Nedladdningsbara versioner

Innehåll

  1. Prolog
  2. Östbergen
  3. Droppar och sten
  4. Ögon i mörkret
  5. Skog i brand
  6. Gryningssolen Tann
  7. Gäst hos hertigen
  8. Sagoöarna
  9. En oväntad vän
  10. Herrskap och tjänstefolk
  11. Bland odödliga
  12. Krigsförberedelser
  13. Morvan
  14. Ord över land och hav
  15. Mellan alver och människor
  16. Möte och avsked
  17. Belägrade belägrare
  18. Inför dödens käftar
  19. Huvud för huvud
  20. Slaget vid Tann
  21. Intåget i Hemm
  22. Lögner och sanningar
  23. Illusioner mot illusioner
  24. Elementens raseri
  25. Slutspel
  26. Epilog

Karta

Konungens dotter

2012-06-10

Konungens dotter är den femte delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell och jag kommer att publicera ett kapitel varannan vecka. Konungens dotter tar vid där Hertigens son slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Konungens dotter
Femte delen av Cindarellkrönikan

Prolog

   "Ingen människa vandrar ensam."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Vågorna kastade sig fram mot kusten, svarta och skummande, och bröts med våldsam kraft mot de vassa klipporna. De letade sig upp på land, sökte sig in i alla skrevor och sög sedan ut allt de kunde finna till havs igen. Skådespelet upprepades gång på gång, hela tiden ackompanjerat av stormens vilda rytande, och det hela förde tankarna till en våldsam best som med käftar drypande av fradga angrep kusten. Det var som om Cindar själv inte ville att någon skulle lämna Cindarell denna mörka och stormiga natt.
   Kanske hyste skepnaderna i båten samma tanke. Mannen vid rorkulten spände sina muskler till bristningsgränsen i kampen med de oregerliga elementen, väl medveten om att minsta försök att vila på årorna skulle leda till deras ögonblickliga död. Likväl var hans tankar någon annanstans. Närhelst han tittade upp var det inte de omgivande vågtopparna eller de hotande klipporna som fångade hans uppmärksamhet. Nej, blicken gick bortom allt detta, den sökte sig upp på land, över de böljande slätterna, förbi de frodiga skogarna och ända bort mot de stolta bergen.
   Detta var det land som han och hans förfäder svurit att tjäna och beskydda, att ägna sitt liv åt och att gå i döden för. Vad skulle hans anfader tro om han finge se honom nu? Vad skulle hans fader säga, han som så många andra gått en förtida död till mötes för att landet skulle leva vidare?
   Mannen tvingade ned huvudet så att han skulle slippa se det land som nu långsamt avlägsnade sig. I stället föll hans blick på de andra passagerarna i båten. Där var anledningen till att han nu vände sina förfäder och sitt fädernesland ryggen. Den ena kvinnan böjde ned sitt täckta huvud så att bara en honungsblond lock tittade fram. De lätta skälvningar som genomfor hennes späda kropp kom sig inte bara av vädret. Nej, tvenne gånger hade den arma kvinnan förskjutits och det fanns inte längre någonting som band henne till Cindarell. Det enda hon tog med sig därifrån var sin sorg och den frukt som den givit upphov till.
   Hennes öde hade starkt berört mannen. I det förenades många av orsakerna till landets nedgång – vidskepelse och fördomar, svek och bedrägeri, egoism och en förlust av det förgångna, av det som en gång fört samman folken. Var inte det försvar nog för hans handlande?
   Men nej, det var inte hon som var den främsta anledningen, det var den andra kvinnan. Också hon vände bort ansiktet, upptagen som hon var med att trösta sin olyckssyster, men då och då tittade hon tappert leende upp mot honom. När hennes smaragdgröna ögon mötte hans var det som om resten av världen försvann. För hennes skull kunde han gå genom eld och vatten, med henne vid sin sida kunde han färdas över höga berg och vida oceaner och det var på grund av henne allena som hans förfäders långa tjänst nu slutade med honom.
   Och varför inte? Hade inte hans fader alltid rått honom att lyssna till sitt hjärta och hade inte denne fått samma råd av sin fader? Det var precis det han gjorde nu och för första gången i sitt hårda liv kände han verkligen att han själv rådde över sitt öde, för första gången kände han att han verkligen levde!
   Stormen rasade våldsamt vidare men nu hade han fått förnyad styrka och den farliga kusten försvann bortom vågorna. De var ensamma på det mörka och piskande havet, utan vare sig land eller skepp i sikte.
   Men så flammade plötsligt ett ljus upp en bit längre ut. Det försvann lika snabbt men mannen vände snabbt båten åt det hållet. Snart avtecknade sig konturerna av ett stort skepp framför dem. En skugga rörde sig på däck och en repstege kastades ut åt deras håll. Med ett fast grepp om repstegen och ett annat om den ena årtullen höll han båten så stilla han bara förmådde och tecknade åt damerna att ta sig upp på skeppet. Först när de var i säkerhet lämnade också han båten men inte förrän han tagit ut dess bottenplugg. Den skulle aldrig komma att återvända till Cindarell och skvallra om deras flykt.
   ”Välkomna ombord”, hälsade skepparen när denne hjälpte honom upp. ”Jag trodde att stormen hade tagit er.”
   ”Stormen har inte gett upp än”, svarade mannen torrt. ”Den har inte nöjt sig med vår båt, den vill ha ditt skepp också.”
   ”Om den vill ha mitt skepp får den allt brottas med mig först.”
   ”I så fall känner jag mig mer trygg på ditt skepp än någon annanstans”, sade mannen och lade vänskapligt en hand på skepparens axel.
   Skepparen återgäldade hälsningen.
   ”Jag förstår att du söker trygghet och trygghet ska du få. Tre hytter är förberedda för er. Ingen har sett er komma ombord och ingen kommer heller att få se er kliva av.”
   ”Jag kommer aldrig att kunna tacka dig nog för detta, min vän.”
   ”Vår familj har länge stått i tacksamhetsskuld till din familj för den tjänst som din förfader en gång gjorde min förfader. Det är en ära för mig att äntligen få återgälda den.”
   Skepparen synade de två damerna och deras belägenhet och för ett ögonblick syntes en antydan till tveksamhet i hans väderbitna ansikte.
   ”Är du säker på din väg?” frågade han.
   ”Hur kan en man någonsin vara säker?” frågade mannen retoriskt. ”Jag kan bara följa mitt hjärta.”
   ”Må då ditt hjärta leda dig rätt”, sade skepparen. ”Varåt ska jag styra skeppet?”
   ”Söderut”, svarade mannen. ”Styr rakt söderut till havets ände. Där formades för länge sedan min anfaders öde, där kommer jag att bli herre över mitt eget öde.”
   Skepparen kastade ännu en blick på de båda damerna och strök fundersamt sitt skägg.
   ”Ingen människa vandrar ensam. Du bär inte bara ditt eget öde på dina axlar, du bär många andras öden också.”
   ”Jag kan beskydda dem mot allt”, sade mannen självsäkert och lade handen på sitt svärdsfäste.
   Skepparen nickade och sade inget mer. Men när sällskapet försvann under däck skakade han sorgset på huvudet.
   ”Kan du verkligen det, min vän?” sade han tyst för sig själv. ”Kan du verkligen det”

1. Östbergen

   "Idag är du Marks gräns men i morgon är du Marks ryggrad."

   Uttalande av hertig Haldor inför koloniseringen av Östmark 270 eCF

   Solen letade sig upp över Östbergen och värmde dess frusna och ödsliga toppar, som så många mornar förr. Men det här var inte en morgon som förr ty den här gången hälsades hennes strålar inte bara av bergens växter och djur utan också av främmande varelser. Där var en ung pojke med tjockt brunt hår och begynnande skäggväxt. Vid hans sida hängde ett svärd som ännu såg för stort ut för honom men som han var på god väg att växa ikapp. Där var också en ung flicka med silverblont hår och ett likaledes försilvrat kortsvärd ovant nedstucket i bältet. På flickans rygg, tryggt inlindat i en filt, slumrade ett litet blont barn som hade kunnat tas för hennes lillebror om det inte hade varit för de spetsiga öronen. Hur detta brokiga sällskap hade hamnat i Östbergen och vart det ämnade sig härnäst tycktes de inte ens själva veta.
   ”Hur ska vi kunna gå mot den uppåtgående solen om här inte finns några vägar?” beklagade sig Ale.
   ”Vill du hellre återvända till hertigens vägar där du kan stöta på hans soldater?” frågade Minn sarkastiskt.
   Det hastiga avskedet från alvkvinnan Elvina hade drastiskt sänkt deras mod och den nya dagen hade inte gett dem några nya förhoppningar. De hade visserligen lämnat såväl Västmarks skogar som hertigens män bakom sig men framför dem sträckte ett vilt och till synes oändligt bergslandskap ut sig. De smala bergsstigar som Elvinas skarpa blick hade hittat åt dem var osynliga för deras egna ögon och de visste inte ens åt vilket håll de skulle fortsätta.
   ”Varför inte?” replikerade Ale irriterat. ”Du skryter ju om att du kan förvränga synen på andra så varför inte göra oss alla osynliga så att vi kan färdas helt öppet?”
   Minns ögon blixtrade.
   ”Jag har redan försökt förklara det för dig men du är alldeles för tjockskallig för att kunna förstå det”, fräste hon tillbaka.
   Deras hårda ord oroade Elvin och han började gråta.
   ”Titta vad du gjorde nu”, sade Minn anklagande, satte sig ned och tog upp honom i sin famn. Med mjuk röst sjöng hon en lugnande visa för honom samtidigt som hon varsamt vaggade honom fram och tillbaka.

Lyss till min sång
mitt lilla barn
Du färdas trött
mot okänd hamn
Din resa lång
den slutar snart
Sen vila sött
i Cindars famn

   Ale hade hållit tillbaka sin vrede för Elvins skull och han stod nu med knutna nävar och tung andhämtning och väntade på att han skulle lugna ned sig. Men ju mer han hörde av Minns sång, desto lugnare blev också han. Den sång hon sjöng var en gammal vaggvisa som nunnorna hade sjungit i klostret i Gylde där de vuxit upp. De hade sjungit andra visor också men just den här visan hade både Ale och Minn särskilt fäst sig vid. Det var som om den hade uppväckt alldeles särskilda minnen hos dem och nunnorna hade berättat för dem hur de som små alltid hade upphört med vad de än gjorde för att andäktigt lyssna till den.
   Samma sak hände nu när de bekanta orden återkom till honom från Minns läppar och hans vrede lämnade honom långsamt. Där Minn nu satt med Elvin i sin famn såg hon så öm och kärleksfull ut att han inte kunde annat än uppfyllas av värme för henne. Här var åter den flicka som alltid funnits vid hans sida sedan han var liten, som alltid hade ställt upp för honom och vars aktning han alltid velat vinna. Han insåg hur mycket hon betytt för honom, hur mycket hon fortfarande betydde för honom. Han ville så gärna vara föremål för hennes varma känslor och det var nästan med ett styng av avundsjuka som han nu åsåg hur Elvin fick hennes uppmärksamhet i stället för han själv.
   Men han var inte längre en liten pojke och hon var inte längre en outsprungen ros. Hon var en kvinna i sin fulla blomning, så lik sig från förr men ändå så olik. Han hade förändrats och det hade hon också. Det hade gått långsamt och obemärkligt, som när man betraktar ett träd som växer och först när det bär frukt inser att det inte längre bara är ett frö. Vad hade han gjort för att förtjäna hennes uppmärksamhet nu? Hade han verkligen förstått henne? Hade han ens försökt förstå henne?
   Elvin hade nu somnat och Minns sång tystnade sakta. Hon såg åter upp mot Ale och också ur hennes ansikte hade vreden försvunnit.
   ”Förlåt”, sade Ale tyst. ”Förlåt för allt.”
   Minn rynkade förvånat på pannan men log som svar.
   ”Förlåt mig också”, sade hon. ”Vi är i det här tillsammans och vi ska också klara det här tillsammans. Jag har förresten en idé!”
   Hon reste sig hastigt upp och överräckte Elvin till Ale.
   ”Håll honom så länge så ska jag klättra upp på den där höga klippan. Från den kanske jag kan hitta en lämplig stig att fortsätta på.”
   ”Men… tänk om du ramlar? Är det inte bättre om jag klättrar upp?”
   ”Den klippan är inte högre än Gyldes hustak och dessutom har jag alltid haft skarpare blick än du. Seså, ta Elvin nu. Han är snäll och det är bra om han får vänja sig vid dig också.”
   Ale tog osäkert den lilla kroppen i sin famn och förvånades över hur varm den var.
   ”Håll honom inte ifrån dig utan tryck honom till bröstet, så ja, och så lägger du armen under huvudet, så där ja. Titta! Han tycker redan om dig.”
   Elvin hade slagit upp ögonen, hittat Ales tumme och gripit tag i den och sedan slutit ögonen igen. Minn lämnade honom så, knöt upp sin kjortel och började vigt ta sig upp för klippan.
   ”Vänta lite!” utbrast Ale. ”Han… luktar.”
   ”Utmärkt”, sade Minn utan att vända sig om. ”Det betyder att han mår bra och att du får öva dig på att byta på honom. Leta upp vatten och värm upp det först innan du gör rent honom. Passa på att mata honom samtidigt. Jag är snart tillbaka.”
   Ales protester klingade ohörda. Motvilligt och inte utan besvär gjorde han därför som han blivit tillsagd. Elvin översåg emellertid av allt att döma med hans fumliga skötsel och lät sig tvättas och bytas på utan att göra motstånd. Sedan åt han den av alvbrödet tillredda vällingen med god aptit innan han åter somnade.
   Det märkliga brödet liknade inget av de bröd hans gamle bagarmäster åstadkommit. I förstone såg det ut som en hård kaka men det var överraskande lätt och poröst. Efter viss tvekan stoppade han själv en bit i munnen och slogs av den väldiga smaksensationen i gommen. Där var inte bara alla de sädesslag han kände igen utan också en omisskännlig smak av skogens friska löv, sträva bark och söta kåda. För ett ögonblick kände han det verkligen som om naturen själv uppenbarade sig genom hans sinnen och Elvinas tidigare så gåtfulla ord om alvernas ursprung kom med ens i helt ny dager. Kanske skulle han kunna se fram emot att träffa hennes folk trots allt?
   Fascinerad tog han en bit till men fick sedan lägga band på sig. Brödet var inte bara gott utan också mycket mättande. Full av förnyade krafter reste han sig upp igen och såg hur Minn åter klättrade ned för klippan.
   ”Jag har hittat en stig”, sade hon glatt. ”Bortom klippan leder en smal avsats uppåt hela vägen till en högplatå längre bort. Därefter borde det gå lättare att ta sig fram.”
   Minn granskade och berömde uppriktigt Ales arbete och lät sig sedan också väl smaka av alvbrödet. Hon blev emellertid inte lika hänförd som Ale utan tyckte att smaken inte skilde sig nämnvärt från den välling de själva var uppväxta med. Därefter bröt de upp och fortsatte, nu i betydligt bättre sinnesstämning än tidigare.
   Minns skarpa ögon hade inte bedragit henne och efter någon timmes mödosam uppstigning kunde de blicka ut över en vidsträckt dimbeslöjad högplatå. Till vänster och höger om dem reste sig Östbergens toppar än högre men framför dem var det alldeles platt bortsett från enstaka stenblock. En kall vind blåste visserligen obehindrat över höglandet men i gengäld värmde solen gott och trots höjden hade vinterns snötäcke börjat ge vika och blottat ett friskt grönt gräs. På avstånd hördes det porlande ljudet av en källa men i övrigt slogs de av den fullständiga tystnad som rådde här.
   ”Äntligen uppe!” utbrast Ale lättat. ”Nu borde resten av färden gå lättare.”
   ”Vi ska ned också”, påminde Minn honom men det gick inte att ta miste på hennes lättnad heller. ”Så vackert här är”, tillade hon och såg sig om.
   ”Tror du att vi träffar på vandrare här?” undrade Ale.
   Minn ryckte på axlarna.
   ”Jag tror att de håller sig längre norrut”, svarade hon. ”Det är synd, jag skulle gärna vilja byta till mig lite färsk mjölk till Elvin.”
   ”Vi kanske stöter på vildgetter här uppe som vi kan mjölka?”
   ”Tror du? Här verkar väldigt öde.”
   Högplatån var verkligen öde. Trots att de gick över grönskande slätter så såg de inte till några levande väsen. Förutom en ensam fågel som cirklade runt långt norr om dem så var de helt ensamma. De turades om att bära Elvin, som inte ställde till några som helst besvär utan slumrade under större delen av vandringen. De korsade därför högplatån i rask takt och stannade bara som hastigast ett par gånger för att ge honom mat. Av allt att döma skulle de nå andra änden innan skymningen för att sedan kunna påbörja nedstigningen följande dag.
   Men ödet ville inte att deras färd skulle ske utan hinder. Plötsligt öppnade sig en bred klyfta framför dem, en klyfta som skar genom högplatån likt ett kraftigt ärr och effektivt skilde den västra sidan från den östra. Klyftan sträckte sig åt båda hållen så långt de kunde se och det var bara med möda som de kunde skymta ett skummande vattendrag djupt nere i dess botten.
   Ale blickade missmodigt ned i djupet.
   ”Nu vet vi varför inga andra korsar bergen här”, stönade han uppgivet. Hans entusiasm var med ens försvunnen.
   ”Kan vi klättra ned i klyftan?” föreslog Minn.
   ”Det skulle vara farligt med Elvin på ryggen och även om vi skulle lyckas, hur skulle vi sedan ta oss över forsen? Det är nog bättre att försöka gå runt klyftan. Men åt vilket håll?”
   Minn rynkade på pannan.
   ”Vattnet rinner söderut. Då borde klyftan vara smalare och mindre djup längre norrut. Å andra sidan är bergen vildare och farligare åt det hållet. Men varför sa då Elvina att vi skulle färdas rakt österut?”
   Ale såg sig om åt båda hållen och ångrade att han inte hade följt med bättre på klostrets geografilektioner.
   ”Om det ändå funnes en bro”, suckade han.
   ”Bo” upprepade Elvin och viftade med handen.
   Minn log trött och klappade alvpojken på kinden.
   ”Ja, om din faster vore här hade hon säkert kunnat skapa en bro åt oss. Men hon är tyvärr långt borta.”
   Men Elvin tycktes inte bry sig om Minns invändning utan fortsatte att jollra och vifta med handen. Ale tittade förstrött i den riktning som alvpojken pekade och ryckte förvånat till. Han var tvungen att gnugga sig i ögonen. Fanns där inte någonting längre bort i klyftans djup som sträckte sig över det forsande vattnet? Kunde det verkligen vara…?
   ”En bro!” utbrast han förvånat och Elvin slog förtjust ihop sina händer.
   Minn tittade också åt det hållet och blev lika förvånad hon. Det fanns verkligen en bro där borta, en naturlig stenbro strax ovanför flodens skummande vatten, som förband de båda sidorna likt ett ensamt stygn över ett väldigt ärr. De följde förundrade klyftan tills de befann sig ovanför den märkliga bron. Den såg robust ut så om de bara kunde ta sig ned till den så skulle de kunna ta den över floden. Ale granskade kritiskt den branta bergväggen och fick än en gång en anledning att förvånas.
   ”Det finns en stig här”, konstaterade han.
   Klyftan var full av naturliga skrevor och avsatser men på flera ställen hade de förbundits med trappsteg av packad jord och flata stenar och bildade därmed en sammanhängande stig hela vägen ned till bron. Det var som om någon bara hade hjälpt naturen på traven men vem kunde det ha varit? Bortsett från den fåfängt jagande rovfågeln i norr så fanns här inga spår av levande varelser. Mossa och klängväxter gjorde stigen svår att upptäcka men nu när han visste vad han letade efter såg han motsvarande stig på andra sidan klyftan.
   ”Här är vår väg över!” jublade han.
   Minn såg mer tveksam ut.
   ”Det ser ut som en grottöppning på andra sidan bron. Vem vet vilka varelser som kan dölja sig därinne?”
   ”Vilka de än är så verkar de inte ha varit utanför sin grotta på länge. Det var länge sedan någon använde den här stigen. Det är vår bästa möjlighet att komma vidare.”
   Minn kunde inte annat än hålla med och försiktigt tog de sig ned för den hala stigen. Minsta felsteg och deras färd skulle få ett våldsamt slut i klyftans botten. Men vilka som än hade skapat stigen så hade de kunnat sin sak, trappstegen var breda och jämna och bortsett från vegetationen så tycktes de oberörda av tidens tand. Utan missöden nådde de så fram till bron. Till och med Elvin hade hållit sig tyst och stilla under deras nedstigning i klyftan.
   Nere i klyftan var det skuggigt och svalt. Stenbrons ovansida var blank och slät, som en klipphäll som slipats av vågor, och under den öppnade sig ett runt hål genom vilket vattnet fortsatte sin väg genom klyftan. Ale fick en känsla av att vattnet under lång tid ätit sig genom klyftan men att något eller någon hade sett till att detta stycke skonats enkom för att tjäna som bro. Hade de okända stigbyggarna åstadkommit också detta? Hur många mansåldrar kunde inte det ha tagit?
   Bron beredde dem inga som helst svårigheter och de fann sig snart stående på andra sidan, framför den grottöppning som de hade sett när de blickat ned i klyftan. Grottöppningen var nästan två manslängder hög med rundade kanter och glatta sidor, som vore de noggrant slipade under många generationer. Vilka det än var som hade huggit ut denna grottöppning så hade de haft lika mycket skicklighet som tid och tålamod. Nyfikenheten på den okända grottan hölls dock tillbaka av den unkna luft som kom ut från den och de skyndade sig uppför den motsatta stigen och upp ur klyftan. Först när de åter var uppe på andra sidan stillade de sig och hämtade andan. I den värmande solen tedde sig inte längre grottöppningen så skrämmande och Ale kostade på sig att blicka tillbaka mot dem.
   ”Vem tror du kan ha grävt ut den där grottan?” undrade han.
   Minn ryckte på axlarna.
   ”Jag är mer orolig för vem som kan finnas där nu”, svarade hon. ”Låt oss hellre komma så långt bort från den som vi kan innan det mörknar.”
   Mot det hade Ale inget att invända och efter en sista blick ned i klyftan vände de åter österut. Solen låg nu bakom dem och deras skuggor började bli längre. Snart skulle skymningen falla och vem visste hur kallt det då kunde bli på den öppna högslätten. Som ett förebud om det drog en skugga över dem följd av ett kallt vinddrag. Ale blev först förvånad över att ett moln skymt solen på en annars molnfri himmel men förvåningen förbyttes snabbt av skräck. Högt över deras huvuden svepte en kolossal fågel förbi, så stor att den tycktes uppfylla hela himlen framför dem. Vingspannet var bredare än den klyfta de så mödosamt korsat, näbben större än en plogbill och klorna kraftiga nog att gripa tag i en häst.
   Den skräckinjagande fågeln avlägsnade sig lika snabbt som den hade kommit men vinddraget dröjde sig kvar och så också skuggan, en skugga som tycktes växa sig större och större.
   ”Se upp!” skrek Minn och rusade hastigt åt sidan.
   Ale lydde utan att tänka och ögonblicket efter slog med ett dån ett väldigt stenblock ned i marken, precis på den fläck där de alldeles nyss stått. Framför sig kunde de skymta hur fågeln gjorde en väldig lov runt och flög tillbaka. Med utspärrade klor och vingar störtdök den ned mot marken.
   ”Vad är det där för någonting?” utbrast Ale.
   ”Vad det än är så är den ute efter oss!” svarade Minn. ”Vi måste fly!”
   Ale såg sig förtvivlat om. Öppna slätter var tacksamma jaktmarker för rovfåglar men han hade aldrig haft en tanke på att de själva skulle komma att bli ett byte. Ingenstans fanns det något gömställe, förutom…
   ”Klyftan!” skrek han. ”Det är vår enda chans.”
   De rusade tillbaka mot klyftan för allt vad de var värda. Bakom sig hörde de hur de flaxande ljuden av bestens väldiga vingar kom närmare och närmare. Ale kastade en hastig blick bakom sig.
   ”Åt sidan!” skrek han. ”Nu!”
   Ale kastade sig åt ena sidan och Minn åt den andra. I ögonvrån uppfattade han hur den väldiga besten krängde till, som om den inte kunde bestämma sig för vilket byte den skulle välja, och med en hårsmån svepte den ena klon förbi honom och drog upp ett tjockt lager av damm då den skrapade i marken. Dammet fick hans ögon att tåras och en stank som av ruttet kött fyllde hans näsborrar.
   ”Minn!” skrek han. ”Var är du?”
   ”Jag är här”, hördes Minns hostande röst. ”Den missade oss båda men den gör inte samma misstag igen.”
   Bortom klyftan såg de hur den jättelika fågeln sänkte sig ned mot marken och sedan hastigt lyfte igen. Den här gången bar den ett av slättens många stenblock i klorna.
   ”Den tänker krossa oss!” utbrast Minn.
   ”Fortsätt springa!” manade Ale. ”Vi måste nå klyftan före den.”
   Avståndet till klyftan minskade förtvivlat långsamt medan vidundret kom allt närmare. Det kändes som om de sprang rakt mot sin egen undergång. Till slut nådde de i alla fall fram och så snabbt som de bara vågade kastade de sig ned för den hala, mossbeklädda stigen, lika rädda för döden ovanför dem som för döden nedanför dem.
   Minn var först ned och rusade fram mot grottöppningen men Ale tvekade ett ögonblick att följa efter. Grottan skrämde honom fortfarande.
   ”Vad väntar du på?” ropade Minn efter honom. ”Det finns ingen annanstans att ta skydd!”
   Från monsterfågelns näbb kom nu ett fasansfullt skri, som om den insåg att dess byte försökte komma undan. Ale uppfattade hur den svepte över klyftan och förbi dem men nu med tomma klor. Stenblocket befann sig inte längre där utan föll genom luften, rakt mot dem!
   Det fick Ales förlamning att släppa och han kastade sig efter Minn, in i den okända grottan. Knappt hade de hunnit i säkerhet förrän stenblocket slog i bergväggen med ett dån och sedan ned bakom dem i ett väldigt dammoln. Utanför hördes odjurets skri men det blev mer och mer avlägset och inga fler stenblock föll. När dammet åter lade sig förstod de varför. Rovfågeln kom inte längre åt sitt byte ty stenblocket hade landat på bron och spärrade nu grottöppningen!

2. Droppar och sten

   "Vattendroppen må falla på den högsta bergstopp eller sjunka i den djupaste jordhåla. Likväl kan ingenting fjättra den och förr eller senare kommer den att återförenas med sina bröder och systrar i havet. Således kommer också Cindars barn att genomlida många vedermödor innan de slutligen återförenas."

