Innehåll

Civilization

2009-08-09

Civilization är min absoluta (enda) favorit bland datorspel och efter många och långa försök har jag äntligen lyckats vinna på Monarch level i Civlization IV. Till dem som fortfarande kämpar vill jag därför dela med mig av mina tips i hopp om att fler kan få uppleva de spännande utmaningar som högre nivåer ger.

Civilization är ett mångdimensionellt spel där en mängd olika strategier står till buds i kampen om segern. För att få ut det mesta av Civilization rekommenderar jag egentligen att man först väljer den strategi som man trivs bäst med och därefter anpassar svårighetsgraden. Jag är normalt en fredlig stadsbyggare som bara går i krig som sista utväg, något som i bästa fall gav en hedrande mellanplacering. Eftersom jag aldrig kan motstå en utmaning så gav jag för en gångs skull avkall på denna filosofi och slog in på en våldsammare väg. Detta ledde ledde till min första seger! Om detta och om min "speciella relation" med Civilization berättar jag nu.


För nybörjaren

För nybörjare finns det en mängd bra information på nätet och jag kan särskilt rekommendera följande sidor:

  • Officiell hemsida: Allmän information om Civilization IV.
  • Civ4 Walkthrough: En fantastisk sida som steg för steg och med illustrativa skärmdumpar visar hur ett komplett parti kan se ut.
  • Forum för fantaster: En mötesplats för folk som verkligen kan Civilization utan och innan (läs: folk som har för mycket fritid).

Själv nöjer jag mig med att förklara varför jag gillar Civilization och varför jag tycker att du ska spela det.

Civilizations grundtanke är att du leder en civilisation från tidernas gryning till våra dagar. Dina första undersåtar är några nybyggare som ska grunda sin första stad. När staden väl är grundad så bestämmer du vilka resurser från omgivningen som du ska producera och hur de ska fördelas. Jordbruk får staden att växa, skogar och gruvor kan användas till byggnader och trupper och handel kan omsättas till pengar eller forskning. Det här är spelets stora utmaning: det gäller att hitta en balans så att du inte halkar efter i utvecklingen. Mot dig har du nämligen andra civilisationer (datorstyrda eller mänskliga) som konkurrerar om samma resurser. Vinner gör den som lyckas förvalta sin civilisation bäst och vägen dit kan vara fredlig men kantas i regel av krig. Precis som "på riktigt" alltså.

Civilization har många egenskaper som jag gillar. I och med att jag skapar något från grunden och ser det växa och utvecklas så lever jag mig verkligen in min civilisations med- och motgångar. Det är inte olikt den känsla jag får av att leva mig in i en rollspelskaraktär i ett spännande äventyr eller en romanfigur i en bra bok. Civilization har också en taktisk och strategisk dimension som jag som schack- och brädspelsfantast gillar. Spelet går dock ett steg längre i och med att jag själv råder över ekonomin och fattar beslut om hur stor armé jag ska bygga och vilket truppslag den ska bestå av. Precis som i verkligheten så innebär ökade resurser till militären minskade resurser till andra områden. Slutligen så utgör varje parti ett stycke världshistoria, om än fiktiv sådan, något som verkligen stimulerar mitt historieintresse. Det är inte för inte som den typiska Civilizationkänslan är "bara en speltur till" och det händer ofta att jag spelar till senare än vad jag hade tänkt mig.


Från Prince till Monarch

Bland alla de goda råd som florerar på nätet är det särskilt följande som jag har tagit till mig och som hjälpte mig att ta steget från Prince till Monarch:

  1. Utnyttja Bronze Working: Bronze Working har tre stora fördelar. För det första kan du hugga ned skogar och få resurser till byggen, för det andra kan du offra befolkning för att påskynda byggen och för det tredje kan du bygga bättre trupper. Allt detta ger dig en snabb inledande utveckling och en därmed en stark grund.
  2. Specialisera städerna: Länge byggde jag mina imperier av "stadsstater", städer som själva producerade allt de behövde. Det fungerade i tidigare versioner, där städerna så småningom fick slut på byggnader att bygga men inte i Civilization IV. Se därför till att specialisera städerna på en typ av resurs och bygg byggnader och markförbättringar som maximerar den resursen. Bygg "matstäder" på grasslands för settlers och specialister (leder till great people), "produktionsstäder" vid berg för wonders och militär produktion samt "kommersstäder" vid vatten för att generera pengar och forskning.
  3. Expandera långsamt och optimalt: Snabb expansion leder till ökade kostnader. Välj därför stadsrutor med omsorg så att du maximalt utnyttjar speciella resurser och får en bra balans av specialiserade städer (se ovan). Först när du får många cottages och courthouses kan du expandera vidare. En tumregel är att du ska kunna hålla forskningen kring 70-80%.
  4. Bygg ständigt trupper: Tiden med en truppenhet per stad och rustning vid behov är förbi. I Civilization IV bygger datorspelarna starka arméer och vet att utnyttja dem. Se därför till att din armé ständigt växer och uppgradera hellre gamla enheter än låta "icke-resursstäder" slösa resurser på att bygga trupper. Var också rädd om de trupper du har. Försök att bara anfalla när oddsen är i din favör och lämna inte skadade enheter ensamma så att fienden kan slå ut dem.
  5. Sätt upp tydliga krigsmål: Fastna inte i långa utnötningskrig som ger svårförsvarade gränser. Fokusera i stället på korta blixtkrig mot rika mål och försök sedan avsluta kriget och konsolidera ditt rike. I Civilization IV förlåter datorspelare med tiden din krigsförklaring och du får inte oförsonliga motståndare som måste förstöras.
  6. Blanda truppslagen: I Civilization IV har olika truppslag olika styrkor och svagheter. Till exempel så är spearmen extra starka mot beridna enheter så försök dig inte på en mongolinvasion med enbart hästar. Nytt i Civilization IV är också att katapulter orsakar "collateral damage". Om du först "offrar dem" mot en välbefäst stad så försvagar du samtliga försvarare och gör det lättare för resten av dina anfallare.
  7. Lär känna övriga civilisationer: Ju fler civilisationer du känner, desto större möjligheter har du att handla med dem. Om du till exempel är först med en teknologi så kan genom klok handel byta till dig en mängd andra teknologier för den, något som behövs för att komma ikapp datorspelarnas initiala försprång. Tveka inte att ge dem gåvor i början om det behövs för att få dem på gott humör och villiga att handla.
  8. Spionera på övriga civilisationer: Det finns många sätt att spionera på övriga civilisationer. Från höjder kan man se in i deras riken och om man avtalar om öppna gränser kan man till och med gå in i deras städer, allt för att bedöma deras militära styrka. När man förhandlar med dem indikerar deras förhandlingsbord hur stora och resurstarka de är samt vilken utvecklingsnivå de ligger på.
  9. Utnyttja diplomati: Diplomatin är väl utvecklad i Civilization IV. Följ noga upp vad datorspelarna tycker om dig och om varandra och välj dina vänner och fiender utifrån det. Om du till exempel vill bygga goda relationer med en civilisation så kan du konvertera till dess religion och undvika att handla med dess fiender. Se också till att inte anfalla en civilisation som har många och starka vänner om du inte är beredd på flerfrontskrig.
  10. Ta ledningen och håll den: Det här låter lättare sagt än gjort men något som är sig likt i Civilization IV är att det är svårt att vända ett underläge. Följ upp poäng och statistik och se till att du inte halkar efter. Gå i krig mot svagare civilizationer om det behövs för att komma ikapp och försök skada starkare civilisationer om det behövs för att hålla dem tillbaka. Även den starkaste civilisation har svagheter och det gäller att hitta dem. Det kan vara svaga städer, dåliga relationer till andra spelare, brist på kritiska resurser etc.

