Nedladdningsbara versioner

Innehåll

  1. Prolog
  2. Brödrafred
  3. Gamla skulder
  4. Havets hemligheter
  5. I dvärgars sällskap
  6. Hovintriger
  7. Mord i nattens mörker
  8. Räven
  9. Dunkla motiv
  10. Nya spår
  11. Svärd och magi
  12. I ekars dunkel
  13. Döda herrars skuggor
  14. Rädslans bojor
  15. Underjordens demoner
  16. Djupeklyft
  17. Nederlagets bittra kalk
  18. Dubbelgångaren
  19. Köttets klinga
  20. Epilog

Karta

Frändernas ring

2010-09-26

Frändernas ring är den tredje delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell. Frändernas ring tar vid där Brödernas stad slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Frändernas ring
Tredje delen av Cindarellkrönikan

Prolog

   "Jag är varken först eller sist, varken den som går eller kommer, varken förr eller senare. Jag är nu."

   Cindars Ord, kap 8, tal 1

   Otåligt vankade den svartklädde mannen av och an i den dunkla salen. Varför hände det ingenting? Varför öppnade det sig inte? Varför visade Han sig inte? Alla de anvisningar som den främmande mannen från norr hade givit honom hade han följt och allt som denne hade förutsett hade också infallit fram till nu. Den lilla och oansenliga byn hade verkligen ruvat på okända och uråldriga hemligheter, en väg till ett gåtfullt förflutet hade öppnat sig under marken och han ensam bar den nyckel vars bärare kunde väcka och bemäktiga sig de krafter som sedan tidernas begynnelse overksamma slumrade där. Men nu hände det alltså ingenting och triagrammet förblev slutet.
   Han rullade upp pergamentet igen och ögnade genom ritualen. Triagrammet var ristat i motsols riktning och skårorna var ifyllda med smält metall, tre trekanter som möttes i mitten. Vid var och en av trekanternas fötter brann tre svarta vaxljus och i handen höll han den nyckel som den främmande mannen givit honom. Tre gånger tre gånger hade han åkallat Honom, utan att försumma något av alla De Gamla Gudarnas namn. Allt detta hade han gjort men förgäves.
   Hade han gjort något fel? Eller, ännu värre, hade krafterna sinat för att aldrig mer kunna återuppstå? Nej, han kände alltjämt närvaron av en främmande kraft, visserligen svagt men inte för att kraften var svag utan för att den var avlägsen. Vad var då fel? Den svartklädde mannen tittade ånyo på triagrammet och skulle precis till att ge upp då han fick en plötslig ingivelse. I mötet mellan de tre trekanterna bildades en fjärde trekant. Kunde det vara hemligheten? Vad betydde i så fall den fjärde trekanten?
   Nåväl, vad hade han att förlora? Hastigt tände han tre ljus till och gick in mot mitten, noga med att inte kliva i någon av trekanterna på sin väg. Varsamt placerade han ut de tre ljusen i de tre spetsarna och backade sakta ut igen. Med svetten rinnande i pannan började han åter mässa, men den här gången åkallade han Honom ytterligare tre gånger.
   Till en början hände ingenting. Ekot av hans röst dog långsamt ut och ljuslågornas sken flämtade i dunklet. Men plötsligt så fladdrade lågorna till. Från triagrammets mitt uppsteg en svart och oljig rök. Ett ljud som av en tung suck hördes i salen och i detsamma slocknade de tre ljusen i mitten. Marken började skaka och golvet innanför den mittersta trekanten höjde sig, som om något därunder kämpade för att komma ut. De tre närmaste ljusen slocknade, rullade undan och lade sig till ro bakom den svartklädde mannens fötter, som om de sökte skydd för det som de precis hjälpt till att släppa ut. De tunga stenplattorna knäcktes och genom sprickorna flödade ett tjockt och koncentrerat mörker som inte ens de återstående ljusen förmådde tränga undan. Från det hål som började öppna sig hördes ljud som av tunga steg på väg upp och det flödande mörkret tycktes anta en obestämbar form.
   "Hell dig, o Herre!" utbrast den svartklädde mannen triumfatoriskt. "Hell..."
   Resten av hans ord försvann i ett öronbedövande dån.

1. Brödrafred

   "Vänner kommer, vänner går. Blott broderskap består."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   "Den falnande elden tarvar mer ved, min unge page. Har I godheten att tillse det? Vinterkylan går genom märg och ben."
   Pagen åtlydde adelsmannens befallning och ställde sig sedan åter vid sin herres sida för att komma åt att titta ut genom fönstret. Från sin plats kunde de se hur processionen red in på borggården. I täten red två unga män iklädda munkarnas enkla klädnad men med pannband i purpur som visade på deras höga rang. Därnäst följde två fyrhjuliga vagnar. I den första satt tre män med uppdragna huvor och i den andra tre kvinnor med täckta huvuden, klädnader som dock inte förmådde dölja deras värdiga ansiktsuttryck och manér. De två äldre av dem var inbegripna i ett stillsamt samtal medan den yngsta tankfullt betraktade vägen de kommit på och tycktes oberörd av de höga stenmurar som nu omslöt sällskapet. Sist i sällskapet vandrade ett dussintal munkar av varierande rang med trästavar som stöd och enkla skinnpåsar som enda packning.
   "Två återföreningar på en dag", yttrade adelsmannen med ett tonfall som inte avslöjade huruvida han var glad åt återseendet eller inte. "Jag återser min köttslige broder och du återser din fostersyster."
   Pagen ryckte till vid adelsmannens ord. Hans tankar var uppenbarligen någon annanstans och han stammade fram ett jakande svar. Adelsmannen skrockade för sig själv men sade ingenting. Processionen på borggården hade nu stannat och tjänare skyndade fram för att hjälpa de resande att sitta av. Den sista att hjälpas ned var den unga kvinnan. Hon såg mycket späd ut och höll blicken nedslagen, alltjämt ointresserad av det som försiggick runt omkring henne. Medan munkarna och nunnorna samlades i grupper så höll hon sig för sig själv. En av de äldre munkarna, en man som ehuru klent byggd utstrålade andlig styrka, kastade en bekymrad blick åt hennes håll men lät henne vara. I stället vände han sig mot en av tjänarna och utbytte några ord med denne. Tjänaren bugade sig och rusade in i huvudbyggnaden.
   "Tiden är inne att välkomna min dyre broder", fortsatte adelsmannen i samma neutrala ton, vände sig bort från fönstret och gick majestätiskt mot dörren i det att hans blankpolerade och silverskimrande ceremonirustning skramlade tungt.
   Dörren öppnades utifrån av tjänaren i samma ögonblick som adelsmannen nådde fram till den och han kunde kliva ut ur rummet utan att sakta in på stegen. Pagen följde efter på två stegs avstånd och tillsammans gick de nedför trappοrna och ut på borggården. När klostersällskapet såg dem tystnade alla samtal och de klev åt sidan för att släppa fram den äldre munk som hade utstrålat sådan andlig styrka. Till det yttre var det inte mycket som skilde klosterbröderna och klostersystrarna åt men det var ändå ingen tvekan om vem som var den främste bland dem.
   "Välkommen till mitt länssäte, vördade Cihrind", hälsade adelsmannen abboten, hövligt men inte utan viss kyla i rösten.
   "Jag tackar dig, ädle Ragnvald", svarade Cihrind med en värme som om han antingen inte hört broderns kyla eller artigt översåg med den. "Jag tackar dig för att du tar emot vårt sällskap och fröjdas åt att åter se min bror."
   "Jag önskar jag kunde säga detsamma", replikerade Ragnvald. "Solig var sommardagen vid ditt förra besök men mörka moln bringade du då. Denna bistra vinterdag bringar du än värre tidender har jag förstått."
   "Ack, broder", svarade abboten, "hur beklagligt är det inte att ödet skilt våra vägar åt så att endast olyckor förmår sammanföra dem igen. Men med Cindars hjälp hoppas jag att vi tillsammans kan avvärja än större olyckor och det är därför jag har bett om ditt öra."
   "Mitt öra har jag lovat men intet mer. Stig in i min boning så att vi kan talas vid, broder till broder och länsherre till länsherre."
   De två männen klev in tillsammans och styrde stegen mot Ragnvalds privata gemak medan resten av klostersällskapet visades till ett mottagningsrum. Ragnvalds page sökte ögonkontakt med någon i sällskapet men förgäves och han rusade i stället efter sin herre. Väl tillbaka i det rum varifrån de blickat ut över borggården stängde Ragnvald omsorgsfullt dörren och bjöd sin broder att slå sig ned. En kanna varmt kryddat vin väntade dem i rummet och pagen skyndade sig att hälla upp åt de båda herrarna. Därefter ställde han sig vid dörren och inväntade vidare befallningar.
   Ragnvald lät sig väl smaka av vinet och tecknade sedan åt Cihrind att han kunde börja. Abboten harklade sig och tvekade om hur han skulle inleda sitt anförande.
   "Allt sedan händelserna i somras har jag begrundat det som hänt för att utröna det som komma skall", började han. "Illavarslande tycks mig tecknen, mycket illavarslande."
   "Den förutsägelsen tarvar ingen gudsman", anmärkte Ragnvald. "Redan vår faders makt var bräcklig och än bräckligare blev den när han överlät den på oss fyra bröder. Fyra hörnpelare som höll sig stilla endast av rädsla för att taket annars skulle rasa in över Brödrarike. Nu när såväl vår fader som två av våra bröder är borta riskerar hela huset Sartor att falla ihop."
   "Cindars frid vare med vår fader och våra bröder", svarade Cihrind fromt. "Men detta är inte det främsta av de hot vi står inför."
   "Är icke Brödrarikes undergång illa nog, olyckskorp där", muttrade Ragnvald. "Vilket öde är väl värre än det?"
   "Hela Cindarells undergång", löd det olycksbådande svaret.
   I detsamma gick solen i moln och lämnade de samtalande i skugga. En kall vind blåste upp fönsterluckorna, drog genom rummet och hotade att släcka den redan falnande elden.
   "Fortsätt tala!" befallde adelsmannen bistert medan pagen rusade till och stängde fönstret.
   Cihrind kastade en menande blick på pagen och Ragnvald nickade förstående.
   "Var god och bistå vår döende eld med mer ved, Ale", sade han utan att släppa abboten med blicken.
   Ale åtlydde besviket sin herres befallning och lämnade rummet. Cihrind såg länge efter honom.
   "Hur sköter sig den unge pojken?" frågade han.
   "För all del. Sin ungdom till trots svingar han redan svärdet med en ärrad krigares bravur."
   "Likväl förefaller du inte helt nöjd?" undrade Cihrind, som hade anat en viss återhållsamhet i sin brors svar.
   Som svar blottade adelsmannen sin hals och pekade på en röd fläck strax under hakan, inte mer än en skråma men en tum djupare och det hade varit ett dödligt sår.
   "Skarpt är Ales svärd", sade Ragnvald. "Denna blessyr tillfogade han mig under en övning då hans ystra blod var ovanligt hett. I sin iver att anfalla försummade han sitt försvar och jag straffade honom med ett slag av svärdets bredsida. Men i stället för att erkänna sig besegrad fullföljde han som i raseri sitt anfall och först i sista ögonblicket höll han tillbaka sitt svärd."
   "Pojken bär ännu på stor frustration", suckade abboten. "Mig förefaller det som om han inte räds döden, vare sig sin egen eller andras."
   "Lappri. En brådmogen bärsärk är vad han är."
   Cihrind såg klentroget på sin bror men lämnade ämnet.
   "Sade han något om deras upplevelser i Brödernas stad och hos vår fader?"
   "Nej, blott att han gjorde det han kom för. Deras ledsagare, Nehron vill jag minnas var hans namn, berättade desto mer om vår faders skräckvälde och okända öde. Om nu Ale skulle ha del i hans frånfälle så hyser jag inget agg mot honom därför. Såväl vår fader som våra bröder ådrog sig själva sina olyckor."
   "Inte heller Minn ville berätta om det förgångna", suckade abboten. "Det enda hon sade var att vår fader orsakade sin egen död. Sedan återkomsten har hon varit mycket tystlåten och tillbakadragen."
   "Det låter som om hon passar mycket bra i ert fromma sällskap", skrattade Ragnvald.
   Broderns insinuation gick Cihrind förbi eller så ignorerade han den helt enkelt.
   "Förvisso, hon var oss till stor hjälp under klostrets återuppbyggnad. Hennes händer förmådde hela dem bland oss som ännu var skadade såväl som återge våra skövlade trädgårdar liv."
   "En klok gumma med gröna fingrar således."
   "Nej", replikerade Cihrind, alltjämt okänslig för broderns pikar, "hennes krafter är stora men det känns som om hon undertrycker dem, som om hon tyngs av något eller är rädd för något."
   "Hon åsåg hur Legim Järnklinga stupade har jag förstått? En stor krigare var det och jag beklagar av hela mitt hjärta hans död."
   "Det första hon gjorde när hon kom tillbaka var att besöka hans grav. Hon blev kvar där till skymningen men har sedan dess aldrig återvänt till den."
   "Ale förstod också att sätta värde på en krigares färdigheter. Han hade förmånen att medfölja Legim på hans sista uppdrag men inte heller därom har han förtäljt mycket."
   "Legim hann berätta desto mer om vad de upplevde men det är först sedan jag hörde Nehrons berättelse om vad som utspelade sig i Brödernas stad som jag har börjat se kedjan av händelser", sade Cihrind tankfullt.
   "Då ser du saker som inte finns eller så anklagar du mig för att vara blind", utbrast Ragnvald otåligt.
   "Jag ber om tillgift om jag är otydlig, broder. Legim talade om krafter från De Gamla Gudarna som hans herre Elrind sökte. Därefter brändes Cindars hus ned, ett illdåd utan dess like i Cindarells historia och en utmaning mot Cindars makt. Slutligen bevittnade Nehron hur en av de tre portarna ånyo framträdde i djupet av en sjö utanför Brödernas stad."
   "Tack, nu blev allt mycket tydligare", muttrade adelsmannen ironiskt.
   "De Gamla Gudarna kallas också De Sju, sju urtida gudar som Cindar besegrade och vars kuvade makt blev grundstenarna för vår värld. Av dessa sju grundstenar eller element byggde Cindar vår värld, luft att andas, vatten att dricka, jord att odla, eld att värma oss, ljus för arbete och mörker för vila. Köld skonade han dock oss för, utom under vinterns bistra tid som ska påminna oss om hans vakande hand."
   "Teologi, ett sådant ypperligt samtalsämne för långa, mörka kvällar."
   "Broder, jag ber dig, det här är viktigt. Det är av den anledningen som Cindar stundom anses för den förste guden, stundom för den åttonde guden. Men det var inte bara De Gamla Gudarna som skulle besegras utan också deras följeslagare. Legenderna berättar om en främmande kult som dyrkades av hedningar av okänt ursprung på den tiden som Seren den store, Cindarells förste konung, anlände till Cindarell."
   "Ah, hjältesagor, det faller mig mer i smaken."
   "Sagor som spirat ur ett frö av sanning. Det förtäljs att till de många utmaningar som mötte Seren i det jungfruliga landet hörde att bekämpa denna hednadyrkan. Trenne kultplatser fann han, trenne portar till andra världar, som bara kunde stängas med jord, vatten och eld. Således vanns landet åt Cindar och vårt folk."
   "Jag väntar med spänning på hur du ska sammanfoga denna kedja."
   "Men ser du då fortfarande inte hur allt detta hänger ihop?" utbrast Cihrind. "Uråldriga och farliga makter har åter satts i rörelse. Följderna kan bli fatala."
   Ragnvald reste sig med en irriterad min och skulle till att svara då Ale rusade in med famnen full av ved.
   "Mer vin!" befallde adelsmannen kort.
   Ales nedslagna ansiktsuttryck speglade tydligt vad han tänkte men han lydde utan ett ord och lämnade rummet igen. Ragnvald gick fram och tillbaka i rummet under det att han kastade ut ilskna genmälen till sin bror.
   "Jag ser en vansinnig charlatan som jagar inbillade krafter, jag ser en stirrig abbot som i rövares mordbrand ser världens undergång och jag ser en lika stirrig präst som förväxlat en sjös djup med en dryckesbägares botten. Men jag ser inte vad allt detta har med mig att göra."
   "Stilla din vrede broder", bad Cihrind. "Det är just denna sorts split som kommer att leda till Cindarells fall."
   Han vände sig mot elden och begrundade de falnande lågorna, som om han i dem sökte bekräftelse på sina ord.
   "Jag har tillskrivit den gode allfadern i Serena, Cindarios XIV, mina funderingar och han delar min oro. Stor är hans kunskap om Cindars vilja men inte ens han ser vilka faror som komma skall. Dock är vi eniga om att landet måste enas för att kunna möta dem."
   "Aha, nu ser jag allt. Slikt är alltså ditt lynne. Med förräderi i sinnet har du trätt in i mitt hus och mitt hem för att framkasta ditt skändliga förslag. Du vill att vi överger vårt fädernesarv, den mark som vår fader med sitt svärd och sitt blod erövrade för vår räkning. Du vill att vi avstår från vår makt och underkastar oss Cindarells konung."
   Adelsmannen hade arbetat upp sig till ett vildsint raseri och slungade i vredesmod sin tomma bägare i golvet så att den gick i bitar. Röd och flämtande stod han framför Cihrind och hämtade andan för ett nytt utfall. Abboten bibehöll emellertid sitt lugn och reste sig stilla upp.
   "Fel, dyre broder", sade han och höll fram sin stav i sina framsträckta händer. "Jag vill ta det första steget genom att själv underkasta mig dig. Min mark och min makt tillkommer nu dig att förvalta efter eget tycke."
   Med de orden knäföll han och nedlade staven vid Ragnvalds fötter. Inför sin brors överraskande gest tappade Ragnvald helt fattningen. Ilskan rann av honom och han visste inte vad han skulle säga eller göra.
   "Vad ska det här spektaklet betyda?" fick han fram till slut. "Denna gåva är förvisso inte utan förbehåll. Vilka baktankar döljer ditt fagra tal?"
   "Inga alls, min broder, min herre", svarade abboten fromt. "Jag begär ingenting av er, jag ber er bara om frihet för mig och mina bröder att utöva vår tro. Vad ni gör med er nyvunna makt måste ni välja av egen och fri vilja."
   Ragnvald satte sig ned igen.
   "Du begär ingenting säger du men du önskar mer än så, inte sant?"
   "Herre, jag ber om tillåtelse att tala fritt."
   "Beviljas!"
   "Betänk då, herre, den väg ni valt och de mål ni i hela ert liv eftersträvat. Inom er flödar er moders adliga blod och vår faders självhärskarblod. Som gudsman delar jag inte er världsliga strävan att gå i deras fotspår men som broder förstår jag er frustration över att er strävan varit fåfäng. Det enda land ni härskat över har varit som vår faders förvaltare och det enda erkännande er börd har erhållit har varit epitetet oäkting."
   Ragnvald knöt sina nävar så att knogarna vitnade och gjorde en ansats att resa sig.
   "Herre, ni beviljade mig ynnesten att tala fritt och jag förtröstar mig om att ni hedrar ert ord."
   Adelsmannen grymtade missnöjt men lät abboten fortsätta sitt tal.
   "Betänk då den väg som nu öppnat sig för er. Ni är ensam härskare över Brödrarike och kan i mark och makt mäta er med de främste bland Cindarells frälse. Det enda ni saknar är kungens och adelns erkännande för att er väg ska vara fulländad. Är inte detta sanningen?"
   Ragnvald sade ingenting men nickade motvilligt.
   "Vad skiljer då er från kungens övriga länsherrar? De har mark som ni. De har makt som ni. Men emedan de av kungen har mottagit svärdet med hjaltet först så är alltjämt konungens svärdsegg riktad mot er. Hotet om en kunglig återerövring har ständigt hängt över Brödrarike och det är än starkare nu när vår fader och våra bröder är döda och ni står ensam kvar."
   "Alldenstund allt detta är sant, vart vill du komma?" insköt Ragnvald otåligt.
   "Bege er till den kungliga huvudstaden Serena och förlika och förena er med konungen", svarade Cihrind. "Skulden för att Brödrarike avskildes från Cindarell är inte er men äran för att Brödrarike återbördas till Cindarell blir helt och hållet er. Som länsherre under konungen inte bara bibehåller ni er mark och er makt utan vinner också det erkännande ni så hett åstundat. Icke blott i era utan också i alla andras ögon kommer ni att inträda i det adliga ståndet som vördad jämbördig med Cindarells frälse."
   "Om inte konungen hellre fäller sitt svärd över min nacke och skänker mitt land till någon av sina gunstlingar", muttrade adelsmannen.
   "Förvisso icke. Under vintern råder konungens fred och hög som låg, vän som fiende, må fritt begära audiens hos hovet. Dessutom räds också konungen landets splittring och kommer inte att avvisa den som betygar sin trofasthet. Det är min övertygelse att hovet kommer att emotta er underkastelse med öppna händer och välkomna ert inträde bland konungens handgångna män."
   Ragnvald stirrade på sin bror med en blandning av vrede och förvåning i blicken.
   "Jag ser min fromme bror Cihrind framför mig men hör krämaren Krangs förföriska stämma och känner mystikern Morvan röra vid mitt medvetande", utbrast han.
   "Frid vare med dem. Det ankommer varken mig eller er att företräda våra saliga bröder, jag kan bara svara för mig själv och ni kan bara svara för er själv. Jag har givit min gåva och valt min väg. Ni måste nu ta emot eller förkasta min gåva och välja er väg. Jag har rådgivit er men jag kan inte välja åt er."
   Abboten tystnade men förblev stående på knä framför adelsmannen med staven alltjämt liggande på golvet framför sig. Ragnvald reste sig och gick av och an i rummet. Än gick hans blick mot den döende elden, än gick den ut genom fönstret där de vidsträcka åkermarkerna kunde anas i månskenet. Sin bror bevärdigade han inte en blick. Det var så Ale fann dem när han åter trädde in i rummet med ett vinkrus i handen.
   Förvirrad ställde han ifrån sig kruset och gjorde en ansats att räcka Cihrind den nedlagda staven. Abboten hejdade honom emellertid med en avvärjande gest.
   "Nej, min son", sade han. "Staven tillhör inte längre mig utan Ragnvald. Han är vår herre nu."
   Ale tittade klentroget på honom.
   "Har han inte alltid varit vår herre?" undrade han till slut.
   Vid Ales ord brast adelsmannen ut i ett rungande skratt.
   "Ack Ale", sade han, "dina oskuldsfulla ord går rakt in i mitt hjärta. Det är sant att jag inte alltid har varit er herre men det är lika sant att jag alltid borde ha varit det. Res dig, Cihrind, och betyga din herre din vördnad. Och Ale, vidtag förberedelser för avfärd. I arla morgonstund skall vi färdas till Cindarells kungliga huvudstad Serena för en audiens med Hans Majestät Serevan VIII!"

2. Gamla skulder

   "Gäldenärer och borgenärer må dö men obetalda skulder varar för evigt."