   Cindars Ord, kap 6, tal 5

   Ale och Minn rusade förskräckta fram till stenblocket men kunde snabbt konstatera att det inte gick att rubba. De var fast i den okända grottan, tillsammans med de okända varelser som kunde tänkas finnas här.
   ”Hur kunde bron hålla?” utbrast Minn förvånat. Inte ens den starkaste stenmur skulle ha kunnat motstå den kraft med vilken stenblocket hade slungats mot dem.
   ”Dvärgkonst kanske?” funderade Ale. ”Vilka andra än dvärgar kan väl forma berg så här?”
   ”Menar du att det här är dvärggångar?” undrade Minn skeptiskt. ”De ser inte ut att ha huggits ut av dvärgars hackor.”
   ”Nej”, medgav Ale och kände på de släta väggarna. De påminde mer om ett spädbarns mjuka hud. ”Jag vill minnas att dvärgen Orim sa att dvärgar föredrog hårda berg men det här berget känns mer sprött. Orim sa också att vatten och luft skapar mjuka berg och det här berget påminner faktiskt om de ihåliga klippor man kan hitta vid blåsiga kuster. Kanske har det vatten som ätit sig genom klyftan utanför också skapat dessa grottor?”
   Trots den allvarliga situationen kunde Minn inte låta bli att småle åt de kunskaper Ale överraskande visat prov på.
   ”Låt inte Cihrind komma på dig med sådana hädiska dvärgatankar”, fnissade hon. ”Han kommer att banna dig och säga att Cindarell är Cindars verk allena.”
   ”Han kommer nog inte bli så glad när han får veta att vi beblandar oss med de gudlösa alverna heller”, svarade Ale leende. ”Men att det finns andra krafter än Cindars i världen har du ju själv bevisat.”
   Ales till synes oskyldiga ord fick leendet att försvinna från Minns läppar och han skyndade sig att be om ursäkt.
   ”Förlåt”, stammade han. ”Jag tänkte inte på att… det var menat som ett erkännande… jag glömde bort att du inte ville kännas vid dina krafter… jag skulle inte ha sagt något.”
   ”Det är ingen fara”, mumlade Minn. ”Jag vet att du bara menar väl.”
   Men det var inte vännens ord om krafter som hade tyngt hennes sinnen, nej det var hans ord om alverna som hade släppt lös en flodvåg av frågor i hennes inre. Trots Elvinas påstående att alverna inte fått några avkommor före Elvins födelse så kände Minn att likheterna mellan alvkvinnan och henne inte stannade vid det yttre. Tänk om det verkligen flöt alvblod i hennes ådror? Hur skulle i så fall människorna reagera på ett halvblod? Skulle hon ses som en styggelse mot Cindars skapelse, skulle hon uteslutas ur människornas gemenskap? Var hon en människa eller en alv, eller ingenting? Det var inte bara för den lille Elvins skull som hon ville söka upp alverna, det var för sin egen skull också.
   ”Tänk inte mer på det”, sade hon i ett försök att låta tapper. ”Vi måste fundera på hur vi ska ta oss ut härifrån.”
   ”Inte den väg vi kom in genom alla fall”, sade Ale. ”Det har den där fågeln sett till. Vad var det egentligen för något?”
   ”Jag vet inte och vill heller inte veta”, svarade Minn. ”Nu förstår jag varför varken människor eller djur rör sig på högplatån.”
   ”Vart tror du grottorna leder då?” frågade Ale och kände åter på de släta väggarna. ”Om vatten en gång runnit in den här vägen så måste det ha runnit ut en annan väg. Tror du inte det?”
   Minn ryckte på axlarna.
   ”Vi har väl inget annat val än att ta reda på det. Har vi tillräckligt med ljus?”
   Ale grävde efter sitt elddon men hejdade sig.
   ”Varför är det inte mörkt?” undrade han.
   Minn tittade förvånat upp. Först nu insåg hon att hon kunde se väggar och tak trots att stenblocket utestängde allt ljus utifrån. Ett flimrande ljus vilade i grottan, svagt men tillräckligt för att skingra de närmaste skuggorna. Det tycktes emanera från taket och i dunklet kunde hon urskilja otaliga små, små ljuspunkter.
   ”Himmelssvamp!” utbrast hon. ”Det är en självlysande svamp. Cihrind har berättat om dem men jag trodde inte sådana fanns i Cindarell. Vad har lyckats frambringa så många av dem här?”
   ”Förhoppningsvis någonting som ogillar mörker lika mycket som vi. Vi vet fortfarande inte vad som döljer sig i de här grottorna.”
   Minn hade i sin häpenhet glömt bort den unkna lukten och känslan av att inte vara ensamma.
   ”Det är nog tur att vi inte behöver tända någon fackla”, viskade hon. ”Vem vet vilka skuggvarelser den skulle locka fram?”
   ”Låt oss gå då”, svarade Ale och drog sitt svärd.
   De tryckte sig tätt intill varandra och avancerade försiktigt. Elvin hade lyckligtvis somnat och de kunde passera genom grottan under tystnad. Ju längre in de kom, desto smalare blev det, men de kunde fortfarande gå i bredd och hela tiden lyste svamparna upp deras väg.
   Plötsligt öppnade deras väg upp sig i en stor grottsal. Längs salens väggar reste sig märkliga stenpelare uppåt och förlorade sig bland det höga takets skuggor. De var breda upptill och nedtill men smalnade av där de möttes i mitten. Med sin nästan glasklara och skimrande yta påminde de närmast om väldiga istappar som förstenats för länge sedan och nu tysta stod och betraktade de oväntade besökarna. Mitt i salen glittrade det klara vattnet från en underjordisk liten göl. Någonstans ovanifrån föll lätta droppar ned mot vattnet, som ett stilla regn en sommardag, och ljudet när de bröt ytan var som den ljuvaste harpmusik. Hela platsen andades stillhet och ro.
   ”Så vackert”, kunde Minn inte låta bli att viska.
   Ale knäböjde vid vattnet och smakade försiktigt på det.
   ”Det är rent och uppfriskande”, sade han.
   De släckte törsten och synade sedan grottsalen närmare. Fem andra gångar mynnade här, till synes identiska och utan några ledtrådar om vart de ledde. Ale gick ned på knä och granskade bekymrat marken.
   ”Jag ser inga som helst spår”, suckade han. ”Jag har förstås inte Bard Falkögas sinne för sådant men några spår borde väl de varelser som lever här lämna efter sig.”
   ”Nämn inte hans namn är du snäll”, bad Minn. ”Jag föredrar hur som helst ditt sällskap framför den mannens.”
   Hon gick i stället fram till den första gången till vänster och stack försiktigt in huvudet i den.
   ”Det luktar inget vidare från den här gången”, sade hon och rynkade på näsan.
   ”I brist på spårarsinne får vi kanske lite till våra luktsinnen i stället”, försökte Ale skämta. ”Ska vi ta den högra gången i stället?”
   De gjorde så och fann att den sluttade lätt nedåt för att därefter kröka åt vänster. Efter kröken öppnade sig flera mindre sidogångar och Ale stannade upp.
   ”Vi måste nog markera vår väg på något sätt”, sade han. ”Annars kommer vi snart att vara fullständigt vilse.”
   ”Gör det i så fall så att ingen annan ser det”, svarade Minn och såg sig oroligt om. ”Jag vill inte leda andra till oss.”
   Ale nickade, funderade ett tag och tog sedan fram en halvt utbrunnen fackla ur sin packning. Han sträckte på sig så mycket han kunde och lyckades precis nå upp till grottans tak. Med facklans sotiga ände drog han ett streck över den gång de kommit från.
   ”Så där ja”, sade han. ”Om de inte tittar upp borde vi vara säkra.”
   ”Ja, om de inte är så stora att de slår i taket”, genmälde Minn. ”Låt oss inte dröja här längre än nödvändigt.”
   Således fortsatte de genom gångarna och markerade vid varje korsning noga sitt vägval. Grottan ändrade nu karaktär. Från de slingrande gångarna öppnade små rum upp sig, likt knoppar på en grönskande gren. Denna likhet förstärktes av att rummen inte var kala utan täckta av en mossa i olika färger. Vissa rum var friskt gröna, andra vackert vita och åter andra värmande röda. Bortsett från det var de första rummen de passerade tomma men plötsligt kom de in i ett rum som var möblerat. Möblemanget bestod av bord och stolar, lyckligtvis i människostorlek, men av en märklig flätad konstruktion som inte var av deras egen värld.
   ”Jag känner igen dem”, flämtade Minn. ”Visst kommer du också ihåg, de är precis likadana som Elvinas möbler. Det här måste vara alvers hantverk.”
   ”Är du säker?” undrade Ale skeptiskt. ”Vad jag minns så var hon väldigt noga med att vi inte skadade några träd. De här är ju gjorda av gröna kvistar.”
   ”Du talar som du har förstånd till”, sade Minn lättat och lät händerna löpa över de flätade ytorna. ”De här är skapade av beskurna grenar, av ett folk som vårdat unga vårträd och tagit till vara resterna av sina mödor. Vilka andra än alverna skulle göra något sådant?”
   Denna insikt gav henne en överraskande känsla av välbehag. Efter alla faror kände hon sig åter trygg, ja det kändes nästan som om hon kommit hem igen efter en lång resa. Ale var dock fortsatt orolig och hans fråga återförde henne till verkligheten.
   ”Var finns de nu i så fall?” frågade han.
   ”De måste finnas i närheten”, svarade Minn. ”Elvina sa att vi kanske skulle träffa hennes fränder på vägen. Kom, låt oss leta upp dem!”
   Ale såg inte övertygad ut men de fortsatte i alla fall att genomsöka grottorna. De flesta var tomma men i några fann de fler spår som faktiskt tydde på att de var bebodda av alver. I ett rum hittade de skärvor som påminde om Elvinas kokkärl och i ett annat bitar av alvbröd. Men den märkligaste synen var en stor grottsal där prydliga rader av matsvamp växte, tillräckligt för att föda dussintals invånare. Men ingenstans träffade de på någon levande varelse. Nu började också Minns tvivel att återvända.
   ”Vart kan de ha tagit vägen?” undrade hon.
   ”De ser inte ut att ha försvunnit plötsligt”, svarade Ale fundersamt. ”Annars borde vi ha funnit fler spår efter dem. Det verkar som om de bara tagit sina tillhörigheter och gett sig av.”
   En ny grottsal öppnade sig framför dem och de fann sig åter stå i den stora pelarsalen varifrån de börjat sitt sökande. Gången närmast till vänster var den de gått in i, gången därefter den nu blockerade gången till klyftan utanför och gången tvärs över den gång där lukten hade varit otrevlig.
   ”Då har vi bara de två gångarna till höger kvar då”, sade Ale. ”Vad tror du? Den första sluttar också nedåt medan den andra sluttar svagt uppåt.”
   ”Jag har tappat all känsla för riktning”, erkände Minn. ”Bestäm du.”
   ”Då tar vi den som leder uppåt. Just nu känns alla gångar illaluktande. Jag tror att den unkna grottluften satt sig i näsan på mig och jag vill bara upp och ut.”
   Gångarna på den här sidan påminde om de tidigare men nu stötte de på fler handfasta bevis på invånare. Förutom möbelrester och krukskärvor fann de också vedklabbar, smutsiga filtar och grova verktyg. Nu blev Minn riktigt tveksam. De här föremålen kändes inte längre alviska. Men det var Ale som gjorde den mest överraskande upptäckten.
   ”Grottväggarna är inte släta längre”, sade han. ”De här gångarna har breddats med muskelkraft.”
   ”Dvärgar?” viskade Minn.
   ”De liknar inte väggarna i Djupeklyft. Jag undrar…”
   Han tystnade tvärt. Framför dem blinkade plötsligt ett fladdrande ljussken till i mörkret. Ale mötte Minns blick och det gick inte ta miste på hans oro. Tyst formade han ordet alver med läpparna men Minn skakade bara på huvudet. Det här kändes fel, fruktansvärt fel. Utan ett ord grep hon tag i Ales arm och drog med sig honom in i ett angränsande rum. Där ställde de sig på varsin sida om öppningen och inväntade darrande det okända framför dem.
   Det dröjde inte länge förrän gången utanför lystes upp av det fladdrande skenet av en fackla och ljudet av tunga, järnskodda steg ekade genom gångarna. Vid öppningen stannade stegen upp och ett grymtande läte nådde dem, ett läte mer djuriskt än mänskligt. En skugga av en väldig, bredaxlad varelse med hukande hållning kastades in genom öppningen, följd av ett snörvlande och sniffande ljud. Vad det än var som stod därute så tycktes det ha ett djurs väderkorn och någonting hade nu fångat dess uppmärksamhet och intresse.
   Minn vågade knappt andas och tryckte Elvin tätt intill sig. Gode Cindar, måtte han inte vakna och börja skrika, tänkte hon förtvivlat. På andra sidan såg hon hur Ale stod beredd med svärdet. Svettpärlor blänkte på hans panna och det ryckte i armarna på honom, som om han gjorde sig beredd att rusa fram och gå varelsen till mötes. Hon försökte fånga hans uppmärksamhet och teckna åt honom att stå stilla men han var helt fokuserad på skuggan utanför. Hennes panik växte. Alla hennes sinnen skrek att de var dödsdömda om de avslöjade sig för grottornas okända invånare. Hur skulle hon kunna hålla honom tillbaka? Skulle hon tvingas använda sina…?
   Men hon hann inte avsluta tanken för plötsligt hördes ett annat grymtande och det kom från ett grottrum längre in. Deras gömställe var inte tomt, de där varelserna fanns här inne också! Vad skulle de nu ta sig till? Ale gav åtminstone upp alla tankar på ett anfall, omringade som de var, men hur länge skulle de förbli oupptäckta? De kunde bara trycka sig mot väggen, vänta och hoppas.
   Högljudda grymtanden utbyttes nu mellan de båda varelserna. Minn kunde inte avgöra om de grälade eller om det helt enkelt var så de talade med varandra. Det hela slutade i alla fall med att varelsen utanför fräste till, vände på klacken och gick iväg, varpå den andra varelsen muttrade någonting och sedan tystnade. De hade klarat sig, för den här gången.
   Både Ale och Minn förblev blickstilla tills det var alldeles tyst runt omkring dem. Sedan kikade Ale försiktigt ut i gången medan Minn utmattad sjönk ihop med Elvin vid sin sida. Han hade åtminstone sovit sig igenom det hela.
   ”Det är fritt fram nu”, viskade Ale efter ett tag. ”Gången är tom.”
   Minn reste sig med möda och sträckte sig åter efter Elvin. Då var det som om hennes hjärta frös till is. Elvin låg inte längre kvar där hon hade lagt honom! Han måste ha krupit iväg med en oerhörd fart för han befann sig nu plötsligt i andra änden av grottrummet. Men det var inte det värsta, ty lutad över honom stod en kutryggig varelse och gnuggade sig förvånat i ögonen.
   Varelsen var huvudet högre än henne och hade kolsvart hud. Ögonen var rödsprängda, näsan bara två hål i ansiktet och ur den breda käften stack vassa hörntänder fram. Det här var varken alv eller dvärg, det var en varelse av svartfolkens ras, av det vildsinta släkte som gick under namnet orcher. En enda gång tidigare hade Minn sett orcher men då hade de haft sällskap av Elrind och Legim. Nu var de ensamma i en grotta full av dem! Elvin gnällde skrämt när två kloförsedda händer sträcktes mot honom.
   Vad som sedan hände skulle Minn aldrig riktigt förstå. Ena ögonblicket var hon som fastfrusen och kunde bara maktlöst betrakta vad som skedde. Nästa ögonblick stod hon med den ena armen om Elvin och den andra handen i ett hårt grepp om Elvinas silversvärd. En svart, trögflytande vätska droppade från eggen. När hade hon dragit det? Hon hade inte ägnat svärdet en tanke sedan hon fick det av alvkvinnan. Och var kom vätskan ifrån? Sedan såg hon.
   Orchen hade fallit ned på knä och höll sig om magen med båda händerna. Samma vätska som fanns på kortsvärdets egg rann ut mellan dess fingrar och ut över golvet. När den stönande öppnade munnen bubblade samma vätska ut där också. Minn kände hur marken gungade under henne och det svartnade för ögonen. Det var som om hon inte var närvarande, som om hon befann sig någon annanstans och betraktade det hela på avstånd. Det här hände inte, inte henne!
   Det var först när Ale ryckte tag i henne som hon började komma till någorlunda sans igen. Ales ansikte var likblekt och hans blick gick än till Minn, än till den döende varelsen.
   ”Det var inte mitt fel”, mumlade Minn förvirrat. ”Han försökte ta Elvin. Det var inte mitt fel.”
   Ale tycktes inte förstå vad hon pratade om.
   ”De kommer!” sade han bryskt. ”Vi måste fly.”
   Hon gjorde inte motstånd när han ryckte med henne. De sprang ut ur rummet och tillbaka samma väg som de hade kommit ifrån. Minn rörde sig fortfarande som i en dröm men långsamt, långsamt började hon bli medveten om vad som hände runt omkring henne igen. Nu hörde hon ljudet av många järnskodda steg bakom dem, steg som kom närmare och närmare.
   De kom åter ut i pelarsalen och fortsatte in i den första gången till vänster från deras håll sett. Gången ledde stadigt nedåt och flera grovhuggna sidogångar öppnade sig från den men Ale ignorerade dem alla och fortsatte längs den raka, släta huvudgången. Minn uppfattade i ögonvrån hur nya ljus flammade upp i dem när de passerade och hur skuggor lösgjorde sig ur dunklet och föll in i jakten. Snart började också hornstötar eka genom gångarna och det kändes som om hela berget var fullt av fiender.
   Minn kände hur det började värka i bröstet och den nu gråtande Elvin blev henne en allt tyngre börda. Ale insåg emellertid hennes belägenhet, stannade hastigt upp och tog Elvin i sin famn. Svärdet, som ju var otillräckligt mot den fientliga övermakten, stack han tillbaka i skidan. Minn insåg att hon fortfarande höll i det blodiga kortsvärdet men kom sig aldrig för att sticka tillbaka det i bältet. Sålunda sprang de förtvivlat vidare. Minn tyckte att hon kunde känna förföljarnas andedräkt i nacken nu och vågade inte vända sig om.
   Plötsligt öppnade sig gången upp i en rund grottsal av enorma proportioner. Den påminde om den tidigare pelarsalen men var betydligt större. En mängd gångar från olika nivåer möttes här, förbundna av trappor och avsatser. Flera vattenflöden sprang också fram ur bergväggen, porlade ned längs terrasser fulla av näckrosliknande växter och samlades i en liten sjö i grottsalens mitt. Blott fyra glasliknande stenpelare bar upp ett tak högt ovanför deras huvuden men de var i gengäld så omfångsrika att det skulle behövas tio man för att omfamna dem. De ljussvampar som väglett dem hit förekom inte längre lika rikligt men en svag stråle rött ljus silade ned ovanifrån och reflekterades i pelarna och vattnet så att hela salen kom att vila i ett trolskt och rogivande skimmer. Kunde det vara dagsljus som letade sig hela vägen ned hit? Det röda skenet kunde i så fall tyda på att skymningen nu hade fallit där ute. Hur storslagen måste då inte grottsalen te sig när solen stod som högst?
   Men hur överväldigande synen som mötte dem än var så hade de inte tid att stanna upp och ta in den. I stället fortsatte de att springa, ut i salen och fram mot sjön, medan de förtvivlat såg sig om efter en gång som kunde leda dem ur förföljarnas klor. Ödet ville emellertid att deras flykt skulle få ett abrupt slut. Jättefågelns dödliga projektiler från luften, grottinvånarnas obönhörliga jakt genom mörkret och Minns eget fasansfulla knivdåd – allt detta började nu komma ikapp henne och när de nådde fram till sjön blev det helt enkelt för mycket. Minn visste inte om hon snubblade eller om benen helt enkelt vek sig men hon föll och blev liggande på det hårda stengolvet. En märklig känsla av lättnad kom över henne, som om hon var glad åt att allt äntligen var över. Ale såg fallet komma men hann aldrig hindra det.
   ”Minn!” skrek han och stannade upp.
   Med Elvin alltjämt på sin arm vände han om, drog sitt svärd och ställde sig beslutsamt över den liggande Minn, beredd att försvara dem till sista blodsdroppen. Men svärdet sänktes igen, utan att någonsin möta något motstånd, och Minn såg hur Ale förvirrat såg sig omkring. Hon tittade upp och blev lika förvånad hon. De var ensamma i grottsalen.
   ”Vart tog de vägen?” undrade hon och reste sig förundrad.
   ”De kan omöjligt ha tappat bort oss”, sade Ale. ”De var ju alldeles bakom oss. Varför gav de upp förföljandet?”
   Minn genomfors av en rysning.
   ”Om det finns någonting här som får en hel armé av svartfolk att vända om så vill jag inte stanna längre än nödvändigt. Låt oss fortsätta så fort vi bara kan.”
   ”Kanske skrämdes de av ljuset?” försökte Ale, dock utan att låta övertygad.
   ”Desto viktigare att vi fortsätter”, sade Minn otåligt. ”Om det här nu är dagsljus så kan det inte vara mycket kvar av det.”
   Ale vände sig nu mot henne med en medlidsam blick, som om han såg på henne med nya ögon.
   ”Men hur är det med dig då?” frågade han. ”Vad hände egentligen där inne?”
   ”Jag vill inte tala om det”, svarade Minn bryskt. ”Låt oss fortsätta nu.”
   Oron lämnade inte Ales ansikte men för stunden höll han åtminstone tyst och Minn var tacksam för det. Hon ville bara lämna det skedda bakom sig och komma därifrån. Först nu insåg hon att Elvin ännu vilade tryggt på Ales arm. Tänk om hon hade snubblat med honom i famnen!
   Minn tog tillbaka alvpojken från Ale och tryckte honom ömt till sitt bröst, lika mycket för hans skull som sin egen. Vad som än hände tänkte hon inte låta honom komma till skada. Elvin själv föreföll dock lugn och såg sig omkring i salen med stora ögon. Kanske var det bara för att de lämnat orcherna bakom sig men Minn fick känslan av att det var någonting i själva salen som fick honom att känna sig trygg. Kanske hade detta verkligen varit alvboningar en gång i tiden och kanske hade Elvin i så fall varit här. Kunde han minnas det i så fall?
   Under tiden blickade Ale hjälplöst runt i grottsalen.
   ”Vilken av alla dessa vägar ska vi ta egentligen?” suckade han. ”Jag vill inte springa rakt i famnen på de där bestarna.”
   Minn funderade. Om ändå Elvin hade varit stor nog att berätta för dem. Men så fick hon ett hugskott.
   ”Sa du inte att vattnet måste komma ut någonstans?” frågade hon. ”Kan vi inte försöka se var det här vattnet rinner ut någonstans?”
   Ale rynkade först på pannan men tog sig sedan en närmare titt på den lilla sjön.
   ”Det ser faktiskt ut som strömmar i vattnet”, sade han och pekade mot en grottgång längre fram åt höger, kring vilken inget vatten flödade fram. ”Jag skulle gissa att sjön har ett underjordiskt utlopp åt det hållet. Tror du att utgången kan finnas åt det hållet också?”
   ”Jag ser i alla fall inga fackelsken i den gången”, svarade Minn. ”Låt oss titta närmare på den.”
   De gick hastigt bort mot den medan grottsalens ljus sakta bleknade bort och lämnade de yttre delarna i skugga. När de kommit halvvägs lutade sig Ale ned och lade örat mot marken.
   ”Jag tycker faktiskt att jag hör vatten rinna under oss”, utbrast han hoppfullt. ”Som smältvatten under en våris. Du ska se att vi snart är ute igen.”
   ”Åt”, bröt Elvin in och pekade mot gången de var på väg mot.
   ”Vad försöker du säga?” undrade Minn. ”Åh, om du ändå kunde tala. Menar du ditåt?”
   ”Åt”, upprepade Elvin och viftade glatt.
   Minn uppfylldes av lättnad, inte så mycket av Ales ord som av Elvins glädje. Även om hon inte visste vad alvpojken försökte säga så kände hon instinktivt att det här var utgången. De hade kastats från den ena skrämmande upplevelsen till den andra. Skulle den här mardrömmen äntligen ta slut nu?
   De skyndade mot gången, hjälpligt vägledda av dagens sista försvinnande ljus. Snart skulle hela grottsalen vara försänkt i mörker men att tända en fackla nu skulle göra dem till ett lätt byte för orcherna om dessa skulle återuppta sin jakt. I dunklet hördes bara det porlande ljudet från vattenterrasserna och ekot av deras steg. Eller var det verkligen bara det som hördes?
   Ale måste ha slagits av samma tanke ty de stannade upp samtidigt och lyssnade. Deras egna steg upphörde men någonstans hördes andra steg innan det blev helt tyst. Det var klapprande steg som av många fötter som rörde sig jämsides med dem, i den del som nu vilade i mörker.
   ”Vi är inte ensamma”, viskade Ale.
   ”Det var inte ljuset som skrämde orcherna”, replikerade Minn med förnyad skräck, ”det var mörkret.”

3. Ögon i mörkret

   ”Om jag blundar blir det mörkt och om det är mörkt kan ingen se mig”, sade den ene narren.
   ”Men om du tittar med ena ögat då?” frågade den andre narren.
   ”Då kan bara de enögda se mig”, replikerade den förste narren.

