Nedladdningsbara versioner

Innehåll

  1. Prolog
  2. Soluppgång
  3. Klosterprovet
  4. Avsked
  5. Liv och död
  6. En oväntad allians
  7. En krigares död
  8. Hjältar och hjältedåd
  9. Eld över vattnet
  10. I fiendeled
  11. Jättar och människor
  12. Bergens söner
  13. Kallt mottagande
  14. Jordgåva
  15. Brödernas stad
  16. Avslöjanden
  17. Flykt under jorden
  18. Ljusbringarna
  19. Ensamma tu
  20. In i mörkrets hjärta
  21. Andens stav
  22. Epilog

Karta

Brödernas stad

2009-07-05

Brödernas stad är den andra delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell. Brödernas stad tar vid där Sönernas armband slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.


Brödernas stad
Andra delen av Cindarellkrönikan

11. Bergens söner

   "Varför gräver du ned sten i din jord?" frågade herremannen bonden.
   "Jag odlar berg", svarade bonden herremannen.

   Ur Herrar och bönder, ett traditionellt cindariskt folklustspel

   De vandrade längs smala, vindlande stigar som tog dem högre och högre upp bland de ensliga och otillgängliga bergen. Minn kände sig inte alls hemma i det dramatiska landskapet. Till höger om henne sträckte sig bergssidan brant uppåt och från den rullade ibland småsten ned i hennes väg. Var gång hon passerade ett utskjutande klippblock såg hon för sitt inre hur det lossnade och krossade allt under sig och hon skyndade oroligt förbi så snabbt hon bara vågade. Till vänster var det ännu värre ty där öppnade sig en djup ravin. Långt där nere kunde man skymta flodens vilda och skummande lopp men trots att dess dån måste vara överväldigande så förmådde det inte nå ända upp till deras stig. Döden skulle vara oundviklig vid minsta lilla felsteg eller, hon rös vid blotta tanken, minsta lilla knuff. Minn höll sig därför så nära mitten av stigen som möjligt och kastade oupphörligen blickar på vättarna omkring sig.
   Vättarna däremot syntes bara tillfreds med att ha lämnat skogen bakom sig. De bibehöll visserligen disciplinen och fortsatte att marschera i räta led men bisterheten i deras ansikten hade ersatts av glädje och de tycktes inte frukta vare sig ras eller fall. Tvärtom så utnyttjade de rasterna till att klättra upp på bergssidan eller balansera på ravinkanten för att komma åt att se sig om och de tjattrade och pekade ivrigt när de upptäckte något intressant.
   "Bergens söner gläds åt återseendet av sin fader", konstaterade Morvan vid ett tillfälle. "Glädjen är ömsesidig", fortsatte han när ännu en gång småsten rasade ned från bergssidan.
   Han kastade en blick på sin karta.
   "Också jag kommer att glädjas åt mitt återseende, men den glädjen kommer inte att bli ömsesidig", sade han sammanbitet och knycklade till kartan med vitnade knogar. "Snart, ljuva hämnd, snart..."
   Minn hade fortfarande inte kommit på orsaken till Morvans hat mot sin fader men hon visste väl att inte gå i vägen för trollkarlens vrede och drog sig försiktigt tillbaka. Hon försökte erinra sig de få ord hon utbytt med honom. Vid deras första möte hade Morvan pratat om sin far som den som gett upphov både till hans liv och till hans hat. Vidare hade han vid floden förbannat tanken på kärlek över gränserna. Kunde det ligga någon gränsöverskridande kärlek bakom denne man och hans brinnande hat? Minn kände det som om hon började komma en obehaglig sanning och blev alldeles kall i hela kroppen.
   Det kunde inte vara så. Men mycket tydde ändå på det. Han hade talat om vättarna som pojkar och söner, om än bara bildligt. Hade dessutom inte Minn förolämpat honom och sagt att han inte var en riktig man? Han hade inte avfärdat förolämpningen utan tvärtom sagt att förolämpningen låg nära sanningen. Kunde Morvan vara född av...?
   Just då passerade en särskilt frånstötande vätte. Minn tyckte att han lät sin grinande blick vila särskilt länge på henne och äcklades av det. Nej, det var inte möjligt. Hon kunde inte för sitt liv föreställa sig kärlek mellan vättar och människor och hur illa hon än tyckte om Morvan så uppvisade han ändå få likheter med dessa svartfolk. Han var en människa både till sätt och utseende och hans föraktfulla behandling av sina vättar stärkte henne i denna uppfattning.
   Minn skakade snabbt av sig tanken och i samma ögonblick tycktes det som om vätten tappade intresset för henne.
   Det där var ännu en gåta som väntade på sitt svar. Morvans magi, likväl som hennes, tycktes påverka hur andra varelser uppfattade dem men hur det gick till visste hon ännu inte. Elrind hade lärt henne att magikern formar världens element enligt sin vilja. Kunde samma magi användas för att forma människor? Nej, det kunde inte vara förklaringen. Hur än vättarna uppfattade henne och Morvan så var hon fortfarande oförändrad, hon var en ung flicka som vandrade med främmande varelser mot främmande mål utan att veta varför.
   Minn suckade djupt och började tvivla på om sanningen någonsin skulle uppenbaras för henne då plötsligt ett rop avbröt hennes funderingar. Det var vättarna i främre ledet, som trots sin disciplin inte kunde avhålla sig rop av glädje. De hade kommit fram till en enkel men stabil stenbro som spände över ravinen. Minn kunde inte förstå vad som var så märkvärdigt med stenbron men vättarna rusade snabbt över den och fram till den motsatta bergväggen. Där ställde de sig och började knacka på väl valda punkter. Knackningarna besvarades av ett dovt buller och ett gnisslande ljud och i detsamma sjönk bergväggen framför dem sakta ned i marken. Det som hade sett som en bergvägg var i själva verket en väl kamouflerad port.
   Morvan skrockade åt Minns förvåning.
   "Sa jag inte att vättar är förmer än övrigt svartfolk? Det där är hantverkskonst, ja nästan magi."
   Bakom porten dolde sig en mörk grotta som ledde in i bergets inre. Vättarna lade band på sin iver och ställde upp sig i dubbla led på ömse sidor om porten. Den lille kåpklädde vätten, som Morvan kallade Gork, gick fram till trollkarlen och bugade.
   "Min herre, bergets konung Vizark, hälsar Morvan välkommen till sina kamrar."
   Utan att återgälda hälsningen gick Morvan resolut över bron och in genom porten. Minn, som inte visste vad annat hon kunde göra, följde tätt efter.
   Dagsljuset lyste upp grottans främre del och därefter tog facklor på väggarna vid. I ljusskenets utkant skymtade mörka skuggor och blänkande vapen men ingen hindrade dem på deras väg. När Minns ögon vant sig vid det skumma ljuset såg hon att de vandrade genom grovt uthuggna men till synes välplanerade gångar där två man utan problem kunde gå i bredd. Det dröjde inte länge förrän hon helt förlorat orienteringen i de mörka, slingrande gångarna och det enda hon var säker på var att de stadigt gick nedåt.
   Plötsligt möttes de av ett rött, fladdrande ljussken och med ens vidgades gången till ett enormt schakt. De kom ut på en bred klipphylla som sträckte sig runt hela schaktet och gav dem full överblick över dess myllrande aktiviteter. Vid första anblicken såg det ut som en jättelik myrstack där otaliga vättar till synes planlöst sprang fram och tillbaka bland ett virrvarr av maskiner och vattenpölar.
   Men precis som myrornas planer uppenbaras när man studerar dem närmare så insåg Minn att var och en av vättarna rörde sig enligt bestämda mönster eller arbetade med speciella uppgifter. Vattenpölarna var i själva verket sinnrikt anlagda kanaler, antagligen avledda från någon underjordisk flod, och användes såväl för transporter som för att driva de många olika maskinerna i schaktet.
   Från gångar mittemot dem rullade vättar ut vagnar fulla med järnmalm. Vagnarna tömdes i tunga krossar som finfördelade malmen till mindre bitar. En annan grupp av vättar var sysselsatta med att separera malm från sten och lasta om bitarna på vagnar och pråmar.