   Gammalt köpmansordspråk

   Det fanns någon mer i klocktornet. När Ale klev upp för det sista trappsteget såg han i månskenet hur en lång skugga kastades över golvet. I fönstret, med ryggen vänd mot honom, stod skuggans ägare iförd en lång klädnad som bara delvis förmådde dölja kroppens former. Redan det var tillräckligt för att Ale skulle ana vem det var och det utsläppta, silverblonda håret bara bekräftade hans aningar.
   "Minn?" viskade han. "Vad gör du här ensam?"
   "Samma sak som du", svarade hon utan att vända sig om och utan någon antydan om att hans plötsliga framträdande skulle ha skrämt henne. "Jag visste att du skulle komma", tillade hon med ett retsamt tonfall som fick Ale att erinra sig deras barndomsår tillsammans i Gylde. Skillnaden nu mot då var att retsamheten blandades med allvar.
   Ale ställde ned den ryggsäck han burit med sig och gick försiktigt fram till hennes sida. Från klocktornets fönster kunde man blicka ut över Ragnvalds vidsträckta marker och hade det varit ljust hade man kunnat ana det än mer vidsträckta havet bortom horisonten.
   "Dina krafter igen?" undrade han.
   Vid hans ord gick en rysning genom Minns kropp.
   "Du brukade söka dig till högt belägna platser när du ville fundera", svarade hon.
   "Och du brukade söka dig till ensliga platser när du ville fundera", genmälde Ale.
   Minn log ett matt leende och av någon anledning gladde det Ale. Visserligen hade leenden varit sällsynta på Minns läppar på senare tid men att få se ett av dem här och nu när han äntligen återsåg henne gjorde honom särskilt glad.
   "Vad funderar du på?" frågade han.
   Minn suckade bara till svar. Hon såg ut som om hon inte visste var hon skulle börja.
   "Jag ska kanske gå?" undrade Ale men Minn skakade bara på huvudet.
   "Nej", sade hon, "jag vill att du stannar." Hon log igen. "Det känns som om jag befinner mig i en storm, som om hela världen snurrar runt omkring mig och ständigt förändras så att jag inte längre vet vad jag ska tro. Du förblir i alla fall densamme."
   Minns ord värmde Ale och han ville så gärna återgälda dem på något sätt. Det kändes som om det fanns ord skapade just för den här stunden och som länge hade väntat på att få uttalas. Men vilka de orden än var så fann Ale dem inte. I stället förblev han tyst och fingrade nervöst på hjaltet till sitt svärd. Minn följde hans handrörelser med blicken.
   "Legims svärd är ofta vid din sida", anmärkte hon.
   Ale ryckte på axlarna.
   "Jag känner mig tryggare med det", svarade han.
   "Har du använt det mot någon?"
   Frågan tycktes besvära Ale.
   "Det är svårare att använda ett svärd än jag trodde", medgav han. "Jag har bara använt det mot den där otäcke munken Triotor, men det var lika mycket jag som svärdet självt som ändade hans liv. På något sätt känns det som om svärdet skipade rättvisa. Tror du att det var Triotor som låg bakom Legims död?"
   En lång tid hade förflutit sedan den där fasansfulla sommarkvällen men Minns plågade minnen därav levde kvar och hennes ögon tårades.
   "Jag tror det", sade hon tyst. "Han drabbades av likadana bröstsmärtor som de som Triotor åsamkade dig. Vem var den mannen egentligen? Hans krafter var alltigenom onda."
   Ale anade en ton av förebråelse i Minns röst.
   "Jag bad inte om hans sällskap", försvarade han sig. "Han gjorde mig aldrig något gott."
   Till hans förvåning så framhärdade inte Minn så som hon brukade.
   "Förlåt mig", sade hon. "Det är så mycket som har hänt som jag inte vet något om. Det var inte min avsikt att anklaga dig, jag var orolig för dig."
   "För all del", mumlade Ale och rodnade. "Jag var orolig för dig också. Vem var det som du följde med till Drömmarnas stad egentligen?"
   "Det undrar jag fortfarande", svarade Minn. "Vem Morvan än var så dolde hon det väl. Hennes yttre handlingar var förgiftade av hämndlystnad men trots det så kände jag det som om vi innerst inne hade något gemensamt och det... det skrämmer mig faktiskt."
   "Så kan du inte säga!" utbrast Ale. "Du skulle aldrig begå samma illdåd som hon, inte du."
   Minn såg ned i golvet.
   "Jag gjorde det så när mot dig där vid Drömmarnas stad, när du kom rusandes mot mig med svärdet draget. Jag tror att jag hade kunnat göra dig fruktansvärt illa där men något höll mig tillbaka."
   Minns ord var fyllda av allvar och för ett ögonblick blev Ale alldeles kall inombords. För första gången i sitt liv blev han rädd för Minn, för sin gamla barndomskamrat.
   "Du kände inte igen mig", sade han urskuldande. "Jag höjde ju mitt svärd mot dig och var lika nära att göra dig illa. Jag kommer aldrig att göra så mot dig igen, vi kommer aldrig att försöka skada varandra igen."
   "Utmana inte ödet", mumlade Minn knappt hörbart.
   Ale kände det som om situationen krävde något av honom, som om han borde göra något för att lugna Minns oro, men han förblev tyst och stilla. Först när Minn gjorde en ansats att gå fick han mål i munnen.
   "De kan i alla fall inte längre skada oss. Sartor, Triotor och Morvan menar jag. De är alla döda."
   "Tänk om de redan har skadat oss", svarade Minn. "Morvan använde sig av mina krafter och sedan hon dog har jag känt mig svag, som ett krus som tömts på vatten. Vad Sartor och Triotor gjorde dig har du inte berättat men tydligen var det tillräckligt för att väcka din lust att döda."
   Minn uttalade de sista orden inte med förebråelse i rösten utan med medlidande.
   "Vi bär inte skulden till deras död, de drog själva döden över sig", genmälde Ale. "Morvans uppsåt var ont och hon försökte utnyttja dig men hennes krafter svek henne i det avgörande ögonblicket. Sartors uppsåt var också ont och när han försökte använda staven mot mig för att ta mitt svärd så hade den ingen verkan längre trots att han kände till mitt namn. Till slut vändes dess krafter mot honom själv i stället. Det är så det gick till, det har du själv sagt.
   "Det är så jag tror att det gick till", rättade Minn honom.
   "Det finns väl ingen annan förklaring. Morvan hade kraft att dölja en hel vättearmé men klarade inte av att dölja sig själv när hon anföll Sartor. Sartor i sin tur mäktade med att trolla bort en hel stad men lyckades sedan inte att trolla bort mig."
   Minn sade inte emot honom men såg fortfarande inte övertygad ut.
   "Och vad Triotor beträffar...", fortsatte Ale men tystnade, osäker på hur han skulle fortsätta.
   "Ja", undrade Minn, som hade hört hans tvekan.
   Ale sneglade på sin ryggsäck men sade ingenting.
   "Är det något du inte vill berätta för mig?" frågade Minn, alltjämt med en medlidsam snarare än en förebrående ton.
   Motvilligt gick Ale bort till ryggsäcken, öppnade den och tog fram en liten och enkelt snickrad trälåda.
   "Det var inte bara mitt svärd som ändade Triotors liv", sade han. "Silkestass hjälpte också till och offrade sitt liv för det."
   Försiktigt öppnade han lådan och visade dess innehåll för Minn. I lådan låg en litet livlöst djur. Det liknade en skogsmus men klor och tänder påminde mer om en råttas. Pälsen var fortfarande fläckad av blod som inte hade gått att tvätta bort och klorna såg onaturligt nötta och slitna ut. Men utöver det såg det inte alls ut som om Silkestass varit död i ett halvår utan som om han bara låg och sov.
   "Triotor föll också offer för sina egna krafter", sade Ale tyst.
   "Menar du att det var Triotor som skapade det här... monstret?" frågade Minn.
   "Silkestass är inget monster", genmälde Ale harmset. "Han dog kort efter det att jag lämnat klostret men Triotor återuppväckte honom."
   "Triotor återuppväckte honom?" upprepade Minn. "Ensam?"
   "Ja", svarade Ale tvekande men förmådde inte dölja att han inte berättade hela sanningen. Minn tycktes genomskåda honom men lät saken bero.
   "Varför har du inte begravt honom än?" frågade hon i stället.
   "Jag har försökt flera gånger men dagen efter så hittar jag graven uppgrävd och kroppen utanför. Det måste vara slottshundarna som spårar upp honom."
   Minn rynkade på pannan och såg inte övertygad ut.
   "Jag tror att han måste begravas där han... hm... återuppväcktes", sade hon bara. "Var skedde det någonstans?"
   "Flera dagsmarscher söderut, vid ett gammalt slagfält vid kusten."
   "Det är den vägen vi måste färdas till Serena. Du skulle kunna övertala din herre Ragnvald att stanna till där."
   "Tror du att han skulle gå med på det...", började Ale men avbröt sig tvärt. "Vad menar du med vi förresten?"
   "Säg att du ska uppfylla ett högtidligt löfte, sådant brukar adelsmän inte neka till. Och för att besvara din andra fråga så har Cihrind berättat om sitt samtal med Ragnvald och erbjöd mig att följa med också. Jag tackade ja då jag fick höra att du också skulle till Serena."
   "Tackade du ja för min skull?" stammade Ale och blev med ens varm i kroppen.
   "Någon måste ju hålla efter dig", försökte Minn skämta med ett eko från barndomsåren. Fortfarande fanns det dock en underton av allvar i hennes röst.
   "Vi har inget att vara rädda för", sade Ale och försökte låta modig. "De som velat oss illa är alla döda och jag har kvar mitt svärd", fortsatte han och lade handen på svärdsfästet.
   "Ja", svarade Minn. "Många har dött runt omkring oss men vi har överlevt. Har du någonsin funderat på varför?"
   På den frågan hade Ale inget svar.
   "Det som har hänt det har hänt", försökte han. "Vad tjänar det till att blicka bakåt och älta det förgångna? Varför inte glömma det och tänka på framtiden i stället?"
   "Det är det jag tänker försöka", svarade Minn. "Mina krafter är svaga men jag saknar dem heller inte. Jag har sett vad Morvans krafter gjorde henne och är rädd för vad mina krafter kan göra med mig. Jag vill bara försöka leva ett normalt liv."
   Ale tog ett steg närmare med handen alltjämt vilande på svärdsfästet. Minn tittade sorgset på det.
   "Jag vill avstå från mina krafter, vill du avstå från ditt svärd?"
   Ale tittade häpet på henne och greppet om svärdet hårdnade.
   Ale tittade häpet på henne. Legim hade övervägt att slänga svärdet i avgrunden men ändrat sig i stund och skänkt det åt Ale i stället. Sartor hade hävdat att svärdet inte var ämnat åt Ale men misslyckats med att ta det från honom. Själv hade han tvingats lämna svärdet i katakomberna men återfunnit det sedan. Slutligen hade det räddat honom mot Triotor.
   Från första stund hade Ale känt en samhörighet med svärdet och alla dessa händelser hade fördjupat denna känsla. Varför skulle han behöva avstå från svärdet? Skulle han kunna avstå från svärdet?
   Minn såg hur hans grepp om svärdsfästet hårdnade och suckade.
   "Nej, jag tänkte väl det", sade hon besviket. "Vi ses i morgon bitti. Vi har en lång färd framför oss och behöver vara utvilade. God natt, Ale."
   Med de orden gled hon ljudlöst förbi Ale och ned för trappan. Ale stod länge ensam kvar.
   "Idiot!" sade han till slut till sig själv och slog näven i väggen. "Dumma, klumpiga idiot!"

   När morgonen grydde stod de alla samlade på borggården. Ragnvald var iförd vad han kallade sin "reserustning", ett mattpolerat metallharnesk och en plymförsedd öppen hjälm i samma material. Han satt på en ståtlig snövit häst, vars andedräkt i vinterkylan steg upp som rök ur näsborrarna. Vid hans sida satt Ale på sin grå skimmel, samma häst som han ridit till Brödernas stad på den där sommardagen. Så avlägsen den kändes nu en sådan här kall vinterdag, tänkte han och drog sin mantel tätare om sig. Cihrind och Minn delade på en vagn dragen av två mulor i samma bruna färg som deras klosterklädnader. Minn hade först velat rida själv men förvånande nog fallit till föga för Cihrinds argument att det inte var passande för en klostersyster att sitta upp på en häst. Med sällskapet följde också ett halvt dussin av Ragnvalds knektar. Cihrinds egna följeslagare hade återvänt till klostret redan innan soluppgången.
   Som Minn hade förutspått så hade Ragnvald inte bara samtyckt till Ales önskemål om att färdas förbi slagfältet utan till och med uttryckt sin uppskattning över det.
   "Du äger en ädlings sinnelag som önskar hedra ditt ord", hade han sagt. "Trofasthet är vad som skiljer oss från pöbeln."
   Adelsmannen hade funnit det opassande att närmare fråga ut Ale om hans löfte, något som han var tacksam över. Ale hade haft lite dåligt samvete för sin lögn men han for faktiskt inte helt med osanning. I sin ryggsäck, på samma dolda plats som Silkestass lilla kista, låg också folkkronan, det mystiska diadem som spökena på slagfältet hade skänkt honom samma natt som skogsmusen återuppväckts. Det hade varit honom till stor hjälp och ingett honom mycket mod, såväl i mötet med jättarna som under talet till folket i Brödernas stad, även om Minn hela tiden tvivlat på dess förmåga. Nu hade han hämnats på spökenas baneman och uppfyllt sitt löfte till dem. Han kände därför att det enda rätta vore att återlämna folkkronan till dem.
   Ragnvalds ord uppväckte Ale ur sina funderingar. Adelsmannen hade hållit ett kort men högtidligt tal till sina tjänare och det fåtal bybor som orkat ta sig upp till borggården denna kalla vintermorgon och var just i färd med att avsluta det.
   "... och det säger jag eder att idag äro ni blott undersåtar till en svärdets man men i morgon äro ni undersåtar till en kungens man. Önska nu eder herre farväl. Jag rider ut med ett svärd men återvänder med en krona!"
   Några av tjänarna uppstämde ett pliktskyldigt hurra medan de flesta av bönderna bara ryckte på axlarna. Ragnvald tycktes dock ingenting märka utan red majestätiskt ut genom porten i det att han vinkade till dem han passerade. Ale följde honom i hälarna och därefter kom Cihrind och Minn i sin vagn. Knektarna red parvis, två i täten och två på ömse sidor om Ragnvald medan de sista två bildade en eftertrupp bakom vagnen.
   Marken var ännu bar men ett lätt snötäcke lade sig snart i deras väg. Ale borstade irriterat bort snöflingorna. Inte i någon av de sagor han hört färdades hjälten på vintern och han förstod nu varför. Snöflingorna yrde i ögonen på honom, vinden bet hans kinder och svärdet kändes som ett stycke is vid hans sida. Han saknade verkligen den värmande elden bakom borgens skyddande murar. Hur skulle någon kunna slåss och utföra hjältedåd under dessa omständigheter?
   Ragnvald tycktes obesvärad av kylan, trots att hans metallharnesk redan var vitt av rimfrost. Emellertid måste han ha uppfattat sin unge pages bryderier, ty han höll in sin häst och lät Ale komma ikapp.
   "Fröjdas du icke över vår ärorika resa, junker Ale?" frågade han muntert.
   "Jodå", svarade Ale huttrande, "men vintern är en svår tid att resa i, gode herre",
   "Vintern är en svår tid för mången syssla förvisso", sade Ragnvald nickande. "Därav konungens fred. Så länge marken är vit skola den icke befläckas av blod."
   "Konungens fred?" undrade Ale. "Vad är det för något?"
   "Ack, jag glömmer din enkla uppväxt och andliga skolning.", sade Ragnvald beklagande och kastade en nedlåtande blick mot vagnen där hans broder Cihrind färdades. "För ädlingar är det av yttersta vikt att föra sig höviskt och känna till konvenansen. Konungens fred är en av de många oskrivna lagar som vårt högvälborna stånd rättar sig efter. Bakgrunden därtill är en vacker saga som jag gärna förtäljer dig på det att vår resa skola förkortas."
   Ragnvald gjorde ett tecken till en av knektarna som snart red fram med en tänd pipa. Adelsmannen tog sig njutningsfullt ett bloss och såg lika tillfreds ut som om han suttit i sin länstol hemma i sin borg.
   "Det berättas att för länge sedan så råkade kungen av Cindarell en gång i osämja med en av sina hertigar på andra sidan Cindarhavet. Som så ofta när stora män icke kan enas så växte sig spliten så stor att de båda till slut hade glömt vilket frö det var som hade sått den. Vintern kom utan att kyla kungens och hertigens känslor. I stället svor de att med vapenmakt lösa sina misshälligheter så fort våren kom och en överskeppning av soldater möjliggjordes. Cindar hörde dock deras eder och lät hela Cindarhavet frysa till is. Kungen satte därför upp en armé och tågade över det frusna havet i hopp om att överraska den usurperande hertigen. Samma idé hade dock föresvävat hertigen och mitt på havet möttes de två härskarorna."
   Ragnvald blickade drömmande framför sig och tycktes leva in sig i sin egen berättelse.
   "Svärd slogs mot sköldar, okvädingsord utbyttes och officerare eldade på sina män för den strid som komma skulle. Som traditionen påbjuder så fanns det på båda sidor män som ville utmärka sig inför sina herrars ögon och två av dessa rusade mot varandra innan stridslinjerna hunnit komma i rörelse. Till sina vapenbröders jubel utkämpade de en blodig kamp som till slut tvingade dem båda på knä. Emellertid hade deras varma blod fått isen att smälta. Plötsligt brast den under dem och det kalla mörka havet uppslukade de två tappra kämparna."
   Under sin berättelse svingade adelsmannen sin pipa som om den vore ett svärd och den slocknade därför flera gånger. Knekten vid hans sida höll sig dock ständigt redo och tände den varje gång så diskret att Ragnvald aldrig lät sig distraheras.
   "Kamraternas öde gjorde ett stort intryck, såväl på soldaterna som på deras befälhavare. Om isen kunde brista under två mäns blod, vad skulle den då inte kunna göra under två arméers blod? Kungen och hertigen stillade sig därför och i stället för att blåsa till strid så inledde de förhandlingar och skingrade sin osämja på fredlig väg. Sedan den dagen, berättas det, så råder konungens fred när snö och is täcker marken på det att man ska få tid till besinning och begrundan."
   Ale sken upp.
   "Så det är därför vi färdas till den kungliga huvudstaden på vintern? För att kung Serevan ska tala med dig så som kungen talade med hertigen i berättelsen?"
   Ragnvald blev med ens allvarlig.
   "Tala med mig kommer han förvisso att göra så länge isen ligger", sade han. "Men huruvida han kommer att låta mig återvända innan isen släpper eller om jag också kommer att sluta mina dagar i Cindarhavets djup återstår att se."
   Ales entusiasm falnade lika snabbt som den hade flammat upp och han lät försiktigt Ragnvald återta täten och ensam få försjunka i sina funderingar.

   Om det berodde på Ragnvalds godmodiga lynne eller på hans tvekan inför vad som kunde bli hans sista färd förblev osagt men den väg de tog till kusten var mycket krokig. Den resa som tagit Ale och Tritor några dagar tog dem en hel vecka. Ragnvald styrde kosan till den ena fogdeborgen efter den andra för att syna sina uppsyningsmäns räkenskaper och passa på att åtnjuta deras gästfrihet.
   Visserligen gladdes Ale åt att få byta den kalla hästryggen mot en varm bankettsal men han ville gärna nå fram till slagfältet så snart som möjligt. Silkestass låg fortfarande livlös i sin lilla kista men då och då kändes det som om någonting rörde sig i hans ryggsäck och han ville bli av med sin börda så fort som möjligt. Ragnvalds berättelse om konungens fred hade inte gjort saken bättre. Tänk om de inte skulle komma fram förrän till våren och vad skulle då hända i Serena?
   Till slut bredde Cindarhavet äntligen ut sig framför dem. Hur kall än vintern hade känts så var havet i alla fall isfritt fortfarande.
   Ragnvald beordrade halt och kallade till sig Ale. Han pekade ut en riktning för honom.
   "Bortom de där kullarna finner du slagfältet. Du känner vägen har jag förstått?"
   Ale nickade.
   "Nåväl, vi kommer att färdas en timme västerut till fogden av Segerby och rekvirera ett skepp. Gör vad du skall och möt oss där. I morgon bitti avseglar vi, med eller utan er."
   "Oss?" undrade Ale.
   "Din fostersyster Minnea bad att få ledsaga dig och jag vederfor henns önskemål."
   "För all del", stammade Ale fram och kände hur kinderna blev varma. "Hon kan sitta bakom mig."
   Adelsmannen höjde dock avvärjande handen.
   "Föga höviskt vore det att inte erbjuda en jungfru en egen springare. Alldenstund en vagn svårligen kan ta sig genom snön till slagfältet så har min broder Cihrind motvilligt gått med på att hon nyttjar en av mina knektars fålar."
   "Tack", mumlade Ale besviket.
   Ale och Minn lämnade sällskapet och red bort mot kullarna. Landskapet såg annorlunda ut jämfört med när Ale såg det första gången. De i somras grönskande kullarna var nu täckta av snö och det såg ut som hela slagfältet slumrade under en enda stor vit filt. Trots det hittade Ale snabbt platsen där han och Triotor hade återuppväckt Silkestass.
   De satt av och Ale började försiktigt gräva i snön. Trots kylan var marken lättgrävd, ja den kändes nästan lite varm. När gropen var några handsbredder djup tog Ale fram den lilla kistan, kastade en sista blick på Silkestass och sänkte sedan försiktigt ned den i jorden. När han skulle till att skyffla tillbaka jorden lade Minn en hand på hans arm.
   "Läs något först", bad hon bevekande.
   "Vad för något?" undrade Ale.
   "Vad som faller dig in."
   Han funderade ett ögonblick och läste sedan trevande upp några av Cindars ord.
   "Gläd eder åt livet och räds icke döden", började han. "Vad jag giver med den ena handen tager jag med den andra. Att förneka mig denna rätt vore att hugga av mina händer till förfång för mina söner och döttrar, edra bröder och systrar. Var därför tillfreds med det liv och den tid som gives eder och sök inte undfly edert öde."
   Ale tittade frågande på Minn som tyst nickade till svar.
   "Vila i frid, kära Silkestass", avslutade han.
   Tillsammans skyfflade de tillbaka jorden, Ale med tårar i ögonen och Minn med ett egendomligt lättat ansiktsuttryck. Det ena av de två ting som Ale hade fört med sig från slagfältet den där sommarnatten var därmed återbördat och nu återstod bara det andra. Han tog upp det gyllene diademet ur ryggsäcken. Solen hade gått ned men stjärnljuset räckte för att det skulle gnistra i mörkret.
   Minn såg igenkännande på det och föreföll inte överraskad.
   "Det härrör också härifrån", konstaterade hon.
   Ale nickade och gick i förväg bort mot den kulle som dolde ståndstalarnas sista viloplats. Luckan var fortfarande öppen så som han hade lämnat den när han flytt i all hast. Ale tände sin lykta och klättrade försiktigt ned med Minn tätt efter sig.
   Gravkammaren var sig lik och ingen levande tycktes ha beträtt det sedan sist. Minn såg sig nyfiket men allvarligt om i korridoren och det efterföljande trekantiga rummet utan att säga någonting. I rummets mitt reste sig ännu den obelisk där diademet vilat och Ale smög tvekande fram, beredd att när som helst konfronteras med de skrämmande spökena igen. Allt förblev dock stilla i gravkammaren och Ale kunde försiktigt återbörda folkkronan på dess plats.
   För ett ögonblick upplevde Ale det som om en lätt vind drog genom rummet. Lyktans sken fladdrade till och ett ljud som av en lättad suck hördes. Han kastade en blick på Minn men hon tycktes inte ha märkt något. Upplevelsen försvann snabbt och ersattes av en känsla av djupaste frid som fick Ale att känna sig bättre till mods än på mycket länge. Utan ett ord lämnade de gravkammaren, stängde luckan och återvände till Ragnvalds sällskap.