   Ur Narrar narras, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   Det sista av dagsljuset försvann och lämnade den stora grottsalen i ett nästan fullständigt mörker. Ale kände hur Minns hand grep tag i hans. Den var alldeles kall. I hennes famn gnällde Elvin oroligt.
   ”Snälla Ale, tänd en fackla”, bad hon viskande.
   ”Orcherna då?”
   ”Deras hornstötar har tystnat. De är nog mer rädda än vi och jag förstår dem. Snälla Ale, vi måste ha ljus.”
   Ale slet fram elddonet och fumlade förtvivlat för att få fyr på sin fackla. All rädsla för att locka till dem svartfolk var som bortblåst, nu hade han bara den okända faran i mörkret i tankarna.
   ”Skynda dig”, viskade Minn bredvid honom.
   Hon hade dragit sig tätt intill honom och han kunde nästan känna hur hon darrade. Från avsatsen hördes åter de klapprande stegen och det lät som om de rörde sig längs en av de avsatser som löpte längs grottsalens väggar. Varför kunde han inte få fyr på elddonet?
   Efter vad som kändes som en evighet lyckades han i alla fall tända facklan och dess välkomnande sken skingrade en del av mörkret kring dem. Grottsalens yttre delar låg dock ännu höljda i dunkel och när facklan tändes hördes en ilsken väsning därifrån. Den liknade ingenting han hade hört förut och den kom rakt framför dem. Vilka som än lurade i mörkret så befann de sig nu kanske ett tjugotal steg från dem, precis ovanför den gång som ledde till friheten.
   ”Vad är det för några?” frågade Minn.
   ”Jag ser inte”, svarade Ale, ”men jag tror att de också står stilla. Jag hör inte de där stegen längre. Låt oss hitta en annan väg ut innan de börjar röra sig igen.”
   ”Jag tror inte att det finns någon annan väg.”
   Minn lät överraskande säker men vad annat kunde de väl göra? Ale tog prövande ett par steg åt sidan men blev sedan stående igen. De klapprande stegen återkom. De okända varelserna i mörkret följde dem längs avsatsen!
   ”Visa er, era odjur!” utbrast han och viftade med facklan men det enda han fick till svar var det otäcka väsandet igen.
   ”Gör inte så”, bad Minn.
   ”Vad ska vi göra då?” frågade Ale. ”De verkar inte tycka om ljus men facklan räcker inte länge till”,
   ”Kan vi springa förbi dem?” undrade Minn.
   Nästan som för att svara henne kom ett kraftigt klickande ljud från avsatsen, som av ben som knäcktes. Minn upprepade inte sin fråga.
   ”Vi vet inte vilka vi har framför oss”, sade Ale. ”Vi måste oskadliggöra dem först.”
   ”Men hur?” frågade Minn. ”Det är mörkt och vi har inget avståndsvapen.”
   Ale kunde bara skaka på huvudet. Vad kunde väl hans svärd göra mot osynliga fiender? Men så kom han plötsligt att tänka på någonting.
   ”Vi har ett vapen”, viskade han. ”Svartprästernas märkliga glasflaskor. Jag tog med en från det brinnande huset.”
   Minn släppte omedelbart hans hand.
   ”Du gjorde vad?” utbrast hon, för ett ögonblick glömsk för den fara de befann sig i. ”Den hade ju kunnat gå sönder och spränga oss i bitar. Den hade kunnat döda oss allesamman.”
   På det hade Ale inget bra svar. Det hade varit ett plötsligt infall att ta den med sig, han hade aldrig tänkt på vilka följderna kunnat bli.
   ”Men det gjorde den inte”, sade han i stället trotsigt. ”Nu kan den komma till vår hjälp, du såg ju vad den åstadkom i kyrkan.”
   Minn verkade inte övertygad.
   ”Vi vet ju inget om den. Tänk om den inte sprängs alls eller ännu värre, tänk om den får hela grottan att rasa in.”
   Facklan sprakade och flämtade medan de talade.
   ”Vi har inte mycket tid på oss”, viskade Ale. ”Jag måste ta risken.”
   Minn svarade inte direkt men tog tag i hans hand igen och tryckte den hårt.
   ”Vi måste ta risken”, rättade hon honom. ”Vi går fram så nära vi bara vågar och kastar sedan flaskan mot dem. Tror du att du kan träffa avsatsen i mörkret?”
   ”Det vet du att jag kan”, svarade Ale i en ton som han hoppades lät självsäker. När han var liten hade hans snöbollar alltid träffat sitt mål. Men om man missar med en snöboll kan man alltid göra en ny, med den här glasflaskan skulle han bara få en chans. ”Kom då.”
   Han överräckte facklan till Minn och drog sitt svärd. Sålunda avancerade de försiktigt framåt, Ale med glasflaskan i ena handen och det dragna svärdet i andra och Minn med facklan i handen och Elvin i sin famn. Bakom dem porlade vattnet bekymmersfritt vidare men framför dem var det nu oroväckande tyst. Det var som om ett rovdjur stilla väntade på att dess aningslösa byte skulle komma närmare. Steg för steg närmade de sig och ju närmare de kom, desto kortare blev deras steg. Ales kallsvettiga hand grep hårt om glasflaskans glatta yta. Tänk om den skulle glida ur näven innan han hann få iväg den? Han vågade inte tänka klart tanken.
   Till slut blev de stående. Det kunde bara vara ett tiotal steg kvar till avsatsen nu. Han fingrade nervöst på flaskan. Det var allt eller inget nu men han tvekade fortfarande. Från avsatsen framför dem bröts plötsligt tystnaden och de nåddes av märkliga, knakande ljud, som av många ben som sträcktes. Det räckte för att bryta Ales förlamning och utan att närmare ta sikte kastade han iväg flaskan rakt åt det håll varifrån ljuden hade kommit.
   Flaskans glittrande yta försvann snabbt i mörkret men ett krasande ljud skvallrade om att den hade träffat precis där han hade tänkt sig. Men det var också allt. Ingen ljusblixt och inget dån som den gången i kyrkan. Ingenting alls.
   Allt mod lämnade Ale. Det var som om han fått ett hårt slag i magen. Vad skulle de nu göra. Han kunde bara dra sitt svärd och förbereda sig för det värsta. Men plötsligt nådde dem ett annat ljud, ett märkligt pysande ljud som när luft släpps ur en länge förseglad jäskruka. Ljudet följdes av det ilskna väsande och de klapprande fötter som de hört tidigare. Men i stället för att komma närmare så drog de sig undan från dem. Någonting hade glasflaskan ändå åstadkommit där uppe men vad?
   Med ens kom han på vad det kunde vara. Svartprästerna hade ju sövt Elvina i den bondstuga där Ale senare hittade glassplitter. Kunde det ha varit en av deras glasflaskor som sövde henne och kunde det i så fall ha varit en liknande glasflaska som Ale nu hade kastat mot de osynliga fienderna? Ja, så måste det vara!
   ”Nu har vi chansen”, viskade han i Minns öra. ”Spring!”
   Han såg hur Minn tvekade ett ögonblick men hon måste ändå ha litat på honom för hon nickade bestämt och tillsammans sprang de mot det okända. Den hägrande utgången fångades nu in av facklans ljuskrets. Några få steg till och de skulle vara igenom och i säkerhet. Men från avsatsen ovanför utgången, strax utanför facklans ljuskrets, återkom det väsande ljudet, nu en aning plågat men lika ilsket som tidigare. Grus rasade ned från ovan och i ögonvrån uppfattade Ale hur en väldig skugga långsamt tycktes hasa sig över avsatsen.
   ”Fortare!” skrek han och drog med sig Minn genom grottöppningen.
   I samma ögonblick som de kom in i gången hördes en dov duns bakom dem, följd av det otäcka väsandet och det obehagliga klickande ljudet. Någonting hade hoppat ned från avsatsen och missat dem med en hårsmån. Ale kunde inte låta bli att kasta en blick bakom sig och den syn han såg fyllde honom med fasa.
   Av det lilla ljus som dröjt sig kvar i grottsalen syntes ingenting längre till. I stället fylldes gången helt upp av en väldig skugga. En rad stora ögon lyste i mörkret, ett par tallriksstora i mitten och två mindre på vardera sidan om dem. Väsandet var tungt och ansträngt och en vidrig pust som av ruttna ägg slog emot honom. Vad det än var för vidunder så hade det inte gett upp jakten utan pressade sig in i gången efter dem.
   ”Vad är det?” hörde han Minns röst framför sig men han skrek bara åt henne att fortsätta springa.
   Själv vågade han inte vända blicken från deras förföljare utan viftade fåfängt med sitt svärd medan han backade undan så fort han kunde. Mot all förväntan så stannade faktiskt vidundret upp och Ale tog då risken att vända sig om och springa efter Minn.
   Men han lyckades inte ta mer än ta ett par steg förrän någonting snodde sig om hans fot och bragte honom på fall. De klapprande stegen tog åter fart och han vred sig runt på rygg så att han kom åt att se bakom sig. Den jättelika skuggan var nu bara några steg från honom och dess vidriga stank var så påträngande att det vände sig i magen på honom.
   Ale förstod aldrig vad det var för vidunder som han hade mot sig utan hans enda tanke var att undkomma denna outsägliga fasa, att fly så fort han bara kunde. Han fäktade förtvivlat med armarna där han låg men förgäves, han lyckades inte röra sig en tum. Någonting väldigt och fruktansvärt tornade upp sig över honom och ur mörkret lösgjorde sig ett par slemdrypande käkar som likt en gigantisk tång sökte sluta sig om honom. De fuktiga och glansiga ögonen var nu så nära att han kunde se sin egen spegelbild i dem, en ömklig och sprattlande figur som mest påminde om en fluga i en spindels nät.
   Var detta slutet? Skulle hans långa vandring sluta i denna håla, så långt från människors ögon och öron? Skulle hans kvarlevor någonsin återfinnas? Skulle någon ens minnas honom? Eller skulle han bara lämna denna värld utan att några som helst spår efter sig? Och hur skulle det gå för Minn och Elvin när han var borta?
   Nej, det fick inte hända! I denna fasans stund då allt hopp verkade vara förbi uppfylldes Ale av en plötsligt och oväntad känsla. Det var den känsla som uppfyller också det minsta djur när döden närmar sig, hur stor och skrämmande dödens hamn än må vara, och som får det att kämpa med förnyad styrka. Ale uppfylldes av mod. Än andades han, än kunde han röra sina händer och än grep han om sitt svärd.
   Han utstötte ett högt stridstjut och tryckte med båda händerna om hjaltet svärdet uppåt och framåt, rakt in i ett av de väldiga ögon som hungrigt betraktade honom. Det lät som när en sten kastas i gyttja när svärdet trängde in i ögongloben ända till fästet utan att möta något motstånd. En tjock, klibbig vätska stänkte i Ales ansikte och han kände snarare än såg hur en kraftig skälvning genomfor monstret, en skälvning som så när hade vridit svärdet ur hans grepp. Väsande och frustande kastade det sig undan från honom, nu med ett öga mindre som lyste i mörkret, och de klapprande stegen övergick i slag mot väggar och tak, som av våldsamma spasmiska ryckningar.
   En riktig hjälte hade kanske klivit fram och givit monstret dess nådastöt men det mod som så plötsligt hade uppfyllt Ale lämnade honom nu lika plötsligt. Han försökte resa sig upp men fann att hans fot fortfarande satt fast, att något hade snott sig omkring den. I blindo slog han med sitt svärd mot marken och träffade någonting hårt och spänt. Det snärtade till, som när en bågsträng brister, och han kände hur något ven förbi hans ansikte och rispade hans kind. Men han var alldeles för upphetsad för att känna någon smärta, han var åter fri och sprang så fort han kunde vidare i gången. Bakom sig kunde han höra ett fortsatt frustande och bubblande men de klapprande stegen hade upphört och av allt att döma hade besten bakom honom gett upp jakten. Men den här gången såg sig inte Ale om utan fortsatte att springa och inte förrän ljuden helt försvunnit bakom honom vågade han tro på att han faktiskt klarat sig undan den namnlösa fasan.
   Med andan i halsen snubblade han in i ljuskretsen från Minns fackla. Minn själv bleknade betänkligt när hon fick syn på honom.
   ”Vad har hänt med dig?” frågade hon förskräckt. ”Du är ju sårad.”
   Först nu kände Ale att det rann blod från hans kind. Vad var väl det såret mot den fara han med nöd och näppe undkommit? Ärret från det skulle dessutom blekna betydligt snabbare än minnet av hur han fått det. ”Men vi kan inte stanna kvar här”, fortsatte han. ”Vi måste fortsätta.”
   Minn föreföll inte lugnad men Elvin var fortsatt uppspelt.
   ”Åt”, upprepade han än en gång och pekade bortåt i gången och nu förstod Ale vad han menade.
   Grottgången öppnade sig här i en stor sal som nästan helt fylldes av en stor sjö. Vattenytan täcktes av främmande, näckrosliknande växter som skimrade svagt och fick hela salen att vila i ett närmast magiskt sken. På deras sida rann vatten till, antagligen från den stora grottsal som de lämnat bakom sig, och på andra sidan kunde de skymta sjöns utlopp, en grotta genom vilken vattnet långsamt rann vidare. Men den märkligaste synen var de små båtar som låg förtöjda precis där de kommit ut, som om de legat och väntat på dem.
   Båtarna var enkla men till synes stabila konstruktioner av flätad vide och var och en av dem såg ut att kunna ta upp till ett dussin passagerare. Av de många förtöjningsplatserna att döma kunde ha grottan ha hyst upp till hundra båtar en gång i tiden men nu återstod det bara två av dem.
   Ale och Minn tittade på varandra.
   ”Vad tror du?” frågade Ale. ”Vågar vi åka med en av de här?”
   ”Det här är alvbåtar”, svarade Minn. ”De alver som bodde här en gång i tiden måste ha tagit den här vägen ut. Om de vågade så vågar vi. Kom!”
   Ale var inte nödbedd, darrig som han fortfarande var efter kampen mot monstret i mörkret, och snart satt de alla tre i båten och lät sig föras med strömmen. Minn rengjorde försiktigt Ales sår och blev lugnare då hon såg hur ytligt det var. För Ales del räckte det med hennes beröring för att han skulle känna sig bättre igen.
   ”Vad har du runt foten?” frågade Minn plötsligt.
   Ale tittade ned och upptäckte till sin förvåning att det rep som fällt honom då han sökt fly undan monstret fortfarande var lindat runt hans fot. Det var ett tunt, silkesliknande rep som glittrade av någon klibbig vätska. Ovillig att röra vid det obehagliga repet tog han svärdet till hjälp, lirkade loss repet och lät det falla överbord.
   ”Jag vet inte”, svarade han kort.
   Han ville heller inte veta, repet hade påmint honom alltför mycket om sådant som han hade sett många gånger förr i dammiga hörn inomhus eller grenklykor utomhus. Det var bara det att det här var större, så fruktansvärt mycket större.

4. Skog i brand

   ”Ju mer en eld matas, desto hungrigare blir den."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Strömmen förde dem stilla och säkert genom den mörka grottan. Det fanns en enkel åra i båten men den behövde inte användas, vare sig till att ro eller att stöta bort båten från grottväggarna. Båtens lätta gungande och vattnets mjuka skvalpande var rogivande och det dröjde inte längre förrän Elvin vaggades till sömns. Minn lade honom varsamt till ro i båten och såg till att han låg varmt och mjukt inbäddad. Därefter vände hon sig mot Ale.
   Han verkade fortfarande uppjagad men inte heller han kunde undgå att stillas av deras färd och såväl andning som darrningar blev långsamt lugnare. Vad hade han råkat ut för egentligen? Det var kanske bäst att inte påminna honom genom att gräva djupare i det. I stället försökte hon få honom att tänka framåt.
   ”Vart tror du att den här båten för oss?”
   Ale rycktes ur sina funderingar och mötte hennes blick.
   ”Jag vet inte”, erkände han. ”Östmarks skogar och alvernas boningar hoppas jag.”
   ”Men varför lämnade de sina grottor över huvud taget? Inte kan de väl ha låtit sig drivas bort av orcher?”
   Ale ryste till, som om Minns fråga fått honom att tänka på något obehagligt, men han skakade på huvudet till svar.
   ”Nej, det tror jag inte. Om alla alver är lika tuffa som Elvina så kan varken svartfolk eller andra folk driva bort dem. Det fanns heller inga spår av strid eller hastig flykt i grottorna.”
   ”Kan de ha gjort som Vandrarna och flyttat med våren?”
   Ale skakade på huvudet igen.
   ”Det tror jag inte heller. De har tagit med sig de flesta av sina ägodelar, som om de inte tänkt återvända på länge, om ens någonsin. Och inte skulle väl orcherna våga sig hit om de trodde att alverna skulle återvända snart?”
   Därmed var det slut på Minns idéer och Ale började nyfiket granska deras båt i stället.
   ”En sådan här båt ser inte ut att hålla länge”, konstaterade han. ”Det kan inte ha varit länge sedan de övergav grottorna heller. Jag undrar om det också har med hertigens planer att göra.”
   Minn slogs av en plötslig tanke.
   ”Vi borde kanske inte ha lämnat kvar den andra båten”, sade hon. ”Tänk om orcherna följer efter oss.”
   Ale bleknade och dröjde med svaret.
   ”Det gör de inte”, sade han till slut med ett tonfall som inte inbjöd till några motargument.
   Därmed stannade samtalet av och under tystnad gled de vidare genom mörkret.

   Efter en lång och stilla färd verkade det som om båten började komma till liv igen. Strömmen hade tilltagit något och åran kom nu till nytta för att lugna båten och hindra den från att slå i grottväggen.
   ”Jag ser ljus!” utbrast Ale.
   Längre fram skymtade verkligen ett blekt men välkommet ljus efter det till synes oändliga mörkret. Båten verkade ivrig att komma fram men Ale höll tillbaka den tills de visste mer om vad som väntade dem. Det visade sig vara klokt för när de närmade sig insåg de att det inte bara var mörkret som äntligen gav vika utan också tystnaden. Framför dem hördes ett rytande, först svagt men det tilltog snabbt i styrka. Snart fick både ljuset och ljudet sin förklaring.
   Den underjordiska floden bröt här ut genom berget och det ljus som de sett kom från en röd måne som hängde tungt över horisonten. Som för att ta igen vad det förlorat under sin långa fångenskap kastade sig nu vattnet ut i en skummande fors och bort mot den plats varifrån rytandet kom, ett stort vattenfall, inte långt från den underjordiska flodens mynning.
   Om de oförsiktigt hade låtit sig svepas med hade det kunnat gå riktigt illa men nu kunde Ale tryggt och säkert staka in båten mot land och hålla den stilla så att de kunde gå av. De visste inte vart båten hade fört dem men den hade räddat dem ut ur Östbergens hålor och det var gott nog just nu. Här måste emellertid deras vägar skiljas åt och de övergav med vemod sin hjälpsamma båt. Under tystnad bevittnade de så hur den blev det våldsamma vattenfallets rov. När båten var försvunnen gick Ale så nära bergkrönet som han vågade och blickade bortåt.
   ”Kom och titta”, sade han och Minn gick och ställde sig vid hans sida.
   De befann sig fortfarande högt uppe bland bergen men nedanför dem kunde de urskilja hur en väldig skog bredde ut sig under månens sken ända bort till horisonten. Men det var inte bara månen som lyste upp skogen, där var också otaliga små röda ljussken utspridda. De nattgrå träden och de röda fläckarna av ljus kom hela skogen att likna en väldig pyrande glöd.
   ”Kan det vara alvers eldar?” frågade Ale hoppfullt.
   ”Kanske”, medgav Minn. ”Jag visste inte att det fanns så många av dem. Det måste vara hundratals eldar, kanske tusentals.”
   ”Desto lättare att hitta…” började Ale men en gäspning avbröt dem. De hade trots allt varit på flykt nästan hela natten.
   ”Det är nog lika bra att vi försöker övernatta först”, sade Minn. ”Det är hur som helst farligt att klättra ned i mörkret.”
   De sökte upp en skyddande klippskreva och gjorde hastigt upp ett läger. Det var lyckligtvis en mild och vindstilla kväll så de borde inte behöva frysa. Inom kort hade de somnat alla tre, utmattade som de var. Deras sömn blev lång och ostörd och de slog inte upp ögonen förrän gryningssolens första strålar träffade dem. Uppvaknandet ingav dem båda samma tanke.
   ”Solen går upp över skogen”, utbrast Ale. ”Då måste vi vara öster om Östbergen och framme i Östmark nu.”
   Minn strålade av glädje och tryckte den nyvaknade Elvin till sitt bröst.
   ”Snart är du hemma, Elvin”, sade hon glatt.
   Skogens eldar hade nu slocknat och det var bara enstaka rökslingor som påminde om dem. Där den nu låg och väntade för deras fötter kändes deras uppdrag med ens så mycket lättare och med förnyad styrka anträdde de nedklättringen. Med dagsljuset som ledning hittade de lätt de avsatser och naturliga stigar som alverna måste ha använt före dem och de kom tryggt och säkert ned.
   Träden reste sig här lika högt som de hade gjort på andra sidan Östbergen, som om de hade tillhört samma familj innan bergen rest sig upp och skilt dem åt. Däremot var det mycket tystare runt omkring dem, som om skogen ännu sov. Några stigar såg de heller inte till men träden växte glest nog för att inte hindra deras vandring och de tog sikte på en av de eldar de sett föregående natt. Efter någon timme gav så träden vika för en glänta. Den syn som mötte dem där var emellertid oväntad och Minn kunde inte låta bli ett uppge ett skrik av förskräckelse.
   Den eld som en gång brunnit i gläntan hade varit stor och illa underhållen och det såg ut som om det bara hade varit de vårfuktiga markerna som hindrat den från att sprida sig. Gräs och mossa var hänsynslöst söndertrampad av många klumpiga fötter och nästan samtliga träd runt gläntan hade berövats sina friskaste grenar för att föda elden. Sönderslagna krus och rester av avföring fulländade denna sorgliga syn och den uppfyllde Minn med en plötslig och överraskande smärta.
   ”Det här är inte alvers verk”, utbrast hon. ”Det här är en styggelse mot naturen.”
   De sista orden hade undsluppit henne utan att hon visste var de kom från och inte ens Ale kunde låta bli att höja på ögonbrynen. Men vad han än tänkte om hennes ord så sade han ingenting utan var mer uppslukad av förödelsen i gläntan.
   ”Kan svartfolken ha vågat sig ut ur bergen ända hit?” viskade han och såg sig oroligt om.
   Minn insåg med ens att de var lika utsatta här som de hade varit i grottorna och lade band på sin upprördhet.
   ”Vi måste hitta alverna”, sade hon. ”Elvina sa att vi skulle färdas mot solen. Förr eller senare måste vi hitta dem.”
   ”Jag tror inte att Elvina visste om svartfolken”, invände Ale. ”Vi har svartfolk både framför och bakom oss.”
   ”Vi har åtminstone Bard och hans män bakom oss”, replikerade Minn. ”Jag är mer rädd för dem än för svartfolk.”
   Ale såg inte helt övertygad ut men han nickade i alla fall och således fortsatte de i sydöstlig riktning, smygande och hukande bland Östmarks träd. Ju längre de kom, desto fler spår såg de av svartfolkens framfart, och alltför ofta såg det ut som om svartfolken också färdades mot sydöst.
   ”Söker de också alverna?” kunde Ale inte låta bli att undra men Minn kunde bara rycka på axlarna.
   ”Jag förstår ingenting”, suckade hon uppgivet. ”Jag vill bara återbörda Elvin till sitt folk och sedan lämna alla dessa intriger och mysterier bakom mig. Vad som än händer så angår det inte oss.”
   ”Jag är inte säker på det”, mumlade Ale. ”Jag är inte alls säker på det.”
   Men trots att alla spår tydde på svartfolk så stötte de inte på några under morgonen och förmiddagen. Det var först när solen stod som högst på himlen som deras aningar bekräftades. Redan på långt håll hörde de gutturala läten från en sänka längre fram. Minn tvekade men Ale lade sin hand på hennes.
   ”Vi måste smyga fram och se vad de har för sig”, viskade han. ”Annars riskerar vi att springa rakt i famnen på dem. Stannar du här med Elvin?”
   Minn skakade på huvudet.
   ”Vi måste hålla ihop”, svarade hon. ”Han sover nu, jag är säker på att han kommer att hålla sig lugn.”
   De smög därför fram tillsammans och inom kort nådde de ett busktäckt krön varifrån de osedda kunde blicka ut över sänkan. Ett dussin orcher låg utspridda i den. Med sin kolsvarta hud och sitt vildsinta yttre liknade de dem som de tidigare stött på i grottorna. Många av de här var dock iförda läderharnesk och än fler bar vapen – sotade dolkar, krokiga sablar och spruckna läderklädda träsköldar – som rustade för strid. Lyckligtvis var de allt annat än uppmärksamma, några vaktposter syntes inte till och just nu tycktes de mest intresserade av att söka skydd från solen.
   Ale föreföll nöjd och tecknade åt Minn att de skulle dra sig tillbaka.
   ”Om alla är lika slöa på dagen så borde vi kunna undgå upptäckt”, viskade han när de var utom hörhåll.
   ”Hurdana blir de på kvällen då?” undrade Minn oroligt.
   ”Låt oss hoppas att vi kommit förbi dem till dess”, svarade Ale.
   Minn tvivlade på det med tanke på hur långt eldarna sträckt sig föregående natt men något annat hopp hade de inte så hon sade inget. De tog en omväg runt sänkan och fortsatte sedan österut. Under sin färd stötte de på fler läger men orcherna var lika ouppmärksamma överallt och i flera av dem var ingen ens vaken.
   ”De verkar inte rädda av sig”, anmärkte Ale. ”Hur kan de röra sig så oförväget genom skogen?”
   ”De vilda djuren skrämmer de bort på långt håll och här finns varken alv- eller människoboningar”, svarade Minn. ”Vem skulle kunna hindra dem?”
   ”Hertigen skulle säkert ha ett och annat att säga om han visste om det här.”
   ”Ja, men vem skulle berätta det för honom?”
   Ale ryckte på axlarna och de fortsatte sin färd. De vågade nu röra sig raskare och stannade bara som hastigast ett par gånger för att göra i ordning mat åt Elvin. Trots det såg omgivningarna likadana ut på eftermiddagen som den hade sett ut på morgonen och det kändes som om de aldrig skulle komma ut ur skogen.
   Dittills hade de gått ostörda och oantastade men nu började åter orcherna väsnas runt omkring dem. Först var det bara deras sträva stämmor som bröt tystnaden men snart hördes också ljudet av tunga fötter och grenar som knäcktes. De skyndade oroligt på stegen men ju längre fram de kom, desto mer tycktes orcherna sluta sig kring dem, som om de hade samma mål. Plötsligt föll de in på en nyligen upptrampad stig och nu hördes orcherna inte bara bakom dem utan också framför.
   ”De finns ju överallt”, viskade Ale. ”Vi måste gömma oss.”
   ”Men var då?” undrade Minn och såg sig om.
   Det fanns visserligen gott om buskar och lågt hängande grenar runt omkring dem men orcherna trampade ju bara igenom vegetationen och skulle antagligen snubbla över dem var de än gömde sig. I stället sökte sig hennes blick mot träden. Kanske kunde de klättra upp i något av dem och gömma sig bland trädkronorna? Det var då hon fick syn på den och hon var tvungen att gnugga sig i ögonen för att se att hon verkligen såg rätt.
   ”En repstege”, viskade hon och pekade på den.
   ”Var då?” frågade Ale och såg rakt mot den.
   ”Här”, svarade hon och gick fram till den.
   Den var tillverkad av flätade grenar och slanor med ett hantverk som bara kunde vara alvers och den fortsatte upp genom det skyddande lövverket. Där borde de kunna dölja sig för orchernas blickar. Ale var tvungen att gå fram och känna på den för att övertygas om att den faktiskt var där.
   ”Hur kunde du se den?” frågade han.
   ”Strunt samma, ta Elvin och skynda dig upp i stället.”
   Varken Ale eller Minn hade några problem med att klättra upp för repstegen och de fann att den ledde upp till en lövomgärdad plattform. De skyndade sig att fira upp repstegen och synade sedan sitt gömställe närmare. Det visade sig i själva verket vara grenar som växt omlott och naturligt bildat en platt och grönskande yta. Vissa grenar var kala men utåt kanterna fanns lövtäckta och mjuka delar, bortom vilka grenarna sedan vände uppåt och bildade väggar. Ovanför deras huvuden bredde ett tjockt lövverk ut sig som nätt och jämt släppte fram ett mjukt silat ljus och Minn fick känslan av varken regn eller blåst kunde nå dem här. Det var som om trädet självt velat bygga sig ett hus.
   ”Hur har alverna kunnat åstadkomma något så här vackert?” sade Minn förundrat.
   ”Det påminner faktiskt om dvärgarnas konst”, sade Ale. ”Alverna formar sina träd lika skickligt som dvärgarna formar sina berg.”
   ”Du kan väl inte jämföra dvärgars döda berg med alvernas levande träd?” replikerade Minn med en ton så förnärmad att inte bara Ale utan också hon själv förvånades.
   Ale hann emellertid inte svara ty nedanför dem hördes nu orchernas taktfasta steg och skramlande vapen. Varken Ale eller Minn vågade röra sig utan de satt blickstilla och väntade på att orcherna skulle passera. Led efter led passerade alldeles under deras fötter och deras stank nådde ända upp till deras gömställe. Hur många var de egentligen?
   Plötsligt stannade en kontingent upp precis vid deras träd och en livlig diskussion utbröt bland orcherna. Minn vågade knappt andas och sneglade försiktigt ned på dem genom en glipa. Hon såg hur några av dem stod och vädrade i luften och misstänksamt såg sig omkring. Med ens vände en av dem blicken uppåt och tycktes se rakt in i Minns ögon. Minn blev stel av skräck och vågade inte ens vända bort blicken av rädsla för att rörelsen skulle avslöja henne. Skulle de kunna försvara sig om orcherna försökte klättra upp? Hur många skulle Ale orka fälla innan tröttheten övermannade honom? Tänk om orcherna helt sonika högg ned trädet i stället? Av någon anledning smärtade den tanken henne lika mycket som tanken på att bli orchernas fångar.
   Orchen släppte henne inte med blicken utan tycktes försöka fixera henne. Men så plötsligt vände han sig bort och grymtade något. En annan gav honom en ilsken knuff och det hela hade kunnat urarta i ett slagsmål om inte en kraftig orch hårdhänt hade skilt de båda åt. Trumpna marscherade så orcherna vidare, utan att ägna trädet och dess skyddslingar något mer intresse.
   Hur hade de kunnat undgå upptäckt? Hade det varit hennes krafter? Nej, Minn var säker på att de inte hade hjälpt henne och även om hon velat använda dem så hade hon inte vågat försöka förvända synen på så många på en gång. Det måste ha varit trädet självt som dolt dem, det fanns ingen annan förklaring.
   ”Alvkonst minsann”, hörde hon Ale imponerat medge medan hon sjönk till ro på en av lövbäddarna.
   ”Jag tror att vi är trygga här för natten”, svarade hon bara.
   De var verkligen trygga. Flera led passerade under dem. Till en början var de oroliga men ju fler som passerade utan att upptäcka dem, desto säkrare kände de sig och när skymningen föll lät de sig båda övermannas av en välbehövlig och vederkvickande sömn.