   Pråmarna, som antagligen innehöll sten, stakades ut ur schaktet medan vagnarna rullades vidare till en glödande masugn. Öppningen såg ut som en gigantisk brinnande och omättlig mun som slukade all malm som vättarna vräkte i den. Elden underhölls av ett stort antal sotiga och svettiga vättar som bar fram ved och skötte blåsbälgar och deras långa, fladdrande skuggor gav dem ett spöklikt utseende. Det var från denna ugn som det pulserande ljusskenet kom, ett ljus starkt nog att skingra mörkret och lägga hela schaktet i ett dunkelt sken.
   Från ugnen steg en tjock svart rök som helt skymde sikten uppåt. Kanske leddes röken ut genom noga utgrävda rökhål, stora nog för att få ut röken men små nog för att dölja den för utomstående? Minn kunde i alla fall inte erinra sig att hon sett någon svart rök utifrån.
   Gork förde dem vidare på klipphyllan och runt till schaktets andra ände och Minn kom nu åt att se den andra änden av masugnen. En grupp vättar förde det färdiga råjärnet till stora stångjärnhammare, som under ett ständigt dunkande slog ut det till smidesjärn. Bortom dessa hammare hördes slag från många smeders släggor och Minn fick kisa för att i dunklet och röken se vad som pågick där. Hon flämtade till när hon blev varse vad vättarna använde allt järn till.
   "Svärd och sköldar? Vad ska de med alla dessa vapen till?"
   Morvan gav henne en frågande blick.
   "Ibland har du en ugglas skarpa blick, ibland ser du inte mer än en blind mullvad. Har du då inte förstått mot vem dessa vättar och dessa vapen är ämnade?"
   Minn förstod med ens vad trollkarlen menade och blev alldeles kall i kroppen.
   "Du... du kan inte mena allvar?" stammade hon fram. "Hur många tänker du dräpa på din väg mot hämnd?"
   "Jag tänker bara dräpa en person", svarade Morvan kallt. "Vad vättarna gör på deras väg mot hämnd rör mig inte det allra minsta."
   "Vättarnas hämnd? Vad pratar du om egentligen?" frågade Minn, nu rejält trött på trollkarlens gåtor.
   Men Morvan höjde bara ett finger till munnen som svar.
   "Vi närmar oss vättekonungens residens. Kanske kan vår audiens med honom ge dig svar men jag råder dig att inte ställa frågor, det tycker han inte om."
   Minn tittade upp och insåg att gångarna nu var bredare och rakare. De tidigare så skrovliga grottväggarna var nu släta och putsade och i fackelskenet kunde hon urskilja enkla väggmålningar och inskriptioner. Till slut öppnade gången sig i en stor, fyrkantig sal i vars mitt en stor tron hade huggits ut direkt ur berget. På tronen, omgiven av ett dussintal tungt beväpnade vakter, satt en högrest, fet vätte nöjt tillbakalutad. Hans huvud pryddes av en tung järnkrona med infattade ädla stenar och i knät vilade en järnspira som han ömt smekte. Ett självsäkert grin spelade i hans ansikte, ett grin som bara blev bredare då han såg sina gäster träda in i hans tronsal. Gork rusade hastigt fram till tronen, kastade sig på marken och kysste sin härskares fötter. Därefter satte han sig på huk bredvid tronen och lät sin misstänksamma blick vila på Morvan och Minn.
   "Garach, u Vizark, khaz bethru", sade Morvan med en mullrande, guttural stämma som ekade i gångarna.
   "Garach uz, u Morwan, menchukhu", svarade vättekonungen med en hes röst som Minn tyckte dröp av hån och förakt. "Var hälsad du med, o Morvan, människors avföda", fortsatte han med stark brytning. "Vi har uppfyllt vår del av pakten och bistått med vapen, har du uppfyllt din del?"
   Som svar tog Morvan fram tre pergamentbitar.
   "Min karta visar hela den östra delen av labyrinten, från er port till stadens murar. Förvisso visar min karta inte den västra delen av labyrinten men jag har förstått att bergens konung inte har för vana att ta omvägar."
   Vizark skrattade rått och höjde triumferande sin spira. Den bar formen av en spiral och såg ut att ha mejslats ut ur hårdaste granit. Spiran var helt slät förutom toppen som kröntes av ett kantigt, uttryckslöst ansikte. Minn hade aldrig sett något liknande men någonstans inom sig kände hon ändå en dragning till spiran, som om dess stumma ansikte talade till henne med lockande, förföriska ord. I ögonvrån skymtade hon hur Gorks kåptäckta huvud hastigt vändes mot spiran men när hon tittade åt hans håll möttes hon åter av hans granskande blick.
   "Ghnom Gabh", sade vättekonungen stolt. "Jordgåva. Given åt bergens konung för att betvinga berget. De usla människorna trodde att de kunde fördriva bergens söner från staden och stänga oss ute genom att försegla järnporten. Men bergens söner ska återkomma och möta järn med järn. Bittert ska de ångra att de fördrev oss från den mark vi bebott i seklers sekler, bittert ska de lida då bergens vrede nedkallas över dem."
   "Ni ska bli tillfreds", svarade Morvan. "Då gäller pakten fortfarande?"
   Vizark nickade med ett elakt leende.
   "Allt berg till bergens söner, alla människor till Morvans hämnd", svarade han.
   "Allt berg till bergens söner, alla människor till Morvans hämnd", upprepade Morvan.
   "Vi marscherar i skymningen", sade Vizark och reste sig upp som tecken på att audiensen var över.
   Gork och en av de beväpnade vakterna, av axelklaffarna att döma någon form av befälhavare, skyndade till och mottog order medan Morvan lugnt lämnade grottsalen. Minn följde med och slet irriterat i trollkarlens kåpa.
   "Sluta med det där", sade Morvan kallt och drog åt sig sin kåpa. "Nästa gång är jag inte lika förlåtande."
   "Du lovade att du bara skulle dräpa din fa... en person", sade hon anklagande.
   "Löften betyder ingenting för mig men om det kan göra dig lugnare så kommer inga andra människor än de som förtjänar det att dräpas.".
   "Hur kan du sätta dig till doms över liv och död på det där sättet och döma en hel stad till undergång?"
   Morvan stannade och gav Minn en blixtrande blick.
   "Jag känner honom", sade han och spottade fram det sista ordet. All kyla hade nu lämnat hans röst. "Döden är hans ständiga följeslagare. Om det mot all förmodan skulle finnas några levande människor kvar i staden så önskar de sig också döden över allt annat."
   Minn släppte taget, överraskad av trollkarlens plötsliga sinnesförändring, och visste inte vad hon skulle svara.
   "Men säg mig åtminstone vilken stad vi ska till", bad hon till slut.
   "I folkmun kallas den Brödernas stad, men för dess folk vore Familjefejdernas stad ett mer passande namn."
   Minns undrande ansiktsuttryck mildrade något Morvans vrede.
   "Nåväl", sade han, "måhända gagnar det min sak om du får veta mer."
   Han klev in i ett mindre grottrum som anvisats dem av Vizarks tjänare, slog sig ned på björnfällsklädd stenbänk och tog för sig av det framdukade torkade köttet.
   "Som du kanske känner till överlämnade min nemesis det här landet i mina och mina bröders händer för att söka efter den av myter omgärdade Brödernas stad. Som vi inte kunde komma överens delade vi landet mellan oss och jag fick äntligen tillfälle att förbereda mig för min hämnd. I min stad Morvana grundade jag en magikerakademi och lockade till mig lärde från hela Cindarell i syfte att lära av dem och bygga upp mina egna krafter. Min fiende och hans tjänare må besitta starka krafter men jag är nu viss om att jag är den starkare."
   Här avbröt sig trollkarlen kort och gav Minn en granskande blick.
   "Brödernas stad var länge fördold för mig men när jag började granska legenderna därom med nya ögon så uppenbarades sanningen för mig."
   Morvan slöt ögonen och återkallade ur sitt minne legendernas uråldriga ord.