3. Havets hemligheter

   "Det som är borta för den ene kan för den andre vara hemma"

   Gammalt sjömansordspråk

   Skeppet var otåligt att få ge sig av. Vinden ryckte och slet i seglen och förtöjningstrossarna spändes till sitt yttersta. Till slut lät skepparen kasta loss och hon kunde äntligen stäva ut på det stora och kalla Cindarhavet.
   Den nordliga vinden var förlig och skeppet lämnade snabbt den snötäckta kusten bakom sig. Det var som om hon njöt av sin återvunna frihet, att inte längre vara bunden till land utan fritt få fara fram i sitt rätta element igen. Ystert for hon fram över havet och ömsom klöv, ömsom hoppade över vågorna på sin väg. Snart syntes bara vatten och åter vatten vartän man såg. Inga masttoppar som kunde avslöja andra skepp syntes till i horisonten och inte ens himlens fåglar eller havets fiskar dristade sig ut denna hårda vinterdag. Skeppet var ensamt och havet tillhörde bara henne.
   Ragnvald och Cihrind ursäktade sig snart och gick ned under däck och det dröjde inte länge förrän Ale gjorde dem sällskap. Minn stod dock kvar på däck och njöt av färden lika mycket som skeppet självt. Trots att hon var uppvuxen i en hamnstad så hade hon aldrig seglat förut och hon tog nu till sig den nya erfarenheten med alla sina sinnen. Den friska vinden blåste genom hennes hår, salta stänk träffade hennes ansikte och det öppna tomma havet runt omkring henne ingav henne en känsla av frihet.
   På land hade vädrets makter känts hårda och skoningslösa men till havs kändes de betydligt beskedligare. Minn insåg att skeppet inte kämpade mot dem så som byggnader gjorde på land. Meden de senare var uppförda för att stå emot blåst och regn så var skeppet snarare skapat för att färdas med vinden och vågorna, för att bli ett med dem.
   Insikten kom henne att erinra sig tidigare upplevelser av samma slag. Med Elrinds vägledning hade hon öppnat sig för vindarnas långväga viskanden, med Jordgåvas krafter så hade bergets förborgade hemligheter öppnat sig för henne. Men hur nära hon än hade känt sig luften och jorden så hade bara en del av henne berörts. Med havet däremot kände hon en samhörighet med hela sitt väsen.
   Minn kände väl till berättelserna om Cindarells ursprung, om hur Cindars folk seglat över haven i sju långa år, tagit det jungfruliga landet i besittning och spridit sig över dess bördiga slätter, grönskande skogar och mineralrika berg. Var det hennes förfäders minnen som ännu levde inom henne och som nu vaknade till liv vid återupplevelsen av havet, deras gemensamma ursprung? Vilka historier kunde inte havet berätta för den som förstod att lyssna till dem?
   Hon sneglade nyfiket på skepparen. Han förde sitt skepp som om det vore en del av honom själv och följde varje rörelse med sin egen kropp. Hur länge hade han färdats på haven? Hans väderbitna ansikte förlänade honom ett erfaret och respektingivande yttre men i hans ögon lyste ännu den ungdomliga iverns glöd.
   I Gyldes hamnkvarter hade det funnits gott om druckna och skrävlande sjömän, villiga att berätta yviga och föga trovärdiga historier för den som kunde erbjuda en bägare eller vad nu sjömän kunde tänkas sakna från landbacken. Inte ens den unga Minn hade undgått deras intresse men deras historier hade hon inte gett mycket för och bara återgäldat dem med förakt. Den här skepparen däremot tycktes ha passerat den ålder då män bara tycktes vilja framhäva sig själva. Kanske kunde han berätta mer om havet än om sig själv?
   Skepparen måste ha uppfattat hennes nyfikenhet för med ett värmande leende bjöd han henne till sin sida.
   "Jag ser att jungfru Minnea inte räds havet", sade han uppskattande.
   "Kalla mig bara Minn", sade Minn vänligt. "Och vem är det som vi sätter vår lit till på den här stormiga överfärden?
   "Skeppare Bahran och skeppet Sjöjungfrun till er tjänst", svarade skepparen och bugade sig lätt. "Men att kalla det här en storm vore att skämma ut sig inför havets riktiga sjöjungfrur. Det är bara en lätt bris och den sjöman som inte kan segla ut den utan deras hjälp är inte heller värd att räddas av dem."
   Minn kunde inte låta bli att se besviken ut då hon hörde vad som verkade vara början på ännu en sjöfararhistoria. Hennes besvikelse undgick inte Bahran.
   "Ah, jag ser att fröken Minn inte är begiven på sagor", skrockade han. "Men betänk att havet är stort och djupt och vi enkla människor vet inte mycket om vad som väntar bortom eller under det. Jag har färdats långväga över haven och sett mycket som på land bara förekommer i sagor. Förvisso har jag inte sett sjöjungfrur, än mindre räddats av dem, men jag är klok nog att respektera även sådant som jag inte känner. Således seglar jag inte på skepp utan ett mynt under masten, jag visslar inte under storm och jag undviker rytmiska ljud i vatten med sjöormar."
   Minn såg inte övertygad ut.
   "Men Cindarhavet torde väl vara utforskat av Cindarells sjömän?" sade hon. "Vilka främmande väsen skulle ha kunnat undgå deras ögon?"
   "Cindarhavet ja, men jämfört med oceanerna bortom det sund som vi kallar Cindars händer är vårt innanhav inte mer än en vattenpöl. Numera är jag för gammal för fjärran seglatser men i min ungdoms dagar färdades jag vida över haven under Brödrarikes olika herrar."
   Och vad såg du i de vattnen som skiljer sig från Cindarells vatten?" frågade Minn utmanande.
   Bahran tog inte illa upp utan skrattade bara.
   "Jag tror bestämt att sjöfararblod flyter i frökens ådror. Du nöjer dig inte med att se havet, du vill läsa det också hör jag. För en landbo kan havet tyckas oföränderligt jämfört med landets skiftande terräng. Men för den som vet att förstå havet uppenbarar sig hemligheter från när och fjärran."
   Minns intresse vaknade ånyo och skepparen fortsatte.
   "Betänk att den kust varifrån du klev ombord har funnits där sedan tidernas begynnelse men de vågor som slår mot den har färdats vida över världen och sett mer än vad någon människa förmår se under sin korta levnad. Gyllene sand kan ha färdats från Saabahls torra öknar, smaragdgröna löv kan ha blåst från Sagoöarnas frodiga skogar, fjäll för stora ens för de största bland de fiskar vi känner kan härröra från okända vidunder i Västerhavens djup. För den som kan läsa allt detta öppnar nya världar upp sig."
   "Jag har läst om detta, om än inte i havet utan i böcker."
   "Vad förslår väl andras skrivna ord mot dem som man själv upptäcker och tolkar? Säg mig, vad säger dina böcker om länderna bortom haven?"
   "Inte mycket", medgav Minn. "Från de mystiska och paradisiska Sagoöarna i öster sägs ingen återvända, men om det är för att de inte vill återvända eller inte kan återvända är okänt. Enligt några är floderna fulla av fisk och skogarna av villebråd men enligt andra beror det på att hemliga väktare skyddar dem mot människor. Västerut sägs över huvud taget inget land finnas och det benämns ofta som världens ände varifrån heller inga skepp återvänder. Vissa böcker berättar om ett väldigt gap bortom haven men de flesta håller det för en skröna. Om Saabahl i söder sägs att landet befolkas av avfällingar, vars kultur förfallit i barbari. Pirater gör resor dit farliga men de som lyckas återvända, såsom handelsfursten Choran, kan göra stora förtjänster på Saabahls exotiska varor."
   Bahran fnös.
   "Har dessa böckers skriftställare själva besökt dem?"
   "Nej", medgav Minn, "men de samlar de spridda kunskaper vi har och det är sedan upp till läsaren att sammanfoga dem och bilda sig en egen uppfattning."
   "Mina seglatser har lärt mig mycket mer än böcker. Till Sagoöarna seglade jag en gång med Morvan, den magikunnige av Sartors fyra söner. Så vitt jag kunde se skilde sig inte öarnas skogar nämnvärt från dem man finner i Östmark och jag kunde inte förstå vad som skulle vara så paradisiskt med dem. Jag medger att jag likväl inte vågade mig i land men Morvan gjorde det och återvände. Kanske finns där magi som lockade honom men mer mystiska än så är de inte. Men du verkar intresserad...?"
   Minn hade spärrat upp ögonen när Morvans namn nämndes.
   "Nej, nej", skyndade hon sig att säga. "Det är ingenting, var snäll och fortsätt."
   "Nåväl, västerut färdades jag en gång med den andre sonen, köpmannen Krang, som ville överträffa Chorans handelsresor. Haven var verkligen tomma men jag vågar mitt skepp på att vi såg rök från fjärran land stiga upp i horisonten. Manskapet skrämdes dock och trodde att det var skum från vatten som forsade utför världens ände och Krang lät sig tyvärr övertygas. Å andra sidan var det kanske rätt beslut, ty all fisk hade plötsligt försvunnit, som ett förebud för att något större och farligare närmade sig. Något mer land såg vi inte förrän Cindarells kust åter uppenbarade sig."
   Skepparen suckade, som om han beklagade de hemligheter som ännu var förborgade för honom.
   "Saabahl däremot satte jag faktiskt min fot i tillsammans med den fromme Cihrind. Hans förhoppningar om att omvända saabahliterna kom dock på skam ty deras tro är lika främmande som den är stark. Jag kan inte påstå att jag fördrog deras seder och bruk men om det är några som är barbarer så är det vi och inte dem. De är ättlingar till ett stort folk och deras gamla städer vittnar om en tid då vi fortfarande levde i hyddor. Exotiska är förvisso handelsvarorna men lejonparten av dem härrör inte från Saabahl utan från än mer främmande länder än längre bort. Nej, världen är bra mycket större än vad böcker kan säga."
   "Jag menar inte att böcker alltid har rätt", protesterade Minn. "Man måste läsa böcker med urskiljning, precis som man måste läsa människor med urskiljning."
   "Förvisso, men vad hjälper urskiljning om alla utsagor är felaktiga? Det finns fler människor än vad det finns böcker. Böcker är blott de segrande och de starkas sanning, de förlorande och de svaga har ingen röst i dem."
   Minn rynkade på pannan.
   "Jag tycker att jag hört något liknande förut", sade hon.
   Bahran skrattade till svar.
   Det är inte omöjligt. Ord färdas snabbt över vatten och jag har seglat såväl hög som låg, såväl trälar som kungligheter. Vem vet om det är mina ord som återfinns i andras munnar eller tvärtom."
   "Har du verkligen seglat kungligheter?" frågade Minn. "Vilka då?"
   Skepparen blev med ens allvarlig.
   "Jag har nog sagt för mycket. Jag låter bestämt fantasin skena iväg med mig."
   Med de orden återgick Bahran till rodret och visade ingen vilja att fortsätta samtalet. Minn ryckte på axlarna och gick sin väg. Nog gällde det att läsa människor med urskiljning alltid. Men oavsett vad som var sanning och skröna i den gamle sjöfararens berättelser så hade hon redan fått tillräckligt att fundera över.

   Efter ett par dagars händelselös seglats reste sig åter land ur havet framför dem. Detta var emellertid ett annat slags land än den karga och glesbefolkade trakt de lämnat bakom sig. Längs hela kuststräckan, från norr till söder, syntes spår av människor. I kanterna av deras blickfång reste sig endast enstaka fiskarstugor i all sin enkelhet men ju närmare mitten deras blickar sökte sig, desto större växte sig byggnaderna och desto talrikare blev de. Stugorna blev till hus, husen till kvarter och kvarteren till en stad - den kungliga huvudstaden Serena!
   Dubbla rader av stadsmurar sökte sig ned mot vattnet där de övergick till väldiga vågbrytare och vakttornen tävlade med kyrkspirorna i sin strävan mot himlen. Men högre än någon annan byggnad reste sig ett ståtligt stenslott rakt framför dem.
   Den såg ut att ha byggt upp i omgångar under många generationer. Äldst föreföll en stadig barfred precis intill vattnet att vara. Den var uppförd av stora grova stenblock i samma mörka färg som de klippor den vilade på och stod tålmodigt emot den vind och det vatten som så länge måste ha nött dess murar. Barfreden flankerades av två mindre torn i en ljusare sten, som trots att de såg yngre ut tycktes behöva stödja sig mot sin äldre broder. Från dessa sträckte sig murar och valvbågar inåt land där en robust kvadratisk byggnad som såg nästan lika gammal ut som barfreden tog emot dem. Denna byggnad var i sig större än de största husen i Gylde men jämfört med den rektangulära huvudbyggnad som den vuxit samman med tedde den sig som en liten dvärg intill en reslig jätte.
   Huvudbyggnaden var hjärtat i detta slott. Långa rader av vackert dekorerade fönster blickade ut över hela staden och tinnar, torn och kreneleringar prydde dess tak likt en krona på ett kungligt huvud. Bakom denna byggnad och bortom deras synfält sträckte sig två yngre flygelbyggnader som fullbordade symboliken med den heliga triaken och runt detta komplex reste sig ytterligare murar och torn i en beskyddande omfamning. För första gången i sina liv såg Ale och Minn Cindarells slott, uppfört på den plats där Seren den store enligt legenden först landsteg i Cindarell och nu säte för hans ättlingar som regerade kungariket i hans namn.
   "En fägnande syn, inte sant", avbröt en bullrande röst deras funderingar. Ragnvald, som snabbt hade återhämtat sig då sjögången blivit lugnare, hade klivit upp vid deras sida. "Skåda Cindarells hjärta, varifrån vårt ädlaste blod springer och ger liv och kraft åt vårt land."
   "Jag hoppas att min bror syftar på Cindars andliga makt och inte konungens världsliga makt", sade Cihrind och sällade sig till dem på däck.
   "Det var inte länge jag fick vara din herre i stället för blott din bror", muttrade Ragnvald men inte ens Cihrinds anmärkning kunde helt förta den glädje som adelsmannen kände.
   Ale såg förundrat på honom. Vad skulle egentligen förändras i Ragnvalds liv om han fick den titel och det namn som han så hett åstundade? Han skulle ändå få fara tillbaka till sin borg och leva vidare sitt gamla liv efteråt, med eller utan kungens nåd. Ändå såg han som pånyttfödd ut, som om hans liv fått en helt ny mening. Ale kunde bara skaka på huvudet. Aldrig att ett namn skulle ge honom mer tillfredsställelse än mer handgripliga ting, som det svärd som Legim skänkt honom eller den häst som Ragnvald förärat honom.
   Skeppet stävade sakta in mot en av Serenas många stenlagda kajer och slottet försvann långsamt ur deras åsyn. Skepparen måste ha fått någon signal som Ale inte uppfattat ty han styrde säkert sitt fartyg till en tom plats längs kajen där ett flertal män stod beredda att ta emot trossarna.
   Ale var tacksam över att åter känna fast mark under fötterna och såg sig förundrat om. Så annorlunda Serena var jämfört med hans hemstad. Husen var större och vackrare men gatorna var tvärtom trängre och krokigare, som om staden sedan länge vuxit ur sin vagga. Likväl trängdes på gatorna i den här staden fler människor än i Gylde och det var människor av alla de slag. Visst hade det hemma funnits långväga resenärer som avvikit från mängden men här kände han sig nästan själv avvikande. Smala ljushylta män trängdes med satta svartmuskiga och kraftiga rödfräkniga, otaliga dialekter och språk surrade i luften, bleka och grova vadmalsdräkter varvades med lövtunna klädnader i bjärta färger och dofter av främmande mat och dryck blandades i hans näsa. Allt detta insöp Ale nyfiket och girigt tills Ragnvald hövligt men bestämt sade åt honom att uppträda mer värdigt och världsvant.
   Det var till en början inte lätt att ta sig fram genom folkmassorna men efter ett tag var det som om alla rörde sig åt samma håll och det blev snarare svårt att inte följa strömmen. En blick uppåt visade dock att de var på rätt väg, ovanför taken framför dem skymtade hela tiden slottsvimplarna vajandes i vinden och de kom sakta men säkert närmare.
   Till slut öppnade staden upp sig och deras väg korsades av en kanal. Ale hade fått lära sig att den omgivande landsbygden vattnades av den stora Serenfloden, i vars mynning staden Serena låg som ett väldigt lås. Denna kanal var en av flodens många utflöden och bakom den tornade Cindarells slott upp sig, omgivet av kanaler som på en egen ö i staden. Framför dem ledde en av många broar över kanalen och på den trängdes människor som tycktes ha vitt skilda ärenden till slottet. Där fanns såväl stolta adelsmän som sökte inhösta favörer som enkla bönder som hoppades kunna avyttra varor. Lyckligtvis tycktes alla vara på väg åt samma håll, annars hade det nog blivit väldigt svårt att komma över den smala bron.
   Plötsligt fångades Ales uppmärksamhet av en resenär på bron som skilde sig från mängden. Han var flera huvuden kortare än de andra men ändå bredare över axlarna. Hans tjocka, röda hår täckte helt hans öron och övergick i ett ännu tjockare skägg som nådde honom till bröstet. I handen bar han en glänsande tunnhjälm och under den mörkgrå manteln skymtade en tung ringbrynja och en väldig dubbelyxa. Trots sin ringa längd gick han med uppburet huvud och bestämda steg och de som råkade komma i hans väg klev snabbt och respektfullt åt sidan.
   Det kunde inte vara något annat än en dvärg! Ale hade sett en dvärg i Gylde en gång men då bara genom en pojkes ögon. Nu erinrade han sig Legims ord om detta märkliga men ärevördiga folk och om deras smides- och vapenkonst. Det svärd som han så stolt bar vägde plötsligt så lätt i hans skida jämfört med yxan på dvärgens rygg och han förstod nu bättre den respekt varmed Legim yttrat sig om dem.
   De skulle just själva till att kliva upp på bron då det uppstod oro i folkmassan. På andra sidan bron hade en äldre herre i fina kläder ridit upp på sin korpsvarta häst och han red nu mot strömmen under det att hans två tjänare bryskt beredde vägen framför honom med någon sorts flersvansade ridspön.
   "Ge plats för Hans Nåd handelsfursten Choran!" skrek de och svingade sina spön. "Flytta på er, ert patrask! Seså, ur vägen nu!"
   Ridspöna var dock överflödiga ty handelsfurstens namn räckte mer än väl för att få folk att dra sig undan och gruppen kunde utan svårighet komma fram. Mitt på bron mötte de dock dvärgen och denne var inte lika villig att kliva åt sidan. Tjänarna, som dittills inte tvekat att nyttja sina spön, blev stående inför dvärgens stolta uppenbarelse och hanns upp av sin herre. Handelsfursten Choran höll missnöjt in sin häst och synade nedlåtande orsaken till dröjsmålet. Han var iförd en kappa i svart glänsande skinn som hölls ihop av en guldkedja. Under den svarta pälsmössan tittade ett finlemmat ansikte fram med en smal vaxad mustasch under en spetsig näsa. I de stålgrå ögonen syntes ingen respekt för dvärgen framför honom.
   "Ni är främling här och vet inte er plats", sade han med välartikulerad men iskall röst. "Jag är en förstående man och ger er därför en chans att vinna min förlåtelse. Kliv åt sidan nu och detta ska vara glömt för gott."
   Dvärgen svarade med att lägga armarna i kors och rörde sig inte ur fläcken.
   "Ni gör mig besviken", sade Choran och gjorde ett tecken till sina tjänare.
   "Besinna er, mina herrar!" bröt Cihrinds röst in. "Bron är bred nog för er båda!"
   Dvärgen vände sig om och sneglade åt deras håll under sina buskiga ögonbryn. En av tjänarna såg sin chans och höjde sitt spö då plötsligt något oväntat hände. Handelsfurstens häst stegrade sig, som om den blivit skrämd av något, och det ville sig inte bättre än att handelsfusten själv kastades av och föll ned i det kalla vattnet under bron. Kalabalik uppstod på bron då den ene av tjänarna kastade sig i vattnet efter sin herre medan den andre försökte lugna den skärrade hästen. En och annan åskådare kunde inte låta bli att dra på munnen men de flesta försökte ändå förtvivlat hjälpa till och kom i vägen för varandra. Till slut lyckades de i alla fall förena sina krafter och få upp den vid det här laget stelfrusne Choran och hans tjänare. Dvärgen hade under tiden lugnt fortsatt över bron och stod nu och väntade på andra sidan, utan att bevärdiga spektaklet bakom honom en blick.
   Handelsfursten fördes snabbt in i ett intilliggande värdshus och så småningom började folkmassan åter röra sig över bron, så också Ales sällskap.
   När de passerade den nu lugnade hästen tyckte Ale att han hörde Minn viska fram en ursäkt men när han vände sig mot henne tittade hon bara ned i marken. Väl över på andra sidan väntade dem ännu en överraskning då dvärgen tilltalade dem.
   "Orim av Obels ätt till er tjänst", sade han kort och bugade.
   "Det var så lite", stammade Cihrind och fick en frågande blick som svar.
   "Jag råder er att vara försiktiga, stadens styresmän ser inte med blida ögon på dylika ting", fortsatte Orim och vände därefter på klacken och återupptog sin vandring som om ingenting hade hänt.
   "Vad menade han med det?" undrade Cihrind.
   "En dvärgs tacksamhet är en sällsynt gåva", konstaterade Ragnvald, "men vad vi gjort för att förtjäna den vet jag icke."
   Ale sneglade på Minn. En lätt rodnad spred sig på hennes kinder men hon sade ingenting utan fortsatte att titta ned i marken. Uppgivet ryckte han på axlarna och följde efter de andra, vidare mot Cindarells slott.

4. I dvärgars sällskap

   "Det finns inga problem som inte kan lösas av en skarpslipad yxa eller en välgrillad stek."