   Den följande dagen var det lätt att följa spåren av orcherna och de undvek deras väg av rädsla för att stöta på eftersläntrare. Precis som föregående dag var det lätt att höra och undvika svartfolken och de kunde målmedvetet fortsätta sin färd mot sydöst. Framåt eftermiddagen hindrades de emellertid åter av högljudda röster framför sig. De vek av åt sidan och kom då upp på en höjd varifrån de kunde skymta den plats varifrån rösterna kommit. En mycket märklig syn mötte dem.
   Platsen var en liten floddal där floden till synes oberört flöt fram lugnt och makligt. På ömse sidor om den hade emellertid marken röjts med en våldsamhet som bara de många och grova stubbarna vittnade om. De som utan tvivel var skyldiga till förödelsen dröjde sig ännu kvar. Alla de orcher som de stött på under sin vandring tycktes ha samlats här och hela floddalen påminde om en myrstack full med ettriga myror i febril aktivitet.
   Några orcher var ännu i färd med att hugga ned ekar, som de sedan slarvigt avlövade och vräkte ned i floden. Åter andra höll på att öva med eller slipa svärd och yxor. Några ägnade sig åt någonting som påminde om exercis, om än en odisciplinerad sådan, medan en mindre grupp trängdes runt ett par stora hjulförsedda maskiner med hävarmar. Minn hade aldrig sett sådana maskiner förut men det gick inte att ta miste på deras syfte, de var ägnade att slunga stora stenar mot befästningsmurar.
   De hann emellertid inte närmare granska aktiviteterna för i detsamma kom en grupp orcher marscherande i deras riktning. Tidigare hade de inte brytt sig om vakthållning men det här var uppenbarligen en patrull med uppgift att hålla granskande ögon borta. Ale och Minn drog sig hastigt undan och fortsatte nedför höjden på andra sidan. Bakom sig hörde de upprörda röster från den plats där de alldeles nyss befunnit sig men ingen verkade ta upp förföljandet. Det fanns heller inga spår av orcher på deras sida om höjden, som om svartfolken av någon anledning ogärna rörde sig bortom den.
   Svaret på den gåtan dröjde emellertid inte länge ty inom kort stötte de på det första tecknet på människor sedan flykten över Östbergen. Genom skogen skar en rak och bred väg fram i östvästlig riktning och de många hjulspåren tydde på att den användes flitigt. De behövde inte följa den länge förrän den lämnade skogen och löpte tvärs över ett slättlandskap i stället. Bortom slätten bredde ett väldigt hav ut sig och till och med på det här avståndet kunde de känna de välkomna och uppfriskande havsvindarna.
   Slättmarkerna var uppodlade och utspridda bland dem låg flera små hus och samhällen. Några jordbrukare syntes inte till men det var heller inte konstigt då solen redan var på väg ned. Vägen stannade emellertid inte vid något av husen utan fortsatte ut på en udde. Längst ut på udden, där hav och land möttes, tronade en stor, muromgärdad stad, och det var den staden som var vägens mål. Detta kunde bara vara en enda stad, Cindarells östligaste och Östmarks största stad. Detta var gryningssolens stad Tann.

5. Gryningssolen Tann

   ”Idag, min son, ser vi solen gå upp över Mark. Må vår ätt leva att också se solen gå ned över Mark."

   Hertig Haldors ofrivilligt tvetydiga ord till sin son vid staden Tanns grundande 270 eCF

   Det hann bli mörkt innan de nådde fram till Tanns stadsport. En butter vakt öppnade motvilligt och synade dem misstänksamt.
   ”Vad gör ni ute efter mörkrets inbrott?” krävde han att få veta.
   ”Vi har precis undkommit en massa svartfolk i skogen”, började Ale upphetsat, mån om att dela med sig av vad de sett utanför staden så fort som möjligt. Vakten verkade emellertid inte bry sig nämnvärt.
   ”Är ni rädda för era egna skuggor?” frågade han sarkastiskt. ”Det har inte funnits svartfolk i de här skogarna på hundratals år. Vilka är ni egentligen?”
   Hans blick vandrade från dem till den sovande Elvin i Minns famn.
   ”Omständigheter har fört oss till er stad”, svarade hon och gav honom ett menande ögonkast. ”Skulle ni kunna visa oss på ett billigt härbärge?”
   Vakten grymtade men nickade förstående.
   ”Härbärgen finns men de är inte billiga. Det är ju oroliga tider nu. Men hör er för i hamnkvarteren.”
   Ale ville fråga något mer men Minn drog honom med sig och de trädde in i staden Tann.
   ”Vad menade du med det där?” undrade han.
   ”Strunt i det. Jag tror att det är bäst att vi är försiktiga tills vi vet mer om situationen här. Tänk på att vi fortfarande befinner oss på hertigens domäner.”
   ”Visserligen, men vi måste väl ändå varna folket här.”
   ”Så här dags är det ändå ingen som lyssnar. Låt oss hitta någonstans att övernatta först och ta diskussionen sedan.”
   Ale kunde inte annat än ge Minn rätt och de tog därför sikte på hamnkvarteren. Tanns gator och kvarter skilde sig en hel del från de andra städer i Cindarell som de sett. De breda huvudgatorna och de robusta stenhusen tydde på en noggrann stadsplanering vid anläggandet. De behövde emellertid bara vika av från huvudgatorna för att stöta på krokiga gränder och hastigt uppförda trähus som mer visade på hur snabbt staden måste ha vuxit ur sin ursprungliga skrud. Dagtid var detta säkert en myllrande stad full av liv men nu låg gatorna tysta och mörka som om staden hukade i väntan på något. Vakten hade ju talat om oroliga tider. Vad hade han menat med det?
   De hade i alla fall inga problem att finna vägen till hamnkvarteren. Från sin udde sträckte staden ut sig i vattnet och de många anlagda stenkajerna gjorde det svårt att se var land slutade och havet vidtog. Redan på håll kunde de skymta långa rader av master som sträckte sig mot natthimlen och som vittnade om hertigdömet Marks imponerande handelsflotta. Inte ens huvudstaden Serena hade kunnat uppvisa så många skepp.
   I hamnkvarteren fanns det ännu delar som trotsade nattens mörker och ljudet av skrålande stämmor och klirrande glas gjorde det lätt att finna ett värdshus. Värdshusvärden betraktade dem lika misstänksamt som portvakten hade gjort men ett silverstycke från Ragnvalds börs skingrade alla tvivel om deras förmåga att betala för sig. Först när de stängt och reglat om sig vågade de slappna av och begrunda sin belägenhet.
   ”Det borde finnas någon skeppare i staden som kan ta oss till alvernas öar”, föreslog Minn.
   ”Hur gör vi med orcherna då?” frågade Ale. ”Du såg ju deras maskiner, det måste vara Tann som är deras mål.”
   ”Desto större anledning att be alverna om hjälp. Om de inte hade lämnat Östmark hade orcherna aldrig vågat sig fram.”
   ”Vi måste väl varna befolkningen först så att de kan hålla stånd?”
   ”Hur då? Portvakten trodde inte på oss så varför skulle någon annan göra det?”
   ”Jag har kvar det kungliga sigillet som Ragnvald gav oss. Nog lyssnar väl stadens herre på ett kungligt sändebud?”
   Minn såg skeptisk ut.
   ”Hertigens ord väger nog tyngre än kungens här. Om de får reda på att vi har Elvin med oss kommer de aldrig att låta oss fara till alverna.”
   Så långt hade Ale inte tänkt.
   ”Tror du att budet om vår flykt nått hit redan?”
   ”Troligen inte”, medgav Minn, ”men det kan finnas folk här som har sett Elvin förut och som fortfarande tror att han är hertigens son.”
   Det kunde Ale inte bestrida.
   ”Men de har inte sett oss förut”, försökte han. ”Någon av oss skulle kunna varna Tanns ståthållare. Jag kan göra det.”
   Minn såg inte alls glad ut åt tanken på att lämnas ensam kvar men Ale förekom hennes protester.
   ”Det finns inget annat vi kan göra”, sade han. ”Vi kan inte lämna staden åt dess öde och vi kan heller inte låta någon annan få se Elvin. Om du väntar här så kommer jag tillbaka så fort jag kan.”
   ”Och om du inte kommer tillbaka?” frågade Minn oroligt.
   Ale fattade hennes hand.
   ”Då måste du sätta dig och Elvin i säkerhet hos alverna”, sade han med allvarlig röst. Det var det vi lovade Elvina.”
   Minn suckade djupt och tryckte hans hand.
   ”Låt oss sova på saken då”, sade hon. ”Om vi inte kommer på något bättre till i morgon bitti så får vi göra så. Men lova mig att vara försiktig. Du är viktigare för mig än alla människor i Tann.
   ”Det lovar jag”, svarade Ale snabbt innan innebörden av Minns sista ord hunnit sjunka in. ”Du är också viktig för mig”, tillade han men orden föll sig klumpiga och inte alls lika naturliga som hennes.
   Minn mottog hans ord med en rodnad och vände sig hastigt bort.
   ”Jag måste göra i ordning Elvin för natten”, sade hon bara.
   Ale förbannade tyst sin klumpiga tunga men stundens magi var med ens försvunnen och han kom sig inte för att säga något mer. I stället bäddade han åt sig framför dörren, kontrollerade noga reglarna och lade sig ned med svärdet vid sin sida. Sängen överlämnade han åt Minn och Elvin och de hann knappt lägga sig på den förrän de båda föll in i en djup sömn. Ale själv kunde däremot inte somna.
   Ända sedan deras avfärd från Serena hade han vetat att avskedets stund hade väntat dem men händelser bortom deras kontroll hade alltid skjutit upp det. Kungens uppdrag hade skickat dem över Cindarhavet, hertigens uppdrag genom Västmark och Elvinas uppdrag hela vägen till Tann. Ändå hade han inte riktigt velat ta till sig detta att Minn inte längre skulle finnas vid hans sida. Om ödet inte gagnade dem i morgon skulle detta kunna bli deras sista kväll tillsammans och det kändes som om han nu hade försuttit den.
   Hur kunde det vara möjligt att man kunde umgås med någon i hela sitt liv och först när det är för sent inse hur mycket som ännu är osagt? Han trodde inte Minn förstod hur mycket hon betydde för honom och hur skulle hon kunna göra det när han inget sagt? Men vilka ord skulle kunna göra det nu? Vilka ord skulle kunna få henne att ändra sitt beslut att återvända till klostret? Var det ens rätt av honom att försöka förmå henne ändra sitt beslut? Hon ville ju så innerligt lära känna sig själv, och hade kanske velat det hela sitt liv, så vem var han att förneka henne detta?
   Ett plötsligt infall fick Ale att stiga upp och gå fram till Minn säng. Där låg hon fridfullt med armen om Elvin och det silverblonda håret utslaget på kudden. En månstråle letade sig in mellan fönsterluckorna och lyste upp hennes vackra ansikte så att hon kom att se ut som en prinsessa från sagornas värld. Ale suckade, tryckte varsamt en kyss på hennes panna och gick sedan och lade sig igen. Till slut övermannades också han av tröttheten men sömnen blev allt annat än god.

   Avskedet följande morgon blev kort. Minn omfamnade honom, önskade honom lycka till och bad honom att skynda sig på.
   ”Jag kommer tillbaka innan solnedgången”, lovade Ale tappert. ”Annars måste du fortsätta utan mig.”
   Minn släppte honom motvilligt, funderade på att säga något mer men lät honom i stället gå. Hon intalade sig att ju tidigare han gav sig iväg, desto större möjlighet hade hans ärende att krönas med framgång. Innerst inne visste hon dock att det bara skulle bli svårare att skiljas åt om de drog ut på det och Ale verkade vara av samma uppfattning. Hon stod kvar vid dörren till hans steg inte längre hördes och såg sedan efter honom från fönstret tills hans gängliga gestalt försvann bland husen. Därmed var avskedet avklarat men hon dröjde ändå kvar vid fönstret, försjunken i funderingar.
   Vad skulle hon göra om han inte kom tillbaka? Skulle hon leta efter honom och riskera hela deras uppdrag eller skulle hon ha styrka nog att lämna kvar honom för att sätta Elvin i säkerhet? Skulle hon ens kunna nå alvernas öar på egen hand, ensam som hon var i en fientlig stad utan vänner?
   Hon funderade länge tills ett kurrande från magen återförde henne till verkligheten. Hon insåg att hon inte hade ätit någonting sedan gårdagens frukost och Elvin behövde också mat. Alvpojken låg ännu och snusade utan att röra sig och skulle antagligen inte vakna än på en timme. Skulle hon våga sig ned och be om lite mjölk? Värdshusvärden visste ju redan om att de hade ett barn med sig så det borde inte väcka några misstankar. Hon tog mod till sig och efter en sista blick på Elvin lämnade hon rummet.
   Skänkrummet hade varit fullt av liv föregående kväll men nu på förmiddagen var det nästan tomt och gästerna sov antagligen ruset av sig. Inte heller värdshusvärden syntes till men en äldre fetlagd kvinna stod vid disken i hans ställe. Av hennes sätt att döma, matronan var lika butter som värdshusvärden hade varit, antog Minn att hon var dennes maka. Kunde de inte ha öppnat en kyrka i stället för ett värdshus om de tyckte så illa om besökare?
   Minn fick i alla fall med sig lite bröd, ost och mjölk och skulle precis till att gå upp igen då hon plötsligt fick se ett bekant ansikte i salen.
   ”Bahran!” utbrast hon och sprang fram till ett av båsen. ”Vad gör du här?”
   Ett solbränt och rynkigt ansikte vändes mot henne och en skum blick betraktade henne osäkert. Men så sprack ansiktet upp i ett igenkännande leende.
   ”Minsann om det inte är den unga fröken Minn”, skrattade den gamle skepparen. ”Det var ju inte länge sedan jag seglade dig till Serena. Vilka vägar har fört dig ända till Cindarells östligaste ände?”
   ”Ack, Bahran, det är en lång historia…” började Minn men hejdade sig tvärt och såg sig oroligt om. Ingen verkade ha hört deras ord. ”Skulle jag kunna få tala med dig i enrum?” fortsatte hon viskande.
   Skepparens ögonbryn höjdes förvånat men en blick på Minn tycktes övertyga honom om det allvarliga i situationen. Han nickade bara tyst och tecknade åt henne att gå upp medan han i lugn och ro avslutade sin öl. Sedan gick också han upp, försäkrade sig om att ingen följt efter, och klev sedan in genom den enda öppna dörren i korridoren så att han kom att befinna sig öga mot öga med Minn.
   ”Nå, min sköna”, frågade han när han dragit igen dörren bakom sig, ”vad kan Bahran sjöfararen göra för dig? Varför har de självsäkra ögon jag först lärde känna nu fyllts med en sådan oro? Varför står plötsligt ditt enda hopp till en sjöfarare som du knappt känner i en stad som du aldrig tidigare besökt?”
   Minn svarade med en motfråga.
   ”Gode Bahran, kan jag lita på dig?”
   Frågan tycktes både förvåna och besvära skepparen.
   ”Tillit är ingen liten sak att be om”, svarade han tvekande. ”Jag visade en gång tillit såväl till en gammal vän som till en dam i nöd utan att veta vad jag gav mig in på. Än idag undrar jag om jag verkligen gjorde det rätta. Nu får åter denna fråga av en gammal vän tillika en dam i nöd. Du anar inte vilka gamla minnen denna din begäran rör upp inom mig.”
   ”Jag begär bara att få tala till dig i förtroende”, sade Minn. ”Jag begär bara att du lyssnar till vad jag har att säga och sedan fattar ditt beslut. Om du väljer att lämna rummet så kommer jag inte att yttra ett ord om vårt möte och jag ber dig att du lovar detsamma. Den hjälp jag behöver är förenad med fara så jag har full förståelse för om du inte kan ge mig den.”
   Bahran lyssnade till hennes ord med stigande förvåning.
   ”Det förefaller mig som om den flicka jag mötte i fjol har förvandlats till en kvinna. Nåväl, säg vad du har att säga, jag lyssnar.”
   Minn svarade genom att gå bort till sängen och dra undan täcket. Elvin låg ännu och snusade, lyckligt ovetande om att det samtal som pågick var avgörande för hans öde.
   ”Du sa en gång att du hade seglat kungligheter”, sade Minn. ”Är du beredd att göra det igen?”
   Skepparen bleknade vid hennes ord.
   ”Fröken har ett skarpt minne”, sade han darrande. ”Det är sant att jag har seglat kungligheter men jag gör det ogärna igen. Hovryktena har nått också enkla skeppare som mig. Är detta det barn som sägs vara Cindarells tronarvinge, är detta barn av kungligt blod?”
   ”Både ja och nej”, svarade Minn och lyfte på Elvins hätta så att de spetsiga alvöronen klart framträdde. ”Detta är inte hertig Haralds son, detta är alvkungen Elendors och alvdrottningen Anoëls son Elvin.
   Bahran satte sig förundrat på knä och betraktade alvpojkens ansikte.
   ”Alver”, viskade han. ”De trodde jag bara fanns i sagornas värld. Hur har denna pojke kommit i din vård?”
   ”Det är en historia för lång för att berätta här. Det viktiga nu är att Elvin återförenas med sin far och sin mor på Sagoöarna. Jag vill minnas att du har seglat dit förr. Finner du fortfarande vägen dit?”
   Bahran reste sig med bestämd min.
   ”Bahran sjöfararen glömmer aldrig en hamn, min unga fröken. Inte heller skiljer han ett barn från sina föräldrar. Min hjälp kommer du att få.”
   Minn andades lättat ut.
   ”Jag visste väl att jag kunde lita på dig”, sade hon. ”Jag kommer aldrig att kunna tacka dig nog för detta.”
   ”Tacka mig inte än”, svarade skepparen. ”Än återstår flera hinder. Myndigheterna kontrollerar noga och in- och utlöpande fartyg och flera större skepp har blivit tvångsinlösta.”
   ”Varför i all världen då?” utbrast Minn.
   ”Jag vet inte. Somliga talar om att de ska infogas i Marks handelsflotta, andra fruktar att ett krig står för dörren. Jag lutar åt det senare, ty vapensmedernas släggor ekar dag och natt och skeppsvarven är fulla av arbetare. Kanske vill hertig Harald upprepa sin förfaders försök att kolonisera Sagoöarna, kanske har de än mer avlägsna mål i sikte. Det är hur som helst ingen tid för fredliga sjöfarare som jag.”
   ”Men då blir det än viktigare att vi når Sagoöarna så att vi kan varna alverna. Hur ska vi lyckas med det?”
   ”Allt kan köpas”, svarade Bahran. ”Till och med i krig, om än till ett högre pris. Lyckligtvis är mitt skepp Sjöjungfrun för litet för att vara intressant för Mark och hamnvakten har övertalats att titta bort när jag seglar ut i kväll. Jag hade tänkt segla tillbaka till Serena men nu kommer jag först att segla till Sagoöarna, det har du mitt ord på.”
   ”I kväll alltså”, sade Minn och nickade. ”Vi kommer att vara där alla tre.”
   ”Tre?” frågade Bahran och höjde på ögonbrynen.
   ”Min vän Ale är med oss också. Det är mycket tack vare honom som vi har nått ända hit.”
   ”En man, en kvinna och ett barn i skydd av nattens mörker”, mumlade skepparen för sig själv. ”Det är historiens öde att upprepa sig. Men du har mitt ord. Kom bara inte för sent ty ryktet säger vidare att hertigen själv väntas till staden när som helst.”
   ”Kommer hertig Harald till Tann?” flämtade Minn.
   ”Det är riktigt och ett tecken om något på att han har stora planer. Men hur är det fatt? Du ser så blek ut.”
   Minn hade sjunkit ihop på en stol.
   ”Ale är i citadellet i detta nu”, viskade hon. ”Tänk om hertig Harald redan är där. Vi måste hjälpa honom!”
   Bahran bet sig i läppen.
   ”Det var illa. Om nyheten om barnets bortförande inte nått ståthållaren ännu torde din vän inte ha något att frukta. Men om hertigen redan är här så kommer varken du eller jag att kunna hjälpa honom.”
   ”Vi kan väl inte bara lämna honom i hertigens våld!” utbrast Minn.
   ”Jag beklagar men det sista skeppet från Tann avgår i kväll och till dess råder jag er att inte väcka uppmärksamhet.”, svarade skepparen allvarligt. ”Ju längre vi väntar, desto större är risken att vi aldrig kommer iväg. Om hertig Harald kommer till Tann och inser att hans förmodade son finns här lär ingen komma in eller ut utan Hans Nåds personliga tillstånd. Om fröken nu ursäktar så måste jag förbereda Sjöjungfrun för färden.”
   Med det bugade sig Bahran och drog sig tillbaka och Minn blev lämnad ensam kvar med all sin oro. Knappt hade skepparen stängt dörren förrän hon störtade fram till fönstret och blickade bort mot citadellet. Åh Ale, du har gått rakt in i vargens lya, tänkte hon för sig själv. Och jag kan inte göra någonting för att hjälpa dig.

