Nedladdningsbara versioner

Innehåll

  1. Prolog
  2. Östbergen
  3. Droppar och sten
  4. Ögon i mörkret
  5. Skog i brand
  6. Gryningssolen Tann
  7. Gäst hos hertigen
  8. Sagoöarna
  9. En oväntad vän
  10. Herrskap och tjänstefolk
  11. Bland odödliga
  12. Krigsförberedelser
  13. Morvan
  14. Ord över land och hav
  15. Mellan alver och människor
  16. Möte och avsked
  17. Belägrade belägrare
  18. Inför dödens käftar
  19. Huvud för huvud
  20. Slaget vid Tann
  21. Intåget i Hemm
  22. Lögner och sanningar
  23. Illusioner mot illusioner
  24. Elementens raseri
  25. Slutspel
  26. Epilog

Karta

Konungens dotter

2012-06-10

Konungens dotter är den femte delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell och jag kommer att publicera ett kapitel varannan vecka. Konungens dotter tar vid där Hertigens son slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Konungens dotter
Femte delen av Cindarellkrönikan

13. Ord över land och hav

   "Ett ord kan färdas snabbare än tusen hästar."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Stämningen i rådhuset var upprörd. Handelsfursten Choran hade lyckats sammankalla stadens styrande män medan greve Gyls i det tysta posterat sina män på olika platser i staden. En truppenhet stod nu uppställd utanför salen och ingen kunde längre komma in eller ut så länge rådsmötet pågick. Detta hade förstås inte undgått mötesdeltagarna, därav deras upprördhet.
   Choran stod på talarpodiet och försökte nu utan större framgång göra sig hörd ty var gång han öppnade munnen möttes han av burop. Det var först när en äldre man med långt vitt hår reste sig upp och tungt stödd på sin stav äskade tystnad som de församlade lugnade ned sig något.
   ”Ärade rådsmedlemmar”, sade han med en överraskande kraftfull stämma. ”Herre Choran har begärt och erhållit ordet och endast herre Choran äger att lämna det åter. Låt oss först höra vad han har att säga och bedöma hans ord därefter, vad vi än anser om hans burdusa handlingar.”
   De sista orden yttrades med en ogillande blick mot handelsfursten. Choran rodnade men böjde respektfullt på huvudet och tog till orda.
   ”Tack, herr talman”, inledde han. ”Ärade rådsmedlemmar, när jag har framlagt mitt yrkande kommer ni att förstå att soldaternas vapen inte är riktade mot er utan till ert skydd.”
   Ett förvirrat sorl tog vid men den här gången avbröt ingen Choran och han kunde fortsätta.
   ”Mitt ärende är nämligen av synnerligen allvarlig art. Jag yrkar på att hertig Harold, gryningssolen Tanns ståthållare och genomdrivare av hertig Haralds vilja i hela östra Mark, förklaras avsatt från sitt ämbete såsom varande Cindarells fiende.”
   Den här gången återvände de vilda protesterna och talmannen tvingades återigen lugna stämningen.
   ”Vilka bevis ämnar du åberopa för denna allvarliga anklagelse?” krävde han så när tystnaden åter lagt sig.
   ”Två bevis”, svarade Choran. ”För det första så kan jag själv och många bland er intyga att alverna fördrivits från fastlandet.”
   ”Alver?” fnös en medelålders man med mer hår längs nacken än på huvudet. ”Har ni sammankallat oss för att lyssna till sagor?”
   ”Tala inte högt om det du inte vet något om, Osvar”, replikerade en fryntlig kvinna med järngrått hår. ”För att vara ett sagofolk har de ståtliga män.”
   ”Är det de fördömda skogsmännen ni syftar på? inflikade en butter bonde. ”Stjäl vår skörd och vittjar våra fällor är vad de gör.”
   ”Icke desto mindre så är fördrivandet i strid med den förste konungens vilja att fred ska råda mellan Cindarells fria folk”, avbröt handelsfursten med skärpa.
   ”Det betyder ändå ingenting”, genmälde den medelålders mannen. ”De kan ha lämnat Cindarell av fri vilja och saknas inte av någon.”
   ”Tala för dig själv, Osvar”, replikerade den fryntliga kvinnan. ”Du är bara svartsjuk för din frus skull.”
   ”Tig, pantsätterska! Nu kan vi fritt bryta Östbergens järn och avverka Östmarks skogar. Om, jag säger om, hertig Harold verkligen skulle ligga bakom detta så vore Tanns smeder och skeppsbyggare honom bara tack skyldiga.”
   ”Smyckeshandeln med skogens folk är lönsam den också”, menade en skumögd man med böjd nacke. ”Generösa är de mot sina älskarinnor.”
   ”Och din fru är en god kund hos mig, Osvar”, inflikade pantsätterskan.
   Skrattsalvor avbröt vidare protester och Choran tog tillfället i akt att återta agendan.
   ”För det andra så kan den hedervärde greve Gyls intyga att i alvernas ställe nu Cindarells arvsfiender orcherna åter fyller skogarna och bergen. Dessa orcher tågar under Marks fanor och med vapen och utrustning som framställts av er i Tann.”
   Häpna blickar vändes nu mot greven som klev fram till podiet och med stadig röst bekräftade handelsfurstens ord.
   ”Det behöver inte betyda någonting så länge det sker med brodern Haralds goda minne”, försökte Osvar invända men betydligt kraftlösare än tidigare. ”Mark har använt legoknektar förr och krig är bra för affärerna det också.”
   ”Cindarells män har i forna tider vunnit stor ära med vapen i hand men på senare tid har hjältarna varit få”, anmärkte en äldre adelsman. ”Kanske är det en sinnrik plan att vända alvers och orchers vapen mot varandra på det att vi, när de försvagats, kan lägga under oss den mark som våra förfäder misslyckades med att erövra?”
   ”Men det ankommer inte oss att överskrida de berg och hav som Cindar själv satt som gränser för vårt förlovade land”, menade en kvinna iförd prästlig skrud.
   Diskussioner för och emot de olika inläggen uppstod nu varstans i församlingen men greven avbröt dem och tog åter till orda.
   ”De belägringsmaskiner som armén är utrustad med är inte ämnade mot orchers berg eller alvers skogar utan mot människors städer. Det finns det ett tredje bevis i form av ord nedtecknade av hertig Harold själv. Dessa antyder att Hans Nåd självsvåldigt låtit bygga upp armén och flottan. Vi misstänker därför att hertigen ämnar fängsla Marks härskarfamilj och själv ta befälet över armén för att kväsa motstånd i hertigdömet.”
   Den här gången möttes grevens ord bara av häpen tystnad och han kunde i lugn och ro ta fram det meddelande som Ale funnit hos hertig Harold och läsa upp det.
   ”Visa Alemon gästfrihet och sök vidare efter Minnea. Sonen får under inga omständigheter återförenas med sin far och sin mor. Jag inspekterar den nya armén och flottan inom kort.”
   De församlade tittade frågande på varandra och den gamle talmannen reste sig åter upp.
   ”Vem är denne Alemon och vem är denne son?” begärde han att få veta.
   Greve Gyls tecknade nu åt Ale, som nervöst klev upp på podiet. Greven hade förberett honom på detta och han hade självsäkert erinrat sig hur han hade talat till rådsmännen i Brödernas stad. Men när ögonblicket nu kom var all självsäkerhet borta och han kände de församlades kritiska blickar på sig. Åh vad han saknade Minn vid sin sida.
   ”Jag är Alemon”, började han med darrande röst. ”Och sonen är hertig Haralds son Serald. Jag sändes ut av hertig Harald för att återfinna hans son men blev fängslad av hertig Harold.”
   ”Hålls unge Serald fängslad i Tann nu?” frågade talmannen överraskat.
   ”Ja… nej…” stakade sig Ale och glömde helt bort grevens förmaningar om att inte nämna att hertigens son egentligen var Elendors och Anoëls son. ”Jag tror att han kom undan och är hos alverna nu.”
   ”Är Cindarells tronarvinge i alvernas våld?” utbrast talmannen. ”I så fall förstår jag om hertigarna tar till alla medel för att få honom tillbaka.”
   För sent insåg Ale sitt klavertramp. Han trasslade nu in sig i försök att förklara sanningen om hertigens son men det var förgäves. Hans tveksamhet hade kostat honom initiativet och i stället utbröt en kakofoni av argument som kastades fram och tillbaka mellan de församlade.
   Talmannen klev fram till Choran och Gyls och gav dem en ogillande blick.
   ”Det synes mig som om ni inte bevisat någonting ännu”, sade han. ”Jag ämnar framlägga ett förslag om att rådet bordlägger frågan om avsättning och anmodar hertig Harold att själv besvara anklagelserna.”
   Choran och Gyls bleknade men ingen av dem kom sig för att säga något. Ale drog sig skamset tillbaka då han plötsligt kände en rörelse i fickan. Han kände efter vad det var och drog till sin förvåning fram den stenskiva som han funnit i hertig Harolds mottagningsrum. Han hade haft den i fickan hela tiden och inte tänkt närmare på den då han inte vetat vad det var för någonting. Nu rörde sig emellertid nålen fram och tillbaka mellan runorna.
   ”Se här!” utbrast han och sträckte fram stenskivan till talmannen. ”Den här bevisar att jag var hertigens fånge, jag tog den från hans eget rum.”
   Greven och handelsfursten betraktade missmodigt stenskivan men talmannen gjorde stora ögon.
   ”Det är ju hertig Harolds fjärrskrivare”, sade han. ”Jag har sett honom skriva ned ord från den men ingen annan äger rätt att nyttja den.”
   ”Menar du att det meddelande jag läste upp i själva verket härrör från någon annan?” undrade greven förbryllat.
   ”Vi måste nedteckna det”, inflikade Choran. ”Det kan vara oerhört viktigt för vår sak.”
   ”Jag är inte säker på om det här är rätt…” protesterade talmannen men handelsfursten hade redan fått fram både pergament och skrivdon från sina rymliga fickor.
   Inte ens talmannen kunde motstå nyfikenheten att se den mystiska stenskivan i handling och inför deras blickar omvandlade nålens ryckiga rörelser till en skriven text. När nålen slutligen stannade var Choran likblek.
   ”Jag tror att det är bäst att ni läser upp det här”, sade han och överräckte pergamentet till talmannen.
   Talmannen behövde bara kasta en snabb blick på det för att inse stundens allvar och han äskade omedelbart och kraftfullt tystnad.
   ”Ärade rådsmedlemmar”, sade han. ”Det är med sorg i hjärtat som jag har tagit del av ett avgörande bevis för hertig Harolds syfte. Detta meddelande från Hans Nåds egen fjärrskrivare inte bara skingrar våra tvivel utan är också allvarligare än någon av oss kunnat tro.”
   Inte utan darr på rösten läste han så upp meddelandet.
   ”Sonens alviska härkomst avslöjad för kungen. För armén och flottan till Tann. Anfall mot Serena enda vägen.”
   Omnämnandet av Cindarells konung och huvudstad utlöste uppbragta flämtningar i församlingen men Ale fylldes av lättnad. Det fanns bara en person som kunde ha avslöjat detta för kungen och det var Minn. Hon hade alltså lyckats med sitt uppdrag! Vad brydde han sig då om att ett krig mellan Hova och Mark stod för dörren.
   ”Vem befaller detta? Från vem härrör denna order till anfall mot vårt rikes hjärta?”
   Det var den äldre adelsmannen som till slut hade ställt den fråga som infunnit sig på allas läppar. Talmannen tog ett djupt andetag innan han svarade.
   ”I hela Cindarell känner man bara till en till fjärrskrivare och den finns i Hemm. Den får endast nyttjas av hertig Harald och hans närmaste.”
   Adelsmannen sjönk blek i ansiktet ned på sin stol igen.
   ”Men varför?” mumlade han.
   ”Det är uppenbart att hertig Harald farit med osanning om sin son och tronarvinge och nu med våld ämnar bemäktiga sig det som med rätt inte kan bli hans. Vi har alla varit lydiga och okunniga redskap i hans händer. I vårt fjärran Tann har han kunnat mobilisera män och orcher, fartyg och maskiner, utom räckhåll för konungens ögon. Händelser har nu satts i rörelse som fått honom att påskynda den militära lösning som han tvivelsutan planerat länge för.”
   Talmannen vände sig nu direkt till Ale.
   ”Unge man, jag avbröt dig tidigare men ämnar icke göra det igen. Berätta nu vad du vet om hertigens son, den tronföljare som hertig Harald och hela Mark satt sitt hopp till.”
   Ale berättade. Hans nervositet var nu som bortblåst och den uppmärksamhet han fick gav honom än mer kraft och inspiration att föra fram sitt budskap.
   Han berättade om hur hertig Haralds son förts bort från Tann och hur hertigen själv uppdragit åt honom och Minn att återfinna honom. Han omnämnde deras hårda strider mot svartpräster och varulvar och njöt av de imponerade utrop som bröt ut bland de lyssnande. Väl framme vid mötet med alvkvinnan Elvina återgav han noga hennes ord om alvkonungens son och alvernas fördrivande. Av de församlades skamsna och nedslagna blickar förstod han att de tagit till sig inte bara sanningen om hertigens son utan också om den orätt som visats alverna.
   Berusad av framgången berättade Ale om hur de undflytt himlens och underjordens fasor på sin väg till Tann och fick entusiastiska bifallsrop som gensvar. När han så redogjorde för hur de blivit vittne till orchernas krigsförberedelser och hur han valt att lämna Minn för att varna Tanns folk stod åhörarna upp och gav honom rungande applåder.
   Ale kände att han kunnat fortsätta hur länge som helst men nu bröt sig greve Gyls in med en diskret harkling.
   ”Herr talman, ärade rådsmedlemmar, vi är alla är skyldiga denne modige yngling ett stort tack men tiden är knapp och vi har många och svåra beslut framför oss.”
   ”Det är riktigt”, inflikade talmannen och vände sig mot församlingen. ”Ärade rådsmedlemmar! Herre Choran har framlagt ett yrkande om att Tann ska upphäva sin lojalitet mot hertig Harold såsom varande Cindarells fiende. Då omständigheter visar att också hertig Harald i ord och handling vänt sig mot vår konung och vårt fädernesland omfattar yrkandet Marks båda hertigar. Vad är ert beslut?”
   Rådsmedlemmarna utropade sitt enhälliga bifall. Den gamle adelsmannen ensam försökte anföra motargument men röstades raskt ned och han kunde bara skaka på huvudet och sätta sig ned igen.
   ”Jag finner att rådet godtagit yrkandet och upphävt sin lojalitet mot hertigarna av Mark”, förkunnade talmannen och tillade tyst för sig själv. ”Cindar välsigne vår stad. Vad blir det av oss nu?”
   Beslutet gav upphov till liv och rörelse i salen. Köpmän framkastade förslag om slopade tullar och hamnavgifter, den unga prästinnan anklagade de avsatta hertigarna för att ha konfiskerat kyrkklockor i hertigdömet och en högljudd bondeledare med yvigt skägg krävde skatter åter. Talmannen försökte förtvivlat återställa ordningen men förgäves, var och en såg nu bara till sina egna intressen. Det blev till slut greve Gyls som återtog kommandot.
   Med ett tecken kallade han in sina soldater i salen och for ut i hårda ordalag mot rådsmedlemmarna.
   ”Marks hertigar må ha förverkat sin lojalitet men grevarnas heder är ännu obefläckad. Vi har inte räddat Tann från förräderi för att kasta in staden i laglöshet och förfall. Vi tänker inte stillatigande låta Tann gå samma öde till mötes som andra fristäder i Cindarell och bli ett tillhåll för pirater eller smugglare. Måste vi påminna eder om att hertigarnas vapen ännu är vända mot konungen och att vilda orcher ännu väntar utanför edra murar?”
   Grevens kraftfulla ord fick dem att besinna sig och han fortsatte med något lugnare stämma.
   ”Fornmarks armé är utspridd över staden och försatt i beredskap. Våra officerare har försäkrat oss om sin lojalitet. På vår befallning kommer de att låta avväpna Östmarks armé och tåga mot citadellet. Väl där måste en delegation formellt överlämna rådets beslut och uppmana hertigarna och Tanns garnison att lägga ned vapnen. Det är av yttersta vikt att maktöverlämningen går lugnt till och att ingen oro sprids i staden. Först därefter kan vi tåga till Hemm och låta upplösa Västmarks armé.”
   Rådsmedlemmarna skruvade oroligt på sig.
   ”Kommer hertigarna att lämna makten frivilligt?” undrade någon missmodigt.
   ”Vi kommer att vädja till deras heder som adelsmän”, svarade greven. ”Vilka följer oss?”
   De församlade sneglade på varandra men ingen sade något.
   ”Jag går”, sade till slut talmannen. ”Det är min tunga plikt att överlämna rådets beslut.”
   Även den unga prästinnan och den gamle adelsmannen, den senare med böjt huvud, anslöt sig till delegationen. Efter en del förebrående blickar sällade sig också den skäggige bondeledaren till dem.
   ”Gott”, sade greve Gyls. ”Då är tre av stånden representerade. Har vi ock någon från borgarna?”
   ”Skicka Osvar”, hördes en röst. ”Han är den främste av oss.”
   ”Men var är han?” frågade en annan.
   De såg sig alla om i salen men ingenstans syntes den tunnhårige köpmannen till.
   ”Han måste ha försvunnit i villervallan”, utbrast någon.
   ”Han tänker hänga ut oss till hertigarna!” fyllde flera i. ”Rädde sig den som kan!”
   Nu bröt hela församlingen upp och inte ens grevens soldater förmådde längre upprätthålla ordningen.
   ”Låt det vara”, bad talmannen. ”Vi måste till citadellet innan det är för sent.”
   Greve Gyls och Choran nickade och tillsammans med delegationen och en trupp soldater lämnade de raskt rådshuset. De blev snabbt varse att grevens förhoppningar om lugn inte hade infriats. Gatorna var fulla av panikslagna människor och luften var tjock av vilda rykten. Ord som ”hertigen har fallit” blandades med utrop som ”de kommer, de kommer”. Några sökte sig mot citadellet och andra mot stadsportarna med resultatet att ingen kom någonstans. På torg och i gatukorsningar utbröt skärmytslingar mellan soldater med Fornmarks gyllene rundlar på sköldarna och garnisonsvakter i uniformer prydda av Tanns blodröda sol. Greven såg brydd ut.
   ”Detta är mer än bara den där köpmannens verk”, utbrast han. ”Citadellet, vi måste dit.”
   Det var lättare sagt än gjort. Några drog sig undan grevens män men åter andra sträckte vädjande fram händerna mot dem och bönföll om deras beskydd. Först när grevens soldater drog blankt vek de åt sidan och långsamt banade de sig så väg mot hertigarnas sista utpost.
   När de väl kom fram blev de dock varse att ryktet hade hunnit före dem. Citadellporten var stängd och på murkrönet avtecknade sig flera hotfulla skuggor. Både greve Gyls och Choran tvekade men talmannen klev resolut fram.
   ”I rådets namn, öppna porten”, krävde han med sin kraftfulla stämma. ”Vi önskar överlämna ett beslut till hertig Harald och hertig Harold.”
   Talmannens mod hade varit värt ett bättre öde än det som nu slog honom. Som svar på hans begäran visslade en svartfjädrad pil ned från murkrönet och begravdes i den gamle mannens bröst. Hesa skratt hördes när Tanns talman sjönk ihop framför stadens citadell och uppgav andan.
   Den första pilen följdes raskt av flera och förfärade drog sig delegaterna i skydd. Greven var alldeles vit i ansiktet.
   ”Ohemult”, mumlade han. ”Hur kan några av rikets främsta män nedlåta sig till ett dylikt nidingsdåd?”
   Han vände sig till en av sina män.
   ”Låt belägra citadellet och förbered en stormning. Från citadellet kontrollerar hertigarna hamnutloppet. Så länge de håller det kan vi inte varna konungen för Västmarks armé. Det måste falla innan skymningen.”
   Men befallningen hann aldrig åtlydas förrän en annan officer kom springande med andan i halsen.
   ”Herr greve”, utbrast han. ”Jag har sökt er i hela staden. Er närvaro krävs vid stadsmuren.”
   ”Vad vill detta etikettbrott säga”, utbrast greven upprört. ”Vem vågar ge oss order? Vi kan inte bege oss till stadsmuren nu. Vad är väl viktigare än Tanns citadell?”
   ”Själva staden Tann, herr greve”, svarade officeren. ”Vi är under belägring och fienden har skickat en parlamentär som kräver att få tala med stadens styresman.”
   ”Vafalls? Vad gör vi då här? Till stadsmuren!”
   Hela sällskapet trängde sig nu tillbaka genom staden och vidare mot stadsmuren. Bakom dem hördes dova hornstötar från citadellet och Ale erinrade sig med en rysning var han hade hört dem tidigare. Det var samma hornstötar som han och Minn hade hört när de flydde genom Östbergens grottor, när de flydde från de blodtörstiga orcherna!

14. Mellan alver och människor

   ”Vi växer upp mot himmelen höga
   våra grenar räcker ögat förbi
   Men våra långa liv båtar föga
   när rötterna dör så dör också vi”

   Fritt översatt från alvernas vemodiga sånger

   Fartygen skar genom vattenytan lika lätt som en kniv genom ett pergament. För ett otränat öga hade de i förstone inte sett mycket ut för världen med sina smala och bräckliga skrov och flata bottnar. Men när vinden väl tagit tag i de många seglen drog den snabbt med sig flottan ut till havs där kraftiga strömmar tog vid och det dröjde inte länge förrän öarna bakom dem försvann bortom horisonten.
   Minn var emellertid inte längre på humör att beundra alvernas sinnrika konstruktioner. Samtalet med alvdrottningen Anoël tyngde ännu hennes sinnen och alvkonungen Elendors sällskap lade bara ytterligare sten på bördan. Hon tyckte ändå att hon hade gjort ett genuint försök att lära känna mannen bakom den arroganta fasaden men förgäves.
   Elendor hade personligen ledsagat henne tillbaka till kusten under gårdagens vandring. Minn hade sett hur Cindarells ädla herrar och damer förde sig men inte ens kung Serevan VIII med sina majestätiska manér kunde mäta sig med alvernas främste. Vid första anblicken hade han inte skilt sig från de andra alverna. Han hade burit en likadan anspråkslös grönbrun mantel som de och han gick själv utan tjänare vid sin sida. Minn bar en likadan mantel själv, en avskedsgåva från alvdrottningen Anoël och ett tacksamt skydd mot de kalla havsvindarna. Men den enkla klädnaden till trots så var där någonting hos Elendor som utstrålade en enorm självsäkerhet och självmedvetenhet.
   Hans vandring hade varit rakryggad och hans armar stilla och blicken hade ständigt varit riktad framåt, som om han för sitt inre såg deras slutliga mål bortom havet. Själv hade hon ständigt behövt se sig för lågt hängande grenar eller krokiga rötter men på något sätt hade Elendor undgått allt detta. Ibland hade det verkat som om det var grenarna och rötterna som vikit undan för honom och inte tvärtom men hur mycket Minn än hade ansträngt sig så hade hon aldrig kunnat uppfatta några sådana rörelser. Vid flera tillfällen hade vilda djur vågat sig fram och låtit sig klappas av Elendor, som för att visa honom sin vördnad. Då om inte förr hade Minn insett hur många år och hur mycket erfarenhet som alvkonungen bar på, att han faktiskt var äldre än någon annan levande varelse i hela Cindarell.
   Under deras vandring hade alver ständigt anslutit utan att Minn någonsin såg dem komma. Plötsligt hade de bara befunnit sig bland dem, lika naturligt som om de alltid varit där, och det hade inte dröjt länge förrän hon inte längre kunnat se slutet på deras långa led. De bar alla hårt spända bågar och välfyllda koger och under deras mantlar kunde ibland skarpslipade svärd skymta. Inga talade ord hade yttrats under vandringen men från deras till synes orörliga läppar hade det uppstigit en stilla och vemodig sång på alvernas klingande tungomål. I ett försök att tala med Elendor hade hon frågat vad sången betydde.
   ”De sörjer att de lämnar sin skog och att många av dem aldrig kommer att återvända”, hade han svarat med blicken alltjämt fäst framåt. ”Skogen i sin tur sörjer sina fränder. När en alv dör finns det ingen annan som kan ta hans eller hennes plats i världen.”
   ”Men måste det verkligen bli så?” hade Minn försökt. ”En gång i tiden slogs ju alver och människor sida vid sida. Varför vända vapnen mot varandra nu?”
   ”Det var på den tiden då de vilda svartfolken vällde ned från bergen och skövlade skogarna i sin väg. Det var då vi ännu trodde gott om människorna. Men knappt hade vi besegrat svartfolken förrän människorna visade sin sanna natur och tog vid där svartfolken försvunnit.”
   ”Men Cindarell är stort. Landet rymmer väl både alver och människor utan att ni ska behöva gå i krig?”
   ”När människorna blir fler tar de naturen i anspråk och när naturen förtvinar blir alverna färre. Vi går inte i krig för att anfalla er, vi går i krig för att försvara oss.”
   Därmed hade Elendor betraktat saken som avgjord och alla Minns vidare försök att tala för sin sak hade varit som att stånga sig blodig mot en bergvägg.
   Krig mellan alver och människor! Minn hade aldrig upplevt ett krig. Nu befann hon sig snart mitt i ett, till på köpet ett som hon själv var upphov till. Om hon inte hade fört Elvin hem så hade alverna fortfarande suttit och väntat på sina öar. Hon försökte slå bort tanken. Vad kunde hon ha gjort annorlunda? Lämnat tillbaka Elvin till hertigen och hertiginnan? Stillatigande sett honom krönas till kung under hertig Haralds förmyndarskap?
   Hon försökte intala sig att det var hertigen som var upphov till kriget och att hennes handlingar bara hade skyndat på det oundvikliga men ack vad svårt det var. Vad hon längtade efter att få återvända till klostret så som hon hade önskat, att bli fri från alla dessa förvecklingar. Men skulle hon verkligen känna sig fri? Skulle hon kunna vända världen ryggen när hon visste vad som pågick i den?
   Minn kom att tänka på Ale. Han hade ju alltid drömt om att vara en hjälte som räddade världen. Nu när världen behövde hjältar så kunde ingen av dem göra något, de föstes bara obevekligt framåt bland många andra, lika maktlöst som pjäser i ett spel. Hon undrade hur det hade gått för Ale och om hon någonsin skulle få träffa honom igen. Vad som än hände så kunde hon inte vända honom ryggen.
   Men var fanns Ale nu? Han hade gått för att varna Tanns ståthållare för orcherna i skogen, ovetande om att ståthållaren inte var någon annan än hertig Haralds bror, och aldrig kommit tillbaka. Var han fängslad nu? Var han över huvud taget i livet ännu? Det hade gått lång tid sedan de skilts åt och vad som helst kunde ha hänt sedan dess.
   Med en suck återgick hon till att betrakta vågorna för att slippa se åt alvskeppet och dess besättning. Elendor färdades tack och lov på ett annat skepp och ingen annan gjorde den minsta ansats att tala med henne. Hon hade noterat att många vid första anblicken förvirrat granskat henne i smyg, som om de inte kunnat avgöra huruvida hon var alv eller människa. Men allt som Minn hade företagit sig inför deras granskande blickar hade obarmhärtigt avslöjat henne.
   Hennes ansiktsuttryck föreföll tillgjorda i jämförelse med deras behärskade anletsdrag, hennes rörelser kändes klumpiga och ryckiga bredvid deras graciösa och smidiga vändningar och hennes röst var mer lik en kråkas kraxande än den musik som kom ur deras strupar. Bland människorna hade dessa hennes egenskaper ansetts vackra och rönt uppskattning men så icke i alvernas ögon. De hade alla snart vänt sig om igen, till synes övertygade om att hon inte var en av dem.
   Minn suckade igen och hoppades att resan skulle ta slut snart. Mötet med Elvina hade gett ytterligare näring till det frö av tvivel om sitt ursprung som länge grott inom henne. Hon hade vuxit upp utan föräldrar och utan vetskap om sin härkomst men redan tidigt känt att hon inte hade mycket gemensamt med de andra föräldralösa barnen. I stället hade hon haft en stark tro på att hennes hem var någon annanstans och hennes växande insikter om sina krafter och förmågor hade bara förstärkt denna tro. Elvina hade tänt idén om att alvblod kanske var orsaken till denna uppfattning och varken Elendor eller Anoëls ord hade förmått släcka den idén. Men hur det än var med den saken så var hon inte välkommen hos alverna. Hennes hem var hos människorna nu och hon längtade efter att komma åter dit.