   Brödernas stad är främst av städer
   där lever alla folken som bröder
   Ingen frågar om andras fäder
   ingen ser ned på andras söner

   I samma stad, i samma hus
   i fred och rättvisa man bor
   utan att skilja mörk från ljus
   icke heller liten från stor

   Gyllne gator, glittrande brunnar
   fält och gruvor utan dess like
   Mättar stadens alla munnar
   skiljer ej fattige från rike

   Portarna skyddar nyckel allén
   symbolen för endräkt och sämja
   Ädel och nobel är metallen
   ädla och nobla mål den främja

   Treuddarna skyddar portar två
   där skog för höga berg ger vika
   I väster vakar de stora få
   i öster de mörka talrika

   Labyrinten skyddar uddar tre
   den enkla vägen faror dölja
   Mot krigets folk vaktar väktare
   men fredens folk kan hjärtat följa

   Staden skyddar labyrinten stor
   där mörkrets fasor aldrig somna
   Vänner till stadens syster och bror
   men fiender till ovälkomna

   De fyra fredliga folken blott
   tillträde äger till staden sin
   Endast främlingar med hjärta gott
   må i Brödernas stad träda in

   "Legenderna har traderats från människa till människa men varken berättare eller lyssnare har förmått betrakta dem annat än med människosinnen. Det har helt enkelt varit otänkbart att en sådan fantastisk stad skulle kunna vara något annat än en människostad. Men tänk om stadens folk inte bara stod över skillnader i klass och ursprung utan också i ras? De mörka skulle i så fall kunna syfta inte på mörkhyade utan på svartfolk och vilka andra svartfolk än de organiserade vättarna skulle i så fall kunna komma i fråga? Jag lät därför fånga in vättar från olika klaner och ödet ville att en av dem var Gork. Hans äregirighet gjorde honom lätt att övertala och han berättade allt jag ville veta i utbyte mot vissa magiska hemligheter."
   Minn undrade vad dessa magiska hemligheter bestod i men avstod från att avbryta trollkarlen.
   "Det visade sig att hans klan hade haft handelsförbindelser med en underjordisk stad bebodd av människor fram till helt nyligen, då utan förklaring vättarna fördrevs och porten stängdes. Vättarnas konung Vizark svor att hämnas denna nesa och ödet ville alltså att två hämnande viljor skulle mötas. I pakten med Vizark hade jag således tillgång till en av portarna och i hans magiska föremål jordgåva hade jag medel för att kringgå såväl portar som treuddar och labyrinter. Däremot saknade jag ännu kunskap om var i labyrinten staden låg. Då nådde mig och mina bröder bud från Drömmarnas stad."
   Morvan tog fram de pergamentbitar som han visat upp för vättekonungen.
   "Var och en av oss fick en bit av en karta över den väldiga labyrint som skyddar staden. Min kartbit bekräftade att den östra ingången gick genom vättarnas berg och jag behövde nu bara den kartbit som visade var i labyrinten staden låg. Min enfaldige broder Krangs kartbit var lätt att finna då han förvarade den som sitt guld, bakom handelshusets största lås, men den visade tyvärr bara den tomma södra delen av labyrinten. Min skenhelige broder Cihrind däremot var svårare att genomskåda och hans gömställe fann jag aldrig. Inte heller kunde jag övertala honom att skänka mig kartbiten ty allt för väl genomskådade han mig och mina avsikter. Men en förrädare från klostret hjälpte mig att med våld ta det som med varken list eller bedjan kunnat ge mig. Den kartbiten visade den norra delen av labyrinten där staden ligger. Då jag hade vad jag behövde beslöt jag att inte försitta mer tid utan omedelbart bege mig hit. Resten känner du till."
   Det plågsamma minnet av tragedin vid klostret väckte åter Minns smärta. Hon försökte att låta bli att lyssna till trollkarlens ord men ett av orden förmådde ändå tränga igenom. Det tog några ögonblick innan den fulla innebörden av ordet gick upp för henne och när så skedde ersattes smärtan av vrede.
   "Förrädare?" utbrast hon och knöt nävarna. "Det har du inte sagt något om förut. Vem är det? Var är han?"
   Morvan tittade ointresserat på henne och ryckte på axlarna.
   "Nu låter du känslorna skena iväg med dig igen. Efter attacken mot klostret överlämnade han kartbiten och försvann sedan utan ett ord. Jag känner inte till hans namn och jag struntar i vem han är eller var han är. Du borde göra detsamma."
   Trollkarlen fortsatte att tala men Minn lyssnade inte längre. Nu var det inte bara en person som hon ville hämnas Legims död på utan två. Hon svor tyst att inte vila förrän både Morvan och den okände förrädaren pliktat med sina liv för vad de gjort.