6. Gäst hos hertigen

   ”Från tronsal till fånghåla skiljer det blott ett fall."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Citadellvakten granskade noga sigillet under det att han kastade misstänksamma blickar på Ale. Det var uppenbart att han inte kunde få ihop Cindarells kungliga sigill med den skägglöse yngling som bar det. Ale försökte att besvara blicken så som han sett Ragnvald och andra adelsmän göra, oberört och nedlåtande, men det var sannerligen inte lätt. Han var inte en adelsman och för honom var en vakt fortfarande någon som man försökte smita undan med stulen frukt i famnen, inte någon som man gav order.
   Till slut tycktes i alla fall vakten ge med sig och bjöd Ale att vänta medan han gav sig iväg med sigillet i handen. Ale skruvade nervöst på sig. Han hade föreställt sig att kungens sigill skulle öppna alla dörrar för honom men ingen av dem som han hade visat upp det för hade hittills blivit särskilt imponerad. Kanske hörsammades inte kungens ord lika mycket i denna avlägsna stad, kanske lystrade man mer till hertigens ord? Tänk om sigillet tvärt emot hans förhoppningar skulle bringa honom ofärd? Hertigen och kungen stod ju trots allt inte på god fot med varandra och Ales handlingar hade gjort honom själv till hertigens fiende.
   För ett ögonblick övervägde Ale att vända om och lämna citadellet. Innan vakterna visste ordet av skulle han ha försvunnit bland gatornas folkmassor. Ingen skulle någonsin få veta vem han var och ingen skulle därför heller bry sig om att följa efter honom. Om Tann nu inte ville ha hans hjälp så kunde de gott få försvara sig mot orcherna själva. Vad angick väl en fientlig stads öde honom egentligen?
   Men den tanken stannade inte länge hos Ale. På sin väg till citadellet hade han mött samma slags människor som på Gyldes gator. Män på väg till marknaden med sina varor, kvinnor i samtal kring brunnarna, rännstensungar på jakt efter en bit mat eller en välfylld börs. Alla som han hade frågat om vägen hade artigt hjälpt honom, utan att fråga varifrån han kom eller ifrågasätta vad han hade i citadellet att göra. Inte kunde väl de rå för att hertig Harald var deras herre? Inte kunde han väl lämna dem ovetandes om att orcherna stod i begrepp att överfalla deras stad?
   Ale blev därför, sina tvivel till trots, stående i porten i väntan på att vakten skulle återvända. Det blev emellertid en annan vakt som efter en lång stund återvände, av gradbeteckningarna att döma en högre officer. Med en högdragen men hövlig gest visade officeren in Ale och han klev in i citadellets inre.
   De gick genom ett mottagningsrum, uppför en trappa, förbi en bankettsal och uppför ännu en trappa innan de kom in i en lång korridor. Från väggarna stirrade de tomma ögonhålorna från otaliga uppstoppade djurhuvuden ned på Ale och ingav honom en stigande känsla av olust. De första huvudena tillhörde harmlösa djur som hjortar, rävar och vildsvin men efter dem följde järvar, vargar och björnar och när de nådde fram till en tung ekdörr kunde Ale inte låta bli att stanna upp i häpnad.
   Ovanför dörren hängde ett ännu i döden vildsint huvud med kolsvart hud och lika svarta huggtänder, vars röda ögon ilsket tycktes fixera honom. Ale trodde Ale först att det var samma varelse som hotfullt lutat sig över Minn nere i Östbergens djupa grottor men insåg snabbt att så inte kunde vara fallet. Däremot rådde det ingen tvekan om att denna varelse tillhörde samma ras. Tanns ståthållares rum kröntes av ett orchhuvud!
   Ett hest skratt från officeren avslöjade att denne noterat Ales olust och det var uppenbart att den makabra uppsättningen syftade till att uppfylla besökare med just denna reaktion. Ale vände bort blicken från både orch och officer och tittade ned i golvet i ett fåfängt försök att verka oberörd. Officeren hade emellertid redan tappat intresset för honom och vänt sig mot dörren igen. Han lät en serie knackningar ljuda och förde sedan en nyckel till låset. Dörren svängde upp och Ale fördes in i ett stort rum. Det han fick se här inne fick honom att än en gång häpna.
   Rummet dominerades av ett stort skrivbord i ek, över vilket en karta låg uppslagen. Även längs väggarna hängde kartor, en föreställandes Mark och en annan en stadsplan över Tann. Bakom skrivbordet öppnade sig en balkong, varifrån man hade milsvid utsikt över det blå Österhavet. Men allt detta var saker som Ale noterade senare ty det var mannen vid skrivbordet som fångade all hans uppmärksamhet.
   Det var en reslig, höknäst man med tjockt nötbrunt hår och skägg. Han var klädd i en försilvrad ringbrynja och i hans bälte hängde ett tungt slagsvärd. En plymförsedd öppen hjälm stod bredvid honom på skrivbordet och en sköld med ätten Marks tredelade vapen stod lutad mot detsamma. Ale kröp ihop av skräck. Det var ju självaste hertig Harald som stod framför honom!
   Men så fort mannen började tala togs Ale ur sin villfarelse. Den här mannen var till förväxling lik hertigen men hans röst var inte lika bullrig och hans gester inte lika hetsiga.
   ”Varför sänder konungen en budbärare ända till Östmark i stället för till min äldre broder i Västmark och varför har denne budbärare inte ens mål i mun?” krävde mannen att få veta.
   Ale blev alldeles kall inombords när han hörde dessa ord. Var det hertig Haralds egen bror som styrde i Östmark? Varför hade han inte lyssnat bättre till sin herre Ragnvalds utläggningar om Cindarells adelsfamiljer? Men han kunde väl inte veta att Ale och Minn hade befriat Elvin från hans bror, eller hur? Ale försökte verka oberörd och stramade upp sig så gott han kunde.
   ”Al… Althor till er tjänst, herre”, sade han och bugade sig hövligt så som han hade lärt sig av Ragnvald. ”Jag kommer för att varna er för orcher i skogen.”
   Mannen höjde förvånat ett ögonbryn.
   ”Varför skulle en pojke från Serena veta mer om vad som finns i våra skogar än Tanns herre, hertig Harold av Östmark?”
   Harold hade irriterat betonat sin titel och Ale kände att samtalet inte alls gick hans väg.
   ”Men… men jag är inte från Serena… Ers Nåd”, svarade han stammande. ”Jag är från Gylde och mina vägar har fört mig först till Serena och därefter till Tann. Det var när jag färdades från Hemm som jag upptäckte orcherna.”
   ”Från Hemm?” undrade hertig Harold och fingrade förstrött på en stenskiva på skrivbordet.
   ”Ja, Ers Nåd, och de verkar rusta sig för strid. Jag såg vapen och belägringsmaskiner.”
   ”Så då färdades du längs landsvägen, genom Östpasset?” frågade Harold utan något märkbart intresse för orchernas förehavanden.
   ”Nej… ja… nej”, stammade Ale. ”Jag tog en genväg och upptäckte dem en bit från landsvägen, i en dalgång strax utanför staden. Jag kan visa vägen om det behövs.”
   ”Och du färdades ensam på så vilda vägar?”
   Ale kämpade förtvivlat för att finna svar på hertigens frågor som inte äventyrade deras uppdrag.
   ”Ja, men jag fick sällskap en bit av män i er bror Haralds sold”, försökte han. ”Men vi skildes åt innan jag såg orcherna.”
   ”Sände min broder några hälsningar från Hemm, unge herr Algast? Några hälsningar om sin son och arvtagare?”
   ”Jag träffade aldrig hertig Harald själv”, slingrade sig Ale och försökte förtvivlat att leda in samtalet på orcherna i stället. ”Men orcherna kan anfalla när som helst.”
   Hertig Harold svarade inte omedelbart utan fortsatte att hummande att fingra på stenskivan.
   ”Emellertid var Algast inte det namn varmed du presenterade dig med?” frågade han plötsligt.
   Ale bet sig förargat i tungan. Vad var det han hade kallat sig?
   ”Algast är min fars namn”, klämde han fram. ”Mitt namn är Althor.”
   ”Althor?” sade Harold fundersamt. ”Varför kallar du dig inte vid ditt rätta namn i stället, min gode Alemon?”
   Med de orden drog hertigen sitt svärd och bakom sig hörde Ale hur officeren gjorde detsamma.
   ”Du ljuger sämre än en räv med fjädrar kring munnen”, sade hertig Harold och riktade hotfullt sitt svärd mot Ale. ”Var är din följeslagare? Var är min broders son?”
   Hur kunde hertigen veta allt detta? Han hade läst honom som en öppen bok. Ales hand gick instinktivt mot svärdsfästet men han hejdade den då han kände officerens svärd i ryggen.
   ”Tänk inte ens tanken”, väste denne och drog själv svärdet ur Ales skida. ”Vilket uselt vapen för strid”, tillade han föraktfullt och överräckte det till hertig Harold.
   ”Nå?” frågade hertigen. ”Vill du besvara mina frågor nu eller väntar du hellre tills min bror kommer hit och upprepar dem?
   ”Kommer Harald hit?” kunde Ale inte låta bli att fråga.
   ”I egen hög person och jag varnar dig, han är inte lika finkänslig som jag, så svara nu. Var är prins Serald?”
   Hertigens ord fick det att svartna för ögonen för Ale. Om hertigen var på väg till Tann så var allt förlorat. Han kände hur en dimma slöt sig omkring honom och det enda han kunde tänka på var att ge Minn tid att lämna staden.
   ”Jag… jag vet inte vad ni talar om”, mumlade han bara fåfängt. ”Jag vet inte alls vad ni talar om.”
   ”För honom till fängelsehålan”, beordrade hertig Harold. ”Ge honom en bekväm cell, han är personligen inbjuden av Cindarells näste konung och behöver all den styrka han kan få inför deras möte.”
   Ale förmådde inte göra motstånd när officeren hårdhänt föste ut honom ur rummet. Han hade förlorat både sitt svärd och sin frihet och därmed också allt hopp. Hans långa flykt genom hertigdömet Mark slutade här. Vad var hans liv värt nu? Om inte Haralds vrede skulle ända det så skulle säkert orchernas rasande anfall göra det. Såväl hans som staden Tanns öde var beseglat. Men trots det återvände hans tankar till Minn. Hennes säkerhet var viktigare än hans egen. Måtte hon lyda hans råd och inte dröja sig kvar i väntan på honom.
   Hans tankar avbröts av en omild knuff ute i korridoren. Det var en storväxt man med ansiktet täckt av en huva som grymtande trängde sig förbi dem och fortsatte mot hertig Harolds mottagningsrum. En obehaglig odör slog ut från den främmande mannen, en odör som Ale tyckte verkade märkligt bekant. Han vände sig men hann inte se mer än mannens böjda rygg innan denne försvann in genom dörren. Hade han träffat honom förut och i så fall var?
   Officeren tycktes notera Ales intresse för mannen för han slog ilsket till honom med en bepansrad näve och manade honom framåt igen. Ale bet ihop och lydde men innan hans blick lämnade den nu stängda dörren hade den uppfattat något annat, något minst lika märkligt. Det orchhuvud som hade hängt ovanför dörren fanns inte längre på sin plats. Någon hade tagit ned det alldeles efter Ales inträde. Eller alldeles före den illaluktande mannens inträde…
   Insikten fyllde Ale med fasa och han fick anstränga sig för att verka oberörd. Kunde den där mannen verkligen vara av samma folk som de mött i Östbergens grottor och Östmarks skogar, kunde Marks härskare ha lierat sig med Marks svurna fiender svartfolken? Det föreföll otroligt men å andra sidan förklarade det hertig Harolds ointresse för Ales redogörelse. Men varför i så fall? Vad kunde förena Markhertigarnas och svartfolkens intressen?
   Det gick runt i Ales huvud. Så många frågor och så få svar. Han märkte knappt hur han fördes ned för vindlande trappor och in i en fackelbelyst kammare full av makabra verktyg och redskap. Ale hade aldrig sett något liknande förut men han kunde alltför väl ana deras syften. En kraftig barbröstad man grinade förväntansfullt mot dem men officeren skakade på huvudet.
   ”Hertigens personlige gäst”, sade han kort och knuffade fram Ale.
   Den kraftige mannen muttrade ilsket och grävde fram en nyckelknippa ur sin ficka. Sedan grep han tag i Ale med en näve som av järn och ömsom knuffade, ömsom lyfte honom in i en korridor. De passerade flera celldörrar, tog en halvtrappa uppåt och blev stående framför en ensam dörr.
   Medan fångvaktaren sökte bland nycklarna i sin knippa övervägde Ale hastigt sina chanser att övermanna honom. Han var flera huvuden längre än Ale och nästan dubbelt så bred och såväl ansikte som bröst var fulla av ärr och brännmärken. Ale fick en känsla av att många andra hade försökt göra samma sak, sannolikt med ödesdigra utfall. I samma ögonblick kände han hur fångvaktarens järngrepp slappnade av en aning medan han fumlade med nyckeln i låset. Ville han ge Ale en chans att fly? Eller ville han bara få en ursäkt för att bruka våld? En sista blick på fångvaktarens stekpannestora nävar övertygade Ale om att det inte var värt risken.
   Fångvaktaren morrade dovt, som av besvikelse, och vräkte hänsynslöst in honom i cellen. Dörren slogs igen bakom honom och Ale fann sig liggande på ett halmtäckt golv med en enda liten fönsterglugg högt ovanför honom som ljuskälla. Nyckeln vreds om i låset igen och tunga steg försvann bort i korridoren. Ale var ensam kvar i cellen.
   Förtvivlat hävde sig Ale upp så att han kom åt att blicka ut genom den trånga gluggen. Bortom gallret kunde han se hur Österhavets skummande vågor slog in mot klipporna, så nära men ändå så långt borta. Gallret var orubbligt och även om han skulle lyckas forcera det så var fönstergluggen alldeles för liten för att han skulle kunna krypa igenom den.
   Han hasade ned från fönstret och började i stället noggrant och metodiskt att undersöka väggen. Den var murad av stora stenblock men Ale visste att inte ens sten i längden kunde stå emot tidens tand. Hade inte dvärgen Orim föraktfullt talat om människors bräckliga och förgängliga stenbyggnader? Om han bara kunde hitta en liten spricka eller en minsta antydan till vittring så skulle han kanske kunna vidga den och komma ut.
   Men ju mer Ale sökte, desto mer sjönk hans mod. Han hade inte dvärgars blick för sten och hans fingrar fann inte minsta svagheter. Även om han så skulle hitta några så hade han varken tid eller redskap för att utnyttja dem. Efter flera timmars lönlöst letande sjönk han ihop mot den till synes orubbliga stenväggen och lutade uppgivet huvudet mot händerna. Det var meningslöst, det fanns ingen väg ut ur hans hopplösa belägenhet. Skulle hans uppdrag sluta här? Skulle Minn ensam lyckas korsa havet och finna alverna? Skulle han någonsin få se henne igen? Aldrig förr hade han väl känt sig så maktlös.
   Den uppåtgående solen hade sedan länge lämnat Ales cell i skuggan och dess värme ersattes av stenväggarnas kyla. Ale satt emellertid kvar på samma plats, fåfängt stirrande mot den låsta dörren. Kylan fick hans kropp att domna men han förmådde inte bry sig om det. Nästa gång dörren öppnades skulle det vara för att släppa in hertig Harald. Han såg inte fram emot deras möte men vad annat kunde han väl göra än att vänta och hoppas på händelser bortom hans kontroll? Bara Minn kunde rädda honom nu.

7. Sagoöarna

   ”En sjöman är aldrig på väg bort, han är helt enkelt på väg."

   Gammalt sjömansordspråk

   Minn stod lutad mot relingen och tittade sorgset tillbaka. Tann förlorade sig i skymningens dunkel och bara enstaka ljus vittnade om den stad som sakta försvann bortom horisonten. Men hon visste alltför väl vad hon lämnade bakom sig och hon sörjde det bittert. Vad hade hänt honom? Varför hade han inte kommit tillbaka? Skulle hon någonsin få återse honom? Ständigt så många frågor, ständigt så få svar. Bahran klev försiktigt upp vid hennes sida.
   ”Vi hade inget val”, sade han tyst. ”Hade vi dröjt kvar ännu längre så hade vi aldrig kunnat lämna Tann.”
   ”Jag vet”, suckade Minn. ”Det här är inte vad någon av oss ville men det är vad vi måste.”
   Hon tänkte tillbaka på hur hon genom värdshusfönstret sett hur stadsvakterna blivit fler och patrulleringarna tätare. De hade gått från hus till hus i uppenbar jakt efter något eller någon och hade sakta men säkert närmat sig hennes kvarter. Till slut hade det inte funnits något annat att göra än att lämna värdshuset och bege sig till hamnen. Där hade hon funnit Bahran i en hektisk diskussion med en hamnvakt och det hade tydligen varit med nöd och näppe som de fått löpa ut. Så fort de hade passerat vågbrytarna i citadellets skugga hade de bakom sig hört rasslet av en kätting som effektivt spärrade hamnens in- och utlopp. Men hur mycket hon än hade spanat mot kajen så hade hon inte kunnat se Ale.
   ”Sover Elvin fortfarande?” frågade hon i ett försök att byta samtalsämne.
   Skepparen nickade.
   ”Han har sovit sedan vi satte segel. Det är som om han hör hemma på havet.”
   ”Ja, det gör han”, svarade Minn frånvarande. ”Han är på väg hem men jag är på väg bort och det har jag alltid varit.”
   ”För oss sjömän är varje ny resa en ny del av våra liv”, sade Bahran tröstande. ”Vi är därför aldrig på väg bort, vi är helt enkelt på väg.”
   ”Saknar ni då aldrig ett slut, en plats där ni kan stanna?”
   ”Skeppet är en sådan plats. Vågorna fortsätter rulla även om vi kastar ankar. På samma sätt fortskrider världen även om man stannar. Oavsett hamn så är skeppet alltid detsamma. Vi kliver av, upplever, och återvänder sedan en erfarenhet rikare.”
   ”Jag önskar att jag kunde känna detsamma”, sade Minn och återgick till att betrakta hur Tann långsamt försvann i fjärran.
   Det kändes som om de hade varit på flykt hur länge som helst. Det var först nu när skeppet skötte hennes flykt som hon kunde stilla sig och börja begrunda sin belägenhet. Bakom sig lämnade hon Ale i en stad som var dömd till undergång under orchernas järnskodda fötter. Framför sig hade hon ett främmande folk vars inställning till henne hon inte visste något om. Visserligen bringade hon deras barn åter men det var hennes folk som hade bortfört barnet till att börja med.
   Fast vilket var hennes folk egentligen? Var hon född av människor eller alver eller, ännu värre, var hon ett halvblod? Människorna såg inte på utomäktenskapliga barn med blida ögon så hur skulle då inte alverna se på henne? I deras ögon var hon kanske någonting ännu värre än en människa. Åh, om ändå Elvina hade varit med dem.
   Minn tog fram det försilvrade kortsvärd som alvkvinnan hade skänkt henne. Den där fete värdshusvärden hade krävt den som betalning men till slut nöjt sig med spejaren Bards visselpipa. Elvina hade sagt att svärdet skulle övertyga alverna om att deras avsikter var goda men tänk om de i stället trodde att svärdet hade stulits. Människorna drog sig ju inte för att föra bort ett värnlöst barn. Varför skulle människorna då inte kunna stjäla ett svärd också?
   Hon slog irriterat bort tanken, mest därför att hon än en gång tänkte på människor som några andra, som några som hon inte hade någon samhörighet med. Det fick helt enkelt bära eller brista. Vad som än väntade henne på Sagoöarna så var det bättre än denna ständiga ovisshet. Människorna hade inte kunnat ge hennes liv någon mening, nu stod hennes hopp till alverna.
   ”Berätta mer om dig själv, Bahran”, bad hon för att få någonting annat att tänka på. ”Tann är en främmande hamn för dig också. Varför är du här?”
   ”En köpman från Serena uppdrog mig att segla honom hit. Han färdades inkognito och betalade bra så jag ställde inga frågor men…”
   Bahran avbröt sig och sög fundersamt på sin pipa.
   ”Han däremot ställde många frågor om trakten, vilka som bodde i skogarna och bortom haven och vad för slags varor som handlades här. Ändå fick jag känslan av att han visste mer om detta än jag och att han blev besviken över att jag inte kunde ge honom de upplysningar han sökte. Han blev särskilt uppmärksam när jag nämnde Sagoöarna men lämnade snart ämnet när han fick klart för sig att jag bara sett dem, inte stigit i land på dem. Nu när jag hört dig berätta om alverna så undrar jag om det inte var dem hans ärende gällde.”
   ”Vad har väl en simpel köpman att erbjuda som alver kan vara intresserade av”, fnös Minn och Bahran kunde inte undgå att höra föraktet i hennes röst.
   ”Du känner visst alverna väl?” frågade han.
   Minn rodnade.
   ”Nej”, skyndade hon sig att säga. ”Det är första gången jag är här. Men du har alltså varit här förut?” frågade hon i ett försök att byta samtalsämne.
   Bahran tystnade och föreföll återkalla minnet från det förflutna.
   ”Ja, jag berättade om det första gången vi träffades, om du minns. Det måste ha varit innan du föddes som jag seglade Sartor svärdsmästarens son Morvan dit. Han yttrade inte ett ord om sitt ärende och han gick också i land ensam.”
   Morvan! Minn kom väl ihåg denna hämndlystna kvinna som i skepnaden av en dyster man hade fört henne till Brödernas stad i jakten på sin hatade fader. Vad hade hon haft för ärende till alverna egentligen? Morvan hade flera gånger antytt hur mycket hon och Minn hade gemensamt. Sträckte sig denna gemenskap bortom förfarenhet i magi, sträckte den sig också till relationer med alverna? Vad hade Morvan i så fall haft för band till alverna och hade Minn samma band?”
   ”Var det ingen som följde med?” frågade hon.
   ”Ingen fick följa honom och ingen vågade heller göra det av respekt för de hemliga väktare som sägs vaka över öarna. Om det är sant som du säger att dessa hemliga väktare är alver så blir jag än mindre benägen att besöka dem. Om de vill fjärma sig från människorna så låt dem göra det. Varför ska vi människor tränga oss på oinbjudna?”
   Minn kastade en blick bort mot kajutan där den lille Elvin obekymrat sov.
   ”Det verkar som om alvernas och människornas öden förs samman, vare sig vi vill det eller inte”, sade hon drömmande. ”Sade Morvan någonting om sitt besök efteråt?”
   ”Nej”, svarade Bahran. ”Han dröjde bara några timmar och var lika fåordig på vägen tillbaka som på vägen dit. Dock hade hans dysterhet övergått i en fruktansvärd vrede och ingen vågade ens gå honom nära under återresan. Salig Morvan blev aldrig sig lik efter det. Jag hoppas att unga fröken vet vad hon ger sig in på.”
   Det hoppades Minn också. Vad hade hänt Morvan som fyllt henne med sådan vrede? Skulle samma sak hända henne? Mötet med den outgrundlige Morvan hade blivit en vändpunkt för Minn. Från att ha sett magin som en möjlighet för henne att göra någonting av sitt liv, att bli någonting mer än vad hennes förutsättningar som föräldralös och kvinna tillät, så var hon nu rädd för att bli förgiftad av den till både kropp och själ.
   Men ödet hade obevekligt fört in henne på samma väg som Morvan. Det var Morvan som genom sin sinnesförvrängande magi fått Minn att komma till insikt om sina egna krafter. Det var Morvan som efter krigaren Legims död vänt Minns hämndlystnad mot Morvans far och därmed gjort henne till sitt redskap för sin egen hämnd. Nu stod hon än en gång i begrepp att följa Morvans fotspår genom att göra det få dödliga gjort och landstiga på alvernas öar. Likväl måste hon i land, inte bara för Elvins skull utan också för sin egen. Hon måste få veta sanningen om sig själv, hon bara måste det.
   ”Fröken?”
   Skepparens ord väckte Minn ur sina tankar.
   ”Vad? Åh, förlåt, jag tänkte visst på någonting annat.”
   ”Du borde kanske gå under däck. Du ser ut att kunna somna stående. Oroa dig inte för pojken, jag har barn själv och vet att ta hand om dem.”
   ”Jag är klarvaken”, ljög Minn.
   Hon fick ett tvivlande ögonkast av Bahran som svar men denne lät saken bero.
   ”Jo, jag sade att jag hoppas att fröken inte misstycker om jag inte följer med i land. Kalla mig gärna skrockfull men jag vill som sagt inte beblanda mig med Sagoöarnas väktare, vare sig de är alver eller inte.”
   ”Tvärtom, käre Bahran, det här är någonting jag måste göra själv. Dessutom måste du fortsätta till Serena och meddela kungen sanningen om hertigens son. Vad hertigen än har för planer härnäst så måste kungen få veta sanningen.”
   ”För all del, fröken, men jag ska väl inte fara utan dig?”
   ”Jo, Bahran, det ska du. Jag följer inte med till Serena. Min väg har lett mig hit och mitt öde väntar mig på Sagoöarna. Det är här jag hör hemma.”
   De sista orden hade hon bara viskat fram och de nådde aldrig skepparen. I stället fördes de med av de förliga havsvindarna mot sydöst, i riktning mot de mystiska Sagoöarna, och det var dit som Minn nu vände blicken. Under resten av resan yttrade hon ingenting utan väntade bara på att alvernas hemland skulle dyka upp i horisonten, hennes hemland.

   När Minn vaknade till visste hon först inte var hon befann sig. Hon låg nedbäddad i ett litet rum och allt var tyst och stilla. Hon måste till slut ha somnat vid relingen och burits ned under däck men varför kände hon i så fall inga krängningar, varför hade skeppets gång upphört? Hon befann sig väl fortfarande på Bahrans skepp?
   Full av oro tog hon sig upp ur sängen och ut ur rummet. Jodå, nog var det samma skepp alltid men det var alldeles stilla. Hade de gått på grund? Hon tog stegen i dubbla kliv och kom upp på det av morgonsolen upplysta däcket. Bahran stod lutad över relingen på samma plats som hon hade gjort när de hade talats vid. Han tycktes betrakta något.
   ”God morgon, unga fröken”, sade han utan att vända sig om. ”Du måste ha varit utmattad ty du har sovit länge men vi har tagit väl hand om både dig och barnet under tiden. Vi har nu nått vårt mål. Välkommen till Sagoöarna.”
   Minn ställde sig bredvid honom och följde hans blick. En tät dimma vilade över vattnet men inte tillräckligt tät för att dölja det land som låg dem framför dem. Ur det blågröna havet kröp vita stränder och klippor upp för att snart täckas av grönskimrande buskar och träd. Inga ljud nådde fram till dem och ingen vind tycktes blåsa genom lövverket. Också vattnet runt deras skepp låg stilla och inte minsta krusning syntes på dess yta. Det var som om alvernas land höll andan och väntade på dem.
   ”Är det alltid så här stilla?” undrade Minn. Frågan viskades fram, som om hon var rädd för att bryta tystnaden.
   ”Ja”, svarade skepparen lika tyst. ”Jag brukar få en känsla av att dessa öar inte vill bli upptäckta av förbipasserande.”
   ”Hur kommer det sig då att du känner till dem?”
   ”Kunskapen om dem har funnits i min familj långt tillbaka. Min farfar brukade berätta att vår anfader seglade själve Seren den store till fjärran platser som än idag är okända för de flesta människor och dit hör dessa öar. Han ska också ha anfört skeppet då den store konungen lämnade Cindarell för gott för att söka efter dem av våra fränder som aldrig lyckades korsa haven och nå vårt förlovade land. Som bekant återvände ingen för att berätta om den resan.”
   ”Varför seglade människor dit på Seren den stores tid men inte idag?”
   ”Kanske är det sant som sagorna säger att det på den tiden fanns en vänskap mellan människor och alver, om det nu är alver som bebor dessa öar. Men vårt folk glömde bort sitt ursprung och vände blickarna mot land. Seren den stores drömmar om fred mellan folken och kontakter över haven föll i glömska och vittrade bort. Det var först när hela Cindarell koloniserats som härskarna åter vände blicken bortom vårt lands gränser. Till Sagoöarna var emellertid människor inte längre välkomna.”
   ”Hur så? Vad hände?”
   ”För trehundra år sedan sände Mark en stark flotta för att införliva Sagoöarna men den förliste av okänd anledning. Trots den stora nesan så gjorde hertigarna inga fler försök och folk i gemen viskade om att en förbannelse vilade över öarna. Förutom Morvan så känner jag inte till någon som stigit i land och återvänt. Du står ändå fast vid ditt beslut att göra så?”
   ”Det är inte mitt beslut, Bahran, men det är här jag ska stiga i land.”
   ”Nåväl, då ska jag själv ro dig den sista biten. Stranden är långgrund och det går bra att vada i land. Längre än så sträcker sig tyvärr inte mitt vetande om dessa öar.”
   ”Tack, du har redan gjort mer för mig än vad jag vågade hoppas på när jag kom till Tann. Jag klarar mig själv sedan. Glöm bara inte att varna kungen för hertigens planer, vad han nu än har för mål.”
   Minn matade Elvin och åt sedan själv en bit utan någon större aptit. Därefter begav hon sig ned i ekan tillsammans med Bahran och lät sig ros mot land.
   Varken Minn eller Bahran sade någonting och förutom de lätta årtagens ljud så var det alldeles tyst omkring dem. Skogarna måste vara fulla av liv men det var som om allt levande höll sig undan från de främmande inkräktarna. Ändå kände Minn det som om någon iakttog dem och av skepparens oroliga blickar över axeln att döma så kände han detsamma. Hon lade lugnande sin hand på hans och tecknade åt honom att hålla in årtagen. Därefter tog hon Elvin i sin famn, klev i det långgrunda vattnet och vadade försiktigt in mot land utan att titta bakåt. Först när hennes nakna fötter beträdde stranden hörde hon hur Bahran började ro tillbaka. Hon var nu ensam med Elvin i alvernas land.