   Gammalt dvärgaordspråk

   Ale hade många gånger försökt föreställa sig Cindarells slott. Han hade sett framför sig en ståtlig byggnad i skinande vit marmor, omgiven av prunkande slottsträdgårdar med stenlagda gångar och sprudlande fontäner där höviska riddare ägnade sig åt svärdslekar när de inte uppvaktade sköna jungfrur. Men intet av detta fanns i den syn som mötte honom när de passerat under slottsmurens höga valvbåge.
   Förvisso reste sig de tre flygelbyggnaderna och huvudbyggnaden majestätiskt framför dem men på nära håll var de inte alls lika imponerande som sedda från havet. De var uppförda i samma enkla sten som många andra byggnader i staden och den värdighet deras ålder kunde ge sken av förtogs av de många sprickorna och de vittrade fasaderna. Några trädgårdar fanns där inte heller, bara en lerig sörja upptrampad av de många besökarnas fötter. Om där fanns några riddare eller jungfrur så syntes de inte till i den stora folkmassan som uppehöll sig utanför slottet. Krämare hade slagit upp enkla stånd och ropade ut sina varor till hutlösa priser, lättklädda damer erbjöd lika oblygt sina tjänster, taskspelare lockade hugade åskådare att satsa högt på suspekta vad och kreatur strövade runt till synes utan ägare. Det var som om staden bara fortsatte bortom valvbågen, fast i mer koncentrerad form.
   För ett ögonblick fick Ale intrycket av att det inte var ett slott utan ett ansikte, anfrätt av ålder och sjukdomar, som mötte honom. Sprickorna liknade rynkor i ett fårat ansikte och de många smutsiga fönstren tittade på honom med en matt och uttryckslös blick. Stånden som stod uppställda i gyttjan föreföll honom som slitna lindor som bara nödtorftigt täckte det var och den sårvätska som trängde fram. Men värst av allt var de outsinliga folkströmmarna som i Ales ögon förvandlades till likmaskar, som trängdes med varandra för att få sluka sin del av det döende ansiktet.
   Äcklad skakade Ale av sig bilden. Han var trött och det var en gråmulen dag. Säkert skulle slottet komma bättre till sin rätt en annan dag. De banade målmedvetet väg genom folkmassan och nådde snart fram till den högra av flygelbyggnaderna. Utanför den ringlade en lång kö fram till porten och ännu en lång väntan tog vid.
   Ale skruvade irriterat på sig och till och med Minns tålamod tycktes på upphällningen. Cihrind lutade sig till synes lugnt på sin stav men kunde inte dölja en och annan gäspning. Endast Ragnvald bibehöll sina värdiga manér.
   "Kungen och hovet är den sol kring vilken våra liv kretsar. Lika lite som man kan förvänta sig att solen påskyndar sin gång över himlavalvet kan man förvänta sig att kungar och drottningar skyndar på sina steg."
   Till slut kom de i alla fall in i flygelbyggnaden och Ragnvald tilläts framföra sitt ärende till en ämbetsman med viktig uppsyn. I den bullriga miljön hörde inte Ale vad som sades men Ragnvald föreföll i alla fall nöjd med resultatet.
   "Gott", sade han. "Vi har beviljats inträde i arla morgonstund."
   "Efter all vår väntan så måste vi vänta ännu längre?" utbrast Ale.
   "Ja se ynglingars ysterhet", sade adelsmannen och skakade på huvudet. "Att träda in i slottet är inte som att kliva över en bondstugas tröskel. Hovkonvenansen måste iakttagas och etiketten följas. Än väntar många dörrar på vägen till hovets salar och konungens uppmärksamhet."
   Ale suckade. Hans idealbild av livet i de höviska kretsarna började spricka mer och mer.
   "Ynglingarna är trötta och behöver vila", påpekade Cihrind. "Ska vi bege oss tillbaka till skeppet?"
   "Sova på ett skepp?" hördes en bullrande röst bakom dem. "Märkliga är de mänskliga sederna, sannerligen märkliga."
   De vände sig och fann till sin förvåning att rösten tillhörde Orim, den dvärg de mött på bron på sin väg till slottet.
   "Våra vägar korsas åter, mäster dvärg", sade Ragnvald hövligt. "Vilket ärende har fört eder till Cindarells slott?"
   "Åh, jag är ny i er lilla stad och gick hit för att fråga er kung om vägen..." började dvärgen.
   "Har du frågat kungen om vägen?" avbröt Ragnvald och glömde snabbt bort sin hövlighet.
   "Ja, han borde väl veta bäst? Hur som helst så blev det ett väldigt ståhej innan påfågeln här erbjöd sig att visa vägen i kungens ställe."
   Dvärgen nickade åt en skägg- och mustaschprydd man med plymförsedd hatt och en försilvrad värja hängandes vid sin sida. Hans min var kyligt lugn men av färgen på hans kinder att döma var han allt annat än glad åt situationen.
   "Hur som helst så ska han visa mig vägen till mina farbröder Othar och Ossjan så följ med vet jag. Ossjans värdshus Tunga yxan är mycket trevligare än ert gistna och gungande skepp vill jag lova."
   Ragnvald tycktes uppbragd över något och kom sig inte för att svara så Cihrind gjorde det i hans ställe.
   "Vi är hedrade av er gästfrihet, gode dvärg, och antar gärna er inbjudan. Cindar lär oss att möta andra folk med öppna sinnen och bygga broar oss emellan."
   "Det låter som en trevlig prick. Då så, Ruffe, låt oss gå."
   "Hövitsman Ranulf om jag får be", sade den plymförsedde mannen bistert men lydde och ledde ut dem ur byggnaden. Ale följde entusiastiskt med och hans beundrande blick gick än till dvärgens kraftiga ringbrynja och än till hans skarpslipade dubbelyxa. Nu när han såg en dvärg på nära håll förstod han väl de många historier han hört om deras mod och styrka i strid. Minn och Cihrind följde därnäst medan Ragnvald för ovanlighetens skull gick sist.
   "Kungen och hövitsmannen" hördes han muttra. "Vilken förfärande brist på respekt."
   Vägen bort från slottet gick betydligt snabbare än vägen dit, ty vem deras vägvisare än var så vek folkmassorna snabbt åt sidan för honom. Han gick med raska steg, som om han ville bli av med sitt ofrivilliga uppdrag snarast möjligt, och först när de närmade sig stadsmuren saktade han in.
   "Här börjar dvärgarnas kvarter, mäster dvärg", sade han barskt. "Er farbror Ossjans värdshus är det första huset och er farbror Othars det sista. Därmed bjuder jag er farväl."
   Med de orden vände han på klacken och försvann snabbt bort i riktning mot slottet igen.
   "Artigt folk här i staden", sade dvärgen. "Låt oss börja med att fylla magarna hos farbror Ossjan så hälsar vi på farbror Othar sedan."
   Ale tittade förundrat på husen framför dem. Dvärgarnas kvarter var inte mer än en huslänga längs stadsmuren men den skilde sig ordentligt från Serenas övriga kvarter. Husen var sammanbyggda med stadsmuren och helt uppförda i sten. Till skillnad från människornas stenhus var väggarna emellertid inte murade utan sammanfogade på något hemlighetsfullt sätt som kom dem att likna naturens egna bergväggar, kompletta med skrevor, mossa och naturliga färgskiftningar. När man trädde in i dvärgarnas kvarter var det som om man lämnade staden bakom sig och plötsligt befann sig bland Cindarells vilda och av människan orörda berg.
   Husen saknade fönster men i stället fanns där små men talrika gluggar. I skymningsmörkret kom det varma ljuset från dem att påminna om jättelika snölyktor. Dörrarna var av trä och påminde om människornas dörrar men de var beslagna med konstnärligt utformat smidesjärn som ingen annan av stadens dörrar kunde uppvisa. Till en början såg Ale inga skyltar men snart framträdde ovanför dörrarna skimrande bokstäver och symboler, formade av stenens egna metallådror.
   Inte ens den indignerade Ragnvald kunde undgå att stanna upp i häpen beundran över dvärgarnas hantverk men Orim ägnade det inte ens en blick. I stället klev han raskt fram till en öppen dörr krönt av en skummande bägare och ropade något på ett okänt men kraftfullt tungomål. Hans rop besvarades och kort därpå klev en dvärg ut som bortsett från de silvergrå strimmorna i skägget var mycket lik Orim.
   Den äldre dvärgen var betydligt fåordigare än sin brorson men de lade händerna på varandras axlar och fårorna i deras grovhuggna ansikten tänjdes något, som om leenden sprack upp bakom deras toviga skägg. Ale antog att de hälsade hjärtligt på varandra på dvärgars vis. Orim vände sig åter mot dem.
   "Min farbror Ossjan hälsar er välkomna till sitt värdshus. Rum finns men maten snurrar ännu på sitt spett så vi kan hälsa på min farbror Othar först."
   Utan att fråga om deras samtycke ledde dvärgen dem vidare längs gatan.
   "Bor det många dvärgar i staden?" kunde Ale inte låta bli att fråga.
   "Åh, bara ett tiotal", svarade Orim. "Så gott som alla gör som jag och beger sig ut i världen innan vi träder in i vuxenåldern men de flesta av oss återvänder sedan till våra berg. De få som stannar gör det för att förmedla handel mellan dvärgar och människor men de kallas ofta mansfränder därför att de föredrar människornas bräckliga hus framför våra robusta grottor."
   "Är du inte vuxen?" undrade Ale förvånat, utan en tanke på om frågan var oartig eller inte. Orim tycktes dock inte ta illa upp.
   "Jag är bara på mitt nittionionde år och mitt skägg är ännu kort", svarade han.
   Ale tittade förundrat på dvärgen. Var han äldre än en mansålder och ändå inte vuxen? Hur gamla blev dvärgar egentligen? Så lite han visste om detta folk.
   Han ville ställa fler frågor men de var nu framme vid det som måste vara Othars smedja. Ovanför den öppna dörren skimrade en hammare och ett städ och inifrån hördes det taktfasta ljudet av just en hammare som slogs mot ett städ. Inte ens Orims bullrande stämma kunde överrösta hammaren så han teckade åt dem att följa med och klev resolut in.
   En halvtrappa ledde ned till något som närmast liknade en grotta. Rummets mitt dominerades av ett stort arbetsbord i sten belamrat med diverse metallverktyg såsom tänger, filar, sågar, borrar och många andra som Ale aldrig sett förut. På den vänstra väggen hängde tunga vapen och verktyg medan den högra väggen pryddes av små glastäckta nischer direkt uthuggna ur stenen, i vilka man kunde skymta konstnärligt utformade smycken och prydnadsföremål. I de bortersta hörnen reste sig staplar av metalltackor och högar av ved och träkol. Rakt mittemot dem flammade elden från en ässja som gav rummet ett fladdrande sken. Invid ässjan stod en bredaxlad och kutryggig dvärg och hamrade på ett städ medan en betydligt klenare byggd medhjälpare underhöll elden med en blåsbälg. De två stod med ryggen vända mot sina besökare och hörde dem inte komma.
   Orim väntade lugnt tills smeden tog en paus i sitt arbete och klev därefter fram till honom.
   "Othar!" ropade han glatt och fortsatte med några ord på sitt eget språk.
   Smeden vände sig förvånat om. Också han var mycket lik Orim, bara mer väderbiten och skumögd, antagligen efter många år vid ässjors heta eld och dunkla sken. Ur de många fickorna på hans förkläde stack fler av de okända metallverktygen fram och vid hans sida glimmade en vackert utsmyckad dolk. En igenkännande glimt tändes i dvärgens ögon när han såg Orim.
   "Minsann om det inte är pojken Orim", mullrade Othar på människornas språk. "Ditt skägg har vuxit sig långt sedan sist. Tjalve, kom fram och hälsa på min brorson Orim."
   Medhjälparen klev fram och de såg nu att han inte alls var någon dvärg utan en yngling med tjock blond kalufs, inte äldre än Ale. Orim tycktes få något mörkt i blicken och muttrade något på dvärgiska.
   "Du talar mer än vad ditt ungdomliga förstånd räcker till", svarade Othar honom så att de andra förstod. "Det finns plats för både dvärgar och människor i världen och så länge vi lever sida vid sida bör vi också lära oss av varandra. Tjalve här har både vilja och förmåga att bli en god smed och det är jag själv som erbjudit mig att bli hans mästare."
   Orim skakade bara på huvudet.
   "Du är sannerligen en mansfrände. Vad har väl vi att lära varandra? Vi lever i våra berg och de lever i sina städer. Inget gott kan komma av vänskap mellan dvärgar och människor så det är bäst om så förblir. Tro mig, farbror, det här kommer att sluta illa."
   Othar höjde avfärdande handen.
   "Än vet du lite om vad som hänt och än mindre om vad som kommer att hända. Spara därför på dina ord och presentera i stället dina egna vänner."
   En rodnad kunde anas på Orims kinder men han vände sig i alla fall mot resten av sällskapet.
   "Dessa stod upp för mig när en främmande herre skymfade mig. Det är för att återgälda det som jag visat dem vägen hit."
   Den gamle smeden hälsade artigt på dem i tur och ordning och därefter gjorde Tjalve detsamma. När Ale hälsade på Tjalve slogs han av den iver och den glöd som lyste i dennes ögon. Han mindes sin egen tid som lärling hos en smed. Den hade inte varit lång, inte en hel dag ens, men inte någon gång under den tiden hade han varit lika entusiastisk som Tjalve verkade vara.
   Medan Othar visade upp sina svärd för Ragnvald och Cihrind, den förre synade dem med stigande intresse och den senare med sjunkande, så förde Tjalve Ale och Minn åt sidan och plockade fram enkla men skickligt smidda smycken i silver och guld.
   "Mäster Other har lärt mig mycket och delat med sig många av sina hemligheter", sade han. "Han är som en ömsint far för mig och jag gör mitt bästa för att vara som en god son för honom."
   Han visade upp en tjock guldring graverad med dvärgrunor som tycktes flamma ikapp med elden samt små stiliserade avbildningar av mytologiska varelser, skapade av en enda tjock silvertråd som tvinnats och vridits tills gripar och enhörningar framträtt i dess ställe.
   "De här har jag gjort själv", fortsatte han stolt men utan att förhäva sig. "Den här guldringen är mitt lärlingsprov, skapad med Othars vägledning, och de här halssmyckena är sprungna ur min egen fantasi."
   Ale tyckte att de sistnämnda var lite väl pråliga men kunde inte blunda för den konstnärlighet och det hantverk som låg bakom dem. Minn tycktes desto mer intresserad och fingrade nyfiket på den ena figuren efter den andra.
   När hon stannade vid en sjöjungfru som kammade sitt hår så mötte hennes blick för ett ögonblick Tjalves och Ale tyckte att lärlingens blå ögon stannade väl länge på Minn. Av någon anledning irriterade det honom.
   "Tycker du om den?" frågade Tjalve glatt. "Då är det din!"
   Minn rodnade och stammade fram några pliktskyldigt avböjande ord men kunde inte dölja att hon gärna ville ta emot gåvan. Ale gick surt åt sidan medan Tjalve hängde silversmycket runt Minns hals.
   Tjalve var inte äldre än vad han själv var men ändå tycktes han ha kommit så mycket längre. Vad Ale än tyckte om Tjalves värv så utförde denne det med större skicklighet än många äldre i sitt skrå och betydligt bättre än något som Ale själv hittills tagit sig för i livet. Dessutom så utförde han det med en glädje och en inlevelse som Ale inte sett hos någon annan oavsett rang eller sysselsättning. För Tjalve var smide inte ett arbete som måste utföras för att överleva, det var ett kall genom vilket han levde upp och levde ut, genom vilket han blev en hel människa.
   Ale suckade. Det var inte undra på att Minn fann den unge lärlingen så intressant. Tjalve hade funnit sin väg i livet och för honom låg framtiden redan utstakad. Skulle han själv någonsin finna sin väg i livet?
   Plötsligt trädde en förnämt klädd man ned i smedjan, åtföljd av två bärare som bar på varsitt järnskrin. Vid åsynen av den stora folksamlingen stannade han upp och tvekade ett ögonblick men Othar gick honom till mötes med utsträckta händer.
   "Välkommen in i min smedja, min gode Valan", sade han, "men jag väntade mig Choran själv?"
   "Herre Choran är... indisponibel efter ett missöde tidigare idag men han bad mig framföra sina hälsningar", svarade gästen i det att han överräckte ett förseglat brev.
   Othar bröt sigillet, synade ett par nycklar som legat insvepta i brevet och läste det med allvarlig uppsyn. Tjänarna ställde under tiden ned skrinen på Others arbetsbord. Det ena skrinet var inte mycket mer än en enkel fyrkantig låda medan det andra skrinet hade ett lock som pryddes av en vapensköld föreställandes tre eklöv ovanför ett seglande skepp.
   "Hälsa Choran att arbetet kommer att vara slutfört i morgon bitti", sade Othar, gick bort till ässjan och lade brevet på elden. Chorans tjänare bugade och lämnade hastigt smedjan igen med sina båda bärare och Othar vände sig åter till sin brorson och dennes följeslagare.
   "Jag beklagar om mina plikter inkräktar på min gästfrihet men jag måste tyvärr återgå till mitt arbete. Frände Orim, låt oss återuppta vår sammankomst i morgon kväll. Tjalve, vi kommer att behöva arbeta sent i kväll."
   Lärlingen öppnade munnen, som för att protestera, men sade ingenting utan nickade bara till svar. Medan sällskapet tog farväl av Othar försvann Tjalve in i ett inre rum. Han återkom med en stor korg som han överräckte till Ale och Minn.
   "Skulle jag kunna be er överlämna den här matkorgen till min gamla mor. Hon bor i den röda trästugan närmast kvarnen vid södra porten?"
   "Det gör vi så gärna", svarade Minn, tog emot korgen och gav den till Ale att bära. Ale grymtade något men gjorde som Minn önskade.
   Väl ute igen manade Orim dem att skynda sig tillbaka från sitt ärende.
   "Jag känner på lukten att farbror Ossjans spett snart är lagom stekta nu och om ni dröjer för länge kommer det bara att finnas renskrapade ben kvar till er."
   Ale huttrade och hans mage kurrade. Han hade mycket hellre velat avsluta den långa dagen redan nu på ett varmt värdshus med värmande mat och han såg längtansfullt på när de andra klev in i värdshuset.
   Lyckligtvis var det inte långt till den södra stadsporten och vid en tyst och stilla väderkvarn låg mycket riktigt en liten röd trästuga. De knackade försiktigt på och dörren öppnades av en kvinna i vars ungdomliga utseende endast hårets gråa strimmor vittnade om hennes ålder och erfarenhet. Hon såg på korgen som Ale och Minn hade med sig och innan de hunnit hälsa hade hon förstått deras ärende.
   "Pojken min jobbar sent i kväll igen förstår jag", sade hon med en varm och mjuk röst. "Tara är mitt namn och ni är välkomna in i mitt enkla hem."
   "Tackar ödmjukast, goda fru, men vi har lovat att inte dröja länge", svarade Minn.
   Taras blick sökte sig till halssmycket som hängde runt Minns hals och hon smålog för sig själv
   "Den ungdomen, den ungdomen", skrockade hon, "alltid så bråttom i allt ni företar er. Men vem är jag att klandra er, jag har också varit ung en gång. Nåväl, följ era hjärtan men var försiktiga för det som är gjort kan sedan inte göras ogjort igen."
   De sista orden tycktes rikta sig särskilt till Minn.
   "Vad menade hon med det där sista?" undrade Ale medan de var på väg tillbaka.
   "Inte en aning", svarade Minn frånvarande och fingrade på sin lilla sjöjungru i silver.
   "Tänker du behålla den där?" frågade Ale med illa dold bitterhet i rösten.
   "Varför inte?" snäste Minn tillbaka. "Det är en gåva till mig och jag tycker om den. När var senaste gången du gav mig något?"
   "Vad då, vad vill du ha för något då?"
   Minn himlade med ögonen.
   "Karlar", sade hon bara till svar och skyndade på sina steg.
   Väl tillbaka i värdshuset fann de Ragnvald, Cihrind och dvärgen Orim sittandes vid ett stort runt bord dukat med allehanda fat, flera av dem redan tömda. Där fanns korvar och syltor, pajer och pastejer men främst bland dem tronade en helstekt spädgris, till hälften uppäten. Hade de ätit allt det själva?
   "Ah, ni kom tillbaka i tid", hälsade Orim dem. "Slå er ned på stolarna och slå upp i bägarna. Än finns det mat och dryck till er också. Nu ska vi äta och dricka till morgonen."
   "Tack, min gode mäster dvärg", sade Cihrind, "men vi har haft en lång resa och jag måste be om att få dra mig tillbaka."
   Abboten verkade lättad över att Ale och Minn var tillbaka så att han själv kunde få en ursäkt att lämna bordet. Även Ragnvald mumlade fram en ursäkt och reste sig mödosamt.
   "Nåväl, desto mer kvar åt oss då", sade Orim och sträckte sig över bordet med en brännvinskagge för att hälla upp åt Ale och Minn.
   "Nej tack", sade Minn artigt, "det räcker med vatten för vår del."
   Dvärgen tittade förvånat på dem.
   "Men det här är bra för skäggväxten", försökte han.
   "Tack, men skägg är det sista jag vill ha", svarade Minn besvärat.
   Orims förvåning blev än större men han sade ingenting och gjorde inga fler försök att truga dem.
   Ale och Minn var själva för trötta för att vara särskilt sällskapliga så de avslutade hastigt sin kvällsvard och drog sig sedan tillbaka de med. Orim satt ensam kvar och läppjade på sitt brännvin.
   "Det förklarar en hel del", mumlade han för sig själv. "Ja, det förklarar verkligen en hel del."