Den segrande monarken

Det parti som till slut resulterade i seger på Monarch-nivån var mycket underhållande. Jag brukar slumpa fram civilisation och fick den här gången äran att leda det romerska imperiet. Startpositionen var bra intill en flod med närhet till mat (vete och kor) och produktion (marmor). Rom blev därför en flexibel stad som började som matstad för produktion av workers och settlers men sedan (när jag upptäckte en järnfyndighet) övergick till att bli produktionsstad. Med hav i norr och väster planerade jag expansion åt syd och sydost för att karva ut mycket territorium som möjligt. Söderut, intill stenfyndigheter, planerade jag resursstaden Antium och längs en flod i sydost planerade jag kommersstäderna Cumae (guld och kryddor) och Neapolis (vin). Detta skulle komma att bli de enda städerna jag grundade i partiet!

Under spelets första fas utvecklade jag bronze working och högg ned skogar och förslavade folket för att påskynda byggen. Antium grundades 2960 BC, Cumae 2440 BC och Neapolis 1880 BC. Nu började emellertid grannarna tränga in i min intressesfär. Tyskland (vitt) grundade München i väster, Japan (rött) grundade Tokyo i sydväst och österut började Korea (blått) göra sig gällande. Dessutom uppstod en barbarstad i norr (svart). Så mycket för att karva ut territorium alltså. Nybyggarfasen var därmed över och krigarfasen tog sin början. men vem skulle jag anfalla först?

Barbarerna blev det naturliga valet. Eftersom jag utvecklat iron working byggde jag upp de för Rom speciella praetorians och lät dem öva sig (och få erfarenhet) mot barbarerna. Barbarstaden föll 200 BC och erfarenhetspoängen omsattes till city raider. Strax innan hade jag färdigställt pyramiderna, mycket tack vare den bonus som sten ger till pyramidbyggen, och kunde därför övergå till Representation. Jag hade också byggt cottages och courthouses så att ekonomin skulle tillåta expansion. Med en stark stat, en armé av stadserövrare och nyutvecklade katapulter kunde jag så vända mig mot näste motståndare. Koreanerna hade jag goda relationer med och därtill en kort gräns så de var uteslutna. Även tyskarna hade jag goda relationer och de var dessutom starkast av motståndarna med en numera lång gräns i söder. Japanerna däremot hade jag dåliga relationer med och Tokyo låg isolerat från det japanska kärnlandet så än en gång föll sig valet naturligt.

AD 225 förklarade jag Japan krig och AD 375 föll Tokyo. Mitt mål var därmed nått och efter en hotande framstöt mot nästa japanska stad (som egentligen låg för långt bort för att jag skulle vilja ha den) så gick Tokugawa med på fred. Därefter vände jag mig efter viss vånda mot ledande Tyskland och förklarade krig AD 580. Vid det här laget hade jag katapulter och tack vare mina väl framskjutna positioner kunde jag erövra Frankfurt AD 600, Hamburg AD 700 och München AD 780, varvid Bismarck villigt gick med på fred. Aztekerna (grönt) slängde dock smolk i glädjebägaren genom en krigsförklaring AD 720. Några stridshandlingar ägde emellertid aldrig rum och fred slöts AD 1120. Jag kunde därmed koncentrera mig på att konsolidera mitt rike. Rom var nu den ledande civilisationen och ledningen hölls partiet ut.

Mitt fokus på militär utveckling hade tvingat mig att prioritera bort religionen och Rom var länge utlämnat åt hedendom. Först i och med taoismen AD 400 fick jag en religion. Efter segrarna mot Tyskland och Japan övergick jag till Pacifism och med kombinationen representation-pacifism kunde jag stimulera forskning och framväxt av great people. Mina internationella relationer var dock ansträngda och jag sökte vägar att förbättra dem. Den första vägen var att övergå till Free Religion AD 1190 då övriga civilisationer ogillade min taoism. Den andra vägen var att välja vänner och fiender. I väster fanns de mäktiga civilisationerna vikingarna (ljuslila) och inkas (gult) och med dem hade jag hyfsade relationer. Genom att fördjupa handeln med dem och avbryta handeln med deras fiender så vann jag deras förtroende och lyckades byta till mig mycket teknologi. Huayna Capac förblev faktiskt min vän resten av partiet.

Nu följde en lugn period då jag övergick till Freedom of Speech 1250 och Mercantilism 1310 samt byggde underverk som universitetet i Sankore AD 1280. Dock låg jag enligt statistiken fortfarande efter i BNP och produktion så tankar fanns på expansion. Till blivande motståndare valde jag Korea, eftersom dess ledare Wang Kon var den som hade minst vänner av mina grannar, och började uppgradera och bygga upp min armé. Mina praetorians var nu ersatta av grenadiers, riflemen och cavalry och mina catapults av cannons. Andra händelser förekom mig dock.

AD 1450 förklarade Bismarck överraskande krig. Fick han inte nog senast? Den tyska armén visade sig vara föråldrad och ingen match för min moderna armé. Berlin föll AD 1540, Essen AD 1575 och Köln 1600 och därmed var den tyska cilivilizationen utplånad. Under kriget hade jag för grannsämjans skull hörsammat önskemål från japanerna och vikingarna att än en gång gå i krig mot aztekerna men än en gång slutade det utan stridshandlingar. AD 1715 kunde jag till slut anfalla Korea och mina nya infantry erövrade i rask takt Hyangsan (AD 1715), Wonsan (AD 1740), Pyongyang (AD 1760) och Nampo (AD 1790). Allt såg bra ut men plötsligt tog händelserna en oväntad vändning.

AD 1808 kom nämligen en ny överraskande krigsförklaring, den här gången från Tokugawa. Mån om att slåss med en fiende i taget sökte jag snabbt avsluta Koreakriget genom att erövra Seoul och sedan inleda fredsförhandlingar. Intressant nog var Wang Kon öppen för att kapitulation, en nyhet som kom i Warlords och som jag inte prövat tidigare. Korea blev därmed en vasallstat till Rom och vi gjorde gemensam sak mot Japan. Då svarade Tokugawa med att bli vasall till Ragnar och plötsligt var jag i krig med vikingarna också!

Nu blev det bråttom, skulle jag hinna slå ut japanerna före vikingarnas ankomst? Jag belägrade Satsuma men samtidigt landsteg en jättearmé utanför Köln i väster. Snabbt skiftade jag till Nationhood och pumpade in värnpliktiga i Köln men förgäves. Satsuma föll AD 1822 men så också Köln och till min förfäran så lät Ragnar riva staden. Jag hämnades Köln genom att slå ut resterna av erövringsarmén men Ragnar vägrade diskutera fred. Tvåfrontskriget fortsatte alltså. Mina första tanks gjorde entre men döm om min chock när Ragnar landsatte hela 50 enheter i väst (visserligen artillery och cavalry men ändå)! Jag erövrade Kagoshima från Tokugawa AD 1836 men skulle jag kunna försvara mig mot Ragnar?