8. En oväntad vän

   ”Behandla alla som du möter på din väg som vore de dina vänner ty den dag kan komma då du återser dem och behöver deras vänskap.”

   Cindars Ord, kap 4, tal 5

   Tiden kröp långsamt framåt och utan solens hjälp förlorade Ale snart all uppfattning om tid och rum. Trots omständigheterna måste han ändå ha lyckats somna för när ett oväntat ljud ryckte upp honom så hade det blivit mörkt i cellen. Hade han hört rätt? En enda gång tidigare hade han hört det ljudet och han hade ömsom hoppats på, ömsom fruktat för den stund han skulle få höra det igen. Ja, det var verkligen ljudet av en nyckel som vreds om i låset. Med bultande hjärta tvingade han upp sin stela kropp och tog ett steg mot dörren. Var det hans räddning eller dom som väntade bakom den?
   Det lilla hopp som hade tänts släcktes dock snabbt ty den som öppnade dörren var samme storväxte fångvaktare som tidigare stängt den, nu i sällskap med en betydligt kortare man. Det var emellertid inte den fruktade hertigen utan en finlemmad äldre herre vars eleganta kläder inte alls såg ut att höra hemma i den smutsiga fånghålan. Trots att Ale knappast tillhörde mannens förnäma kretsar så föreföll han bekant.
   Fångvaktaren gjorde en ansats att knuffa in honom men mannen viftade avvärjande.
   ”Tack, jag reder mig själv, du kan dra dig tillbaka”, sade han och klev in lika självsäkert som om han hade klivit in i sitt eget hem. Vid åsynen av Ale stannade han emellertid upp. ”Herr fångvaktare, vad menas med detta?” utbrast han. ”För det pris jag betalat för cellen önskar jag inte dela den med ditt övriga klientel.”
   Fångvaktaren muttrade något oanständigt till svar och smällde igen dörren utan att bry sig om klagomålet.
   ”Förvänta dig inga rekommendationer från mig”, fnös mannen medan fångvaktarens steg sakta ekade bort. Därefter vände han sig mot Ale med ogillande min. ”Jag är vanligtvis en gästfri man, ehuru gästen i fråga är objuden”, inledde han högdraget. ”Rummets faciliteter är emellertid inte vad de en gång varit och jag kan varken bjuda på vin eller tobak och dessutom…”
   Han tystnade och fixerade Ale med blicken.
   ”Har inte våra vägar korsats förut?” frågade han.
   Ale kom med ens ihåg var han sett mannen förut och hågkomsten fick hans belägenhet att kännas än mer obekväm. Deras första möte hade slutat med att mannen fallit ned i den kalla vallgraven utanför Serenas slott, något som Minn senare hade tagit på sig skulden för. Deras andra möte hade ägt rum i mannens handelshus, där Ale och Minn i smyg åhört hans hemliga samtal med den kungliga hovmästaren Ghandor, till råga på allt på uppdrag av mannens fiende, tjuvarnas gillesmästare Thieran. Hur mycket av det förgångna kände mannen till och hur mycket påverkade det hans uppfattning om Ale nu?
   ”Jo, jag känner dig allt”, fortsatte Choran långsamt och en glimt tändes i hans ögon. ”Alemon, inte sant? En ynglig som rör sig i de hovliga kretsarna, en lovande kontakt med goda möjligheter till framtida avkastning minsann. Choran, handelsfurste av Serena, till er tjänst.”
   Till Ales förvåning hälsade Choran honom med en lätt bugning och han besvarade den osäkert. Hur skulle han tolka handelsfurstens ord? Var han en vän eller en fiende? Tills vidare vågade han inte säga något. Choran själv däremot tycktes inte ha några sådana hämningar.
   ”Hertigarna av Mark har aldrig haft fina manér men denna behandling får till och med Saabahls prinsar att framstå som hedersmän”, sade han och borstade demonstrativt bort någonting från sin axel trots att där inte hade funnits minsta antydan till smuts. ”Frihetsberöva en hederlig köpman som bara söker bevaka sina intressen. Om det inte hade varit för mig hade den här vindpiskade utposten sköljts bort av havet för länge sedan. Tror de att de kan få ensamrätt på alvhandeln genom att förbjuda vanligt folk att besöka skogarna? Då känner de inte Choran…”
   ”Har du varit i skogen?” undslapp det Ale.
   Handelsfursten höjde på ett ögonbryn, som om han inte var van vid att avbrytas.
   ”Naturligtvis. Om min handel får problem så ser jag till att gå till roten med det, även om jag så måste göra det själv. Handeln med de skygga alverna ger god marginal till liten insats. Deras män köper galanterier och Tanns kvinnor pantsätter dem efteråt. Men på senare tid har handeln gått ned drastiskt och det var därför som jag personligen ville söka upp alverna. Tyvärr ville en ridande patrull något annat…”
   ”Men alverna är ju inte kvar i skogen”, avbröt Ale den pratglade mannen.
   Handelsfursten tvinnade irriterat sina vaxade mustascher.
   ”Du har en del att lära om konversationsetikett”, sade han förebrående. ”Men om ditt syfte var att fånga min uppmärksamhet så har du lyckats. Vad vet du om alverna?”
   Ale tvekade. Visserligen var de båda två hertig Harolds fångar men än visste han inte om han vågade lita på handelsfursten eller hur mycket han vågade berätta om sitt uppdrag.
   ”Jag såg inga alver”, sade han. ”Bara orcher.”
   Den här gången höjde handelsfursten på båda ögonbrynen.
   ”Orcher?” frågade han. ”De fördrevs ju för många hundra år sedan. Vad hertigarna och alverna än tycker om varandra så är orcherna deras gemensamma fiender och de skulle aldrig tillåta dem att återvända.”
   ”Men orcherna finns inte bara i skogen, jag har sett en av dem här också, i citadellet, hos hertig Harold!” utbrast Ale.
   ”Driver du med mig, pojk?” röt Choran. ”Inser du inte att dina ord utgör en anklagelseakt om högförräderi?”
   ”Jag säger bara sanningen, jag svär!” svarade Ale förtvivlat.
   Handelsfursten synade honom noga och vände sig sedan bort från honom.
   ”Kan det vara möjligt?” mumlade han för sig själv. ”Upprustningen i staden, alvernas fördrivande från fastlandet, ditt tal om orcher. Otroliga var för sig men tillsammans hänger dessa händelser kanhända ihop. Kan det vara så att Mark ämnar gå i krig mot alverna, och det med orcher vid sin sida? Det kommer ju att förstöra handeln för många år framåt. Det får inte ske!”
   ”Men vad kan vi göra?” frågade Ale.
   Handelsfursten vände sig mot honom med bestämd blick.
   ”Jag har kontakter i stadens råd”, sade han. ”Jag skulle kunna tala med dem men utan bevis blir det svårt att få dem att vända sig mot stadens härskare. Än svårare blir det att övertyga adeln och armén, de är obrottsligt lojala mot hertigarna. Om vi ändå hade bevis.”
   ”Skulle det hjälpa om vi fick hit alverna? Jag vet var vi kan hitta dem.”
   Choran såg på honom med rynkad panna.
   ”Du upphör visst aldrig att förvåna mig”, sade han. ”Ja, alverna skulle kunna tala för vår sak. Men du sade att inga alver finns kvar i skogarna?”
   ”De finns på sina öar bortom haven. Jag och min vän Minn var på väg till dem när jag blev fängslad.”
   ”Då får ni flyga dit i så fall”, sade handelsfursten torrt. ”Innan jag blev hertig Harolds… hm… gäst så hörde jag hur påbud gick ut om att ingen får komma in i eller ut ur staden, vare sig till lands eller till sjöss, utan särskilt tillstånd. Det verkar som om de letar efter något.”
   När Ale hörde detta sjönk hans mod igen. Innebar det att Minn inte heller lyckats fly? Var hon rent av också fånge i citadellet? Han kunde sitta vägg i vägg med henne utan att någon av dem visste om det. Varför skulle han prompt gå till citadellet? Om de hade gett sig av direkt på morgonen så hade de varit på väg mot alvernas öar nu.
   ”Icke desto mindre måste vi dela med oss till rådet av det lilla vi vet”, fortsatte Choran. ”Ge mig några dagar så ska jag ha ett möte sammankallat.”
   ”Men hur ska vi kunna göra det när vi är inspärrade här?” invände Ale men fick bara ett torrt skratt som svar.
   ”Varför tror du att jag mutade fångvaktaren för att få den här cellen? Det var jag som lät bygga ut Tanns gamla borg och jag vet allt om den. Som av en händelse har det fuskats med murbruk just här. Man blir inte rik utan att vara förutseende.”
   ”Men jag har undersökt ytterväggen och jag hittade inga lösa stenar.”
   ”Vad ska du ut den vägen för? Där finns ju bara hav och branta klippor. Om du inte drunknar så slår du ihjäl dig. Nej, min unge man, jag föredrar bekväma vägar.”
   Med de orden gick handelsfursten in i ena hörnet och pressade nonchalant foten mot en av de stora stenarna längs golvet. Eftersom den väggen vette inåt hade Ale inte ens brytt sig om att undersöka den och den såg hur som helst lika robust ut som ytterväggen. Men till Ales förvåning gled stenen undan för hans fot lika lätt som om den gått på hjul och blottade en trång men fullt tillräcklig öppning.
   ”Vart leder den?” viskade Ale.
   ”Till en gammal serveringsgång och sedan vidare till köket och borggården”, löd svaret. ”Med lite tur kan vi få oss ett middagsmål på vägen.”
   ”Men kommer de inte att fånga oss?”
   ”Du har höga tankar om dig själv om du tror att citadellets alla tjänare känner igen dig. Om vi går öppet kommer vi inte att väcka mer uppmärksamhet än andra herrar som kommer och går. I detta nu töms borggården på dagens ämbetsmän och handlare och i den massan skulle ingen urskilja ens ett troll.”
   ”Menar du att det redan är kväll?” utbrast Ale och hans mod sjönk än en gång. Även om Minn hade undgått hertigens spindelnät så skulle hon kanske inte längre vänta på honom. Hur skulle han i så fall kunna hitta henne?
   Men Choran hade inte hört hans fråga utan gått ned på knä och var nu i full färd med att pressa sin generösa lekamen genom den trånga öppningen.
   ”Väggen måste ha satt sig sedan sist”, muttrade han men kom lyckligt igenom och Ale var inte sen att följa efter.
   Bortom öppningen fanns det mycket riktigt en serveringsgång med en mörk gång till vänster och en vindlande spiraltrappa till höger. Choran sköt obekymrat tillbaka stenen på plats igen och vände sig sedan mot den mörka gången.
   ”Vart leder trappan?” viskade Ale medan de följde gången.
   ”Till hertig Harolds privata residens, men jag har inget ärende till honom just nu”, svarade handelsfursten sardoniskt. ”Ah, nu är vi framme.”
   Gången mynnade i ett förrådsrum bakom några stora tunnor. Man hade inte gjort sig något besvär att mura igen gången men av spindelväven att döma så användes den verkligen inte längre. Men i stället för att följa med ut i förrådet så blev han stående i gången. Handelsfurstens ord hade gett honom ett hugskott och för ett ögonblick glömde han sin brådska. I stället vände han sig tillbaka in mot gången och trappan längre bort.
   ”Men jag har ett ärende till honom”, sade han.
   Choran vände sig förbryllat mot honom.
   ”Till hertigen? Är du inte vid dina sinnens fulla bruk? Varför inte lika gärna återvända till cellen med en gång?”
   ”Han har en sak som tillhör mig och som jag behöver”, svarade Ale bestämt.
   Choran öppnade munnen för att protestera men någonting i Ales tonfall måste ha övertygat honom om det meningslösa i det.
   ”Kungens gunstling minsann”, mumlade han. ”Nåväl, om du måste göra det så gör det du måste. Jag gör vad jag kan i rådhuset så länge. Om ödet är med oss båda så ses vi där, annars lär vi ses här igen. Lycka till!”
   Till Ales förvåning gav handelsfursten honom ett bestämt handslag innan han försvann genom den mörka gången. För Ale återstod nu bara trappan upp till hertig Harold och darrande men bestämt satte han ned foten på det första trappsteget.

9. Herrskap och tjänstefolk

   ”Varför är herrarna herrar och tjänarna bara tjänare? Vi har lika många ögon som de och lika många öron som de.”
   ”Nej, herrarna har ögon i nacken och deras väggar har öron. Använd därför dina ögon och dina öron som det behagar dig men låt det inte synas och höras vad du sett och hört.”

   Ur Herrskap och tjänstefolk, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   Trappan vindlade sig långsamt uppåt. De ljushållare som fanns i den var alla tomma och såg inte ut att ha använts på länge men genom små sidoschakt i höjd med taket silade det in tillräckligt med ljus för att Ale skulle kunna treva sig fram. Det var nu med motstridiga känslor som han trängde djupare in i det citadell han alldeles nyss velat lämna. Å ena sidan behövde Minn hans hjälp. Å andra sidan fanns hans svärd ännu kvar här inne. Han försökte intala sig att han behövde svärdet för att kunna hjälpa Minn men utan större framgång. Trots det fortsatte hon obevekligt uppåt.
   Efter ett tjugotal trappsteg hördes plötsligt samtalande röster och Ale hejdade omedelbart sina steg. Rösterna var på väg mot honom! Ale kurade ihop sig på trappsteget och såg sig förtvivlat om. Det var omöjligt att avgöra varifrån rösterna kom och han såg heller inget ljussken närma sig. Rösterna var nu alldeles intill honom men han såg fortfarande inte deras ägare. Med ens avlägsnade sig rösterna igen och Ale såg förvånat upp. En skugga hade täckt ett av sidoschakten och sedan försvunnit igen. Rösterna hade inte kommit från gången, de hade kommit från andra sidan väggen.
   Han reste sig upp igen och synade väggen under sidoschaktet. I dunklet kunde han ana konturerna av en öppning som nu var igenmurad. Den enda förbindelsen mellan gången och rummet på andra sidan väggen var det lilla sidoschaktet ovanför honom. Ale sträckte på sig så att han kom åt att stryka handen längs sidoschaktets väggar och kände ett tjockt lager sot under sina fingrar. Av allt att döma tjänade den gamla serveringsgången nu som rökgång. Choran hade alltså haft rätt, ingen av citadellets nuvarande invånare tycktes känna till den här gången och antagligen inte dess herre heller. Med nyvunnet mod fortsatte Ale därför uppför trappan, viss om att ingen skulle kunna hitta honom här.
   Efter ytterligare några varv slutade trappan tvärt. Ett smalt schakt fortsatte uppåt och bortom det kunde kvällshimlen skymta. Han måste nu befinna sig högst upp i byggnaden, alldeles intill hertigens privata gemak. Ale synade väggarna och blev inte förvånad över att hitta ännu en igenmurad öppning och ovanför den ännu ett litet sidoschakt. Skulle han kunna klämma sig igenom det? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det.
   Ale hävde sig upp till schaktet pressade sig prövande in i det. Det var trångt men inte värre än att han kunde åla sig igenom och han sände en tacksamhetens tanke till alvkvinnan Elvina. Slottsmaten i Serena hade lagt sig runt hans midja men de många dagarnas marsch med ingenting annat än alvbröd att äta hade tvingat honom att åter dra åt livremmen och det hade han nytta av nu.
   Schaktet sluttade svagt nedåt och mynnade i en stor eldstad som tack och lov var släckt. Ale kravlade ut och fann sig stående i ett sovrum inrett med långa linnedraperier och tjocka björnfällar. Rummet dominerades av en stor himmelssäng i ek men var i övrigt sparsamt möblerat med bara en länstol, ett par klädkistor och ett tvagningsbord. Det intresserade emellertid inte Ale utan han sökte sig snabbt fram till den enda dörren, lyssnade noga för att förvissa sig om att ingen fanns bakom, och sköt sedan försiktigt upp den på glänt.
   Bakom dörren öppnade sig det mottagningsrum i vilket han under morgonen haft sin fatala audiens med hertig Harold. Ingen syntes till men på skrivbordet låg Ales svärdsskida och utan att tveka klev han ut i rummet och fram till den. Tillfredsställelsen över att återse den ersattes dock snabbt av en besvikelse. Svärdsskidan var tom och Legims svärd – hans svärd – var borta. Ales mod sjönk igen. Var kunde det vara? Han kunde inte söka igenom hela citadellet efter det.
   Ale ögnade snabbt igenom skrivbordet och hans blick föll på den märkliga stenskiva som hertigen sysselsatt sig med under deras samtal. Det var en rund och platt skiva med en ring av runor längs kanten och en rörlig nål fastsatt i mitten. Ale hade aldrig sett något liknande och det var varken första eller sista gången som han saknade Minn vid sin sida. Hon hade säkert kunnat säga vad det var för något.
   Ale lyfte upp stenskivan för att granska den närmare då han upptäckte sitt eget namn på pergamentet under. Utan att tänka på det stoppade han skivan i bältesfickan och lyfte upp pergamentet i stället. Hans blod isades när han läste det.
   ”Visa Alemon gästfrihet och sök vidare efter Minnea. Sonen får under inga omständigheter återförenas med sin far och sin mor. Jag inspekterar den nya armén och flottan inom kort.”
   Det var omöjligt! Brevet saknade både sigill och datum men det rådde ingen tvekan om att det hade skrivits av någon av deras förföljare, kanske av hertig Harald själv. Vem annars hade väl kunnat gissa att Ale och Minn hade begett sig till Tann för att försöka återförena Elvin med sin far Elendor och sin mor Anoël? Men hur hade hertig Harald kunnat få fram ett brev till sin bror så snabbt? Hade några av hans män redan hunnit hit och fanns de i så fall i citadellet i detta nu?
   Ale övergav alla tankar på att återfinna sitt svärd och fick i stället bråttom att lämna rummet. Minn verkade hur som helst ha undgått hertigens så kallade gästfrihet och om hon inte fanns i citadellet kanske hon fortfarande fanns någonstans i Tann. Pergamentet stoppade han också på sig. Kanske kunde det tjäna som bevis för hertigarnas krigsförberedelser?
   Han hann dock inte mer än halvvägs till dörren då den plötsligt öppnades. Det fanns ingen tid att gömma sig och han kunde bara skräckslagen vänta på att den okände skulle kliva in. Ales skräck var dock ingenting mot den skräck som avspeglades i den stackars tjänsteflickans ansikte när hon i stället för det väntade tomma rummet såg honom. I händerna bar hon en ångande tvättskål och över axeln hängde rena linnedukar. Först nu insåg Ale att han måste vara alldeles svart av sot efter att ha krupit genom rökgången.
   Om Ale hade försökt fly eller stanna kvar och lugna henne hade hon sannolikt skrikit och röjt honom. Men i stället gav Chorans ord om tjänstefolkens ointresse för herrskapets vanor honom en djärv idé och han gick lugnt fram till henne som om han hade väntat henne.
   ”Passar det att komma nu?” frågade han med en röst som han hoppades lät tillräckligt arrogant.
   Hans ord fick tjänsteflickans skräck att övergå i häpnad och hon kom sig inte för att säga något. Ale tog nu skålen från henne och började noggrant vaska av sig, utan att visa något av hur nervös han var inombords. Tjänsteflickan förblev dock lugn och tog sig till och med för att räcka honom en linneduk efteråt. Ales kläder var visserligen fortfarande smutsiga men berusad av framgången så återvände han till sovrummet och valde ut en ny klädnad som tjänsteflickan hjälpte honom på. I en av fickorna låg några mynt och efter en viss tvekan så lät Ale dem ligga kvar där. Hertig Harold hade ju trots allt tagit både hans svärd och hans silverbörs så det var väl inte mer än rätt att han behöll mynten. Han tog fram ett av dem, ett guldmynt, och till tjänsteflickans stora förvåning överlämnade han det till henne. Sedan lämnade sedan rummet med självsäkra steg. Han hade kommit att gilla att spela rollen som herreman.
   Vad Ale aldrig skulle komma att veta var att tjänstefolk må tiga om herremännens förehavanden inför herremännen men skvallra desto mer om dem sinsemellan. Den här tjänsteflickan skulle senare storögt berätta ett den kraftige och smutsige varelse som det hade skvallrats om sedan igår morse i själva verket hade varit en stilig och ärbar yngling.
   Ovetande om detta fortsatte alltså Ale genom den korridor och nedför den trappa som han hade tagit föregående dag på väg till sitt ödesdigra möte med hertig Harold. De tjänstefolk han mötte såg inte ens åt hans håll och vakterna till och med hälsade på honom när han gick genom mottagningsrummet och ut ur citadellet. De hade tydligen bara order om att stoppa folk på väg in i citadellet, inte på väg ut, och den officer som fängslat honom syntes lyckligtvis inte till.
   Väl ute på borggården följde han Chorans råd och blandade sig med de många människor som rörde sig där. Sitt svärd hade han inte återfunnit så nu återstod det bara att hitta Minn och han sökte sig därför mot utgången så fort han vågade utan att väcka uppmärksamhet. Men plötsligt så fick han se en syn som än en gång fick honom att glömma Minn.
   Ett annat sällskap banade sig väg mot borggårdens port och främst bland dem red en elegant äldre herre med böljande svart hår och långa vältrimmade mustascher på en ståtlig vit häst. Hans rikt dekorerade sköld vittnade om att det var en hög adelsman men Ale hade bara blick för hans svärd. Det gick inte att ta miste på det grova men välformade hjaltet och den nästan grönaktiga metallen. Adelsmannen bar Ales svärd!
   Ale trängde sig fram till adelsmannen men just som han skulle till att hoppa ut framför hästen klev en beväpnad man i vägen och knuffade bryskt undan honom.
   ”Vad tar du dig till, din slyngel!” röt han. ”Lämna plats för greve Gyls av Fornmark.”
   Fornmark! Hur hade Ale undgått att se att de guldgula rundlarna tillhörde hans egen hemstads vapenmärke? Varför var greven här och varför hade han Ales svärd?
   ”Jag måste tala med honom”, var allt han kom sig för att säga men som svar fick han bara en ny knuff.
   ”Tror du att greven har tid för vilka uppkomlingar som helst?” fnös den beväpnade mannen. ”Jag borde allt lära dig att veta hut.”
   Flera blickar hade nu vänts mot dem och Ale uppfattade en rörelse genom folkmassan på väg mot dem.
   ”Skingra er!” hördes en hätsk och alltför välbekant röst. Det var hertigens officer i spetsen för en liten grupp soldater. ”Vem är det som stör ordningen?”
   ”Häråt”, svarade den beväpnade mannen. ”Den här hetlevrade ynglingen behöver en avkylning.”
   Men Ale hade ingen lust att återvända till fängelsehålan och när Gyls livvakt åter vände sig mot honom var han försvunnen. Han visste var hans svärd fanns men det här var varken rätt tid eller plats att söka återfå det. I stället sökte han sig snabbt ut på stadens gator och bort mot hamnkvarteren. Nu måste han hitta Minn.
   Morgonen hade redan övergått i förmiddag när Ale åter klev in på värdshuset. Skänkrummet var tomt så när som på den buttre värdshusvärden i färd med att städa upp efter gårdagens dryckeslag. Han gav Ale en vresig, om än något förvånad, blick.
   ”Jaså, herrn behagar återvända nu”, sade han spefullt. ”Som alla andra av mina gäster, lämnar hamnen när pengarna är slut och återvänder när lusten faller på.”
   ”Var är Minn?” frågade Ale utan att bry sig om hans ord.
   ”Om det är jäntan din du menar så försvann hon för flera dagar sedan och allt hon kunde betala med var en trasig visselpipa. Det verkar som om hon föredrog en gammal sjöman framför en ung pojke.”
   Den här gången kunde Ale inte tolerera värdshusvärdens sarkasmer utan uppfylldes av en plötslig vrede. Trots att värdshusvärden var större än honom grep Ale tag i hans tunika och tryckte upp honom mot väggen.
   ”Du talar inte så om Minn!” röt han med blixtrande ögon. ”Var är hon?”
   Ales utfall överraskade värden och han kom sig inte för att göra motstånd.
   ”Jag menade inget illa, herrn”, svarade han urskuldande. ”Hon talade med en skeppare på morgonen och stannade på sitt rum hela dagen. På kvällen försvann hon sedan i riktning mot hamnen. När jag krävde henne på betalning kunde hon inte ge mig mer än den här visselpipan.”
   Med darrande hand räckte han fram ett försilvrat föremål som Ale synade. Visst var det den visselpipa som Bard Falköga hade lämnat efter sig när han flydde från dem i Elvinas torn. Så långt talade alltså värdshusvärden sanning.
   ”Hur såg skepparen ut?” krävde han att få veta.
   ”En väderbiten, allvarlig man, inte annorlunda än de många andra sjömän som gästar mig. Jag svär att jag aldrig har sett honom förr, snälla herrn, han var inte från våra trakter. Vad kunde väl jag veta, vad kunde väl jag göra?”
   Värdshusvärdens ord var nu fyllda av rädsla och Ale insåg skamset att han fortfarande tryckte upp honom mot väggen. Levde han sig så in i sin herremannaroll att han lät sin vrede gå ut över en oskyldig?
   ”Jag ber om ursäkt”, sade han och släppte taget om honom. I stället tog han fram ännu ett guldmynt ur fickan. ”Här är betalningen för rummet. Glöm att vi någonsin varit här.”
   ”Jag förstår, herrn, tack så mycket herrn”, pladdrade värdshusvärden. ”Det ska bli som ni säger, herrn.”
   Ale lämnade värdshuset med en gnagande oro. Minn hade lämnat värdshuset utan honom men det var också det som han hade rått henne till. Men var befann hon sig nu? Befann hon sig i säkerhet på väg mot alvernas land eller hade den okände sjömannen förrått henne och utlämnat henne till hertig Harold?
   Hans steg förde honom till kajen och hans blick sökte sig ut över det vidsträckta Österhavet. Så stort och oändligt det tedde sig. Fanns Minn någonstans därute? Han kunde bara hoppas att det var så. Hennes öde var nu bortom hans makt.