   Det var i de tidiga morgontimmarna som Cindarells horisont tornade upp sig framför dem och på avstånd kunde de skymta Tanns murar. Elendor hade emellertid inte för avsikt att möta människorna till havs utan delade upp flottan i två grupper. Den ena gruppen landsteg längre norrut, i skydd av ett skogsbryn bortom floden, medan den andra, med Elendor och Minn, seglade söderut och landsteg i skydd av en höjd. Skepp efter skepp revade seglen och lät sig föras i land av havsströmmarna. Så fort det blev grunt nog så klev beväpnade alvkrigare ljudlöst av och vadade i land. Inom kort befann de sig alla på människornas mark.
   Förutom sina bågar och svärd förde alvkrigarna med sig rep, änterhakar och stegar. Däremot såg Minn inte till någon proviant eller annan vildmarksutrustning. Det var uppenbart att alverna inte ämnade belägra Tann utan att de räknade med ett snabbt intagande.
   Minns grupp avancerade upp på en höjd varifrån de kunde blicka ut över staden och den omgivande landsbygden. De spridda bondstugorna låg ännu tysta och inga människor syntes till. Inte heller på stadsmurarna var det någon rörelse och stadsportarna hade ännu inte öppnats för dagen. Staden Tann sov fortfarande, lyckligt ovetande om alvernas planer.
   Som på en given signal lösgjorde sig plötsligt långa led av alver ur det fjärran skogsbrynet på andra sidan staden. De korsade raskt den enda bron och spred sedan ut sig i en solfjädersform. I en enda lång och rät linje skred de så fram mot murarna.
   I detsamma lämnade också den södra gruppen sina skyddade posteringar i en lång böjd linje som inom kort anslöt med den norra gruppens vapenbröder. Tann var nu omsluten av en levande snara, en snara som sakta men säkert drogs åt.
   Först nu reagerade Tann på deras närvaro. Ur de många bondstugorna strömmade yrvakna och uppjagade människor – män, kvinnor och barn. Skräckslagna lämnade de sina hem och sökte sig mot stadens skyddande murar. Några försökte färdas med häst och vagn, andra försökte få med sig djur och husgeråd men de allra flesta tänkte bara på att rädda sig själva. Snart blev också själva staden varse vad som var på gång. Stadsportarna slogs upp, klockor klämtade och män rusade fram och tillbaka på murarna.
   Alverna gjorde sig dock ingen brådska utan att fortsatte sitt långsamma avancemang mot Tann utan att bry sig om de reaktioner som de gav upphov till. De rädda människorna drevs framför dem likt boskap på väg mot slaktfållan. Ändå höll de inne sina pilar. De hade lätt kunnat nedgöra de försvarslösa byborna framför sig men föredrog att tvinga in dem alla bakom stadsmurarna.
   Från sin höjd bevittnade Minn maktlöst människornas fruktan och sorg. Män vände sig förtvivlat om mot de boningshus som de kanske själva slitit med att bygga och kvinnor kämpade för att trösta sina gråtande barn. Hon kände sig så skyldig till allt detta.
   Men mitt i all denna mörka hopplöshet såg Minn ändå några få ljuspunkter. Yngre stöttade äldre, friska hjälpte halta och lytta och till och med små barn såg om sina syskon efter förmåga. Trots farans stund så visade alla prov på hänsyn och omsorg om sina medmänniskor, Inga övergavs och inga lämnades kvar utan alla ställde upp för varandra. I en plötslig ingivelse insåg Minn att det hon nu blev vittne till var någonting som hon aldrig hade sett hos alverna, det var sann och äkta mänsklighet. Mitt i all uppgivenhet fyllde det Minn med värme och förnyat hopp. Det här var hennes folk, det var människorna som Minn ville tillhöra och inte Elendor och hans anhang.
   Som om han hade läst hennes tankar gled plötsligt alvkonungen själv upp vid hennes sida.
   ”Tiden är inne för dig att återgå till ditt folk”, sade han med blicken vänd mot Tann. ”När solen står som högst kommer vi att ha fullbordat inringningen. I morgon vid samma tid vill vi ha människornas svar. De som då vill lämna staden kommer att släppas igenom utan vapen medan de andra kommer att drivas ut i havet eller brännas tillsammans med sina smutsiga gator och stinkande gränder. Ur askan kommer sedan gröna och friska träd att växa upp och naturen åter ta det som människan berövat henne.”
   Minn orkade inte längre känna någon upprördhet över hans ord. I stället tog hon fram det kortsvärd i silver som Elvina skänkt henne.
   ”Om jag ska återgå till mitt folk vill jag inte behålla något från ert folk”, sade hon och överräckte svärdet till honom.
   Elendor visade inte med en min att han hade förstått piken i Minns ord.
   ”Det är rätt och riktigt”, sade han bara kort och tog emot svärdet. ”Gå nu.”
   Minn bevärdigade inte alvkonungen något svar utan vände honom bara ryggen. Först då insåg hon att hon ännu bar alvkappan över sina axlar men det var för sent att göra någonting åt det nu. Hon tänkte inte nedlåta sig till att tala mer med Elendor, än mindre klä av sig inför honom. Dessutom blåste det ännu kallt och det kändes i luften att ett oväder var i annalkande.
   I stället gick Minn med rak hållning och vinden fladdrande genom håret ned från höjden och bort mot Tann, hem till sitt eget folk.

15. Möte och avsked

   ”Logiken säger oss att om två objekt mötas med olika kraft komma den starkare kraften att stöta bort den svagare med en kraft motsvarande differensen av de två. Samma logik säger oss att om krafterna äro likvärdiga komma krafterna ta ut varandra och de båda objekten stanna intill varandra.”

   Ur samlingen Cindarelle naturalis, utgiven av Serena lärdes akademi

   Det tog lång tid att sig genom Tann. Stadens gator var nu om möjligt ännu trängre, skräckslagna människor sprang omkull varandra i sina förtvivlade försök att komma fram och Ales och greve Gyls eskort stoppades ideligen av stadsbor och bönder som bönade och bad om skydd.
   Till slut kom de i alla fall fram till porthuset där två högresta soldater väntade dem med en kortare person mellan sig. Personens ansikte var dolt i den grönbruna huvan men av den spensliga kroppsbyggnaden att döma kunde det inte vara en orch. Greven hade gjort samma observation som Ale ty han stannade förvånat upp.
   ”Vafalls?” utbrast han. ”Är detta fiendens parlamentär? Varför skickar inte orcherna en av sina egna?”
   ”Med förlov sagt, Ers Nåd”, svarade officeren. ”Det är inte orcher som belägrar oss, det är alver.”
   ”Alver? Menar han att ett sagofolk utmanar konungens jurisdiktion i Tann?”
   ”De är i högsta grad verkliga, Ers Nåd”, genmälde officeren tålmodigt. ”De är talrika nog att omringa hela staden.”
   ”Och detta är alltså deras parlamentär? Nåväl för fram honom på det att han må höra konungens ord.”
   Officeren tog ett djupt andetag.
   ”Det är en hon, Ers Nåd. Alverna har sänt en kvinna.”
   Greven himlade med ögonen.
   ”Ur led är tiden”, mumlade han. ”Ingen respekt för seder och hävd längre.”
   Men grevens förvåning var ingenting emot Ales när parlamentären lättade på huvan och blottade sitt blonda hår.
   ”Minn?” utbrast han när han kände igen henne
   ”Ale?” svarade Minn glatt överraskad och sprang honom till mötes. ”Du lever! Jag kände inte igen dig i dina herremanskläder först.”
   ”Det är klart att jag lever”, svarade Ale och omfamnade henne. ”Hertigarna har störtats och greve Gyls här har tagit makten. Men du själv då? Är Elvin i säkerhet? Varför återvänder du i alvkläder och i sällskap med alver?”
   Ale kände hur Minn stelnade till i hans famn och hon släppte taget om honom. Det rådde ingen tvekan om att hans frågor hade berört henne illa. Han hann dock aldrig fråga henne närmare ty grevens harklande återförde dem båda till verkligheten.
   ”Detta är mot alla protokoll”, brummade han. ”En förklaring torde vara på sin plats.”
   ”För all del, Ers Nåd”, svarade Ale snabbt. ”Det här är min färdkamrat Minn som jag berättade om. Det var tack vare henne som alvernas son återförenats med sina föräldrar. De har väl återförenats?” tillade han vänd mot Minn.
   Minn tycktes ännu tagen men nickade.
   ”Och detta är alltså hur dessa alver visar sin tacksamhet?” yttrade greve Gyls sardoniskt.
   ”Ers Nåd”, sade Minn i det att hon för första gången tilltalade greven. ”Jag är rädd att jag har dåliga nyheter för er och för hela Tann.”
   Minn redogjorde sålunda för sitt möte med alvkonungen Elendor och alvdrottningen Anoël och lade fram alvernas ultimatum till stadens folk. Greven åhörde redogörelsen med stigande ansiktsfärg men avbröt henne inte.
   ”Alvernas frist går ut vid middagstid i morgon”, avslutade hon. ”Deras ultimatum är inte förhandlingsbart.”
   Greve Gyls nickade och tog ett djupt andetag. Det var med uppenbar möda som den vanligtvis så korrekte adelsmannen sökte samla sig.
   ”Mina anfäder, frid över deras minne, gick till historien som Fornmarks erövrare. Ska vi då gå till historien som Östmarks förlorare? Det är fullständigt uteslutet. Hellre dör jag med svärd i hand än låter någon karva ut ett stycke kött ur vårt fädernesland.”
   ”Herr greve”, inflikade handelsfursten Choran som ännu var med dem. ”Betänk att ni inte bara svarar för er själv utan också för Tanns befolkning.”
   ”Jag svarar för mer än så”, replikerade Gyls. ”Om vi överger Tann överger vi också konungen. Vi är de enda som kan hindra de båda hertigarna från att verkställa sina planer att störta Hans Majestät.”
   Choran nickade fundersamt.
   ”Så vad är ert beslut?”
   Greven svarade inte omedelbart utan begav sig upp på muren varifrån de kunde blicka ut över omgivningarna. Ale häpnade över vad han såg. Sikten var god över de öppna slättmarkerna och man kunde skåda långt åt alla håll. Men vart han än vände blicken så uppfylldes horisonten av långa led av bågskyttar.
   Klädda som de var i likadana grönbruna mantlar som Minn så kunde de lätt misstas för mindre träd som lämnat skogen och rört sig mot staden. Deras huvor var emellertid tillbakakastade och blottade vad som först såg ut som hjälmar i olika metaller – guld, silver, koppar, järn – som skimrade ikapp med solen. När Ale tittade noggrannare såg han dock att det som han misstagit för hjälmar i själva verket var deras långa hår och att den enda rustning de bar var enkla läderharnesk under sina mantlar. Vid deras sidor hängde långa smala svärdsskidor. Till synes oskyddade men bortom pilavstånd stod de stilla och betraktade Tann. Det var som om de ville att invånarna skulle få god tid på sig att se hotet som vilade över deras stad.
   Greve Gyls synade bistert alvernas uppställning.
   ”Vad anser han om deras vapen?” frågade han sin officer.
   ”Deras bågar är kraftiga nog att tränga igenom våra rustningar, Ers Nåd”, svarade denne. ”Våra förluster skulle bli betydande innan vi kom till närstrid. Deras svärd förefaller skarpa också.”
   ”Men skulle inte vårt rytteri helt enkelt kunna rida ned dem?”
   ”Jag tvivlar på att ens era stridstränade hästar skulle kunna förmå sig att skada alverna”, inflikade Minn med ett tonfall som inte gav utrymme för något tvivel.
   ”Nåväl, men nog kan väl stadens murar motstå en stormning från dem? Hela slätten ligger ju ljus och öppen och våra murar är höga.”
   ”Vi vandrade länge med en alv”, yttrade Ale försiktigt. ”Varken mörker eller branta klippor bekom henne särskilt mycket. Om de anfaller på natten…”
   Greven tog ånyo ett djupt andetag och vände sig sedan till Choran.
   ”Detta är inte ett beslut vi kan fatta själva”, sade han allvarligt. ”Låt tillkalla rådet igen.”

   Stämningen var betydligt mer tryckt på detta rådsmöte än på det föregående. Den här gången kunde rådsmedlemmarna med egna ögon bilda sig en uppfattning om situationens allvar men de var lika oförmögna som greven och handelsfursten att se någon utväg. Det lilla hopp om människorna som böndernas gemensamma flykt hade väckt hos Minn skingrades nu av rådets skilda uppfattningar. Huvudfrågan om försvar eller uppgivande avbröts ideligen av futtigheter och Minn blev inte klok på om medlemmarna verkligen ansåg dessa vara viktigare eller om det helt enkelt var ett försök att undvika problemets kärna.
   En bonde och en adelsman argumenterade på fullt allvar huruvida dagens dagsverke på de nu ockuperade åkrarna skulle anses som utfört eller ej. En tulltjänsteman hävdade med emfas att flyktingarna borde betala skatt för de varor som de fått med sig in i Tann under sin flykt. En köpman beklagade sig över att män från citadellet under en sorti rövat bort flera tunnor salt sill från honom.
   ”Varför i all världen håller han salt sill på våren?” kunde den otålige greven inte låta bli att fråga.
   ”Sillen vinner på lagring”, genmälde köpmannen förnärmat.
   ”Gott, då kommer kanske törsten att ansätta de belägrade snart”, löd grevens trötta svar.
   Köpmannen brast ut i oroliga ordalag om sina vintunnor och lämnade lokalen men de futtiga ärendena fortsatte att läggas fram. Till slut visade det sig dock att viljan att kämpa för staden var stor och rådet beslutade därför att de som ville skulle få lämna staden medan resten skulle beväpnas efter förmåga. Tann skulle försvaras till sista blodsdroppen.
   Efter rådsmötet drog sig Ale och Minn undan för att för första gången sedan de skildes åt få tala ostört. De diskuterade sina upplevelser och närmade sig sakta den avgörande frågan. Skulle de lämna Tann eller stanna kvar och slåss för konungen och mot alverna? Det var Ale som till slut ställde den.
   ”Den där gången i Serena…”, började han tvekande. ”Du sa att du inte ville återvända. Står du fortfarande fast vid det?”
   Minn nickade.
   ”Ja, Ale”, svarade hon. ”Det här är inte den väg jag vill gå.”
   ”Du försökte förklara för mig men jag förstod inte. Kan du inte försöka igen?”
   Ales ord fyllde henne med tacksamhet. Äntligen ville han förstå. Men det var för sent. Det var dags för deras vägar att skiljas åt och hon visste hur som helst ännu inte vart hennes väg bar.
   ”Jag vet faktiskt inte”, sade hon bara. ”Jag vet inte vem jag är eller vart jag är på väg.”
   ”Kommer du att återvända till alverna?”
   Frågan väckte först Minns vrede men hon såg på Ale att den inte var ämnad som en pik utan som en uppriktig undran. Så mycket hade han alltså förstått.
   ”Nej, det kommer jag inte. Jag trodde att jag hade något gemensamt med dem men jag hade fel. Men jag vill ändå inte stå mellan alver och människor.”
   ”Så då kommer du att lämna Tann i morgon?”
   ”Ja, det kommer jag. Någon måste hur som helst vägleda de flyende. Tänk på att skogarna fortfarande är fulla av orcher och det är bara du och jag som vet var de har sina läger. Men du kommer att stanna?”
   Nu var det Ales tur att fundera.
   ”Jag förstår ditt beslut men hur mycket jag än skulle vilja följa med dig så kan jag inte vända alla dem andra ryggen. Kungen, Gyls, Choran, Tanns folk – de väntar sig alla att de vapenföra männen ska försvara staden.”
   ”Och Legims svärd – ditt svärd – gör dig vapenför. Ditt öde verkar vara sammanlänkat med svärdet.”
   ”Legim skulle alltid ha gjort sin plikt för Cindarell. Jag skulle svika hans förtroende om jag inte skulle göra detsamma.”
   Minn erinrade sig den store krigarens sista ord och undrade hur plikttrogen han egentligen hade varit. I sitt dimmiga dödsögonblick hade han förväxlat Minn med sin älskade Alatea och den bild han hade tecknat av henne hade varit häpnadsväckande lik porträtten av den försvunna drottningen med samma namn. Men inte heller nu förmådde hon kasta någon skugga av den tappre man vars sista gärning blev att rädda hennes liv och hon sade därför ingenting därom.
   ”Ja, det är din väg”, sade hon bara.
   ”Då finns det inte längre någon återvändo”, sade Ale med så låg röst att Minn fick luta sig närmare för att höra honom. ”I morgon skiljs våra vägar oåterkalleligen åt.”
   ”Vi vet ingenting om framtiden”, viskade Minn så tyst att också Ale fick luta sig närmare och hon kunde känna hans andedräkt mot sitt ansikte.
   Skulle det bli sista gången hon såg hans ansikte och hörde hans röst? Ale hade funnits vid hans sida så länge att hon hade tagit honom för given. De senaste årens upplevelser hade fört dem närmare varandra men också uppenbarat sprickor. Det var inte bara Ales svärd, ett svärd som av någon anledning fyllde Minn med oro, inte bara för Ales skull utan också för sin egen. Nej, det var också det faktum att hennes krafter tycktes sammanlänkade med Ale, krafter som hon med vetskapen om Morvans öde ville avsvärja sig. Bara under denna stund kände hon hur någonting inom henne väcktes, hur frestelsen att ge efter väcktes. Och varför inte? Om nu detta skulle bli deras sista möte så varför inte göra det bästa av det?
   Men nej! Minn vände sig hastigt bort från Ale. I ögonvrån hann hon skymta både förvåning och besvikelse i Ales ansikte.
   ”Jag är ledsen”, sade hon, reste sig hastigt och skyndade iväg utan att vända sig om.
   Ale följde inte efter henne och hon kom ensam ut i den friska nattluften. En ensam måne lyste upp gatorna och hela staden vilade fridfullt, som om den hämtade krafter inför morgondagens påfrestningar. Det lugn som omgav henne smittade av sig och hon stannade upp i stilla begrundan. Det hastiga uppbrottet från Ale tedde sig nu väldigt avlägset och hon kom på sig att fundera över om det rent av hade varit förhastat.
   Varför hade hon haft så bråttom iväg? Vad hade hänt mellan dem och varför hade hon varit så angelägen om att avbryta det? Motstridiga känslor uppfyllde henne och för ett ögonblick övervägde hon att återvända.
   Men så gled ett mörkt moln förbi månen och en plötslig vindpust kom henne att huttra till. Nej, om hon skulle kunna stå fast vid sitt beslut så måste hon klippa banden någon gång. Ju mer hon försökte förhala det, desto svårare skulle det bli. Hon pressade tillbaka en tår och fortsatte bort.