Det här var partiets mest kritiska ögonblick. Jag tömde alla mina städer på trupper och mobiliserade dem mot Ragnar. Samtidigt patrullerade vikingaskepp längs min östkust. Om de hade landstigit där så hade mitt rike fallit som ett korthus men lyckligtvis så åtföljdes inte flottan av några marktrupper. I väster offrade jag Berlin och koncentrerade mina styrkor till närliggande Essen. Genom motanfall med artilleri försvagade jag Ragnars truppkoncentrationer och, i den mån oddsen var med mig, gjorde jag utanfall från Essen som visserligen försvagade mina trupper men som behöll dem bakom Essens säkra murar. Som väntat föll Berlin men av någon anledning så skonade Ragnar den forna tyska huvudstaden. Jag kunde därför återerövra Berlin och slå tillbaka. När så också Osaka föll AD 1852 så gick Ragnar och Tokugawa äntligen med på fred!

Resten av partiet blev lugnt. Enligt statistiken fanns det fortfarande civilisationer med högre BNP och produktion men Rom var störst sett till ytan. Jag räknade därför med att det var konsolidering och inte expansion som behövdes för seger, byggde factories och plants och siktade på en fredlig space race-seger. Jag försummade dock inte försvaret utan uppgraderade min armé till modern armor och mechanized infantry för den händelse att övriga civilisationer skulle gå samman för att hindra min seger. Den väntade koalitionen uteblev dock och spelets sista krig utkämpades i stället mellan Ragnar/Tokugawa och Montezuma. Det fredliga inkariket hann bygga både Apollo Program och United Nations (och hann dessutom före mig med Three Gorges Dam och Space Elevator till min förtret) men utgjorde heller aldrig något hot. AD 1953 nådde Rom stjärnorna och segern!

Nu ska jag först vinna några fler partier på Monarch-nivån innan jag vågar ta steget till nästa nivå...


Le Emperor le Culture

Jag hade höga förväntningar när Civilization V kom men när jag väl började spela så ville aldrig den där gamla spelglädjen från tidigare versioner infinna sig. I stället gick jag tillbaka till Civilization IV och den aldrig tidigare spelade Emperor level. Hur skulle det gå?

Strategiskt skiljer sig Emperor level inte så mycket från Monarch level. Monarkens råd är lika värdefulla för en kejsare. Skillnaden ligger mer i det taktiska, man måste helt enkelt bli snäppet bättre på varje detalj för att lyckas. Jag var därför lite orolig över att "mikromanagement" skulle förta spelglädjen. Lyckligtvis blev det inte så och jag kunde fortfarande spela på känsla mer än på beräkning. Den stora utmaningen ligger snarare i att man inte har en eller ett par starka motståndare i taget att koncentrera sig på - så gott som alla utgör ett hot. Å andra sidan kan det vändas till en fördel också - så gott som alla utgör potentiella handelspartners eller allierade.

Mina första försök att vinna stupade på mållinjen. Närmast kom jag med finansiella civilizationer som Mali, där mina cottages blev rena guldgruvor i längden och gav mig ett teknologiskt övertag. Tyvärr lyckades jag aldrig omsätta detta övertag till en seger då jag hade alltför många motståndare tätt före och efter mig för att kunna hålla tillbaka dem. Såväl försöket att vinna space race som att vinna en diplomatisk seger misslyckades med knapp marginal. Även en militär seger kändes svår att uppnå, åtminstone med min mer civilisationsbyggande spelstil. Därmed återstod en kulturell seger och för detta vände jag mig till en gammal vän: Ludvig XIV med Creative (kulturbonus) och Industrious (bonus för produktion av underverk).

Paris grundades på en lovande plats med kor och fisk (mat) samt guld (kommers). Dessutom visade det sig där också finnas en järngruva. Vad mer kan en stad behöva? Jo, sten för alla fina monument och det hittade jag längre söderut. Genom att producera en arbetare och sedan avverka skog producerade jag snabbt en nybyggare som 2640 BC grundade Orleans. Därefter satsade jag allt (skog och slavar) på de tre stenunderverken Stonehenge (Paris 2160 BC), Great Wall (Paris 1560 BC) och Pyramids (Orleans 1460 BC). Den högstående franska kulturen var därmed grundad. Min tredje kulturstad blev Lyons 975 BC och den följdes av gränsstaden Rheims 325 BC.

Vid det här laget hade jag lärt känna tre grannstater - ottomanerna i norr, kartagerna i öster och tyskarna i söder. Ottomanerna var de starkare av dem och när Mehmet II grundade judendomen konverterade jag villigt för att få bra relationer med honom. (Det är ofta bättre att välja grannarnas religion än att grunda en egen.) Tack vare min kultur flyttades min gräns ända fram till den kartagiska staden Hadrumetum och jag beslöt därför att hedra Hannibal med ett besök. Jag byggde upp en armé av swordsmen, axemen och katapulter (men inga spearmen eftersom kartagerna saknade hästar) och förklarade krig 300 AD. Hadrumetum och Utica föll snabbt och jag slöt fred för att konsolidera mina erövringar.

Med gränserna någorlunda säkrade återgick jag till att utveckla mina tre kulturstäder. Jag utnämnde artister som specialister (+3 kulturproduktion), forskade fram drama och teatrar (+3 kulturproduktion) och anammade pacifism (+100% great specialists). Alla great artists som föddes sattes att skapa konstverk (+4000 kultur). Men kultur allena räcker inte, med bara sex städer halkade jag efter övriga civilisationer så det var dags att visa världen att Frankrike är mer än sminkade skådespelare och pudrade peruker. Frågan var bara vem jag skulle anfalla. Hannibal och Bismarck var visserligen båda svaga men de hade konverterat till judendomen och hade en god vän i den mäktige Mehmed II. Lyckligtvis löste Hannibal problemet åt mig genom att 1000 AD oförklarligt förklara krig utan någon som kunde föra kriget åt honom. Jag däremot hade byggt upp en armé (naturligtvis i fredsbevarande syfte!) som nu kunde marschera in och återställa freden genom att erövra Karkouane, Leptis och Hippo inom loppet av 200 år. Hannibal förstod budskapet och gick med på att bli min vasall.

Nu uppstod något av stiltje i spelet. Ottomanerna och tyskarna hade för bra relationer för att jag skulle våga anfalla någon av dem. Jag fick kontakt med Korea, Kina och Mali men de var för långt borta för att ett anfall skulle löna sig. Det var heller inte nödvändigt eftersom jag nu hade en tillräckligt stark bas för att satsa på seger. I stället slöt jag förmånliga handelsavtal och fortsatte med mitt kulturbyggande genom diverse åtgärder:

  1. Forska fram astronomi och bygg salonger (+1 fri artist)
  2. Forska fram liberalism (upptäckt som första stat 1540 AD) och anamma yttrandefrihet (+100% kulturproduktion).
  3. Rikta in forskningen mot kulturella upptäckter (dels för att vara den förste att bygga kulturella underverk såsom Frihetsgudinnan och Eiffeltornet och dels för att sälja samma upptäckt till flera olika motståndare)
  4. Avdela skatter till kultur (10% räcker långt i kombination med andra kulturbyggande åtgärder)
  5. Utnämn fler artister som specialister, inte bara i kulturstäderna, och fortsätt använda great artists till att skapa konstverk

Grafen nedan visar det häpnadsväckande resultatet. Den franska kulturen inledde sitt segertåg över världen.

Det franska riket skötte sig därmed bra på egen hand och jag behövde bara se till att bevara freden (läs: gå med på krav om gåvor och krigshjälp) med de nu ledande ottomanerna.