5. Hovintriger

   "Bönder fruktar att himlen ska falla ned över dem, kungar fruktar att marken ska rämna under dem."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   När morgonen grydde återsamlades de alla vid frukostbordet, alla utom dvärgen Orim. Några tuppar hade de inte hört i Serena men den vaknande staden hade haft tillräckligt med andra ljud för sig för att de skulle väckas ändå. Värdshusvärden Ossjan dukade upp en lätt frukost bestående av bröd, ost, rotfrukter, getmjölk och öl åt dem och förklarade att hans brorson antagligen inte skulle vakna förrän långt senare på eftermiddagen. Ragnvald argumenterade en stund med Ossjan om betalningen. Tvärtemot seden bland människor försökte inte Ragnvald betala så lite som möjligt utan han försökte övertala honom att ta emot betalning över huvud taget. Det hela slutade med att dvärgen lämnade bordet utan betalning, varvid Ragnvald räknade upp fyra silvermynt som han dolde under sin tallrik.
   "Som jag sade, dvärgarna är ett synnerligen stolt folk", sade han som svar på Ales och Minns undrande blickar.
   "Ska vi gå till slottet nu?" undrade Ale.
   "Ständigt lika yster, min unge junker", svarade adelsmannen. "Bara bönder och tjänare behöver följa solens gång. Ädlingar och herremän betvingar mörkret med ljuskronor och kandelabrar och verkar medan det enkla folket slumrar. Ju finare folk desto senare och konungen själv stiger inte upp förrän solen står som högst på himlen."
   "Varför gick vi då upp så tidigt?" undrade Ale, som redan längtade tillbaka till den varma sängen.
   "Därför att vi ska besöka Serenas katedral, Cindarells främsta gudshus och säte för allfader Cindarios XIV", svarade Cihrind i adelsmannens ställe. "Glöm inte bort ditt löfte", sade han till Ragnvald då denna muttrade något ohörbart. "Det gör dig bara gott att besöka Cindars hus någon gång vart tionde år."
   "Ja ja, låt oss få det undanstökat då."
   "Vem är allfadern?" undrade Ale.
   "Om du hade lyssnat på mina föreläsningar", svarade Cihrind förebrående, "så hade du vetat att Cindarios XIV är Cindars främste tjänare i Cindarell. "Han är den fader som leder oss rätt då vi själva inte förmår uttyda Cindars vilja. Tillika är han en personlig vän som en gång prästvigde mig. Idag är det emellertid inte hans vänskap jag söker utan hans vägledning."
   De reste sig och klev ut till en solig men kylig vintermorgon. Ett lätt snötäcke täckte gatorna här och där men på de flesta ställena hade det redan hunnit trampas ned och blandas till en brun och svårforcerad sörja.
   Cihrind tog täten och ledde dem målmedvetet genom breda gator tills de kom till ett stort öppet torg i stadens västra ände. De omgivande byggnaderna var väl så vackra som i kvarteren runt slottet men de bleknade i jämförelse med katedralen. Med fasaden vänd mot den uppåtgående gryningssolen reste sig Serenas ståtliga katedral framför dem.
   Dagens första solstrålar lyste upp en marmorvit fasad smyckad med målningar i klara och starka färger. Den vänstra delen dominerades av ett hav på vilket ett flertal skepp seglade. Fartygen kämpade mot vilda stormar och fasansfulla havsvidunder men vägleddes av ett lysande finger från himlen. Ingen vände sig mot varifrån de kommit och ingenting lämnade de heller bakom sig, all deras uppmärksamhet och all deras längtan fanns hos det hägrande målet framför dem. På den högra delen övergick havet till land. Två av skeppen var uppdragna på land och ut ur dem klev pionjärer, män som kvinnor och unga som gamla. Med skinande triaker som fick sitt ljus från himlens lysande finger skrämde de svartfolk på flykten, tog sitt välsignade och utlovade land i besittning och uppförde kyrkor och städer. Kontrasten mot den vänstra delen var tydlig, folket var nu inte längre härjat och medfaret utan rikt och välmående under Cindars beskydd.
   Ale och Minn kände väl till dessa illustrationer. Det var en allegori över Cindarells uppkomst och motiven hade avmålats i många kyrkor och kloster i landet.
   Men tavlan var inte enbart idyllisk. Längs fasadens kanter, bortom Cindars skydd, fanns fasor för dem som lämnade Cindars väg. Krig och sjukdomar, plågor och död och ett sökande utan slut var lotten för dessa olyckliga. Enligt traditionen hade av Cindars ursprungliga månghövdade folk endast två tagit sig till Cindarell. Om vilket öde som vederfarits de andra folken visste ingen att berätta.
   Trots den tidiga morgontimmen var det redan mycket liv och rörelse på torget. Där fanns många pilgrimer, såväl unga noviser som såg katedralen för första gången i sitt liv som gamla präster och munkar som såg den för sista. Men minst lika många som pilgrimerna var krämarna, som försökte kränga miniatyrer, triaker och gudastatyetter till de fromma besökarna och Cihrind kunde inte dölja sitt missnöje med deras verksamhet.
   Abboten banade väg genom folkmassorna och snart nådde de fram till porten. En trappa i svart granit ledde upp till två tunga relieffprydda järndörrar. Den vänstra dörren avbildade den förste kungen Seren den store med draget svärd och den högra den jätte som han besegrade vid landstigningen i Cindarell. Porten kröntes av en väldig triak målad med bladguld.
   Cihrind tecknade Cindars heliga triak, bugade djupt och gjorde en ansats att öppna porten då en ung novis tilltalade honom.
   "Jag beklagar, fader, men Hans Helighet, Cindaros XIV, är tyvärr annorstädes."
   Cihrind höjde förvånat på ögonbrynen.
   "Vilket brådskande ärende har då kallat bort allfadern från Cindars hus under konungens fred?" undrade han.
   "Därom sade han ingenting, men misströsta icke. Han sade oss att han skulle återvända före den första snön så vi hyser gott hopp om att han snart är med oss igen."
   "Tack, min son. Cindar lär oss tålamod och prövar oss när vi minst anar det."
   De tillbringade en stund med att beundra katedralens väldiga målning innan det var dags att bege sig till Cindarells slott och kung Serevan VIII:s audiens.
   "Vi kommer nu att äta frukost med konungen", sade Ragnvald när slottet ånyo tornade upp sig framför dem. "Betänk att detta är en stor ynnest så visa er värdiga."
   "Så bra", sade Ale. "Jag börjar bli hungrig."
   Ragnvald skrockade förnöjt.
   "En sådan spjuver du är, min unge Alemon, ständigt ett lynne för skämt och upptåg. Men glöm för all del inte bort värdigheten."
   Ale kunde för sitt liv inte förstå vad som var så roligt.
   Folkmassan var lika stor och tät som föregående dag men snart befann de sig åter innanför slottets väggar. Den här gången hade de trätt in i den vänstra flygelbyggnaden och mötts av fler ämbetsmän med än viktigare uppsyn. Ytterligare formaliteter vidtog där Ragnvald redogjorde för sin person och sitt ärende både en och två gånger och satte sitt sigill på än det ena och än det andra dokumentet. Till slut visades de i alla fall in i en korridor som ledde vidare in i slottets inre.
   Det var en lång fönsterlös korridor där endast gluggar högt ovanför dem släppte in ljus. Varje gluggs ljus föll så att det lyste upp en av de många sköldar som hängde på ömse sidor om korridoren. De liknade inte de enkla sköldar som knektar och krigare förde med sig i strid. Nej, dessa var betydligt mer välgjorda, helt i metall och prydda med vackra och färggranna symboler.
   "Skåda Cindarells främstes vapensköldar. Här hänger vapensköldarna för de ärevördiga ätter som lagt grunden för vårt kungarike, som försvarar det mot fiender och som säkrar dess fortbestånd", sade Ragnvald i högtidlig ton.
   Han stannade till vid en av vapensköldarna. Det var en sköld med guldgula rundlar på brun botten, omgiven av en gyllene ram och genomskuren av en röd diagonal balk.
   "Denna känner ni kanske till, ty det är greven av Fornmarks vapen, herre över era hemtrakter. För den oinvigde är en vapensköld blott färger och former men för den som förmår lyssna har vapnet mycket att berätta."
   Ragnvald pekade med yviga gester ut sköldens olika symboler.
   "Den bruna tinkturen representerar ätten Fornmarks hedervärda ambitioner. Grevarna är av tradition ståndaktiga herrar som håller fast vid sina ord. Den tvärgående tinnförsedda ginbalken står för skydd och dess klarröda färg för militärt mod. Fordom var grevens domäner ett viktigt bålverk mot Norra ödemarkernas vilda svartfolk och aggressiva barbarstammar. De gyllene besanterna slutligen visar på ättens stora rikedom, skapad under denna ärorika tid då ätten vann sitt namn och vist förvaltad av den nuvarande greven av Fornmark."
   Ale och Minn lyssnade intresserade på adelsmannens redogörelse. För dem var greven inte mer än ett avlägset barndomsminne, en man som alla kände till men som ingen kände. Greven var en symbol för Gylde av samma slag som kyrkan, magikerakademien och stadsmuren. Han hade alltid funnits där utan att man närmare reflekterat över orsaken därtill. Att hans släkt spelat en viktig roll för stadens beskydd och att hans ställning inte bara var given honom av födseln utan vunnen av förfäderna hade aldrig fallit dem in.
   De tittade nu nyfiket och med andra ögon på de andra vapensköldarna och Ales uppmärksamhet fångades av en till synes gammal sköld som dock ännu bevarade sin lyster. Det var en tvådelad sköld med tre gröna eklöv mot gul bakgrund på den övre halvan och ett brunt segelfartyg mot blå bakgrund på den nedre halvan. Det påminde om den snidade vapenskölden på skrinet de sett bäras in till dvärgsmeden Othar dagen innan.
   "Vems sköld är det här?" undrade Ale.
   "Ah, det är den ekenskiöldska ättens vapen", svarade Ragnvald. "Baron Ekenskiölds domäner ligger nordväst om Serena. Eklöven och skeppet berättar att hans ätt försåg kronan med ekar till den kungliga flottan i Cindarells gryning. Det var på den tiden cindarierna ännu var ett havsseglande folk som behärskade haven i alla väderstrecken. Varför fångades din blick av detta anrika vapen?"
   "Jag såg ett liknande vapen på ett av de skrin som de där tjänarna bar in till dvärgsmeden igår."
   "Huru skarp är inte ungdomens blick. Men att baronens ägodelar befinner sig i en krämares händer förvånar tyvärr ringa. I våra dagar seglar färre cindariska skepp på haven och ekarna hämtas främst från hertigdömet Marks rikare skogar. Den ekenskiöldska ätten har befunnit sig på nedgång under mycket lång tid och säkert innehöll skrinet en av många pantsatta tillgångar. Baronen är den siste i sin ätt och han är så gammal och sjuk att han inte ens orkat resa till konungens fred de senaste åren. Ack, min gode baron, huru illa lönar inte vår tid forna tiders dygder?"
   Ale blev mer och mer intresserad. Ingen hade berättat för honom att historia kunde vara så här intressant.
   "Var är din egen vapensköld?" undrade han.
   Men Ales fråga fick med ens Ragnvalds entusiasm att försvinna och ett förläget skimmer spred sig i adelsmannens anlete.
   "Fråga inte så mycket dumt", muttrade han och skyndade på stegen.
   Ale såg frågande på de andra men deras undertryckta leenden bara ökade hans förvirring. Han öppnade munnen för att ställa en fråga men Cihrind förekom honom.
   "Den som kliver på en öm tå bör inte vrida foten", sade han bara milt och fortsatte sedan vidare i korridoren.
   Ale följde surmulet efter. Han mindes nu varför han inte hade tyckt om klostrets historiaföreläsningar.
   Den skumma korridoren slutade med en lätt sväng till höger och öppnade sig sedan i en väldig, upplyst sal. Ljus flödade in genom de många och stora fönster som täckte två mötande väggar, spred sig genom salen och återspeglades av stora speglar på de motsatta väggarna. Deras väg mynnade i ett hörn, vilket ytterligare bidrog till den överväldigande känsla som slog emot dem som trädde in den kungliga salen.
   Ett flertal prominenta gäster befann sig redan i salen och väntade förväntansfullt längs sidorna. Ett konstnärligt snidat staket i ädelträ föreställandes äppelträd med slingrande grenar skilde gästerna från rummets mitt, vari ett runt bord täckt av en linneduk stod uppställt. Bordet var dukat med allehanda grytor, kannor, fat och bestick, allt i skinande blankputsat silver, och runt det stod fyra tjänare i eleganta klädnader. Ett förväntansfullt mummel steg mot de tunga ljuskronorna högt ovanför dem.
   Ales mage kurrade men han började ana att hans uppfattning om att äta frukost inte stämde överens med de finare kretsarnas uppfattning och höll därför trumpet tyst. Det blev i stället Minn som ställde den fråga som hade föresvävat honom.
   "Brukar konungens frukost gå till så här?" undrade hon.
   "Främst under konungens fred, då många prominenta gäster är närvarande", svarade adelsmannnen.
   "Jag menade, föredrar han inte att äta ensam, med sina nära och kära?"
   Ragnvald tycktes inte förstå frågan.
   "Konungen och riket är ett", sade han som om det vore en självklarhet. "Alla de kungliga förehavandena är föremål för Cindarells främstes intresse."
   "Närvarar de även vid..." började Minn men rodnade och avslutade inte meningen.
   "Åh, blott när tronarvingen ska avlas", svarade Ragnvald med ett tonfall som om hans svar skulle vara lugnande. "Men tig nu stilla, kung Serevan VIII är i annalkande."
   En dörr i bortre änden öppnade sig och sorlet i salen lade sig med ens. Två tjänare klev ut och ställde sig i stram givakt vid varsin dörrpost. Gyllene horn lyftes till munnarna och en högtidlig fanfar spelades upp. Därefter syntes en skugga i dörröppningen och ut klev så Cindarells konung, Hans Majestät Serevan VIII.
   Det var en man med ädla drag inramade av välansat stålgrått hår och skägg. Ett leende spelade på hans läppar men tycktes motsägas av hans djupblå ögon där snarare en trötthet kunde utläsas. Han rörde sig lugnt och värdigt men tycktes mer böjd än vad som kunde förklaras av hans aktningsvärda ålder. En tung guldkrona vilade på hans hjässa och han var klädd i en brynja vävd av silvertrådar med en juvelinfattad gördel om livet. En purpurfärgad sidenmantel vilade över hans axlar och hans metallbeslagna skor klapprade mot stengolvet.
   Var och en kungens attiraljer var förvisso ett konstverk men Ale slogs ändå av det var något som inte stämde. När han funderade på det efteråt kom han till slutsatsen att de helt enkelt inte passade med varandra. Det var som om varje ny kung fogat något nytt till klädnaden utan att någonsin tänka på helheten eller ta bort något av det gamla. Minn däremot skulle efteråt mest minnas kungens blick. Hon tyckte sig även se en tung sorg i den gamle mannens ögon.
   Serevan VIII fick hjälp av tjänarna att sätta sig vid bordet, trots att han inte såg ut att behöva någon. Dock rörde han knappt de många rätterna som stod uppdukade framför honom och frukosten blev därför kort. Därefter ledsagade tjänarna in honom i ett annat angränsande rum och som på en given signal började gästerna röra sig igen och följa efter sin kung.
   De befann sig nu i vad som måste vara en tronsal. Även denna sals väggar var täckta av fönster och speglar men dessutom blickade män och kvinnor från forna dagar ned på dem från tavlor högt uppe. Förgyllda plaketter berättade att detta var tidigare kungar och drottningar av Cindarell som en gång bebott dessa salar men som nu blott tysta kunde betrakta det som fortgick i dem.
   Vid den bortre väggen stod två troner uppställda. På den vänstra av dem satt Serevan VIII och vid hans sida stod en mager, slätrakad man i en klädnad av enkelt snitt men gjord av de finaste tyger och dyraste färger som stod att uppbringa. Den högra tronen var dock tom. På ömse sidor om tronerna hängde gobelänger i vackraste linne med broderier i guld-, silver och koppartrådar. Den vänstra gobelängen var havsblå och prydd med gyllene skepp medan den högra var guldgul och utsmyckad med ymniga fruktträd. Symboliken med Cindarells uppkomst var uppenbar för både Ale och Minn och Hovas vapen tarvade ingen närmare förklaring.
   Den magre mannen tog till orda med högtidlig stämma.
   "Kung Serevan VIII förklarar konungens fred för öppnad! Låt audiensen ta sin början!"
   En reslig, höknäst man med tjockt, nötbrunt hår och skägg lämnade en kvinna som stod vid hans sida och tog ett självsäkert steg framåt. Han blev stående framför tronen, knäppte lugnt upp ett bronsspänne som höll ihop hans björnskinnskappa och lät den nonchalant falla från axlarna. En ung tjänare rusade till, fångade upp kappan innan den fallit till golvet, och drog sig sedan snabbt tillbaka igen. Mannen bugade lätt utan någon vidare entusiasm och synade kungen med avmätt blick.
   "Hans Höghet, hertig Harald, ätten Marks förkämpe, gryningssolens försvarare, östra rikshalvans befriare...", började den magre mannen vid kungens sida ropa ut med gäll röst men hertigen höjde avfärdande handen.
   "Hoppa över titlarna, Ghandor", sade han med bullrande stämma. "Mitt namn och mitt ärende är välkänt och jag är inte här för att diskutera med kungens hovmästare."
   Hovmästaren rodnade av återhållen indignation men gick inte i svarsmål och hertigen fortsatte.
   "Det är allom bekant att Cindarell saknar en tronarvinge men trots enträgna uppmaningar så har vår kung inte gift om sig. Timglasets sand närmar sig obönhörligt sitt slut och blodslinjen kommer snart att vara bruten. Om ingenting görs så kommer kungariket att stå utan kung."
   Kungen mötte behärskat hertigens blick och rörde inte en min men det undgick inte någon att hans grepp om tronens armstöd hårdnade så att knogarna vitnade.
   "För vårt stolta kungarikes skull manar jag än en gång den hovländska ätten att träda tillbaka till förmån för den markska ätten."
   Den kunglige hovmästaren Ghandor tog upprört ett steg framåt men kungen förekom honom. Med sorgsen men likväl stadig stämma gav han luft åt sin åsikt om hertigens maning.
   "En gång i tiden var konungen av Cindarell och hertigen av Mark olycksbröder, åtskilda i blodet men förenade i hjärtat, rika på barn i landet men fattiga på egna barn. Skamligt är det av hertigen av Mark att förtränga sin egen sorg för att få trampa på konungens sorg."
   "Bespara mig slikt tal om olycksbröder", svarade Harald avfärdande. "Cindarells konung borde hålla sig för god för att sprida de osanningar som Marks fiender far med."
   "Hertigen må förneka det som alla andra ser, likväl är det konungens privilegium att utse tronarvinge, inte hertigens."
   "Må så vara men inte ens Cindarells konung står över Cindar. Inte ens den av Ers Majestät utsedde kan undandra sig frändernas rings prövning. Vem i det hovländska huset är värdig att bära Serens ring? Hos vem i det hovländska huset flödar ännu Serens blod?"
   "Inte heller i det markska huset är Seren den stores blod starkt", genmälde Serevan VIII. "Vad hertigen än säger så kastade den olycka som föll över huset Hova också sin skugga över huset Mark. Det är icke allena konungen av Cindarell fadersglädjen har förnekats utan så också hertigen av Mark. Icke allena det hovländska huset saknar en tronarvinge av Seren den stores blod utan så också det markska huset."
   "Med all respekt, Ers Majestät", sade hertigen i en lismande ton som dröp av ironi. Det var som om han väntat på att få utdela sitt dråpslag. "Ni har fel på båda punkterna. Cindarells drottning må ha försvunnit men Marks hertiginna har alltid funnits vid min sida. Det hovländska huset må sakna en tronarvinge men i vårt äktenskap har en tronarvinge äntligen fötts. Länge har min hertiginna blygts omgivningens blickar men nu kan hon med stolthet möta dem."
   Ett förvånat sorl gick genom de församlade. Ord som "otroligt" och "efter över tjugo års väntan" hördes och allas ansikten vändes mot den kvinna som stått vid hertigens sida. Hertiginnan lättade på sin slöja och blottade ett rosenkindat ansikte under ett honungsblont hårsvall. Det var en kvinna i sin fulla blomning som med klarblå oskuldsfulla ögon mötte församlingens nyfikna och beundrande blickar. Ett milt leende spelade på hennes fylliga läppar och hon svepte graciöst fram till sin make för att kärleksfullt fatta hans hand. Inte ens Ale kunde undgå att förtrollas av kvinnans mogna och fulländade skönhet.
   "Hur kan hon ha fött barn nyligen med den timglasmidjan?" muttrade Minn i viskande ton.
   "Du är bara avundsjuk", undslapp det Ale men han ångrade omedelbart sina ord då han fick en iskall blick till svar.
   "Skåda hertiginnan Almina”, sade hertig Harald belåtet, “ättling till kung Seren den store och drottning Mariska av Mark, maka till hertig Harald moder till Cindarells näste konung, Serald II. Jag upprepar därför min uppmaning till Hans Majestät Serevan VIII att för Cindarells bästa abdikera och överlämna tronen till huset Mark."
   Kungen darrade på rösten när han svarade hertigen.
   "Ert äktenskap må ha välsignats med en avkomma och Seren den stores blod må ha förts vidare hos Mark. Likväl måste pojken styrka sin rätt till tronen, likväl måste han underkasta sig fädernas rings prövning."
   Harald bugade sig överdrivet djupt.
   "Naturligtvis, Ers Majestät", svarade han. "Uppvisa ringen så ska jag uppvisa tronarvingen."
   Som svar reste sig Serevan VIII hastigt.
   "Audiensen bordlägges till i morgon bitti", sade han bistert och klev med bestämda steg ned från tronen utan att ge tjänarna tid att hjälpa honom.
   De församlade banade häpna väg för honom och utan vidare ceremonier lämnade Cindarells konung salen genom den dörr varifrån de kommit in, tätt följd av den kunglige hovmästaren. Efter ett kort dröjsmål lämnade också hertigen salen med nöjd min, varvid de kvarvarande samlades i grupper, ivrigt diskuterandes med varandra.
   "Vad handlade allt det där om?" undrade Minn.
   "En tragisk historia som nu får oanade återverkningar", svarade Ragnvald. "Sedan Cindarells gryning har Hova och Mark tvistat om rätten till Cindarells tron. I Seren den stores äktenskap med drottning Hviska av Hova föddes kungens anfader Serevan I och i hans andra äktenskap med drottning Mariska av Mark föddes hertigens anfader Serald I. Förstfödslorätten gav Hova företräde till kungatronen men blodsrätten är lika stark hos båda husen. Den olycka varom konungen nu språkade ägde rum för många år sedan då den av folket kära drottningen spårlöst försvann. Några fruktade att hon rövats bort av Cindarells fiender medan andra spred illvilliga rykten om att en skandal låg bakom hennes försvinnande och att hon i hemlighet förlösts med ett oäkta barn.
   "Hittade man henne aldrig?"
   "Nej, trots idogt sökande så har hennes öde förblivit okänt. Den fordom så livskraftige konungen bröts fullständigt ned av sorg och vägrade att gifta om sig. Officiellt sades det att drottningen allena var förutspådd att föda Cindarells näste konung och att man inväntade hennes återkomst men alla visste att det var av kärlek som Hans Majestät inte kunde ta sig någon annan att älska."
   "Så sorgligt", utbrast Minn.
   "Ja, inte sant. De hann aldrig få några barn och därmed finns det inte längre några kända ättlingar till Seren den store i huset Hova."
   Minn tittade förvånat på adelsmannen men sade ingenting mer.
   "Vad har den där ringen med saken att göra då?" frågade Ale.
   "Frändernas ring sägs ha smitts i Cindarells gryning som en symbol för landets enhet och folkens endräkt. Signetringen bars av Seren den store själv och har burits av landets alla konungar sedan dess. Enligt traditionen kan allena den man som är Cindarells rättmätige härskare trä ringen på sitt finger, alla andra straffas av Cindar med ögonblicklig död."
   "Landets splittring fortgår", mumlade Cihrind bekymrat.
   "Hertigen förefaller dock säker på sin sak", reflekterade Ragnvald och gned tankfullt sitt skägg. "Länge var hertiginnan ofruktsam och mången antog att det inte var Cindars avsikt att tronen skulle övergå till Mark. Men om nu hertiginnan nedkommit med arvinge som kan bestå frändernas rings prövning så är husets Marks anspråk på tronen plötsligt mycket starka. Måhända kommer kungamakten framledes att förskjutas österut. Stora politiska omvälvningar är att vänta i Cindarell."
   De skulle just till att lämna salen då Minns uppmärksamhet fångades av de porträtt som hängde över tronerna. Över kungens tron hängde ett porträtt av den unge Serevan VIII i sin glans dagar, då ännu ingen sorg förmörkade hans sinnen. Ovanför drottningens tron hängde emellertid en bild av en vacker kvinna som Minn inte sett förut men som likväl föreföll henne bekant. Konstnären hade använt starka färger men trots det fick betraktaren en känsla av att de inte gjorde kvinnan rättvisa. Det blonda håret sken som vore det spunnet guld och de gröna ögonen gnistrade som smaragder, fulla av liv och lyster. Hyn var slät och vit som nyfallen snö och bröts av blott av ett litet stjärnformat födelsemärke som ytterligare förstärkte den sköna helheten.
   Med ens insåg Minn varför kvinnan verkade så bekant och insikten gjorde henne alldeles kall.
   "Gode Ragnvald", sade hon, "säg mig, vilket var drottningens namn?"
   "Alatea", svarade adelsmannen. "Men hur är det fatt, unga mö?" fortsatte han när han såg hur blek Minn hade blivit.
   "Ingenting", sade Minn. "Absolut ingenting."
   Hon måste minnas fel, hon bara måste minnas fel!

6. Mord i nattens mörker

   "När ljuset lämnar dagen förmörkas människors sinnen."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   Väl tillbaka på värdshuset träffade de på dvärgen Orim igen. Hans ögon var rödsprängda och andedräkten allt annat än angenäm men han föreföll vid gott mod och hade redan en välfylld stånka i handen.
   "Se där, är ni uppe först nu?" skrattade han. "Men varför så bekymrade? Ni skulle ha lytt mitt råd igår och sköljt bort era tunga tankar med gott brännvin."
   Ragnvald och Cihrind hälsade artigt på dvärgen men ursäktade sig snabbt och drog sig tillbaka till sina rum. Ale och Minn dröjde kvar, till en början för att de inte visste vad annars de skulle göra. De kunde emellertid inte undgå att smittas av dvärgens sorglöshet och gladdes snart åt hans sällskap.
   Orim lyssnade uppmärksamt på deras redogörelse för dagens händelser, även om det syntes på honom att han tyckte att människors problem var futtiga, och föreslog sedan att de skulle bekanta sig närmare med Serena.
   Deras vandringar förde dem över breda gator och genom trånga gränder och den till synes stora och svåröverskådliga staden öppnade sig snart för dem och avslöjade sina hemligheter. Precis som Gylde så utgjordes Serena flera mindre och avgränsade delar, som små städer i staden och precis som dvärgarna hade ett eget kvarter så hade också andra främlingar i Serena samlat sig i egna kvarter, i vilka såväl cindariska ord som seder och bruk lyste med sin frånvaro. Där cindarierna själva dominerade delades staden upp efter skrå i stället. Här fanns ett köpmännens kvarter, ett skräddarnas kvarter, ett skomakarnas kvarter, ett hattmakarnas kvarter och så vidare.
   Orim visade sig vara en intressant ciceron, trots sina ringa kunskaper om Serena. Han visste att berätta mycket om murteknik och smideskonst och en blick räckte för att han skulle kunna hålla en mindre föreläsning om var materialet hämtats från, hur och med vilka verktyg de bearbetats och, inte utan viss självbelåtenhet, hur länge konstruktionen kunde förväntas hålla. Att motsvarande arbete av dvärgar vore betydligt beständigare var mer än underförstått.
   När skymningen föll befann de sig åter vid dvärgarnas kvarter.
   "Farbror Othar arbetar visst sent i kväll igen", anmärkte Orim då han såg att dvärgsmedens dörr stod på glänt. "Låt oss pigga upp honom."
   Han klev fram till dörren och fattade tag om handtaget då han plötsligt stannade upp.
   "Men varför är hammaren tyst och elden slocknad?" mumlade han för sig själv.
   Med ens gripen av onda aningar slog Orim upp dörren och rusade in i smedjan. Kort därpå hörde Ale och Minn ett fruktansvärt ljud som få människor någonsin får höra, den högljudda och smärtfyllda klagan som bara de annars så orubbliga dvärgarna kan ge ifrån sig och som bara den oåterkalleliga förlusten av en frände kan ge upphov till.
   De rusade ned i den skumma smedjan men som deras ögon inte likt dvärgarnas var skapta för grottors dunkel så såg de ingenting. Först när Ale fick tag på en lykta och tände den uppenbarades också för dem den fasansfulla händelse som ägt rum i smedjan.
   Med ryggen onaturligt böjd över det nu sönderbrutna arbetsbordet, låg dvärgsmeden Othar och stirrade tomt upp i luften. Med stela händer tryckte han hårt mot sitt bröst det enklare av de två skrin som han anförtrotts av Chorans tjänare. Locket stod emellertid öppet och vad det än var för innehåll som Othar så innerligt sökt försvara så fanns det inte längre kvar däri. Omkullvält vid hans sida låg det andra vapensköldprydda skrinet ännu oöppnat.
   Vid den arme dvärgsmedens sida satt den förtvivlade Orim och slet sitt skägg under det att hans tunga och ymniga tårar vätte sin farbroders döda ansikte.
   "Varför?" bölade Orim. "Varför har ditt liv ändats? Varför lämnade jag dig att dö ensam? Varför fick jag inte själv dö i stället för dig?"
   Minn blev alldeles blek och vände sig om med händerna för ansiktet. Ale kände sig alldeles tom inombords och visste inte vad han skulle säga eller göra. Rådvilla dröjde de kvar under det att dvärgens högljudda klagolåt fortsatte. De fick dock inte vara ensamma länge. Orims sorg lockade dit grannar och snart hördes såväl dvärgars som människors tungomål utanför smedjan.
   Ingen av dem begav sig emellertid ned i smedjan och förklaringen kom då en barsk och kommenderande stämma överröstade alla andra för att sedan följas av tunga stöveltramp i halvtrappan. In i lyktans ljuskrets trädde Orims ofrivillige vägvisare från igår, tillika konungens främste befälhavare, hövitsman Ranulf.
   Hövitsmannen kastade en snabb blick runt smedjan och hans ansiktsdrag hårdnade än mer när han förstod vad som hade hänt. Hans min röjde ingenting men inte heller han kunde låta bli att blekna. Död och lidande var förvisso inte främmande för denne härförare i strid men det var tydligt att han såg mer än vad de andra såg.
   "Svara mig, vem bär ansvaret för detta?" röt han med ett tonfall från en som är van att bli åtlydd utan dröjsmål.
   Ale och Minn vågade ingenting säga men Orim tittade upp ur sin sorg och mötte Ranulfs blick.
   "Människopojken!" skrek han. "Var är den där falske lärlingen? Jag varnade honom för att beblanda sig med människor, jag varnade honom!"
   "Vem talar du om?" krävde hövitsmannen att få veta men Orim hade redan vänt sig från honom och mot Ale och Minn.
   "Ni vet var han är!" vräkte han ur sig som om han helt glömt deras vänskap. "Ni gick till hans mor! Berätta var han gömmer sig!"
   "Azaum lath!" avbröt Ranulf med en plötslig förändring i sitt tonfall. De främmande orden kom som från en dov bronsklocka. Till och med Orim överraskades och rycktes ur sin sorg.
   "Du talar dvärgars språk på dvärgars vis", anmärkte han förvånat.
   "Såväl jag som mina förfäder har haft äran att strida sida vid sida med ditt folk. Dvärgars sorg är mig inte främmande och du har min djupaste respekt. Men likväl som jag respekterar din sorg måste du respektera min plikt och min plikt är att överlämna den här pojken till kungens rättvisa, inte till din yxas rättvisa."
   "Hur ska jag kunna lita på att människors rättvisa ger min farbror rättvisa?" utbrast Orim och grep skaftet till sin tunga yxa.
   Ranulf svarade inte utan mötte dvärgens ilskna blick med sina stålgrå orubbliga ögon. De stirrade länge på varandra utan ord och till slut slappnade dvärgens grepp kring yxan av.
   "Ett månvarv", sade han. "Ni får ett månvarv på er, sedan kommer inte ens ert slotts murar att kunna hindra mig från att utkräva hämnd."
   "Jag önskar att vi hade så lång tid på oss", svarade hövitsmannen torrt och vände sig till Ale och Minn.
   "Barn", sade han. "Vet ni vem den här pojken varom mäster Orim talar är och var han befinner sig?"
   Ale och Minn darrade inför hövitsman Ranulfs genomträngande blick.
   "Tjalve", kunde Ale till sist inte låta bli att klämma fram.
   "Han kan inte ha gjort det", skyndade sig Minn att lägga till. "Han skulle aldrig göra något sådant."
   "Vad den här Tjalve har gjort eller inte gjort vet bara han själv och Cindar", svarade Ranulf. "Det som har skett här är större än någon av er anar. För kungens och hans egen skull måste jag kräva att ni för mig till honom."
   Hövitsmannen uttalade de sista orden med en menande blick mot dvärgen Orim, som började arbeta upp sitt raseri igen.
   Ale vände sig tvekande mot Minn som bara nickade tyst och såg ned i marken.
   "Hans mor bor inte långt härifrån", sade han. "Vi ska visa vägen."
   "Och jag ska följa med", röt Orim. "Så se till att dina knektar fångar honom innan jag gör det."
   Ranulf ledde Ale och Minn framför sig ut genom smedjan. Den häpna folkmassa som samlats utanför vek raskt undan för dem och ett halvdussin soldater slöt upp bakom dem. Sist av alla skred Orim fram med sin yxa dragen.
   Väl framme vid moderns stuga spred soldaterna ut sig medan hövitsmannen gick fram till dörren och bultade på den med sitt svärdshjalt. Det dröjde inte länge förrän moderns förskrämda ansikte tittade ut, så skilt från det godmodiga ansikte som hälsat dem välkomna föregående kväll.
   "Snälle hövitsmannen", skyndade hon sig att säga. "Visa barmhärtighet mot min ende son."
   Ranulf hann inte svara förrän ett skrik blandat med triumferande rop hördes från baksidan. Två av väktarna kom fram runt knuten med pojken Tjalve i ett fast grepp mellan sig. Han var hålögd och medtagen och hans hår stod på ända, som om han inte sovit på mycket länge.
   "Jag gjorde det inte", skrek han förtvivlat. "Det var spöket som gjorde det."
   "Spar dina ord till rättaren", svarade hövitsmannen bistert utan att låta sig bevekas av vare sig pojkens rop eller moderns tårar. "För bort honom."
   Minn tog tag i Ales hand och drog honom med sig.
   "Jag vill inte se mer", snyftade hon. "Låt oss gå härifrån."
   Ragnvald och Cihrind hade också sällat sig till den nyfikna skaran utanför smedjan och stod nu och väntade på dem utanför värdshuset. Minn gick förbi dem utan ett ord och det blev upp till Ale att redogöra för vad som hade hänt.
   "Ett beklagligt slut för en sådan god vapensmed", kommenterade Ragnvald lakoniskt.
   "Så ung och redan så långt inne på olyckliga vägar", suckade Cihrind och skakade på huvudet.
   Ale häpnade inför deras i hans ögon likgiltiga reaktioner. Ett liv hade slocknat och ett annat liv fördärvats och deras ord föll som vore det en diskussion om vädret. Brydde de sig så lite om personer de inte kände eller hade de redan sett så mycket elände att deras känslor avtrubbats?
   Av deras fortsatta diskussioner förstod han visserligen att deras sinnen tyngdes av de tidigare händelserna på slottet. Ragnvald bekymrade sig för vad som skulle ske med hans ärende i händelse av konflikt mellan kungen och hertigen medan Cihrind såg det hela som ännu ett tecken på splittringen inom Cindarell. Men hur oviktigt tedde sig inte de höga herrarnas spel jämfört med de enskilda människornas öden? Vad angick väl kungens och hertigens maktkamp Tjalve och hans mor? Vad var väl förlusten av en krona jämfört med Orims förlust av sin anförvant eller Othars förlust av sitt liv?
   Ale tittade bort mot smedjan. Den lystes upp av det fladdrande skenet från talrika vaxljus och en klagande sång på ett främmande språk nådde ut till gatan. Han ville så gärna gå dit och dela dvärgarnas sorg, han önskade så innerligt att han kunde lindra deras smärta. Men vad kunde han väl göra? Inte ens kungen av Cindarell skulle kunna göra det gjorda ogjort så hur skulle en ensam pojke kunna göra något? Uppgivet vände han ryggen mot smedjan och gick in i det tysta och glädjelösa värdshuset.

