än halvvägs förrän ljudet av röster nådde dem över sjön. De kunde skymta ljus och rörelser åt det hållet och nyfikna begav de sig ditåt.
   Det visade sig vara en stor samling av människor som höll på att samlas kring ett antal värmande eldar. De var alla magra och klädda i slitna kläder men trots det tycktes alla ha med sig något till samlingsplatsen. En hade en rejäl famn ved, en annan en tunna öl och en tredje inlagda grönsaker. Någon hade till och med lyckats spåra upp färskt vilt och trots att det lilla djuret såg ännu magrare ut än de själva så rönte jägaren ett varmt och uppriktigt beröm för sitt byte. Trots vädret och omständigheterna tycktes alla glada.
   En ung kvinna fick syn på Ale och Minn och vinkade dem entusiastiskt till sig.
   ”Välkomna, främlingar!” hälsade hon dem. ”Välkomna till Sjuhärad och vår vintersolståndsfest.”
   ”Är det redan vintersolstånd?” undrade Minn förvånat. ”Har vi varit ute så länge?”
   ”Långt hemifrån, minsann?” sade kvinnan och smålog. ”Men ingen ska behöva sitta ensam denna dag. Våra eldar kommer att skrämma bort både mörker och kyla och de räcker till er också. Har ni någonting att bidra med?”
   Ale rotade förläget i sin tomma skinnränsel men fann till sin lycka en liten pung med salt. Den hade han tagit med sig för att kunna salta in villebråd under färden men hittills inte fått någon användning för den. Han räckte urskuldande fram den men kvinnan tog tacksamt emot den.
   ”I kväll ska vi inte lämna något till saltet men det kommer väl till pass kommande kvällar”, sade hon och pekade på den lyckosamme jägaren. ”Det är min make ni ser där och hans byte räcker åt oss alla så än en gång välkomna. Marja är mitt namn och min mat är er.”
   Ale och Minn ledsagades in till den begynnande festen och trots att där var idel okända ansikten så hälsades de av alla som goda gamla vänner. Mat och dryck ställdes fram och alla tog för sig, utan att ge akt på vem som ställt fram vad men också utan att förhäva sig.
   ”De svälter och ändå delar de med sig av det lilla de har”, viskade Ale till Minn.
   ”De söker utestänga sin nöd för en enda kväll”, svarade Minn, ”för att samla krafter för kommande dagar.”
   Ale tycktes begrunda hennes ord medan han betraktade de många magra men ändå glada ansiktena.
   ”De möter åtminstone nöden tillsammans”, mumlade han. ”Så annorlunda mot de rika männen och kvinnorna i städerna som bara ser om sina egna hus. Om vi ändå kunde göra något för dem.”
   Minn kunde inte låta bli att förvånas över hans ord. Hon tänkte fortfarande på honom som en ung pojke vars drömmar om krigiska bragder ibland gjorde honom både blind och döv för det som fanns närmast honom. Men det var inte bara Minn som hade förändrats, Ale hade gjort det också. Kanske drömde han inte längre om bragden i sig utan om det syfte som bragden kunde uppnå. Det var nöd som födde hjältar och det var nöd som hjältar bekämpade, inte de onda män och makter som stod i vägen. Kanske hade han insett det nu?
   Vad var väl denna tid om inte en tid av nöd, en tid som förtvivlat kallade på en hjälte? Kanske kände han detta kall och kanske sörjde han över att inte veta hur han skulle svara på det? I hela sitt liv hade han drömt om och förberett sig för en sådan stund men nu när tiden för hjältar och hjältedåd var inne så visste han inte vad han skulle göra. Vad hjälpte väl hans svärd och tapperhet mot fiender som köld och svält? Undra på att han stundtals varit så fjär och svårmodig de senaste dagarna. Han hade insett att hur stort dåd han än skulle utföra så skulle det inte förändra något för Cindarells folk. Han hade lagt landets hela nöd på sina ensamma axlar.
   Hon rörde sig försiktigt närmare honom, osäker på hur hon skulle få honom att förstå att hon förstått, osäker på vilka ord som skulle kunna skingra hans tunga tankar. Men innan hon hann säga något så fångade plötsligt andra ord hennes intresse. Några av de församlade började stämma upp kväden om fornstora dagar då framtiden ännu varit ljus och nöden blott en ond dröm.
   Minn kände väl igen dessa. Det var kväden om tappra män och deras strider under de många svartfolkskrigen i Cindarells gryning. Än utkämpades tvekamper och regelrätta fältslag, än befriades byar och hela landsändar men gemensamt för dem alla var att det var Cindarells män i allmänhet och Marks män i synnerhet som förde hem segrarna. Kvädena höjde stämningen och även Ale lät sig fångas att döma av de glittrande ögonen och den ryckande svärdsarmen.
   Suckande vände sig Minn bort igen. Ingenstans i kvädena omtalades att det inte var människorna allena som fördrivit svartfolken utan att de fått hjälp av såväl alver som dvärgar också. Inte heller sades det något om vilken roll kvinnorna spelat i Cindarells födelse. Åter igen blev Minn varse de bojor som hennes bakgrund utgjorde, de bojor som hon gång på gång sökt befria sig från bara för att finna att de ännu fjättrade henne.
   Såväl Ale som de flesta andra av gästerna var för uppslukade av kvädena för att notera hennes försämrade sinnesstämning men där var faktiskt någon som gjorde det.
   ”Faller inte männens visor dig i smaken?” hördes Marjas mjuka röst intill henne.
   ”Åh, jovisst”, skyndade sig Minn att säga. ”Jag kom bara att tänka på något.”
   Marja såg inte övertygad ut utan reste sig upp och äskade tystnad.
   ”Har vi inte hört nog om mäns dåd nu?” frågade hon. ”Minns att det är tack vare en kvinnas vishet som Mark vann sin största seger.”
   Några i sällskapet stönade men Marja lät sig inte hindras utan vände sig till en äldre kvinna i bakgrunden.
   ”Gammelmor Heldir”, bad hon. ”Berätta för oss om drottning Mariskas svärdotter Heralda och hertigdömet Marks erövring.”
   Både Ale och Minn ryckte till när de hörde den äldre kvinnans namn. Det var den kvinna som historieberätterskan Ghalva hänvisat dem till och som de förgäves letat efter. Hade de äntligen funnit henne och kunde hon förmås berätta vad hon visste om Cindarells ursprung? De vågade dock inte ge sig till känna, främlingar som de var, utan satt stilla och tysta.
   Gumman Heldir såg först besvärad ut men de många uppmuntrande tillropen från såväl kvinnor som män bevekte henne och hon reste sig mödosamt upp.
   ”Ni unga lyssnar bara till de äldre när ni själva vill”, yttrade hon irriterat med en raspig men ändå skarp stämma. ”Om ni lyssnade mer på oss skulle ni inte göra om våra misstag gång på gång.”
   Någon i sällskapet fnissade till men ljudet försvann snabbt då Heldirs vassa blick vändes åt det hållet. Hon lät den dröja kvar där länge och granskade sedan de församlade noga innan hon återupptog sitt tal.
   ”Nåväl, om inte jag kan lära er något så kanske åtminstone våra förfäder kan göra det. Vet att Mark och Hova inte alltid varit splittrade. Vi kom till Cindarell tillsammans, vi slogs tillsammans och vi segrade tillsammans. Seren den store önskade inte gynna något av folken så när hans första drottning, Hviska av Hova, gick bort gifte han om sig med drottning Mariska av Mark. Hans två söner från de två äktenskapen gifte sig emellertid inom sina egna ätter, Hviskas son Serevan I förmäldes med Hvanna av Hova och Mariskas son Serald I förmäldes med Heralda av Mark. Båda paren begåvades med en son och båda sönerna gavs namnet Seren II efter sin store farfar. Landet hade således två kungar och två ätter som båda gjorde anspråk på makten.”

   Gumman gjorde en paus för att se efter att hon fortfarande hade alla åhörare med sig efter den långa inledningen och fortsatte sedan.

   ”Men så hände det sig att drottning Hvanna av Hova och kung Serald I av Mark kallades till Cindar i förtid. Hovmännen tolkade det som att Cindar önskade ena folken och övertalade kung Serevan I av Hova att gifta sig med drottning Heralda av Mark. Äktenskapet blev dock olyckligt och de fick inga gemensamma barn. De medförde ju emellertid varsin son från sina tidigare äktenskap och grälade mycket om vem av dem som skulle ärva tronen.
   ’Min son är den mest kloktänkte, sa kungen. Såsom ett skepp behöver en kapten behöver Cindarell en klok konung för att styra landet.’
   ’Vad är väl en kapten utan en besättning?’, genmälde drottningen. ’Min son är den mest godhjärtade. Cindarell behöver en godhjärtad konung för att ena landet.’
   Då de inte kunde enas beslöt de att anordna en tvekamp mellan sönerna på det att de själva skulle bevisa sin duglighet. Kungaparet kallade dem till sig och talade sålunda:
   ’Stor heder har ni rönt era föräldrar som prinsar men som kungar måste ni bringa hela Cindarell ära. Ni får därför ett månvarv på er att bege er ut i landet och visa er värdiga kungatronen. Må Cindar leda er på vägen!’
   De två prinsarna funderade länge och väl på hur de skulle göra. Cindarell var vid den här tiden ett fattigt land och de ansåg därför båda att rikedom skulle ge Cindarell mest ära."

   ”Borde de inte ha sökt efter mat och bördig jord i stället?” avbröt en yngling som uppenbarligen inte hört sagan tidigare. Han hyssjades dock snabbt ned och först när det åter var tyst återupptog Heldir sin berättelse precis där hon avbrutits.

   ”’I bergen i norr dväljs metallälskande dvärgar’, tänkte kungasonen. ’Om enkla dvärgar kan hitta simpla metaller som järn i bergen ska väl en kungason kunna hitta ädla metaller som guld.’
   ’I havet i öster går den gyllene solen upp’, tänkte drottningasonen. ’Om våra förfäder kunde hitta Cindarells stora rikedomar genom att följa solen ska väl deras efterträdare kunna hitta mindre rikedomar som guld.’
   Så begav sig de två sönerna åt varsitt håll. Kungasonen kom till de ödsliga bergen i norr och efter mycken sökning fann han guld. Drottningasonen kom till det som vi idag kallar den östra rikshalvan och som vid den här tiden var obebodd. Han grävde i jorden och slogs mot svartfolk men trots all sin möda fann han inget guld.”

   ”Det finns ju guld längst bort i öst”, utbrast samme yngling som tidigare. ”Kom han aldrig dit?” Den här gången trycktes han bryskt ned av sina två grannar, varpå Heldir berättade vidare.