10. Bland odödliga

   ”Inte heller ni är först eller sist. Ur liv skapas liv och däri ligger min skapelses ymnighet. Betrakta därför världen varken som er eller som min men vet att jag är alltings ursprung och ni är alltid mig närmast.”

   Cindars Ord, kap 8, tal 2

   Skogen slöt sig om Minn men ett vackert smaragdgrönt sken silades igenom lövverket. Det var fortfarande alldeles tyst men trots sin ensamhet och utsatthet fyllde skogen Minn med glädje, ja rent av en känsla av igenkännande, som om hon vandrat här förut. Elvin tycktes känna likadant för han jollrade glatt och gjorde en rörelse för att komma ut ur Minns famn och ned på marken. Hon böjde sig ned och lät honom få sin vilja fram. Den lille pojken fortsatte att jollra medan han lyckligt drog händerna genom jorden och prövande smakade på den.
   ”Inte äta”, manade Minn milt och utan att kunna förmå sig att handgripligen hindra honom. Hon hade faktiskt själv god lust att uppleva detta land med så många av sina sinnen som möjligt.
   Glädjen varade dock inte länge ty knappt hade hon hunnit resa sig upp igen förrän en ljus men skarp röst genomskar tystnaden.
   ”Stilla, människokvinna!” befallde den på bruten men mycket bestämd cindariska. ”Jag ville inte skjuta när du hade barnet i famnen men jag tvekar inte att skjuta en kvinna. Vad har du här att göra? Jag borde döda dig med en gång.”
   Minn hoppade först till men rätade sig sedan stolt.
   ”Jag bringar Elendors och Anoëls gåva åter”, svarade hon, såsom alvkvinnan Elvina uppmanat henne att göra.
   Minn fick inget svar och inget annat ljud hördes till en början heller. Men plötsligt gled en skugga ljudlöst ned från trädkronorna bakom henne.
   ”Vänd dig inte om”, befallde samma röst som alldeles nyss hade tilltalat henne framifrån. ”Hur känner en människa Elvina och varför kommer hon inte själv?”
   Minn vågade inte annat än att stå stilla. Elvinas ord hade gjort intryck men vad hade alvkvinnan menat att hon skulle göra nu? Hade orden någon djupare innebörd som hon inte förstod? Efter viss tvekan drog hon fram det försilvrade kortsvärd som Elvina givit henne. Ett förvånat andetag tydde på att den främmande väktaren bakom henne kände igen dent
   ”Det här svärdet gav Elvina mig på det att det skulle hjälpa mig till ert land”, försökte hon
   ”Det stinker av orch! Har du låtit dräpa vår syster och stulit hennes vapen?”
   Trots att hotet uttalades med allvar kunde Minn inte låta bli att förargas över anklagelsen.
   ”Jag har inte färdats över land och hav för att argumentera med en simpel tjänare”, utbrast hon med hetta. ”Det är orchers blod du känner och det är jag själv som tagit det för att försvara det här barnet mot ont. Jag tänker fortsätta till Elendor och Anoël vare sig du vill det eller inte.”
   Väktaren tog ett steg närmare och viskade hotfullt i hennes öra.
   ”Och varför skulle jag låta dig komma fram levande? Jag borde avsluta ditt korta liv här och nu och befria världen från dig.”
   ”Därför att du annars måste förklara för din kung och drottning varför du dödat den som återfört deras son”, svarade Minn trotsigt. Hon var nu övertygad om att det var en av de odödliga, en alv, hon hade att göra med och en häpen flämtning bakom henne tydde på att orden träffat rätt.
   ”Är detta verkligen Elendors och Anoëls bortförda son?” viskade den märkbart tagne alven. ”Är detta verkligen alvernas gåva Elvin, vårt sista hopp?”
   Minn nickade belåtet men avhöll sig fortfarande från att vända sig om. Hon hade överskridit flera gränser redan men nu var hennes ärende äntligen framfört och hon ville inte fresta lyckan i onödan.
   ”Fortsätt framåt”, sade väktaren. ”Ingen kommer att stå i din väg.”
   Minn uppfattade en snabb rörelse bakom sig och sedan var den främmande borta lika plötsligt som han eller hon hade kommit. Med bultande hjärta tog hon upp Elvin i sin famn och höll om honom hårt. Först nu insåg hon hur nära döden hon måste ha varit. Alven hade kommit nära inpå henne utan att hon märkt det och hade inte tvekat att ta hennes liv, som om hon inte hade varit mer än en besvärande insekt. Hur i all världen hade hertigen lyckats föra bort Elvin från dessa välbevakade öar när de så när hade dödat den som förde honom åter? Hennes mål tedde sig med ens inte lika lockande längre men hon måste vidare, om inte för sin egen skull så för Elvins. Med ett djupt andetag återupptog hon så sin vandring.
   Men hur starka än känslorna av obehag var så skingrades de snart av skogens skimrande ljus och Minn blev lättare till sinnes igen. Snart tyckte hon sig faktiskt höra vindens sus genom trädkronorna och fåglars kvitter, först avlägset men sedan närmare och närmare. Det var som om skogen nu vågade leva upp, som om den hade accepterat henne. Hon uppfattade också rörelser i lövverket och hon kände att det inte bara var djur utan också tänkande varelser som dolde sig där och nyfiket betraktade henne.
   Hon lät sig emellertid inte bekommas utan fortsatte framåt. Det dröjde inte länge förrän hon började skymta plattformar högt ovanför sig, liknande de trädhus som de hade passerat i Östmark. Ju längre hon kom, desto tätare låg alvboningarna och hon kände att hon närmade sig alvländernas hjärta.
   Minn måste ha vandrat mycket länge ty plötsligt insåg hon att solen stod som högst på himlen. Hon hade vandrat som i en dröm där tid upphört att gälla, så betagen hade hon varit av allt det nya men ändå välbekanta som hon såg.
   Hon befann sig nu i en stor glänta som omgavs av plattformar i trädkronorna. Från dem hördes mjuka sånger på alvernas ljusa och klingande språk men från gläntan kom det inte ett ljud. Den var tom så när som på två högresta varelser i dess mitt, iförda långa vita klädnader. De gjorde inga ansatser att närma sig henne men inte heller att dra sig tillbaka utan stod bara där och betraktade henne med uttryckslösa blickar. Minn tog ett djupt andetag och klev fram till dem med Elvin alltjämt i famnen.
   De två var av alvernas folk, en man och en kvinna. Mannen hade långt silvergrått hår som låg stilla över axlarna trots att en lätt bris fläktade gläntan. Hans drag var rena och skarpa men avslöjade ingenting om hans sinnesstämning och han betraktade henne bara med genomträngande isblå ögon. Kvinnan vid hans sida hade gyllenblont hår utsläppt ned till midjan och djupa gröna ögon. I hennes ansikte fanns en antydan till ett leende men i övrigt uttryckte inte heller det några känslor. Minn tog mod till sig och bröt tystnaden.
   ”Jag bringar Elendors och Anoëls gåva åter”, upprepade hon än en gång de ord som Elvina lärt henne.
   Vid hennes ord höjde mannen blicken mot trädkronorna bakom henne.
   ”Elendor och Anoël tackar dig för att du bringar Elvin åter, människodotter”, sade han med en röst som av silverklockor. ”Alltför länge har alverna nekats sin gåva.”
   Han tog ett steg mot henne och sträckte fram sina händer. Inte utan motvilja överräckte så Minn till honom den alvpojke som hon så länge beskyddat i sin famn. Hon tyckte att också Elvin var ovillig att lämna henne men när han återsåg sin far sprack hans lilla ansikte upp i ett leende och han grep glatt efter Elendors händer. Alvkonungen lyfte upp honom i luften och lyssnade till hans glada skratt.
   ”Alltför länge har du levt bland människor”, yttrade han och överräckte Elvin till sin drottning. Anoël tryckte honom till sin famn och talade med en stämma som var som den skönaste harpmusik.
   ”Du är inte en av oss men du är lik oss. Vårt barn tyr sig till dig, vår syster kände tillit till dig och i våra skogar känner du dig hemma. Varför, undrar jag, och varför, undrar också du, du människodotter som vandrar under namnet Minn.”
   ”Hur… hur kan du veta allt det där om mig?” stammade Minn bragt ur fattningen.
   ”Elvin berättade det för mig”, svarade drottningen leende.
   ”Men han kan ju knappt tala.”
   ”Berättelser traderas inte genom tal utan genom förnimmelser. Vad Elvin har känt hos dig har jag nu känt hos honom. Du är förbryllad men inte förvånad.”
   Drottningen hade rätt. Att både hon och Elvin hade förmågan att läsa hennes känslor var inte överraskande. Hade hon inte själv visat prov på den förmågan flera gånger, som den gång då hon genom dvärgen Orim fått alla dvärgars gemensamma känslor uppenbarade för sig?
   ”Då har jag en alvförmåga?” kunde hon inte låta bli att undra.
   Drottningen höjde frågande på ett ögonbryn.
   ”Varför skulle det vara en alvförmåga?” frågade hon. ”Har inte allt levande den förmågan? Är människorna annars blinda och döva för det som sker runt omkring dem?”
   ”Blinda och döva är de”, inföll Elendor kyligt. ”Hänsynslöst skövlar de allt och alla i sin väg, blinda för andras plågor och lidande och döva för andras ångestfyllda skrik.”
   ”Men alla är inte sådana”, protesterade Minn. ”Det finns både goda och onda bland människorna.”
   ”Har du levt länge nog att se hur människorna förökar sig? Har du levt att se hur de tränger undan alla andra? Har du levt att se hur de sedan vänder sig mot varandra i sin kamp för mer utrymme? När ni först kom bjöd ni in oss till era städer och vi levde i fred. Men när ni uppfyllt kusterna fortsatte ni inåt landet. Vi drog oss stillsamt tillbaka, först till skogarna, sedan bortom bergen och slutligen bortom havet, men hela tiden följde ni efter. En gång hjälpte vi er att försvara er, nu tvingas vi att försvara oss mot er. Om jag hade sett då vad som komma skulle hade jag handlat annorlunda men än är det inte för sent.”
   Under alvkonungens långa tal hade andra av hans folk klivit fram ur skogsbrynen och nyfiket närmat sig och hans ord hade varit lika mycket riktade till dem som till Minn. Till en början hade hon lyssnat med en blandning av skam och instämmande men ju mer han talade, desto mer fyllde orden henne med oro.
   Hon mindes Bahrans ord om att människor inte var välkomna till Sagoöarna, att folk som seglat hit sällan återvände och att en hel invasionsflotta från Mark hade förlist. Hade allt detta varit alvernas verk? Vad stod de i så fall i begrepp att göra nu? Hennes farhågor bekräftades av Elendors kommande ord.
   ”Allt för länge har vi stillatigande åsett människornas framfart. Vi lät människorna uppföra sin stad på den östra kusten i hopp om att de skulle nöja sig med den och lämna oss i fred i skogarna och bland bergen. Men de återgäldade vår goda vilja genom att först försöka invadera våra öar och sedan föra bort vår förstfödde för att med honom i sitt våld tvinga bort oss från fastlandet. Med sorg i hjärtat lämnade vi de trädboningar, jordkulor och grottgångar som vi så mödosamt skapat i hopp om att en dag få återvända. Den dagen har nu kommit. Darra, o människor, när våra fartyg stävar västerut och våra pilar flyger över era murar. Den strand ni bebyggt ska åter befrias, sten på sten ska inte lämnas i den stad ni kallar Tann och inga ska lämnas kvar att återuppbygga den.”
   Nu kunde Minn inte längre låta honom tala ostört.
   ”Ni kan inte göra så!” utbrast hon. ”Där bor ju kvinnor och barn också.”
   ”Berör det dig illa?” inföll Anoël milt.
   ”Det är klart att det gör”, fräste Minn. ”Ni kan inte låta alla människor dö för att sona en mans dåd. Hur kan ni anklaga oss för att fara fram hänsynslöst när ni själva gör detsamma?”
   ”Vi hjälper bara naturen att återställa balansen”, sade Elendor oberört. ”Det finns människor så att det räcker på andra sidan bergen. Vem kommer väl att sakna de här?”
   Minn hade arbetat upp ett raseri men hann aldrig ge utlopp för det ty alvdrottningen blandade sig åter i samtalet.
   ”Men du kommer att sakna dem”, sade hon med samma milda röst. ”Det är särskilt en person som betyder mycket för dig?”
   Minn kom av sig fullständigt. Hon hade glömt bort att Ale fortfarande befann sig i Tann.
   ”Ja”, skyndade hon sig att säga. ”Han är min… vän. Och er. Jag hade inte kunnat rädda Elvin utan honom.”
   "Det är sant”, sade Anoël med ansiktet delvis vänt mot Elendor men denne lät sig inte beröras.
   ”Begär du att jag ska låta en människa stå i vägen för vårt folks framtid?” utbrast han. ”Det låter sig aldrig göras.”
   Nu kunde ingenting längre hålla tillbaka Minns ilska.
   ”Jag skulle aldrig ha kommit hit!” skrek hon. ”Jag skulle ha låtit er stanna kvar på era öar och gruva på er hämnd tills den ätit upp er inifrån allesamman. Jag kan inte förstå hur jag kunde tro att jag har alvblod i mig.”
   Den här gången trängde faktiskt Minns ord genom alvkonungens kyliga fasad. Elendors ögon smalnade, hans näsvingar fladdrade till, han öppnade munnen… och brast ut i skratt, om man nu kunde kalla de monotona ljud han utstötte för skratt.
   ”Hur har en sådan befängd idé kunnat slå rot hos dig?” frågade han mellan skratten.
   ”Din egen syster trodde det”, replikerade Minn. ”Hon kallade mig sin syster.”
   ”Elvina har levt så länge bland människorna att hon ibland tror att hon är en själv. Jag medger att ni är lika, både till yttre och till sinne, men där stannar likheten. Alver och människor har aldrig fått några avkommor tillsammans.”
   ”Hur kan du vara så säker på det?” framhärdade Minn.
   Elendor kom plötsligt av sig och skrattet dog på hans läppar. Anoël vände sig nu helt mot sin make och gav honom en undrande blick.
   ”Ja, käre make, hur kan du vara så säker på det?” frågade hon.
   Någonting av en rodnad skymtade på alvkonungens annars så ljusa kinder och han sade ingenting.
   ”Om inte konungen vill svara så får drottningen göra det i hans ställe. Det är allom bekant bland alvkvinnorna att våra män lockas av era kvinnors heta blod. Det är ett talesätt hos oss att de kortlivade människorna älskar som om varje dag vore den sista. Er passion flammar lätt och våldsamt i bitter vetskap om att snart bara aska återstår och våra män bistår gärna med den tändande gnistan. Har jag inte rätt, käre make?”
   ”Må så vara att förbindelser förekommit men det betyder inte att de gett upphov till avkommor. Varför skulle naturen förneka alverna avkommor men tillåta oss att plantera dem hos människor?”
   ”Kom ihåg att Minn inte är den första som hävdat släktskap med oss. Kom ihåg de fatala följderna av vårt förra förnekande. Vem vet vilken kedja av händelser vi riskerar att sätta i rörelse den här gången om vi dräper Tanns folk och än en gång sår hämndlystnad hos människorna?”
   Anoël fattades sin makes hand och såg honom djupt i ögonen.
   ”Käresta, du har vandrat i världen medan den ännu var i begynnande och du räknar till dina syskon jordens mull, luftens bris och havets våg. Du har sett mer av det förflutna än någon annan av naturens varelser. Men inte ens du kan se in i framtiden, inte ens du känner till fullo naturens avsikter med människorna. Vill du verkligen ta det liv som inte kan ges åter och riskera att gå emot naturens vilja?”
   Elendors ansikte hade återfått sin tidigare uttryckslöshet men hans långsamt sjunkande axlar vittnade om att hans makas ord inte gick honom oberört förbi.
   ”Du har vandrat så länge vid min sida att jag inte längre kan minnas hur det är att vara utan dig. Jag må se längre än du men i djuphet överträffar du mig. Jag står fast vid att jag ska återställa det förflutna men utan att skada framtiden. Staden Tann ska förstöras men dess folk ska skonas.”
   Han vände sig åter till Minn.
   ”Vi kommer att återvända till det land ni kallar Cindarell. Du får sedan framföra vårt ultimatum till stadens styrande. De som lämnar staden kommer att få fri lejd men de som stannar kommer att dela stadens öde. Det är mitt beslut och det är oåterkalleligt.”
   Minn häpnade över alvkonungens fortsatta oförsonlighet men det var uppenbart att han betraktade samtalet som avslutat. Av Anoëls tacksamma blick att döma hade han redan backat längre än vad hon hade vågat hoppas på. Hur skulle hon kunna förmå Tanns befolkning att överge sin stad? De hade ju inte ens trott på hotet från de fruktade orcherna. Hur skulle de då kunna tro på ett anfall från ett folk som de flesta trodde hörde sagorna till?
   Hon kunde bara skaka på huvudet åt det hela. Vad orkade väl hon bry sig om alver, människor eller orcher längre? De var likadana allesamman. Människorna ville gå i krig mot alverna, alverna ville gå i krig mot människorna och orcherna förberedde sig för krig de också. Nåväl, låt dem ha ihjäl varandra vid Tanns murar då om det var vad de önskade.
   Inte heller hade hon fått svar på några frågor om sitt ursprung men det spelade ingen roll längre. Vare sig det var alvblod eller människoblod som flöt i hennes ådror så ville hon inte längre kännas vid något av det. Det enda som betydde någonting för henne nu var att återvända till Tann och få ut Ale därifrån. Måtte hon inte komma för sent!

11. Krigsförberedelser

   ”Om inte bytet kommer till jägaren får jägaren komma till bytet.”