12. Kallt mottagande

   "Tag emot dina gäster som vore de dina bröder och systrar."

   Gammalt cindariskt ordspråk

   De följde floden uppströms i någon timme, ständigt hukande av rädsla för att bli upptäckta av någon av dalens väldiga invånare. Natten var nästan förbi när de äntligen nådde fram till dalens motsatta ände och dagens första solstrålar började sakta söka sig över den höga bergskammen framför dem. Åkrarna, som hade varit deras följeslagare hela tiden, fortsatte på anlagda terrasser upp för berget och bortom deras synfält.
   Till vänster om dem fanns dock en kal fläck, stor som en borggård, vars mark tycktes hårt stampad av många och tunga fötter under lång tid. I dess utkant stod uppradade trasiga tunnor och lårar, stora som skjul, och ett par skadade och övergivna vagnar där bara hjulen var lika höga som en människa. Det hela påminde Ale om ett jättelikt torg efter torghandelns slut.
   Men det var inte den tomma platsen som fångade deras uppmärksamhet utan den enorma grotta som öppnade sig i bergväggen. Grottans ingång spärrades effektivt av en väldig port i massivt järn, stor nog för att släppa igenom de vagnar som stod utanför. Vid närmare betraktelse visade det sig vara två portar, ty i den större porten fanns en mindre port som tycktes mer anpassad för vagnar av människostorlek.
   Ale hade redan tidigare överlämnat guldnyckeln till Krang som i sin tur inte lät någon tid gå förlorad. Han stack snabbt in nyckeln i den lilla portens lås, där den passade utmärkt, och vred om. Ett klickande ljud hördes i portens inre och det gick som en skälvning genom den, som om den andades in efter att så länge ha varit stängd. Porten öppnades lätt och ljudlöst för handelsfurstens hand och han rusade in, glömsk av farorna som kunde vänta innanför eller kanske alltför påmind om farorna de lämnade utanför. Hjalte och Bard rusade snabbt efter medan Triotor bjöd Ale att stiga in före honom. Själv granskade han länge och väl portens mekanism innan han till slut också steg in och drog igen porten bakom sig.
   Innanför porten öppnade sig en ofantlig grottsal, stor nog till och med för de största jättarna att stå upprätta i. Hjalte och Bard hade tänt facklor men deras sken förmådde inte tränga undan allt mörker. De trevade sig försiktigt längs varsin vägg tills de möttes i grottsalens andra ände. Grottsalen var större än det största palats men alldeles tom. Vad grottsalen än hade använts till så hörde det nu till svunna tider och hade inte lämnat några spår efter sig. Ale kände en lust att skrika för att höra det eka i den ödsliga grottan men undertryckte den och höll sig tyst medan de andra diskuterade. Hjalte och Bard återvände till sällskapet.
   "Vi har hittat tre vägar vidare", rapporterade Bard. "Så långt stämmer kartan. Om kartan har rätt om fortsättningen också mynnar de tre vägarna på samma plats några hundra steg längre in. Har din far lämnat någon annan ledtråd om vilken av dem vi ska välja?"
   Krang förblev svarslös men bakom honom svarade Triotor i hans ställe.

   "Labyrinten skyddar uddar tre
den enkla vägen faror dölja
Mot krigets folk vaktar väktare
men fredens folk kan hjärtat följa"