16. Belägrade belägrare

   ”Den som bygger en mur måste fundera på om han vill skydda sig mot något utanför muren eller något innanför.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Tidpunkten för fristens slut närmade sig och modstulna samlades invånarna vid stadsportarna. De bar med sig så många tillhörigheter de förmådde bära och av allt att döma trodde ingen av dem att de skulle få återvända till sin stad. På murkrönet ovanför stod Ale vid greve Gyls sida och betraktade skådespelet. Bland flyktingarna syntes också Minns silverblonda hår som ett ensamt ljus i den grå massan.
   När Ale nu såg på henne, iförd sin alvkappa och mot bakgrund av alla människor, så måste han faktiskt medge att det var något alvlikt över henne. Redan när de träffat Elvina hade han slagits över likheterna mellan Minn och alvkvinnan och åsynen av de många alverna utanför Tann förstärkte hans uppfattning än mer. Det var inte bara deras yttre, det var också hela deras sätt, det lugn varmed de rörde sig genom världen, som om de verkligen var ett med den.
   Kanske var det bara hans ögon som såg det. Han hade ju flera gånger blivit varse sin barndomskamrats osäkerhet och bräcklighet. Ändå tyckte han nu att det var som om det vilade ett skimmer över henne som skilde henne från mängden, som gjorde henne speciell. Efter alla år var det först nu som han såg det, nu när det var för sent.
   En rörelse genom folkmassan avslöjade att portarna nu var på väg att öppnas och att flyktingarna snart skulle anträda sin långa vandring bort från sina hem. Ale tvingade bort blicken och vände den utåt i stället, mot de omgivande slätterna. Alverna stod ännu kvar i sina positioner, som om de aldrig hade lämnat dem under natten, och väntade tålmodigt. Hade Elvina förutsett att alverna skulle vända sig mot människorna på det här sättet? Hade hon i så fall lämnat sin brorson Elvin i människors händer? Nej, han kunde inte tro det. Ändå var de nu belägrade av hennes fränder, ändå stod de nu inför en kamp på liv och död mot dem.
   Från citadellet hördes åter de olycksbådande hornstötarna. Var de ämnade att håna dem eller försökte de inneslutna få iväg ett meddelande till orcherna i skogen? Flyktingarna var tillsagda att hålla sig borta från den och i stället följa kusten så långt som möjligt. Men tänk om orcherna nu höll på att genskjuta dem för att kunna lägga sig i bakhåll längs vägen. Hur skulle böndernas enkla redskap kunna stå emot orchernas kroksablar? Ale försökte intala sig att inte ens hertigarna kunde vara så grymma att de utlämnade försvarslösa människor i svartfolkens våld men den gnagande oron ville inte lämna honom. Vad höll orcherna på med där ute? De skulle få veta det förr än han anade.
   Plötsligt besvarades hornstötarna. Över hela slätten ljöd nu signaler och ut ur de omgivande skogsbrynen lösgjorde sig stora massor av beväpnade krigare. Det var orcher och åter orcher, mångdubbelt fler än alla de soldater som Tann hyste och till och med fler än alverna, och under vilda skrik marscherade de fram emot staden och dess belägrare. Greve Gyls bleknade när han såg dem.
   ”Ofattbart”, fick han fram. ”Hertigarna måste ha dragit ihop varenda orch i Norra ödemarkerna. Inte ens Serena skulle kunna stå emot denna här.”
   ”Inte heller alverna kommer att kunna stå emot dem, Ers Nåd”, inflikade officeren vid hans sida och pekade. ”Hertigarna har drillat dem väl. Se!”
   Han pekade ut mot slätten där alverna nu vänt sig om för att med sina pilar möta den nya fienden. Orcherna svarade dock med att resa hjulförsedda träskärmar och i skydd av dessa fortsatte de att avancera. Alverna försökte i stället låta sina pilar flyga över skärmarna över de bakre ledens trupper men dessa höjde sina stora träsköldar till skydd. Visserligen föll trots det många orcher för de pricksäkra skyttarna men inte tillräckligt många för att hindra deras framryckning.
   ”De kommer inte att kunna undvika närstrid, Ers Nåd”, sade officeren. ”Det kommer att bli ett veritabelt blodbad.”
   ”Vad kan vi göra?” undrade Ale förskräckt.
   ”Göra?” svarade greve Gyls. ”Vi kan intet annat göra än att tacka försynen för att våra två fiender ställs mot varandra.”
   ”Och låta dem förgöra varandra?”
   Greven nickade bistert.
   ”Skam på så goda bågskyttar. De hade kunnat göra nytta på vår sida.”
   ”Ni måste hjälpa dem!” avbröt plötsligt en röst.
   Det var Minn som obemärkt hade tagit sig upp på bröstvärnet och åhört deras samtal. Greven vände sig mot henne med en ogillande blick.
   ”Unga mö”, sade han högdraget. ”Detta är inte en plats för kvinnor.”
   ”Nej, men för kloka huvuden”, snäste Minn irriterat. ”Sade ni inte själv att ni skulle vilja ha alverna på er sida?”
   ”Nödgas vi erinra henne om hennes eget budskap? Alverna har förklarat sig vara våra fiender.”
   ”Deras kung är bland dem. Alverna må vara kalla och hämndlystna men de saknar inte känsla för tacksamhet. När vi räddade deras barn så skonade de Tanns folk. Om Tann nu räddar kungen så måste han skona staden.”
   ”Hon menar inte…?” började greven.
   ”Jo, det menar jag. Ni måste öppna portarna.”
   ”Otänkbart! Det vore att nära en orm vid vårt bröst, en orm redo att hugga vid första bästa möjlighet.”
   ”Sade ni inte också att ingen stad kommer att kunna stå emot orcherna?” inflikade Ale djärvt. Alverna kommer att behövas innanför murarna.”
   Greven andades i djupa andetag och tittade från den ene till den andre.
   ”Vart är världen på väg när ofrälse ynglingar tillrättavisar sina äldre herrar?” utbrast han. ”Alvers pilar är att föredra framför deras tungor. Nåväl, få undan folket och låt öppna stadsportarna.”
   Ale och Minn kunde inte låta bli att le mot varandra medan grevens befallning verkställdes och portarna sakta svängde upp. Resultatet blev dock inte vad de hade väntat sig. I stället för att dra sig tillbaka innanför murarna så började nu alverna att gruppera om sig och flera av dem vände sina pilar mot de öppna portarna.
   ”Vad gör de?” undrade Ale.
   ”De måste tro att det är en fälla”, muttrade greve Gyls. ”Att vi förbereder ett utfall.”
   ”Vi måste skicka en budbärare till dem innan det är för sent.”
   ”Omöjligt! I deras ögon är vi fortfarande fiender. Vår budbärare skulle inte mer än hinna ut innan han bleve nedskjuten.”
   ”Kan de inte få in i sina träskallar att vi inte vill slåss mot dem?” utbrast Minn otåligt.
   ”Vill hon själv försöka berätta det för det dem?” frågade greven syrligt.
   ”Ja, det vill jag”, replikerade Minn trotsigt och rusade ned från bröstvärnet.
   ”Minn!” utbrast Ale och gjorde en ansats att följa efter. ”Vad tänker du göra?” Men greven hejdade honom.
   ”En klok man går inte i vägen för en kvinnas vilja”, konstaterade han lakoniskt. ”Dessutom tror jag att hon är den ende som faktiskt kan övertyga alverna.”
   Ale tittade ut över bröstvärnet och såg hur Minn ensam och till synes utan fruktan gick ut genom porthuset. Än en gång slogs han av hur alvlik hon var i sin alvkappa och hennes nu utsläppta hår fångades upp av vinden och fladdrade likt en gyllene fana. Mot det mörka porthuset måste hon synas lång väg, också för minde skarpa ögon än alvernas. Och den här gången verkade det faktiskt som om alverna förstod budskapet.
   Flera av dem pekade mot henne och började dra sig in mot staden medan andra täckte deras reträtt med sina bågar. När alverna kom närmare tyckte sig Ale höra hänförda utrop bland dem.
   ”Mayëlwa, mayëlwa”, var de ord han uppfattade men utan att förstå dem. Det gjorde däremot handelsfursten Choran vid hans sida.
   ”De kallar henne alvprinsessan”, mumlade han hänfört. ”Är det sant vad de säger?”
   Ale visste inte vad han skulle svara. Under tiden började orcherna inse att deras byte höll på att glida dem ur händerna. Vrålande av raseri och utan någon tanke på sin egen säkerhet slängde de sina sköldar och rusade fram med dragna kroksablar. Alverna svarade dock omedelbart med sina pilar och på murarna beordrade greven fri eldgivning mot orcherna. Anfallet stannade upp och kalabalik uppstod i orchernas led när stukade retirerande kolliderade med vilt framåtrusande. Innan de fick ordning i leden igen hade alverna kommit in i staden och portarna åter stängts. Utanför kunde orcherna bara böla ut sin besvikelse men än fanns det många kvar av dem. Belägringen hade inte upphävts, det var bara belägrarna som bytts ut.
   När lugnet åter lagt sig klev greve Gyls ned från bröstvärnet och fram till Elendor. Alvkonungens män stod prydligt och värdigt uppställda längs gatorna kring porthusen med outgrundliga ansikten. Enstaka oroliga blickar mot husen tydde dock på att de inte kände sig bekväma i den trånga stadsmiljön. På murarna ovanför dem stod grevens män. Pilar vilade på deras bågsträngar och skäktor låg till rätta i deras armborst men de tycktes osäkra på om de nu skulle rikta dem mot orcherna eller alverna och de tittade hjälplöst på varandra. Längre ned på gatorna trängdes Tanns invånare, slitna mellan nyfikenhet på och fruktan för dessa sagovarelser som bara till nyligen hade varit deras fiender och hotat ödelägga deras stad.
   ”Vi förmodar att vi har den äran att språka med Elendor, alvernas konung”, sade greven och utförde en bugning som skulle ha hedrat kung Serevan VIII själv.
   ”Är ni kvar än?” frågade Elendor kyligt utan att så mycket som se åt honom.
   ”Jag vill minnas att vår frist inte är ute än”, löd det förbindliga svaret. ”Vi är greve Fornmark, av Tanns råd utsedd styresman över staden. Vågar vi anhålla om er hjälp för att nu försvara oss mot orcherna och befria Östmark från dem?”
   ”Ni kallar det befria men vi kallar det överlämna från en fångvaktare till en annan. Varför skulle vi hjälpa er att ta landet från svartfolken för att ge det till människorna?”
   ”Bäste alvkonung, vi är de första att beklaga den klyfta som genom åren tillåtits att växa mellan alver och människor, en klyfta som vi människor bär en stor skuld till. Därför vill vi också vara de första att räcka er en hand. Vet att hertigarna av Mark förklarats avsatta och att vi därmed är kung Serevan VIII:s främste representant i Mark. Vi kan anhålla hos Hans Majestät om att alverna ska få återvända till sina skogar och åter åtnjuta sin sedan Seren den stores tid hävdvunna rätt.”
   Först nu bevärdigade Elendor greven sin blick.
   ”Sade ni att hertigarna är avsatta? Var är de nu?”
   ”De har förskansat sig i stadens citadell.”
   ”Verkligen? Nåväl, herr greve, låt oss då språka på människors vis.”
   Greve Gyls kallade omedelbart till krigsråd och inom kort var stadens ledande styresmän och krigsmän samlade. Närvarande var förutom officerare och alvernas främste också handelsfursten Choran, de rådsmedlemmar som ingått i rådets delegation tidigare under dagen samt, till både andras och deras egen förvåning, Ale och Minn.
   ”Ni har sett och hört mer under era få år än många under sin livstid”, hade Choran lakoniskt sagt. ”På gott och ont.”
   Greven öppnade mötet med att förklara att människorna och alverna gemensamt skulle försvara Tann, både mot orcherna utanför murarna och mot hertigarna innanför.
   ”Vi måste således besluta om huruvida vi ska anfalla citadellet först eller orcherna först.”
   ”Anfall orcherna först”, menade böndernas rådsrepresentant. ”I detta nu plundrar de våra gårdar och odlingar.”
   ”Men om vi gör ett utfall lämnar vi Tann i hertigarnas och garnisonens händer”, invände den äldre adelsmannen. ”De kan ta tillfället i akt att besätta Tann eller fly till sjöss. Vi måste anfalla citadellet först.”
   ”Det är lättare sagt än gjort”, invände Choran. ”Citadellet är byggt för att kunna försvaras av en handfull män under lång tid. Yttermurarna är tjocka och höga och porten av kraftig ek förstärkt med järn. Skulle ni ändå lyckas forcera den så väntar en utsatt och farlig väg runt innermuren innan ni når nästa port. Nej, citadellet kan inte intas med mindre än att försvararna själva öppnar portarna.”
   ”Skulle vi i så fall inte kunna bida vår tid”, undrade den unga prästinnan. ”Om inte vi kan driva ut dem så låt hungern göra det. Deras räder i staden på jakt efter mat visar på att deras förråd måste vara tomma.”
   ”Vi har inte tid med någon belägring”, muttrade greven. ”Orcherna har redan börjat montera och ställa upp sina belägringsmaskiner. Snart kommer de att kunna lägga staden i ruiner. Dessutom vet vi inte hur länge hertigarnas armé i Västmark håller sig overksam. Vi har helt enkelt inte tid.”
   ”Vad sägs om att dela på våra styrkor?” föreslog en ryttmästare. ”Vi behöver inte många av våra ryttare och alvernas pilar för att skingra deras odisciplinerade led. Låt fotfolket upprätthålla belägringen av citadellet.”
   ”Det tog oss många mansåldrar att driva bort orcherna från skogarna”, replikerade Elendor. ”Om vi skingrar dem nu kommer de att vara ett gissel för både alver och människor en lång tid framöver. Vi måste nedgöra dem till siste man.”
   Sålunda gick argumenten fram och tillbaka utan att något beslut kunde fattas. Plötsligt kom Ale att tänka på något. Diskussionen hade påmint honom om en sak han hört tidigare under dagen och han vände sig försiktigt till Choran.
   ”Sa du att vi måste få försvararna själva att öppna portarna?” viskade han.
   ”Ja, men det kommer att krävas en lång belägring för att få dem att komma ut”, löd det trötta svaret.
   ”Men vi vill ju inte få dem att komma ut, vi vill att de ska släppa in oss.”
   Choran blev med ens klarvaken och spärrade upp ögonen.
   ”Du menar inte…?” började han men Elendor hade också hört Ales ord och bröt in i stället.
   ”Jag tror att människopojken har en djärv idé i min smak. Låt höra!”
   Ale rodnade när blickarna vändes mot honom men fortsatte.
   ”Jag kom bara att tänka på en gammal saga. Ni har säkert hört den om hur Seren den store skulle inta hedningarnas fäste, hur han lät tillverka en ihålig avgudabild som han och hans män gömde sig i. Hedningarna tog in den i fästet, varvid Seren tog sig ut under natten och dräpte dem allesamman.”
   ”Kallar ni dylikt för sagor nu”, mumlade Elendor för sig själv. ”I sanning korta är människornas minnen.” Greve Gyls var däremot inte övertygad.
   ”Lappri!” utbrast han. ”Varför skulle hertigarna ta in avgudabilder till citadellet?”
   ”Kanske inte avgudabilder”, funderade Choran, ”men väl vintunnor. Var det inte det ni själv antydde tidigare idag, att köpmännen borde vakta sina vintunnor. Väl inne kan vi sedan ta hertigarna som gisslan och framtvinga citadellets kapitulation.”
   Greven reste sig upp för att protestera men fann inga motargument och satte sig ned igen.
   ”De är ju ändå hertigar”, sade han matt. ”Att låta ofrälse bära hand på dem vore att vanära dem.”
   ”Avsatta hertigar”, påminde den äldre adelsmannen. ”Deras ära är inte värd mer än bönders. Ta det inte personligt”, tillade han vänd till bonden som lyckligtvis hade slumrat till.
   ”Men vem skulle våga utföra ett sådant dåd?”
   ”Jag skulle gärna vilja möta hertigarna, öga mot öga”, svarade Elendor och lade på bordet det kortsvärd i silver som han fått tillbaka av Minn.”
   ”Betänk blott att hertigarna måste mötas med vördnad”, inföll greven, alltjämt med matt röst.
   ”Jag lovar att bemöta dem som de förtjänar. Men jag behöver någon som kan visa mig vägen.”
   Choran kliade sig besvärat i örat.
   ”Ja… alltså… jag vet att det finns en väg från köket till hertigens gemak men jag har själv aldrig gått den. Alemon däremot…”
   ”Utmärkt”, avgjorde Elendor innan Ale ens hann säga något. ”Det är gott att se att Seren den stores anda ännu lever hos några av er.”
   ”Ni går ju rakt in i döden!” utbrast Minn. ”Vad är det som säger att de inte öppnar alla tunnor på en gång och hittar er?”
   ”Man skulle kunna märka några av dem som vinägertunnor”, menade Choran. ”Med lite tur kommer de att upptäcka det först när de fört in tunnorna i köket och sedan strunta i dem.”
   ”Och även om de skulle öppna våra tunnor så kommer de inte att överleva länge nog att berätta för andra om innehållet”, sade Elendor självsäkert. ”Resten av mina män kan under tiden smyga ut i skydd av natten för att oskadliggöra deras belägringsmaskiner och skära av deras reträttvägar. Därefter kan ni göra ert utfall.”
   Fulla av ny kraft kastade sig nu officerarna över kartor över omgivningarna för att börja planera för utfallet. Viktiga höjder och broar identifierades och truppenheter tilldelades uppgifter och ansvarsområden. Inom kort var slaget om Tann vunnet, åtminstone på papperet.
   ”Än jag då?” hördes plötsligt en röst. Det var Minn som, allt annat än nöjd med besluten, ställt sig upp.
   De församlade slog ned sina blickar och det blev till slut greve Gyls som svarade henne.
   ”Unga mö”, sade han allvarligt. ”Ingen förnekar hennes mod hittills men med krig har varken kvinnor eller barn någonting att göra.”
   ”Men…” stammade Minn och vände sig mot Elendor i sin vädjan om stöd. ”Allt tal om mayëlwa då?”
   ”Förhastade var dessa mina bröders ord i stridens hetta och stundens affekt, förblindade var de av ditt bedrägliga yttre”, svarade alvkonungen lugnt och artikulerat utan att ens se åt hennes håll. ”Men alver förblir alver och människor förblir människor.”
   När Minn hörde svaret blev hon alldeles röd i ansiktet och hennes underläpp började skälva. Hon var på väg att brista ut i något men i sista stund höll hon det tillbaka. I stället ryckte hon till sig Elendors kortsvärd på bordet. Innan någon hunnit reagera så hade hon med den andra handen gripit tag i sitt eget hår och med ett enda skarpt snitt kapade hon det längs med hjässan.
   ”Här har ni er alvprinsessa!” skrek hon och slängde både svärd och hårtestar på bordet. Sedan vände hon sig om och lämnade rummet.
   Ale försökte följa efter men förgäves, när han kom ut på gatan så var hon redan borta. Det enda spåret efter henne var ett par ensamma silverblonda hårstrån som sakta seglade ned mot marken.

17. Inför dödens käftar

   ”I naturen kan vi definiera starka och svaga djur genom att identifiera vem som äter vem och därav deducera att de starka är de som äter och de svaga de som äts. Således bör människan äta rovdjurs kött och ävenledes bespisa sin boskap med dylikt på det att vi inte skola frukta rovdjuren och att rovdjuren skola veta sin plats.”

   Ur samlingen Cindarelle bestiarium, utgiven av Serena lärdes akademi

   Resten av dagen ägnades åt förberedelser, såväl bland belägrarna som bland de belägrade. Orcherna monterade sina fruktade kastmaskiner på höjderna runt staden för sin planerade stormning medan alverna och människorna mottog befallningar för sitt planerade utfall.
   Det var uppenbart att orcherna inte tänkte upprepa det planlösa anfallet mot murarna utan hellre väntade tills deras maskiner kunde göra arbetet åt dem. Då och då prövade visserligen en grupp svartfolk stadens vaksamhet men en skur av pilar tvingade dem tillbaka varje gång. Annars höll sig såväl orcherna på marken som vakterna på murarna lugna och nöjde sig med att noga iaktta alla mått och steg som respektive motståndare vidtog. Det rådde ett bedrägligt lugn i och kring Tann och hade det inte varit för alla vapen som blänkte i solen så hade det varit svårt att föreställa sig den storm som hotade att bryta ut när som helst.
   Bland alla soldater på murarna befann sig också en ung och slarvigt klippt kvinna. Hon höll sig för själv på ett mindre hotat avsnitt och blickade ut över omgivningarna. Under dagen hade många nyfikna stadsbor avvisats från muren men av någon anledning hade ingen kommit sig för att gå fram till henne, än mindre köra bort henne därifrån. Hon fick därför stå kvar där, ensam i sina funderingar.
   Det var kanske bäst så för Minn var på ett rasande humör och det hade inte varit nådigt för den som vågat närma sig henne nu. Varför ställdes hon ständigt åt sidan? Varför nekades hon rätten att försvara sig själv och sitt land? Att hon skulle vara svag var en dålig ursäkt, det fanns inte en man i hela Tann som var starkare än en orch utan det var deras vapenfärdigheter som gjorde dem starkare. Varför skulle inte hon också kunna gå ut och möta dem med vapen i hand?
   Hon kunde faktiskt hantera vapen. Hade inte Elvina anförtrott henne sitt försilvrade kortsvärd? Hade hon inte sedan använt det för att försvara sig och Elvin mot en orch? Hade Elvina förutsett det? Om hon nu litade på Minns förmåga, varför kunde inte den tjockskallige Elendor förmå sig att göra det?
   Kortsvärdet var inte längre hos henne och hon ångrade lite att hon lämnat det ifrån sig. Hur skulle hon nu kunna försvara sig? Visserligen hade hon fortfarande sina outforskade krafter men hon hade ju svurit att inte använda dem mer. Å andra sidan hade hon då befunnit sig i trygghet på Cindarells slott utan någon fara som hotade henne. Nu befann hon sig mitt i ett krig. Skulle hon kunna hålla sitt löfte om dödens skugga skulle falla över henne? Anoëls ord om Morvan kom åter till henne. Hon ville inte dela den av hämndlystnad förtärda magikerns öde. Ändå tycktes händelser ständigt föra henne närmare och närmare den vägen.
   Timmarna gick och tidpunkten för att sätta de belägrades planer i verket närmade sig. Nedanför muren kunde hon se hur alver förberedde sig för nattens sorti. I grupper om dussinet skulle de smyga sig ut, förstöra så många maskiner som de kom åt och sedan återvända innan orcherna upptäckte vad som pågick.
   Målet för gruppen närmast Minn var antagligen ett halvdussin katapulter på en höjd nära stranden. Dessa var de närmast belägna kastmaskinerna och därmed också de farligaste med kapacitet att slunga sin dödliga last långt innanför stadsmurarna. Ironiskt nog var det samma höjd som Minn och Elendor stått på tidigare när alverna hade varit belägrare. Här hade hon faktiskt kunnat komma till nytta. Hon kanske inte var lika stark som de men hon var observant och hade sinne för detaljer. Hon hade kunnat peka ut många buskar och skrevor att gömma sig i på vägen fram till och upp på höjden. Men nu tänkte hon inte göra det ens om de bad om det!
   Skymningen föll och Minns blick drogs nu obevekligen bort mot citadellet. Hade Ales och Elendors djärva plan lyckats? Hade de lyckats ta sig in obemärkta och hade de i så fall lyckats i sitt uppsåt? Två man mot två hertigar med en hel garnision och kanske också orcher emellan. Den här gången kunde inte ens hennes krafter hjälpa Ale, vare sig hon ville använda dem eller ej.
   Nedanför henne smög nu alvgruppen in i porthuset en efter en. Minn räknade dem förstrött men hejdade sig plötsligt. Det hade varit tolv alver under förberedelserna men tretton hade gått in. Hade hon räknat fel eller var där någon som försökte infiltrera gruppen?
   Hon vågade inte ropa av rädsla för att väcka uppmärksamhet hos orcherna utanför men kanske kunde hon hinna ikapp dem innan de kom utanför murarna? Med all hast rusade hon ned för porthustrappan. Därifrån kunde hon se hur den yttre porten försiktigt öppnades för att släppa ut alverna. Men nu var där bara tolv av dem. Hade hon ändå räknat fel?
   Plötsligt lösgjorde sig en skugga ur mörkret bakom henne och en hand grep om hennes mun.
   ”En god jägare förbereder sig för sitt byte innan hon ger sig ut på jakt”, väste en röst i hennes öra. Var hade hon hört den rösten förut? Den lät bekant men var bruten, som av kraftig sinnesrörelse. Innan hon hann reagera stacks två föremål i hennes hand.
   ”Katapulterna bevakas av ulvar”, fortsatte rösten. ”Bringa Anoël mina hälsningar och… mina ursäkter.”
   Med de orden försvann handen från hennes mun och innan hon visste ordet av hade skuggan glidit ut genom ytterporten. Instinktivt följde hon efter men när hon väl var ute såg hon inte längre skymten av den okände personen. Däremot reagerade alverna längre bort på hennes plötsliga uppdykande.
   ”Eywine?” väste en röst och Minn kunde höra hur en bågsträng spändes. Nu trodde de förstås att hon var en infiltratör. I panik svarade hon med det första ord hon kom på.
   ”Mayëlwa.
   Till sin lättnad hörde hon hur bågsträngen slappnade av igen och en av alverna gick fram mot henne.
   ”Du här?” frågade han förvånat på människospråket. ”Men vem var det du talade med?”
   Innan Minn hann svara kastade alven en blick på det Minn hade i händerna.
   ”Elendor?” frågade alven förvånat. ”Är han med oss?”
   Minn förstod först ingenting men så insåg hon överraskat vad det var som främlingen i porthuset hade gett henne. Det var Elendors försilvrade kortsvärd och den visselpipa i silver som hon hade tvingats ge i pant till värdshusvärden samma kväll som hon avreste med Bahran till Sagoöarna. Vilka händelser kunde ha bringat dessa föremål hit? Var det Elendor själv som hon hade mött och som hade gett dem till henne? Hade hans uppdrag i citadellet krönts med framgång och hur hade det i så fall gått för Ale? Alven tycktes emellertid inte grubbla över några sådana frågor utan såg det hela som ett gott tecken.
   ”Stjärnorna lyser över oss i vårt uppdrag”, sade han till de andra. ”Elendor vaktar våra steg och mayëlwa har han sänt till vår hjälp.”
   Förundrade utrop hördes från resten av gruppen men innan Minn hann yttra sig så grep alven tag i hennes hand och drog henne med sig.
   ”Det är gott att se dig igen, mayëlwa, men vi måste hasta. Det orcherna saknar i skarpsynthet har de igen i väderkorn. Om vi dröjer för länge kan de få upp vittringen på oss.”
   ”Har vi setts förut?” undrade Minn.
   ”Känner du inte igen mig? Mitt namn är Noël och det var jag som tog emot dig när du landsteg på våra öar.”
   ”Noël? Men är du då…?”
   ”Jag är bror till vår drottning Anoël. Hon har talat väl om dig och jag är hedrad över att ha dig vid min sida.”
   Minn häpnade över den respekt varmed alven Noël tilltalade henne, så olikt Elendors sätt. Vad berodde det på?
   ”Vad är egentligen mayëlwa för något?” frågade hon.
   ”Vet du inte det? Mayëlwa och mayëlwin är den alvprinsessa och alvprins som vi har väntat på sedan tidernas gryning och som ska ge nytt liv till alverna. I födelsen av Elendors och Anoëls son ser vi mayëlwin och när du ledde oss bort från döden var det många av oss som i dig såg mayëlwa. Länge kommer alverna att besjunga ditt dåd.”
   ”Men jag är ju människa och inte alv”, protesterade Minn. ”Det har ju Elendor själv sagt.”
   ”Våra sägner säger heller ingenting om det är en alv eller en människa som ska ge oss nytt liv. Det är min systers egna ord.”
   Minn tystnade. Varför hade Anoël sagt så? Varför framhärdade i så fall Elendor i sin motvilja mot henne? Men det fanns inte tid för fler frågor nu. De närmade sig höjden och hon erinrade sig med ens den varning som hon fått tillsammans med svärdet och visselpipan.
   ”De har ulvar”, viskade hon och höll tillbaka Noël.
   Resten av gruppen stannade också upp och såg frågande åt deras håll. Noël spanade bort mot höjden och tycktes använda öronen snarare än ögonen.
   ”Fjorton eller femton, kanske upp till sexton, i beredskap bakom höjden. De har dolt dem för murarnas vaktposter. Men hur kunde du se dem?”
   ”Han… Elendor sade det till mig”, svarade Minn. Men tyst undrade hon hur han kunnat veta det om inte någon av de andra alverna hade vetat det.
   ”Vi måste slå ut dem allesamman innan de hinner ge skall. Det blir svårt men vi har inget annat val. Era första pilar får inte missa.”
   Minn grubblade över den okände främlingens ord. Han hade velat förbereda henne och sedan gett henne de två föremålen. Kunde de vara till någon nytta. Inte silversvärdet i alla fall, ulvarna skulle upptäcka henne innan hon kom inom räckhåll för en svärdstöt, men kanske silvervisselpipan? Hur var det Bard hade använt den? Han hade kallat till sig Vandrarnas många djur bara genom att blåsa i den. Kunde hon göra samma sak?
   ”Jag kan locka bort ulvarna från katapulterna”, viskade hon.
   Noël såg tvivlande på henne.
   ”Djur brukar sky människor, inte dra sig till dem.”
   ”Lita på mig”, svarade Minn. ”Ge mig bara lite tid.”
   Alverna såg till en början inte övertygade ut men så nickade Noël fundersamt.
   ”Större ting än så har vi sett dig åstadkomma, mayëlwa. Vi ska lita på dig.”
   Minn uppfylldes av stolthet. Äntligen någon som litade på henne!
   ”Vänta här”, sade hon. ”Om allt går vägen så kommer de försvinna från höjden inom kort och då har ni chansen.”
   Med de orden smög hon iväg längs höjdens vänstra sida, åt vattnet till, i hopp om att orchernas posteringar skulle vara fåtaligare på den sidan. Med tur eller skicklighet lyckades hon kringgå höjden utan att bli upptäckt och nådde tryggt fram till strandkanten. Där plockade hon så fram silvervisselpipan.
   Minn drog sig till minnes att Morvan hade berättat för henne om magiska föremål. Hon hade liknat dem vid slumrande eldar som man kunde blåsa liv i om man kände till dess hemlighet. Bard hade helt enkelt blåst i den. Räckte det? Prövande förde hon den till munnen och blåste försiktigt.
   Från pipan kom det inte så mycket som ett ljud men inom sig kände Minn desto mer. För sitt inre uppfattade hon med ens otaliga sinnesintryck, såväl bilder som ljud, dofter som smaker. Där var daggvått gräs och fladdrande löv, blommors nektar och buskars bär, parningens fröjder och hoten från rovdjur. Alla dessa sinnesintryck slog Minn med en sådan överraskning och en sådan kraft att hon blev fullständigt överväldigad. Med en ansträngning slet hon ut visselpipan ur munnen och föll utmattad ihop i gräset. För några ögonblick kunde hon varken se eller höra någonting utan bara låg där alldeles bortdomnad.
   Sinnesintrycken hade försvunnit lika plötsligt som de hade kommit och långsamt och försiktigt började hon samla sina tankar igen. Vad hade hänt egentligen? Det hade påmint om den känsla hon erfarit när hon försökt hela andra och fått en inblick i deras inre men det här hade varit tiofalt starkare.
   Var det samma typ av sinnesintryck hon hade fått nu och varifrån kom de i så fall? Kunde de komma från slättens många smådjur? Ja, så måste det förstås vara. Med ens tyckte hon sig känna igen insekter och fåglar och harar och många andra smådjur. Levde de alla runt omkring henne trots att hon inte kunde se någon av dem?
   För ett ögonblick glömde hon bort sitt uppdrag och lät sig i stället fascineras av hela den natur som omgav henne. Så stillsam i nattdunklet men ändå så full av liv. Var det så här alverna betraktade naturen? Undra på då att de föraktade andra folk som inte visste att respektera den.
   En sträv röst på svartiska återförde henne till verkligheten. Hade hon blivit upptäckt? Hon satt blickstilla och försökte se varifrån rösten hade kommit. Efter en stund hördes den igen, men nu längre bort. Kanske hade det bara varit en nattpatrull som passerat nära henne. Men hennes tur kunde inte vara för evigt, hon måste skynda sig.
   På nytt förde hon visselpipan till munnen. Den här gången försökte hon först föreställa sig de djur hon ville få kontakt med. Hon hade sett ulvar för många år sedan, under deras färd med Elrind och Legim. För sitt inre återkallade hon minnet av dem, deras raggiga päls, deras salivdrypande käftar och deras gula ögon. Så blåste hon.
   Den här gången såg hon bara mörker men hennes näsa fylldes av stanken av rått kött och munnen tycktes full av blod. Hon höll tillbaka sina kväljningar och fortsatte förtvivlat att blåsa och till slut började det hända saker också utanför henne.
   Från höjden hördes skall, inte aggressiva utan snarare förvirrade och undrande. Det var som om de förstod att något kallade dem men inte vad. Fler skall stämde in och på toppen av höjden kunde hon nu se fyrfota silhuetter avteckna sig mot månen i bakgrunden. De var på väg!
   Minn fortsatte att blåsa och såg nu hur ulvarna en efter en begav sig ned från kullen och bort mot henne. Alverna måste också ha förstått det för när hon såg åt deras håll kunde hon uppfatta skuggor på väg upp för höjden. Planen fungerade verkligen! Först då insåg hon att hon hade förbisett en viktig detalj. Ulvarna var visserligen på väg bort från höjden men de var på väg mot henne!
   Hon slutade blåsa och backade förskräckt undan från kullen men det var för sent. Framför henne tornade nu den första av ulvarna upp sig, en väldig best med en mankhöjd som en ponny och ett huvud som nådde upp till hennes eget. Dess vassa tänder glimmade i mörkret och från strupen hördes ett dovt morrande.
   Minn var stel av skräck men hade ändå sinnesnärvaro nog att föra visselpipan till munnen igen. Hon hann inte mer än börja blåsa förrän ulven reagerade. Den drog in tänderna igen, närmade sig nyfiket och viftade till och med lätt på svansen. Den betedde sig som en stor hund! Det räckte dock inte för att Minns obehag skulle försvinna. Det här var ett vilddjur, uppfött och tränat av orcher för att döda, och hon kunde rent av känna hur många strupar som de väldiga käkarna hade trasat sönder under åren.
   Men för stunden höll sig ulven lugn och detsamma gjorde de andra ulvarna när de anslöt. De kom fram till henne, nosade försiktigt och backade sedan undan en bit under det att de nyfiket betraktade henne. Tills vidare var hon alltså säker men hur länge skulle hon orka blåsa?
   I vad som verkade vara en evighet stod hon så och till slut kände hon hur luften höll på att slut. Då hände plötsligt något oväntat. På toppen av höjden flammade en eld upp. Den spred sig snabbt till andra delar och snart stod hela kullen i ljusan låga. Hon såg nu att det var de väldiga kastmaskinerna som brann och det sprakande ljudet hördes ända bort till henne. Gode Noël! De måste ha antänt dem för att ge henne en chans att komma undan. Snart hördes också upprörda rop på svartiska och ulvarna vände sig oroliga åt det hållet. Kallade deras husbönder på dem?
   Hon tog prövande ut pipan ur munnen och tog begärligt in den friska nattluften i ett djupt andetag. Några ulvar dröjde sig kvar och gav henne något som såg ut som misstänksamma blickar men de flesta drog sig tvekande tillbaka. Snart började de första löpa tillbaka till sina herrar och det blev ett tecken till hela flocken att ge sig av. Kvar stod bara Minn, blöt av svett och darrande som ett asplöv. Men hon blev inte kvar länge hon heller. Så snart den sista ulven försvunnit ur hennes åsyn så vände hon på klacken och sprang så fort hon bara förmådde tillbaka mot Tanns skyddande murar.
   När hon kom fram stod alven Noël där och väntade på henne med porten på glänt.
   ”Väl handlat, mayëlwa”, sade han. ”Är du ensam eller är Elendor med dig?”
   ”Jag är ensam”, flämtade Minn men tystnade plötsligt med en rysning. ”Vad var det?” frågade hon. Någonting hade passerat genom luften ovanför dem och skymt månens ljus.
   ”Bara en nattens rovfågel på jakt”, svarade Noël lugnande. ”En falk.”