   De följande dagarna försvann som i ett töcken. Långa väntetider i tronsalen följdes av besked om att kungen var opasslig och besvikna vandringar tillbaka till värdshuset. Ale hade ständigt tankarna på annat håll och Minn följde inte ens med till slottet utan höll sig för sig själv på sitt rum. Cihrind hade gjort ett försök att tala med henne på tu man hand men bara återvänt med en beklagande min och mumlat något om ungdomliga känslorubbningar.
   Kvällarna blev lika glädjelösa de. Värdshusvärden Ossians sorg smittade av sig på hans gäster och lade en sordi över den tidigare så uppslupna stämningen på värdshuset. Inte ens maten smakade lika gott som tidigare och de åt under tystnad, var och en försjunken i sina egna funderingar.

   På den tredje kvällen uppstod ett tumult då ett dussin uniformerade män med allvarliga blickar trädde in. Bland dem kände de igen hövitsman Ranulf. Hövitsmannen utbytte med en ursäktande min några ord med Ossian och gick sedan fram till deras bord.
   "Ädle herre", sade han vänd till Ragnvald. "Jag ber om tillgift men vår konung har ålagt mig att finna ett förlorat föremål utan att skilja på vare sig låg eller hög. Jag vill därför be om tillåtelse att genomsöka era rum och era personer."
   Ragnvald tycktes förvånad men nickade lugnt.
   "Om det är er plikt, herr hövitsman, så uppfyll den", svarade han.
   Minn hade under middagen bara håglöst petat i maten men hövitsmannens röst fick henne att titta upp.
   "Gode herr Ranulf", utbrast hon och bröt sin långa tystnad. "Säg mig, vad har hänt med Tjalve?"
   "Jag beklagar, unga fröken", svarade hövitsmannen, "men han har förts till Galgholmen."
   "Galgholmen?" inflikade Cihrind. "Dit förs ju bara förrädare och dödsdö..."
   Han avbröt sig mitt i meningen men Minn hade redan förstått och lämnade bordet med händerna för ansiktet.
   "Jag beklagar", upprepade hövitsman Ranulf. "Domen kommer att verkställas när konungens fred är över. Ärendet är inte längre i mina händer och jag kan intet mer säga. Jag måste nu återgå till mina plikter."
   De uniformerade männen sökte under tystnad igenom dem och synade särskilt Ragnvalds sigillring innan de lät sig nöja och försvann ut i natten igen. Ragnvald tycktes skakad när han satte sig igen.
   "De sökte en ring", mumlade han. "Det här bådar inte gott."

   Ragnvalds onda aningar bekräftades följande dag på slottet. När den kunglige hovmästaren än en gång ursäktade sig å kungens vägnar klev hertig Harald resolut fram.
   "Försök inte att vilseleda oss, Ghandor", röt han. "Rykten går i Serena, kungens män söker en försvunnen ring och kungen själv kan inte visa upp frändernas ring. Förneka inte den sanning som alla i salen redan känner till. Serens ring är försvunnen, eller hur?"
   Den kunglige hovmästaren svarade inte men hans blossande röda kinder och hastiga andetag var talande nog. Hertigen vände sig triumferande mot de församlade.
   "Tecknen är entydiga!" utropade han. "Hovas blodslinje är bruten och Cindar själv har fråntagit Serevan VIII symbolen för Cindarells makt. Tiden är kommen för Hova att kliva tillbaka och överlämna makten till Mark."
   "Dina ord är ett brott mot konungens fred och mot den lydnad du svurit Hans Majestät Serevan VIII", avbröt Ghandor, alltjämt högröd i ansiktet.
   "Jag har endast svurit lydnad till Cindarells kung och honom ser jag ingenstans", replikerade Harald. "Konungens fred respekterar jag men hör mina ord, I Cindarells främste. Om inte Hova kan styrka sin rätt till tronen innan konungens fred lupit till ända så betraktar Mark den som förverkad. Välj själva om ni då vill komma till Mark med kronan i era händer eller invänta min återkomst till Hovland med svärd i min hand!"
   Med de orden lämnade hertigen salen med sitt följe. Bland salens församlade upphovs många upprörda röster men åter andra nickade instämmande. De flesta föreföll dock oroliga och rådvilla och till den skaran hörde också Ragnvald.
   "Ack", suckade adelsmannen. "En storm bryter ut i Cindarell och jag befinner mig mitt i dess öga. Om jag ändå hade stannat i Brödrarike och nöjt mig med min egenförvärvade titel."
   "Också de mest avlägsna kuster kan drabbas av stormens vågor", manade Cihrind. "Du kan inte undfly ditt ansvar, din plikt som adelsman tvingar dig att stå upp för landets bästa."
   "Ordet är ert svärd och er sköld, prästman, men denna situation tarvar inte ord utan handling så vad råder du mig till?"
   Abbotens blick fångade hertiginnan Almina innan hon också svepte ut ur salen och gick sedan till porträttet av Alatea, kung Serevan VIII:s försvunna gemål.
   "Jag vet inte", svarade han och skakade på huvudet. "Jag vet faktiskt inte, jag kan bara sätta mitt hopp till att Hans Helighet Cindarios XIV snart återvänder och bringar oss vägledning."
   Molokna återvände de till sitt värdshus, inställda på ännu en dyster kväll, men än var inte dagen slut. Utanför porten, med ansiktet dolt av en sjal som för att undgå igenkänning, stod en kvinna och väntade på dem.
   "Det är Tara, Tjalves mor", utbrast Ale.
   Vid Ales ord drog kvinnan sjalen hårdare om om sig och rusade dem till mötes.
   "Snälla ni, ni måste hjälpa mig", snyftade Tara och knäföll inför dem. "Ni är mitt sista hopp."
   "Spara dina tårar, goda fru", försökte Cihrind lugna henne. "Lätta ditt hjärta för oss."
   "Min son, Tjalve, de har fört honom till Galgholmen, jag får inte träffa honom", hulkade den arma kvinnan.
   "Ack, de nyheterna har nått oss också och vi beklagar det djupt", svarade abboten.
   "Han är oskyldig!" utbrast Tara. "Ni känner hövitsmannen, ni har besökt slottet, ni kan säkert lägga ett gott ord för honom."
   "Från Galgholmen kommer man blott med konungens lov", mumlade Ragnvald.
   "Jag vill bara träffa honom innan... innan..." Hon kunde inte avsluta meningen utan föll i gråt igen.
   "Seså", sade Cihrind. "Cindar hör alltid bön så låt oss sätta vår lit till Hans outgrundliga godhet och rättvisa."
   Den här gången förmådde abbotens ord inte längre trösta Tjalves mor.
   "Vi kan väl åtminstone försöka träffa honom", försökte Ale.
   "Jag vet inte..." började Cihrind då ännu en person lade sig i diskussionen.
   "Gode Cihrind, du om någon kan säkert beveka fångvaktarna."
   Det var Minn, som hade hört dem inifrån värdshuset och sällat sig till dem. Inför deras gemensamma bedjanden kunde inte abboten inte göra annat än kapitulera.
   "Nåväl", sade han. "Om min broder tillåter det så följer jag er till fängelset i morgon bitti men jag kan inte lova någonting."
   "Gör som ni vill men räkna inte med mig", muttrade Ragnvald. "Min sak är redan tillräckligt ömtålig och konungens fånghålor anstår inte en adelsman."

   Det blev således Ale, Minn och Cihrind som följande dag följde Tjalves mor till det beryktade Galgholmen. Namnet syftade på den lilla udde som från slottet sträckte sig ut mot havet och den gamla barfred som fångat deras uppmärksamhet vid deras ankomst till Serena. Barfreden och dess två brodertorn var omgivna av hala klippor och djupt vatten på tre sidor. Den enda vägen in gick via en valvbåge från själva slottet och den flygelbyggnad som vette mot havet.
   Cihrind tvekade ett tag men en bedjande blick från Minn fick honom att fortsätta och han klev nervöst fram till en vaktpost. De utbytte några ord varvid vaktposten försvann in i flygelbyggnaden. Snart kom han tillbaka i sällskap med en officer med butter min. Efter ytterligare några ord från Cihrind så veknade emellertid han också och ledde personligen in dem i slottet.
   "Respekten för Cindars tjänare är större än jag vågade hoppas på", sade Cihrind lättat.
   Officeren ledde dem genom fönsterlösa gångar och trappor bevakade av tungt beväpnade män och det var bara ljudet av vågor mot stenväggarna som avslöjade att de närmade sig Galgholmens välbevakade inre.
   Officeren lämnade över dem till en fångvaktare som först betraktade dem misstänksamt men sedan nickade åt dem att följa med. Han låste upp flera dörrar för dem och låste omsorgsfullt efter sig så fort alla passerat. Till slut stod de framför en järnbeslagen dörr försedd med en liten glugg. Fångvaktaren kastade en snabb blick genom gluggen, grymtade och låste upp men utan att själv passera denna gång. Tara stödde sig mot Cihrind och tillsammans gick de in med Ale och Minn efter sig.
   "Tjalve!" utbrast hon och rusade in.
   Det tog ett tag innan deras ögon vande sig vid det det fönsterlösa rummets mörker. De befann sig i en trång och smutsig cell, knappt en manslängd från sida till sida. Någon inredning fanns där inte, bara gammalt hö utslängt på golvet. Vid den bortre änden hade Tara knäböjt vid en hopkrupen gestalt, fastkedjad vid väggen. Det var knappt att de kände igen den förr så rosenkindade och livfulle smedslärlingen.
   Ord kan inte återge det rörande ögonblick då moder och son återsåg varandra och det var inte bara deras ögon som fuktades av tårar. Taras kärleksfulla och tröstande ord besvarades av Tjalves bedyranden om sin oskuld och försäkran om att allt skulle gå bra. När varken ord eller tårar längre räckte till höll de bara tyst om varandra och det dröjde ett tag innan Tjalve förstod att de inte var ensamma.
   "Minn! Ale!" ropade han glatt. "Då tror ni också på mig?"
   De tittade förläget på honom.
   "Vi vill gärna tro dig", sade Minn. "Men vad hände egentligen?"
   "Det var ett spöke!" utbrast Tjalve med darrande röst. "Kort efter att ni gått. Mäster bad mig låsa dörren men just som jag skulle dra för regeln kom han!"
   "Vem då?"
   "Det var mörkt utanför, jag såg bara ögonen men jag glömmer dem aldrig. Blekgrå pupiller som knappt syntes i de mjölkvita ögonen, en tom och livlös blick som tycktes stirra rakt igenom mig."
   Det gick inte att ta miste på skräcken i smedslärlingens röst när han återgav den olycksaliga nattens händelser.
   "Jag försökte stänga dörren men han slog upp den på vid gavel. Jag måste ha tappat medvetandet för nästa sak jag minns är hur jag ligger på golvet och ser hur mäster står framför sitt arbetsbord med det ena av de där skrinen i sina händer, de där som köpmannens tjänare kom med, och försöker värja sig mot den där vålnaden."
   "Och sedan?" viskade Minn.
   "Det var som i en dimma. Jag kände mästers dolk bredvid mig på golvet, kanske hade han tappat den i striden, och utan att tänka grep jag den och högg angriparen i ryggen. Dolken trängde in till skaftet och gick av men han reagerade knappt. I stället slog han mig i huvudet med ett slag som av en häst som sparkar och jag föll ihop över arbetsbordet. De tre eklöven var det sista jag såg innan allt svartnade. När jag åter kom till sans var allt lugnt igen men mäster låg död bredvid mig."
   Tårar rullade nu på åter på Tjalves smutsiga kinder.
   "Varför flydde du då?" kunde Ale inte låta bli att fråga.
   "Jag kunde inte tänka klart längre", svarade Tjalve urskuldande. "Jag ville bara bort från allt det hemska och hem till mors trygghet."
   "Ack, om du ändå gått till stadsvakten tidigare", snyftade Tara. "Då hade de kanske trott dig."
   "De kommer att tro mig, mor, det lovar jag dig", försökte Tjalve muntra upp henne.
   "Har du inte berättat allt för dem ännu?"
   "De har inte velat lyssna, de frågar bara om annat, om de där skrinen och vad jag vet om dem. Jag förstår inte varför det är viktigare än mästers död."
   "Men du har väl svarat ärligt och uppriktigt på alla deras frågor?
   "Jag vet ju inget om det, mor. Jag vet bara att mäster väntade en hemlig leverans den kvällen men det är också allt. Ändå bad han mig svära på att inte yppa för någon om leveransen."
   "Det gjorde du väl inte heller?" undrade Tara med en plötslig oro i rösten. "Inte ens för din far?"
   "Mor!" utbrast Tjalve upprört. "Vad som än varit mellan er så respekterar far mitt val. Han betraktade mäster Othar som min fosterfar och skulle aldrig ens ha krökt ett hår på hans huvud."
   "Seså, min son, fäst dig inte vid en orolig kvinnas farhågor. Jag litar på dig och ber för att allt ska sluta väl."
    De fattade varandras händer och tittade varandra djupt i ögonen. Tjalve ville säga något mer men just då kom fångvaktaren in i cellen.
   "Är ni kvar än?" undrade han. "Nu måste ni verkligen gå!"
   "Cindar vare med dig", sade Tara och kysste hastigt sin son på kinden.
   Fångvaktaren tycktes nervös och skyndade på dem bort från fängelset och ut i det rum där officeren lämnat dem. Han försvann lika snabbt och de såg sig osäkert omkring. En annan dörr öppnades och in kom två vakter som stannade upp och förvånat betraktade dem.
   "Fader", sade den ene osäkert. "Detta är inte en plats för en kyrkans man."
   "Vi har precis besökt en fånge på Galgholmen", förklarade Cihrind.
   "Jag beklagar, fader, men inte ens ni äger tillträde till Galgholmen."
   "Ni missförstår mig, jag sade att jag redan varit där."
   "Jag måste be er följa oss ut å det snaraste", avbröt vakten med skärpa i rösten.
   Cihrind tittade förbryllat på dem men då han förstod att de menade allvar sade han inte emot.
   "Synnerligen ohövligt", mumlade han. "Men, hur är det fatt, kära du?"
   Abboten hann precis ta tag i Minns hand och hindra henne från att falla ihop. Hon såg blek och tagen ut och mötte förvirrat hans blick, som om hon precis hade vaknat ur en djup sömn.
   "Åh, jag blev plötsligt så yr", sade hon med en matt röst.
   "Fånghålornas luft har en skadlig inverkan på ungmörs känsliga sinnen", svarade Cihrind och lät henne stödja sig på sin arm medan de lämnade slottet.
   "Vad menade Tjalve med det där sista?" frågade Ale och vände sig till Tara. "Om sin far menar jag?"
   En lätt rodnad syntes på moderns kinder.
   "Din fråga är inte taktfull, unge man", sade hon. "Icke desto mindre är jag skyldig dig ett svar. Tjalve är frukten av min ungdoms största kärlek och största dumhet då jag lät känslorna skena iväg med mig och lämna förnuftet kvar. Hans far är Thieran, en orädd och vådlig man som nedlägger kvinnor lika lätt som fiender."
   Ale tittade oförstående på henne.
   "Jag glömmer att ni är nykomlingar i Serena", fortsatte Tara och log svagt. "Thieran är också känd under namnet Räven. Hans namn känner alla men ingen känner honom, han är alla köpmäns skräck och alla tjuvars beskyddare och priset på hans huvud växer ständigt. Han är den oinskränkte och oåtkomlige ledaren för Serenas undre värld och Tjalve är hans förstfödde son."

7. Räven

   "Blott tjuvar kan man lita på, de är alltid oärliga"

   Gammalt tjuvordspråk

   Följande dag var de föregående lik. Ale och Cihrind intog sitt morgonmål medan de lyssnade till Ragnvalds optimistism inför den stundande audiensen hos kung Serevan VIII. Minn var alltjämt blek men men hade ändå orkat göra dem sällskap.
   "Hertig Harald lämnade Serena igår kväll och alldenstund Hans Majestät behöver sina vasallers gunst så kommer mitt ärende måhända ses med blida ögon", utbredde sig Ragnvald. "Förena er med mig i en välgångsskål!"
   Bägare höjdes pliktskyldigt till svar men utan någon vidare entusiasm. De tidigare audienserna hade inte givit några skäl till optimism och gårdagens besök på Galgholmen fick adelsmannens bekymmer att te sig futtiga.
   De skulle just till att resa sig då en liten pojke sprang fram till deras bord.
   "Jag skulle hälsa från Tara till någon Almin, vän till Tjalve", sade han med andan i halsen.
   "Om du menar Ale och Minn så har du funnit dem", svarade Cihrind leende och tecknade med handen åt deras håll.
   Pojken verkade inte vara så nogräknad.
   "Tara vill träffa er genast", fortsatte han och sträckte hoppfullt fram en hand. "Han sa att ni är snälla."
   Cihrind rynkade på pannan men stack ändå till honom ett kopparmynt.
   "Vem är han som sände dig förresten?" frågade abboten men pojken hade redan snappat åt sig myntet och lagt benen på ryggen.
   "Vad kan Tara vilja oss?" undrade Ale och tittade osäkert på Ragnvald.
   "En riddares plikter omfattar såväl sin herre som det täcka könet", yttrade adelsmannen. "Du har min lov att avstå från dagens audiens och besöka denna Tara men återvänd sedan till värdshuset för den händelse att jag skulle behöva kalla på dig."
   "Tack så mycket, herre Ragnvald", sade Ale uppriktigt. "Minn, orkar du följa med mig?"
   Minn nickade till svar men såg tankfull ut, som om det var något som bekymrade henne.
   De avslutade sitt morgonmål och gav sig sedan av, Ragnvald och Cihrind mot slottet och Ale och Minn mot södra porten, där Tara bodde. Väderkvarnen hade sedan länge påbörjat dagens arbete. Dess vingar vred sig sakta med vinden och från dess inre hördes hur löparen vred sig mot liggaren och malde dagens mäld till mjöl. Vid den lilla röda trästugan syntes ingen till men dörren stod på glänt som om de var väntade.
   Ale sköt försiktigt upp dörren och ropade Taras namn.
   "Vad konstigt, gardinerna är ännu fördragna..." började han men hann inte längre ty plötsligt sprang några upp bakom dem och knuffade med all kraft in dem i stugan. De tumlade in på ett enkelt trägolv varvid dörren slogs igen och lämnade dem i ett skumt ljus.
   "Rör er inte!" beordrade en väsande röst från stugans mörka inre. "Ni ser inte mig men jag ser er tillräckligt bra för att träffa er båda med mitt dubbelarmborst."
   "Vem är du?" frågade Ale upprört. Han var fortfarande för arg efter knuffen för att reflektera över den fara de plötsligt befann sig. "Vad har du gjort av Tara?"
   "Här är det jag som ställer frågorna", svarade den väsande rösten skarpt. "Men din fråga hedrar dig", tillade den i något mjukare ton. "Tara tror sig träffa er i andra änden av staden så vi har gott om tid på oss innan hon är tillbaka."
   "Vad vill du oss?" krävde Minn att få veta.
   "Som jag sade, det är jag som frågar och ni som svarar. Era handlingar har väckt många frågor hos mig och jag tycker inte om att inte veta. Det är därför bäst för er själva att ni svarar sanningsenligt. Har vi förstått varandra?"
   Ett sjungande ljud från en spänd armborststräng hördes i mörkret och Ale och Minn vågade inget annat än att nicka till svar.
   "Utmärkt", sade den anonyma rösten. "Låt oss då börja med att betrakta fakta. Främlingar kommer till Serena, så långt inget ovanligt. De är närvarande vid en smärre skandal, där handelsfuste Choran förödmjukas. Nåväl, det kan vara en slump. Men sedan är de de sista som ser dvärgsmeden Othar i livet, bortsett från dennes olycklige lärling, och de första som upptäcker den döda kroppen. Nu börjar det bli för många sammanträffanden."
   "Tror du att vi har med mordet att göra?" utbrast Ale.
   "Tro är för kyrkans män", sade rösten avfärdande. "Jag vill veta. Jag misstänkte att ni var inblandade tills ni inte bara tröstade lärlingens mor utan också hjälpte henne in på Galgholmen, den enda plats i Serena som jag själv aldrig bevistat."
   "De släppte in oss därför att vår abbot Cihrind bad dem om att få komma in", sade Minn men fick bara ett hest skratt till svar.
   "Jag vet att Tjalve är oskyldig till det han anklagas för. Jag vet också att ni tror att han är oskyldig. Berätta därför vad det är som ni vet som får er att tro detta."
   "Tjalve skulle aldrig ens lyfta en hand mot Othar!" utbrast Minn. "Dvärgsmeden var som en far för honom."
   "Likväl är Othar död så någon måste ha bringat honom om livet."
   "Thieran måste ha gjort det", flikade Ale in.
   "Thieran?" undrade rösten intresserat.
   "Ja, Tjalve berättade om en Thieran som är ledare för tjuvgillet och som också är hans far."
   "Och varför skulle denne Thieran mörda en smed?"
   "Othar försökte skydda de där skrinen som han fått från den där handelsfursten, Choran."
   "Aha, och vad var det för hemligheter som dessa skrin dolde som kunde motivera ett mord?"
   "Jag vet inte, det ena skrinet var orört när vi kom dit men det andra var öppnat och tomt."
   Rösten i mörkret tystnade, som om deras hemlige utfrågare försjunkit i funderingar.
   "Dina slutsatser är intressanta, unge man, men dessvärre felaktiga. För det första så finns det många skrin i Serena och om tjuvgillet skulle mörda någon för var och en av dem så funnes det inte många kvar i Serena att bestjäla. För det andra så har du inte kunnat visa att Thieran kände till innehållet i detta skrin och därmed saknas såväl kunskap som motiv för att denne skulle ha begått brottet."
   Ale hade tyckt att hans slutledning var korrekt men inför röstens motargument visste han inte längre vad han skulle tro.
   "Sluta leka katt och råtta med oss", avbröt Minn otåligt. "Du har redan dragit egna slutsatser så berätta vem det är som du misstänker."
   "Du påminner om Tara i hennes ungdom", löd det roade svaret. "Nåväl, det finns en man som hade kunskap om innehållet och det är samme man som sände skrinet till dvärgsmeden, nämligen handelsfursten Choran."
   "Varför skulle han sända honom något för att sedan stjäla tillbaka det?"
   "Kanske för att han ville få det att se ut som en stöld, ty nu kommer vi till motivet. Medan vi har pratat så har kungens män fängslat många av tjuvgillets medlemmar i sin jakt på Thieran och än fler kommer att fängslas innan dagen är slut. Choran har av naturliga skäl haft ett horn i sidan till Thieran och nu har han fått en förevändning att med kungens benägna stöd slå till hårt och skoningslöst. Jag frågar er därför nu, vad fanns i det där skrinet som till och med kungen vill ha tillbaka?"
   "Jag vet inte", erkände Minn. "Othar öppnade aldrig skrinet och nyckeln låg i ett förseglat brev så Chorans tjänare kan heller aldrig ha öppnat det."
   "Och var finns det här brevet nu?"
   "Othar brände tyvärr upp det."
   "En klok åtgärd av en försiktig man", mumlade rösten. "Men än är inte allt hopp ute, ty jag känner Choran. Hur hemliga hans dokument än är så finns det alltid minst en kopia av det i hans arkiv."
   "Så varför hämtar du det inte, du som varit överallt i Serena?" frågade Minn utmanande.
   "Det vore för farligt för mig just nu. Därför vill jag att ni gör det."
   "Vi?" utbrast de båda. "Hur skulle det gå till?"
   Det hesa skrattet hördes igen.
   "Om ni kan ta er in till Galgholmen så kan ni säkert ta er in i Chorans handelshus också. Ordna med en förevändning för att ta er in och göm er sedan där till kvällen. En av mina män kommer att vänta utanför. Ni släpper in honom, går själva ut och glömmer både det och det här samtalet. Jag tar sedan hand om resten. Om det påstått stulna föremålet återfinns så kommer både Chorans massarresteringar att upphöra och Tjalve att försättas på fri fot. Jag blir nöjd och ni blir nöjda."
   "Vem är du egentligen och vad har du för intresse av allt det här?" undrade Ale.
   "Det har ni nog redan listat ut", svarade rösten kort.
   "Du har fått svar på dina frågor så svara nu på våra!" fräste Minn.
   De väntade på svar men förgäves, den okända rösten hade tystnat. Plötsligt slogs dörren upp bakom dem av en okänd hand och de bländades av det infallande ljuset. När deras ögon återhämtat sig kunde de se hur ljuset föll in över ett bord framför dem, bakom vilket en utdragen stol stod. En svart skäkta hade stuckits ned i bordet och den darrade fortfarande lätt. De rusade snabbt ut ur stugan men inte heller där syntes någon till. Solen stod nu som högst och det var en vacker vinterdag som fick det gångna samtalet i mörkret att kännas overkligt.