När Mehmed II 1872 AD färdigställde Apolloprogrammet så gav jag definitivt upp kampen om rymden. I stället färdigställde jag mina fabriker, producerade kultur i kulturstäderna och avdelade 100% av skatterna till kultur. Resultatet blev överväldigande, Paris ensamt producerade nästan 1 000 kulturpoäng per speltur! 1966 uppnådde Paris, Orleans och Lyons legendarisk kultur och bärgade därmed segern till Frankrike.

  1. Paris: Stonehenge, Great Wall, Globe Theatre, Hermitage, Eiffel Tower (57 594)
  2. Orleans: Pyramids, National Epic, Statue of Liberty, University of Sankore (52 301)
  3. Lyons: Angkor Wat, Oxford University, Rock n Roll (50 299)

Det var intressant att vinna en kulturell seger men kanske inte lika spännande som de andra segrarna man kan få i Civilization. Visserligen måste man fortfarande karva ut en tillräckligt stor civilisation i början för att få en bas att bygga vidare på. Kampen mot Hannibal hade detta spänningsmoment. Men när sedan mina tre främsta städer övergick helt till att satsa på kultur så räckte inte resurserna till några fler militära äventyr. Jag kunde kanske ha anfallit Bismarck men hade Mehmet II då förblivit min vän...?

Kommer jag att söka nya utmaningar på Immortal level? Jag tror inte det eftersom jag är rädd att det kräver ännu exaktare spel på bekostnad av spelglädjen. Å andra sidan trodde jag detsamma om Emperor level...


Space Emperor Musa

Så kom till slut en rymdseger på Emperor level. Efter några misslyckade försök återvände jag till min favorit Mansa Musa. En finansiell civilisation är nödvändigt för att kunna hänga med datorspelarna i forskningen och med en spirituell ledare kan jag både slippa anarki (om jag tvingas hastigt byta samhällsform mellan fred och krig) och bygga billiga tempel (för att hantera missnöje).

Jag använde samma strategi som på Monarch level med en viktig justering. Tidigare har jag prioriterat cottages och courthouses för att finansiera min expansion men på Emperor level visade det sig vara en långsam strategi. I stället hade jag som mål att hålla forskningen på 60-70% nivå genom att bromsa expansionen samt välja förbättringar och forskningsvägar som snabbt betalade tillbaka sig. Sålunda valde jag sådant som Calendar (naturresurser) och Currency (handelsrutter) före Alphabet och Code of Laws. Dessutom kom jag bara att bygga tre städer i hela partiet! Till skillnad från min passiva kulturella seger tänkte jag dock satsa mer på militären den här gången. Vägen dit gick via Bronze Working, Slavery och axemen. Jag satsade också på att bygga Stonehenge för kulturgränsernas skull och Pyramids för att kunna byta till Representation (bra både för forskning och happiness). Tyvärr slog en datorspelare (Alexander skulle det senare visa sig) mig i pyramidbygget men Stonehenge färdigställdes 1840 BC.

Startpositionen blev mycket bra med kor och vin kring Timbuktu (specialisering på mat) och koppar respektive hästar kring Djenne och Kumbi Saleh (specialisering på produktion). Det fanns också många "happinessresurser" i närheten (vin, rökelse, socker etc.) som kompenserade något för förlusten av Pyramids. Jag hade hoppats på en finansiell stad också kring guldgruvor i väster men förlorade dem till Genghis Khan. Övriga gränser var dock tryggade med vatten i öster och söder samt berg i norr. Mongolerna blev därmed utsedda till mitt primära militära mål. Notera också närvaron av barbarstäder. Tidigare brukade jag först slå ut barbarstäder och sedan datorstäder men den här gången lät jag dem som gränsade mot datorspelare vara. De kom därmed att binda upp datorns trupper och först när barbarerna mjukats upp klev jag in och skördade frukterna.

Uzbek i söder gränsade inte till någon datorspelare så den erövrade jag 1080 BC och 700 BC föll också Olmec i norr. Sedan vände jag mig mot Genghis Khan. Axemen utgjorde ryggraden i min armé men jag höll mig med också med några taktiska enheter som chariots (mot axemen) och spearmen (mot horse archers). Old Sarai föll 50 AD och Tabriz 225 AD varvid jag slöt fred. Som bonus visade det sig att Old Sarai var konfucianismens heliga stad. Jag hade medvetet avstått från att grunda en religion för att i stället anamma grannarnas religion. Mongolerna hade lyckats konvertera hela kontinenten (kineser, koreaner och zulus i norr) och nu var jag i besittning av den hela staden med alla dess intäkter!

Genghis Khan är dock inte den som stillatigande accepterar ett nederlag och han lyckades dessutom få kineserna på sin sida som vasaller. Jag övergick därför till att forska fram Feudalism för att kunna bygga longbowmen och försvara mig. I stället erövrade jag den sista barbarstäderna Guzz i väster 600 AD. Under tiden höll sig datorspelarna sysselsatta med varandra. Wang Kon byggde upp spelets största armé men fick både Genghis Khan och Shaka mot sig, varvid zuluarmén tog över förstaplatsen. Men så började plötsligt mongolernas styrkekurva att peka spikrakt uppåt så jag väntade mig en attack när som helst. 1140 AD kom den men jag lät kallt min armé stanna i Tabriz och låta mongolerna stånga sig blodiga först. På de högre nivåerna är det oerhört viktigt att inte förivra sig utan använda sina trupper ekonomiskt. Mina katapulter mjukade upp fienden och mina riddare gjorde utfall om oddsen var fördelaktiga och de kunde retirera i skydd igen men resten väntade. När det inte längre kom några mongoler var det min tur...

Intressant nog var jag länge ensam om att ha forskat fram Chemistry eftersom datorspelarna av någon anledning prioriterade annat. Mina nya grenadiers gjorde därför processen kort med Genghis Khans medeltida armé medan mina pikemen tog itu med plundrande riddare. New Sarai föll 1250 AD, varvid Qin Shi Huang sa upp vasallskapet, och 1300 AD föll också Turfan. Mongolerna var därmed inte längre att räkna med. Tydligen insåg Qin Shi Huang också för han övergick senare till att bli Shakas vasall i stället. Jag behöver fortfarande ta reda på varför datorspelarna aldrig erbjuder sig att bli mina vasaller i fredstid. Jag fortsatte hur som helst med att forska fram Steel och bygga cannons medan jag funderade på om jag skulle våga provocera de andra datorspelarna genom att förklara mongolerna krig. Genghis Khan löste problemet genom att själv förklara krig 1550 AD utan någon egentlig armé och förlorade raskt Karakorum 1590 AD, Ning-hsia 1620 AD, Beshbalik 1630 AD och Tiflis 1635 AD. Först då, med bara en stad av betydelse kvar, ville han diskutera fred. I det läget var det dock inte längre lönt att göra honom till vasall utan jag valde att erövra Samarqand 1650 AD och förstöra den sista staden Otrar 1660 AD. Faktum är att det ofta är det bästa valet då vasaller fortfarande utöver kulturellt tryck på de erövrade städerna. När den mongoliska civilisationen var borta växte de i stället snabbt och blev snart lika betydelsefulla som moderstäderna. Gränsen mot kineserna i norr säkrade jag genom att låta great artists skapa kultur. Med 16 städer var jag den överlägset största civilisationen och lade beslag på ledarpositionen, en position som jag sedan aldrig släppte.