18. Huvud för huvud

   ”Seren den store lät så i Cindars Nåd förfärdiga en avgudabild, i vilken han dolde sig med sina män medan resten drog sig tillbaka. Hedningarna trodde då att deras gud hade stigit upp ur jorden och drivit Cindars folk på flykten och tog därför in avgudabilden i sin stad. Men ur gudabelätets inre kom deras straff då Seren den store med Cindars kraft slog sina fiender till marken. Således besegrades hedningarna av sin egen vantro.”

   Cindars Ord, kap 7, tal 4

   Ale var så nervös att han skakade där han satt gömd i tunnan. Under krigsrådet hade han bara sett fördelarna med sin plan men nu när den skulle sättas i verket kom alla riskerna inför honom. Vad skulle hända om Minn fick rätt och de försökte öppna hans och Elendors tunnor också? Eller om de upptäckte att deras tunnor var märkta som vinäger innan de fått in dem i köket och helt sonika dumpade dem i havet? Tänk om de genomskådade försöket och om hela garnisonen väntade på dem när de klev ut?
   Alla dessa frågor ansatte honom med tvivel men det var för sent att ångra sig nu. Tunnorna hade lastats på en vagn och han kände hur den rullade fram på vad han visste var en gata som passerade en av citadellets portar, samma port varifrån garnisonen tidigare hade gjort en sorti. Om han skulle kliva ur tunnan nu skulle det synas från citadellet och förstöra alla chanser att lyckas med planen. Han kunde bara vänta och hoppas.
   Så långt hade annars allt utförts enligt plan. Sitt stora svärd kunde han förstås inte få med sig men Elendor hade lånat honom sitt kortsvärd – Minns kortsvärd – och själv beväpnat sig med en förgylld långsmal dolk. Dessutom hade han tagit med sig silvervisselpipan för den händelse att de skulle stöta på vakthundar. Choran hade, efter lång köpslagan, förvärvat köpmannens vintunnor samt de två tomma tunnor som Ale och Elendor nu satt gömda i. Han hade sedan själv satt sig på kuskbocken och fört vagnen nära citadellet som lockbete för den förhoppningsvis törstiga garnisonen. Snart skulle de alla få reda på hur bra planen var.
   Plötsligt hörde Ale springande steg bort från vagnen. De följdes snabbt av stridsrop och vapenskrammel i riktning mot densamma. Hästarna gnäggade oroligt men måste ha lugnats av någon för de tystnade snabbt igen. Så kom vagnen åter i rörelse och Ale kände att de nu rörde sig uppåt. Det kunde bara betyda att de nu var på väg upp för rampen och in i citadellets hjärta!
   Ale vågade knappt andas. Han såg inte vad som hände men en skugga föll över hans tunna och han antog att den tillhörde citadellets murar. Efter en stund stannade vagnen igen och kring den bröt ett meningsutbyte ut. Av tonfallen att döma var det en av rösterna som befallde och de andra som motvilligt lydde. Ales tunna lastades nu ur och vältes omilt och utan förvarning omkull på marken. Hans hjärta slutade nästan slå. Vad skulle hända nu?
   Han behövde inte vänta länge på svaret för med ens började tunnan rullas framåt. Det här hade han inte räknat med. Han pressade armar och ben mot tunnans väggar så mycket han förmådde så att han inte skulle ramla runt i den och avslöja sig. Trots det fick han sig en och annan smäll och fick bita ihop för att inte ge något ljud ifrån sig. Till slut upphörde i alla fall rullandet och tunnan ställdes åter upp. Ljuden av flera rullande tunnor hördes men sedan blev allting tyst runt omkring honom. Från något intilliggande rum hördes skrammel av grytor och köksgeråd men snart upphörde också det ljudet. Ale andades försiktigt ut men än vågade han inte lämna sitt gömställe utan höll sig fortsatt stilla.
   Medan han satt och väntade på det sättet gjorde sig en annan brist i planen långsamt gällande. Hur skulle han kunna veta om och när det var säkert att öppna tunnan? Han försökte hitta ett litet hål att se ut genom men förgäves, tunnbindaren hade gjort ett bra jobb. Till slut kom han på att ta fram kortsvärdet och med dess hjälp karvade han försiktigt upp en liten springa.
   Det tog ett tag innan hans ögon hade vant sig vid dunklet utanför men snart kunde han skönja rummets detaljer och hans hjärta tog ett glädjeskutt. Han kände igen sig, de befann sig verkligen i det förråd som han och Choran hade kommit till efter sin flykt från hertigens cell. Planen hade gått i lås!
   Men glädjen blev inte långvarig. Genom hålet kunde Ale också se hur en skugga smög omkring i rummet och tycktes leta efter något. Vem kunde det vara? Han hade inte mer än hunnit upptäcka skuggan förrän den vände sig åt hans håll och gick mot honom med bestämda steg. Någonting glimmade till i dess hand, en blank klinga höjd till anfall. Skuggan stannade vid Ales tunna och all den skräck som Ale genomlevt så långt kom nu tillbaka till honom med full kraft. Med kallsvettiga händer grep han hårt om sitt kortsvärd och stålsatte sig för vad som komma skulle.
   ”Lugn, människopojke”, hördes en röst. ”Din andning hörs ju genom hela citadellet.”
   Ale slappnade av i varenda muskel. Det var Elendor och inte någon fiende. De var alltså ensamma i förrådet. Alvkonungen öppnade tunnan och hjälpte honom ut.
   ”Varthän nu?” viskade han.
   Ale pekade bort mot den gamla serveringsgången. Elendor var inte sen att kliva in och tillsammans smög de osedda för citadellets ögon bort mot hertig Harolds gemak. Gången var lika tom som då Ale hade smugit genom den tidigare och de nådde obehindrat fram till det sidoschakt som mynnade i hertigens sovrum.
   Elendor stoppade sin dolk mellan tänderna och kröp först genom schaktet. Han var inte det minsta orolig utan tycktes tvärtom se fram emot att få träffa hertigarna. Ale kom tätt efter och fann att sovrummet inte hade förändrats sedan hans förra besök. Alvkonungens förhoppningar hade emellertid inte infriats, varken hertig Harold eller hans bror Harald fanns i rummet, och han sökte nu otåligt igenom det. Hur kunde någon som levt i hundratals år vara så otålig?
   ”De befinner sig kanske i bankettsalen”, föreslog Ale. ”Av ljuden i köket att döma har tjänarna precis förberett kvällsvarden. De där kistorna är hur som helst för små för att gömma sig i, de innehåller bara kläder.”
   ”Varför är den här kistan i så fall låst”, muttrade Elendor och satte sig att bearbeta låset med sitt vapen. ”Men vad är det här?”
   Han hade inte haft några problem att få upp låset och till bådas förvåning lyfte han upp ett huvud ur kistan. Det var ett uppstoppat orchhuvud och Ale kände omedelbart igen det. Det var samma orchhuvud som han hade sett på sin väg in till mottagningsrummet och som sedan hade varit försvunnet när han hade förts ut igen. Det var alltså hit det hade förts, antagligen för att inte väcka de allierade orchernas vrede.
   ”Jag har kanske underskattat människorna”, mumlade alvkonungen. ”Aldrig trodde jag väl att den orcherhövding som så länge gäckat oss alver skulle falla för en människas hand.”
   ”Vet du vem det är?” viskade Ale. ”Eller var?”
   ”Ja, hans namn var Grishnak och många var de räder som han ledde, både mot våra bosättningar på den tiden vi levde i Östmark och mot människornas gårdar och byar. Till slut drev vi upp dem bland bergen men trots att vi dödade många av dem så undkom Grishnak själv. En skicklig spårare måste det ha varit som fann honom och bringade honom hans välförtjänta slut.”
   För ett ögonblick tycktes det Ale som om den annars så överlägsne alvkonungen lät sig imponeras av en människa, tillika en fiende. Det ögonblicket drog dock snabbt förbi och han höjde sitt vapen framför sig.
   ”Emellertid kommer inte ens detta dåd att rädda hertigarna. De kommer att gå samma väg som orcherhövdingen.”
   ”Men ditt löfte till greve Gyls då?” flämtade Ale.
   ”Vad var hertigens löfte till alverna värt? Men jag kommer inte att besudla mina händer på dem. Nej, min dolk kommer att utföra jobbet och den kommer inte att vila förrän den har tagit livet av de ansvariga för min sons bortförande. Du kan välja att stanna ensam här eller visa vägen till den där bankettsalen. Deras sista måltid är snart förbi.”
   Ale insåg att det var lönlöst att protestera men att inte hjälpa Elendor skulle bara göra deras sak än svårare. Han tecknade därför åt dörren som ledde ut till mottagningsrummet och tillsammans smög de genom den. Också detta rum var sig likt men inte heller här fanns det någon utan det vilade i mörker och tystnad. Utan att ödsla någon mer tid fortsatte de genom rummet och fram till nästa dörr. Under dörren syntes ett svagt ljus men inget ljud kunde höras och Elendor öppnade den försiktigt. Bakom dörren ledde en upplyst korridor vidare mot, efter vad Ale kunde minnas, bankettsalen där de båda hertigarna förhoppningsvis befann sig. Men de hann inte ens kliva ut i korridoren förrän en befallande röst plötsligt hördes bakom dem.
   ”Stanna där ni är! Ni syns tydligt mot ljuset och Ale känner mig tillräckligt väl för att veta att jag inte missar ett sådant mål.”
   Ale stod som fastfrusen. Allt för väl kände han igen rösten. Den tillhörde den man som ledsagat dem genom Östmark och sånär tagit Elvin från dem. Den man som stod bakom dem var ingen annan än hertig Haralds trogne kunskapare, Bard Falköga.
   ”Jag känner dig också”, replikerade Elendor förnärmat. ”Du är hertigens lismande sändebud som jag till slut skickade bort från vårt land.”
   ”Då vet du också att jag aldrig skämtar. Ni får själva välja om ni vill träffa hertigarna ståendes eller liggandes i träkistor. Gå tillbaka in i rummet nu och bort till skrivbordet.”
   Ale tittade hjälplöst på Elendor och denne lydde motvilligt befallningen.
   ”Ale, Ale”, suckade Bard. ”Har jag inte lyckats lära dig att dölja dina spår bättre? Det var inte svårt att finna dina spår från eldstaden och sedan lista ut din flyktväg. Hertig Harald blev mycket besviken över att inte få träffa dig. Men jag måste gratulera dig till din sinnrika plan. Jag visste att du skulle använda samma lönngång för att komma in igen men inte hur du skulle ta dig in i själva citadellet. Det var först när jag såg tunnorna föras in på borggården som jag förstod.”
   ”Du ljuger”, bröt Elendor in. ”Om du visste att vi skulle komma hade du inte mött oss ensam, då hade du tagit hela garnisonen med dig.”
   ”Och dela äran med andra? Absolut inte. Jag har lovat hertigarna en överraskning och de sitter nu och väntar på den i bankettsalen tillsammans med sina skabbiga orchkaptener. Seså, lägg nu era vapen på skrivbordet och backa sedan bort från det. Vi vill ju inte ge hertigarna några obehagliga överraskningar. Och du, Ale, om du har min visselpipa vill jag ha tillbaka den också. Både jag och min falk har saknat den.”
   Ale kunde nästan känna alvkonungens illa återhållna vrede i luften när denne motvilligt lade ifrån sig dolken. För stunden var de dock helt och hållet i kunskaparens händer och kunde inget annat göra än att lyda. Bard däremot tycktes njuta av situationen.
   ”Jag hörde förresten att ni träffade min gamle vän Grishnak också. Tyvärr är han inte bjuden till kvällens gille. Jag är rädd att hans fränder skulle ta illa upp.”
   Bard var alltså den skicklige spåraren som dräpt orcherhövdingen, tänkte Ale för sig själv, och nu stod han och skröt om det. Och han som en gång hade beundrat honom och hans färdigheter.
   ”Dessutom”, tillade Bard medan han rafsade åt sig föremålen, ”så har jag personliga skäl att först möta er ensam. Hertigarna må ha gett upp hoppet om att återfå tronarvingen men det har inte jag så säg mig nu, var är vår son?”
   Nu kunde Elendor inte längre hålla tillbaka sin vrede.
   ”Er son?” exploderade han. ”Elvin är min och Anoëls son.”
   För första gången under samtalet så tycktes kunskaparen tappa fattningen.
   ”An… Anoël?” stammade han. ”Det kan inte vara sant. Han kan inte vara Anoëls son. Han är hertiginnans son.”
   ”Jag vet inte vad du talar om men så mycket vet jag att det var jag själv som förlöste Anoël och hjälpte alvernas gåva Elvin till världen.”
   ”Det kan inte vara sant”, upprepade Bard medan han stapplade baklänges. ”Det kan det inte.”
   Plötsligt vände kunskaparen tvärt på klacken och rusade in i sovrummet. Med ett kattlikt språng var Elendor efter honom men för sent, dörren hann stängas och reglas framför honom. Han gav emellertid inte upp utan kastade sig mot dörren upprepade gånger och till slut började den faktiskt ge vika. Med förenade krafter lyckades Ale och Elendor forcera dörren men bara för att finna att sovrummet var tomt. Bard hade försvunnit, av några svävande sotflagor att döma genom den lönngång som de själva använt sig av, och med honom också deras vapen.
   ”Vad tog det åt honom?” undrade Ale. Hade Bard också låtit sig luras av hertigen och hertiginnan? Även om så vore, varför hade han tagit det så hårt att han övergett sina två värdefulla fångar?
   ”Det kan bara de svara på”, yttrade alvkonungen bistert och spädde därmed på Ales förvirring. Vilka de? Men det fanns ingen tid att fundera på det nu.
   ”Vad ska vi göra nu?” frågade han. ”Utan vapen kan vi inte möta hertigarna.”
   ”Så länge jag har mina händer kan jag strypa dem till döds”, genmälde Elendor, full av ett plötsligt och nyuppväckt raseri.
   ”Men de är ju inte ensamma, deras orchkaptener kommer att döda dig.”
   ”Döden bekommer mig inte så länge jag tar hertigarna med mig.”
   Ale häpnade över hans ord. Någonting hade hänt som fått alvkonungen att fullständigt förlora besinningen. Han måste hitta på något. Förtvivlat såg han sig om i sovrummet efter något tillhygge att använda som vapen. Hans blick föll på orchen Grishnaks uppstoppade huvud och han fick en plötslig idé.
   ”Är Grishnak känd bland orcherna?” frågade han.
   ”Naturligtvis är han det”, snäste Elendor. ”Han var lika mycket hjälte för dem som han var ett gissel för oss och för er.”
   ”Och hertigarna sitter nu i bankettsalen tillsammans med sina orchkaptener?”
   ”Varför frågar du det uppenbara?” började Elendor men hejdade sig och fixerade honom med blicken. ”Du är full av överraskande infall”, fortsatte han och hans ansikte sprack upp i ett bistert leende.
   ”Hertigarna väntar på en överraskning så låt oss ge dem en.”
   ”Nåväl, du kan hälsa din greve att jag håller mitt löfte, jag kommer inte att lägga hand på hertigarna, det får orcherna sköta. Låt oss nu bjuda in gamle Grishnak till festen.”
   Med de orden tog han huvudet i famnen och följe Ale ut i korridoren och bort mot bankettsalen. Redan på håll hördes skramlet av stånkor som svingades mot varandra, ackompanjerade av rop och skratt på såväl människors som svartfolks tungomål. Såväl hertig Haralds som hans broder Harolds bullrande stämmor hördes då och då över alla andra. Bard hade talat sanning.
   ”Farväl, Grishnak”, viskade Elendor. ”Stor skada åsamkade du mitt folk men nu är stunden inne att återbetala din skuld.” Med de orden kastade han in huvudet i bankettsalen.
   Den tystnad som följde blev så fullständig att de kunde höra hur huvudet studsade på bordet. Tystnaden varade emellertid inte länge. Vrål av raseri följde och vapen drogs ur sina skidor. Inom kort blandades klangen av korsade klingor med dunsarna av livlösa kroppar som föll till marken. Hornstötar hördes och springande steg närmade sig från alla håll.
   ”Vi har gjort vårt”, viskade Elendor och drog med sig Ale tillbaka varifrån de hade kommit. ”Nu får andra ta vid.”
   Lönngången övergick i en lodrät rökgång ut i det fria men det var inget problem för alvkonungen. Han tog sig lätt och ledigt upp och firade sedan ned ett rep till Ale. Snart satt de båda på taket och blickade ut över borggården. Män med facklor rusade fram och tillbaka men från deras position såg de ut som eldflugor som irrade runt. Striderna hade spridit sig över hela citadellet och överallt utbröt skärmytslingar. Order ropades ut från alla håll och från murarna avfyrades pilar planlöst och tycktes träffa både vän och fiende.
   Ale såg inte så bra i mörkret men Elendor pekade ut flera detaljer åt honom. När emellertid en större trupp tågade ut ur huvudbyggnaden ledda av två män med långa spjut kunde han bara alltför väl gissa vad det var för något som hade spetsats på dem. Med avsmak vände han bort blicken. Grishnak hade fått sin hämnd och med den hade också alverna fått sin hämnd.
   Orchernas övertag varade dock inte länge. På något sätt måste portarna ha öppnats ty nu vällde plötsligt en rytteritropp in på borggården och sablade ned de chanslösa orcherna. Murarna intogs av alvkonungens pricksäkra bågskyttar och snart riktades pilarna helt och hållet mot de nu panikslagna svartfolken. Några av dem kämpade tappert vidare men andra kastade sig nedför murarna eller ut i havet, i bägge fallen med samma fatala slut. När solen gick upp var striderna över och Fornmarks fana hissades över citadellet.
   Ale och Elendor tog sig ned från taket lagom till det att greve Gyls gjorde sin entré. Greven hälsade dem emellertid inte omedelbart utan gick först fram till huvudbyggnaden. De två spjutbärarna hade sedan länge lämnat slagfältet men deras spjut satt ännu fastkilade i marken och från dem blickade de båda hertigarnas avhuggna huvuden ut över det förlorade citadellet.
   ”De var ändå hertigar”, mumlade greven med tjock röst. ”Att vi skulle leva att se detta. Så dör alltså huset av Mark.”

19. Slaget vid Tann

   ”Lika lätt som det är att besegra en fiende i flykten, lika svårt är det att besegra en fiende som inte längre har någonstans att fly.”

   Ur hövitsman Ranulfs bok Kriget som konst, nyttjad i kungliga cindariska arméns officersutbildning

   När morgonen kom till Tann kom också resultaten av nattens räder i dager. Utanför staden återstod av de fruktade belägringsmaskinerna endast förkolnade rester och från det ointagliga citadellet steg ännu rökmoln mot himlen. De orcher som hade befunnit sig i citadellet hade alla nedgjorts eller gått under i havets vågor. Deras fränder utanför staden var emellertid ännu manstarka och varken belägringsmaskinernas förstörelse eller citadellets fall tycktes ha tagit ur dem stridslusten utan tvärtom eggat dem än mer. Kroksablar slogs mot sköldar och ur otaliga strupar ljöd ilskna och blodtörstiga vrål. Det var uppenbart att slaget om Tann bara hade börjat.
   På stadsmuren stod greve Gyls och alvkonungen Elendor och betraktade skådespelet med upphöjt lugn. Ale och Minn befann sig också där och den här gången var det ingen som ifrågasatte deras närvaro. Deras dåd under den gångna natten åtnjöt stor respekt och ryktet därom hade redan spridits bland både alver och människor.
   Själva hade de knappt hunnit prata med varandra ännu. De hade dock insett så mycket som att deras forne fiende Bard Falköga hade ingripit i bådas öden. Varför kunde emellertid ingen av dem förstå. Kunskaparen hade jagat dem ända till Tann och när han till slut fått dem i sitt våld så hade han låtit dem löpa och sedan försvunnit. Det var ett mysterium men inget som de hade tid att grubbla vidare över nu. Trots nattens framgångar så återstod ännu svåra utmaningar.
   ”I sanning en unik händelse”, kommenterade greve Gyls. ”Alver försvarar människornas murar medan människor försvarar alvernas skogar.”
   ”Ovanlig men ingalunda unik”, genmälde Elendor. ”Mot svartfolken har alver och människor slagits tillsammans många gånger förr, även om det var länge sedan sist. Är era ryttare redo?”
   ”Så snart era pilar skingrat deras led kommer våra ryttare att uppta förföljandet. Inga orcher kommer att tillåtas nå skogarna.”
   ”Och inga orcher kommer att tillåtas komma upp på murarna.”
   ”Gott. Vi kommer personligen att leda utfallet”, förkunnade greve Gyls. ”Det är oss en ära att återuppta vår anfaders nedlagda fana och åter rida i strid för Cindarell. Vi ser också gärna att unge Alemon rider vid vår sida.”
   ”Jag?” utbrast Ale. ”Men jag har aldrig ridit i strid förut.”
   ”Lappri”, sade greven avfärdande. ”Han gjorde väl ifrån sig i torneringen under Konungens fred. Gildor skadades under citadellets intagande och vi kan inte rida ut utan en fulltalig skara livvakter vid vår sida. Det är nu hög tid att han får visa sin manlighet i strid och göra sig ett namn.”
   ”Ett namn?” viskade Ale hänfört.
   ”Alvernas konung kommer inte att vara sämre”, inföll Elendor. ”Jag kommer att leda mina män på murarna och de som undkommer mina pilar kommer att möta mitt svärd.”
   Elendor vände sig därpå överraskande till Minn.
   ”Människodotter”, sade han. ”Du har visat på egenskaper långt bortom din ras. Alvernas svärd lämnade du men fick åter, ett tecken om något på att du är värdig att bära det. Alvernas vänskap får du nu. Om du vill vara vid vår sida så kommer ingen att hindra dig, varken nu eller senare. Vi behöver alla skarpa sinnen och vapen vi kan uppbåda.”
   Minn rodnade men ingen kunde ta miste på glädjen i hennes ansikte.
   ”Jag kommer inte att göra er besvikna”, sade hon tyst.
   ”Synnerligen mot protokollet”, mumlade greve Gyls förnärmat. ”Men så har också världen kullkastats många gånger om under dessa märkliga dagar.”

   Om Ale var hänförd så kände Minn raka motsatsen. Det hade varit en sak att sitta i ett skyddat rum och kräva att få delta i stadens försvar men en helt annan att verkligen befinna sig mitt i striden. Den gångna nattens möte med de blodtörstiga ulvarna vilade ännu färskt i henne minne. Då hade hon kunnat lita till sin visselpipa. Nu hade hon bara ett kortsvärd till sin hjälp. Skulle den räcka mot de vildsinta orcherna? Hon suckade och lät blicken vandra mellan de församlade.
   Vad försökte hon bevisa egentligen? Hade hon inte gjort tillräckligt redan? Hon hade ju vunnit både människornas och alvernas respekt. Till och med den annars så högdragne alvkonungen Elendor hade till slut fallit till föga och tagit henne till sin famn. Vad mer hoppades hon uppnå? Ingen skulle klandra henne om hon nöjt sig med att stanna bakom linjerna. Hon skulle ha kunnat ta hand om de sårade, så som hon hade gjort efter dvärgarnas slag i Djupeklyft. Hon skulle rent av ha gjort mer nytta där än uppe på muren. Än var det väl inte för sent att svälja stoltheten…?
   Men så föll hennes blick på alven Noël. Hur många år hade han levt? Hur många år till skulle han komma att leva? Ändå stod han på muren utan fruktan, redo att offra sitt odödliga liv för de dödliga människornas skull. Vad som än hände idag så skulle alla människor i Tann ändå vara borta nästa sekel och nya människor ha kommit i deras ställe. Men vem skulle ersätta Noël om han stupade? Vem skulle fylla det oåterkalleliga tomrum i världen som hans död skulle skapa? Ingen!
   Det var alvernas öde att långsamt tyna bort. De må vara odödliga men mot en plötslig och våldsam död hjälper inte ens odödlighet. Var det då så konstigt att de vände de plötsliga och våldsamma människorna ryggen för att undvika att dela deras öde? Så länge de levde ensamma på sina öar kunde de ännu ett tag skydda sig från omvärlden och undandra sig döden. Men till slut skulle döden komma också dit. Det var därför som nu Noël och hans fränder stod här och såg döden i vitögat, för att ännu ett tag fördröja den våldsamma dödens oundvikliga ankomst. Hur skulle då hon, en dödlig, kunna dra sig undan och lämna dem ensamma?
   Hon började nu förstå varför det var så viktigt för Ale att delta i striden. Han hade i sin naiva dröm om hjältedåd förstått vad hon inte förstått, att enskilda människor faktiskt kunde åstadkomma förändringar för ett helt folk och att enskilda liv i det sammanhanget tedde sig futtiga. Hon drog sitt försilvrade kortsvärd och granskade det noga. Ett liv hade hon redan tagit med det, när hon skyddat alvbarnet Elvin från en hotande orch. Svärdet var nu redo att ta fler liv om det var nödvändigt för att skydda alverna. Frågan var om hon var redo. Hon slöt ögonen och tryckte klingan hårt mot sitt bröst. Var hon redo?