   De sade ingenting till Ragnvald och Cihrind när de återsågs på kvällen och av deras besvikna miner förstod de att inte heller deras ärende slutat väl.
   "Naturligtvis vinnlägger jag mig också om etiketten men greve eller ej, ska en jaktfråga verkligen prioriteras högre än en trohetsed?" muttrade Ragnvald.
   "Cindar lär oss tålamod..." började Cihrind men tystnade då han såg hur brodern mulnade. "Och det gäller tydligen också kyrkans män", tillade han tyst för sig själv.
   Minn blandade sig försiktigt i diskussionen. Med knäppta händer och huvudet lätt böjt åt sidan vände hon sig mot Cihrind.
   "Fader Cihrind?" sade hon med mjuk, nästan flickaktig röst.
   "Ja, mitt barn?"
   Minn tittade ned i marken som om hon skämdes för sitt ärende.
   "Jag skulle vilja be dig om en tjänst. Det är lite känsligt."
   "Tala, mitt barn, så ska jag göra vad som står i min makt.
   Utan att titta upp skrapade Minn nervöst med ena foten i marken.
   "Jag skulle behöva en sak, från en örthandlare, lite extrakt från pilträdets bark, mot smärtor."
   Hon gav Cihrind en oskuldsfull blick under lugg och en lätt rodnad visade sig på abbotens kinder.
   "Jag förstår", sade han och harklade sig. "Men hur ska jag finna det i en så här stor stad?"
   "Jag har hört att det finns på handelshusen", svarade Minn. "Chorans handelshus lär saluföra många olika örter."
   "Nåväl, låt oss besöka handelshuset i morgon bitti och se om vi finner vad du söker."
   "Åh tack så mycket!" utbrast Minn och föll glädjestrålande abboten om halsen.
   Ale hade gapande bevittna spektaklet. Aldrig förr hade han sett Minn bete sig på det viset. Var hela uppträdet allvarligt menat eller hade hon bara spelat? Minns triumferande leende mot honom när hon lämnade abbotens famn tydde i alla fall på det senare. Utan vare sig svärd eller magi hade hon nu vunnit dem inträde till Chorans handelshus. Det fanns tydligen sidor hos hans gamla barndomskamrat som han aldrig ens hade anat.
   "En efter en lämnar mina tjänare mig", beklagade sig Ragnvald. "Allena måste jag utsätta mig för konungens nåd."
   "Misströsta inte, dyre broder", försökte Cihrind lugna honom. "Det är på min inrådan som du begivit dig till Serena och vad som än händer så ämnar jag inte överge dig att möta ditt öde ensam."
   "Nåväl, så gå då, greven av Fornmark antydde hur som helst att morgondagen skulle ägnas åt att dryfta fiskerifrågor."
   Adelsmannen gick med tunga steg in i värdshuset. Han såg ut som om han ville följa Orims tidigare råd och söka styrka i botten av en brännvinsbägare.

8. Dunkla motiv

   "Vörda sanningen och låt icke lögnen besudla er tunga och förmörka ert tal, ty ingen lögn är så vit att den icke med tiden grånar och blir svart."

   Cindars Ord, kap 3, tal 6

   Dagen därpå begav sig Ragnvald ensam till slottet medan Cihrind, Ale och Minn sökte upp Chorans handelshus. Alla de frågade kände väl till handelshuset och det dröjde inte länge förrän de stod framför det.
   Handelshuset var en stor stenbyggnad med rader av portar som ledde in till bottenvåningen. Alla portar stod på vid gavel så att folk kunde strömma in och ut, något som fick hela konstruktionen att påminna om ett tempel vilandes på en pelargång och besökarna att likna fromma bedjare. Men detta var inte ett av Cindars många tempel och kyrkor utan en köpmännens plats där människors svett och tårar såldes för klingande mynt. Ända ut på gatan hördes hur varor bjöds ut, ju lägre priset var desto högre tycktes säljaren behöva ropa ut det för. Likväl var köparna inte nöjda och hetlevrade diskussioner på gränsen till slagsmål utbröt överallt. För den oinvigde tedde sig de handlande mer som vilda djur än som belevade människor.
   Cihrind måste också ha uppfattat kontrasten mellan handelshusets fromma yttre och kaotiska inre, ty han stannade upp och rynkade pannan, ovillig att fortsätta.
   "Är detta huru människorna lönar dig och dina skapelser, gode Cindar?" mumlade han och vägde den börs han fått av Ragnvald för sina inköp. "Genom att avyttra dem dyrt till sina medmänniskor och göra sig profit?"
   Minns bedjande blick påminde honom dock om sitt löfte och med ett djupt andetag fortsatte han in i Chorans handelshus. Om det hade låtit kaotiskt utifrån så var det ingenting mot hur det var inuti. Folk skrek för att överrösta varandra, varor av alla de slag utsattes för hårdhänta prövningar och mer än en gång såg de hur råbarkade, klubbeväpnade män i purpur- och guldfärgade tabarder ingrep för att sära på grälande eller slänga ut bråkmakare. Dessa var inte kungens män utan bar ett märke som Ale inte hade sett förut, en gyllene våg mot en bakgrund i purpur.
   "Chorans egna män", muttrade Cihrind som svar på Ales outtalade fråga. "Han nöjer sig inte med att lägga penningar på hög, han har till och med gjort sig en egen vapensköld. Jag undrar vad min broder skulle anse därom?"
   De trängde sig in i folkmassan och överöstes av erbjudanden på sin väg, det ena vansinnigare än det andra. En lade ett bud på Ales svärd, en annan försökte pracka på Minn en vätska som doftade så starkt att deras ögon tårades och vad det än var som en tredje viskande framförde till Cihrind så fick det den annars så stillsamme abboten att bli högröd av ilska och slå efter honom med staven. Men ingenstans fann de vad de sökte.
   Till slut förbarmade sig en äldre och i sammanhanget mer sansad köpman över dem och hänvisade dem till en trappa uppåt. Den bevakades av än bistrare ordningsvakter med blanka vapen i stället för klubbor men när de såg Cihrinds klädnad släppte de hövligt upp honom och hans sällskap.
   Den andra våningen visade sig till deras lättnad vara betydligt lugnare än den första. Förvisso pågick även här kommers men varorna som bjöds ut var dyrare, spekulanterna färre och förhandlingarna mer lågmälda och utdragna.
   Ale och Minn glömde för ett ögonblick sitt syfte för att hänförda gå runt och beundra de exotiska produkterna och utsökta hantverken. En grovhuggen man med kraftig skägg- och hårväxt saluförde alldeles vita skinn i olika storlekar, en annan högrest, mörkhyad man förevisade smycken och prydnadsföremål i ett hårt, benliknande material och en tredje kortvuxen man med kisande blick visade upp färggranna tyger, tunna som spindelväv. I ett hörn stod en surmulen dvärg som inte tycktes intresserad av att sälja, ty han avvisade spekulant efter spekulant som kom fram och intresserade sig för de metallprover som stod uppradade på hans bord, som om bara särskilt utvalda personer finge äran att bli hans kunder. I ett annat hörn stod en vithårig gubbe med stirrig blick som förgäves försökte få förbipasserande att stanna och titta på hans skapelse, en konstruktion av metallcylindrar som inte tycktes göra mycket mer än att ånga och frusta.
   Cihrind fick till slut påminna dem om deras ärende och snart fann de vad de sökte, längst in i våningen. Där stod ett flertal handlare med bord överfyllda av flaskor och burkar, försedda med kryptiska etiketter och innehållandes drycker, pulver och örter av alla de slag. På vägen dit svepte två spensligt byggda män förbi dem. Deras yttre doldes helt av deras skogsgröna huvor och mantlar och de rörde sig ljudlöst och utan att yttra ett ord. En av dem tyckes nyfiket betrakta dem och viskade något till sin följeslagare. Cihrind snörpte missnöjt med munnen när de passerat.
   "Alver", muttrade han. "Detta gudlösa folk som betraktar sig som äldre än själve Cindar. Vad har de i Serena att göra?"
   "Var kommer de ifrån?" undrade Minn.
   "Det lär finnas alver i Cindarells östligaste utposter men de ser ned på andra folk än sig själva och beblandar sig sällan med människor."
   Minn kastade en blick efter dem och tyckte sig uppfatta hur de båda snabbt vände sig om och lämnade våningen. Hade de stått och observerat dem i smyg? Nåja, tänkte hon och ryckte på axlarna. De hade nog med saker att tänka på som det var redan.
   När de kom fram till droghandlarnas dignande bord blev till och med Cihrind motvilligt intresserad. Häpet såg han sig om bland de många proverna.
   "Storax? Galbanum? Aloe? Här i Cindarell? Och se här, teriak, ett motgift jag trodde bara fanns i kungars ägo."
   "Fader kan sina saker", sade en av droghandlarna, som uppenbarligen vädrade en god affär. Han lutade sig fram och viskade hemlighetsfullt i abbotens öre. "Se här, jag har nyligen kommit över pulvriserat enhörningshorn med starka helande krafter. Ni kan få ett specialpris, bara för er."
   Cihrinds ögon lyste och handen som grep om penningpungen darrade. Minn ryckte försynt i hans kåpa.
   "Gode Cihrind, kan vi köpa pilträdsbarken och sedan gå? Jag mår inte så bra."
   "Åh, javisst", svarade abboten ursäktande. "Salix var det ja. Tack, en burk räcker, tack, tack. Men kan vi göra så att Ale tar dig tillbaka så kommer jag senare?"
   "Det blir jättebra, tack så mycket", svarade Minn med överdriven tacksamhet i rösten.
   Med en blinkning tog hon Ale i handen och drog bort honom. Bakom dem fortsatte Cihrind och droghandlaren att diskutera allehanda örter och droger och snart var abboten blind och döv för omvärlden.
   "Såja", sade Minn. "Nu behöver vi bara hitta Chorans arkiv och gömma oss där till kvällen."
   "Bara och bara?" undrade Ale och pekade på en välbevakad trappa som ledde vidare uppåt och som endast tycktes användas av ämbetsmän med Chorans emblem. "Dit upp hade vi inte kommit ens med Cihrinds hjälp."
   "Cindar lär oss tålamod", svarade Minn retfullt. "Vi har gott om tid innan kvällen så låt oss vänta och gripa tillfället när det kommer."
   De fortsatte att vandra runt bland den andra våningens handelsbord utan att lämna trappan ur sikte. Ingen ägnade dem någon större uppmärksamhet, vad andra anbelangade så var Ale i sin väpnardräkt och Minn i sin klosterklädnad "fint folk" med rätt att bevista de finare delarna i Chorans handelshus.
   Efter ett par timmar kom det tillfälle som Minn hade väntat på. Någonting måste ha gått fel med den vithårige mannens cylinderkonstruktion ty plötsligt sprang den i luften med en kraftig smäll och spred rök och ånga omkring sig. Ett mindre tumult uppstod när köpare flydde i panik och säljare vid kringliggande bord upprörda pekade ut skador på sina varor. Vakterna i trappan lämnade sina poster för att återställa ordningen och för stunden var vägen upp öppen.
   Ale och Minn smög snabbt upp och nådde obemärkta den tredje våningen. Trappan slutade i en korridor med ett antal stängda dörrar. Ale ställde sig och lyssnade vid en mindre dörr och öppnade den försiktigt på glänt. Som han hade gissat ledde den till en liten skrubb där staplade lådor erbjöd gott om gömställen. Där gjorde de det bekvämt för sig och inväntade under tystnad kvällen.

   Timmarna gick och snart lade sig kvällens lugn också över det sjudande handelshuset. Skarorna av kunder glesnade och handelsbord tömdes på sitt innehåll. Det sorl som under dagen trängt upp till tredje våningen och den skrubb där Ale och Minn bidade sin tid avtog mer och mer för att till slut helt tystna. Utanför skrubbens dörr passerade ämbetsmän vars långa arbetsdag nu var till ända och en efter en stängdes portarna på bottenvåningen. Sakta slumrade Chorans handelshus in.
   I den dittills tysta skrubben började det emellertid att röra på sig igen. Ale reste sig från sitt gömställe, sträckte på sina stela leder och ställde sig att lyssna vid dörren. Då han inte hörde något sköt han försiktigt upp den. Korridoren utanför låg mörk och stilla. Av allt att döma var de nu ensamma i Chorans handelshus.
   Med Minn tätt efter sig smög han vidare i korridoren, in mot handelshusets hjärta. Korridoren öppnade sig i en större sal med rader av fönster till vänster och höger och en stängd dörr mittemot. Rader av skrivbord fyllde salen och längs väggarna stod hyllor fyllda med böcker och dokument.
   Ale gick fram till ett av fönstren och tittade ut. Torget utanför lystes upp av månens svaga sken och var helt tomt på folk. I en av gränderna skymtade emellertid en mörk skugga som tycktes hålla handelshuset under uppsikt. Ale vände sig mot Minn och skulle just till att säga något till henne men tystnade tvärt då han såg henne. Hon var alldeles blek i ansiktet och pekade darrande mot den stängda dörren mittemot henne. Han förstod direkt vad hon menade.
   Under dörren silade ett svagt ljus fram. Det hade definitivt inte varit där när de kom in i salen. De var inte ensamma i handelshuset!
   De drog sig försiktigt tillbaka mot korridoren men hann inte mer än ta några steg förrän ljudet av en nyckel hördes i låset. I stället kastade de sig snabbt i skydd bakom närmsta skrivbord och tryckte där utan ett ord i väntan på vad som skulle hända härnäst. Dörren gled upp med ett gnisslande ljud och tunga, raska steg passerade alldeles intill dem i riktning mot korridoren. Från sitt gömställe kunde de se hur en kappa i svart, glänsande skinn svepte förbi dem och när ljudet av stegen försvann i korridoren vågade de sig försiktigt fram igen.
   "Det var Choran, handelsfursten", viskade Minn. "Varför dröjde han kvar här så länge?"
   Ale fick en impuls och titade ut genom fönstret igen. Han hann precis se hur den mörka skuggan drog sig tillbaka och försvann. I stället närmade sig ett ljussken från gränden bredvid. Ut ur den klev en mager man med en lykta i handen, åtföljd av två kraftiga män med kortsvärd hängande vid bältena. Sällskapet korsade raskt torget i riktning mot handelshuset.
   "Han väntade på någon", viskade Ale till svar. "Och denne någon kommer nu! Men vad gör du för något?"
   Minn hade smugit fram till dörren varifrån handelsfursten hade kommit.
   "Om Choran ska träffa någon så ska han säkert göra det på sitt kontor. Det här är vår enda chans att höra vad de har att säga varandra."
   "Du är inte klok", fick Ale fram men följde ändå efter henne.
   Chorans kontor var pråligt inrett med ett tungt, blankslipat skrivbord i något okänt mörkt träslag framför en rad bokhyllor i samma material. Fönstrena var fördragna med sammetsdraperier i purpur och guld som fick rummet att vila i skugga. De gömde sig bakom draperierna och väntade på vad som skulle hända härnäst.
   Snart hördes åter ljudet av steg i korridoren, den här gången två par. De åtföljdes av röster som bägge var bekanta för Ale och Minn. Förutom Chorans kalla, välartikulerade röst hörde de en gäll röst som var bekant från det kungliga slottet.
   "Jag struntar i om min livvakt väcker uppmärksamhet, jag beger mig inte ut i staden nattetid utan den."
   "Du vet mycket väl att det inte är gott om våra möten blir kända för allmänheten, min gode Ghandor. Illvilliga rykten är det sista vi behöver just nu."
   "Bah! Staden talar ju inte om annat än den försvunna signetringen", replikerade den kunglige hovmästaren.
   "Jag vill minnas att jag varnade för indiskretionen att söka den hos adelsmännen."
   "Är det så mycket bättre att söka den hos stadens lägre skikt", fräste Ghandor. Det var tydligt att den kunglige hovmästaren blev mer och mer irriterad. "Ibland undrar jag om du inte utnyttjar krisen för personliga syften, för att komma åt din nemesis Thieran."
   "Min lojalitet till Hans Majestät Serevan VIII är lika stark som din och det vet du mycket väl", yttrade handelsfursten kyligt. "
   Den här situationen riskerar att kullkasta mina affärer, jag önskar inget annat än stabilitet och ett fast styre."
   "Ursäkta mig, herr Choran", sade Ghandor i ett lugnare tonfall. "Allt det här tär på min hårt prövade själ. Jag ville ju bara väl. Efter Serevan VIII finns det ju ingen i Hova ätt som kan bära den äkta signetringen och därmed ingen tronarvinge. En kopia av ringen hade löst alla problem, ingen hade någonsin behövt veta om det."
   "Vi ville båda väl men goda intentioner ger inte alltid god verkan. Det som är gjort kan inte göras ogjort och nu måste vi hantera konsekvenserna av våra handlingar."
   "Om vi ändå hade låtit kopiera ringen inom slottets murar", muttrade den kunglige hovmästaren.
   "Du vet mycket väl att det inte hade låtit sig göras. Othar var den ende smeden i staden som hade kunnat bearbeta dvärgmetallen och han vägrade arbeta utanför sin egen smedja."
   "Men om nu inte adelsmännen ligger bakom stölden, varför skulle tjuvarna göra det?"
   "De är de enda som kan ha känt till planen. Ingen annan än du, jag och Othar gjorde det. Men vad stackars Othar inte visste var att hans omhuldade lärling var oäkta son till tjuvmästaren Thieran."
   "Än din tjänare som levererade ringen och dvärgmetallen till smedjan då?"
   "Valan? Nej, han står bortom alla misstankar och hur som helst så gav jag honom inte det förtroendet. Såväl uppdrag som kistor var förseglade och han trodde bara att han förmedlade baron Ekenskiölds försäljning av sin ättering till dvärgarna."
   Handelsfursten gjorde en paus som om han kom att reflektera över något och fortsatte sedan i en mer filosofisk ton.
   "Då föreföll det mig lyckosamt att jag kom i besittning av en ring av dvärgmetall i samma stund som det behövdes till kopian av frändernas ring. Dylik metall är nämligen mycket sällsynt. Nu har emellertid den lyckan vänts till olycka."
   "Kanske bringade den baronen olycka också", grubblade Ghandor. "Hans ätt har befunnit sig i ständigt förfall. Hur kom den i hans ägo egentligen?"
   "Hans förfader lär ha gjort dvärgarna en stor tjänst en gång i tiden. Men vi kommer från ämnet."
   "Förvisso. Tror du att den där lärlingen kommer att berätta var frändernas ring finns?"
   "Nej, han vet nog inte tillräckligt", medgav Choran. "Men pojkens far kommer inte stilla åse hur hans son avrättas. Tro mig, Thieran kommer att försöka frita honom och då ska vi se till att han övertar sin sons plats på Galgholmen. Sedan får han välja om han vill behålla ringen eller livet."
   "Jag vill gärna tro dig", svarade den kunglige hovmästaren dystert. "Om vi inte återfinner ringen kommer båda våra huvuden att rulla. Det kommer de kanske att göra ändå om konungen någonsin får reda på våra roller i hans olycka."
   "Det är därför vi måste undanröja spåren från vår inblandning. Jag har ännu en kopia av Othars uppdrag i mitt arkiv men med er tillåtelse ämnar jag förstöra det. Sedan finns det inte längre någonting som kopplar oss samman med ringens försvinnande."
   "Nåväl, om ringen återfinns så ser jag gärna att allt detta sopas under mattan, om inte annat så för kungarikets skull. För min egen skull kommer dock lögnen att tynga mitt hjärta intill min död."
   "Du gjorde klokt i att välja den hovliga karriären, som köpman hade du aldrig lyckats", skrockade Choran. Hans försök att skämta föll dock inte särskilt övertygande i hans mun och Ghandor muttrade bara till svar.
   De två männen gick längre in i rummet och kort därpå hördes ett knarrande ljud. Ale och Minn hann precis titta fram från sitt gömställe bakom draperierna och se hur de båda försvann in i ett rum som dolts av en svängbar bokhylla.
   "Ska vi försöka få tag på det där dokumentet innan de hinner förstöra det?" viskade Ale.
   "Vad skulle det tjäna till?" svarade Minn. "Nu vet vi ju vad som stals från Othar och att varken Choran eller Ghandor är skyldig. Det är nog bäst att vi tar oss härifrån."
   Ale tvekade först men insåg att Minn hade rätt. Kvickt och ljudlöst lämnade de Chorans kontor och tog sig ned till bottenvåningen. Kring ett av de tomma handelsborden satt den kunglige hovmästarens två livvakter runt en lyktas fladdrande sken och tycktes inbegripna i ett tärningsspel. De var dock både blinda och döva för allt som försiggick i mörkret runt omkring dem och Ale och Minn kunde oupptäckta smyga ut ur handelshuset.
   De korsade det tomma torget men hann inte mer än in i den närmsta gränden förrän en skugga tornade upp sig framför dem.
   "Jaså?" väste en bekant röst. "Ni fraterniserar inte bara med handelsfursten utan också med den kunglige hovmästaren?"
   De kände båda igen den anonyma röst som talat till dem i Taras hus föregående dag. Deras respekt för den hade dock minskat avsevärt.
   "Du vet inte så mycket som du tror", replikerade Ale. "Varken Choran eller Ghandor är skyldig till mordet på Othar. Det som stals är viktigare än du någonsin anade."
   "Varför visar du inte ditt ansikte?" fyllde Minn i. "Vi vet ju att du är Thieran själv."
   Mannen tycktes förvånad över att bli emotsagd av två ynglingar och tystnade ett ögonblick.
   "Jag har dödat för mindre än så", väste han till svar. "Hade det inte varit för att ni har Taras och Tjalves förtroende..."
   "Vi är trötta på dina hemligheter", sade Minn. "Om du vill veta vad vi vet så får du allt ge tillbaka något också."
   "Mod och dumhet går hand i hand, vilket det är i ert fall beror på vad ni gör med er kunskap. Nåväl, skåda det ansikte som få sett och överlevt, det ansikte som tillhör Thieran, den hemlige och fruktade ledaren för Serenas tjuvgille."
   Ut ur grändens skuggor trädde en högrest men spensligt byggd man iförd en mörk slängkappa. Ett tunt, rödblont skägg prydde den spetsiga hakan och ett par vassa gröna ögon fixerade dem hotfullt. Det regelbundna ansiktet hade en gång varit vackert men var nu vanställt av ett par fula ärr, som av dolksnitt, och han tycktes halta lätt när han närmade sig dem. Ett laddat dubbelarmborst vilade i hans händer.
   "Då skulle ni se dem jag besegrat på min väg till toppen", sade han som svar på deras outtalade fråga. "Säg mig nu vad skrinet innehöll så ska jag avgöra om det motsvarar priset för att få se mitt ansikte."
   Ale och Minn tittade på varandra och nickade tyst.
   "Skrinet innehöll frändernas ring", sade Ale med fast röst.
   Thieran tappade fattningen och sänkte armborstet.
   "Är detta verkligen sant?" fick han fram.
   "Choran tror att du är skyldig och hoppas att du ska försöka befria Tjalve så att han kan fånga dig i en fälla", fortsatte Minn.
   "Ingen cindarier skulle stjäla Serens ring", mumlade Thieran. "Alla vet att den bringar död åt den som orättfärdigt trär den på sitt finger. Om det är det brottet Tjalve anklagas för så kan ingenting rädda honom från stupstocken."
   "Det måste finnas någonting vi kan göra!" utbrast Minn.
   "Nej, min sköna mö, utan ringen ingen konung och utan konung kommer Serena att förfalla och dö. Vad bryr sig då de höga herrarna om min son?"
   "Men vi kan väl inte bara vänta på det bittra slutet?" undrade Ale.
   "Jag kanske inte kan stoppa händelsernas gång", svarade Thieran sammanbitet, "men jag kan påskynda dem. Hör min ed, om konungen låter kröka så mycket som ett hår på Tjalves huvud så kommer jag personligen att ta hans liv, om det så ska kosta mig mitt eget liv! Gå nu och glöm att vi någonsin träffats, vi har inget mer att säga varandra."
   Med de orden vände Thieran dem ryggen och smälte ljudlöst samman med grändens skuggor.
   "Vad gör vi nu?" undrade Ale.
   "Du hörde honom", sade Minn med gråten i halsen. "Det finns ingenting vi kan göra. Låt oss återvända till värdshuset och återhämta våra krafter. Det känns som om vi kommer att behöva dem."
   Med tunga steg vandrade de genom stadens mörka gator. Försynen besparade dem frågor om deras nattliga förehavanden ty ingen såg dem när de smög in i det tysta värdshuset. Utmattade föll de i sina sängar där de snabbt övermannades av sömnen.