Min satsning på produktiva förbättringar hade burit frukt och redan på 1400-talet toppade jag produktivitetsstatistiken. Finansiellt låg jag ännu långt efter men genom att övergå till frimarknad (extra handelsrutter) och bygga finansiella byggnader kom jag sakta men säkert i kapp. Jag lärde också känna grekerna och araberna men deras kontinent låg ganska långt bort. Politiskt sett var jag därmed låst. Efter att ha vacklat fram och tillbaka hade nu både kineserna och koreanerna underkastat sig Shaka som förfogade över spelets överlägset största armé. Dessutom var han min bäste vän. Även Alexander blev med tiden en god vän. Skulle jag ha anfallit den avlägsne Saladin och riskerat att Shaka utnyttjade min frånvaro? Eller skulle jag ha anfallit Shaka och riskerat att Alexander drog ifrån oss båda? Jag valde till slut att teckna en försvarspakt med Shaka 1710 AD och satsa på en rymdseger. För säkerhets skull fortsätte jag att uppgradera och upprusta min armé och genom underverk som Three Gorges Dam och Space Elevator drog jag snabbt ifrån datorspelarna. Resten av partiet blev tyvärr inte så spännande och som överlägsen ledare kunde jag 1948 skicka iväg min raket och vinna space race. Slutpoängen blev 4 549 (normaliserat värde 21 778), nytt rekord för min del och nästan 1 000 respektive 8 000 poäng mer än Ludvig XIV:s kulturseger. Visserligen långt från de sjusiffriga (!) rekorden på Civfanatics.com men ändå.

Fotnot: Ludvig fick senare revansch då han vann en dominansseger, om än i en isig värld som antagligen gav datorspelarna problem. Den normaliserade slutpoängen stannade dock på 18 883.


Solens imperium

Blev det här mitt sista parti på Emperor? Det frågar jag mig efter att Huyana Capac år 1921 lagt under sig allt land under solen och segrat på respektabla 5 668 poäng (normaliserat värde 40 040!). Men låt oss ta det från början...

Inför partiet tittade jag lite närmare på den andinska civilisationen. En finansiell ledare som Mansa Musa är nästan ett måste på högre nivåer men jag delar också den industrielle Ludvig XIV:s svaghet för underverk. Dessa båda egenskaper förenas i Huyana Capac. När jag dessutom insåg att deras speciella byggnad terrace (ersätter granary) har kulturbonus och deras speciella militärenhet quecha bonus mot bågskyttar (läs: barbarer) så var valet givet.

Cuzco grundades på en lovande plats med närhet såväl till matresurser som floder (kommers) och berg (produktion). Viktigare var dock att jag hittade sten i norr och skyndade mig därför att grunda Machu Picchu där år 2360 BC. Dessförinnan hade jag grundat Tiwanaku i sydöst 2720 BC för att få en till matstad (för produktion av settlers och workers) och jag grundade också Ollantaytambo med närhet till hästar år 1360 BC. Inka plus sten är lika med underverk och jag satsade nu allt på de tidiga stenunderverken. Som vanligt forskade jag fram Bronze Working så tidigt som möjligt och genom att hugga ned skogar och utnyttja slaveri. Stonehenge blev mitt första underverk 1920 BC, ett billigt sådant som utökade mina stadsgränser till fler resurser. 875 BC följde The Great Wall, en nödvändighet då barbarerna i söder började bli väl närgångna. Även om mina quecha kunde försvara städerna mot dem så hann de göra mycket skada på landsbygden först. 775 BC slutförde jag så Pyramids och övergick omedelbart till Representation. Huyana Capacs öppningsmål var därmed uppnått!

Så långt hade jag fått vara i fred för mina grannar. I norr fanns de krigiska zulu men lyckligtvis skildes vi åt av djungler. Bortom zulus marker fanns det romerska riket men de var för avlägsna för att utgöra vare sig hot eller möjlighet. Däremot upptäckte jag att varken Shaka eller Augustus upptäckt någon religion ännu och jag skyndade mig därför att forska fram Code of Laws för att därmed upptäcka konfucianismen. Jag brukar inte orka mikrostyra mina städer men i början är det nödvändigt och överkomligt. Jag flyttade därför mina undersåtar från produktionsrutor till handelsrutor för att öka forskningstakten och belönades år 375 BC med att konfucianismen uppstod i Ollantaytambo. Jag spred religionen norrut och Shaka och Augustus konverterade 275 BC respektive 225 BC. Nu hade jag bra relationer med mina grannar samtidigt som min heliga byggnad Kong Miao drog in pengar. En bättre start hade jag inte kunnat hoppas på!

Zulu är ett krigiskt folk så för att inte provocera Shaka hade jag valt att inte expandera norrut utan avvakta ett lämpligt tillfälle (läs: ett krig mellan zulu och någon annan). 75 BC infriades mina förhoppningar då Shaka förklarade Augustus krig. Zulu gick hårt fram och raserade två städer medan jag i lugn och ro forskade fram Civil Service, övergick till Bureaucracy (som förvandlade Cuzco till en högproduktiv stad) och började bygga upp en armé av macemen. Tyvärr hann fred slutas mellan Zulu och Rom innan jag hann träda in så jag lät armén träna mot barbarerna i söder i stället, på vars ruiner jag uppförde Huamanga 920 AD. 1050 AD var det så dags att marschera norrut.

Min gräns mot Zulu var ganska lång men på flera håll skildes vi fortfarande åt av djungler. Mitt första mål blev därför det närliggade Bulawayo i nordväst, en stor stad utanför Zulus kärnområden och därmed inte lika hårt försvarad. Jag avdelade också trupper i nordöst för att kunna slå tillbaka ett eventuellt försök att flytta kriget till mitt territorium. Shakas armé var större än min men hopplöst föråldrad. Bulawayo föll redan 1100 AD och därmed var Shakas västra territorier avskurna från huvudstaden. kwaDukuza 1160 AD, Ondini 1170 AD, uMgungundlovu 1210 AD och Nodwengu 1230 AD föll enkelt för mina macemen och trebuchets och jag slöt fred med en nu ofarlig Shaka. Jag konsoliderade mina erövringar och kompletterade min armé med grenadiers (än en gång var datorspelarna sena med att forska fram chemistry!), varpå turen var kommen till Augustus. Hans legioner hade lika lite att sätta emot mina trupper som Shakas impis hade haft. Krigsförklaringen kom 1340 AD och 30 år senare föll både Arretium och Arpinium. När också Antium, Circei och Neapolis fallit var det dags för vila år 1500 AD. De följande krigen blev sedan en ren formsak. Mina trebuchets var uppgraderade till cannons och Zulu föll 1585 AD medan Roms undergång följde 1635 AD. Jag var nu ensam herre över kontinenten.

Erövringen hade gått överraskande enkelt. Kanske var det en kombination av tur och diplomati som gjorde att jag kunde växa mig stark i lugn och ro med Zulu och Rom försvagade varandra? Skulle resten gå lika enkelt? Jag var enligt statistiken redan nu etta i både ekonomi och produktion, det förra tack vare mitt fokus på att bygga så många cottages som möjligt och det senare helt enkelt på grund av min storlek - medan kommers drabbas av korruption så fortsätter produktion att öka med storlek. Jag skulle antagligen ha kunnat nå en rymdseger men jag ville ju erövra världen. Problemet var att de fyra återstående motståndarna - Korea, Tyskland, Arabien och Mongoliet - fanns på en kontinent långt bort och samtliga hade större arméer än jag. Jag behövde en långsiktig strategi således.