   Gammalt jägarordspråk

   Ale lämnade modstulet kajen. Av buttra sjömäns diskussioner hade han fått handelsfurstens ord bekräftade, det var verkligen så att inga skepp fick lämna Tann. En stor kätting utanför citadellet spärrade inloppet och hamnområdet började fyllas av vaktpatruller. Var detta hertig Haralds verk? Ja, varför inte? Om han visste att de befann sig i Tann så visste han säkert också att de ville till Sagoöarna och nu sökte han hindra det. Förhoppningsvis befann sig Minn redan på ett skepp över Österhavet men för Ales del var den vägen oåterkalleligen stängd.
   Vad skulle han göra nu? Vänta i Tann på Minns återkomst? Hur länge skulle han kunna hålla sig dold för hertigens allseende blick? Söka sig ett skepp någon annanstans? Så vitt han visste fanns det inga andra städer i närheten. Återvända till Serena och varna kungen? Kanske det, men skulle det lyckas honom än en gång att ta sig förbi orcherna i skogen? Skulle han ens lyckas ta sig ut ur staden?
   Han sov en orolig natt på värdshuset och drog sedan planlöst genom stadens myllrande gator i ett fåfängt sökande efter Minn. Ingen verkade ha sett henne i staden men ingen hade heller sett henne lämna den. Hur skulle han någonsin kunna förvissa sig om hennes öde?
   På kvällen sökte Ale sedan upp handelsfursten Choran i rådhuset så som de kommit överens om. Denne lyssnade på hans redogörelse och synade brevet noga men skakade bara på huvudet.
   ”Det är gott att hertig Harald kommer hit”, medgav han. ”Då kan rådet rikta en anklagelse direkt mot Hans Nåd. Men vår sak fordrar bättre bevis för att vi ska få med oss rådsmedlemmarna. Det här visar förvisso att hertig Harold inte agerar självsvåldigt utan på befallning av sin bror men utan sigill eller signatur är det inte tillräckligt.”
   ”Minn kommer säkert tillbaka från alvernas öar när som helst”, svarade Ale hoppfullt.
   ”Förvisso”, svarade Choran, ”men hertig Harold har inte varit overksam. Mina kontakter säger mig att alla in- och utpasserande nu kontrolleras och i staden har vaktpatrullerna fått order om att söka såväl efter henne som efter alvbarnet. Kommer vi att finna henne innan hertigen gör det?”
   ”Det måste vi!” utbrast Ale.
   ”Ja, det måste vi men tiden är knapp. Om hertig Harald kommer till Tann innan hon är tillbaka så lär hela Marks armé mobiliseras mot alverna och då kan varken du eller jag längre stoppa honom. Innan vi skiljs åt råder jag dig också att inte sova under samma tak två nätter i rad. Hertig Harold saknar sin gäst.”
   Det var med en olustig känsla som Ale lämnade mötet. Hans oro för Minns säkerhet hade fått honom att glömma sin egen säkerhet. Var detta alltså det enda han kunde göra nu? Att likt en simpel tjuv gömma sig i väntan på att andra skulle ställa allt till rätta? Ale suckade. Men vad annat kunde han göra? Det här var en tid för hjältar men Ale var ingen hjälte.
   Under de följande dagarna smög Ale oroligt runt i staden. Han försökte hålla uppsikt över hamnen och stadsportarna samtidigt som han sorgfälligt undvek vaktpatrullerna. Ju mer tiden gick, desto mer oöverstiglig tycktes hans uppgift. Hur skulle han kunna finna Minn före alla dessa vakter?
   En morgon när Ale befann sig vid den stadsport varigenom han och Minn hade kommit in till Tann hörde han plötsligt en röst som tillhörde en man han absolut inte ville träffa. Han drog sig hastigt in i ett stall intill gatan och tittade försiktigt ut. Ett beridet sällskap om fem ryttare och en grupp hundar hade nått fram till porten och rösten kom från den främste av dem. Det var samme man som hade knuffat till honom på borggården när han försökt ta tillbaka sitt svärd, det var greve Gyls livvakt. Kunde greven också befinna sig i sällskapet och hade han i så fall Ales svärd med sig? Han stack ut huvudet så mycket han vågade för att komma åt att lyssna till vad som sades. Det verkade som om livvakten grälade med portvakten.
   ”Jag säger ju att ingen får röra sig i skogen”, sade den senare. ”Det är kaptenens uttryckliga order.”
   ”Tölp där!” röt livvakten. ”Du vet inte vem du talar till.”
   Nu blandade sig ytterligare en man i sällskapet in i diskussionen.
   ”Nej, Gildor, han vet tydligen inte vem han talar till”, sade han behärskat och vände sig till portvakten. ”Varför vill man hindra greve Gyls av Fornmark från att bege sig ut i skogen och jaga? Vet man inte att hertig Harold själv kallat hit oss och vår armé?” frågade han högdraget.
   Portvakten bleknade när greven själv gav sig till känna.
   ”Jag visste inte… jag menade inte…” stammade han. ”Jag ska omedelbart hämta kapten.”
   ”Lappri”, svarade greven avfärdande. ”Jag önskar icke fördröja min jakt ytterligare. Öppna porten nu!”
   Med de orden drog han hotfullt sitt svärd och den rädde portvakten vågade inte annat än att hörsamma befallningen. Ales hjärta slog emellertid ett extra slag. Det svärd som greven drog var verkligen Ales svärd! Med ens glömde han bort såväl sitt uppdrag som sin egen säkerhet. I stället uppfylldes han av tanken på att få tillbaka sitt svärd. Ute i skogen skulle det nog vara lättare att komma till tals med greven. Men hur skulle han kunna ansluta till dem utan att väcka misstankar?
   ”Vad har du här att göra?” hördes en röst bakom honom. Den tillhörde en stallknekt som misstänksamt synade honom. ”Hästarna får inte störas.”
   Ale grep det oväntade tillfället.
   ”Jag är här för att hämta min häst”, sade han djärvt och stack ett guldmynt i stallknektens näve.
   Stallknekten tittade på myntet och rynkade på pannan.
   ”Jag minns inte att du har lämnat en häst här”, muttrade han.
   ”Jodå”, svarade Ale och stack till honom ett mynt till. ”Jag kommer åter med den i kväll.”
   ”Jaså, den hästen”, svarade stallknekten. ”Nåväl, jag leder ut den åt herrn.”
   Den häst som fördes ut var ett gammalt ök, kanske stallknektens eget, som knappt ens var värt pengarna Ale hade betalat men han hade inte tid att vara nogräknad. Han satt upp och red så oberört han kunde fram till porten så att det skulle se ut som om han tillhörde grevens sällskap. Den ännu bleke och tagne portvakten gjorde ingen ansats att hindra honom och Ale kunde i lugn och ro rida ut ur Tann.
   Väl ute ur staden gjorde sig grevens sällskap ingen brådska och Ale hade inga problem att hålla jämna steg med dem. När de lämnat Tann på säkert avstånd bakom sig tog Ale mod till sig och red fram till greven.
   ”Herr greve!” ropade han. ”Jag måste få tala med er.”
   Livvakten Gildor vände sig mot honom och igenkände genast den fräcke slyngel som försökt närmare sig hans herre tidigare.
   ”Tag er i akt, herre”, sade han. ”Det är ynglingen från Tann igen.”
   ”Jag är inte alls från Tann”, protesterade Ale. ”Jag är från Gylde och jag har ett viktigt meddelande till greven.”
   Gildor drog hotfullt sitt svärd men greve Gyls höjde avvärjande handen.
   ”Den här unge mannen har tydligen inte skytt någon möda för att få en audiens med oss. Låt oss låna honom vårt öra för en stund.”
   Livvakten blängde ilsket på Ale och lät motvilligt svärdet glida ned i sin skida igen. Ale drog fram det papper han hittat hos hertig Harold.
   ”Det finns orcher i skogen som förbereder sig för krig. ”Det finns orcher i skogen som förbereder sig för krig. Det här brevet från hertig Harald till sin bror Harold bevisar att båda hertigarna känner till det.”
   Greve Gyls rynkade missnöjt på pannan.
   ”Unge man, mina förfäder fördrev orcherna från dessa skogar långt innan han var född och Marks hertigar har bevarat freden sedan dess. Låt oss se det där dokumentet.”
   Ale räckte över det till Gildor som i sin tur räckte över det till greven. Med stigande missnöje läste han igenom det.
   ”Unge man”, sade han allvarligt. ”Jag vet inte hur han har fått tag på hertigens privata korrespondens men ett stort misstag är begånget. Tror han inte att vi känner igen våra egna länsherrars namnteckningar? Detta är inte skrivet av Västmarks herre hertig Harald utan av Östmarks herre hertig Harold och är av allt att döma en dagboksanteckning, inte en befallning.”
   Nu förstod Ale ingenting alls. Var det skrivet av hertig Harold själv? Hur hade han kunnat veta att Ale och Minn hade varit på väg mot Tann. Låg han ensam bakom krigsförberedelserna?
   ”Men… orcherna och krigsförberedelserna då?” försökte han men greven höjde avvärjande handen.
   ”Här omnämns varken orcher eller krigsförberedelser, blott familjeangelägenheter och förvaltningsåtgärder som inte angår oss. Vi kommer att återlämna brevet till hertig Harold, jämte våra ursäkter för att vi har läst hans privata handlingar. Han har djupt kränkt både oss och våra länsherrar. Om vi inte hade varit på jakt så hade detta upptåg strängeligen bestraffats. Försvinn ur min åsyn nu!”
   Ale försökte komma med invändningar men några av Gyls män fingrade hotfullt på sina bågar och han fann för gott att lyda grevens befallning. Han manade på hästen tills han kom till en skyddande skogsdunge där han vågade sitta av och fundera över sin belägenhet.
   Han hade förlorat det enda bevis han hade för Markhertigarnas planer. Å andra sidan visste han ännu inte vari planerna bestod. Choran hade trott att hertig Harald låg bakom planerna och att alverna var hans mål men vad kunde hertig Harold ha för mål? Visste han ens att ”sonen” Serald i själva verket var ett alvbarn och om inte, varför ville han förhindra att Serald återförenades med ”fadern” Harald? Försökte han vända sig mot sin egen bror och göra sig själv till Marks härskare? Vems sida skulle Ale i så fall ställa sig på, alvernas fiende Harald eller orchernas vän Harold? Allt var så komplicerat.
   Hur som helst så måste Ale medge att brevet inte hade varit särskilt komprometterande. Inga namn förutom Minns och hans eget hade nämnt och orcherna hade bara omnämnts som ”armén”. Hur skulle någon kunna tro det som inte, liksom Ale, hade sett orcherna med egna ögon. Om han ändå kunde visa upp dem för greve Gyls men det var ju omöjligt. Eller var det det?
   Ale kom plötsligt att tänka på den visselpipa som Minn lämnat efter sig. Bard hade använt den för att kalla till sig djur. Tänk om Ale skulle kunna använda den för att kalla till sig grevens hundar? Orcherna fanns ju fortfarande kvar i skogen och Ale skulle nog kunna hitta fram till den floddal där de hade upprättat ett träningsläger. Tänk om han kunde föra dit greve Gyls?
   Han tog fram visselpipan och synade den noga. Den såg ut som en vanlig visselpipa och Bard hade heller inte gjort någonting annat än att blåsa i den. Var det allt man behövde göra? Ale blåste prövande i visselpipan men det kom inget ljud ur den och hästen reagerade inte heller utan fortsatte obekymrat att beta.
   Ale satte sig ned och funderade på det lilla han visste om magi och magiska konster. De hade försökt lära honom en del i Cihrinds kloster för flera år sedan men utan större framgång. Men ibland hade han ändå lyckats, som den gången han hade lockat till sig den lilla skogsmusen Silkestass. Hur hade han gjort då?
   För sitt inre försökte han nu återkalla minnet av det stackars djuret vars sista dåd blev att rädda Ale från den otäcke munken Triotors dödsgrepp. Han såg Silkestass vita päls, han hörde ljudet av de små fötterna och han kände lukten av jord och rötter.
   Det var så han hade gjort! Han hade inom sig upplevt det han ville skulle ske och sedan släppt ut det. Det var så Silkestass hade kommit till honom. Fungerade visselpipan likadant?
   Ale vände nu blicken mot sin häst och lade dess karakteristika på minnet. Sedan slöt han ögonen och målade upp hästen för sitt inre, dess färg och gnäggande, dess steg och rörelser, dess lukt och känslan av dess man. Sedan blåste han i visselpipan.
   Den här gången svarade hästen omedelbart med ett gnäggande och innan Ale hunnit öppna ögonen igen så nosade hästens mule nyfiket på visselpipan. Han hade lyckats!
   Full av tillförsikt kastade Ale sig upp på hästen igen och återupptog förföljandet av greve Gyls och hans män. De hade fått ett gott försprång men red ännu långsamt och befann sig fortfarande inom synhåll. Ale följde efter dem på tryggt avstånd tills de närmade sig skogen. Här red Ale åt sidan, åt orchravinen till, och förde sedan visselpipan till munnen.
   Grevens hundar var honom inte lika välbekanta och svårare att föreställa sig men Ale gjorde vad han kunde och blåste sedan i visselpipan. Ett ivrigt skall från deras håll bekräftade att han hade lyckats och Ale blev alldeles upprymd. Det här skulle gå!
   Han manade på sin häst i riktning mot orchernas träningsläger och stannade bara till då och då för att blåsa i visselpipan. Greven måste ha trott att hundarna fått upp något spår ty han höll sig fast i sadeln och tycktes närmast njuta av jakten medan hans män kämpade för att hålla jämna steg. Ale ökade takten. Snart skulle de vara ifatt honom men det var inte långt kvar till floddalen nu.
   Turen var med Ale. När greve Gyls kom fram hade han lämnat sina livvakter bakom sig och han såg sig nu förgäves om efter sitt byte. Ale red lugnt fram till honom.
   ”Om greven söker sitt byte så finns det i dalgången där borta men gå försiktigt”, sade han.
   ”Vafalls?” utbrast Gyls. ”Detta är tredje gången han korsar vår väg. Varför skulle vi tro honom denna gång?”
   ”Om du inte tror på mig så tro på dina egna hundar. Se så oroliga de är.”
   Hundarna var mycket riktigt oroliga. De måste ha fått vittring på orcherna ty deras ivriga skall hade övergått i ynkliga gnyenden och till och med grevens springare kastade av och an med huvudet. I samma ögonblick kom livvakten Gildor också ut ur skogsbrynet.
   ”Du igen?” röt han. ”Herre, med er tillåtelse slår jag den här lymmeln till marken.”
   Gyls höjde emellertid handen avvärjande.
   ”Stilla, Gildor”, sade han. ”Här är dunkla saker i görningen. Följ oss.”
   De satt av alla tre och smög fram till dalgången. Det de såg fick till och med Ale att blekna. Orcherna hade mångdubblats sedan han senast såg dem och så också deras vapen och maskiner. De sistnämnda var dock på väg att monteras ned, som om de förberedde ett uppbrott. Men där var inte bara orcher, bland dem fanns också enstaka människor i eleganta uniformer och med officersvärjor i sina bälten. Detaljerna på deras sköldar var svåra att urskilja på avståndet men det rådde ändå ingen tvekan om att officerarna bar Marks tredelade vapenmärke. Det såg ut som om de gick runt och utdelade befallningar som orcherna något ovilligt men disciplinerat åtlydde. Till det yttre var det inte mycket som skilde detta från människornas väldrillade arméer och denna armé tycktes redo att marschera när som helst.
   ”Oerhört”, var allt greven förmådde viska och till och med hans sturske livvakt verkade tagen. ”Blidor, barfrider, skrakor… är detta den nya armé som hertig Harold skrev om? Vad är avsikten med detta?”
   ”Choran tror att hertig Harald förbereder en invasion av Sagoöarna”, viskade Ale.
   ”Choran? Handelsfursten?” frågade greve Gyls föraktfullt. ”Vad vet väl en köpman om krig? Öar erövras inte med belägringsmaskiner, de där är ämnade mot städers stenmurar. Vi måste handla omedelbart.”
   ”Er befallning, herre?” frågade livvakten.
   ”Vi måste tillbaka till förläggningen”, löd svaret. ”Måtte våra män fortfarande vara oss lojala.”
   När de kom tillbaka till hästarna hade också resten av grevens sällskap hittat dit.
   ”Unge man”, sade greve Gyls. ”Jag vet inte vem han är eller varifrån han kommer men han har bringat ett högförräderi i dagen. Hertig Harold har länge avundats sin broders högre rang men vi trodde aldrig att han skulle tillgripa dylika medel för att nå sitt mål. Den som lierar sig med Cindarells fiender är själv en fiende till vårt fädernesland och det är min plikt att ställa allt till rätta, oaktat hertig Harolds högre rang. Vad är hans namn?”
   ”Vems namn?” frågade Ale först men fann sig sedan snabbt. ”Alemon av Gylde, Ers Nåd. Baron Ragnvalds av Nyhov väpnare till er tjänst.”
   ”Alemon minsann”, sade greven fundersamt. ”Samme Alemon som omnämndes i hertig Harolds brev och samme Alemon som lär ha utfört stora tjänster åt Hans Majestät Serevan VIII? Hans gärningar sträcker sig tydligen längre än vi anar. Detta är varken rätt tid eller plats att berätta mer men en nesa vore det om jag inte här och nu finge belöna honom. Uttala en önskan och den ska uppfyllas.”
   Grevens ord fick Ales hjärta att ta ett glädjeskutt.
   ”Om det inte är förmätet, Ers Nåd”, svarade han, ”så skulle jag gärna vilja ha grevens svärd. Det var mitt men togs från mig av hertig Harold.”
   Greve Gyls höjde på ett ögonbryn och drog sitt svärd.
   ”Det var en gåva till vår samling av antika vapen men om det är orättfärdigt taget så är det orättfärdigt givet. Tag då åter svärdet, det kommer att behövas förr än han tror.”
   Med de orden överräckte greven svärdet till Ale, som uppfylldes av värme då hans fingrar åter slöts om dess hjalt. Trenne gånger hade han förlorat sitt svärd, i Brödernas stad, i Djupeklyft och i Tann, och varje gång hade det kommit tillbaka till honom. Minn fick tro vad han ville, hans öde var sammanlänkat med svärdet och han tänkte inte låta någon ta det ifrån honom igen, det svor han på!
   Under ritten tillbaka till Tann fick Ale fick veta att greve Gyls kallats till Tann med sin armé men att han trott att syftet varit att stävja oroligheter på landsbygden eller genomföra ett nytt fälttåg mot Norra ödemarkernas svartfolk. Ale redogjorde i sin tur hastigt för vad han visste om sitt möte med hertig Harold och hur han stött på orcher inte bara i skogarna och bergen utan också i själva citadellet. När han kom in på alverna och sanningen om hertig Haralds son rynkade emellertid greven skeptiskt pannan.
   ”Alver? De trodde jag hörde sagorna till. Är han säker på att han inte förväxlat dem med de nomader som plägar röra sig i markerna?”
   Ale nickade bestämt men greven föreföll inte övertygad.
   ”Förvisso trodde vi honom heller icke om orcherna till tills han överbevisade oss. Likväl finner vi det svårt att tro på att hertig Harald skulle ha farit med osanning om sin son, än mindre att det skulle vara en bortbyting. Hur svårt ska det då inte vara att övertyga Tanns råd eller Hans Majestät därom? Nej, unge man, lyd vårt råd och ligg lågt med dina anklagelser mot hertig Harald tills hans brors förräderi kvästs. Det är orcherna som utgör det stora hotet mot Cindarell nu, inte något obskyrt sagofolk. Ack, vart är vårt arma fädernesland på väg om broder går mot broder?”
   ”Skulle hertig Harold verkligen kunna gå i krig mot sin egen bror?” kunde Ale inte låta bli att undra.
   ”Måhända finns det ett samband mellan de båda hertigarnas hemligheter. Hertig Harald kan ha sett sig tvungen att visa upp en arvinge för att stärka sin ställning i Mark gentemot sin broder. Hertig Harold i sin tur kan ha hyst förhoppningar om att efterträda sin broder och därför betraktat denne arvinge som en rival. I Östmark, denna hertigdömet Marks yttersta utpost, har han i hemlighet kunnat mobilisera män och orcher, fartyg och maskiner. Måhända ämnar han fängsla både oss och hertig Harald och sedan ta befälet över alla våra män. Sedan skulle han kunna föra sin armé och flotta till Västmark och Fornmark och obehindrat slå ned eventuellt motstånd mot hans maktövertagande.”
   ”Men skulle soldaterna verkligen gå i strid tillsammans med orcherna?” undrade Ale. ”Och vad skulle kungen säga om han fick höra om detta?”
   ”Utan en ledare skulle soldaterna svårligen våga opponera sig. När hertig Harald besegrats skulle kungen ställas inför fullbordat faktum och inte ha något annat val än att acceptera maktskiftet. Vet att om hertig Harald skulle dö utan arvingar så skulle Marks tron tillfalla hans bror Harold, hur blodbestänkt vägen dit än må vara.”
   ”Men det är ju inte rättvist!” utbrast Ale.
   ”Det är inte rättvisa, min unge junker, det är politik. Men än så länge så är det vår plikt att förhindra detta nidingsdåd och försvara den äldre brodern Harald mot den yngre brodern Harold. Det är därför vi måste tillbaka till våra män innan hertig Harold tar befälet över dem.”
   ”Men hertig Harald då?” kunde Ale inte låta bli att fråga. ”Vad tänker greven göra åt honom och tronföljdsfrågan?”
   Som svar gav greven honom en allvarlig blick.
   ”Unge man, vi har redan tagit ett stort och oåterkalleligt steg genom att gå emot vår länsherre och Marks andre man. Be oss inte att ta ännu ett steg och gå emot Marks förste man och den näst efter konungen främste i hela Cindarell. Hertig Haralds öde må vi överlämna åt Hans Majestät Serevan VIII att besluta om.”
   Grevens farhågor förverkligades lyckligtvis inte. När de kom fram till förläggningen så hälsades de av den vakthavande officeren med sedvanlig respekt och när övriga officerare sammankallades så upprepade alla villigt, om än undrande, sin lojalitetsed till Fornmarks herre och Cindarells konung.
   ”Gott”, avslutade greve Gyls ceremonin. ”Vet nu att vi står inför svåra utmaningar. Vi är här på befallning av vår länsherre hertig Harold. Emellertid har det kommit i dagen ett förräderi mot dennes egen länsherre och broder, hertig Harald. Det är därför vår heliga plikt att låta avsätta hertig Harold innan detta nidingsdåd verkställs. Tiden är knapp ty hertig Harald väntas till Tann vilken dag som helst.”
   ”Men Ers Nåd”, avbröt en officer försiktigt.
   Greven gav honom en kylig blick.
   ”Detta etikettbrott tarvar en synnerligen god förklaring”, sade han stelt.
   Officeren bleknade men fortsatte ändå.
   ”Jag ber om tillgift, Ers Nåd, men hertig Harald har redan kommit till Tann.”
   ”Vafalls?”
   ”Hertig Haralds sällskap anlände när Ers Nåd var ute på jakt. De begav sig omedelbart till Tanns citadell och porten stängdes efter dem. Ingen äger längre tillträde till citadellet och ingen har passerat in eller ut sedan dess.”

12. Morvan

   ”Ett mått på en arts rang erhålla vi genom att studera huru avkommor tas om hand. Lågt stående arter såsom insekter och fiskar lämnar bokstavligen sina avkommor vind för våg. Högre stående arter såsom fåglar och landdjur föder och fostrar sina avkommor men stöter bort andras. Blott människan välkomnar alla sina avkommor, oavsett ursprung, och därmed hava vi ännu ett bevis på att vi utgör skapelsens krona.”

   Ur samlingen Cindarelle bestiarium, utgiven av Serena lärdes akademi

   Minn såg sig om i den för natten anvisade jordkulan. Trots att alla hennes illusioner om alverna hade krossats av Elendors iskalla oförsonlighet så hade alvkonungen inte helt lyckats kyla hennes nyfikenhet. Hon hade alltid föreställt sig att alver levde i boningar uppe i trädkronorna. Å andra sidan hade de stött på alvboningar bland Östbergens grottor och eftersom de kunde korsa Österhavet så var heller inte vatten ett främmande element för dem. Inte ens människorna var väl så förfarna i att anpassa sig till naturens krafter?
   Nyfiket lät hon handen löpa över de mossklädda väggarna och det lövklädda golvet. I ett människohus hade allt detta betraktats som något som inte hörde ett hus till och snarast avlägsnats men här bidrog det på något sätt till en känsla av hemtrevnad. Till sin förvåning var det inte kyla och fukt som hon kände under handen utan snarare värme. Det här var fjärran från väggarna i dragiga trähus och kalla stenhus och ändå var vårnätterna fortfarande kyliga. Varifrån kom då värmen?
   Hennes funderingar avbröts av ett ljud bakom henne och hon tyglade sin nyfikenhet. Med en avmätt blick vände hon sig om och fann sig till sin förvåning stå öga mot öga med alvdrottningen Anoël. På hennes arm vilade Elvin och han verkade glad att återse henne.
   ”Trivs du i vår vinterboning”, sade drottningen leende och såg sedan menande på alvpojken. ”Elvin har fäst sig vid dig. Jag ville inte lägga honom utan att låta honom se dig en sista gång först.”
   Minn försökte se oberörd ut.
   ”Han är alv och jag är människa, inte sant?” frågade hon utmanande.
   En skugga gled över Anoëls ansikte men leendet dröjde sig kvar.
   ”Elendors ord ligger tunga över dina sinnen”, svarade hon stilla. ”Du kom hit med en dröm men drömmen togs ifrån dig.”
   Minn ryste till. Alvdrottningens förmåga att läsa känslor ingav henne med olust. Hon hade länge sökt lära känna sig själv och ville inte låta någon annan förekomma henne, i synnerhet inte någon som redan förnekat all samhörighet med henne. Av någon anledning kom hon att tänka på hertiginnan Almina och hennes råd att dölja sina känslor. Vad hade hon inte gett för att ha den förmågan nu?
   ”Jag trodde inte alver bodde så här”, sade hon i ett fåfängt försök att byta samtalsämne. Anoël tycktes inte ta illa upp.
   ”I världens begynnande var naturen oföränderlig och vi kunde nakna vandra genom den. Men med tiden började naturen skifta skrud och sålunda gjorde vi också. På sommaren ger trädens lövverk oss skugga och svalka men på vintern söker vi jordens värme och trygghet. De väggar du ser utestänger vinterluftens kyla och mossa och blad bär ännu med sig fjolårets sommarvärme. De flesta av oss har nu flyttat åter till våra sommarboningar men då vårnätterna ännu kan vara kalla erbjöd vi dig en vinterboning.”
   Mot Minns vilja väcktes nu nyfikenheten åter hos henne.
   ”Bor alla alver så här?” kunde hon inte låta bli att fråga. ”Vi människor bor på samma ställe året om.”
   ”De flesta men inte alla. Ju mer vi upptäckte av naturens många olika sidor, desto mer betagna blev vi. Några förälskade sig i det ständigt föränderliga havet och valde att för alltid segla på det, åter andra fascinerades av underjordens lugn och stillhet och formade sig djupa hålor. Vi kallar vattnets alver för gråalver och jordens alver för grottalver men räknar dem ännu till våra bröder och systrar.”
   ”Men människorna är inte era bröder och systrar”, konstaterade Minn syrligt.
   För första gången under samtalet lämnade Anoëls leende hennes läppar och hon betraktade Minn med ett nästan vemodigt ansiktsuttryck.
   ”En gång var ni det”, sade hon. ”När vi först träffade er i det land som ni kallar Cindarell såg vi er som ännu en tråd i naturens rika väv och många sökte sig till er, både för att stötta er under era första stapplande steg och för att lära oss av er vandring genom världen. Då hjälpte vi varandra och utbytte gåvor och kunskaper.”
   ”Elvina nämnde att hon fått ett magiskt föremål från dig som du i din tur fått från Seren den store för många sekler sedan. Var det en sådan gåva?”
   ”Du syftar på elementiren, det lilla föremål som i sig hyser hela naturens alla krafter. Ja, det var en sådan gåva och ett av många exempel på människornas märkliga krafter. Ni lever inte länge men i gengäld kan ni på kort tid tämja naturen på ett sätt som tar oss odödliga många år. Jag tror att er förste konung gav oss elementiren i hopp om att öka förståelsen mellan alver och människor.”
   ”Varför kan det då inte fortsätta att vara så som det en gång varit?”
   ”Som min make sade så såg vi med förskräckelse hur naturen trampades ned under era fötter. De flesta av oss drog oss därför tillbaka till våra skogar, grottor och hav.”
   ”De flesta, men inte alla”, sade Minn utmanande. ”Elvina tror fortfarande att vi kan lära oss av varandra. Du tror det också, inte sant? Det var därför som Seren den store anförtrodde dig elementiren.”
   Anoël tycktes inte förvånad över Minns ord men begrundade dem ändå länge.
   ”Elendor är den förste av oss och ingen ser längre än han. Men inte ens Elendor förmår se naturens hela djup, inte ens Elendor förmår se vilket syfte naturen har med er. Kanske är alvers och människors öden sammantvinnade på något sätt som ingen av oss förmår se.”
   Anoëls dunkla svar bara sporrade Minn att fråga mer. Hon mindes hur alvdrottningen gått mot sin make i fråga om alvers och människors förbindelser. Lika kunnig som Anoël hade varit i att läsa Minns känslor, lika övertygad var nu Minn om att Anoël bar på en hemlighet om detta, en hemlighet som Minn var fast besluten att veta mer om.
   ”Du tror till och med att alver och människor kan ha fått avkommor, inte sant? Du sa att jag inte är den första som hävdat släktskap med er. Vem var den första som gjorde det och vad var det för fatala följder det fick?”
   Det vemodiga uttrycket i alvdrottningens ansikte övergick nu i sorg och hon nödgades sätta sig ned innan hon svarade.
   ”Är du säker på att du vill veta detta?” frågade hon. ”Det finns kunskap som man gör bäst i att avstå från.”
   Minn lade armarna i kors och väntade. Hon var nu fast besluten att få svar på sina frågor innan hon lämnade dessa öar för gott. Anoël tvekade länge innan hon fortsatte.
   ”Du känner henne”, sade hon till slut. ”Hennes namn var Morvana eller Morvan som hon kort och gott kallade sig.”
   Nu var det Minns tur att sätta sig ned. Morvan! Detta namn tycktes förfölja henne. Allt sedan den dystre magikern förutspått att de bådas öden var sammanlänkade så hade Minn försökt undfly Morvans skugga på sin väg bara för att gång på gång finna att hon ännu vandrade i hennes fotspår.
   Morvans hämndlystnad gentemot sin far Sartor hade lett till krigaren Legims död. Därmed hade en hämndlystnad såtts hos Minn som drivit både Morvan och Sartor i döden. På samma sätt hade Morvans sinnesförvillande krafter hos Minn sått insikten om hennes egen förmåga att med illusioner styra andra människors tankar och känslor. Nu när Minn velat avsvärja sig inte bara sin magi utan också sin mänsklighet genom att söka sig till alverna så visade det sig än en gång att Morvan varit steget före henne. Det var inte bara deras öden som var sammanlänkade utan kanske också deras förflutna. Minn förstod nu Anoëls tvekan, det fanns verkligen kunskap som det var bäst att avstå från. Men Minn måste ändå få veta.
   ”Varför trodde hon, Morvana, att hon var besläktad med er?” frågade hon matt.
   Den här gången dröjde alvdrottningens svar ännu längre.
   ”Hon hyste samma tankar och känslor som du”, svarade hon till slut. ”Hennes mor övergav henne vid födseln och hennes far var länge okänd. Hennes rotlösa och oskyddade tillvaro tvingade henne till en början att anpassa sig efter omgivningens uppfattningar och fördomar.”
   Minn tänkte tillbaka på sitt eget liv som föräldralös i en hård gatumiljö dominerad av pojkar och män men sade ingenting utan lät Anoël fortsätta.
   ”Med tiden lärde hon sig emellertid att i stället anpassa omgivningen och styra andras uppfattningar och fördomar efter egen vilja. Hon gick så långt att hon till och med förnekade sitt eget kön och antog en manlig gestalt för att lättare kunna hävda sig.”
   Minn kände hur en tår rullade över kinden. Pojkflicka och okvinnlig hade de kallat henne som liten. Hur ofta hade hon som liten inte själv längtat efter att kunna göra detsamma som Morvan?
   ”På något sätt lyckades hon identifiera sin fader som Sartor svärdsmästaren, en självhärskare i en avlägsen del av ert land, och på något sätt lyckades hon också få honom att erkänna henne som en av sina många söner. Det var denne Sartor som hävdade att hon var frukten av en förbindelse mellan honom och en alvkvinna och det var denna utsaga som fick Morvana att bege sig till vårt land och söka efter sin mor.”
   ”Och… fann hon henne?” fick Minn fram, knappt hörbart.
   Anoël slöt ögonen, som för att återkalla minnet.
   ”Nej”, svarade hon bestämt. ”Elendor och jag tog emot henne, precis som vi tog emot dig, och vi förklarade, precis som vi förklarade för dig, att ingen alv har fått någon avkomma, varken före eller efter Elvins födelse.”
   ”Är detta verkligen hela sanningen?” utbrast Minn.
   ”Jag har inte ljugit för dig.”
   ”Men du trodde ju att alver och människor kunde ha fått avkommor, du sa emot din egen make inför hela ert folk. Tror du verkligen inte att det kan ha legat något i det som Morvana hävdade?”
   ”Jag tror mer än min make men Elendor är den äldste av oss alla och vet mer än någon av oss. Jag förstår att det smärtar dig men om Elendor säger att Morvana inte är en av oss och att du inte heller är en av oss så måste det vara rätt.”
   Minn böjde uppgivet på huvudet och kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
   ”Så då återstår det bara för mig… att ta farväl av er för alltid… och söka vidare vem jag är någon annanstans?”
   Anoël reste sig upp och gick fram till henne. Med varsam hand lyfte hon Minns haka så att hon kom åt att se henne i ögonen.
   ”Vi är inte okunniga om Morvanas öde sedan vi avvisade henne. Hon kom med förvirring och försvann med vrede. Mycket död och lidande orsakade hon på sin väg. När jag nu ser dig så är det som att se Morvana igen och vad vi än anser om er dödliga så ser jag ogärna att det förflutna upprepas.”
   ”Hur menar du?” snyftade Minn.
   ”Far till Tann och gör det du måste”, svarade alvdrottningen. ”Men du ska veta att du alltid är välkommen åter. Du hade rätt i en sak om mig och det är att jag fortfarande tror att alver och människor kan lära sig av varandra. Det är mycket jag vill veta om er och jag vill gärna hjälpa dig att lära känna dig själv. Jag vill därför inte säga farväl utan hellre på återseende.”
   Anoël räckte Minn handen för att hjälpa henne upp och hon tog snyftande emot den.
   ”Tack”, sade hon. ”Tack till er båda.”
   Men tårarna kom sig inte av att hon var rörd. Nej, innerst inne kände hon ändå att hon ville lämna alla svikna förhoppningar bakom sig och aldrig mer återvända till alvernas öar. För henne var detta ett farväl för gott.


Konungens dotter fortsätter på nästa sida.



Hemsidan har fått 178370 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com