   "Du tycks veta mycket om den här platsen", anmärkte Hjalte misstänksamt.
   "Så har jag också läst legenderna bortom orden om gyllne gator och glittrande brunnar, till skillnad från din herre", svarade Triotor.
   "Jag skulle just komma till det", snäste Krang. "Så då ska vi ta...?"
   "Den vänstra vägen?" fyllde munken i och himlade med ögonen samtidigt som ett roat leende spelade på hans läppar.
   "Just det", svarade handelsfursten. "Hjalte, Bard, framåt marsch!"
   Men Hjalte rörde sig inte utan lade bara armarna i kors.
   "Kan vi verkligen lita på den där munken?" frågade han. "Jag har redan förlorat tre dugliga män."
   "Dina män drog själva fördärvet över sig", replikerade Triotor ilsket och den här gången gick det inte att miste på hans sinnesstämning. "Vill ni till Brödernas stad eller inte?"
   "Vi borde åtminstone undersöka de andra vägarna först", invände Bard. "Om där finns fiender riskerar vi att fångas i en fälla om vi inte eliminerar dem först."
   Triotor ryckte på axlarna och det roade leendet återvände till hans läppar.
   "Nåväl", svarade han. "Gör som ni vill. Jag väntar på er här."
   Hjalte och Bard tittade på sin herre. Krang rynkade på pannan men nickade till slut och de tre gav sig av mot den mittersta gången. Ale tittade på Triotor. Munken hade slutit ögonen men det kändes ändå som om han iakttog honom. Visserligen litade Ale mer på Triotor än på Krang i den här frågan men han föredrog ändå den senares sällskap. Till slut rusade han efter de andra och munkens besvikna skakande på huvudet övertygade honom om att han hade valt rätt.
   Efter den stora grottsalen kändes gången liten men den var fortfarande stor nog för dem att gå i bredd. Efter bara ett par steg höjde Bard varnande handen och gick ned på knä. Försiktigt skrapade han bort grus framför sig och nickade tyst för sig själv.
   "Gången är full av fällor", rapporterade han. "Framför oss finns en lös platta som sannolikt utlöser en fälla av något slag och jag ser flera liknande plattor längre fram.
   "Men du kan väl desarmera fällorna?" sade Krang.
   "Förvisso", svarade kunskaparen, "men det kommer att ta tid och är inte riskfyllt."
   "Betyder detta att fiender inte heller kan använda den här gången?" undrade Hjalte och Bard nickade till svar.
   "I så fall kan vi betrakta den här gången som säkrad", konstaterade han. "Låt oss undersöka nästa gång."
   Sällskapet gick ut i grottsalen igen och in i den högra gången. Till det yttre var den lik den mittersta gången men Bard såg mer än de andra och klev resolut framåt utan fruktan för dolda fällor. Plötsligt stannade han till och spanade framåt i dunklet.
   "Skepnader tjugo steg bort", viskade han. "Men de rör sig inte."
   Han lade en pil på sin bågsträng medan Hjalte drog sitt svärd. Även Ale drog tvekande sitt svärd medan Krang försiktigt höll sig i bakgrunden. Med skärpta sinnen fortsatte de så försiktigt framåt.
   "Två stora kreatur", mumlade Bard. "Men de rör sig fortfarande inte. Jag undrar..."
   Han utbytte en blick med Hjalte och lät pilen lämna bågsträngen. Ett dovt ljud hördes när pilen träffade något där framme men därefter blev det tyst igen. Kunskaparen lade en ny pil på bågsträngen och de satte sig i rörelse igen.
   Till slut kom skepnaderna inom facklornas ljuskrets och de häpnade över vad de såg. Framför dem öppnade sig två nischer till vänster och höger och utanför nischerna låg två orörliga varelser med skrämmande utseende. De såg ut som ödlor men de var större än hästar och betydligt kraftigare. Deras tjocka skinn var svart och oljigt och deras vasstandade käkar såg ut att kunna kapa en människa på mitten. Men de rörde sig inte ur fläcken och vid närmare betraktelse såg sällskapet att den främre ödlan saknade båda bakbenen medan den bortre helt saknade sina köttiga delar så att bara skinn och ben återstod. Två kraftiga kedjor i någon okänd metall tjudrade dem till nischen men ingen av ödlorna såg längre ut att vara i stånd att röra sig. En stank av ruttet kött vilade i gången.
   Krang tog upp en brokig näsduk ur fickan och förde den äcklad till munnen.
   "Vad har hänt här?" frågade han.
   "Gångarnas väktare", svarade Hjalte lakoniskt. "Deras husbönder tycks inte ha matat dem på länge så de har matat sig med varandra i stället."
   "Är de verkligen döda?" undrade Krang oroligt.
   "Det ska vi snart förvissa oss om", svarade Hjalte, fattade sitt svärd med båda händerna och höjde det över den främre ödlan.
   Men i samma ögonblick som Hjalte tog i för att genomborra kreaturets nacke så slogs ögonlocken upp och två gula ögon glimmade till i mörkret. Ödlan drog blixtsnabbt undan huvudet och innan någon hann reagera så öppnades de väldiga käftarna och slog med en smäll igen runt den överraskade krigarens midja. Hjalte gav upp ett ångestfyllt vrål som dock snabbt klipptes av och följdes av ljudet av ben som krossades. Bard släppte iväg ännu en pil som satte sig i odjurets huvud men den tycktes inte ens bekomma honom. I stället vändes de blodiga käftarna mot honom och med ett ljud som en kork som dras ut ur en flaska spottades en smutsgrå vätska ut ur dem. Vätskan träffade med ett frätande ljud kunskaparens ansikte och med ett skrik av smärta släppte han bågen och tog sig för ögonen.