   ”När månvarvet var till ända återvände de två prinsarna. Kungasonen trädde först fram.
   ’Tag i Cindarells namn emot min gåva, fader’, sade han och lät bära fram en sköld i massivt guld på vilken en miniatyr av det kungliga slottet byggts upp av sinnrikt utformade guldtackor. Hovmännen uppgav ett beundrande sorl och särskilt de av Hovas stam menade att kungasonen visat sin fader stor heder och landet stor ära.
   Blickarna riktades nu mot drottningasonen som i skam sänkte sitt huvud. Drottningen manade sin son att träda fram men han förmådde inte tala utan bara visa på sina tomma händer, nedsmutsade av jord och nedsölade av blod. Bland hovmännen uppstod nu hånfulla viskningar dem sinsemellan men den kloka drottningen äskade tystnad och klev fram till sin son.
   ’Se, make, vilken storslagen gåva min son bringat Cindarell. Han har med sina egna händer tagit i besittning ett stort stycke land och utökat Cindarells gränser. Vilken rikedom kan väl jämföras med den som jorden ger?’
   Nu uppgav hovmännen åter ett beundrande sorl och särskilt de av Marks stam menade att drottningasonen visat sin moder stor heder och landet stor ära. Kungen vredgades dock.
   ’Må han så bygga sig en egen tron i det landet för min tron ska min son ärva!’
   Drottningen tog då av sig sin krona, lämnade salen med sin son och begav sig av till den östra rikshalvan tillsammans med sina fränder. Det är tack vare henne som Mark och östra Cindarell har sin frihet."

6. Där sol och hav mötas

   ”Från havet är jag kommen och till havet går jag åter."

   Seren den stores legendariska sista ord innan han lämnade Cindarell

   Berättelsen hade nått sitt slut men i Ales tankar fortsatte den länge till. Såväl Heldirs som Ghalvas historier hade väckt någonting djupt inom honom, något som hade slumrat länge och som han först nu blev medveten om. Han upplevde det nu som om han återvände till platser han inte varit på sedan sin barndom och som om återseendet fick gamla och nya intryck att blandas tills han inte längre visste vad som tillhörde nuet och vad som tillhörde det förflutna. Kanske hade han hört dessa sagor en gång tidigare utan att förstå deras innebörd och kanske hade han därför låtit dem sjunka ned i glömska. Varför kom de då åter till honom just i denna stund? Var det ett tecken?
   Den första berättelsen hade handlat om hur Seren den store seglat ditåt sol och hav möttes, besegrat svartfolkens förkämpe i envig och grundat Cindarell. Den andra hade handlat om hur den förste konungens barnbarn utökat kungarikets gränser norrut och österut. Kunde det betyda att deras förfäder kommit västerifrån, att de seglat mot den uppåtgående solen och sedan färdats längs kusten tills de nått den plats där den kungliga huvudstaden nu stod? I så fall kanske de förlorade stammarna ännu dväljdes någonstans bortom haven i väster.
   Han skakade på huvudet. Det var ju bara sagor och legender. Som barn hade han låtit sig tjusas av dem och svepas bort till deras drömvärld av heroiska hjältedåd. Nog visste han väl bättre nu? Eldsprutande drakar, prinsessor i nöd och krigare som ensamma kunde besegra hela arméer – vad annat var väl det än fria fantasiers villor? Ändå gav tankarna honom ingen ro.
   Kvällen var sen och festen led mot sitt slut. Mot den kommande nattens djupa mörker och bitande kyla förmådde varken gamman eller gemytlighet och folk började söka sig till hemmens varma härd. Minn väckte honom försiktigt ur hans tankar.
   ”Marja har erbjudit oss tak över huvudet för natten”, sade hon. ”Det vore skönt att sova inomhus i natt.”
   Ale nickade bara till svar. Minn tycktes inte ha noterat hans grubblerier och han ville inte tynga henne med dem. Kanske skulle allt te sig klarare i morgon bitti?
   Marjas hem var verkligen inte mycket mer än ett tak och fyra väggar och Ale fick än en gång tillfälle att förvånas över hur generösa byborna var med det lilla de hade. Ändå blev natten mycket god och inte ens drömmarna förmådde störa hans sömn.
   Följande dag tackade de Marja och hennes make för gästfriheten och tog ett varmt farväl av dem. Det milda vädret höll lyckligtvis i sig några dagar till och till slut kom den morgon då Serenas murar åter framträdde vid horisonten. De satte sig ned vid strandkanten och tömde sina ränslar på det sista av färdkosten inför den avslutande biten.
   Solen gick sakta upp och Ale betraktade den drömmande. Han kunde inte låta bli att fundera på om Seren den store också en gång hade betraktat hur solen stigit upp ur havet och tagit sikte mot den i hopp om att nå sitt hägrande mål. I hans följe hade hela Cindarells folk funnits och deras väl och ve hade berott av honom allena. Vid Ales sida fanns bara Minn men det räckte mer än väl. Henne ville han inte byta ens mot hela kungariket så vad brydde väl han sig om sagor?
   De snörde på sig isläggen och beredde sig för avfärd då något fångade Ales uppmärksamhet.
   ”Vad är det?” frågade Minn.
   ”Jag tyckte att jag såg något glida undan i snön”, sade Ale. ”Det såg nästan ut som en orm.”
   ”En orm?” undrade Minn och kunde inte låta bli att skratta. ”Mitt i vintern?”
   ”Ja, jag måste ha sett fel. Vi ger oss av nu, det ska bli skönt att komma hem.”
   Han kunde dock inte låta bli att kasta ännu en blick bakom sig. Den här gången såg han ingenting men ändå kände han rysningar löpa längs ryggraden och de berodde inte på vinterkylan.