   Ett namn. Greve Gyls ord hade träffat Ale rakt i hjärtat. Han kunde inte riktigt förklara varför. Det var som om en bit av honom länge hade fattats och nu äntligen fanns inom räckhåll, som om han äntligen skulle bli hel. Men han hade ju redan ett namn, han var Ale, eller hur? Eller var han det? Han visste ju ingenting om vem han var eller var han kom ifrån. Precis som Minn så var han föräldralös, född av okända föräldrar och uppfostrad av främmande människor i klostret i Gylde. Det enda som han fått med sig från sitt okända förflutna var just namnet Ale.
   Men tänk om han inte ens fått med sig det. Hade inte Sartor svärdsmästaren hävdat att Ale inte var hans riktiga namn? Hade inte någon annan sagt till honom att han inte ens hade något namn, att han inte var en man, att han inte var någonting. Hans minnen var vaga och dimmiga. Varför kunde han inte komma ihåg det? Varför fick blotta tanken på det att kännas som en kall hand som slöt sig kring hans hjärta?
   Ale försökte skaka av sig de obehagliga funderingarna. I stället sökte han intala sig att det förflutna inte längre betydde någonting. Det var nuet som var det viktiga, nuet var det enda. Hans liv formades inte av något avlägset förflutet utan vad han gjorde här och nu. Greven hade manat honom att göra sig ett namn och det var precis vad han tänkte göra.
   Hans hand vandrade till svärdsfästet och blotta beröringen av svärdet räckte för att lugna honom. Svärdet hörde inte heller till hans förflutna utan hade skänkts till honom av Legim Järnklinga till att utföra lika stora dåd som den gamle krigaren hade utfört. Nu skulle det hjälpa honom att göra sig ett namn!
   Greve Gyls hade fört Ale till ett stall där hans springare och livvakter väntade. Till Ales förvåning visade de honom all tillbörlig respekt. Han förstod senare att ryktet om nattens räd mot citadellet hade föregått honom och att det faktiskt inte var grevens förtjänst utan hans egen förtjänst att de respekterade honom. Till och med Gildor, den livvakt som han tidigare varit i delo med och vars plats han nu tog, bemötte honom som en jämlike.
   ”Ta väl hand om honom”, sade han medan han hjälpte upp Ale på sin häst. ”Jag har ridit honom i många strider och ämnar inte skiljas från honom än. Var bestämd och håll din plats i stridslinjen men håll inte tillbaka honom utan låt honom löpa. Då kommer ingen fiende åt dig och du kan utnyttja hans kraft i dina hugg.”
   ”Tack, Gildor”, svarade Ale. ”Jag lovar att föra honom tillbaka till dig.”
   Gildor nickade bistert men i morgonljuset kunde en glans anas i hans ögon och han klappade hästen en extra gång innan Ale red iväg. Fornmarks ryttarskvadroner stod församlade vid västra stadsporten och lyssnade till grevens brandtal.
   ”Länge har Fornmarks ryttare sovit men nu är tiden inne att vakna. Våra fäders hovslag från förr ekar ännu över Cindarells slätter. Vi har inte glömt dem och fienden har heller inte glömt dem. I våra fotspår kommer våra söner att följa. Vi älskar dem och fienden fruktar dem. När vi nu rider ut gör vi det inte ensamma. Nej, med oss rider våra begravda fäder och med oss rider våra ofödda söner. För Fornmark och för Cindarell!”
   Ryttarna höjde sina svärd som svar och stämde upp i ett trefalt ”Leve konungen”. Ale gjorde detsamma och rycktes med av den hänförda stämningen. Med stigande otålighet betraktade han de ännu stängda stadsportarna. Bortom dem väntade döden på många av dem men i detta nu såg han bara hur han skapade sin egen framtid och sitt eget liv.

   Orchernas tjut och vapenskrammel ökade ständigt i styrka och de tryckte sig allt tätare och närmare. Snart var hela slätten som en enda svart massa som långsamt kröp mot stadsmuren. Som på en given signal började orcherna plötsligt rusa framåt. De främre leden höjde sina träskärmar som skydd medan de bakre leden svingade sina änterhakar och höjde sina stormstegar. Alverna svarade omedelbart och som en man med ett pilregn över anfallarna.
   Från sin upphöjda position kunde alverna skjuta över träskärmarna och många orcher föll för deras pilar. Men orcherna var mångdubbelt fler än alverna och för varje orch som stupade fanns där ett dussin andra redo att ta vid. De svarade också med ett eget pilregn och även om de var mindre träffsäkra än murens försvarare så var det många av deras svartfjädrade pilar som lyckades leta sig in mellan kreneleringarna och träffa sina mål.
   Runt omkring Minn föll flera alver för orchernas pilar. De flesta kunde dra ut pilen ur en arm eller en axel och dra sina svärd i stället men där var också en och annan som inte reste sig upp igen. Nu hördes de dova dunsarna av stormstegar som slog emot bröstvärnen och inom kort korsades klingor överallt längs muren.
   Alldeles intill Minn hördes ljudet av metall mot sten och när hon tittade ditåt såg hon att en änterhake hade fastnat i kreneleringen. Med bultande hjärta och vapnet i högsta hugg kikade hon över muren och kvävde ett skrik. En hångrinande orch med en sotad huggare mellan sina gula betar mötte hennes blick. Med förbluffande hastighet tog han sig upp för ett rep som änterhaken var fastsatt i och det såg ut som om han illvilligt blinkade åt henne. Med ett tjut av avsky sträckte ut hon armen och högg mot repet med sitt kortsvärd. Den skarpa alvklingan skar med lätthet genom repet och hon hann notera orchens förvåning innan denne skrikande och fåfängt klösande i luften föll till marken.
   Minn kastade sig snabbt i skydd igen och undkom med nöd och näppe en eldpil som svischade förbi hennes huvud. För ett ögonblick undrade hon varför den inte hade satt eld på hennes hår men så kom hon på att hon hade kapat det och tackade sig själv för sin impulsiva handling. Hon såg sig hastigt om men inga fler änterhakar syntes till. Däremot såg hon hur två alver låg orörliga på ett muravsnitt längre bort där en stormstege hade rests.
   ”Noël!” skrek hon och gestikulerade åt det hållet.
   Alven hann se vad hon menade men i detsamma restes en stege mot honom och högst upp på den satt en orch med ett kastspjut och en kroksabel i händerna.
   ”Täck den!” skrek han tillbaka, lade undan bågen och sköt ut sitt svärd mot den inkommande fienden.
   Orchen såg inte stöten förrän det var för sent och föll med sådan kraft på den mötande klingan att han genomborrades. Medan Noël kämpade med att få loss sitt svärd igen sprang Minn hukande bort mot den övergivna mursektionen utan att egentligen veta vad hon skulle göra.
   Hon hann inte mer än komma fram förrän ett ringbrynjeklätt ben och en naken fot stack fram mellan kreneleringarna och instinktivt svepte hon med kortsvärdet åt det hållet. Hon kände hur den skar genom något och hur en tjock vätska träffade henne i ansiktet. När hon tittade upp såg hon hur en orch hade hoppat ned på bröstvärnet framför henne men han blödde ymnigt från hälen och stod nu och svajade på kanten. Bakom honom var ännu en orch på väg upp.
   Utan att förlora någon tid knuffade Minn undan den förste orchen så att han handlöst föll ned på insidan av muren och stötte sedan sitt kortsvärd mot den andre. Denne såg henne aldrig komma och klingan trängde in genom hans öga och djupt in i hans skalle. Äcklat drog Minn ut kortsvärdet igen men inte bättre än att hon föll omkull utan att kunna hindra en tredje orch från att ta sin fallne kamrats plats. Med ett triumferande skratt höjde orchen sin tunga spikklubba över Minn och hon höjde förtvivlat sitt vapen som skydd.
   Men skrattet fastnade bokstavligen i halsen. En kvick svärdstöt trängde in i nacken och ut genom andra sidan och orchen föll som en klubbad oxe. Minn såg upp och mötte Noëls blick.
   ”Väl kämpat, mayëlwa”, sade han, kastade en snabb blick ut över stegen och sparkade sedan undan den. ”Vi har utfört vår plikt, nu är det dina fränders tur.”
   I detsamma ljöd ett stridshorn nedanför muren, tätt följt av klapprande hovar. Rytteriets utfall hade inletts!

   Ale betraktade med stigande spänning hur stadsportarna långsamt öppnades. Fram till nu hade han hört orchernas vilda stridstjut på andra sidan dem och känt mer än hört de tunga stötarna av en murbräcka mot det massiva träet. Men trots den febrila aktiviteten runt omkring dem, både bland bågskyttarna på murarna och de utkommenderade eldsläckarna på gatorna och taken, så hade ryttarna hållit sig stilla och väntat, väntat på att orchernas anfall skulle brytas och turen komma till dem. Den stunden var inne nu.
   När portarna gled upp skymtade han de många vågorna av orcher. Men också de kraftigaste vågorna måste till slut ge upp och återvända varifrån de kommit och detsamma gällde orcherna. Deras kraftiga anfallsvåg hade slagits sönder mot murarna och de var inte längre på väg mot staden utan bort från den. Nu var det deras tur.
   ”För Fornmark och Cindarell!” skanderade ryttarna vid alla Tanns stadsportar samfällt och stormade sedan ut.
   Ale behövde aldrig mana på sin häst. Så väl stridstränad var den att den kände striden som nalkades och kastade sig ut i den lika ivrigt som en jakthund som fått vittring på en räv.
   ”Marsch marsch!” kommenderade greven och ryttarna spred ut sig och formade en enda lång linje. Sedan skakade slätten av hundratals hovar som galopperade mot de flyende orcherna.
   Några av dem insåg vad som höll på att hända och försökte sätta sig till motvärn med långa pikar. De fälldes emellertid snabbt av alvernas vaksamma bågskyttar och därefter dundrade ryttarna obehindrat genom orchernas flyende led.
   Ale följde Gildors råd och lät hästen springa fritt. Han förvissade sig om att han hade ryttare både till vänster och höger om sig och fokuserade sedan på de flyende orcherna rakt framför honom. Med en svepande rörelse högg han mot den första men underskattade fullständigt hästens fart och missade grovt sitt mål.
   ”Håll ned svärdet!” röt ryttaren intill honom. ”Låt hästen göra jobbet!”
   Ale svor för sig själv men gjorde som han sade. Den här gången träffade svärdet en springande orch i nacken med sådan fart att huvudet klövs och dess vita inre sprutade. Äcklat tittade Ale bort och missade därmed hur näste orch försökte kasta sig upp på hans häst. Hästen var dock för snabb och orchen hamnade i stället under hovarna, rullade runt på marken och blev liggande orörlig i en hög av blod och uppfläkt kött.
   Allting gick så snabbt och innan Ale visste ordet av så hade de ridit förbi orcherna och befann sig nu i deras flyktväg.
   ”Helomsväng!” löd nu grevens kommando och som en enda kropp företog ryttarna en stor sväng och red tillbaka mot de flyende orcherna.
   Ales häst följde de andra hästarnas rörelser och han kunde inte annat än förvånas över hur väl tränad den var. Inte sedan han stred i dvärgarnas täta formationer hade han upplevt en sådan väldisciplinerad attack.
   När orcherna såg dem komma utbröt panik bland dem. Några försökte springa åt sidan, medan andra vände om helt men resultatet blev bara att de kolliderade med de bakre leden som ännu inte uppfattat den nya faran. In i detta kaos red så Fornmarks ryttare med samma blodiga resultat som vid första chocken. Detta var inte strid, det var slakt!
   Men ryttarna var få och orcherna många. Ale hade sedan länge tappat räkningen på hur många vändor de hade ridit och ändå tycktes orchernas led aldrig tunnas ut. Nu började också deras panik att lägga sig. Spridda grupper hade lyckats förskansa sig i gårdar och boningshus där de var mindre åtkomliga för ryttarnas attacker. För stunden var de inringade men i säkerhet. De hade också fått fram sina pikar och armborst och utgjorde nu en dödlig fara för varje ryttare som närmade sig. Flera hade redan sett sina hästar stupa under sig och greve Gyls höll förtörnat tillbaka sina män.
   ”Fördömt!” utbrast han. ”Trumpetare! Signalera avsittning. Vi måste göra slut på dem man mot man. Detta kommer att bli ett blodbad utan dess like!”
   Ale hörde greven ord och hans grepp om svärdet hårdnade. Det hade varit en sak att rida ikapp dem bakifrån men att konfrontera dem till fots framifrån lät som rena självmordet. Om inte skäktorna skulle göra slut på dem så skulle deras underlägsenhet i manskap göra det. Men de hade inget val, om de inte handlade snart så skulle orcherna samla mod nog att bryta genom deras linjer och nå säkerheten i skogarna. Då skulle varken alver eller människor kunna slå sig fram till Västmark på många år. Medan trumpetarens signal ljöd stålsatte sig Ale för den slutliga striden.

   Det var inte bara Ale som var bekymrad över situationen. På stadsmurarna hade alverna med stigande oro betraktat slaget.
   ”Varför slåss de inte längre?” frågade Minn Elendor.
   ”Hertigen har drillat sina orcher väl”, svarade alvkonungen sammanbitet. ”Så länge paniken behärskade dem flydde de likt råttor.”
   ”Men trängd i hörnet biter råttan katten”, mumlade Minn.
   Elendor såg på henne med ett höjt ögonbryn.
   ”Vad menar du med det?”
   ”Åh, det är bara ett cindariskt talesätt. När vi inte längre kan fly så slåss vi.”
   ”Men när ni kan fly så gör ni hellre det än slåss?” kommenterade alvkonungen syrligt.
   ”Gjorde inte ni detsamma när Tanns portar öppnades för er?” kunde Minn inte låta bli att replikera i samma ton.
   Elendor skulle just till att svara då Noël bröt in.
   ”Äldste”, sade han. ”Mayëlwas ord är både djupa och visa.”
   ”Skulle vi låta öppna stadsportarna för svartfolken?”
   ”Inte stadsportarna men väl broarna över floden. Om flyktvägen dit öppnas kanske orcherna väljer den framför strid. Då kan ryttarna angripa dem bakifrån medan vi håller broarna framifrån.”
   Alvkonungen rynkade på pannan.
   ”Jag tror bestämt min maka Anoël talar genom dig ibland, Noël. Nåväl, sammankalla våra fränder. Må flodens vatten rena Östmark från dessa svartfolk.”

   ”Herr greve”, sade Ale försiktigt. ”Alverna lämnar Tann och jag ser Minn bland dem.”
   ”Han har skarpa ögon”, menade greven. ”Sällar de sig till oss?”
   ”Nej, de rör sig uppåt floden, längs flodbädden”, svarade Ale förbryllat. ”Och jag ser att Minn signalerar åt oss.”
   ”En dam full av överraskningar minsann. Vill hon kalla oss till floden?”
   ”Oss eller… kanske orcherna”, föreslog Ale. ”De vill kanske locka dem i en fälla.”
   Greve Gyls begrundade Ales ord.
   ”På min ära”, sade han. ”Föga ridderligt men i krig och kärlek heter det ju. Detta kommer förvisso inte att bli Fornmarks finaste stund men kanske den mest givande. Trumpetare, signalera uppsittning igen. Ryttmästare, formera för en skenattack till trehundra fots avstånd följd av fingerad reträtt. Låt orcherna för en stund tro att de avgått med segern.”
   Med ryggen mot floden översåg greven hur cirkeln sakta slöts runt de förskansade orcherna och höjde sedan handen.
   ”För Fornmark och Cindarell!” ropade han ut och under rungande bifall stormade ryttarna in mot mitten.
   Orcherna höjde sina pikar som svar och redan från långt håll avfyrades de första skäktorna mot dem. Men lika rasande som anfallet kommit, lika plötsligt upphörde det trehundra fot från orcherna och ryttarna drog sig tillbaka under till synes oordnade former. På Ales sida bröts linjen fullständigt och en stor lucka mot floden blottades. Effekten lät inte vänta på sig.
   De närmaste orcherna tjöt i triumf och störtade huvudstupa mot luckan och andra följde raskt deras exempel. Enstaka befallningar vrålades ut men den väldiga stormfloden lät sig inte hejdas. De hade inte längre fienden för ögonen, bara den hägrande friheten bortom broarna.
   ”Helomsväng!” kommenderade greven och de ryttare som alldeles nyss dragit sig tillbaka med svansarna mellan benen vände plötsligt om och gick till förnyad attack. ”Driv dem mot floden!”
   Orcherna fanns sig med ens avskurna från sina förskansningar och skyndade på sin flykt än mer. Eftersläntrarna höggs skoningslöst ned av de framryckande ryttarna men de flesta hann fram till floden och en vild kamp utbröt om de trånga broar och spångar som ledde över den. Plötsligt reste sig en lång linje av alviska bågskyttar på andra sidan floden och lät avfyra sina dödliga projektiler in i den fullständigt överrumplade massan.
   Än en gång och med förnyad styrka grep paniken tag i svartfolken. Några försökte desperat tränga sig fram till de alldeles för få broarna och spångarna men genomborrades av pilar och inom kort var alla överfarter blockerade av döda kroppar. Andra kastade sig i floden men de få som inte blev flodens rov blev ett lätt byte för bågskyttarna på andra sidan. Åter andra försökte slå sig tillbaka till förskansningarna men reds ned till siste man. När lugnet till slut lade sig över slätten stod inte en enda orch upp längre. Slaget vid Tann var över. Hertigarnas mödosamt hopsamlade och drillade armé hade rönt samma öde som sina herrar.

20. Intåget i Hemm

   ”Om du vill lära känna en man, lär först känna hans kvinna.”

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Slagets två segerherrar gick varandra till mötes med lugna och värdiga steg. Greve Gyls av Fornmark hade klivit av sin häst medan alvkonungen Elendor av Sagoöarna hade lagt av sig sina vapen.
   ”Cindarells folk kommer länge att tala om alvernas hjälp i nödens stund”, inledde greven högtidligt. ”Vi kan lämna slagfältet med högburna huvuden.”
   ”Jag tackar er, herr greve”, svarade alvkonungen. ”Tyvärr kan jag inte säga detsamma om mina fränder. Många av dem kommer aldrig att lämna slagfältet, än mindre tala om vad som här skett.”
   ”Både människor och alver har stupat idag men deras minne kommer att leva så länge Cindarell består.”
   ”Förvisso, men människorna kommer åter medan alverna tynar bort. Det är vårt öde.”
   ”Man förtalte oss att ett alvbarn har fötts bland er. Bringar inte det hopp också för alverna?”
   ”Ett barns ankomst förslår inte långt när så många lämnat oss. Vi måste därför återvända till våra öar och se om våra skadade. Sagoöarna förblir vårt land och där kan vi leva trygga. En dag kommer dock Elvin och hans efterkommande att fara till ert land och med ert folks välsignelse åter uppfylla era skogar. För vår del är kriget över.”
   Greven nickade fundersamt.
   ”Vi förstår. Det hade annars varit gott att marschera in i Hemm sida vid sida, till varnagel för rikets fiender och för att påvisa att segern icke blott är människornas. Men var viss om att ingen möda ska sparas på att ge alverna den ära som alverna tillkommer.”
   ”Jag tackar er åter, herr greve. Er anfader skulle ha varit stolt över er.”
   Elendor vände sig så till Minn.
   ”Människodotter”, sade han. ”För många sekler sedan lämnade vi detta land för att aldrig mer beblanda oss med människorna. När vi nu åter far så är det bara landet vi lämnar och inte människorna. Jag vet att du ansätts av frågor och att du tror dig kunna finna svar hos oss. Jag ber dig därför följa med oss så att du kan lära känna oss och vi kan lära känna människorna. Min drottning Anoël trodde redan när hon såg dig att du kan överbrygga skillnaderna mellan alver och människor och nu tror också jag det.”
   Han räckte henne handen.
   ”Följer du med oss?”
   Minn höjde instinktivt handen först men tvekade sedan att fatta alvkonungens hand. Hon försökte möta Elendors blick men den vilade inte på henne utan mot havet och de fjärran Sagoöarna. Han var redan tillbaka i sitt land men var var Minn?
   ”Minn!” utbrast Ale. ”Du tänker väl inte fara?”
   Minn gav honom en sorgsen blick.
   ”Jag måste”, svarade hon matt. ”Vi har talat om det här förut. Jag hör inte hemma här.”
   ”Men du hör väl inte hemma där heller?”
   Ale hade rätt. Hon var uppvuxen i Cindarell och både Elendor och Anoël hade gjort klart för henne att hon inte hörde hemma där. Men ändå…
   För ett hastigt ögonblick återupplevde Minn sin vandring genom alvernas lummiga skogar och sin vistelse i deras välkomnande jordkulor. Det hade känts annorlunda men inte främmande, ovanligt men inte obekant. Hade hon i någon avlägsen barndom varit där förut, fanns det i hennes okända ursprung någon länk till de odödliga alverna? Elendors tidigare så högdragna bemötande hade fått henne att förkasta alla sådana tankar men innerst inne hade ändå en känsla dröjt sig kvar, en känsla av samhörighet. En hemkänsla.
   Men alla dessa tankar och känslor behöll Minn inom sig. Hur skulle hon kunna förklara för andra vad hon själv inte förstod?
   ”Nej”, sade hon bara. ”Men jag kan kanske förstå var jag hör hemma någonstans.”
   Ale tittade uppgivet på henne. Han försökte säga någonting men tycktes inte finna några ord. Till slut bröt greve Gyls tystnaden med en harkling.
   ”Än är inte striden över. Vi måste snarast föra armén och flottan till Marks huvudstad Hemm och avväpna de anhängare som hertigarna kan ha kvar. Varken tid eller resurser kan avvaras till någonting annat.”
   Han vände sig till Ale.
   ”Unge Alemon, väl har han kämpat och ett namn har han gjort sig. Det förringar inte dagens insats om han nu väljer att stanna.”
   Ale tvekade men Minn rusade fram till honom.
   ”Nej, Ale”, sade hon bestämt. ”Kasta inte bort dina drömmar för min skull. Det är min väg som leder till alverna och den vet jag ingenting om. Din väg däremot är ärofylld och leder tillbaka till Serena. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om du valde bort den.”
   Ale tog hennes hand i sin och såg henne djupt i ögonen. Hans läppar rörde sig tyst, som om han försökte samla mod att säga någonting, men Minn förde ett finger till hans läppar.
   ”Far!”, sade hon bestämt. ”Om ödet vill så kommer våra vägar att korsas igen.”
   Ale svalde hårt men nickade till slut instämmande.
   ”Det kommer de”, sade han bestämt. ”Vare sig ödet vill det eller inte.”
   Han gjorde en ansats att vända sig om men tycktes komma på något och tog i stället fram en märklig tingest ur fickan, en liten stenskiva försedd med små inskriptioner.
   ”Det här är ett föremål jag hittade i Tanns citadell. Rådets talman kallade det för en fjärrskrivare. De säger att det finns en likadan i Hemm och att de kan utbyta tecken med varandra.”
   Han överräckte den till Minn.
   ”Jag vill att du tar den. Om vi hittar den andra så kommer vi åtminstone att kunna prata med varandra trots de många mil som kommer att skilja oss åt.”
   Minns log och tog tacksamt emot den.
   ”Jag har en sak till dig också. Som minne av mig. Alverna tog vara på den åt mig.”
   Med de orden räckte hon fram en fläta av silverblont hår, det hår som hon i vredesmod skurit av sig under krigsrådet.
   ”Tack”, sade Ale med grötig röst. ”Inte för att jag behöver den för att komma ihåg dig men… tack.”
   Nu kunde Minn inte heller hålla tillbaka tårarna och i brist på ord omfamnade hon honom. Ale tryckte henne hårt till sig och hon kunde hans kropp mot sin, hans hjärtas slag och tunga andedräkt och till och med hans stickiga skäggstubb. Nog hade han blivit man alltid, på många sätt. De höll om varandra länge och den här gången kom sig inte ens greve Gyls för att avbryta dem.
   Till slut skildes de i alla fall motvilligt från varandra och gick var och en åt sitt håll, Ale mot ryttarna med blicken vänd västerut och Minn till alverna med blicken vänd österut.

   De följande dagarna försvann som i ett töcken. Ale red hela tiden i greve Gyls närhet men talade inte med någon och ingen försökte heller tala med honom. För varje steg som hästen tog så kom han längre bort från Minn men i tankarna var han ännu kvar hos henne. Varför var det så svårt att skiljas från henne? Hade han inte uppnått allt han drömt om? Han hade utfört hjältedåd, han hade räddat riket, han hade gjort sig ett namn. När de väl var tillbaka i Serena skulle hans rykte sprida sig över hela Cindarell. Vad mer kunde han önska sig?
   Han kände mycket väl till svaret men ändå hade han så svårt att formulera det för sig själv. Skulle han verkligen vilja byta bort allt detta för att få vara med Minn i stället? Känslorna sade ja och förnuftet sade ja men trots det ansattes han av tvivel. Varför? Var det Minn han tvivlade på? Nej, han hade ju inte så mycket som sett åt en kvinna utan att medvetet eller omedvetet göra en jämförelse med Minn, en jämförelse som alltid utfallit åt Minns fördel. Det var snarare sig själv han tvivlade på. Vad hade han, en enkel och obetydlig yngling, att erbjuda henne? Ingenting.
   Hon hade ju också avvisat honom, vilket tydde på att han inte var tillräcklig i hennes ögon. Men hade inte också han haft svårt att närma sig henne? Hade han ens förklarat sina känslor för henne? Kanske var det därför han med sådan iver ständigt sökte faran? För att bevisa att han var henne värdig. Men vem försökte han övertyga. Henne eller sig själv? Eller båda?
   Åh, varför skulle livet vara så komplicerat. Osökt rörde sig hans hand mot svärdsfästet. Hur mycket lättare var det inte att möta en fiende i strid än någon man tyckte om? Var det därför som svärdets förre herre Legim hade valt krigets väg utan någon kvinna vid sin sida? Eller fanns det andra förklaringar? Lika lite som Ale hade yppat sina känslor för Minn, lika lite hade den dystre krigaren yppat sina känslor för honom. Nu när Ale tänkte efter, hade inte Minn talat om Legims känslor, som om hon anat en hemlighet hos den nu döde svärdsmästaren? Men hur mycket Ale än försökte rannsaka sitt minne så kunde han inte erinra sig hennes ord. Kanske spelade hans känslor honom helt enkelt ett spratt.
   Nej, det här dög inte! Han kunde inte ha sina tankar på annat håll när så mycket fortfarande stod på spel. Än kunde det finnas spridda grupper av svartfolk i skogarna. Än kunde hertigarna ha hämndlystna anhängare i Hemm. Han måste vara på sin vakt. Genom att intala sig detta lyckades Ale tvinga tillbaka tankarna och fokusera på det som hände i detta nu och i hans omedelbara närhet. Men det dröjde aldrig länge förrän tankarna åter for iväg och så höll det på hela ritten genom Mark och ända fram till huvudstaden Hemm.