En analys av den diplomatiska situationen avslöjade att mongolerna hade dåliga relationer med alla de andra och troligen inte skulle kunna räkna med hjälp från dem. Att de dessutom låg sist i utvecklingen gjorde förstås inte saken sämre. En armé av grenadjärer och kanoner sattes därför upp och 1818 AD fick Djingis Khan ett oväntat besök. Den första staden som föll var en usel polarstad som jag omgående lät förstöra. Jag hade ju redan fått det brohuvud jag ville ha. Erövringen fortsatte med Ning-Hsia 1832 AD men till skillnad från Shaka och Augustus så gjorde khanen våldsamt motstånd. Hans katapulter var visserligen underlägsna men de kom i en aldrig sinande ström och orsakade svåra förluster, om än till ett högt pris. Efter en fred för att hinna frakta över fler trupper så erövrade jag tre städer till och tvingade honom till slut till underkastelse 1880 AD. Men vem skulle jag anfalla sedan?

Tyskarna var visserligen svagast men koreanerna låg fortfarande före i utvecklingen medan araberna hade överlägset starkast armé. Jag bestämde mig för att slå mot konkurrenterna om segern först och eftersom jag hade bäst relationer med Wang Kon och Arabien dessutom låg närmast så föll valet på Saladin. 1890 AD, när mina första pansarvagnar började rulla på den västliga kontinenten, kom krigsförklaringen. Tyvärr hade jag slarvat med mina underrättelser - Saladin hade en defensiv pakt med Bismarck! Tyskarna var visserligen svaga men lyckades ändå erövra två mongoliska städer. Dessutom lyckades Saladin erövra en av mina städer genom en våldsam artilleribeskjutning och de arabiska resurserna tycktes outtömliga. Mot en sådan fiende är det viktigt att utnyttja de egna trupperna ekonomiskt, det vill säga vänta i mina städer och bara göra utfall om oddsen är goda och den utfallande enheten inte löper risk att själv slås ut ronden efter.

Men om kriget på land gick knackigt så gick havskriget bättre. Jag hade grupperat mina destroyers i par och kunde på så vis vara säker på att slå ut ensamma arabiska fartyg. Tack vare mitt herravälde över havet kunde jag upptäcka och sänka en invasionsflotta om tre transportfartyg och inte ens Saladin kunde ta sådana förluster i längden. Den arabiska anfallsvågen upphörde och jag vågade avancera igen. Några pansarvagnar avdelades till att hjälpa min vasall återta sina städer medan resten långsamt trängde in i det arabiska kärnlandet. Kuststäderna Tiflis 1896 AD och Basra 1904 AD föll först och därmed var hotade jag huvudstaden Mecca från både söder och öster. Att röra sig inom ett annat lands territorium går mycket långsamt, snabba pansarvagnar hjälper inte då jag måste få med de långsammare artielleripjäserna också, men 1914 var jag äntligen redo att anfalla. Döm om min förvåning när Saladin självmant erbjöd kapitulation!

Jag hade väntat mig att behöva ta minst halva riket först. Kanske var det mitt militära överläge i kombination med hotet mot huvudstaden som avgjorde? Jag accepterade självfallet och stackars Bismarck fann sig nu ensam mot både mig, mongolerna och araberna. När jag nu kunde utnyttja det arabiska vägnätet kastade jag fram allt jag hade direkt mot Berlin - Wang Kon hade påbörjat bygget på sin rymdraket så det började bli bråttom. Slutspelet uteblev dock, ty Bismarck följde sin forne vapenbroders exempel och kapitulerade när jag stod utanför hans huvudstads murar 1921 AD. Därmed uppnådde jag precis gränsen för Domination Victory med Korea ännu kvar i spelet.

Det känns som om det här partiet avgjordes redan i början när jag dels fick mina stenunderverk och dels genom diplomati kunde hålla mig undan tidiga krig. Medan mina konkurrenter på kontinenten, Zulu och Rom, försvagade varandra så byggde jag upp min armé och resten är, som man säger, historia. Hade det gått lika lätt om Augustus byggt pyramiderna och/eller upptäckt en religion först och om Shaka i stället anfallit mig? Antagligen inte. Kan jag räkna med en sådan start på nästa nivå och om inte, hur ska jag då nå en vinnande fördel eller ens överleva? Det finns bara ett sätt att ta reda på det...


Den flygande holländaren

Så kom den till slut, den första segern på Immortal, den nästhögsta nivån i Civilization IV. Den satt dock hårt inne, först 1942 lyckades Willem van Oranje grunda en holländsk koloni i yttre rymden och erhålla imponerande 6 208 poäng (normaliserat värde 48 718). Innan dess hade jag lagt under mig halva världen och underkuvat de tyska, khmeriska och japanska rikena innan Mao Zedongs långt framskjutna rymdprogram tvingade mig att satsa på en fredlig seger. Men låt mig börja från början.

Mina första försök att vinna på Immortal var rätt nedslående. Min förste krigare brukade möta ett par bågskyttar som eskorterade en nybyggare och när jag väl lyckats bygga en någorlunda stark armé var den både numerärt och teknologiskt underlägsen. Ett försök att vinna en kulturell seger misslyckades också men jag lyckades åtminstone hålla mig vid liv till det bittra slutet (kanske för att motståndarna inte tyckte mitt futtiga örike var värt att erövra). Erfarenheterna ledde mig till en strategi med snabb expansion i början för att karva åt mig land, finansiell styrka för att kunna hänga med i forskningen samt en aggressiv men ekonomisk krigföring. Valet föll därför på den kreative och finansielle Willem van Oranje av Nederländerna.

Kreativa ledares städer behöver inte bygga monument för att utvidga sina kulturella gränser, något som är värdefullt inte bara när de första städerna grundas och gränserna tar form utan också när gränsstäder erövras, då de tenderar att vara omgivna av fientlig kultur. Det utnyttjade jag genom att i stort sett bara bygga nybyggare i början som min krigare sedan fick eskortera så långt bort som jag vågade i hopp om att de kulturella gränserna skulle växa samman och stänga ute andra civilisationer. Nyckeln till detta, precis som på nivån Emperor, stavas brons. Med brons kan du hugga ner skogar och införa slaveri för att påskynda byggena. Jag hade också lite tur - jag började med hav i norr och väster och öknar i söder. Jag kunde därför expandera västerut och alltid möta eventuella barbarer med spjutspetsen av min expansion. Min ende granne på kontinenten, Fredrik den store, fanns söder om öknarna och våra intressesfärer kolliderade inte till en början.