   En tid senare ägde ett nytt möte rum i Serenas katedral. Där var samma ansikten som tidigare men ändå var det någonting som var annorlunda. Till en början kunde Ale inte sätta fingret på det. Han och Minn höll sig försynt i bakgrunden och hade god uppsikt över de närvarande. Till höger igenkände han bland andra greve Gyls av Fornmark i en grupp markska adelsmän medan han till vänster såg såväl baron Ragnvald som rikshovmästaren Ghandor, hövitsmannen Ranulf och handelsfursten Choran. Även Bahran sjöfararen fanns bland dem. Han hade efter sin insats i sjöslaget utanför Serena upphöjts till amiral och därmed förvärvat en plats bland rikets främste, låt vara att han ännu såg obekväm ut i sin nya ställning. Med ens slog det Ale vad som var annorlunda.
   På den vänstra sidan hade Hovas främste samlat sig medan de till höger hörde till Mark. Vid det föregående mötet hade de blandat sig med varandra, som för att läka de sår som markhertigarna Haralds och Harolds förräderi rivit upp, men nu hade åter en osynlig skiljelinje dragits upp mellan de två stammarna. Vad berodde detta på? Svaret fick han nästan omgående.
   Allfader Cindahrind hade inte mer än förklarat mötet för öppnat förrän en av adelsmännen från Mark upphov sin stämma.
   ”Vi vet alla att Mark var först i Cindarell. Seren den stores krigiska bragder talar för sig själva, de kan bara ha utförts av en man med Marks blod i ådrorna. Följaktligen måste våra förfäder ha seglat till Cindarell österifrån.”
   Inlägget bemöttes omgående av indignerade utrop från den vänstra sidan.
   ”Mark må behärska krig men Seren den store var också en fredens man. Det var i Hovland som han grundade Serena och det var i Hovland som han byggde Cindarell. Det är från väster vårt rike har styrts och det är från väster våra förfäder kom.”
   Marks män lät sig inte övertygas och Cindahrind fick lägga ned mycket möda på att lugna de upprörda stämningarna.
   ”Kan det inte vara så att Hova och Mark nådde Cindarell samtidigt och befolkade de olika landsändarna var för sig?” undrade Ghandor förbindligt i ett försök att medla mellan de olika uppfattningarna. ”De kan ha kommit söderifrån båda två.”
   Hans ord förmådde dock inte att övertyga något av lägren och Choran avfärdade idén med en huvudskakning.
   ”Många folk finns det bland kungarikena i söder men inga som tillhör Cindars folk”.
   I stället tog den glasögonprydde mannen till orda.
   ”Inom Serena lärdes akademi är vi av den uppfattningen att hela denna historia om en sju år lång flykt över haven icke skola tolkas bokstavligt. Logiken säger oss att våra förfäder måste ha kommit den enkla vägen och den enkla vägen går över land. Således måste vi stamma norrifrån och det är bortom Norra ödemarkerna som våra förfäder stammar.”
   ”Skulle vi härstamma från barbarer och nomader?” utbrast greve Gyls förorättat och även Ranulf talade emot den teorin.
   ”Våra fälttåg norröver fann blott svartfolk och vandrare, inga cindarier”, konstaterade han lakoniskt.
   Akademikern såg mycket förbluffad ut, som om han inte var van vid att motsägas. Hans stammande försök till genmäle fick inget gehör och han satte sig förnärmad ned igen. Varken Hovas eller Marks adelsmän hade emellertid givit upp sina anspråk och inom kort var diskussionen tillbaka där den hade börjat.
   ”Ska inte du säga något?” viskade plötsligt Minn.
   ”Jag?” undrade Ale. ”Vi har ju inte upptäckt någonting.”
   ”Har du redan glömt bort Ghalvas och Heldirs historier?” frågade hon förebrående.
   ”Men det var ju bara sagor.”
   ”Sagor? Så lät det inte då. Du var ju alldeles uppslukad av dem.”
   ”Det… det var annorlunda”, svarade Ale. ”Bakgrunden, stämningen, du och jag… jag lät mig ryckas med helt enkelt. Det var bara sagor trots allt. Bara sagor.”
   Minn fnös.
   ”Varför behövs det alltid en kvinna för att en man ska handla?” frågade hon spefullt och innan Ale hann hindra henne hade hon rest sig upp.
   ”Ale har någonting att säga”, kungjorde hon med en klar och tydlig stämma som lyckades överrösta larmet i katedralen.
   Alla blickar vändes mot dem.
   ”Den pojkvaskern?” anmärkte någon föraktfullt. ”Vem är väl han att tala om dylika ting?”
   ”Den pojkvaskern har uträttat större dåd än de flesta av er”, röt greve Gyls. ”Låt honom träda fram och tala.”
   Ale försökte stammande få fram en invändning men Minn drog upp honom från bänken.
   ”Jag hjälper dig”, viskade hon. ”Kom ihåg ditt tal i Brödernas stad. Du klarar det.”
   Det fanns ingen återvändo och med bultande hjärta reste han sig upp. Visst hade han talat inför högt uppsatta personer förr men detta var ju Cindarells främste, män och kvinnor vars höjder han aldrig skulle kunna nå upp till. På något sätt lyckades han ändå uppbåda mod. Kanske var det löftet om Minns magiska krafter, kanske var det helt enkelt hennes tro på hans förmåga för efter en stunds tvekan kom verkligen orden till honom.
   ”Det är sant att jag inte är en av er. Jag kommer heller aldrig att kunna bli en av er. Var och en av er tillhör anrika familjer med rötter i vårt fäderneslands gryning. I er lever stora förfäder vidare och genom er ekar deras dåd från förr in i vår tid. Cindar skapade Cindarell men ni är det blod som flödar genom landet och ger det liv.”
   Ale såg att hans inledning hade lyckats fånga också de mest skeptiskas intresse. Han började därför vända sig till enskilda grupper och talade direkt till dem, så som han med framgång hade gjort i Brödernas stad.
   ”Greve Gyls, det var era förfäder som erövrade Fornmark och grundade det som kom att bli min hemstad Gylde. Det är ni som idag upprätthåller era förfäders dåd och försvarar min hemstad och min hembygd mot yttre faror. Det är inte bara jag utan också folk före mig och folk efter mig som har er att tacka för våra liv. Detsamma gäller över hela Cindarell – i Hovland, Nyhov, Västmark och Östmark lever människor som har det adliga ståndet att tacka för våra liv.”
   Ale tyckte sig kunna skymta en tår i gamle baron Ragnvalds öga och uppmuntrad därav fortsatte han.
   ”Allfader Cindahrind, jag hade äran att lära känna er på den tiden ni ännu var abbot under namnet Cihrind och jag blott en föga läraktig novis. Vet att ni ändå planterade ett frö inom mig som när jag till slut mognade blommade upp och uppenbarade Cindars visdom för mig. Det är ni och alla präster i Cindarells kyrkor som fyller våra liv med innehåll och mening.”
   Cindahrind lade huvudet på sned och log milt, lika mycket av tacksamhet över hans ord som för att uppmuntra honom att fortsätta.
   ”Bäste Choran, mina färder genom Cindarell kan inte jämföras med era färder över haven. Likväl har de fått mig att inse att hur rikt vårt fädernesland än är så finns det alltid ting vi inte själva förmår. Det är genom era modiga handelsfärder som Cindarell utbytt varor och kunskaper med främmande länder och blivit ännu rikare.”
   Handelsfursten nickade instämmande, även om en handrörelse mot penningpungen i hans bälte avslöjade att det inte bara var mod som fört honom över haven.
   ”Av Minn har jag lärt mig mycket men hennes förmåga att genom böcker och studier förvärva kunskaper har jag aldrig lyckats tillägna mig. Så mycket har jag dock förstått som att våra bibliotek och akademier har samlat våra förfäders kunskaper till gagn för både oss och våra efterlevande.”
   Akademikern log ett brett leende medan Minn bara rodnande tittade ned i golvet. Han kunde inte låta bli att småle åt att han fick en liten hämnd för att hon tvingat honom att tala.
   ”Vinterns dagar är för korta för att jag ska hinna ära alla som äras bör. Dock vill jag inte att avstå från att lyfta fram också böndernas, jägarnas och fiskarnas trägna arbete som förser oss alla med livets nödtorft. Så sent som för några dagar sedan fick jag bevittna deras givmildhet och ta del av deras gästfrihet, något som tjänar som ett gott exempel i denna svåra tid.”
   Flera bondeledare utstötte belåtna utrop och spefulla gliringar medan det från andra håll hördes missnöjda grymtningar mot vad som uppfattades som kritik. Ale insåg att han kanske gått lite för långt och bytte hastigt ämne.
   ”Ett har jag emellertid upptäckt som vi alla har gemensamt, hög som låg och oberoende av ursprung.”
   Gliringarna och grymtningarna ersattes av nyfikenhetens tystnad och Ale fortsatte.
   ”Alla bär vi inom oss minnen från vårt gemensamma förflutna. Från födseln finns de hos oss, dolda djupt i vårt inre, och i våra drömmar träder de fram. Hos barn är de ännu levande men ju äldre vi blir och ju mer vi lär oss, desto mer bleknar våra gamla minnen bort, likt just drömmar.”
   En och annan misstrogen blick mötte nu Ale men han tillät sig inte att tappa modet.
   ”Liksom ni sökte jag i när och fjärran efter järtecken, tecken som skulle visa oss vägen bort från dessa onda tider och tillbaka till vårt ursprung. Vägen fanns dock inte bortom oss utan inom oss. Berättade inte allfadern att vår tidiga historia inte finns nedtecknad? Ändå minns vi alla Cinda flykt, som om vi själva var med om den. Hur kan en legend från vårt dimmiga förflutna finnas hos oss alla om det inte i själva verket är ett minne från det förflutna? Skulle då inte andra minnen kunna visa oss vägen till vårt urhem, till Cinda?”
   Nu hade även de mest misstrogna återfått intresset igen och Ale vågade därmed knyta an till de historier som de gamla gummorna i Sjuhärad berättat.
   ”Allfadern sa åt oss att söka på oanade platser och ge akt på oväntade platser. Så var det också inte hos stora män eller kvinnor utan hos det enkla folket som jag fann vägen. I barns lekar, barn vars unga drömmar ännu inte skingrats av livets hårda verklighet, och i åldringars sagor, åldringar som när livets minnen flyr åter erinrar sig sin barndoms drömmar. Det är tack vare deras berättelser som jag nu vet hur och varifrån vårt rike befolkades och det är deras berättelser jag nu ämnar återge för er. Allfadern sa också åt oss att följa våra hjärtan så om några av er ännu tvivlar så lyssna i stället med era hjärtan. Då kommer sanningen att uppenbaras också för er.”
   Ale återberättade så de historier som gumman Ghalva vid Hviskas strand och gumman Heldir vid Mariskas strand förtalt dem så ordagrant som han förmådde, utan att vare sig lägga till eller ta bort något. En och annan i församlingen skruvade tvivlande på sig under framförandet men alla lyssnade till vad han hade att berätta och ingen avbröt honom.
   ”Seren den store färdades sålunda med den uppåtgående solen framför sig när han fann Cindarell. Vi måste alltså färdas mot solnedgången och söka bortom haven i väster.”
   Ales långa tal var över och han lät nu tystnaden tala medan hans åhörare begrundade hans ord.
   ”Hova befolkades alltså först”, kunde en av de hovländska adelsmännen inte låta bli att inflika.
   ”Må så vara, men det var med Marks hjälp och vårt eget land befolkade vi på egen hand”, replikerade en av Marks ädlingar.
   ”Om de inte har någonting vettigt att säga så var hellre tysta!” röt greve Gyls. ”Dryfta hellre hur detta järtecken ska tolkas.”
   Tystnaden fick greven men diskussionen uteblev och de flesta såg bara ned i golvet.
   ”Har ni då ingenting att säga?” bröt till slut rikshovmästare Ghandor in med sin gälla stämma. ”Vad finns bortom haven i väster?”
   ”Världens ände”, hördes en mumlande röst.
   ”Ingen seglar ditåt och ingen kommer därifrån”, fyllde en annan i.
   ”Vem kan väl tro på att vårt hopp finns där ute?” undrade en tredje.
   Tvivel började nu göra sig gällande hos flera av de församlade och Ales mod sjönk. Men plötsligt så överröstades de alla av en skarp och genomträngande röst.
   ”Jag tror!”
   Allas blickar vändes varifrån rösten kommit och de föll på Bahran sjöfararen.
   ”Jag har seglat i västerled och räds inte Västerhavet. Jag tror att det finns land bortom det. Om Ale vill söka det så är jag beredd att segla honom dit.”
   Amiralens modiga ord möttes av ett förvånat sorl men det hade knappt börjat förrän ännu en person reste sig upp. Den här gången var det hövitsmannen Ranulf.
   ”Jag har personligen bevittnat den unge mannens mod. Likväl är han icke äldre än vad Seren den store var när han erövrade Cindarell. Om han far så är jag beredd att fara vid hans sida.”
   Nu reste sig också handelsfursten Choran.
   ”Tro och mod förslår inte långt på en så lång och farofylld färd över haven. Mina skepp har färdats långväga och jag är beredd att ställa dem till ert förfogande. Utan krav på avkastning.” De sista orden uttalades tystare och något motvilligt.
   ”Tro, mod och offer”, utbrast Cindahrind hänfört. ”Detta är i sanning Cindars uppenbarelse, detta är den väg vi ska gå.”
   Nu bröt även greve Gyls in i diskussionen.
   ”Om vår näste konung finns bortom haven må Hova och Mark icke blott sitta här och vänta på Hans Majestät. Våra ätters främste måste själva bege sig över haven och betyga konungen vår aktning. Vi föreslår att vi far i egenskap av Marks främste samt att baronen av Nyhov ledsagar oss i egenskap av Hovas främste.”
   Ragnvald ryckte förvånat till då greven nämnde hans titel. Han såg inte övermåttan förtjust ut över den ära som han bevisats. Emellertid hann han inte protestera ty entusiasmen grep snabbt fler som högljutt gav sitt bifall till färden. Snart verkade det som om inte Cindarells hela flotta skulle vara tillräcklig för att alla de som ville skulle kunna följa med. Till slut fick rikshovmästaren gripa in och återställa ordningen.
   ”Goda medborgare”, sade han. ”Ingen blir lyckligare än jag av att åter få en konung på vår tron. Emellertid hotas vårt rike ännu av många faror och vi kan inte brandskatta det på våra främsta stridanden.”
   Greve Gyls grymtade men nickade instämmande medan baron Ragnvald närmast såg lättad ut. Efter ytterligare diskussioner fastställdes det att tre skepp skulle iordningsställas, ett under Bahrans befäl och de andra två under befäl av kaptener från Hova respektive Mark. Cindahrind, Ale och Minn skulle medfölja medan såväl hövitsman Ranulf som rikets ädlingar skulle stanna kvar i Cindarell. Besättningarna skulle utgöras av frivilliga där unga blandades med erfarna. Den farliga resan till trots så visade det sig senare bli lätt att bemanna skeppen.
   Ale hade emellertid, utmattad som han var av sitt tal, lämnat den diskussionen till de andra och återvänt till sin plats bredvid Minn.
   ”Tack för all hjälp”, sade han kort men med en röst full av tillgivenhet.
   ”Tacka dig själv”, svarade Minn och log hemlighetsfullt. ”Jag gjorde ingenting, du skötte dig utmärkt på egen hand.”

7. Farväl

   ”Inget djup är större än det som ryms i en flaska."