   Återseendet av de höga stadsmurarna återförde åtminstone för stunden Ale till verkligheten. Så lång tid hade förflutit sedan de lämnat Hemm bakom sig i sällskap av kunskaparen Bard Falköga och så mycket hade hänt sedan dess. Alvbarnet Elvin hade återförts till sina föräldrar, svartfolken hade besegrats och de båda hertigarna hade störtats och pliktat med sina liv för sitt förräderi. Hur skulle de nu tas emot av hertig Haralds undersåtar, här i hjärtat av hans hertigdöme? Samma fråga måste flera av greve Gyls män ha ställt sig och livvakten Gildor var den som till slut ställde den högt.
   ”Ers Nåd”, sade han. ”Vad är er befallning nu?”
   ”Vi är konungens ställföreträdare i Mark nu och vi rider under hertigdömets fanor. Vi rider in, om än under vaksamhet.”
   De red fram mot stadsporten till ett fåtal bönders och stadsbors förvåning. Storögda och gapande betraktade dessa hur leden av ryttare och fotsoldater marscherade in i deras stad. Några stadsvakter syntes dock inte till och ingen försökte heller hindra deras inträde. Tvärtom var gatorna ovanligt tomma, trots att dagen ännu var ung och staden borde sjuda av liv, och de få som fanns där drog sig snabbt undan när de red förbi. Ale noterade att det var företrädesvis stadens fattiga som dröjt sig kvar, som om de mer bemedlade hade anat att fara var på färde och tagit sin tillflykt från Hemm i väntan på att stormen skulle driva förbi.
   ”Illavarslande är detta”, anmärkte greve Gyls. ”Låt oss omedelbart rida till hertigens slott.”
   Inte heller vid slottet syntes några vakter till och de kunde obehindrat rida genom porten, sitta av och kliva in i det kusligt tomma herresätet. Slottet föreföll övergivet och deras fotsteg ekade ensamma genom ödsliga salar och korridorer. Plötsligt nådde dem det klirrande ljudet av flaskor och glas som slogs mot varandra. De styrde raskt stegen åt det hållet och slog upp en dörr som visade sig leda till en bankettsal. Där inne satt ett antal personer med flera halvtomma vinflaskor framför sig och än fler urdruckna vinglas.
   ”Ragnvald!” utbrast Ale, som bland dem hade igenkänt den jovialiske gamle adelsmannen som stannat kvar hos hertig Harald som gisslan.
   ”Alemon, min vän”, sluddrade Ragnvald. ”Välkommen att förena dig med oss. I eder frånvaro har vi löst alltsammans.”
   ”Hur menar du?”
   ”Jo, min vän, kan du tänka dig. ”Hertigens son är inte alls hertigens son. Det är ett alvbarn. Amman här har förtäljt allt.” Han pekade på en medelålders fryntlig kvinna som satt vid hans sida. ”Fröken Nora har hållits fängslad alldenstund hertigen önskade dölja sanningen men befriades när slottet utrymdes.”
   ”Utrymdes?” frågade greve Gyls skarpt.
   Ragnvald, som först nu blev varse grevens närvaro, reste sig hastigt.
   ”Var hälsad, herr greve”, sade han och ansträngde sig för att hålla rösten stadig. ”Vi var av uppfattningen att ni var i Tann tillsammans med hertig Harold. Är Hans Nåd också här?”
   ”Varken Harold eller hans bror Harald kommer att återvända till detta slott”, yttrade greven torrt och betonade särskilt deras namn, som för att understryka att han utelämnade deras titlar. Adelsmannen tycktes förstå antydningen och svalde hårt. ”Vem lät utrymma slottet och varför?”
   ”Ers Nåd”, svarade Ragnvald med darrande röst. ”Västmarks armé och flotta lämnade Hemm tidigt i morse. De förväntade sig att Östmarks styrkor skulle ansluta.”
   ”Vafalls?” utbrast greven. ”Varåt då?”
   Adelsmannen dröjde med svaret och när det väl kom vågade han inte möta greve Gyls blick.
   ”Till Serena, Ers Nåd.”
   Greve Gyls stirrade misstroget på honom.
   ”Omöjligt”, fick han fram. ”Hertigarna är döda. Vem kommenderar Västmarks armé och flotta i deras ställe?”
   Ragnvald dröjde nu ännu längre med svaret.
   ”Med all respekt, herr greve, men vi förstår inte vad ni menar”, sade han till slut. ”Västmarks armé och flotta kommenderas ännu av Harald.”
   Nu var det grevens tur att bli svarslös.
   ”Hertiginnan”, fick han fram till slut. ”Var är då hertiginnan?”
   ”Hon följde också med”, herr greve.
   Svaret fick greven att tappa det sista av sina manér.
   ”Hur är det möjligt att en falsk hertig förmår föra bort en värnlös kvinna mot hennes vilja utan att en enda man ingriper?” utbrast han indignerat.
   Den stackars Ragnvald vågade inte längre svara men den gamla amman Nora gjorde det i hans ställe.
   ”Det var snarare tvärtom”, sade hon lakoniskt. ”Hertiginnan såg varken värnlös eller ovillig ut.”

21. Lögner och sanningar

   ”Varför pratar kvinnor så mycket?” frågade maken sin maka. ”Därför att män lyssnar så lite”, svarade makan sin make.

   Ur Maka föredrar kaka, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   ”Mitt barn, vad har du gjort med ditt hår?”
   Alvdrottningen Anoël var den första att ta emot dem när de landsteg på Sagoöarna och hennes första ord riktade sig inte till sin make utan till Minn. I sin famn bar hon den sovande Elvin.
   ”Det hör till det förflutna”, svarade Minn. ”Det är för att blicka framåt som jag har återvänt till er.”
   Anoël gav Elendor ett frågande ögonkast men han mötte inte hennes blick utan vände sig i stället mot havet.
   ”Det är som hon säger”, sade han till slut. ”Det är tid att blicka framåt.”
   Under vandringen genom skogarna redogjorde Minn och Anoëls broder Noël omväxlande för hur alliansen mellan alver och människor blivit till och hur de sedan besegrat orcherna utanför Tann. Elendor höll sig dock för sig själv och yttrade intet. Alvdrottningen lyssnade uppmärksamt och nickade flera gånger instämmande men ställde inga frågor. När de väl var framme vid den glänta där Minn först hade träffat kungaparet förde Anoël henne avsides.
   ”Kom, mitt barn”, sade hon. ”Ditt hår behöver tas om hand och jag har förstått att du har mer att berätta än vad du har sagt.”
   Hon förde Minn till den jordkula där de hade samtalat med varandra sist och där de också hade tagit avsked av varandra. Då hade Minn inte trott att hon någonsin skulle återvända. Ändå befann hon sig redan här igen. Så svårt att det var att råda över sitt öde. Anoël lade varsamt Elvin till ro och tecknade åt Minn att sitta ned. Utan ett ord började hon sedan lugnt kamma igenom hennes hår, som för att ge Minn den tid hon behövde för att inleda samtalet. Minn tog ett djupt andetag.
   ”Jag skulle hälsa från någon”, började hon försiktigt. ”En människa från Mark, Bard Falköga.”
   För ett ögonblick så stannade kammen i sin rörelse men fortsatte sedan som om ingenting hänt.
   ”Jag förstår att det inte är en vän till dig”, sade alvdrottningen stillsamt.
   ”Vi skildes inte åt som vänner”, medgav Minn. ”Han var hertig Haralds hantlangare och försökte ta Elvin ifrån oss. Han försökte till och med döda mig. Men han räddade också mitt liv en gång och utan hans hjälp hade vi kanske inte segrat vid Tann.”
   ”Inte heller vi skildes som vänner”, sade Anoël frånvarande. ”Han var Marks sändebud hos oss men vi anade tidigt att han hade andra syften. Han avvisades därför långt före Elvins födelse.”
   Minn slogs av en tanke.
   ”Var det han som sedan förde bort Elvin från er?”
   Anoël dröjde med svaret.
   ”Nej, mycket kan han anklagas för men något sådant skulle han aldrig göra, han skulle veta.”
   ”Veta vad då?”
   Den här gången dröjde alvdrottningen ännu längre med svaret.
   ”Det hör också till det förflutna”, sade hon till slut. ”Alver och människor må närma sig varandra och lära sig av varandra men våra öden förblir åtskilda. Det är kanske bäst så.”
   Minn rynkade på pannan. Det var Anoël som talade men med Elendors ord. Det var någonting som hon dolde för henne. Minn hann emellertid inte fråga alvdrottningen närmare om saken ty plötsligt fångades hennes uppmärksamhet av en rörelse. Det var stenskivan som Ale hade skänkt vid deras avsked. Visaren hade ryckt till och rörde sig nu långsamt runt.
   ”Fjärrskrivaren!” utbrast hon. ”Det måste vara Ale.”
   Hon ryckte till sig den och följde noga visarens rörelser. Men ju mer hon studerade den, desto mer besviken blev hon.”
   ”Dåliga nyheter?” undrade Anoël.
   ”Ja… nej… han skriver bara att de är på väg till Serena och kungen och ber mig följa efter så fort jag kan.”
   ”Var det inte så du ville ha det? Att din vän skulle fara till er huvudstad?”
   ”Jo, men jag hade hoppats på ett mer… personligt meddelande”, suckade Minn och lade ifrån sig skivan.
   Alvdrottningen fortsatte att kamma igenom Minns hår under tystnad.
   ”Ert sätt att uttrycka er förefaller ha många bottnar”, sade hon försiktigt. ”Ord som för oss inte betyder någonting särskilt kan för er betyda allt från tillgivenhet till avståndstagande. Hur kan ni veta vad ni menar?”
   Frågan förvånade Minn. Det var en fråga hon hade kunnat vänta sig av någon som var yngre, inte av en dam med många seklers erfarenhet. Men den verkade vara uppriktigt menad.
   ”Det känner man”, svarade hon. ”Jag kan inte förklara det bättre än så.”
   ”Känslor alltså”, fortsatte Anoël drömmande. ”Ännu en sak som skiljer alverna från människorna.”
   ”Men nog kan väl alverna ha känslor för varandra? Har inte du och Elendor varit ett par under många människors livstid?”
   ”Förvisso, men en eld som vet att den ska brinna länge brinner heller inte häftigt. Håller du av Ale?”
   Det plötsliga bytet av ämne överrumplade Minn.
   ”Ja”, svarade hon innan hon hann tänka sig för. ”Ja menar, jag tror det i alla fall.”
   ”Du tvekar. Era känslor ger er alltså inte heller några säkra svar.”
   Minn visste inte vad hon skulle svara på det. Vad försökte alvdrottningen säga egentligen? Vad var det för tankar som rörde sig i hennes huvud? Men hon hann inte tänka närmare efter på det för plötsligt trycktes kammens tänder mot hennes hårbotten med sådan styrka att det gjorde ont. Anoël däremot tycktes inte ens märka det.
   ”Vad är det för märke du har i nacken?” frågade hon häftigt.
   ”Blåmärket? Jag vet inte. Jag har haft det så länge jag kan minnas. Jag antar att jag slagit mig som liten.”
   ”Det är inget blåmärke, det är ett födelsemärke, och jag har sett det förut.”
   Minn andades häftigt.
   ”Har du? Var då någonstans?”
   Anoël rätade hastigt på sig och tog upp Elvin i sin famn igen.
   ”Följ mig! Det är hög tid att berätta hur sammantvinnade alvers och människors öden faktiskt är.”
   Minn förstod ingenting men följde alvdrottningen. Till hennes förvåning klev de in i en jordkula där Elendor satt och han såg lika förvånad ut han.
   ”Maka, vad vill detta säga?” frågade han förebrående. ”Varför för du en människa dit blott vår familj har tillträde?”
   ”Jag gör ingenting som jag inte gjort förut, käre make”, svarade Anoël med en skärpa i rösten som varken Minn eller Elendor var vana vid. ”Vi behöver samtala.”
   Alvkonungen rynkade på pannan men bjöd henne med en gest att fortsätta.
   ”Nåväl, kära maka, vad önskar du veta?”
   ”Jag önskar veta, käre make, hur det kommer sig att en dotter av människornas folk kan ha ett likadant födelsemärke som alvernas konung.”
   Alvdrottningens ord hade uttalats med ett upphöjt lugn, som om de inte hade rört någonting särskilt, men effekten av dem var slående. Den vanligtvis så oberörde Elendor tog ett steg bakåt och tvingades ta stöd för att inte sjunka ihop. Hans ansiktsuttryck förvreds, hans bröst hävdes och han tog flera djupa andetag innan han förmådde svara. Det var som om all kraft i ett slag hade lämnat honom. Minn själv flämtade häpet till. Menade Anoël verkligen att…?
   ”Det är omöjligt”, fick han fram till slut. ”Det är inte vårt öde. Alver och människor kan inte få avkommor.”
   ”Kan inte eller får inte?” frågade Anoël retoriskt och övergick sedan till ett mer försonligt tonfall. ”Käre make, du är den äldste av oss och ser längst av oss alla. Det är dig och din vishet som vi vänder till oss när vi försöker förstå och uttyda naturens vilja, hennes avsikt med oss. Men kanske gör denna din förmåga att se långt dig blind för det som finns i din omedelbara närhet. Kanske är det så att vi likt allt annat i naturen ska ge avkall på vår odödlighet, kanske är det genom människorna som alverna ska leva vidare.”
   ”Nej!” avbröt Elendor med förnyad kraft. ”Det finns ännu hopp. Elvin, vår son, är den som ska föra vårt arv vidare. Han ska bli den förste i en ny generation alver som kan sprida sig över världen. Genom honom ska de rena och obefläckade alverna leva vidare.”
   Alvdrottningen suckade djupt och sänkte blicken mot marken.
   ”Jag var rädd att du skulle säga så men den här gången kan jag inte längre dölja sanningen för dig. Käre make, du ska veta att Elvin förvisso har fötts ur min kärlek till dig men han har inte fötts ur vår kärlek. Elvins far är inte du utan en man av människornas folk.”
   Den här gången var Elendor tvungen att sätta sig ned. Han fick inte fram ett ljud utan kunde bara stirra på sin maka med en vädjande blick som tycktes bönfalla henne om att ta tillbaka sina ord. Men Anoël fortsatte obarmhärtigt.
   ”I ditt hjärta anade du det säkert redan då. Varför skulle du annars ha skickat bort hertigens enögde sändebud? Ja, Elendor, det är Bard Falköga som är fadern, inte du. Vad har du i din vishet att säga om det?”
   Minn tappade nästan andan när hon hörde det. Bard Falköga? Elvins far? Hur var det möjligt? Det snurrade i huvudet på henne av frågor men hon vågade inte avbryta deras samtal.
   ”Varför?” var allt alvkonungen med matt röst lyckades pressa fram.
   Anoël ryckte på axlarna.
   ”Varför? Kanske var det i vredesmod över dina snedsteg. Du ska inte tro att du lyckades hålla dem hemliga för mig. Eller kanske var jag själv nyfiken på vad det var hos människorna som lockade dig och dina gelikar så. Det var Bard själv som tog första steget, kanske ingick det i hans uppdrag att så split mellan oss. Hur som helst så lät jag honom tro att han förförde mig och i mig avla Elvin.”
   ”Vrid inte om kniven i såret”, stönade Elendor. ”Varför lät du mig tro att jag var fadern?”
   ”Därför att du längtade så efter en avkomma. Du har inte sett det själv men jag som så länge levt vid din sida har sett det. Jag har sett hur dina sinnen tyngts och ditt omdöme grumlats. Jag har sett hur du fjärmat dig från naturens andra skapelser och börjat betrakta dem med avundsjuka och rädsla. Jag har sett hur din oro för framtiden fått dig att glömma nuet. Det var därför, käre make, som jag ville uppfylla din önskan och ge dig det du så innerligt åstundade. Tro mig, allt jag gjorde var av kärlek till dig.”
   ”Men varför en människa?”
   Alvdrottningen betraktade sin make med ett medlidsamt ansiktsuttryck.
   ”Jag plågar dig, käre make. Orkar du med en sanning till?”
   ”Det gör ont att se ljuset efter mörkret”, svarade Elendor men nickade sammanbitet.
   ”Vet då att jag inte är den första alvkvinna som fått ett barn med en människa. Min syster Anelda anförtrodde mig sin mörka hemlighet innan hon tynade bort.”
   ”Anelda? Men hon dräptes ju av människorna.”
   ”Nej, inte av människorna allena, alverna bär också skuld till hennes död. Min stackars syster blev offer för en mans våldsamma lustar men levde länge nog för att framföda frukten av deras förbindelse. Hon visste dock att varken alver eller människor skulle acceptera henne och hennes barn och sålunda berövad både rötter och ljus förmådde hon inte längre leva.”
   ”Hur kunde hon tro något sådant?” utbrast Elendor. ”Vad blev det av barnet?”
   ”Aneldas farhågor besannades i hennes barns öde. Alverna avvisade henne och mot människorna hyste hon det mörkaste hat. Barnets namn var Morvana och det var du själv som förnekade att hon var alvers avkomma.”
   Alvkonungen tog emot sanningen utan att röra en min eller yppa något ord men han var askgrå i ansiktet och djupt försjunken i funderingar. Anoël ställde sig framför honom med Elvin i famnen och Minn vid sin sida.
   ”Jag har ingenting mer att säga dig”, sade hon. ”Det är bara du själv som kan bestämma hur du vill ta till dig mina ord. Naturen har skänkt oss dessa två barn. Vill du avvisa den pojke du hållit för din son eller ta emot den flicka som visat sig vara din dotter? Vill du förbli barnlös eller vill du betrakta dem som mayëlwin och mayëlwa?”
   Elendor svarade inte utan stirrade bara tomt framför sig.
   ”Far?” frågade Minn med skälvande röst och räckte honom prövande sin hand. ”Tidigare räckte du mig handen som en vän. Nu räcker jag dig handen som en… dotter.”
   Minn hade svårt att få fram orden. Far. Dotter. Så främmande de lät i hennes mun. Hon hade ju aldrig vetat vad det innebar att ha en far eller vara en dotter. Långsamt mötte alvkonungen hennes blick.
   ”Så många mansåldrar som jag har levat”, mumlade han. ”Ändå har livet inte förberett mig för detta som för människorna ter sig så naturligt.”
   Till slut reste han sig upp och fattade Minns hand med ett matt leende.
   ”Kanske har jag trots allt mycket att lära av människorna. Kära maka, vi har båda sökt uppfylla naturens syfte på varsitt håll i stället för tillsammans. Låt oss nu blicka framåt alla fyra, make och maka, son och dotter.” Med de orden omfamnade han dem och Minn tryckte sig tätt intill honom med tårfyllda ögon. Hon, Minn, hade verkligen en far!
   Hur länge de stod så visste inte Minn, uppfylld som hon var av glädje. För egen del ville hon aldrig att det skulle ta slut. Men genom glädjen över att ha funnit sin far trängde så sakteliga en annan fråga fram.
   ”Men om du är min far”, frågade hon försiktigt, ”vem är då min mor?”
   Elendor backade ett steg så att han kom åt att se henne djupt i ögonen.
   ”Jag beklagar, min dotter, men jag känner inte hennes namn. Allt jag vet är att det var en högättad fru från Mark som inte vågade yppa sitt namn av rädsla för vad som skulle kunna hända om vårt förhållande avslöjades.”
   ”Men då måste jag återvända till Mark. Jag måste få veta vem det är.”
   ”Minn”, sade Elendor allvarligt och lade händerna på hennes axlar. ”Din mor lämnade Mark och jag fruktar att hon inte längre är i livet.” Han lät orden sjunka in och fortsatte sedan. ”Hon blev havande och flydde från Cindarell tillsammans med en okänd man och en kvinna i samma belägenhet. Jag förstår nu att hon måste ha burit dig men då trodde jag fortfarande att alver och människor inte kunde få avkommor utan att mannen var båda kvinnornas älskare. Jag tog därför inte emot dem och de försvann då över havet.”
   ”Men…” stammade Minn, ”hur kan du då veta att mor är död?”
   ”Mannen återvände många år senare med en följeslagare men utan kvinnorna. Han berättade aldrig vad som hade hänt dem men av hans plågade ansiktsuttryck att döma när vi frågade honom så förstod vi att de inte längre var i livet. Jag beklagar verkligen men då visste jag inte att hon var din mor.”
   Minn nickade sorgset. Hon kunde inte klandra Elendor för det. Men ännu ville hon inte ge upp hoppet om sin mor.
   ”Vem var den där mannen?” frågade hon.
   ”Han sade bara att han inte längre hade något namn. Hans följeslagares namn minns jag dock. Det var Elrind. Elrind besvärjaren.”
   ”Kära barn, hur är det fatt?” utbrast Anoël.
   Alvkonungens ord hade fått det att svartna för Minns ögon och hade inte hans maka skyndat till hade hon fallit ihop. Hur kunde det vara möjligt? Var det Legim som ledsagat hennes mor bort från Cindarell? Samme Legim som ryckt bort henne och Ale från deras tillvaro i Gylde? Vad var det för en ödets nyck som fått samme man att bli en del av både hennes och hennes mors öde?
   ”Jag kände dem båda”, sade hon matt. ”Men de är döda nu. Jag kommer aldrig att få veta vem min mor var.”
   Anoël lade ömt armarna om Minn och tryckte henne till sin famn. Nu lät Minn tårarna komma fritt. Glädjen över att ha vunnit en far förtogs av sorgen över att ha förlorat en mor. Vad hade hennes mor tyckt om sin dotter? Hur lång tid hade de fått tillsammans innan de skilts åt? Varför hade Minn skickats tillbaka till Cindarell och hon blivit kvar. Så många frågor som aldrig skulle få svar.
   ”Hon älskade dig”, sade Anoël varsamt. ”Hon lämnade hellre sin älskare och sitt land än avstod från att föda dig.”
   Minn nickade tyst. Alvdrottningen hade rätt. Hennes mor hade gjort stora uppoffringar för hennes skull. Vad som än hade hänt i det förflutna så hade det sin grund i hennes mors kärlek till henne. Hon skulle aldrig få träffa sin mor igen men hon hade fått med sig den mest värdefulla gåva man kan få av någon, hon hade fått sitt liv.
   ”Vill du fortfarande lämna oss?” frågade Anoël men Minn skakade på huvudet.
   ”Nej, det som har hänt har hänt, det är här jag hör hemma nu. Förlåt mig mina tårar, far. Jag har fortfarande dig och det är mer än jag någonsin vågat hoppas på.”
   ”Du har inget att be om ursäkt för, min dotter. I dig lever din mor vidare och ditt hem är både hos oss och hos människorna. Lika fel som det var av mig att förneka människornas plats i världen vore det av dig att förneka människornas blod i dig. Stanna därför hos oss men återvänd också till Cindarell ibland. När kriget väl är över kommer förhoppningsvis alver och människor att kunna vandra sida vid sida igen och tillsammans forma våra öden.
   ”Men kriget är över. Ale meddelade mig att de har intagit Hemm och är på väg mot Serena.”
   Alvkonungen tittade undrande på henne.
   ”Det var ju bara några dagar sedan vi lämnade dem. De kan omöjligt ha hunnit ända bort till Västmark på den korta tiden.”
   Minn stod som fastfrusen. Hur hade hon kunnat undgå att inse det? Men om det inte var Ale som hade skrivit meddelandet så kunde det bara vara… En fruktansvärd misstanke grep henne.
   ”Hertiginnan Almina”, utbrast hon. ”Hon måste ha tagit över efter sin make för att själv anfalla Serena.”
   ”Hur skulle en ensam kvinna kunna kommendera så många män mot sin egen kung?” undrade Elendor klentroget. ”Jag trodde att de bara lydde hertigarna.”
   Men Minn hade inte bara ställt sig själv samma fråga redan utan visste också svaret. Hon erinrade sig sitt första samtal med Almina, det som de hade fört i Elvins sovkammare i Hemms slott. Hon hade betonat vikten av att kunna förställa sig och antytt att hon känt till Minns krafter. Hur hade hon kunnat göra det… om hon inte själv var i besittning av sådana krafter.
   ”Ale är i fara!” utbrast hon. ”Vi måste hjälpa dem!”
   ”Hur menar du?” undrade Anoël och blandade sig i deras samtal.
   ”Det var inte hertigarna som var era fiender, de var bara omedvetna redskap. Nej, det var hertiginnan som styrde dem för sina egna syften. Hon förvrängde deras sinnen och fick dem att gå i krig mot er. Vem vet om det inte också var hon som genom sina krafter osedd tog sig till era öar och förde bort Elvin. Säkert har hon nu antagit hertig Haralds skepnad för att fullfölja sina ondskefulla syften. Åh, vad ska hon inte kunna åstadkomma mot grevens och till och med kungens armé. Vi måste hjälpa dem!”
   ”Stilla dig”, sköt Elendor in. ”Hur skulle en ensam kvinna kunna åstadkomma allt detta? Hur kan du veta vilka krafter hon besitter?”
   ”Därför att… svarade Minn tvekande… jag vet… därför att jag själv har dem.”
   Elendor betraktade henne misstroget men hans maka fick någonting fundersamt i blicken.
   ”Jag känner till att vissa människor behärskar övernaturliga krafter. Käre make, dra dig till minnes den aura som vilade över Morvana när hon kom till våra öar. Helt visst finns hos Minn någonting liknande. Minn, är du helt säker på att denna kvinna hör till dessa människor?”
   Minn nickade bestämt och Anoël vände sig mot Elendor.
   ”Du lämnade människornas land med orden att detta är människornas krig. Står du fast vid dem?”
   Elendor fattade sin makas händer.
   ”Jag står fast vid att detta är människornas krig. Men jag står också fast vid att alvers och människors öden inte kan skiljas åt. Ja, vi måste hjälpa dem. Våra skepp är snabba så med vindens och vattnets hjälp kan vi ännu hinna till deras huvudstad i tid. Vi måste komma till människornas krig innan människornas krig kommer till oss.”

22. Illusioner mot illusioner

   ”Om inte undsättningen kommer till armén så får armén komma till undsättning.”