   Det hela hade gått på ett par ögonblick och Ale hade inte ens hunnit röra sig. Hans första instinkt hade varit att höja svärdet och ta ett steg framåt men Hjaltes död och Bards fall förekom honom. I stället höjde han sin sköld som skydd för sig och Bard och hjälpte honom tillbaka. Bakom skölden hörde han hur den fjättrade besten ryckte och slet sina bojor och bad en tyst bön om att kedjan skulle hålla. Krang hade redan lämnat gången så fort hans krumma ben hade kunnat bära honom.
   Ödlans kamp upphörde snart, kanske för att den gav upp hoppet om att komma loss, kanske för att den nöjde sig med det byte den fått, och till slut kom Ale och Bard också tillbaka ut i grottsalen. Triotor satt lugnt kvar på samma ställe som de lämnat honom och det roade leendet på hans läppar liknade nu närmast ett hånflin.
   "Är herrarna nöjda nu?" frågade han lakoniskt.
   "Bespara mig dina sarkasmer och gör din plikt som gudsman i stället", fräste Krang. "Mina män behöver hjälp."
   "Krigaren kan bara Cindar hjälpa", svarade munken, "men kanske kan jag ännu rädda kunskaparens syn."
   Utan ett ord tog Triotor fram en duk och en salva ur sin ränsel. Han tecknade åt Krang och Ale att hålla fast Bard och gned hårdhänt in salvan i ögonen, utan att bry sig om dennes skrik och stönanden.
   "Sådär", sade han. "Det vänstra ögat är förlorat men det högra ögat torde vara kurerat inom ett par dagar."
   "Inom ett par dagar?" utbrast Krang. "Det har vi inte tid med. Vi måste vidare omedelbart."
   "Tig med dig", avbröt Bard med överraskande hetta i rösten. "Uppdraget har redan kostat fyra av mina kamrater livet och jag tänker inte riskera mitt liv också."
   Kunskaparens ord fick Krang att skumma av vrede.
   "Hur... hur vågar du?" skrek han. "Jag betalar dig dyrt för det här uppdraget och beordrar dig att fortsätta!"
   Men Bard reste sig bara upp som svar. Han tog fram en börs ur sin tunika och slängde den på marken framför Krang. Ett par tjocka guldmynt rullade ut ur den och lade sig till ro vid handelsfurstens fötter.
   "Varsågod, se om ditt guld kan hjälpa dig nu."
   Med de orden vände han sig om och gick, sin blindhet till trots, med säkra steg mot järnporten. Ett ekande, metalliskt ljud hördes när den slog igen bakom honom. Krang skakade av ilska och fick först inte fram ett ord.
   "Gott", spottade han till slut fram, struttade bort till porten och låste den efter kunskaparen. "Cindarells förnämste handelsfurste behöver ingen hjälp av pultroner!" skrek han trots att det näppeligen hördes genom det massiva järnet. "Må jättarna ta dig, jag går ensam till min fader!"
   Med de orden lämnade han porten och gick med bestämda steg över grottsalen, mot den vänstra gången. Triotor och Ale tittade rådvilla på honom när han passerade.
   "Går min herre verkligen ensam?" frågade munken.
   Krang gav honom ett blixtrande ögonkast.
   "Jag behöver inte er hjälp heller, försök inte följa efter mig", snäste han.
   Triotor höjde handen, i vilken han höll en lykta.
   "Går min herre utan ljus också?"
   Krang blev röd i ansiktet, om det nu var av vrede eller skam gick inte att utläsa.
   "Nåväl", fick han ur sig. "Följ med då, men håll er i bakgrunden. Min far ska allt få veta att Krang är den ende av hans söner och undersåtar som hedrar honom."
   Triotor bugade lätt som svar och de tre begav sig så in i den vänstra gången, den som legenden kallade för hjärtats väg.
   Den vänstra gången liknade de två föregående med den skillnaden att inget hindrade deras väg den här gången. Bard hade läst kartan rätt, efter några hundra steg mynnade gången i ännu en stor grottsal, om än mindre än den de lämnat bakom sig. Krang fortsatte ut i grottsalen då plötsligt någon tilltalade dem från den bortre änden.
   "Krang, son av Sartor?" frågade en kall röst.
   "Det är mitt namn", svarade handelsfursten självsäkert utan att sakta in på stegen. "Vem frågar?"
   "Mitt namn är min herres namn", replikerade den okända stämman. In i ljuskretsen klev en man iförd svart kåpa med en vit stav i ena handen. "Min herre Sartor har befallt mig att eskortera er till hans residens i Brödernas stad."
   "Äntligen!" började Krang men tystnade tvärt då mannen drog undan sin kåpa och backade förskräckt tillbaka igen.
   I samma ögonblick hörde Ale och Triotor hur beväpnade män klev ut i gången bakom dem och skar av deras reträttväg. Den kåpklädde mannen kom närmare och Ale såg nu anledningen till handelsfurstens plötsliga rädsla. Det var inte en levande människa som betraktade dem bakom kåpan, det var en hånleende dödskalle. Den vita staven var i själva verket sammanfogad av flera lårben och dess topp kröntes av en människoskalle.
   "Välkomna", sade den med en isande röst, "till Brödernas stad".