   Gammalt sjömansordspråk

   Ryktet om den förestående expeditionen spred sig över Cindarell med eldens fart. På såväl städers torg som i enskilda bondstugor talades det snart inte om annat än färden till deras okända ursprung, den mytomspunna ön Cinda. Alla i Cindarell, rik som fattig och gammal som ung, lät sig gripas av hoppet om att rikets frälsare skulle återfinnas bland de förlorade stammarna. Man såg framför sig hur en återfödd Seren den store än en gång skulle komma till Cindarell, skingra det mörker som låg så tungt över landet och bringa fred och välfärd till sitt folk.
   För Ale och Minn blev detta en omvälvande tid. I väntan på att skeppen skulle iordningsställas färdades de tillsammans med allfader Cindahrind land och rike runt, ty det var många som var nyfikna på dem och ville betyga dem sin vördnad inför deras hjältemodiga avresa. Adelsmän över hela Cindarell välkomnade dem till sina borgar och allt gammalt groll som varit mellan Hova och Mark var som bortglömt. Nu var de alla Cindars barn som gemensamt sökte efter sina förlorade bröder och systrar.
   De nöjde sig emellertid inte med att besöka de höga herrarna och damerna. Vart än de färdades så vinnlade de sig om att också besöka det enklare folket i deras byar, ta del av deras gästfrihet och lyssna till deras berättelser. Minn lyckades också förmå adelsmännen att öppna sina förråd och dela med sig av sitt överflöd till sina undersåtar, något som fick många bönder att dra sig till minnes den framlidna drottning Alateas godhet. Inte heller hon hade under svåra år tvekat att beblanda sig med sitt folk, dela deras mödor och göra vad som stod i hennes makt för att lätta deras bördor.
   Cindahrind hade visserligen mer än en gång uttryckt sin förvåning över Minns märkliga övertalningsförmåga men bara fått ett leende till svar och låtit saken bero. Desto mer intresserad hade han varit av de folksagor de fick ta del av. Ehuru hans ögon inte längre var så starka så var det inget fel på hans öron och han försatte ingen möda på att nedteckna vartenda ord de hörde.
   Till slut närmade sig i alla fall dagen för deras avresa. Chorans tre fartyg väntade nu på dem i sin hamn och flera dagars mildväder hade ingett hopp om att kunna bryta genom isen. I spetsen för en stor delegation bröt de därför upp från huvudstaden Serena och begav sig av mot den sydliga hamnstaden Söderport. Vägarna kantades av jublande massor som hoppades på att få en sista glimt av de modiga havsfararna innan de lämnade Cindarell. Bland de glada ansiktena fanns det dock också många vemodiga, ansikten som inte sade på återseende utan som sade farväl för gott. Seren den store hade aldrig återvänt och säkert fanns där en och annan som inte trodde att de skulle återvända heller.
   Väl framme vid Söderport togs de emot av handelsfursten Choran.
   ”Välkomna”, hälsade han dem. ”Östanvinden är förlig och skeppen rycker otåligt i ankarkättingarna.”
   ”Hur ligger isen?” undrade Bahran.
   ”Alltjämt fast men besättningen har arbetat hårt med hackor och eldar och skapat en smal ränna ut till öppet hav.”
   ”Och skroven står emot isen?”
   Handelsfursten såg närmast förolämpad ut.
   ”De är konstruerade av Cindarells finaste och dyraste virke. Det finns ingenting i havet som de inte klarar av att möta.”
   Bahran tycktes inte dela hans övertygelse men nickade ändå bifallande.
   ”Nåväl, låt oss gå ombord då.”
   Choran förde dem till hamnen där en nyfiken folkmassa redan hade samlats. Det rådde ingen tvekan om vilka som var deras skepp, bland alla som låg för ankar där var det bara tre som hade fanor hissade, längst ut på en pir. Såväl Hovas som Marks vapen vajade i den förliga vinden och tycktes lika entusiastiska som folkmassan.
   ”Det här är mina största skepp”, sade han stolt och pekade med hela handen på två rundskrovade tremastade galärer. ”De är större inuti än utanpå och det finns inga varor värda att handla med som jag inte låtit frakta i deras rymliga lastrum. Deras tjocka skrov gör dem praktiskt taget osänkbara.”
   Minn tyckte mest att de liknade stora träbaljor jämfört med alvernas mer långsmala fartyg men sade ingenting.
   ”Chorana och Gulda var deras tidigare namn”, fortsatte handelsfursten, ”men för att ära deras kommande resa har jag döpt om dem till Hviska och Mariska.”
   Därefter vände han sig mot det tredje skeppet.
   ”Det här däremot bär samma namn som det alltid gjort och ingenting kan förmå mig att byta ut det. Det är nämligen mitt allra första fartyg och även om varje planka bytts ut sedan jungfrufärden så är hennes hjärta ännu kvar. Alatea blir ert flaggskepp under färden.”
   Både Ale och Minn betraktade klentroget det lilla tremastade skeppet. Skrovet var långsmalt, kanske inte mer än tjugo eller trettio steg mellan för och akter, och låg inte särskilt djupt i vattnet. Akterskansen var betydligt mindre än på systerfartygen medan förskans saknades helt. Skulle hon kunna stå emot havets raseri?”
   ”Låt er inte luras av hennes beskedliga yttre”, fortsatte Choran. ”Hon är lättmanövrerad och kan kryssa sig genom vilken storm som helst. Den hamn är inte värd att besöka som hon inte har seglat till.”
   Ale och Minn var fortsatt tveksamma men den här gången lät sig Bahran övertygas.
   ”Hon har goda sjöegenskaper”, berömde han. ”Jag kommer att ta väl hand om henne.”
   Kaptenens sista ord tystade den pratglade handelsfursten och en skugga av sorgmod passerade över hans ansikte.
   ”Ja tack”, sade han dämpat. ”Ta väl hand om henne.”
   De klev ombord och välkomnades av besättningen, en blandning av gamla sjöbussar och unga entusiaster som utlovat. Minn noterade emellertid att de alla bar vapen och gav Bahran en frågande blick.
   ”Ingen vet vad som väntar bortom haven”, förklarade han. ”Eller i dem”, tillade han lakoniskt.
   Resten av dagen ägnade han åt att syna de tre fartygen och bekanta sig med dess besättningar. Ingen detalj lämnades åt slumpen och varje rep och talja granskades av hans noggranna och kritiska blick. Kvällen var långt framliden när han äntligen förklarade sig nöjd och gav matroserna ledigt. Medan de begav sig i land för att ägna sig åt Söderports nöjen före morgondagens avresa blev han kvar ombord tillsammans med Ale, Minn och Cindahrind.
   ”Ska inte ni i land?” frågade han medan han fyllde sin mugg med brännvin. ”Vem vet när vi får se det nästa gång?”
   ”Cindar kommer att visa oss land”, sade Cindahrind samtidigt som han avböjde kaptenens flaska å både sina och Ales och Minns vägnar.
   ”Måhända”, mumlade Bahran och förde muggen till munnen, ”men om Cindar inte ens finns i Cindarell, hur ska vi då kunna finna honom utanför Cindarell?”
   ”Cindar kommer till dem som söker honom”, utbrast Cindahrind förnärmat. ”Hans högre syfte må vara oss fördolt men vägen till honom ligger öppen för dem som har viljan och förmågan att se den.”
   Bahran svarade inte utan tömde muggen i ett drag så Minn skyndade sig att byta ämne.
   ”Du vet mer om Västerhavet än någon annan”, sade hon. ”Du vet mer om Västerhavet än någon annan”, sade hon. ”Du har färdats i västerled och kommit åter. Vad väntar oss bortom havet, Bahran? Varför färdas ingen dit?”
   Bahran begrundade länge hennes fråga innan han svarade.
   ”Ja”, svarade han slutligen långsamt och närmast motvilligt. ”Det är sant att sjömän inte färdas i västerled. Havet är stort men ingenstans är det större eller djupare än där. På andra hav siktar man förr eller senare land men västerut ser man bara vatten och åter vatten. Inga kuster vid horisonten, ingen drivved eller andra spår av land bland vågorna och knappt ens något liv i djupen. Bara vatten och åter vatten.”
   Kaptenen fyllde muggen på nytt och svepte den omgående.
   ”Tro nu inte att sjömän fruktar havet”, sade han. ”När vi bosatte oss i Cindarell vände vi till en början blicken mot land. Kanske var det naturligt efter den långa flykten till havs. Emellertid dröjde det inte längre förrän vi åter började blicka bortom haven, först vårt eget innanhav och sedan haven i söder och öster. Varken avstånd eller stormar höll oss tillbaka när vi erövrade vattnet åter och upptäckte att det fanns andra länder än Cindarell. Men någonting har hållit oss borta från Västerhavet, inte bara oss sjömän utan också bönderna och fiskarna. Det är ingen tillfällighet att inga byar eller städer vuxit upp längs vår västra kust. Kanske är det avlägsna minnen av flykten över havet som gör att vi inte vill blicka tillbaka åt det hållet? Kanske vet vi alla innerst inne att det är där som vårt urhem ligger?”
   Muggen fylldes en tredje gång men den här gången nöjde sig Bahran med att stirra på dess innehåll. Ingen vågade avbryta honom utan de väntade tysta på att han skulle återuppta sin berättelse.
   ”Likväl gjorde jag en gång den resan. Med er bror, bäste allfader, den framlidne köpmannen Krang. Han var övertygad om att det måste finnas land också åt väster. Kanske hade han snappat upp dvärghistorier om människor västerifrån, kanske ville han bara finna handelsrutter där ingen annan handlade. Det var med honom jag gjorde resan. Havet gick hårt åt oss och många blev kvar där för evigt.”
   ”Såg ni någonting?” viskade Ale.
   Bahran tog sig en klunk och tittade tomt framför sig.
   ”Vi såg… en rök eller dimma. Men inte den grå dimma man ser över fjärran land. Nej, den här dimman var alldeles vit. Och den täckte nästan hela horisonten. Synen ingav oss fruktan. Det viskades om världens ände. Ett gap där havet skummande kastade sig ut i tomma intet. Sjömännen ville vända om. Krang ville också vända om. Men jag… jag ville fortsätta. En märklig känsla grep mig. Det var som om havet kallade på mig. Som om havet ville ge åter vad jag gett bort. Som om jag kunde gottgöra… men jag… jag lät mig övertalas att vända om. Vi vände om utan att någonsin titta bakåt igen.”
   ”Gottgöra vad?” undrade Minn medan Bahran långsamt tömde muggen och därefter fixerade henne med suddig blick.
   ”Är det inte ironiskt”, fnissade han plötsligt till och sträckte sig fumligt efter flaskan igen, ”att vårt skepp, det skepp som ska frälsa Cindarell, heter Alatea?”
   Minn kunde inte se det ironiska i det men hann inte fråga närmare ty Cindahrind hade hastigt rest sig och hjälpte nu Bahran på fötter.
   ”Jag tror att det är bäst att du går till vila nu, min son”, sade han milt. ”Alatea behöver din stadiga hand i morgon.”
   ”Ja, det behövde hon”, mumlade kaptenen. ”Det behövde hon verkligen.”
   Cindahrind stödde honom till sin hytt medan Ale och Minn blev sittande kvar.
   ”Vad handlade det där om?” frågade Ale henne men Minn hade försjunkit i tankar och svarade inte.

   En ny dag grydde och med den var gårdagens hågkomster som försvunna. Bahran var sitt forna jag igen och gick med liv och lust in för att ombesörja skeppens sista förberedelser inför den stundande avfärden. Inte heller Ale, Minn eller Cindahrind tog upp gårdagen till diskussion och snart var det som om den gångna kvällens diskussion aldrig hade ägt rum.
   På kajen hade en än större folkmassa samlats och det låg en tät spänning i luften. Unga män och kvinnor hade tagit med sig sina barn och lyfte upp dem så att de skulle komma åt att se när skeppen kastade loss. Till och med gamla och sjuka hade trotsat vinterkylan för att bevittna det historiska ögonblick som nu skulle äga rum. Att det verkligen var ett historiskt ögonblick tycktes ingen av dem betvivla. För de äldre var detta något som ingen före dem hade upplevt i Cindarell medan de yngre betraktade skådespelet i förvissning om att ingen efter dem skulle få se något liknande. Detta tog också greve Gyls fasta på i sitt avskedstal.
   ”Cindarells folk är för evigt Seren den store tacksamt och hans minne kommer att leva till den siste av oss dör. Men inte ens vår store konung mäktade föra fler än två av Cindars stammar till vårt förlovade land. Ni far nu för att föra de återstående fem till oss och uppfylla den plikt som ålegat oss sedan Cinda flykt, att åter samla Cindars folk i Cindars land under Cindars utvalde konung. Den väg ni nu beträder är större och ärorikare än någon annan väg. Den ära som väntar er har ingen före er vederfarits och kommer heller ingen efter er att vederfaras. Far i ära, färdas i ära och återkom i ära!”
   Med de orden överräckte greven till allfader Cindahrind det skrin i vilket frändernas ring förvarades. Talet följdes av jubel från folkmassan och när förtöjningarna lossades så trängde sig både män och kvinnor fram mot kajkanten för att en sista gång få röra vid hjältarnas fartyg. Trängseln blev så stor att det var fara för att människor skulle ramla ned i vattnet och stadsvakten fann sig nödsakad att försöka mota tillbaka massorna. Det vällovliga syftet gjorde dock bara saken värre och när folk pressades från två håll så började paniken sprida sig bland leden. Kvävda skrik hördes inifrån folkmassan när svagare trampades ned av starkare och de som kunde tog desperat sin tillflykt till de få upphöjda platser som stod att finna på kajen.
   En sådan plats var en Cindarstaty längst ut på piren. Cindar stod vänd mot havet och hade sina armar utbredda i en välkomnande famn som symboliserade det sund som bar hans namn. Den vänstra armen pekade mot det trygga innanhavet medan den högra pekade mot de okända haven utanför. Men vilken styrka än Cindar må äga så omfattade den inte hans avbilder och under de panikslagna människornas tyngd började den svaja oroväckande. Den illavarslande synen fick med ens folkets vilda panik att utbytas mot stel fruktan och alla drog sig förskräckta undan statyn. Det var dock för sent.
   Med ett ljud som lät som ett stönande föll statyn omkull och ned i havet där den snabbt uppslukades av det mörka vattnet. Cindahrinds oseende ögon besparades den fruktansvärda synen men Minn uppfattade ändå hur den fromme allfadern stelnade till och all färg lämnade hans ansikte. Slagna av tystnad betraktade åskådarna förödelsen. Intet omen kunde vara värre än detta. Den som först återfick fattningen var greve Gyls och med kraftfull stämma tog han åter till orda.
   ”Se hur Cindar själv ledsagar våra hjältar på deras ärorika färd!” utbrast han. ”Med Cindars välsignelse kommer färden att krönas med framgång. Låt oss ge dem också människornas välsignelse och hurra för deras välgång!”
   Några tvekade ännu men andra, särskilt de som inte uppfattat hela händelseförloppet, stämde med glädje in i grevens hyllningar. Snart hade hela folkmassan gripits av entusiasmen och under rungande hurrarop kunde så Hviska, Mariska och Alatea glida ut ur Söderports hamn och bort mot det okända Västerhavet.