   Ur hövitsman Ranulfs bok Kriget som konst, nyttjad i kungliga cindariska arméns officersutbildning

   Skymningen hade redan hunnit lägga sig när deras skepp till slut siktade de yttersta delarna av Serenas skärgård. I fören spanade greve Gyls otåligt framåt tillsammans med Ale och sina främsta officerare. Resten av flottan hade deras snabba skepp lämnat långt bakom sig. Kaptenen hade försiktigt undrat om de inte bort vänta in den men greven hade indignerat avfärdat det.
   ”När vi antingen siktar Serena eller fiendeflottan må vi hålla upp, icke förr”, hade han sagt med bestämdhet.
   Så blev det också och det var därför som de nu ensamma gled förbi tysta kobbar och skär i jakt på en mångdubbelt större fiende. Skären blev till öar som blev till vikar och landtungor men ännu syntes inga andra skepp till.
   ”Fortfarande ingen skymt av den falske hertigen och hans flotta”, beklagade sig greven. ”Kan de ha hunnit fram till Serena redan? Kan de verkligen ha vågat utmana den kungliga armén på egen hand?”
   ”Skulle de kunna erövra Serena?” undrade Ale oroligt men greven skakade på huvudet.
   ”Västmarks armé må vara stark men ensamma rår de inte på Hovlands armé.”
   ”Varför väntade de i så fall inte på Östmarks armé och orcherna om de nu trodde att de skulle komma?”
   ”Den frågan, unge junker, ställer vi oss också. Så länge vi inte känner svaret får vi inte spara vare sig segel eller åra för att nå Serena före dem.”
   ”Risken är att mörkret når oss innan vi når Serena”, anmärkte kaptenen. ”Utan ljus är detta farliga leder.”
   ”Vi kan icke sätta vår säkerhet före konungens”, replikerade greve Gyls bestämt. ”Om fiendeflottan kan segla så kan vi det också. Vi fortsätter!”
   Medan de höga herrarna diskuterade fortsatte Ale att spana framåt. Plötsligt tyckte han sig skymta ljus längre fram och påkallade deras uppmärksamhet.
   ”Ah”, sade kaptenen lättat. ”Det måste vara den kungliga flottbasen. Fienden kan inte ha passerat den utan upptäckt. Se så många skepp som ligger där. Än är Serenas lås intakt.”
   ”Gott”, sade greven. ”Om Serena är säkert känner vi oss också säkra. Ankra där på det att vi må söka fienden vidare i morgon.”
   Kvällsbrisen mojnade och deras skepp gled sakta fram mot flottbasen. Den bestod av två öar mitt i den trånga farled som band samman den kungliga huvudstaden med havet. Öarna var nymåneformade och omslöt en naturlig hamnbassäng där flera skepp låg för ankar. De båda inloppen skyddades av vakttorn mellan vilka kättingar kunde hissas upp och hindra fientliga skepp från att segla in. På själva öarna fanns det fler vakttorn och fästningsliknande byggnader som effektivt kontrollerade alla in- och utgående fartyg. Ale kunde inte annat än hålla med om kaptenens ord om Serenas flottbas. Detta var verkligen ett svårgenomträngligt lås.
   De revade seglen och bemannade årorna för den sista biten fram till flottbasen. Ale blev först förvånad över att kättingarna inte var upphissade men antog att man höll inloppen öppna så länge det inte fanns fiender i närheten. Desto mer obehaglig blev därför hans nästa upptäckt.
   ”Skeppen bär ju olika fanor”, utbrast han. ”Se, de innanför är kungliga men de utanför seglar under Marks vapen.”
   ”Vad vill detta säga?” mumlade greven. ”Hur vågar de ligga så öppet? Varför har flottbasen inte reagerat på deras närvaro? Kapten, håll in årorna och släck lanternorna. Här är mystiska ting i görningen.”
   Kaptenen lät omedelbart utföra befallningen och med deras eget skepp mörklagt kunde de alla se det som Ales skarpa ögon redan sett.
   ”Där har ni er fiendeflotta, Ers Nåd”, sade kaptenen sammanbitet.
   ”Det är värre än så”, sade greve Gyls och skakade på huvudet. ”Ett av de kungliga skeppen är inget mindre än Serevan VIII:s flaggskepp.”
   ”Varför anfaller de inte?” undrade Ale.
   ”De är inte ute efter att besegra den kungliga flottan, de är ute efter konungen själv. De inväntar dagbräckningen för att inte riskera att Hans Majestät slipper ut ur deras fälla.”
   ”Skulle de verkligen våga bära hand på kungen?” undrade Ale.
   ”Minns att om konungen dör utan någon efterträdare så tillfaller tronen huset Mark.”
   ”Men de verkliga hertigarna är ju döda. Vem den falske hertigen än är så kan han väl inte göra anspråk på tronen?”
   ”Förvisso, men hertiginnan lever än och genom henne lever också hertigarnas anspråk vidare.”
   ”Menar greven att hertiginnan Almina ligger bakom detta?”
   ”En kvinna? Icke! Men om hon finge föda usurpatorn en arvinge skulle denne alltid kunna hävda att det är hertigens barn och många rikets fiender skulle vara villiga att tro honom. Det skulle splittra vårt fädernesland i fraktioner och kasta oss ut i ett blodigt inbördeskrig. Ack, varför lämnade Serevan VIII sitt slott? Denne falske hertig måste ha haft spioner djupt inne i Cindarells hov för att ha fått reda på konungens planer. Det var därför som han på egen hand löpte ut från Tann, därför att kungakronan fanns inom räckhåll.”
   Han vände sig åter till kaptenen
   ”Hinner vi vänta in resten av flottan?” frågade han men fick ett nekande svar.
   ”Solen hinner gå upp innan dess. Vår enda chans är att den kungliga flottan löper ut och förenar sig med vår. Tillsammans är vi starkare än Västmarks flotta och då kan vi besegra dem men bara då.”
   ”I så fall måste vi allena bryta inringningen och undsätta Hans Majestät.”
   ”Ett ensamt fartyg mot Västmarks hela flotta? De skulle omringa oss innan vi kom i närheten av konungens fartyg.”
   ”Hellre dör vi för vår konung än stillatigande åser hur både kung och kungarike går under.”
   ”Besinna er, bäste herr greve. Vad gagnar vår död konungen om den inte uppnår något. Vi måste finna ett sätt att varna Hans Majestät.”
   ”Hur då? Varken fågel eller fisk skulle kunna komma genom inringningen utan upptäckt.”
   Medan diskussionen pågick spanade Ale ut mot fiendeflottan. Det var långt men visst hade han simmat längre sträckor. Dessutom var han en av de få ombord som träffat kungen och hans närmaste män tidigare. Orden kom innan han hann tänka närmare på hur svårt och farligt det skulle vara.
   ”Jag kan göra det”, sade han.
   Greven och kaptenen tystnade.
   ”Skulle han verkligen göra det för sin konung och sitt fädernesland?” utbrast greve Gyls imponerat. ”Än finns det hopp om ungdomen.”
   ”Det skulle kunna gå”, medgav kaptenen. ”Det är en mörk natt och fienden torde inte upptäcka en ensam simmare. Men det är långt att simma.”
   ”Jag lärde mig simma som liten i Gylde”, svarade Ale utan att nämna att det hade varit det bästa sättet att undkomma ilskna handlare som kommit på honom med att stjäla frukt.
   ”Gott”, sade greven. ”Då skall vi bara författa en skrivelse till Hans Majestät.”
   ”Herr greve?” inföll kaptenen försynt. ”Hur skulle pojken kunna föra en skrivelse genom vattnet?”
   Han fick en föraktfull fnysning som svar.
   ”Ingen respekt för konvenansen längre. Nåväl, i beaktande av omständigheterna så må han framföra budskapet muntligen. Se här, medtag min sigillring på det att konungen ska tro på ditt ord. Kapten, förbered unge Alemon så som han finner det lämpligt och försätt sedan manskapet i beredskap. Inresan blev lugn men utresan kan komma att bli ett veritabelt gatlopp.”
   Kaptenen förde Ale under däck, tillsade honom att ta av sig de tyngsta kläderna och hjälpte honom sedan att smörja in sig med klibbigt och illaluktande valfett.
   ”Det håller både kyla och obehagliga vattendjur borta”, förklarade han.
   Det var dock inte valfettet som bekymrade Ale, det var det uppdrag som han huvudstupa kastat sig in i. Skulle han klara simturen? Vad skulle hända om han blev upptäckt? Och även om han skulle komma fram, hur skulle de komma ut efteråt? Men det var för sent att backa ur nu.
   Å andra sidan hade greven rätt. Kungens och rikets öde angick dem allesamman, vare sig de ville det eller inte. Att tänka på sig själv skulle bara vara att svika sig själv. Han kunde visserligen önska att han inte vore i den här situationen, att det vore upp till någon annan att handla. Men nu var han här och även om han kunnat backa ur så skulle det ha varit fel. Ale insåg, kanske för första gången i sitt liv, att han inte handlade för sin egen skull eller för sitt anseende i Minns och andras ögon. Nej, han gjorde detta för att han av hela sitt hjärta trodde att det var rätt.
   När greve Gyls sedan frågade honom om han kände sig redo mötte Ale honom därför med stadig blick.
   ”Jag är redo”, svarade han bestämt.
   Ett par besättningsmän firade försiktigt ned Ale i vattnet. Han slogs omedelbart av hur kallt det var men tvingade sina stelfrusna lemmar att ta ordentliga simtag och snart fick han upp värmen igen. Det var längre till fiendeskeppen än han hade trott men vattnet var lugnt och han kom framåt utan att göra slut på sina krafter. Till slut var han så nära att han kunde höra samtal ombord. De flesta verkade befinna sig under däck, antagligen för att vila upp sig för morgondagens batalj, och de vaktposter som var uppe hade uppmärksamheten vänd mot land.
   Så långt hade allt gått väl men nu kom det svåra, att komma genom inringningen. Fartygen låg inte närmare varandra än att man utan fara kunde simma mellan dem men sedan skulle hans väg vara upplyst både från fiendeflottan och från land och ett lätt mål för en skicklig armborstskytt. Det enda sättet att förbli osedd var att simma under vattnet så länge som möjligt. Han hade simmat i mörkare och kallare djup än så, minnena av de vattenfyllda katakomberna under Brödernas stad hemsökte honom ännu. Men till och med då hade han kunnat vända om och försöka igen. Nu skulle han bara få en chans.
   Ale tog sikte på kungens flaggskepp och simmade sedan fram till de fiendefartyg som låg närmast. Med ett djupt andetag fyllde han lungorna till bristningsgränsen och försvann under ytan.
   Det mörka vattnet omgav honom men det var inte mörkare än att han kunde se de fientliga fartygens skrov när han passerade dem. De låg djupt, som om de var tungt lastade med soldater. Skulle ens kungens främsta män ha en chans mot en sådan övermakt om de blev ikappseglade och bordade? Men han tänkte inte närmare på det utan lämnade hastigt skroven bakom sig. Varje simtag förde honom raskt längre bort från dem men inte tillräckligt raskt i hans tycke. Det räckte med att en av alla de soldater som inringade flottbasen skulle upptäcka honom så skulle allt vara förlorat. Han ignorerade därför kroppens vädjan om luft och höll sig kvar under vattnet. Bara ett simtag till, intalade han sig varje gång han kände att han inte kunde klara mer, bara ett simtag till.
   Men till slut gick det bara inte längre. Han bröt vattenytan, tog ett djupt andetag och vred på huvudet för att se om någon upptäckt honom. Den syn som mötte honom var emellertid än mer skrämmande. Vart han än vred huvudet så såg han inte skymten av några fiendeskepp. Fiendeflottan var som uppslukad av havet. Vad hade hänt med dem?
   Ale övervägde ett ögonblick att simma tillbaka men uppgav snabbt den tanken. Han var nu alldeles för kall för att klara det och vad skulle han göra om fiendeflottan plötsligt dök upp runt omkring honom igen? Alltså fortsatte han mot det kungliga flaggskeppet, om än med ideliga blickar bakom sig. Fiendens flotta var och förblev dock borta.
   Han simmade fram till flaggskeppets sida så tyst han bara förmådde och lyssnade noga på vad som sades på däck. Han tänkte inte komma så här långt bara för att misstas för en fiende och skjutas ned av en vaktpost. Till sin stora lättnad kände han igen ett par av rösterna. Den ene var Ragnvalds gamle skeppare Bahran och han samtalade med ingen mindre än Ranulf, den kunglige hövitsmannen. Ale tog mod till sig och gav sig till känna.
   ”Bahran! Det är jag, Ale. I vattnet.”
   Hans rop gav upphov till förvirring ombord men det dröjde inte länge förrän en tamp kastades ned och den vid det här laget stelfrusne Ale kunde äntligen komma upp ur vattnet. Bahran skyndade till med torra kläder och varm dryck medan hövitsmannen själv lugnt och tålmodigt väntade på att Ale skulle återhämta sig så pass mycket att han kunde besvara frågor.
   ”Nå, min unge man”, sade han till slut. ”Höves det er att förklara detta okonventionella sätt att borda Hans Majestäts flaggskepp?”
   ”Jag kommer för att varna er”, fick Ale fram mellan köldskakningarna. ”Greve Gyls har sänt mig. Mark intrigerar mot konungen och deras flotta har inringat flottbasen.” Han räckte fram grevens sigillring som stöd för sina ord.
   Hövitsmannen synade sigillringen och höjde frågande på ett ögonbryn.
   ”Om hertigarnas intriger är vi redan bekanta”, sade han. ”Herr Bahran här har redan varnat oss. Det är därför Hans Majestät nu seglar mot Hemm för att konfrontera dem och besegra dem en och en innan Västmarks och Östmarks arméer hinner förenas. Emellertid har jag svårt att tro att deras flotta redan skulle vara här. Endast konungens närmaste krets kände till våra planer och ingen fiendeflotta kan osedd ha kommit så här nära kungarikets hjärta.”
   ”Jag förstår det faktiskt inte själv”, sade Ale. ”Alldeles nyss var det en stor flotta här utanför men nu syns de inte längre till.”
   ”Han kanske själv försöker lura oss”, varnade en av Ranulfs officerare. Betänk att greven av Fornmark lyder under hertigarna. Vem vet om Hans Nåd inte också deltar i sammansvärjningen och nu söker fördröja vårt anfall?”
   ”Det är inte sant!” utbrast Ale. ”Greve Gyls försöker bara hjälpa kungen. Hans skepp väntar utanför inringningen.”
   ”Vilken inringning?” krävde Ranulf att få veta och blickade ut mot det hav som till nyss varit fullt av fiendeskepp men nu låg stilla och tomt.
   Ale följde förtvivlat hövitsmannens blick men av den stora fiendeflottan fanns inga som helst spår. Hur skulle han kunna få dem att tro på vad han sett när han inte ens själv trodde sina ögon?
   ”Ska jag slå honom i järn?” undrade officeren och tog ett hotfullt steg mot Ale.
   Hövitsmannen skulle just till att ge sitt bifall då han plötsligt spärrade upp ögonen och lutade sig över relingen så långt att han nära på föll över bord.
   ”Håll!” sade han. ”Ynglingen far inte med osanning. Det finns någonting där ute. Se!”
   Först förstod ingen alls vad Ranulf menade. Havet var fortfarande så blankt att månen kunde spegla sig i det och bara lätta krusningar syntes på ytan. Men det var det som inte syntes som hövitsmannens skarpa militära blick hade observerat. I månens spegelbild syntes en svag men omisskännlig skugga av ett skepp. Själva skeppet syntes inte till men där det borde ha legat rörde sig inga vågor. De passerade i stället runt om en stor avlång fläck där vattnet låg alldeles stilla. Ju mer de tittade, ju fler sådana fläckar såg de och de sträckte sig runt hela flottbasen. Där var Ales fiendeflotta, men ändå inte!
   ”Unge man”, sade Ranulf allvarligt. ”Berätta allt du vet.”

   Ale redogjorde i korta ordalag för slaget vid Tann och hertigarnas död. Han berättade vidare om hur de sedan hade förföljt fiendeflottan över Cindarhavet och in mot Serena och hur de funnit flottbasen inringad av den.
   ”Men varför den inte syns nu kan jag inte förklara”, avslutade han.
   Hövitsmannen åhörde lugnt hans redogörelse utan att avbryta.
   ”Hertigarna döda och en orcherarmé besegrad. Inget dåligt dagsverke må jag säga. Och du säger att en vänligt sinnad flotta är på väg?”
   ”Ja, men de kommer inte fram förrän i gryningen.”
   ”Då kan det vara för sent. Alltså måste vi få ut kungen och förena oss med dem innan gryningen.”
   ”Hur ska vi lyckas med det om vi inte kan se fienden?” undrade Bahran.
   ”Genom att känna vår fiende och vända hennes styrkor till vår fördel”, svarade hövitsmannen och vände sig åter mot Ale.
   ”Du är den av oss som färdats mest i Mark de senaste dagarna. Vad vet du om vad som väntar oss?”
   Ale rannsakade sitt minne. Han hade träffat båda hertigarna och han hade sett både deras armé och flotta på nära håll men aldrig hade han sett någonting liknande. Åh, om ändå Minn vore här, hon visste mer om dylika ting. Minn hade ju hävdat att hon hade någon sorts förmåga att förvilla andras sinnen och det var detta som hade gett upphov till deras gräl den där kvällen före avfärden från Serena. Då hade han inte trott henne men nu befann han sig i en situation där varken han själv eller andra kunde tro sina ögon. Vad annat var väl det än en sådan förmåga? Hade Minn alltså talat sanning och hade den falske hertigen också en sådan förmåga? Ja, så måste det vara!
   Plötsligt slog det Ale att det faktiskt fanns någon som hade visat Minn särskilt intresse. Hertiginnan Almina hade ju sökt Minns sällskap trots Minns uppenbara ovilja mot henne. Det var som om, insåg Ale nu, Almina tyckt sig ha något gemensamt med Minn. Kunde det vara så att hertiginnan också besatt magiska krafter? Ale hade ju sett hur såväl besvärjaren Elrind som trollkarlen Morvan hade dragits till Minn och hennes krafter, som om de hade känt dem. Varför skulle då inte Almina kunna göra detsamma?
   Men vad hjälpte den senkomna insikten honom nu? Det var Minn som hade den förmågan, inte han. Det var hon som hade vänt deras fienders magiska krafter mot dem själva, inte han. Vad kunde de göra nu, utan henne?
   ”Nå?” undrade Ranulf otåligt.
   ”Jag tror att det är magi”, var det enda svar Ale kunde ge. ”De finns där och de kan se oss men vi kan inte se dem. Jag vet inte hur man kan vända sådana krafter mot dem själva.”
   ”Det är oss inte till mycket hjälp”, beklagade sig Bahran. ”Hur ska vi kunna stå emot någonting sådant?”
   ”Säg inte det”, genmälde hövitsmannen. ”De tror sig alltså säkra då vi inte kan se dem. Men om vi inte kan se dem så kan vi heller inte väja för dem. De vet det men de vet inte att vi vet det. Om vi seglar rakt mot dem kan vi således skrämma dem och förmå dem att ge vika. En djärv utbrytning skulle därmed kunna lyckas.”
   ”Många skepp torde komma igenom”, instämde Bahran. ”Men skulle de släppa igenom konungens skepp så lättvindigt?”
   ”Förvisso inte”, medgav Ranulf och funderade vidare men hans ord hade redan gett Ale en djärv idé.
   ”Kan vi inte använda samma trick och förvilla dem?” frågade han. ”Vi kan få dem att tro att kungen är på ett skepp och sedan låta honom undkomma på ett annat.”
   ”Inte illa”, sade Ranulf och tvinnade förnöjt sina eldröda mustascher. ”Vi måste övertala kungen att lämna sitt flaggskepp men den uppgiften tar jag på mig.”
   ”Vem ska ta kungens plats då?” undrade Bahran.
   ”Det är också min plikt som högste befälhavare. Jag kan inte låta någon annan utföra en så farlig uppgift. Ni måste föra kungen i säkerhet medan jag tar mig an fienden.”
   ”Ensam?” utbrast Ale. ”Jag slåss hellre vid din sida i så fall.”
   Hövitsmannen lade en tung hand på Ales axel.
   ”Det ländar dig heder, min unge man, men din plikt är att leda kungens skepp i säkerhet. Oroa dig inte för mig, när fienden upptäcker att de blivit lurade kommer de att lämna oss och jaga efter er i stället. Då måste jag leda förföljelsen. Vi kommer att ses igen, när vi krossat fiendeflottan mellan oss.”
   Mot de argumenten kunde varken Ale eller Bahran komma med några invändningar och förberedelserna för utbrytningen iscensattes omedelbart. Ale fick bara en kort skymt av kung Serevan VIII då han med huvudet täckt av en mantel fördes över till ett mindre skepp. Han fick emellertid intrycket av att den gamle kungen verkade piggare än när han sist såg honom och att han rent av log igenkännande mot Ale. Det var därför med stolthet som han nu förberedde sig att stå upp för sin kung och sitt fädernesland.

23. Elementens raseri

   ”Cindar vandrade ensam i världen. Han såg ljuset spegla sig i vattnet. Han såg luften leka med jorden. Han såg elden brinna. Med världen var han tillfreds men likväl var världen tom och livlös. Cindar formade då av jorden människor, fyllde dem med luft och vatten, gav dem ljus i blicken och tände med elden deras själ. Så skapades Cindars barn och sju voro de till antalet: Riva, Hova, Mark, Salassa, Parator, Anger och Gartha.”