Tack vare den snabba expansionen hann jag grunda följande städer:

  1. 4000 BC: Amsterdam (musslor, majs, elfenben och socker)
  2. 2840 BC: Utrecht (främst för att få en guldgruva men också majs och svin)
  3. 1680 BC: The Hague (första etappen västerut med vete, svin och hästar)
  4. 1160 BC: Rotterdam (i ett avgränsat område vid västkusten med ytterligare en guldgruva samt hästar)
  5. 650 BC: Nijmegen (andra etappen västerut med koppar och svin, efter att ha drivit bort barbarer)
  6. 225 BC: Maastricht (i ett avgränsat område vid nordkusten med majs och svin)

Det nederländska imperiet var nu till ytan näststörst men poängmässigt låg jag ännu hjälplöst sist. Ytterligare en missräkning kom när Fredrik den store lyckades ta sig igenom en smal korridor mellan min östra och västra rikshalva och grunda den tyska staden Düsseldorf 150 AD. Nåja, jag var ännu för svag för en väpnad konflikt och bidade min tid. Dessutom behövde jag handelskontakter för att byta till mig utveckling. På en kontinent i väster samsades (en sanning med modifikation, de kom att föra flera krig) Tokugawa, Victoria, Stalin och Mao Zedong och ensam på en kontinent i norr fanns Suryavarman II. Tokugawa förde sin vana trogen en isolationistisk politik men med övriga nationer hade jag ett gott handelsutbyte som hjälpte mig framåt i utvecklingen. Jag valde "smala" teknologier som övriga nationer inte prioriterade och hade därmed alltid något att erbjuda de andra nationerna. Bland annat nådde jag först till Filosofi och grundade därmed taoismen. Dock valde jag att aldrig anamma någon religion för att inte stöta mig med övriga nationer, något som kulminerade i min övergång till religionsfrihet 1040 AD. Min expansion genomfördes istället på barbarernas bekostnad.

I öster fanns det två barbarstäder, Nubian och Hsung-nu med bra naturtillgångar. Min nyuppsatta armé av yxmän fick därför ett bra tillfälle till träning. 425 AD föll den första staden och 600 AD den andra. Jag var därmed etta sett till land och inte längre sist sett till poäng. Jumboplatsen övertogs av japanerna, mot vilka jag tvingades till ett låtsaskrig 640 AD för att hålla Fredrik den store på gott humör och som slutade utan krigshandlingar. I samband med barbarkrigen utvecklade jag också Civil services och kunde snart börja uppgradera mina yxmän till macemen. Målet var min granne i söder, inte för att vi hade dåliga relationer (tvärtom, de var utmärkta) utan för att han var närmast. Tyvärr fick jag först kämpa med min ekonomi. Trots många cottages och två guldgruvor så hade jag svårt att finansiera mitt rike. Jag tvingades därför bygga courthouses för att minska korruptionen och forska fram banker så att jag kunde byta till mer lönsamma statsskick (merkantilism 1280 AD och yttrandefrihet 1340 AD) samt bygga ekonomibyggnader. Först från 1200-talet kunde jag avdela mer än 50% av budgeten till forskning och våga mig på krig igen.

Kanke dröjde jag för länge men läget hade nu blivit gynnsamt. Tyskland var indraget i ett krig mot både Khmerriket och Japan och år 1200 anslöt jag mig till landets fiender. Jag började med att sätta in katapulter och macemen mot de svagt befästa gränsstäderna. Essen erövrades 1220 men förstördes då staden gränsade till öken i norr och jag kallt räknade med att de enda produktiva rutorna skulle hamna utanför min kulturella gräns. Däremot behöll jag Düsseldorf, den stad som låg mellan mina rikshalvor och som länge varit en nagel i ögat på mig. Det främsta bytet blev dock den stora staden Hamburg som föll 1290. Jag slöt nu fred för att konsolidera mitt rike men också för att låta armén återhämta sig.

Här är det lämpligt att säga några ord om min aggressiva men ekonomiska krigföring på Immortal. Eftersom motståndarna bygger arméer betydligt snabbare än den mänsklige spelaren måste jag hushålla med mina trupper och bara slå till där och när motståndaren är svag. Jag anföll därför ytterst sällan med sämre odds än 70% och inte förrän belägringsvapen gjort sitt först. Jag försökte också locka till mig fienden till mig först, där jag hade fördelen av snabb vägförflyttning och utfall från skyddade städer, innan jag själv avancerade.

Ett exempel på detta utgjorde mitt andra tyska krig. Jag hade nu uppgraderat min armé till riflemen som jag satte in mot de svagt befästa städerna Bremen i öster (erövrades 1515) och Frankfurt i väster (erövrades 1525 men förstördes då den också var en ökenstad). Ett streck i räkningen blev att en ensam riddare lyckades smita in och erövra Nubian men jag tog tillbaka staden ronden därefter. Därefter kom en långsam frammarsch mot Berlin. Fredrik den store skickade teknologiskt underlägsna men numerärt överlägsna styrkor mot mig och jag tvingades dra mig tillbaka till Hamburg och slå ut dem först. Först år 1580, då jag hunnit uppgradera mina katapulter till kanoner, stod jag vid den tyska huvudstadens portar och då föll staden direkt. Av bara farten hann jag avdela en trupp för att ta den sydvästra staden München också, varvid Fredrik den store fann det för gott att kapitulera och bli min vasall. Berlin visade sig vara en skattkammare full med underverk och jag gick nu upp på andra plats tätt efter Mao Zedong.

Nu följde en ny period av konsolidering. Med Fredrik den store som vasall kunde jag byta till mig både utveckling och resurser och gjorde snabba framsteg. Bland annat införde jag representation och fri marknad 1590 samt emancipation och universal suffrage 1695. Dessutom passade jag på att grunda nya städer på ruinerna av Essen (Middelburg 1630) och Frankfurt (Delft 1710). Intressant nog visade sig en del av befolkningen i de nya städerna vara missnöjda på grund av att de längta tillbaka till Tyskland (?). På 1700-talet gick jag så om Mao Zedong i poängligan. Trots det lyckades jag inte bli bättre än trea i kommers och produktion, något som var otillräckligt om jag skulle kunna hoppas på att vinna kapplöpningen om rymden. Inte blev det bättre av att Kina byggde Three Gorges Dam innan jag ens forskat fram plast. Jag var därmed nödd och tvungen att gå i krig igen men mot vem?

Av de fem möjliga nationerna var Kina för långt bort och antagligen också för starkt och även Ryssland var för långt bort. England låg närmast men hade utvecklat infanteri. Japan och Khmerriket hade ännu bara riflemen men japanerna brukar ha en stor numerär medan khmererna hade tillgång till artilleri. Valet avgjordes 1780 då Stalin förklarade Victoria krig. Jag uppgraderade mina riflemen och kanoner till infanterister och artilleri och skeppade över dem till grannkontinenten. Den närmaste engelska staden var Coventry och låg lämpligt nog nära den japanska gränsen. 1812 korsade jag så gränsen och mötte som väntat inget större motstånd då de engelska trupperna var upptagna mot Ryssland. Coventry föll 1816 men tyvärr slöt Stalin fred med Victoria bara sex år senare och jag fann det då säkrast att göra detsamma. Stödjepunkten på kontinenten var åtminstone säkrad.

Min uppgraderade och erfarna armé återvände hem och fick snart sällskap av tanks. Jag kände mig därmed tillräckligt stark för att landstiga på khmerernas kontinent och förklarade krig 1840. Banteay Kdei föll 1842, Rajavihara 1854, Nagara Jayasri 1866 och Hariharalaya 1876 varvid Suryavarman II äntligen kapitulerade. Under tiden hade emellertid Mao Zedong anfallit Victoria och bara behövt erövra en stad innan hon kapitulerade 1872. Inte blev det bättre av att också Stalin blev Mao Zedongs villiga vasall helt utan krigshandlingar 1906. Vad var detta? Eftersom Mao Zedong dessutom slutfört Apolloprogrammet redan 1858 började jag tvivla på mina möjligheter att vinna.