8. Okända vatten

   ”Lika högt som solen står på himlen på dagen, lika djupt sjunker den under vattnet på natten.”

   Gammalt sjömansordspråk

   Vinden grep tag i seglen och förde raskt med sig skeppen bort från kusten, ut på det öppna havet. Bakom dem blev Söderport allt mindre och mindre medan havet framför dem blev allt större och större. Inom kort skulle Cindarells kust försvinna bortom horisonten och efter det skulle de vara ensamma ute på det stora okända vattnet.
   Ale trotsade den bitande vinden för att kunna stå i aktern och han kastade långa blickar bakåt. Aldrig förr hade han sett en sådan syn. Det var inte bara hans hemland som försvann i fjärran, det var också det enda land han lärt känna. Han hade aldrig förr lämnat eller ens känt något behov av att lämna Cindarell. Nu stod han maktlös och såg på hur det avlägsnade sig ur hans åsyn. Skulle han någonsin få återse sitt hemland?
   Han försökte gaska upp sig med tanken på att Seren den store, den folkhjälte vars spår de nu följde, måste ha sett samma syn en gång i tiden. Hur vacker måste inte den synen ha varit och vilken glädje måste den inte ha ingett honom och hans fränder? Men Seren den store hade varit på väg till Cindarell, för honom hade en lång resa äntligen tagit slut. För Ale hade resan bara börjat.
   ”Längtar du redan hem?” hördes en röst bredvid honom. Det var Minn som tätt insvept i en pälskappa klivit upp bredvid honom.
   ”Det är fortfarande det enda hem jag känner”, svarade Ale utan att vända blicken från den borttynande kustremsan. ”Saknar inte du det?”
   Minn funderade en stund.
   ”Cindarell kommer alltid att finnas i mitt hjärta”, svarade hon så. ”Det är där jag växte upp och det är därifrån jag har mina första minnen. Men…”
   ”Men vad då?”
   ”Det vet du. Det finns mer än det landet inom mig. Min far är inte därifrån. Min mor var det kanske men jag föddes bortom havet och kom inte dit förrän senare. Hur ska jag då någonsin kunna ha ett hem?”
   Det undgick inte Ale att Minn talade om Cindarell, deras land, som ett främmande land och han blev illa berörd av det.
   ”Men du är ju fortfarande densamma för mig. Varför kan då inte jag fortfarande vara detsamma för dig?”
   Minn gav honom en frågande blick.
   ”Så sa jag väl inte. Det är Cindarell jag tvekar om. Du kommer alltid att vara densamme för mig. Men var än i världen jag har mitt hem så kommer jag alltid att känna mig hemma där du är.”
   Hennes ord lugnade Ale något. Själv kunde han inte föreställa sig att leva någon annanstans än i Cindarell. Han ville inte skiljas från det land som han betraktade som sitt. Det var väl därför han hade svarat henne som han gjorde, eller hur? Visserligen måste han medge att han visste ännu mindre än Minn om sitt ursprung. Hon visste åtminstone om vem hennes far var medan såväl Ales far som mor förblivit okända. Men var inte det en känsla som han delade med alla cindarier? Var inte det en del av det cindariska arvet att ha ett okänt förflutet och att därför vända blicken framåt i stället?
   ”Är det därför du följer med?” frågade Minn, som om hon hade läst hans tankar. ”För att få veta mer om ditt och Cindarells ursprung?”
   ”Ja”, svarade Ale dröjande och i samma ögonblick konstaterade han att Cindarell försvann bortom horisonten. ”Jag vänder blicken framåt för att söka vårt förflutna. Jag söker vårt förflutna för att ge vårt folk en ny framtid. Ja, så måste det vara.”
   Äntligen förmådde han vända sig bort från det i fjärran försvunna landet. Under resten av resan med Alatea skulle han inte komma att vända blicken ditåt igen.
   ”Men varför följer du med då?”
   Minn gav honom ett varmt leende.
   ”Därför att både du och Cindarell finns i mitt hjärta”, svarade hon.

   De tre fartygen stävade fram över lugnt och stilla vatten och varken is eller vågor störde deras färd. På himlen avlöste solen och månen varandra men det väldiga havet förblev oföränderligt. Hav och åter hav så långt ögat kunde nå var deras enda sällskap och varken land eller andra skepp kunde skymtas vid horisonten.
   Ombord var stämningen god. De äldre lovordade de goda sjöförhållandena på det annars så fruktade Västerhavet medan de yngre gladdes åt det spännande äventyr som de alla var en del av. Ale hade emellertid svårt att se tjusningen med sjöresan. Till lands färdades man genom ett ständigt skiftande landskap och den plats man nådde i skymningen skiljde sig alltid från den plats man lämnat i gryningen. Till havs däremot var den ena dagen den andra lik och det kändes som om de inte kom någonvart.
   Inte kunde han glädjas åt sällskapet heller. Minn höll sig mestadels under däck där hon hjälpte den blinde Cindahrind att nedteckna de berättelser de åhört i Cindarell. Bahran hade heller inte tid med honom och närhelst Ale sökte upp kaptenen så föreföll denne upptagen av något. Vare sig det gällde att observera himlakroppar, studera fåglars och fiskars flykt eller inspektera tackel och tåg så upptog det all hans uppmärksamhet och han hade ingen tid över för Ale. Matroserna hade till en början visat honom visst intresse men snabbt tappat det då de insett att till och med de yngsta bland dem färdats vidare över haven än vad han hade gjort. Det var nästan så att Ale började önska sig dåligt väder för att något skulle hända under den enahanda resan.
   Men så en eftermiddag kom äntligen något som bröt tristessen. Det var utkiken på deras skepp som först upptäckte dem.
   ”Skepp föröver!” hördes hans gälla röst över deras huvuden.
   Flera i besättningen rusade fram till fören där Ale redan stod och bland dem befann sig också Bahran. Nu kunde Ale också se skeppen. Det var en grupp avlånga flermastade skepp som var så låga att de knappt höjde sig över det lugna havet. Ale hade inte sett något liknande i Cindarells hamnar.
   ”Vad är det för några?” passade han på att fråga Bahran.
   ”Titta noga, pojk”, svarade kaptenen, ”ty närmare än så här kommer du inte att få se dem. Det där är gråalvers skepp och sällan är det som de fångas av människors blickar. Jag har inte själv sett dem förr trots alla mina år till havs men min farfar påstod intill sin död att han sett dem. Ett gott tecken är det dock och det bådar gott för vår fortsatta resa. Det sägs att havet är som en moder för dem och där gråalver seglar är sjömän lika säkra som vid sina mödrars bröst.”
   ”Gråalver?” hördes plötsligt Minns röst bland dem. ”Åh, Bahran, kan vi inte segla dem till mötes?”
   ”Segla dem till mötes? Omöjligt, min unga dam, du om någon borde veta att alver beblandar sig med främlingar blott när de själva önskar det.”
   ”Men vi slogs ju tillsammans med deras fränder från Sagoöarna. Kan vi inte signalera till dem? Nog måste de väl veta vilka vi är?”
   ”Deras ögon må se längre än någon dödlig sjöman men det finns ingen signal som skulle få dem att vända sina segel hitåt. Nej, lyd mitt råd och tag denna syn till ditt hjärta för den kommer kanske aldrig igen.”
   Minn såg besviken ut men kunde inte göra mer än att kasta en längtande blick bort mot de fjärran alvskeppen. Bahrans ord hade emellertid givit Ale en idé.
   ”Det finns kanske ett sätt”, sade han. ”En signal som alverna känner igen och som skulle få dem att komma till oss.”
   Kaptenen betraktade honom tvivlande.
   ”Vad skulle det vara?” frågade han.
   Som svar drog Ale fram den fläta av Minns hår som han fått till skänks inför slaget utanför Tann.
   ”Det var det här håret som räddade alvkonungen Elendor och hans armé från undergång utanför Tann. Om gråalverna där ute hört berättas om den händelsen så måste de också känna igen den här hårflätan. Är deras ögon skarpa nog att urskilja flätan på det här avståndet?”
   Bahrans tvivel övergick i häpnad.
   ”Aldrig förr har väl någon signalerat med kvinnohår”, sade han och betraktade funderande himlen. ”Men ja”, fortsatte han, ”om historierna om gråalverna är riktiga så är alvernas ögon skarpa nog. De har dessutom solen bakom sig och kommer inte att bländas. Räck mig hårflätan så ska jag se vad jag kan göra.”
   Med flätan i handen svingade sig kaptenen så upp i en mast och klättrade vant upp till toppen snabbare än någon av de yngre matroserna förmådde. Där lät han vinden gripa tag i det silverblonda håret så att solen kom åt att spegla sig i det. I Ales ögon såg det faktiskt ut att lysa mer än den mest lysande fyr.
   Det var inte bara Ale som lät sig betagas av den ovanliga signalen. De avlägsna skeppen, som hade varit på väg bort, ändrade plötsligt riktning och med fulla segel plöjde de genom vattenytan åt deras håll. Det var en syn sällan skådad av havets män. Runt omkring de cindariska skeppen var vattnet i rörelse och till och med de lugnaste vågorna lekte med de tunga skroven som vore de fjäderlätta. Men där de alviska skeppen stävade fram var vattnet lika fogligt som grässtråna på en sommaräng och deras ankomst gjorde ett majestätiskt intryck på de storögda besättningarna.
   Själva skeppen var flatbottnade med låga relingar och saknade såväl för- som akterhus. I deras ställen tjänade uppspända dukar av något främmande material som skydd för väder och vind. På fartygsskroven kunde inga glipor skönjas och hade det inte varit för deras storlek hade de kunnat vara karvade ur ett enda trästycke. Av okänt slag var också det gyllenskimrande träet som föreföll helt opåverkat av det element det färdades genom. Konstruktionen kröntes av ett utsökt snidat ansikte i fören föreställandes ett kvinnoansikte med fiskliknande drag.
   Ett av skeppen gled upp jämsides med dem och vid dess reling stod en grupp män och kvinnor med händerna korsade på brösten till hälsning. Att de var alver gick inte att ta miste på. Deras långa hår glittrade snarare än skimrade och deras grå ögon var mattare än hos fränderna på land men ansiktsdragen var lika rena och blickarna lika stolt avmätta.
   ”Var hälsad, mayëlwa”, sade den främste av dem. ”Mitt namn är Vanadir, vattnets följeslagare. Oväntat var det att finna dig så långt från ditt land. Vilka vågor har fört dig hit? Jag hoppas att allt är väl med vår konung och drottning?”
   ”O ja”, skyndade sig Minn att försäkra honom. ”Allt är väl med dem. Men vår egen väg är för lång för att berätta om mellan två skepp. Säg mig, vill ni inte komma över till vårt skepp?”
   Gråalven kastade en tvivlande blick på Bahran men denne nickade instämmande.
   ”Ni är välkomna till mitt skepp”, sade han och vände sig till sin styrman. ”Låt lägga ut en landgång till dem.”
   Trots kaptenens välkomnande ord så tycktes inte tvivlet lämna Vanadir men efter att ha kastat en blick på Minn så beträdde han i alla fall landgången och klev på osäkra ben över till deras skepp. Väl över stödde han sig mot relingen och tog inte ett steg på däcket utan att först känna efter om det skulle hålla för honom. Ändå krängde skeppet betydligt mindre sedan han kommit ombord och dess annars så knarrande skeppsplankor förblev tysta under hans fötter.
   Det slog Ale att Vanadir betraktade deras träkonstruktion med samma skeptiska blick som dvärgen Orim hade sett på huvudstaden Serenas stenbyggnader. Inte ens Cindarells främsta fartyg, handelsfursten Chorans ögonsten Alatea, var alltså gott nog för denne alv. Var alverna verkligen mer förfarna i skeppbyggandets och seglandets konst än Cindars folk, det folk som betvingat de vida vattnen och upptäckt Cindarell och som mer än något annat folk hade havet i blodet?
   Om Bahran hyste liknande tankar så visade han det i alla fall inte utan bjöd artigt in Vanadir till sin hytt. Där fick gråalven höra hela historien bakom deras resa och han åhörde den med skiftande sinnesstämning. Bahrans kärlek till havet vann honom respekt hos denne vattnets följeslagare och Vanadir gladdes också åt deras gemensamma seger över hertiginnans flotta. Däremot blev han märkbart vemodig när han fick höra om syftet med deras resa och han kunde heller inget berätta om vad som väntade dem längre västerut.
   ”Vi färdas med vinden och vattnet, inte mot dem”, sade han. ”Men varken vind eller vatten för oss mycket längre västerut än detta. Helt visst finns där inget gott, varför skulle naturen annars hålla oss därifrån?”
   ”Våra förfäder lämnade heller inte Cinda utan anledning”, sade Cindahrind. ”Likväl måste vi finna våra fränder och föra dem till vårt förlovade land.”
   Gråalven nickade tankfullt.
   ”Jag anade det. Det som måste ske, det måste ske, även om naturens avsikt med detta är mig fördold. För Elendors och Anoëls skull ska vi ledsaga er så långt vi kan men därefter ligger ödet i era egna händer.”
   ”I Cindars händer”, förmanade allfadern honom.
   Vanadir gav honom en lång och klentrogen blick.
   ”Om Cindar vet jag intet men det vet jag att vi varken sett land eller liv bortom haven i väster”, sade han med ödesmättad röst.
   En tryckt stämning följde på hans ord men Bahran lät sig inte nedslås.
   ”Mötet med er bådar gott för oss”, sade han. ”Det sägs bland oss att vattnet inte tar det skepp som beträtts av gråalver.”
   ”Må så vara”, svarade Vanadir, ”men det finns fler faror än vatten på haven.”
   Således bröt de upp och tog farväl av vattnets följeslagare. Vanadir höll sitt ord och lät sina skepp ledsaga dem en bit men till slut kom den stund då deras vägar måste skiljas åt.
   ”Farväl, du havens betvingare!” ropade han till dem. ”Farväl, mayëlwa! Må våra vågor än en gång brytas mot varandra.”
   ”Det kommer de!” ropade Bahran självsäkert till svar. Minn yttrade däremot ingenting vid avskedet utan betraktade bara sorgset hur alvskeppen långsamt försvann ur sikte.
   ”Är du orolig?” frågade Ale försiktigt.
   ”Ja”, svarade Minn dröjande. ”Men inte för vår skull utan för deras.”
   ”För deras? Vad har de att oroa sig för?”
   ”Vanadir vet. Kanske vet Elendor också. Men alverna finner sig stillatigande i sitt öde.”
   ”Vilket öde? Jag förstår inte alls vad du menar.”
   Minn tittade allvarligt på honom.
   ”Vad tror du kommer att hända om vi lyckas?” frågade hon. ”Vad kommer att hända om vi finner våra fränder och för dem till Cindarell?”
   ”Vi får en kung och vi får leva i fred och välmåga förstås. Det är ju därför vi gör den här resan.”
   Minn vände sig åter mot alvernas skepp. De syntes nu bara som mörka skuggor mot horisontens skymningsljus.
   ”Nej”, sade hon. ”Människorna får leva i fred och välmåga. Men när Cindarell befolkas av fler människor, vilken plats blir det då kvar för alverna, vad blir det då av oss?”
   Ale tystnade. På den frågan hade han inget svar.