   Cindars Ord, kap 1, tal 3

   De kom som ur ingenstans. Först låg havet lika lugnt som det alltid hade gjort men sedan framträdde de fientliga skeppen ett och ett, som framsprungna ur en osynlig dimma. Det var som om fartygens blotta rörelser bröt den förtrollning som hållit dem dolda och gjorde dem synliga för deras ögon. När Ale nu såg flottan från den inspärrades synvinkel tedde den sig än mer överväldigande. De skulle vara chanslösa inför ett direkt anfall.
   Men som Ranulf hade förutsett orsakade deras oväntade manöver stor förvirring bland de markska sjömännen. Befallningar skreks ut, ankaren drogs upp och segel lades om. Ett tag såg det till och med ut som om det kungliga flaggskeppet skulle hinna bryta inringningen. Men till slut lyckades tre skepp samordna sina rörelser. Två av dem lade sig på ömse sidor om flaggskeppet medan det tredje sicksackade framför för att tvinga det att dra ned på farten. Flaggskeppet gjorde en tvär gir för att undvika förföljarna men vägen ut var nu spärrad. Besättningen hade inget annat val än att än att återvända till flottbasen och överge fartyget.
   Flaggskeppets manövrer följdes noga på Ales skepp. Det hade följt strax efter flaggskeppet men sedan vikit av i en annan riktning. Ett av fiendens fartyg hade först kommit upp bredsides med dem men hastigt givit upp förföljandet för att i stället ta upp jakten på det kungliga skeppet. Inom kort hade de kommit ut ur inringningen och kunde obehindrat segla ut mot det öppna havet. Ale såg hur flottbasen långsamt försvann bakom dem.
   ”Hur kommer det att gå för Ranulf?” undrade han.
   ”Oroa dig inte för honom”, svarade Bahran. ”Han har kämpat mot större övermakter förr. Dessutom ser jag att fiendeflottan redan vänt sina skepp åt vårt håll. De måste ha genomskådat vårt trick förr än jag anade. Ranulf kommer att klara sig, de har inte ens tagit sig tid att sänka hans skepp.”
   ”Kommer vi att klara oss då?”
   ”Om Ranulf kan föra arméer så kan jag föra skepp”, svarade Bahran stolt. ”Inget skepp har någonsin lyckats segla ikapp mig. Samma vind som för deras skepp för också vårt skepp. Vi kommer att nå det öppna havet långt innan de gör det. Där ser jag förresten det första av de våra.”
   Han pekade mot greve Gyls skepp som nu gled ut ur sin skyddade vik strax framför dem. Ale kunde se hur både greven och kaptenen hövligt hälsade dem och han återgäldade glatt hälsningen.
   ”Förhäv dig inte nu”, skrockade Bahran. ”Det är kungens skepp de hälsar, inte dig. Men för all del, mycket av äran tillkommer dig också.” Sedan blev han allvarlig igen. ”Än är inte faran över!” röt han till sin besättning. ”Fyll seglen med vind nu så att vi når det öppna havet någon gång.”
   Faran var sannerligen inte över än. Ett dussin fiendeskepp hade tagit upp jakten och trots skepparens försäkringar så tyckte Ale att de närmade sig.
   ”Hur är det möjligt!” mumlade Bahran. ”Det är som om deras vind är starkare. Ta mig tusan om inte också vattenströmmarna är emot oss. Jobba hårdare med seglen, annars sätter jag er på årorna!”
   Men alla ansträngningar var förgäves, fiendeskeppen knappade in på dem mer och mer.
   ”Fartyg föröver!” hördes plötsligt utkikens rop och Bahran rusade över till fören.
   ”Äntligen!” utbrast han. ”Där har vi er flotta, min gode Ale.”
   De hade gjort det! Det öppna havet bredde ut sig framför dem och horisonten var fylld av de skepp som de avseglat från Mark med. Den flotta som hertigarna i hemlighet byggt upp för att störta konungen kom nu till konungens undsättning. Nu vågade sig Hans Majestät själv upp på däck och de andra skeppens besättningar hurrade medan deras skepp gled i säkerhet bakom deras linjer. Från sin nu trygga position kunde de bevittna det kommande sjöslaget.
   ”De anfaller”, sade Bahran förbluffat. ”De måste vara desperata, vi är ju dubbelt så många och bakom dem kommer Ranulf med sina skepp.”
   De båda sidornas skepp gick nu varandra till mötes. Pilar avfyrades och följdes av änterhakar för att dra skeppen nära varandra. Men som Bahran hade sagt var de överlägsna och på varje fiendeskepp gick det två av deras egna. Hur kunde de våga ge sig in i närstrid med de förutsättningarna?
   Svaret blev lika överraskande som fasansfullt. Knappt hade änterhakarna fångat sina mål förrän kraftiga eldkvastar slog ut från fiendeskeppen. De överrumplade soldaterna hann inte värja sig för den eld som plötsligt fanns överallt och kastade sig skrikande i vattnet för undkomma den. Seglen fattade också eld och bidrog ytterligare till den panik som bröt ut och skepp efter skepp drev herrelöst bort från slaget. Bahran blev blekare och blekare medan han bevittnade det hela.
   ”Vad har de för ogudaktiga krafter på sin sida?” mumlade han förfärat. ”De tränger igenom. Vi kan inte bekämpa dem, vi måste fly.”
   ”Nej, mina herrar, vi ska inte fly”, avbröt honom en myndig stämma.
   Ale och Bahran vände sig överraskande om och fann sig stå öga mot öga med Cindarells härskare.
   ”Ers Majestät”, stammade skepparen. ”Vi måste tänka på er och rikets säkerhet.”
   ”Vad båtar vårt liv om vårt folk dör?” yttrade Serevan VIII oberört. ”Vi ämnar icke fly över våra soldaters döda kroppar. Länge nog har vi dragit oss undan världen men nu har vi åter fått styrka att möta den. Vi lovade henne att återvända som segrare eller dö. Låt oss därför se om dessa förrädare vågar bära hand på sin egen konung, låt oss möta dem i batalj och låt Cindar avgöra Cindarells öde.
   ”Henne, Ers Majestät?” kunde Bahran inte låta bli att undra då Ale plötsligt bröt in i diskussionen.
   ”Alverna kommer!” ropade han. ”Se, här kommer deras skepp. Då måste Minn vara med dem också.”
   De sista orden var riktade mer till honom själv än till de andra men så gladde honom också Minns återkomst mer än den manstarka alviska flottan. För manstark var den verkligen. De smäckra fartygen med deras många segel bröt genom vattnet likt ett stim av snabba fiskar. Ett av dem gled upp vid deras sida medan resten fortsatte förbi, mot fiendeflottan.
   ”Alver och människor återser varandra förr än jag trodde”, hördes alvkonungens röst över stridslarmet. ”Hur vi slåss till lands har ni redan sett. Se nu hur vi slåss till sjöss.”
   Alverna kastade sig in i striden utan att tveka. De möttes också av eldkvastar men besättningarna var beredda och vad än deras skepp var byggda av så fick elden aldrig fäste i dem. I stället kunde alvskeppen med full kraft ramma de fientliga fartygen. Med ett brak slog av vattenytan dolda rammar in i skroven. De modiga soldater som försökte samla sig till en äntring av de alviska skeppen innan rammen drogs tillbaka möttes av obarmhärtiga pilregn medan de andra helt enkelt övergav sitt sjunkande fartyg. Det dröjde inte länge förrän fiendeflottans attack var bruten och de kvarvarande drog sig tillbaka till sitt flaggskepp likt besegrade hundar.
   Från Elendors fartyg sträcktes nu en landgång ut och på den klev alvkonungen själv över till deras skepp. Efter honom kom en vacker alvkvinna med ett barn som Ale igenkände som Elvin på armen men Ale hade bara ögon för den som följde därefter.
   ”Minn!” utbrast han och gick henne glädjestrålande till mötes.
   Ett svagt leende mötte honom. Minn tog först ett steg åt hans håll men stannade sedan upp.
   ”Är det något fel?” undrade han oroligt.
   ”Vad?” undrade hon förvirrat. ”Nej, inte alls. Det är bara det att jag fått veta… Jag berättar senare. Men jag är glad att du är välbehållen.”
   Elendor hade inte fäst någon uppmärksamhet vid deras samtal utan stegade fram till Bahran.
   ”Var hälsad, skeppare Bahran”, sade han. ”Nästa gång du besöker våra öar är du välkommen i land också.”
   ”Hur… hur kunde ni veta…?” stammade han men alvkonungen hade redan vänt sig mot människornas konung.
   ”Serevan VIII förmodar jag? Jag har inte språkat med någon av Cindarells kungar sedan er anfader, Seren den store.”
   ”Då har vi desto mer att språka om nu”, svarade Hans Majestät. ”Vi människor må ha kort minne men de dåd ni utfört kommer länge att besjungas i våra länder.”
   ”Så också i våra länder men låt oss först bevittna den sista strofen.”
   Med de orden vände han sig mot sina fartyg och gav dem klartecken att förfölja resterna av fiendeflottan. Sida vid sida gled de iväg, likt en väldig flodvåg redo att krossa allt framför sig. Vad skulle väl kunna stå emot dem?
   Men av någon anledning hade fiendeflottan avbrutit sin flykt. I stället låg de nu stilla och inväntade alvernas ankomst. Ale greps av en plötslig oro, en oro som snabbt spreds till resten av skeppet. Till och med alvkonungen föreföll förlora något av sin självsäkerhet. Vad ville detta säga? Vilka dunkla avsikter planerade de nu?
   Med ens så drog en kall vind förbi som fick Ale att rysa trots vårvärmen. Samma vind tycktes också bromsa in alvskeppens framfart för att till slut få dem att bli stående alldeles stilla. En stöt gick genom deras eget skepp och när Ale blickade ned i vattnet såg han till sin förvåning att det var ett isflak som drivit in i dem. Det var heller inte det enda isflaket, hela havet runt omkring dem höll på att frysa till is. Men värst var ändå det som hände borta bland fiendens skepp. Från deras flaggskepp steg ett svart mörker upp, likt ett mörkt åskmoln på en annars blå himmel.
   ”Kan det vara en tromb?” mumlade Bahran. ”Cindar give att det bara är det.”
   Men alla förstod att det var något värre än så, någonting mycket värre.
   ”Det är hon”, viskade Minn.
   ”Vem?” undrade Ale.
   ”Hertiginnan Almina. Om jag ändå förstått det tidigare.”
   ”Almina? Då hade jag rätt ändå, hon har alltså likadana krafter som du?”
   ”Ja, Ale, äntligen förstår du men då förstår du också att vi inte kan motstå dem.”
   "Men hon är väl inte starkare än du, eller hur?”
   "Det där är inte illusioner, det där är naturens egna krafter och de styrs helt och hållet av henne. Hon måste ha kommit över Elvinas elementir. Stackars Elvina. Vad kan ha hänt henne?”
   Elvinas elementir! Ale mindes med fasa de strider de utkämpat mot det kraftfulla föremålet i tornet i Östbergen.
   ”Men vi besegrade dem!” utbrast han. ”Minn, vi kan göra det igen!”
   Men Minn skakade bara på huvudet.
   ”De är mycket kraftullare nu. Det är inte bara sin egen kraft hon utnyttjar, hon måste utnyttja Elvinas kraft också.
   ”Men vi kan väl fortfarande vända dem mot varandra, eller hur? Vi har ju gjort det förr!”
   Minn skulle till att svara men hejdade sig, som om hon kommit att tänka på något.
   ”Håll om mig”, sade hon bara.
   ”Vad?”
   ”Håll om mig!”
   Ale förstod ingenting men gjorde som han blev tillsagd och lade försiktigt armarna om henne. Till sin häpnad kände han att hon var alldeles kall och livlös men när han såg in i hennes klarblå ögon brann de kraftigare än någonsin. Han tryckte henne hårdare till sig så att han kunde känna hennes hjärtas vilda slag. För ett ögonblick kändes hon mindre kall men så insåg Ale att det var han själv som blev kallare. Det var som om all hans värme lämnade honom och försvann… till Minn?
   Men det var inte det enda som hände. Det som följde skulle förbli en gåta för alla de andra som bevittnade det men inte för Ale. Han ensam förstod vad det var som hände. Han och Minn. Äntligen förstod han. För honom var allt det som nu hände runt omkring dem bara ett eko, en svag dallring i luften efter en stor jordbävning. Det var mellan dem två som det stora hände, bara där och ingen annanstans.
   Men för alla de andra utspelade sig alltså händelsen inte hos dem två utan ute till havs, mitt i fiendeflottans hjärta. Ändå såg de ingenting. Ale såg, men inte genom sina egna ögon utan genom några andra ögon, som om han själv befann sig på fiendens flaggskepp och såg bort mot deras egen flotta.
   Han såg hur en vägg av eld plötsligt flammade upp mellan de båda flottorna. Lågorna sträckte sig mot de fientliga skeppen likt långa, trevande fingrar och Ale kunde redan nu känna lukten av brandrök, brinnande träskrov och svett kött. Elden nådde emellertid aldrig sitt mål ty lika plötsligt reste sig en väldig våg ur havet och släckte den med ett fräsande och sprakande ljud. Men knappt var faran avvärjd förrän vågen höjde sig över de skepp som den alldeles nyss räddat. Den var stor nog att sluka hela flottan och skeppen tycktes bortom all räddning. Men lika oväntat som flodvågen rest sig ur vattnet, lika överraskande sköt en kraftig jordvall upp från havsbottnen och bröt den.
   Allting gick så snabbt att Ale inte förstod vad det var som pågick egentligen. Det ena naturfenomenet efterträdde det andra, som om naturens krafter utkämpande en kraftfull och våldsam duell. Luften sprakade när mörka moln genomskars av ljungande blixtar och mötet mellan, is, vatten och eld fick en tät dimma att resa sig ur havet. Kampen blev allt hårdare och naturväxlingarna allt snabbare tills det plötsligt hände.
   Ett bländande ljussken följdes av ett kraftigt dån som förblindade och bedövade alla på skeppet. När de åter kom till sans reste sig en tjock, svart rökpelare ur havet från den plats där fiendens flaggskepp alldeles nyss hade ruvat. När röken så sakteliga sveptes bort av havsvindarna så syntes inget annat längre till av den fientliga flottan än vrakrester och skeppsbrutna män i vattnet. Vad det än var som hade hänt så hade det försvunnit nu och tagit fienden med sig.
   Tysta av häpnad betraktade de förödelsen tills Bahrans myndiga stämma återförde dem till verkligheten
   ”Sjömän, gör er plikt!” beordrade han. ”Fiender eller ej, vi lämnar inte cindarier att drunkna i havet!”
   Skeppen seglade raskt bort mot den kapsejsade flottan och räddningsbåtar sattes i sjön. Inom kort skulle alla västmarkska sjömän vara undsatta och blöta och darrande återhämta sig vid relingen, lika oförstående till vad som skett som sina östmarkska och hovländska bröder. Men av allt detta märke Ale ingenting, all hans uppmärksamhet var ägnad åt ungmön bredvid honom.
   ”Minn”, utbrast Ale. ”Hur är det med dig?”
   Minn låg livlös vid hans sida. Hon varken andades eller rörde på sig.
   ”Minn!” upprepade han förtvivlat och lade sin hand på hennes panna. Hon var fortfarande alldeles kall och reagerade inte på hans rop. ”Jag tänker inte förlora dig igen!” skrek han.
   Kanske var det hans förtvivlan som grävde upp ett avlägset minne ur hans förflutna. Han erinrade sig hur Cihrind under deras tid vid Tre Vägars Kloster förkunnat att inte bara världen utan också människorna var skapade av de sju elementen och att dessa därför kunde nyttjas i helande syften. Vatten kunde rena sår, jordens örter kunde hela sjukdomar, kölden kunde lindra smärta, elden kunde sluta snitten efter amputeringar och… luften kunde hjälpa andningen. Han tog ett djupt andetag, lutade sig över henne och förde sina läppar till hennes. Varsamt blåste han så in den luft som hon själv inte förmådde andas in. Han såg hur hennes bröst hävdes och sänktes och fortsatte därför oförtrutet.
   Till slut kände han till sin stora glädje hur värmen började återvända till hennes kropp. Svaga andetag kunde höras från hennes mun och sakta öppnade hon så ögonen. Hon såg på honom och log svagt.
   ”Kysste du mig alldeles nyss?” var hennes första, förvirrade ord.
   Ale rodnade och nickade.
   ”Gör det igen”, sade hon leende.
   Hennes önskan fick Ales hjärta att slå ett extra slag men han hann aldrig uppfylla den ty en välbekant röst avbröt dem plötsligt.
   ”Minn! Ale!” sade den.
   De tittade upp och mötte Elvinas ansikte. Till en början kände de inte igen den starka och friska alvkvinna de mött i Östbergen för inte så länge sedan. Ansiktet var härjat och bar spår av sticksår och brännmärken, hennes arm vilade slapp vid sidan som om den var bruten och hon hade magrat betänkligt. Men i hennes ögon fanns ännu en kraftfull glimt och hon pressade fram ett leende mot dem.
   ”Tack”, sade hon. ”Tack till er båda.”
   ”Vad hände?” undrade Minn.
   ”Hertiginnan drevs att släppa ut alla elementirens krafter på en gång. De förgjorde varandra och tog hela flottan med sig.”
   ”Var är elementiren nu?”
   ”Den kom aldrig upp ur djupet och kanske är det bäst så.”
   ”Och… och hertiginnan?”
   Elvina fick något plågat i ansiktet och tittade bort mot den ännu rykande punkt varifrån hon hade dragits upp ur vattnet.
   ”Hon kom heller aldrig upp”, svarade hon.

24. Slutspel

   ”Jag struntar i hur många slag jag förlorar så länge jag vinner det sista.”

   Ur hövitsman Ranulfs bok Kriget som konst, nyttjad i kungliga cindariska arméns officersutbildning

   En uppsluppen stämning rådde på det kungliga flaggskeppet. Flottan hade återvänt till flottbasen för att reparera skadorna och se om de sårade och kung Serevan VIII hade därför återvänt till sitt flaggskepp. Med på skeppet var hans främsta män och de som särskilt utmärkt sig i slaget, däribland hövitsman Ranulf, greve Gyls och skeppare Bahran. Ale och Minn hade också förärats platser vid det bord som dukats upp på däck för att fira segern medan alverna däremot valt att fara tillbaka till sina egna länder och sörja sina döda i avskildhet.
   Minn hade tagit ett tårfyllt avsked av Elendor, Anoël och Elvin med löfte om att snart återvända till dem. Det var inte längre för att undfly sitt öde som hon ville göra det, tvärtom. Den magiska duell som hon, med hjälp av Ale, hade utkämpat mot hertiginnan Almina hade övertygat henne om att hennes krafter var en oåterkallelig del av hennes öde. Hon sökte därför inte längre undertrycka dem utan ville hellre lära sig att balansera dem.
   Alverna saknade visserligen människornas förmåga att nyttja magi men inga folk visste bättre än de att balansera naturens krafter. Kanske var det en av anledningarna till att magikern Morvana sökt sig till dem innan vågskålen vägt över i hämndlystnadens favör? Kanske hade hon förutsett sitt öde och förtvivlat gripit efter de halmstrån som kunnat leda henne på andra vägar? Men berövad såväl alvers som människors kärlek hade hon tvingats in på hatets väg och bringat död och förintelse över såväl sig själv som många andra. Det var en väg som Minn till varje pris ville undvika.
   Men hon ville heller inte stanna hos alverna. Det var inte bara magin som var en del av hennes öde, det var Ale också. Utan hans hjälp, utan hans krafter, hade de inte klarat det. Det var tack vare honom som Minn lyckats frambringa illusionerna av naturens krafter och lurat Almina att släppa loss alla elementirens krafter på en gång. Minn hade känt hans krafter flöda genom henne och uppfylla henne med styrka och värme. Det var som om det inte hade funnits några begränsningar för vad hon kunde åstadkomma.
   Det var ändå inte det viktigaste. Det var också något mer som hade uppfyllt henne, något som hon aldrig hade känt förut, något som hon hade tyckt om och ville återuppleva. Om inte Elvina hade råkat avbryta dem så kanske…
   Nej, det var ändå bäst så som hade skett. Det var svårt nog som det var att skiljas från Ale igen och hon ville inte göra det ännu svårare. Först måste hon lära känna sig själv hos alverna, sedan skulle hon våga ta in Ale i sitt liv. Det var bäst så, försökte hon intala sig själv, det var bäst så för dem båda. Men ack vad svårt det skulle bli att skiljas från honom.
   Hennes funderingar avbröts av en fanfar som kungjorde att Serevan VIII nu skulle anlända till bordet. Gästerna reste sig upp medan tjänarna skyndade sig att fylla på de sista bägarna så att de skulle kunna skåla för konungens och Cindarells välgång. När så Hans Majestät trädde inför deras ögon så gick det ett förvånat sus genom de församlade. Den vanligtvis så otröstlige änkemannen förde nämligen fram en kvinna, en syn som inte skådats sedan den försvunna drottning Alateas dagar. Kvinnan var beslöjad och hennes ansiktsdrag dolda men den ömhet varmed hon höll om kungens arm lämnade inga tvivel om hennes ställning och alla frågade sig samma sak. Vem var den kvinna som efter alla dessa år hade lyckats fånga kungens hjärta?
   ”Kära undersåtar, kära vänner”, inledde Serevan VIII med ett för honom ovanligt familjärt tonfall. ”Länge har jag levat men aldrig förr har jag upplevt så stora och glädjerika händelser. Med Cindars och er hjälp har ett stort hot mot vårt kungarike avvärjts. Det är ett mirakel som har skett här och inga ord är tillräckliga för att uttrycka vårt tack. Likväl är inte segern den enda källan till vår glädje, ej heller det största miraklet som skett. Ni må ha räddat våra fäders land från undergång men det är kvinnan vid min sida som kommer att rädda det till våra barn. Tiden är inne för er och vår älskade drottning att åter ta sin plats på tronen. Efter alla dessa år har hon äntligen återvänt hem.”
   Med de orden lättade kvinnan på sin slöja. Förvånade flämtningar och utrop hördes när hennes ansikte blottades. Flera bland gästerna glömde bort etiketten, gnuggade sig flera gånger i ögonen och stirrade storögt på kvinnan, oförmögna att tro på det som de såg. Greve Gyls var den som först återfick fattningen och höjde sin bägare.
   ”Länge leve drottningen!” förkunnade han. ”Länge leve Hennes Majestät Alatea”
   Hans ord följdes av flera höjda bägare och inom kort rungade hurraropen över däcket. Det var bara Minn som inte deltog i glädjeyttringarna. Hon hade blivit alldeles kall i kroppen och stod som förstenad och såg bort mot drottningen. Hur kunde de hurra så för henne? Till och med Ale vid hennes sida tycktes ha gripits av hänförelsen.
   ”Ser du inte?” viskade hon.
   ”Ser vad?” undrade Ale.
   ”Det är ju hon. Almina.”
   Hon kände hur Ale stelnade vid hennes sida.
   ”Är du säker?” frågade han först men tog genast tillbaka sin fråga. ”Jag ser det faktiskt inte och ingen annan heller”, förklarade han. ”Du är den enda som ser henne.”
   ”Hur kunde hon klara sig? Hur har hon kunnat komma så nära inpå självaste kungen?"
   ”Men kan du inte demaskera henne? Du vet, så som du gjorde med Cindarios så att vi andra kunde se honom?"
   ”Jag vet inte, hon är så stark. Åh, Ale, vad ska vi göra? Vem kommer att tro oss?”
   Men innan Ale hann svara så grep någon tag i Minn bakifrån och vred runt henne. Hon fann sig stå öga mot öga med en soldat med halva huvudet inlindat i sårbindor.
   ”Vem av dem är det?” väste soldaten. ”Är det drottningen?”
   Minn kom sig inte för att göra något annat än att nicka.
   ”Släpp henne!” krävde Ale men soldaten hade redan vänt sig bort från dem.
   Innan någon av dem hunnit reagera hade han dragit en förgylld dolk, hoppat upp på bordet och rusat mot kungaparet. Först nu insåg kungens livvakter vad som höll på att hända. Två av dem kastade sig fram med dragna svärd medan två andra fyrade av sina pilar mot honom. Pilarna träffade sina mål men kunde inte hindra soldaten från att utföra sitt värv. Med ett tjut av ilska begravde han sin dolk i den värnlösa drottningens liv.
   Mer hann han inte göra förrän livvakterna kastade sig över honom och genomborrade honom med sina svärd. Ymnigt blödande men trots det fridfullt leende sjönk han ihop på däck där livet sakta rann ur honom. Under tiden hade Serevan VIII förtvivlat lutat sig över sin sårade drottning.
   ”Alatea!” utbrast han. ”Min älskade Alatea…”
   Orden dog på kungens läppar för i detsamma hände märkliga ting. Drottningens anletsdrag blev diffusa, som om en dimma drog över hennes ansikte. Hennes gyllenblonda hår tycktes mörkna och de smaragdgröna ögonen antog plötsligt en blå ton. Snart såg alla det som Minn redan hade sett. Alatea lämnade åter sin make och återvände till det okända öde som hon en gång försvunnit till. I hennes ställe fanns nu hertiginnan Almina.
   ”Vad… vad vill detta säga?” stammade Serevan VIII förvirrat.
   ”Jag går till min sanne herre och gemål”, väste Almina och spottade upp blod i kungens ansikte. ”Gå du till din Alatea, din gamle narr.”
   Med de orden drog hon ut dolken ur sitt liv och stötte in den i den häpne konungens bröst. Därefter reste hon sig mödosamt mot relingen och kastade en utmanande blick mot de andra. Hon höjde hotfullt den blodiga dolken och tycktes vilja säga något mer men krafterna svek henne och vapnet föll ur hennes öppna hand. Utan ett ljud sjönk hon ihop över relingen och föll över bord. Inte ens ett plask hördes, det var som om vattnet villigt öppnade sig för att ta emot den kropp som den tidigare hade lurats på.
   Kungens livmedikus störtade fram till sin fallne herre och Minn följde tätt efter. Medan helaren fåfängt sökte förbinda det djupa banesåret så betraktade Serevan VIII honom med ett likgiltigt, närmast fridfullt ansiktsuttryck.
   ”Förgäves, min gode livmedikus”, yttrade han svagt. ”Allt är förgäves. Mitt hjärta har brustit. Jag går till mina anfäder. Låt mig vila. I Cindars famn. På havets botten. Jämte mina arma föräldrar. Jag går till dem nu.” Därefter uppgav han en djup suck och slöt sina ögon.
   Under tiden hade Minn fattat kungens hand. Hon hade återfört döende till livet förr, hon kunde göra det igen, intalade hon sig. Förtvivlat sökte hon efter någon tillstymmelse till livstecken hos Serevan VIII, någon liten gnista som hon kunde hålla fast i och återföra till den kropp som redan nu tycktes kallna i hennes hand. Men det var verkligen förgäves, det var som om kungen inte längre hade någon livsvilja. I det ögonblicket slog han upp sina klarblå ögon och såg rakt på henne.
   ”Alatea”, mumlade han. “Efter alla dessa år har du förändrats men ännu känner jag igen dig. Ditt gyllenblonda hår må ha slocknat och blivit till silver, dina smaragdgröna ögon må ha svalnat och antagit safirens färg och ditt stjärnformade födelsemärke må ha bleknat men ännu känner jag igen dig.”
   Minn blev alldeles kall när hon hörde orden. Det var samma ord som hade yttrats av Legim Järnklinga i dödsögonblicket och nu kunde hon inte tvivla längre. Den kvinna som de båda döende männen hade yttrat sig om kunde bara vara en och samma person. Alatea hade älskats både av Serevan VIII och av Legim. Hon måste ha varit den havande kvinna som tillsammans med Minns mor seglade bort från Cindarell. Hon hade alltså inte blivit bortförd som så många trodde, hon hade precis som Minns mor flytt för att föda sitt barn i hemlighet. Sitt och Legims barn.
   Men Legim hade kommit tillbaka ensam. Varför hade han inte tagit med sig sin älskade och sitt barn? Hade de dött och var det i så fall därför som Legim hade varit så dyster? Ack, det skulle hon aldrig få veta, Legim var död och han hade tagit med sig sin och Alateas hemlighet i graven.
   Legim hade inte haft någon livsvilja kvar och nu förstod Minn varför inte heller kungen hade någon. Det var inte dolken som fått hans hjärta att brista, det var att än en gång förlora sin älskade. Alateas återvändande hade bara varit en illusion och när den skingrades så skingrades också hans sista lust att leva.
   En sista ryckning genomfor den döende konungens hand och med den kände Minn också en sista aning av värme. Serevan VIII var på väg till sin Alatea och det var vetskapen om den stundande återföreningen som beredde honom den sista glädjen i detta liv. Därefter stillnade handen och det sista av Serevan VIII lämnade den nu tomma och döda kroppen.
   Med tårarna rullande nedför kinderna uppfattade hon hur Ale hade knäböjt vid hennes sida. Han hade tagit upp den dolk som ändat både kungens och hertiginnans liv och betraktade den nu tankfullt. Ovanför honom stod greve Gyls med ett sammanbitet ansiktsuttryck. Också i hans ögon glittrade det av tårar.
   ”Så utkrävde alltså Elendors dolk sin herres önskemål”, mumlade Ale. ”Hertiginnan Alminas ränker hann ifatt henne till slut.”
   ”Dock icke förrän hon bringat riket med sig i sitt fall”, förkunnade greve Gyls dystert. ”Konung Serevan VIII är död och med honom dör också Hova ätt. Arma Cindarell, var står ditt hopp nu?”
   En tung tystnad lade sig över skeppet då alla tyst och för sig själva tog farväl av sin konung. Tystnaden bröts bara en fågels vingslag. Det var en rovfågel, en falk, som med majestätiskt utbredda vingar slog sig ned på kroppen av hertiginnans baneman. Med hotfulla utfall höll den alla på avstånd och sänkte sedan som i sorg huvudet mot soldatens bleka ansikte. Sårbindorna hade lossnat och blottat en svart lapp för det ena ögat. Också falken sörjde en fallen herre.

25. Epilog

   ”Cindar gladdes åt sina barn och talade ofta till dem, ty i tidernas gryning gick han bland dem som en far bland sina barn och som en herde bland sina får. Likt barnen tyr sig till sin far och fåren till sin herde så behövde han aldrig söka upp dem utan de sökte upp honom för att få vägledning.”

   Cindars Ord, kap 2, tal 2

   Sju svarta vaxljus fladdrade i det tunga mörkret och förmådde blott med möda skingra de djupa skuggorna. Innanför dess ljuskrets låg tre till synes oansenliga föremål nonchalant utslängda på bordet; ett spiralformat bockhorn i svartaste trä, den yttersta spetsen av en likaledes svart dolk och en flisa av vad som en gång föreföll ha varit en svart kristallkula. Ljuskretsen fångade också upp sex bleka ansikten som lutade sig in mot mitten och tigande betraktade föremålen. Blott det sjunde ansiktet vilade ännu i mörker.
   ”Tre apostlar, tre nycklar”, yttrade till slut en av de närvarande stillsamt. ”Så långt lyckades de alltså.”
   ”Men alla tre apostlar besegrades av nycklarnas krafter”, inföll en andre.
   ”Och två av portarna förblev stängda medan den tredje inte ens återfanns”, fortsatte en tredje.
   ”Om inte våra apostlar lyckades bemästra nycklarnas krafter, hur ska då vi lyckas?” beklagade sig en fjärde.
   Allas blickar vändes nu mot den sjunde av dem. Stillsamt lät han sin blick gå mellan dem och för var och en av dem dröjde sig blicken länge kvar i djup begrundan. Därefter brast han ut i ett bistert skratt.
   ”Har ni då ingenting lärt er av mig. Ingenting sker som inte kan vändas till fördel. Allt det som har skett har skett i enlighet med min plan. Våra krafter har stadigt växt sig starkare.”
   ”Men nycklarna är ju förstörda”, invände den fjärde misstroget.
   ”Så lätt förstörs inte nycklarna. De spillror vi har framför oss har räckt för att ge mig mina krafter åter. Resterna av dem verkar i detta nu i världen till vår fördel.”
   ”Men räcker detta för att finna och öppna den tredje porten?” undrade den tredje tvekande.
   ”Apostlarnas uppgifter måste slutföras. Först därefter kan den tredje porten framträda och uppenbara sina hemligheter.”
   ”Men apostlarna är ju döda”, påpekade den andre fundersamt.
   ”Ni om några borde veta att döden icke är slutet utan blott en ny början. Apostlarnas uppgifter lever ännu och de kommer att slutföras.”
   ”Är vi då redo att visa oss?” frågade den förste hoppfullt. ”Är vi redo att gå till Cindarells folk?”
   På den frågan svarade inte den sjunde omedelbart. I stället lutade han sig närmare sitt ljus så att hans ansikte klart och tydligt framträdde för de närvarande.
   ”Vi ska inte gå till Cindarells folk. De ska gå till oss.”


Cindarellkrönikan fortsätter i boken Drakens vinter.



Hemsidan har fått 180325 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





000webhost logo