13. Jordgåva

   "Således borde det vara möjligt att såsom själen bindas till kroppen knyta magiska krafter till döda föremål på det att de inte skola förflyktigas utan förbli i vår värld på gott och ont."

   Fragment från magikern Moratius förlorade bok, omkring 200 eCF

   Minn blickade ut över ett hav av vättar. Morvan hade fört henne till en klippavsats ovanför en väldig grottsal, i vilken hundratals av dessa svartfolk hade samlats. De stod så tätt att man bara kunde se deras hjälmar som blänkte i fackelskenet och deras vassa spjut som stack upp ur den levande massan. Ett stilla sorl steg upp i taket och man kunde riktigt känna hur luften var full av förväntningar.
   Plötsligt tystnade sorlet och man kunde se hur en väg öppnades genom de täta leden. Ur en av grottingångarna skred en procession fram som vättarna vördnadsfullt banade väg för. Minn kände igen de tung beväpnade vättarna från Vizarks tronsal och efter dem kom vättekonungen själv i en tvåhjulig vagn dragen av ulvar. Vid hans sida stod den lille Gork, alltjämt iförd sin kåpa.
   Vizark körde tvärs över grottsalen och höll in vagnen vid den motsatta väggen, framför en stor järnport. Han vände sig om och höll vad som föreföll vara ett kort men kärnfullt tal. Massorna svarade med ett fanatiskt vrål som ekade genom gångarna och vättekonungen höjde i triumf sin spira, något som än mer stegrade hans undersåtars entusiasm.
   Minn tyckte än en gång att den spiralformade spiran talade till henne och det ryckte ofrivilligt i hennes hand, trots att den var utom räckhåll för henne. Ryckningen undgick inte trollkarlens uppmärksamma sinnen.
   "Så, du känner också föremålets magi", konstaterade han. "Stark är den magi som en gång skapade jordgåva, eller Ghnom Gabh som dess nuvarande herre kallar den."
   "Vad är det för något?" undrade Minn.
   "Såväl mina som dina krafter må vara starka men likt åskvädrets urladdningar så är de förgängliga och söker lämna vår värld lika snabbt som de dyker upp. Vi kan fokusera dem på våra mål och vi kan fördröja deras försvinnande men vi kan inte binda dem till vår värld mer än vi kan binda en eld. Jag ser att ämnet är dig bekant?"
   Minn hade kommit att tänka på Khendirs armband och de krafter som hade bundits i dem.
   "Men eldar låter sig bindas i glödlådor", invände hon.
   Morvan nickade uppskattande.
   "Mycket bra", sade han, "men även eldar i glödlådor behöver bränsle för att åter flamma upp. Så fungerar också magiska föremål. Den magi som en gång bands till dem bidar sin tid i väntan på att utomstående krafter ska väcka dem till liv. Det är magins röst som talar till dig från jordgåva ty magin känner dina krafter och magin vill leva."
   "Kan alla bruka magiska föremål?" frågade Minn.
   "Ett föremåls styrka beror på dess brukares styrka men i princip kan alla bruka ett magiskt föremål som känner dess hemlighet. Det kan röra sig om ett magiskt ord eller en magisk gest."
   Minn drog sig till minnes trollkarlens tidigare ord om magiska hemligheter, de som han hade yttrat i vättekonungens tronsal.
   "Du känner till dess hemlighet", sade hon utmanande. "Du vill ha föremålet."
   "Rätt och fel", svarade Morvan. "Jag känner till hemligheten men jag är inte intresserad av föremålet. Dess magi är inte min magi."
   Minn tittade åter på vättekonungen och hans spira. Den här gången rådde det ingen som helst tvekan. Hans följeslagare Gorks blick var som fastgjuten, inte på sin härskare utan på sin härskares spira.
   "Vad har då den där spiran för magi?" frågade hon. "Kan den öppna dörrar?"
   "Inte dörrar men väl väggar", löd svaret. "Du ska få se, det är dags nu."
   Nere i grottsalen hade Vizarks ekipage åter satt sig i rörelse. Under jubel följde vättarna sin härskare mot en annan av de otaliga grottgångar som mynnade i grottsalen, strax under den klippavsats som Minn och Morvan stod på. Trollkarlen tecknade åt Minn att följa med, lämnade klippavsatsen via en trappa uthuggen i berget och anslöt till vättekonungen.
   Tillsammans fortsatte de några hundra steg genom den vindlande gången tills Morvan höjde handen och pekade mot grottväggen. Vizark klev ur sin vagn, pekade med spiran mot väggen och började mumla på något språk som varken lät som vättarnas eller människornas. Än en gång upplevde Minn hur spirans orörliga stenansikte talade till henne, den här gången med en betydligt kraftigare och mörkare stämma. Vättekonungen riktade nu långsamma och tunga stötar med spiran mot grottväggen. Minn kände det som om varje stöt gav genklang i hennes eget huvud och kände med ens hur hon blev svagare och sömnigare.
   Plötsligt förnam Minn hur berget svarade med ett dovt muller och en svag skakning i marken. Hon kastade en blick på trollkarlen men han stod bara med slutna ögon och tycktes försjunken i djup koncentration. Minn vände åter blicken mot grottväggen och häpnade över vad hon såg. Inför hennes ögon tycktes berget smälta undan och öppna sig för spirans stötar. Först vägrade hon tro på vad hon såg men ett sus av förundran bland vättarna bakom henne övertygade henne om att detta verkligen hände. Vizark tog ett steg framåt, ständigt mumlande och stötande, varvid öppningen vidgades och fördjupades och Morvan följde med, utan att öppna ögonen. Efter dem följde hela vättearmén under vördsam tystnad.
   Minn kände förbluffad med handen längs bergväggen medan de gick. De andra vättegångarnas väggar hade varit skrovliga och fulla av sprickor men den här var lika slät som av sekler putsad sjösten. Det hela kändes som en dröm. Det var som att med öppna ögon dyka ned i ett klarblått hav och förundras över det fantastiska havslivet som uppenbarar sig. Precis som havet får liv för den som beger sig ned under ytan så uppenbarades nu bergets liv för henne. Hon såg nu tydligt stenens färgskiftningar, då och då genombrutna av långa malmådror som påminde om blixtar på en stormig och mulen himmel. Hade forna tiders blixtar skapat järnet i sitt möte med urberget? Här och där såg hon också märkliga lämningar av okända växter och djur som tycktes ha överraskats av berget och för alltid fångats i dess massiva famn. Var detta växter och djur som hade levt på den tid då Cindar skapade himmel och jord i tidens begynnelse? Tanken svindlade och Minn upplevde det som om hon för varje steg klev längre och längre bak i historien. Hon var inte längre en främling i ett främmande berg, hon var ett med det och återupplevde inom sig bergets tusenåriga tankar och känslor.
   Men som genom ett trollslag övergick väggens släthet åter i skrovlighet och Minn väcktes ur sina tankar. Hon tittade upp och såg hur de åter befann sig i en gång skapad inte av magi utan av levande varelser. Morvan hade satt sig vid sidan av gången. Han såg alldeles utmattat ut och svetten rann över hans fårade ansikte. Med ens slogs hon själv av trötthet och sjönk ned bredvid honom medan vättarna oberörda marscherade förbi dem. Först när hon hade suttit ned ett tag insåg hon att vättekonungens stötar och mumlanden hade upphört.
   "Vad hände?" flämtade hon.
   Trollkarlen tog ett djupt andetag.
   "Det var en stor kraftansträngning", svarade han, "men vi har nu kringgått porten och treudden och tagit oss genom berget in i labyrinten."
   "Men hur gick det till?"
   "Jordgåva bär på en uråldrig form av jordmagi som kan forma det hårdaste berg efter magikerns vilja. Men hon kräver tribut i form av stor kraft, större kraft än Vizark själv mäktar med. Nu vet du vilken eld som ryms inom jordgåva och hur mycket bränsle den elden kräver."
   Trollkarlen betraktade intresserat Minn.
   "Jag ser på dig att det inte är första gången du kanaliserar din kraft."
   Minn mindes hur hon hade räddat livet på björnen under klosterprovet och insåg att något liknande hade hänt nu.
   "Det är gott", fortsatte Morvan, "ty jag kommer att behöva dina krafter i mitt värv, även om de så kommer att bringa mitt fall också."
   Minn svarade inte men inom sig började hon förstå vad trollkarlen menade. Såväl björnen som jordgåva hade sugit ut kraft ur henne men också öppnat sig för henne. Om han ämnade göra detsamma skulle han blotta sina krafter för henne och då skulle hon kanske förstå mer om sina egna krafter. Minn hade blivit mer och mer säker på att de krafter som Morvan till fullo behärskade också fanns latenta inom henne och att det var det som trollkarlen syftat på i sin förutsägelse om att hennes framgång skulle leda till hans fall.
   Morvan gav henne en dyster blick, som om han hade läst hennes tankar. Han sade dock ingenting utan reste sig bara mödosamt och följde med hasande steg efter de sista av vättarna. Minn reste sig också och vände sig en sista gång mot den väg som jordgåva hade öppnat för dem genom berget. Till hennes förvåning tycktes väggarna i gången röra sig. Hon gnuggade förvirrat ögonen men hon hade inte sett fel, väggarna rörde sig ut mot gången och krympte den, som om berget nu ville återta vad det givit bort. På några ögonblick så hade berget helt slutit sig kring gången och när hon kände efter så fanns där inga mjuka ytor kvar, endast urbergets oförsonliga hårdhet.
   "Förgängligt", hörde hon Morvan dystert yttra för sig själv. "Allt är förgängligt, snart är allt förbi."
   Minn kunde inte göra annat än skaka på huvudet och lämna det ena mysteriet för att följa det andra vidare.