9. Resa utan slut

   ”Såsom nöden tar fram det bästa hos människan tar ledan fram det sämsta.”

   Okänd filosof

   Dag lades till dag och natt lades till natt men havet förblev oföränderligt tomt. Minn hade tappat räkningen på hur många dagar som förlupit sedan de tagit avsked av Vanadir och hans gråalver men ett visste hon och det var att inga andra skepp siktats sedan dess. Hur länge till skulle de orka fortsätta sitt fåfänga sökande? Skulle deras långa resa någonsin ta slut? Skulle de någonsin få återse Cindarell?
   Hon var inte ensam om dessa tankar. De hade ju knappt hunnit lämna hamnen förrän Ale börjat ansättas av leda och frustration. Det var sannerligen inte lätt för honom. När han klev på skeppet hade han varit full av tillförsikt och sett fram emot det stora äventyr som väntade dem. Inga hinder hade synts honom övermäktiga då.
   Men vad hjälpte väl detta honom nu? De var bundna till skeppet och skeppet var bundet till det tomma havet. Inte den bästa vilja i världen kunde finna land där land inte funnes. Ales svärd hängde slappt i sin skida och kunde heller inget göra för att hjälpa sin herre. Mer än en gång hade hon klivit fram till honom när han stått vid relingen med blicken vänd västerut och tröstat honom efter förmåga. Till en början hade det hjälpt något men snart hade inte ens hon förmått skingra barndomsvännens tunga svårmod.
   Men Ale var inte den ende som förtvivlade om deras resa. Bahran hade blivit allt mer tyst och tillbakadragen och Cindahrind syntes knappt på däck längre. Inte heller besättningsmännen förmådde längre uppbåda någon entusiasm. Det tycktes Minn som om de tvärtom började ångra att de någonsin lämnat sitt hemland och såväl deras ord som deras blickar fyllde henne stundtals med obehag.
   Varför kände hon det så? Visserligen var hon den enda kvinnan ombord men i början av resan hade hon ju mötts med samma respekt som de andra. Då hade blickarna varit beundrande och viskningarna hade jämfört henne med upphöjda kvinnor som den visa drottning Heralda eller den goda drottning Alatea. Men någonting hade hänt som hade förändrat det och det var inte bara leda.
   När hon tänkte närmare efter så hade det börjat efter att de skiljts från gråalverna. Vad var det i mötet som hade förändrat deras sinnesstämning så? Hade inte Bahran förkunnat att deras möte med alverna var ett gott tecken? Kanske hade de hört det alviska namn som Vanadir hälsat henne med? Hade de därav anat sig till att hennes samröre med alverna var mer än bara vänskapligt? Hon kände hur det främmande blodet inom henne brände. Var alla hennes förtjänster glömda av denna anledning, att hon hade ett annat ursprung än dem?
   Ju mer hon tänkte på det, desto mer övertygad blev hon om att det måste vara så. Hon började därför dra sig undan matroserna när helst de närmade sig. Hon visste så väl att det inte hjälpte att vända sig från dem, att skvallret blev än värre när det försiggick bakom hennes rygg, men vad annat kunde hon väl göra? Hon önskade att hon helt enkelt kunde försvinna ur deras åsyn.
   Så en dag hände det plötsligt något märkligt. Hon hade drömmande betraktat hur tre av besättningsmännen rodde bort till ett av de större skeppen för att fylla på deras förråd av förnödenheter. Deras eget skepp må vara snabbare men lastutrymmet var mindre och de var nu beroende av den mat och det färskvatten som fraktades på de andra skeppen. Betraktelsen hade fått henne att börja fundera över hur deras förfäder hade gjort under sin långa flykt. Hade de haft med sig tillräckligt med förnödenheter eller hade de tvingats lita till vad havet, eller Cindar, skänkte dem? Själva hade de ju varken fått regn eller fisk och någon ö att proviantera på hade heller inte uppenbarat sig. Ändå måste deras förfäder ha kommit samma väg, eller hur?
   Tankarna hade fått henne att glömma tid och rum och hon hade inte märkt att besättningsmännen återvänt och nu var i full färd med att lossa sin last på skeppet alldeles intill henne. Att dra sig undan nu skulle säkert bara ytterligare spä på deras förakt för henne men hon orkade heller inte möta deras blickar. Hon låtsades därför som om deras förehavanden inte intresserade henne och fortsatte att titta ut mot havet. Men döm om hennes förvåning när matrosernas ord nådde henne.
   ”Det ska bli skönt när det här är över”, sade den ene. ”Inget gott kan längre komma ut av den här resan.”
   ”Det var ett ödets nyck att de där gråalverna avslöjade häxan”, instämde den andre. ”Helt visst har hon misshagat Cindar och bringat ofärd över vår resa.”
   ”Resan var dömd att misslyckas från första början”, hävdade den tredje. ”Det finns varken land eller liv på det här havet.”
   Minn tappade andan när hon hörde dem. Var hon så lite värd i deras ögon att de inte längre nöjde sig med att tala illa om henne bakom hennes rygg? Hur kunde de säga sådana saker inför henne utan att så mycket blinka? Ändå hade hennes öron ännu inte hört det värsta.
   ”Då ger vi oss av i kväll då?” undrade den förste hoppfullt.
   ”Nej, först i morgon kväll”, invände den andre.
   ”Varför inte redan i kväll? Vi är tillräckligt många för att ta över Hviska och segla hem på egen hand.”
   ”Det finns äldre som vill invänta vårdagjämningen först. Om dagen inte för med sig något tecken på vår så följer de med oss. De dör hellre i fäderneslandet än på detta okända hav.”
   ”Vilken vidskepelse”, muttrade den tredje. ”Vad väntar de sig för tecken? Att vågorna ska förvandlas till skummande mjöd?”
   ”Icke desto mindre så har vi alla anförvanter bland dem”, sade den andre allvarligt. ”Det är en sak att ge upp ett hopplöst uppdrag men att ge upp sitt eget kött och blod är den största försyndelse en man kan begå.”
   ”I morgon kväll alltså”, konstaterade den förste.
   ”I morgon kväll men tig nu och inte ett ord mer om detta till någon.”
   Minns häpnad hade nu övergått i fruktan och hon hade blivit alldeles kall inombords. De stod ju och diskuterade myteri utan att bry sig om att hon lyssnade. Det var som om de inte såg henne. Eller var det så att de verkligen inte såg henne? Som svar på hennes fråga vände sig plötsligt en av matroserna rakt mot henne. Han stod så nära henne att hon nästan kunde känna hans andedräkt och hon vågade inte röra sig ur fläcken.
   Men matrosen ryckte bara på axlarna, spottade i havet och återgick till att lossa lasten. Då såg de henne alltså inte. I deras ögon var hon osynlig!
   Trots situationens allvar kunde hon inte låta bli att känna ett styng av triumf. Häxa minsann! Hon hade god lust att återgälda deras ohövliga ord. Men så gjorde verkligheten sig gällande igen. Vem vet vad de skulle ta sig till med henne om de finge reda på att hon hört deras samtal. Hon måste härifrån, hon måste varna de andra.
   Försiktigt backade hon undan från dem, utan att släppa dem med blicken. Hennes mått och steg var överflödiga, de fortsatte alla tre sitt arbete och ingenting hos dem tydde på att de kände hennes närvaro. Ändå kunde hon inte låta bli att fortsätta smyga tills hon kommit ur sikte och därefter sprang hon så fort benen bar henne in i akterskansen och bort till kaptenshytten.