9. Nya spår

   "Som spår i snö är människors liv
gamla spår täcks av snö inom kort
nya spår känner ej de gamla
och en dag smälter de alla bort"

   Okänd diktare

   Nattens vedermödor till trots så var Ales sömn orolig. De senaste dagarnas många intryck snurrade runt i hans huvud och gav upphov till märkliga drömmar. Än såg han hur Orim grät tjocka silvertrådar, än såg han hur Tjalve tvinnade silvertrådarna till en sigillring. Ringen gled dock ur hans händer för att med ens befinna sig runt den kunglige hovmästaren Ghandors hals, varvid den åter föll isär i silvertrådar som blev till marionettsnören i handelsfursten Chorans händer.
   Plötsligt knackade det på dörren och som i en dimma raglade han upp och öppnade den. Utanför uppenbarade sig ett fruktansvärt spöke med kungens krona på sitt huvud och iförd en metallbrynja sammansatt av otaliga miniatyrsköldar. Där var grevens av Fornmark guldgula rundlar, där var Chorans purpur och gyllene färger och där var till och med Ragnvalds stolta lejon. Ale försökte fly men det var som om hans fötter satt fast i en osynlig gyttja och han kunde inte röra sig. Spöket gled obevekligt fram mot honom och hans långa, magra fingrar sträckte sig efter honom. Han försökte skrika men ur hans strupe kom inte minsta ljud. Det sista han såg innan spöket var över honom var en av vapensköldarna, tre eklöv ovanför ett seglande skepp.
   Med ett ryck vaknade Ale upp och såg sig omkring. Han låg fortfarande i sin säng och var alldeles dyblöt av svett. Den uppåtgående solens strålar trängde in genom de gistna fönsterluckorna och kastade tillräckligt med ljus för att man skulle se att rummet var tomt. Det hade bara varit en dröm men den hade känts så verklig.
   Ale andades ut och tänkte lägga sig ned igen då ett plötsligt hugskott fick honom att flyga upp ur sängen. Vad hade de tänkt på? Hur kunde de ha varit så blinda? Utan att klä sig kastade han sig ut ur rummet och störtade in i Minns rum.
   Minn öppnade motvilligt ögonen och kisade med grusiga ögon mot Ale.
   "Hur dags är det på dagen?" undrade hon yrvaket.
   "Vi hade fel", sade Ale upphetsat. "Tjalve berättade för oss men vi förstod honom inte."
   "Vad pratar du om?" frågade hon och gnuggade sig i ögonen.
   "Vapenskölden", svarade han. "De tre eklöven. Vi trodde att det var eklöven på det ena skrinet han menade men det var mördarens vapensköld han såg."
   "Lugna ned dig. Choran sa ju att ingen annan kände till att ringen fanns där, med eller utan vapensköld."
   "Inte ringen, nej, men väl det andra som handelsfursten lät sända till smedjan. Den där baron Ekenskiöld hade ju sålt sin ättering till Othar. Tänk om det var någon av baronens män eller han själv som bröt sig in för att stjäla tillbaka den."
   Minn satte sig upp men såg fortfarande skeptisk ut.
   "Thieran sa ju att ingen cindarier skulle våga stjäla frändernas ring."
   "Nej, men tänk om mördaren begick ett misstag, han sökte kanske en ring i dvärgmetall och tog med sig första bästa som han hittade."
   "Othar gjorde motstånd, kanske var det inte meningen att döda honom och kanske fick han bråttom iväg", medgav Minn tankfullt. "Men i så fall kanske han kommer tillbaka när han upptäcker sitt misstag!" utbrast hon.
   Ale tystnade. Så långt hade han inte tänkt.
   "Vi måste genast till smedjan", sade hon bestämt. "Om det finns en ring av dvärgmetall i det andra skrinet så stämmer din teori och då kan mördaren kanske lockas i en fälla."
   Hon gjorde en ansats att kliva ur sängen men hejdade sig och gav Ale en sträng blick.
   "Om du ursäktar", sade hon förmanande.
   "Åh, förlåt", mumlade Ale och backade rodnande ut ur rummet.
   "Du, Ale", sade Minn innan han hunnit stänga dörren efter sig. "Nästa gång du störtar in i en dams sovrum så se till att du antingen har mer än en nattsärk på dig eller att du känner henne mycket väl."
   Den kraft med vilken Ale slog igen dörren visade att budskapet hade nått fram och Minn smålog för sig själv. Men det här var inte rätt tid att gotta sig. Hon klädde snabbt på sig och rusade ut i korridoren, där Ale mötte upp. Trots brådskan hade han inte försummat att spänna på sig sitt svärdsbälte också men kanske kunde det komma till nytta nu. De rusade nedför trappan och ut ur värdshuset, utan att bry sig om att Ragnvald och Cihrind förvånat ropade efter dem från skänkstugan.
   Morgonen var inte längre ung och gatorna hade redan börjat fyllas med folk. Utanför smedjan var det dock stilla, som om förbipasserande undvek den plats där döden nyligen passerat. Ale tvekade ett ögonblick men kände sedan försiktigt på dörren. Den var olåst och gled upp med ett knarrande ljud, som om den sörjde sin nyligen bortgångne mästersmed, och de återsåg smedjan för första gången sedan den där fruktansvärda kvällen då de uppdagade mordet på Othar.
   Ale drog en lättnadens suck då han insåg att dvärgsmedens kropp inte längre fanns kvar. På platsen där den legat låg nu i stället en mosaik av små stenplattor som skimrade i alla regnbågens färger. Trots att ingen sten var den andra lik så var de ändå perfekt sammanfogade, som vore de sprungna ur samma berg. Motsvarade det månne människornas sed att ta farväl av sina döda med blomster? Om varje sten verkligen hade ett unikt ursprung så måste varenda dvärg i staden, bofast som genomresande, ha kommit förbi och lämnat sina kondoleanser.
   Synen fick Ale att gripas av en djup medkänsla för detta stolta folk och den vördnad de visade sina anförvanter. När människor dog verkade omgivningen mer intresserad av att dela upp dennes tillhörigheter sinsemellan.
   "Vi kommer försent", flämtade Minn bakom honom.
   Han såg direkt vad hon menade. Baronens skrin fanns visserligen kvar i smedjan men locket stod öppet. De gick varsamt närmare och var noga med att inte kliva i den utlagda mosaiken. Vem som än hade öppnat skrinet så hade denne inte haft någon nyckel ty locket var uppbrutet med sådan kraft att låset slitits bort. Som väntat var dock skrinet tomt och vad än dess innehåll kunde ha sagt dem om bakgrunden till mordet så gapade det nu bara tyst. Rådvilla betraktade de det tomma skrinet.
   "Det bevisar väl att Tjalve inte kan ha gjort det?" försökte Ale men Minn skakade bara på huvudet.
   "Vem skulle tro oss", sade hon uppgivet. "Choran och Ghandor kommer att förneka all kännedom om det här och Thieran kan heller ingenting göra. Så länge ringen är borta kommer Tjalve aldrig att släppas ut ur Galgholmen."
   "Men då måste vi själva hitta ringen. Förövaren kan inte vara långt borta."
   Minn tittade överraskat på Ale.
   "Vi själva?" frågade hon missmodigt. "Hur skulle vi kunna göra det?"
   "Ragnvald sa ju att baronen inte längre kommer till konungens fred men att hans domäner ligger nordväst om Serena. Där han finns måste också ringen finnas. Ragnvald och Cihrind hjälper oss säkert."
   "Vill du verkligen hjälpa Tjalve så gärna?"
   "Ja, det är klart. Om han är oskyldig så måste vi hjälpa honom. Vad trodde du?"
   "Jag trodde...", började Minn men avslutade inte meningen utan såg skamset ned i golvet. "Tack", sade hon bara tyst.
   Ale såg oförstående på henne men lät saken bero.
   "Kom nu, det finns ingen tid att förlora!"
   De vände om och skulle just till att kliva upp ur smedjan då plötsligt en kraftig skugga tornade upp sig i dörröppningen.
   "Jaså?" löd en barsk men välbekant stämma. "Ni försöker sprida villospår?"
   Det var dvärgen Orim som stod framför dem med sin tunga dubbelyxa dragen.
   "Vi försöker bara hitta din farbrors mördare", protesterade Ale.
   "Tro inte att jag inte ser och hör bara för att mina ögon är fulla av tårar och mina öron fulla av klagorop", frustade dvärgen till svar. "Jag har sett hur ni fraterniserat med pojkens mor och hört ryktena om hans far. Ni människor är er lika, ni försöker alltid hålla varandra om ryggen."
   "Om du inte tror oss så får du väl själv följa med oss efter den riktige mördaren", blixtrade Minn.
   "Det kanske jag gör. Ja, det är faktiskt precis vad jag ska göra och se till så att ni inte hittar på några knep."
   "Då får du allt skynda dig på", sade Minn och gick nonchalant förbi honom. "För vi ger oss av så fort som möjligt."
   Ale tassade försiktigt efter henne, utan att släppa yxan med blicken. Som svar på dvärgens förvåning ryckte han bara på axlarna.
   "Ingen som helst respekt", grymtade Orim. "Undra på att människors kvinnor inte får följa med till slagfälten." Men han hängde i alla fall undan yxan över ryggen och rusade efter dem med korta men snabba steg.

   "Det är synnerligen storsint av er att bistå oss i detta riskabla men förhoppningsvis ärorika värv, mäster Orim", sade Ragnvald. "Hur gärna hade jag inte velat slå följe med er men mitt ärende hos konungen binder mig till Serena och ehuru jag inte framlagt det ännu skulle det se illa ut i Hans Majestäts ögon om jag lämnade staden."
   Orim grymtade bara till svar. Ale och Minn hade överröstat varandra i sin iver att förklara sin teori men till slut hade adelsmannen och abboten låtit sig övertygas och hastigt brutit upp. Värdshusvärden Ossjan hade försett dem med mat och filtar och de stod nu huttrande utanför värdshuset, beredda på den kalla vandring mot de ekenskiöldska markerna som väntade dem.
   "Tag denna penningpung, broder", sade Ragnvald och överräckte en tung börs till Cihrind. "Räds icke att öppna den ty inga utgifter är för höga för att återfinna frändernas ring."
   "Vi vet ännu inte om vi följer ringen eller ett villospår", svarade abboten milt. "Blott Cindar kan leda oss rätt".
   "Förvisso, men det skadar inte att hjälpa honom på traven. Föreställ dig den kungliga tacksamheten om ni skulle lyckas."
   "Jag går med landets bästa för mina ögon", replikerade Cihrind.
   "Är det då ingen ände på era ord?" avbröt Orim. "Jag trodde att ni hade bråttom."
   "Iakttag diskretion i ert sökande", förmanade Ragnvald dem innan de gav sig av. "Det sista kungariket behöver är fler rykten. Gack nu åstad och lycka till!"
   Vid den nordvästra stadsporten stannade de till och hörde sig för med stadsvakten. Denne kunde verkligen bekräfta att en adelsman med det ekenskiöldska emblemet hade passerat där tidigare samma morgon.
   "Med förlov sagt, fader, så måste han ha haft en hård natt", sade vakten menande. "Hans blick var tom och han luktade illa så jag vara bara glad åt att bli av med honom. Han fortsatte mot nordväst."
   "Det bevisar ändå ingenting", muttrade Orim surmulet.
   De fortsatte längs vägen och hade inga större problem att följa den okände adelsmannens spår, ty de vandrare som hade träffat honom hade precis som vakten lagt märke till honom och lagt honom på minnet. Av allt att döma vann de också på honom ty varje nytt vittnesmål var färskare än föregående.
   "Skönt", kommenterade Orim och tittade upp mot himlen, varifrån stora snöflingor började falla. "Då kanske vi snart kan återvända till min farbrors varma värdshus."
   Skymningen hann dock falla utan att de kommit ikapp sin misstänkte gärningsman och ställda inför mörkret och den tilltagande stormen hade de inget annat val än att ta in på första bästa värdshus. Värdshusvärden berättade samma sak som övriga vittnen och det var med goda förhoppningar som de gick till sängs. I morgon skulle sanningen om den frändernas rings försvinnande uppenbaras!

   Nästa dag kom och med den också en strålande sol och en klarblå himmel. Nattens ymniga snöfall hade dock bäddat in marken i ett tjockt lager snö. Cihrind fann det därför för gott att höra sig för om skidor, något som den förslagne värdshusvärden gladeligen tillhandahöll. Att priset motsvarade en mindre släde var inget som den fromme abboten ens tycktes ana.
   "Träbitar på fötterna?" utbrast Orim. "Vilka dumheter. Aldrig att jag spökar ut mig som en plattfotad anka."
   Sålunda fortsatte de sin väg mot nordväst. Ale och Minn hade bekantat sig med skidåkning under sina år i Cihrinds kloster, där skidor hade varit det enda sättet att färdas genom vildmarken vintertid. Abboten själv hade inledningsvis problem men återfick snart de kunskaper han förvärvat som ung novis då han skidat från by till by för att sprida Cindars budskap. Föret var bra och dagens färd gick lättare än gårdagens, utom för dvärgen som fick kämpa sig genom ett snötäcke som stundtals räckte honom till midjan.
   "Fördömda snö", muttrade denne. "I våra varma och torra grottor slipper vi sådant här. Hur står ni ut egentligen?"
   Ingen i sällskapet var oförsiktig nog att säga högt vad de alla tänkte utan de fortsatte under tystnad. Timmarna gick men till deras förvåning fortsatte det vita snötäcket att orört breda ut sig framför dem. Att få vandrare trotsade vädret förstod de men borde de inte finna spår efter sin gärningsman?
   Till slut mötte de en bonde i en släde som visste att berätta om ett möte tidigare under dagen.
   "Det var en herre med fina vapen men trasiga kläder, fader. Jo visst bar han tre eklöv. Nej, jag stannade inte för att prata. Han skrämde hästarna och ärligt talat så skrämde han mig också. När jag mötte honom? Det var nog i morse det."
   "Omöjligt", utbrast Orim. "Han måste ha gått hela natten för att få ett så stort försprång."
   "Bäste herr dvärg", sade Cihrind. "Kan ni verkligen inte tänka er att färdas på skidor som vi? Det är vår enda chans att minska avståndet till denne märklige man."
   "Aldrig!" replikerade dvärgen. "Men åk ni i förväg om ni måste. Jag är kanske inte lika snabb som ni men jag är segare. Ingen kan undkomma en envis dvärg."
   Ale undrade om det fanns andra sorters dvärgar men sade ingenting. De lämnade därför Orim och framåt eftermiddagen blev de äntligen belönade. Bland spår av medar och lätta djurspår så såg de en ränna genom snön, som om någon oförtrutet kämpat sig genom den tjocka snön.
   "Vem det än är som vi förföljer så uppvisar denne stora likheter med vår vän Orim", konstaterade Cihrind och inte ens den timide abboten kunde låta bli att dra på munnen åt sina ord.
   Dagen hann emellertid gå utan att de kom ikapp sitt villebråd och när solen gick ned tvingades de än en gång avbryta sitt förföljande och ta in på ett värdshus för natten. Trötta, frusna och hungriga som de var orkade ingen fördjupa sig i några diskussioner. I stället kurade de ihop sig vid elden, slukade tacksamt den enkla mat som erbjöds och stupade sedan i säng.
   Från Orim hördes inget av under natten men följande morgon såg de ett par blöta dvärgkängor utanför ett rum, varifrån dova snarkningar hördes. De fann dock för gott att låta dvärgen sova ut och gav sig av utan honom för att inte spilla någon tid.
   Deras färd förde dem längre och längre inåt landet, bort från de folkrika kusterna, och färre tecken på bebyggelse kantade deras väg. Inte heller mötte de några vandrare men i gengäld kunde de följa ett orört spår hela dagen. Trots det blev det ännu en resultatlös dag följd av ännu en missmodig kväll.

   Följande dag var spåret alltjämt tydligt men ingen av dem var kunnig nog att bedöma hur färskt det var. Till slut fann sig Cihrind nödsakad att lämna vägen för att i en närliggande gård höra sig för om den gäckande adelsmannen.
   "Jo", sade gårdens bonde sävligt, "konan min skulle till att mjölka om morgonen. Då blev kossorna oroliga se. Hon tittade ut och såg en vandrare på vägen. Eklöv vet jag ingenting om men vapen bar han. Sa jag i morse? Jag menade igår morse."
   Nyheterna gjorde dem än mer nedslagna. Avståndet hade ökats ytterligare. Hur var det möjligt?
   "Han färdas nästan dubbelt så snabbt som vi och inte ens våra skidor förslår", suckade Cihrind uppgivet. "Vi har inget annat val än att vänta in mäster Orim. Ära och redlighet lämnar vi nu bakom oss och dvärgens yxa blir då viktigare än våra fordon."
   De höll in farten och slog läger tidigt. Några värdshus fanns inte längre i sikte så de tvingades bygga ett vindskydd och förbereda sig på en kall natt i det fria. Lagom till det att de var klara anslöt Orim till dem.
   Han var röd i ansiktet och blöt av svett men det erkännandet måste de ge honom att han trots sin marsch såg ut ha mycket ork kvar.
   "Klarar ni inte mer idag?" skrockade han retfullt när han slog sig ned bland dem. Han lät inte ens andfådd.
   Hans belåtenhet försvann dock snabbt när han fick höra deras redogörelse.
   "Aldrig har jag väl varit med om en så uthållig motståndare", sade han tankfullt och strök sitt frostbitna skägg. "Det kanske blir ett intressant möte ändå."
   De gjorde upp en eld och sände en tacksamhetens tanke till Orims farbror, som försett dem så väl med mat. Med tinade händer och fulla magar återvände livsandarna långsamt och snart vågade de se an på sin jakt med tillförsikt igen. Orim tände sig förnöjt en pipa och blåste njutande ut stora rökringar. För stunden kände de återigen den jovialiske dvärgkrigare som så gladeligen berättat för dem om dvärgars liv och leverne. Ale tog mod till sig och försökte få honom att berätta mer.
   "Säg mig Orim", började han försiktigt, "vad är egentligen dvärgmetall"?
   Orim sneglade på honom, sög tankfullt på sin pipa och blåste ut en enda rökring som var större än de föregående.
   "Det beror på vem du frågar", svarade han till slut. "Vi dvärgar känner varje metalls inneboende egenskaper och förmår bättre än människornas smeder ta fram det bästa ur var och en av dem. Era försök att dela upp dem i ädelmetaller, smidesmetaller och dylikt vittnar bara om er okunskap. För den invigde är metaller levande föremål utan begränsningar."
   Vid dvärgens ord erinrade sig Minn den syn av urberget som hon fått under inflytande av vättekonungens märkliga föremål Jordgåva för länge sedan.
   "Kan metaller ha magiska egenskaper?" undrade hon nyfiket.
   Orim gav henne en lång och granskande blick, som om han förstod bakgrunden till hennes fråga.
   "För oss är det inte magi. Möjligen kan metaller ha egenskaper som i vår lugnare tid ter sig övernaturliga men dessa egenskaper är ingalunda onaturliga. Ta bara en sådan sak som flinta och stål, två till synes döda representanter för jordens element som tillsammans kan frambringa det nya elementet eld. Eller magnetism, denna fantastiska förmåga hos metallstycken att förnimma sina bröder och systrar och attraheras till dem av längtan efter att få återförenas."
   Orim fick ett drömskt uttryck i blicken när han talade om dessa ting.
   "Den vackraste formen av magnetism är den så kallade sympatetiska. Dylika metaller påverkar varandra över stora avstånd. Sålunda kan ett stycke som flyttas på en plats orsaka rörelser hos ett annat stycke på en annan plats eller en skada lämna ett sår genom att spån av sympatetisk metall sprids över den egg som orsakade såret."
   "Har då baronens ättering och frändernas ring också sådana egenskaper?" frågade Ale men Orim skakade bara på huvudet.
   "Nej, det tror jag inte. Till och med bland oss dvärgar är sympatetisk metall sällsynt. Däremot kan de vara framställda av mithril, en metall för hård för människors smeder och som de därför ofta kallar för dvärgmetall. Det var sannolikt därför som min stackars farbror fick uppdraget."
   Vid de sista orden svek Orims röst honom och de lämnade skyndsamt ämnet. Cihrind erbjöd sig att ta första vakten, ett erbjudande som tacksamt togs emot av de andra. Snart lade sig en tystnad över lägerplatsen som bara bröts av eldens sprakande i den kalla natten.

Frändernas ring fortsätter på nästa sida.



Hemsidan har fått 178370 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com