Jag kämpade dock vidare med två parallella spår: rymdspåret genom Apolloprogrammet 1894 och erövringsspåret genom en krigsförklaring mot Japan 1911. Nu fick jag nytta av min stödjepunkt i Coventry ty Tokugawa svarade med att skicka en jättestack till stadens portar. Tack vare mitt artilleri kunde jag dock försvaga den och sedan låta mina tanks och mitt mekaniserade infanteri köra över resten. Någon mer stack kom inte och mina bombflygplan såg heller inte till några större reserver. Jag korsade därför gränsen, lät bombplanen mjuka upp motståndet och erövrade därefter stad efter stad utan att själv förlora så mycket. Just flygvapen har länge varit eftersatt i min taktik men i det här partiet visade de sig synnerligen effektiva jämfört med artilleri. Dels så kan de användas på distans medan artilleriet bara kan flyttas en ruta i taget (och därmed sinkar de snabbare tanksen och mekaniserade infanteristerna) och dels så går de inte förlorade när de anfaller). Jag kunde därmed erövra stad efter stad i stort sett utan egna förluster, något som var kritiskt då jag samtidigt behövde bygga rymdskeppsdelar. 1917 erövrades Hun, 1920 Satsuma och 1923 Kyoto varvid Tokugawa kapitulerade. Erövringsspåret tog dock slut då jag inte vågade möta de återstående tre nationerna ensam.

Därmed återstod bara rymdspåret och jag kämpade för att hämta upp Mao Zedongs försprång:

  1. Sedan Apolloprogrammet hade jag inriktat såväl min forskning som min produktion mot rymdskeppsdelar
    1. Jag valde det utvecklingsspår som möjliggjorde de dyraste rymdskeppsdelarna först
    2. Jag lät mina resursstarkaste städer enbart bygga rymdskeppsdelar
  2. Tack vare mina erövringar tog jag snart ledningen såväl sett till kommers som produktion
  3. Jag använde great people till att starta en välbehövlig guldålder som ökade min kapacitet än mer
  4. Jag byggde space elevator och laboratorier (båda ökar rymdproduktionen med 50%)

Tack vare denna spurt lyckades jag gå om Kina och strax efter att Mao Zedong forskat fram sin sista rymdteknologi kunde jag 1931 skicka iväg min raket. Resten av partiet spelades av utan några händelser av intresse och 1942 var den flygande holländarens seger ett faktum.

När jag ser tillbaka på min seger så känns den inte så förfinad. Försök att specialisera städer, sprida religion och bygga taktiska underverk fick stå tillbaka för expansion och erövring där varje stad förväntades kunna växla mellan kommers (via cottages för att kunna uppgradera arméer) och produktion (för att kunna tillverka arméer). Mitt underläge i kvalitet fick helt enkelt kompenseras med kvantitet. Kanske är det en nödvändighet på Immortal. Min främsta lärdom är annars att jag borde ha expanderat ännu snabbare. Som det var nu var det bara tre av de erövrade städerna som direkt bidrog till min seger: Berlin och Hamburg genom att bygga rymdskeppsdelar och Coventry genom att bygga bombflygplan. I övriga städer fick jag kämpa med att göra befolkningen glad och uppföra byggnader. Inte ens de tidigt erövrade städerna gick helt fria från revolter som gjorde dem improduktiva flera ronder. Naturligtvis bidrog alla städer indirekt till min seger genom ökad kommers men faktum kvarstår: det var min stora kärna av egengrundade städer som också grundade segern. Jag kommer att laborera vidare med olika strategier men kärnan i dem kommer att förbli en stark armé.


Minnen av Civilization

Civilization utgör en skiljelinje i mitt dataspelande. Före Civilization föredrog jag snabba och enkla arkadspel av typen Tetris och Boulder Dash. Längre och mer avancerade spel som Dungeons & Dragons och Populous tröttnade jag på. Men efter att ha fått många rekommendationer om Civilization köpte jag det till slut till min lilla svartvita Macintosh Classic och fick för första men långt ifrån sista gången introduktionen "In the beginning, the Earth was without form..." uppspelad för mig.

Van som jag var vid att aldrig läsa spelmanualer så började jag spela med en gång. Eftersom jag då hade ett särskilt intresse för engelsk historia så valde jag att spela England och grundade London. Sedan skickade jag iväg ett fartyg mot Östersjön medan jag fortsatte att grunda engelska städer. Först senare förstod jag att Civilizations värld är ganska liten. Resultatet blev att den lilla engelska ön blev helt överbyggd av städer medan mitt lilla fartyg missade Östersjön och seglade runt Asien. Med bara städer och inget land så hade jag inga resurser och därmed heller ingen utveckling att tala om. Jag kunde därför bara hjälplöst se på hur pansarvagnar rullade omkring på kontinenten medan jag knappt hade bågskyttar. Å andra sidan så kunde man på den här tiden inte landstiga direkt i städer så jag fick vara ifred spelet ut. Till nästa parti läste jag på i manualen.

Trots nybörjarmissen så fångade Civilization mitt intresse. På den här tiden tog Handelshögskolan upp det mesta av min tid men när loven kom kunde jag ägna hela dagar åt att spela. Jag köpte också spelguider och deltog i tidiga multispelarversioner. Till slut lyckades jag vinna på högsta nivån, något jag inte lyckats med på någon av de senare versionerna. Mitt mest minnesvärda parti är dock ett på nästhögsta nivån.

Jag körde min vanliga strategi som gick ut på att vinna herravälde över en kontinent och sedan i lugn och ro ägna mig åt utveckling medan min flotta höll fienden borta. Detta brukade fungera eftersom datorspelarna på den här tiden var ganska svaga. Segern var inom räckhåll då plötsligt och helt utan förvarning en av mina städer atombombades, detta innan jag själv nått så långt i utvecklingen. Söder om mitt rike fanns en mäktig och till dess helt okänd civilisation med en väldig armé. Jag tvingades snabbt att bygga upp en armé och utveckla kärnvapen och snart var kärnvapenkriget ett faktum. Medan mitt södra rike bombades sönder så lyckades jag etablera ett brohuvud och lät sedan mina atombomber bana väg. Jag vann till slut men kärnvapenkriget hade totalt förstört miljön och därmed också min poängskörd. Det var alltså inte min mest lysande seger men definitivt min roligaste.

När Civilization II kom så bodde jag i England utan tillgång till dator. Först när jag flyttade hem igen köpte jag en version på rea men förlikade mig aldrig med den tredimensionella grafiken. Mina brädspelsögon var mer vana vid ettans tvådimensionella grafik och när dessutom Civilization III kom så tog jag direkt steget dit i stället.

Civilization III blev räddningen för mig under många och långtråkiga kvällar då jag jobbade utomlands. Jag fastnade dock aldrig lika mycket för det som för ettan. Dels så var väl nyhetens behag borta men trean hade också många nya koncept som inte kändes helt färdigutvecklade, såsom korruption och kultur. Tanken var väl god men korruptionen gjorde det mycket svårt att bygga ett stort rike medan kulturen gång på gång fick nyerövrade städer att återgå till fienden, ofta med resultatet att erövringsarmén utraderades. Jag var därför mycket tveksam till Civilization IV men eftersom Civilization II inte fungerade på min nya dator så köpte jag det ändå. Jag har inte ångrat mig sedan dess.

Tack, Sid Meier, för en utmärkt serie spel. Jag ser fram emot kommande versioner!



Hemsidan har fått 201704 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:




2011-04-05

Hej Nicholas!
Intressant hemsida. Ska själv publicera en egen och upplägget påminner till en viss del om din. Roligt att du uppskattar taktikspel.
Jag kan även rekommendera lite andra spel.Maila och jag skickar dig en kort presentation.

mvh / Peter



www.000webhost.com