   ”De sa vad?” röt Bahran och drämde näven i bordet. Minn hade redan upprepat sin berättelse två gånger och för varje gång hade den annars så lugne Bahran blivit allt rödare i ansiktet. Det hade inte hjälpt att Ale och Cindahrind försökt lugna honom. ”Jag ska låta hänga dem allesamman!” fortsatte han. ”Varenda en av dem ska få dingla i rånocken!”
   ”Stilla dig”, bad Cindahrind för Minn visste inte vilken gång i ordningen. ”Hårda ord båtar föga nu.”
   Skepparen tystnade verkligen men enbart för att ta sig för bröstet och hämta andan. Minn insåg förskräckt att inte bara Cindahrind utan också Bahran tycktes ha åldrats betänkligt på sistone under tyngden av deras viktiga uppdrag.
   ”Men vad ska vi göra då?” undrade han. Vreden var ännu kvar hos honom men han orkade helt enkelt inte ge utlopp för den längre. ”Om de ger sig av med Hviska kommer vi inte ha förnödenheter kvar att fortsätta vår resa. Då går vårt uppdrag i stöpet, då har allt varit förgäves.”
   ”Men de kommer inte att ge sig av”, svarade Cindahrind förbindligt. ”Var det inte så deras ord föll, Minn? Om vårdagjämningen för med sig ett tecken på vår så kommer de att stanna.”
   ”Jo”, medgav Minn, ”men vad för tecken kan vi hoppas på?”
   ”Cindar kommer att ge oss ett tecken”.
   ”Vad då för tecken?” muttrade Bahran uppgivet. ”Kommer han att kasta sitt vatten i havet?”
   Allfadern tycktes inte ens ha hört hans hädiska svar. I stället vändes de oseende ögonen upp mot taket.
   ”Kanske är det bäst så som sker”, sade han lyckligt. ”När vår förtvivlan är som mörkast kommer Cindars tecken att lysa som starkast. Han kommer att ge oss förnyat hopp och kraft att nå vårt mål. Han kommer att sända oss ett mirakel att visa oss vägen. I sanning, morgondagen kommer att bli en lycklig dag.”
   Bahrans sinnesstämning sjönk i takt med att Cindahrinds steg och mot slutet satt han bara gapande och åhörde allfaderns ord.
   ”Lämna mig”, sade han till slut korthugget och hans blick sökte sig mot en flaska i ett skåp bredvid.
   ”Bahran…”, försökte Minn men avbröts omgående.
   ”Lämna mig!” upprepade Bahran med en röst full av återuppväckt vrede och de vågade inte annat än att lyda honom och dra sig tillbaka.
   ”Oroa er inte, barn”, sade Cindahrind när de hade stängt dörren bakom sig. ”I morgon kommer detta att te sig som en ond dröm som aldrig ägt rum. I morgon!”
   Hans ord övertygade emellertid varken Ale eller Minn.

10. Mirakel

   ”Om inte fiskaren kommer till fisken så får fisken komma till fiskaren.”

   Gammalt fiskarordspråk

   Vågorna var stilla och vindarna tysta. Skeppen hade knappt rört sig ur fläcken på hela dagen och låg nu tätt intill varandra, Alatea i mitten och Hviska och Mariska på ömse sidor om henne. Besättningarna hade med lätthet kunnat ropa till varandra men ingen föreföll hågad att bryta den spända tystnad som rådde bland dem. Med bistra och sammanbitna miner betraktade de havet, inte det som väntade framför dem utan det som de lämnat bakom sig. Det gick inte att ta miste på deras otålighet, solens gång över himlen tycktes dem allt för långsam och de önskade att kvällen skulle komma. Ingen bröt tystnaden, utom Cindahrind.
   Allfaderns mässande röst hade ekat över vattnet sedan soluppgången. Ihärdigt och utan avbrott hade han stått i Alateas för, åkallat sin gud och utbett sig om dennes ynnest och förbarmande. Ingen synd hade varit för liten för att be om förlåtelse för och inget löfte hade varit för stort om hur de skulle återgälda Cindars godhet, om blott han finge ge dem ett tecken, ett mirakel. Hans röst gjorde inga ansatser att svika honom och han föreföll outtröttlig i sitt värv.
   Till en början hade besättningarna visat honom intresse. Besättningsmännen på de tre skeppen hade förvånat betraktat hans uppenbarelse och med ängslig förväntan åhört hans ord. Men allt eftersom dagen lidit utan att någonting hände hade de tröttnat och åter riktat sin uppmärksamhet mot det fjärran hemlandet, bortom det stora hav de förgäves korsat. Cindar hörde inte sin allfaders bön och snart gjorde ingen annan det heller.
   ”Vi måste göra något”, sade Ale till slut. Det lilla hopp han hade förmått uppbåda hade snabbt övergett honom och det var med stigande medlidande han nu betraktade sin gamle lärofader.
   ”Vad kan vi väl göra?” undrade Minn. ”Se på dem. ”De skulle inte övertygas om så Cindar själv kom vandrande över havet.
   ”Jag klandrar dem inte”, invände Ale. ”De är trötta, hungriga och längtar hem. Ingen dag har fört med sig något nytt hopp, de har inte fått färsk mat på länge och vårt mål ter sig fortfarande lika avlägset som när vi anträdde resan. Om vi ändå kunde ge dem hopp.”
   ”Hur skulle det gå till? Hur mycket vi än önskar motsatsen så förblir havet tomt. Det finns ingenting som vi kan göra åt det.”
   ”Ingenting?” frågade Ale som plötsligt kommit att tänka på en sak. ”Har du inte kvar Bards visselpipa? Den som kan locka till sig djur?”
   Minn förde handen till sin ficka.
   ”Jo”, sade hon, ”men tror du verkligen att den fungerar på havet? Här finns ju ingenting.”
   ”Desto mer överraskade blir de om något verkligen skulle komma. Försök, snälla du, vad har vi att förlora?”
   Långsamt tog Minn upp den försilvrade visselpipan ur fickan och förde den till munnen. Varför tvekade hon så? Ale hade ju själv lyckats locka till sig både hästar och hundar med den bara genom att tänka på dem. Varför skulle då inte Minn med sina krafter kunna locka hit något från havet? Ett fiskstim från djupen för att stilla besättningarnas hunger eller en fågel från närmaste land för att leda dem åt rätt håll, ja vad som helst som kunde ge dem nytt hopp.”
   Minn tog ett djup andetag, det lät nästan som en suck, vände sig mot relingen och blåste. Hon blåste länge och väl med slutna ögon och koncentrerade ansiktsdrag. Efter ett tag började hon rulla mjukt med kroppen trots att skeppet låg stilla. Ale fick intrycket av någon som står i djupt vatten och låter sig vaggas fram och tillbaka av vågor och vattenströmmar. Minn själv tycktes däremot inte märka något utan fortsatte att framblåsa visselpipans ljudlösa toner lika envetet som Cindahrinds mässande.
   Plötsligt flämtade hon till och spärrade upp ögonen. Visselpipan föll ur munnen på henne och om det inte hade varit för Ales kvicka ingripande så hade den fallit i vattnet. Minn var dock så tagen att hon inte verkade ha märkt det ens.
   ”Någonting kommer!” var det enda hon fick fram. ”Någonting stort!”
   Ale hann inte fråga vad det var ty i detsamma avbröts de av utkikens jublande utrop.
   ”Val föröver!” ropade han. ”Val föröver!”
   Utkikens rop gav upphov till liv och rörelse på däck. Matroserna väcktes ur sin leda och rusade fram till relingen där de nästan började slåss med varandra för att komma åt att få en skymt av det stora djuret. Havet låg ännu lika lugnt och stilla som det alltid gjort och hur mycket de än spanade så såg de ingenting.
   Men så bröts plötsligt vattenytan en bit ifrån skeppen och en väldig varelse kastade sig upp ur havet. Varken Ale eller Minn hade sett någonting liknande tidigare. Det första som blottades var ett svart sälliknande huvud med små ögon och liten mun. Huvudet följdes av en rund, ljusbrun kropp med ett lodjurs mörka fläckar och en fisks små fenor. Varelsen vände ned igen lika snabbt som den kommit upp och en väldig svart fiskstjärt var det sista de såg av den innan den försvann under ytan. Men märkligast av allt var det långa, spiralformade horn som varelsen hade, ett horn som förde tankarna till enhörningarna från sagornas värld.
   Varelsens försvinnande åtföljdes av hänförd tystnad på däck. Endast Cindahrinds prisande av Cindar hördes men ingen tog längre någon notis om allfadern.
   ”Jag trodde inte att det fanns så stora djur”, viskade Minn. ”Vad var det där för något?”
   ”En narval”, svarade Bahran som kommit upp vid deras sida. I hans ögon lyste en iver som de inte sett sedan avfärden från Cindarell. ”Aldrig trodde jag väl att jag skulle få se ett sådant ståtligt djur.”
   ”Vad var det den hade i pannan?” undrade Ale. ”Var det en havsenhörning?”
   ”Nej, nej”, svarade Bahran utan att släppa vattenytan med blicken. ”Det där är inget horn utan en tand. Se, där kommer den igen.”
   Narvalen hade åter kommit upp till ytan och simmade nu runt deras skepp. Huden glittrade i solen och den långa tanden påminde om ett skinande svärd i en metallklädd riddares hand.
   ”Hur kan den stanna ovanför ytan så länge?”
   ”Den andas inte vatten som fiskar utan luft, precis som vi.”
   ”Men vad gör den för något?” frågade Minn.
   ”Den är nyfiken. Den har säkert aldrig sett något liknande på de här haven. Valar är kloka djur och just narvalen sägs härstamma från människorna. Sagorna berättar om hur en fiskare en dag förtörnades på sin syster och mor och sökte dräpa dem. Systern räddades genom att förvandlas till en havsfågel som flydde till luften och varnade modern. Modern sökte sin tillflykt till havet i en vals skepnad och för att skydda sig mot djupens fasor tvinnade hon sig ett horn av sitt hår.”
   ”Men om de kommer från land kanske de kan visa oss land”, utbrast Ale. ”Tänk om detta är det mirakel som Cindahrind bett om.”
   Minn rynkade på pannan åt hans ord men Bahran nickade eftertänksamt.
   ”Det må bara vara sagor men ett korn av sanning innehåller de dock. Narvalar söker sig precis som havsfåglar gärna till kusterna så kanske kan detta djur leda oss rätt. Men vad händer där borta?”
   Ale och Minn följde hans blick och såg hur en grupp besättningsmän samlats i skeppet Mariskas för. I deras händer vilade långa spjutliknande vapen.
   ”Nej!” skrek Minn, gripen av en plötslig skräck. ”Bahran, stoppa dem!”
   Men innan kaptenen hann gripa in hade besättningsmännen slungat sina vapen mot den intet ont anande narvalen. Spjutens hullingförsedda spetsar trängde in i djurets rygg och blev sittande där. Spjuten var försedda med linor som satt fast i Mariskas reling och därmed fjättrade narvalen till skeppet. Det väldiga djuret utstötte ett plågat stönande och försökte dra sig undan sin fiende men förgäves. Linorna spändes och Mariska krängde till men narvalen förblev fast och i vattnet runt den steg virvlar av rött blod upp mot ytan.
   Synen fick Minn att brista i gråt och Bahran att ilsket gnissla tänder.
   ”Jag borde ha förstått att mina män inte skulle kunna motstå ett sådant byte”, bannade han sig själv. ”Jag borde ha förstått det.”
   Bahran försökte återta kommandot men hans befallningar dränktes av narvalens dödsskrik och jägarnas jubel och han åstadkom ingenting. I stället vände Hviska om och närmade sig det fruktansvärda skådespelet för att delta i jakten. Då hände något som ingen hade väntat sig.
   Fångad mellan två fiender kastade sig plötsligt narvalen upp ur vattnet igen och en väldig vattenkaskad slog över de båda skeppen. Ale tappade andan när han nu såg hela den enorma kroppen blottad. Den var större än såväl Hviska som Mariska och jägarna tedde sig med ens små och bräckliga jämte den. Med ett rasande vrål kastade sig så narvalen mot Mariska med den kraftiga tanden främst och hela sin tyngd bakom.
   Mariskas kapten uppfattade faran och gjorde en tvär gir men han kunde inte hindra djuret från att slå in i skeppets långsida. Träsplitter flög genom luften och flera män kastades överbord. Några räddade sig undan på plankor men andra som hade oturen att falla i vattnet nära narvalen kom aldrig upp till ytan igen. Ett stort hål gapade nu i Mariskas sida och i hennes inre kunde matroser skymtas som skyndade till för att täta det. Av narvalen syntes inte längre någonting till och harpunlinorna hängde slaka ned i vattnet.
   Men så bröt djurets väldiga kropp vattenytan på nytt och linorna spändes än en gång till sitt yttersta. Mariska krängde till men höll sig ännu flott och nya harpuner höjdes nu på båda skeppen. Narvalen lät sig dock inte avskräckas utan gjorde ännu ett utfall mot Mariska. På Hviska svarade man omedelbart med att slunga harpuner i djurets bara rygg medan besättningen på Mariska höll inne sina vapen för att på nära håll kunna ge sitt byte dess banesår. Den chansen tänkte valen emellertid inte ge dem.
   Till allas överraskning dök narvalen under ytan igen och under Mariskas skrov och harpunerna träffade inget annat än vatten. I stället var det nu Hviskas harpunlinor som spändes till sitt yttersta och med oanade krafter förmådde den svårt sårade valen dra det tunga skeppet mot sitt systerfartyg.
   ”Hur är det möjligt?” flämtade Bahran. ”Inget djur kan vara så starkt.”
   Den luttrade skepparens ord vederlades snabbt. Hviska drogs obevekligt mot Mariska och med fören först rammade hon sin systers redan skadade långsida. Kraften var inte överväldigande men ändå tillräcklig för att knäcka Mariska. I ett moln av flisor bröts hon itu och hennes besättning vräktes handlöst i vattnet. Hviskas skrov motstod kollisionen bättre men två av hennes master knäcktes och orsakade stor kalabalik ombord.
   Bortom den dödsdömda Mariska dök narvalen ånyo upp med Hviskas harpuner ännu djupt insjunka i ryggen. Den slog våldsamt med stjärten i vattnet och dess plågade stönanden hade övergått i ilskna brölanden. Ett ögonblick såg det ut som den än en gång tänkte kasta sig över skeppen och dem av matroserna som förtvivlat kämpade för att hålla sig över ytan. Men så vände den i stället om och simmade bort från skådeplatsen med den nu hjälplösa Hviska släpandes efter sig. Det hela hade bara varat några ögonblick under vilka havets enhörning sänkt ett av deras fartyg och oskadliggjort ett annat.
   Besättningen på Alatea hade maktlösa åsett det hela och kunde inget göra när både val och skepp försvann västerut. Bahran var den som först återvann fattningen.
   ”Sätt båtar i sjön och få upp de överlevande från Mariska!” befallde han. ”Sedan vill jag ha fulla segel i jakten på Hviska. Mirakel eller ej, jag ämnar inte lämna mina män i havets våld.”
   Narvalen och Mariska var nästan ur sikte när Alatea äntligen var redo att ta upp jakten. Många män hade dragits upp ur havet men än fler blev för alltid kvar i dess kalla vatten. Av den en gång så stolta och osänkbara Mariska syntes nu bara ena aktersidan och snart skulle den också vara borta. Hennes sista resa skulle sluta här och hennes sista uppdrag skulle bli att tjäna som en blöt grav åt sin olyckliga besättning. Bahran saluterade bistert det sjunkande skeppet en sista gång och vände sig sedan bort. Alatea seglade iväg och lämnade sin syster åt sitt öde.
   Det blev en lång och hård jakt där Bahran inte tillät någon vila. Till och med Ale och Minn fick barska befallningar om att bistå med draghjälp när segel spändes eller surra fast lösa föremål när vågor bröts. Hviska hade förvisso ett stort försprång men Alatea var snabb och narvalen blev allt tröttare ju längre jakten led. Långsamt, långsamt närmade de sig och till slut kom de så äntligen ikapp henne. Vid det laget hade solen börjat gå ned och havet låg stilla och rött. Men det var inte solen som färgade havet rött, det var det som låg intill Hviska.
   Sida vid sida med skeppet låg narvalens stora, orörliga kropp och guppade stilla i vattnet. Dess svarta fenor vilade slappt längs sidorna och ur dess rygg stack harpunerna ännu upp. Där spetsarna trängt genom skinnet hade köttet fläkts upp men inget blod rann längre ur såren. Det blod som en gång flödat genom den livfulla och kraftiga kroppen gav nu den döda narvalen och dess baneskepp en sista, blodröd omfamning.
   De båda skeppens besättningar betraktade tysta det hela, utmattade av jakten och ännu uppbragta över sina kamraters öden. Bahran gick sakta fram till fören och synade länge narvalen med samma respekt som en man som synar en tapper fiende han till slut lyckats fälla.
   ”Ta vara på den”, befallde han så kort och vände sig bort från den stora kroppen.
   ”Vad menar du?” utbrast Minn förfärat. ”Har vi inte gjort tillräckligt ont som det är?”
   Bahran gav henne en allvarlig blick.
   ”Jag sörjer den lika mycket som ni”, sade han. ”Men medan vi inte kan hjälpa valen till liv längre så kan valen ännu hjälpa oss till liv. Du ser ännu en levande val men jag ser kött som kan stilla vår hunger och tran som kan ge oss värme. Det är havets hårda lag.”
   Minns ögon blixtrade till.
   ”Jag tillåter det inte!” skrek hon. ”Jag gör det bara inte! Jag ger hellre mitt eget kött än låter er göra valen mer skada!”
   Men Bahran lät sig inte bevekas.
   ”Unga fröken”, sade han med skärpa. ”Valen är död. Många män är döda. Vill ni döma ännu fler män till döden? Det blir i så fall inte över er döda kropp utan över min. Är det förstått?”
   Minn svarade inte omedelbart men hennes underläpp började darra och tårar trängde fram i hennes ögon. Ale tog mod till sig och grep varsamt in.
   ”Snälla Minn”, sade han. ”Lyssna på honom. Han har rätt. Vi har förlorat ett skepp med förnödenheter. Vi har inte fångat någon fisk på vägen. Vi kommer inte att överleva om vi inte tar den till vara.”
   ”Men den ville ju inget illa”, snyftade hon. ”Den trodde att vi var vänner – och vi dödade den!”
   ”Kom, snälla du, låt oss gå under däck så länge, jag vill inte heller se det här.”
   Motvilligt lät sig Minn ledas ned under däck.
   ”Det var en helt ny värld”, mumlade hon för sig själv. ”Så öde och tom på ytan men så full av liv där under. Små djur som inte liknar något på land, som lever med havet, som låter sig föras med dess strömmar, som är ett med vattnet. Och vi på land förstår ingenting.”
   ”Du yrar, Minn, du måste lägga dig ned.”
   Med ens kände han hur Minn stelnade till bredvid henne.
   ”Någonting stort kommer”, flämtade hon.
   ”Det var valen du såg”, sade Ale lugnande. ”Det var bara valen.”
   Men Minn lät sig inte nöja utan grep tag i hans arm med en styrka som överraskade Ale.
   ”Nej, det var någonting ännu större. Men jag vet inte vad. Det skrämde mig. Tänk om valen ville varna oss? Vi kan inte stanna här.”
   ”Lugna dig, kära du, vi är redan långt borta. Lägg dig och vila nu så ska du se att allt känns bättre i morgon.”
   Minn fortsatte att mumla men lät sig ändå bäddas ned. Hennes panna var alldeles het och hon skakade som av köld men hon slöt ändå ögonen och till slut verkade det som om en orolig sömn nådde henne.
   Ale satt kvar en stund och betraktade henne oroligt. Nu när hon somnat såg hon betydligt lugnare ut. I början ryckte hon till ett par gånger men inom kort så låg hon helt stilla och andades i långa djupa andetag. Det var bara de röda strimmorna av hennes tårar som ännu gav vittnesbörd om vad hon gått genom.
   Var det Bards visselpipa som hade orsakat allt detta? Han synade den där den låg i hans öppna hand och kunde bara inte förstå det. Han hade ju själv blåst i den utan att uppleva något liknande. Hästar och hundar hade vänligt kommit till honom och sedan hade det inte varit något mer. Minn däremot tycktes känna mer än så, det var som om hon fick en djup känsla för djuren hon kallade på, ja som om hon blev ett med dem.
   Ale suckade och ryckte på axlarna. Inte blev han klokare på detta. Han gjorde en ansats att lägga ifrån sig visselpipan bredvid Minn men tvekade och lät den i stället glida ned i sin egen ficka. Kanske var det bäst om hon inte såg den det första hon gjorde när hon vaknade. I stället böjde han sig ned, gav varsamt Minn en kyss på pannan och lämnade henne sedan att vila.


Drakens vinter fortsätter på nästa sida.



Hemsidan har fått 178370 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com