   Timme efter timme gick och det kändes som om labyrintens gångar aldrig skulle ta slut. Morvan tycktes ha återhämtat sig och höll sig nu i täten efter vättekonungen Vizark, vars vagn endast med möda kunde köras genom de trånga och slingrande gångarna. Då och då konsulterade han sin karta och nickade bekräftande. Även Minn kände sig piggare och följde dem hack i häl.
   Minn granskade närmare gångarna de vandrade genom. Den tidigare känslan av samhörighet med urberget hade likt en dröm snabbt bleknat bort men hon betraktade ändå de skrovliga stenväggarna med nya ögon. Visst var de skapade av levande varelser men de skilde sig från vättarnas gångar. Medan vättegångarna hade varit skrovliga och spruckna så kändes de nya gångarna mer nötta och slitna. Dessa var antagligen äldre men Minn kände att det inte var hela förklaringen. Vättarnas gångar hade varit kantiga och burit spår av metallredskap men de här gångarna kändes snarare urgröpta, som om de skapats av ett trummande, frätande regn. Hur var något sådant möjligt djupt under jord?
   Jordgåva hade fått berget att kännas så varmt och inbjudande men nu lade sig labyrintens kvävande djup och mörker över henne. Hur långt under jord befann de sig egentligen? Vilka mörkrets fasor kunde dväljas här inne?
   Bakom Minn ringlade sig den långa vättearmén fram som en mask genom jorden och tanken fick henne att rysa. Omkullvälta stenar avslöjar de många otrevliga kryp som lever under jord. Vilka fasansfulla avarter kunde då inte leva under detta urberg? Hon såg framför sig hur enorma maskar med slingrande tentakler kring ständigt tuggande käkar grävde sig fram genom mörkret och förtärde allt i sin väg. Hon försökte slå bort tanken och skyndade på sina steg för att komma närmare trollkarlen. Den man hon hatade mest av alla var också den man som hon var mest beroende av just nu.
   Morvan hade inte bara återfått sin styrka utan till synes också ha ökat den ty han hade inga problem att hålla takten med vättekonungens vagn och soldaternas marscherande steg. Utan tvivel var det hans så hägrande mål som nu närmade sig och som gav honom styrka. För honom så var inte underjorden någon skrämmande plats. Åtminstone så visade han det inte. Men han måste ha förnummit några av Minns känslor och saktade in för ett ögonblick så att Minn kunde komma ikapp honom.
   "Vad ser du i berget?" frågade han.
   Minn tittade förvånat upp. Vad var det med magiker och tankeläsning egentligen? Hade han dragit slutsatser av hennes blickar och sinnesstämning eller var det något annat?
   "Sten och åter sten", sade hon trotsigt.
   Det var uppenbart att Morvan inte trodde henne. Han väntade dock tålmodigt på ett bättre svar och till slut kunde inte ens Minns trots stå emot hennes nyfikenhet.
   "Jag såg liv", sade hon.
   Morvan svarade inte men nickade åt henne att fortsätta.
   "När vi vandrade med jordgåva var det gott. Jag såg liv i alla dess former, okända växter men inte giftiga, främmande djur men inte farliga. Men framför allt såg jag det väldiga berget självt, med kött i form av sten och blod i form av järnådror. Det var stort men aldrig skrämmande. Tvärtom så kände jag mig tryggare än på länge, trots vättarna och trots..."
   "Trots mig?" avslutade Morvan småleende meningen. "Och nu då, utan jordgåva?"
   "Utan jordgåva så är det som när mörkret faller efter en ljus dag, när skuggorna blir längre för att till slut övergå i skrämmande skepnader. Allt det goda jag såg då ter sig nu ondskefullt och jag känner mig inte längre trygg utan förföljd och hotad. Jag har ju sett berget i ljuset men ändå skräms jag av det i mörkret, som ett litet barn om natten."
   "Litar du då mer på dina sinnen än på det du ser?" frågade Morvan gåtfullt.
   "Vad är det för skillnad?" undrade Minn?
   "Våra sinnen ser bara nuet men ibland ser vi mer än så. Du tror att du ser dag och natt men i själva verket ser du då och nu."
   "Jag förstår inte alls vad du menar."
   "Fordom var det här berget lika levande som du och jag men likt allt levande dör det långsamt. Ett träd kan dö men ändå stå kvar i många år, ett döende berg står kvar i många åldrar. Det här berget föddes när världen ännu var ung och i vardande, före Cindar och kanske rent av före De Gamla Gudarna."
   "Men är det ondskefullt då? Hur kan ett döende berg vara ondskefullt?"
   "Inte berget kanske men väl dess arvtagare", svarade trollkarlen. Berget var ett av de element som vår värld byggdes upp av och länge fanns bara elementen. Men även om de var tidlösa så var de inte odödliga och deras nedgång följdes av andras uppgång. I begynnelsen var liv stort och fåtaligt och det anpassade sig efter elementen de levde i. Luft och vatten kunde inte längre hindra de stora varelsernas flykt och kanske var det redan på den här tiden som drakar levde och tämjde elden."
   "Och jorden?" undrade Minn och ryste vid tanken på de gigantiska maskar hon sett framför sig.
   "Inte heller jorden kunde hindra de stora varelserna", sade Morvan som svar på hennes outtalade fråga. "Men du behöver inte oroa dig, de fåtaliga stora trängdes snart ut av de många små. Svaga förvisso men med massa och förmåga att föröka sig. De odödliga alverna först, de seglivade dvärgarna sedan och så småningom de bräckliga och förtappade människorna blev världens nya arvtagare."
   De sista orden spottade han bittert fram.
   "Du vet väldigt mycket om gamla tider", kunde Minn inte låta bli att inflika.
   Trollkarlens min mörknade av någon anledning.
   "Jag har gamla fränder", sade han kort.
   "Så bergets gamla invånare är lika döda som berget självt?" undrade Minn.
   "Döda eller på nedåtgående och hur som helst inget hot mot oss", löd svaret.
   Plötsligt stannade Morvan till och tecknade åt de andra att vara tysta.
   "Jag tror bestämt att vi får träffa en av dem snart", mumlade han.
   Med ens började Vizarks ulvar att vädra i luften och morra dovt tills ulvdrivarna fick tyst på dem. Nu hörde de ljudet allesamman. Från gången framför dem hördes ett svagt, surrande ljud, som av en jättelik fluga. Till en början lät det som om det var på väg bort från dem. Morvan tog då ett steg framåt och gjorde en rörelse med handen. Ljudet upphörde först men började snabbt igen och växte sig allt starkare. Ur skuggorna framför dem lösgjorde sig en silhuett och in i facklornas ljuskrets flög en varelse som Minn aldrig sett maken till men som ändå föreföll bekant.
   Varelsen var något mindre än Minn. Kroppen var rödbrun och en onaturligt smal midja skilde den blanka, kokongliknande bakkroppen från den håriga överkroppen. Ovanför midjan sprang fyra smala ben ut och längre upp på överkroppen satt två kloförsedda armar. Det monstruösa huvudet fick till och med vättarna att se mänskliga ut. Munnen bestod av två kraftiga käkar och där näsan borde ha suttit stack två darrande spröt upp. Bakom dessa satt tre stora och uttryckslösa svarta ögon. De stora, flugliknande vingarna var alltjämt uppspärrade, som om varelsen var beredd på att snabbt flyga iväg.
   Till och med ulvarna ryggade tillbaka något men Morvan gick lugnt fram till den.
   "Labyrintens invånare välkomnar oss", sade han. "Men det förvånar mig att de håller sig så nära staden."
   "Vad är det för något?" viskade Minn äcklat.
   "Insectoidum sapiente", svarade trollkarlen. "Det kan översättas med mänskliga myror. De är mycket sällsynta och har i våra dagar nästan helt trängts ut av mer intelligenta jordlevande varelser. Men det är deras förfäder som långsamt och tålmodigt grävt ut dessa gånger i jakt på utrymme och föda."
   Han strök faderligt den märkliga jättemyran på huvudet, som nu sakta fällde ned sina vingar.
   "Detta är en budbärare, en mindre kast vars främsta uppgift i insektoidsamhället är att föra bud mellan ledarna", fortsatte han med viss värme i rösten. "Kanske hade han i uppdrag att varna för inkräktare, kanske letade han bara efter föda."
   "Är de farliga?" undrade Minn.
   "Åh, de är mer rädda för oss än vad vi är för dem. De dummare av dem kan kanske försöka äta sådana som vi men de mer intelligenta vet bättre än att ta den risken."
   Ju mer Minn tittade på den lilla varelsen, desto mindre blev hennes olust inför den lille budbäraren. När hon väl vant sig vid dess främmande utseende så såg den inte alls så farlig ut längre. Käkarna var kraftiga men knappast stora nog för att kunna göra henne illa och klorna var i själva verket små, trefingriga händer. Under trollkarlens klappningar såg den faktiskt mer ut som en liten hundvalp. Samma känsla av vänskap som hon känt till berget kände hon nu till insekten framför henne. Det var ju trots allt hon som var en främling på dess domäner och inte tvärtom.
   Minn tog instinktivt ett steg framåt för att klappa den då den plötsligt spärrade upp sina små spröt. Vingarna darrade till, som om den försökte lyfta men som om något tungt hindrade den. Ett otäckt, krasande ljud hördes och Minn såg hur den lilla varelsens huvud och kropp pressades samman, som av en jättelik, osynlig hand. Sprickor öppnade sig i huden och en färglös vätska pressades ut.
   "De har också ett eidetiskt minne som gör att de aldrig glömmer något", hörde Minn Morvan säga, nu åter helt utan värme i rösten. " Vi kan därför inte ta några risker."
   "Nej!", utbrast Minn men förgäves.
   Det lilla huvudet plattades ut mot marken och de små spröten sjönk ihop. Insektens lemmar darrade till en sista gång och förblev sedan stilla. Döden hade kommit snabbt och tyst, trots den ångest som den måste ha känt så kom det aldrig något ljud från den. Tigande hade den försvarslösa varelsen funnit sig i sitt öde.
   Trollkarlen gick oberört vidare och vättarna följde efter utan att bevärdiga den döda insekten med så mycket som en blick. Minn stod länge kvar och genomfors av motstridiga känslor.
   Hon ville döda honom så fort som hon bara kunde men denna hennes vilja skrämde henne också. Skulle hon kunna döda honom och sedan oberört gå vidare, precis som han nu hade gjort? Skulle hon bli densamme efter det? Vilket fasansfullt förflutet hade så förstört den mannen att inget annat än hämnden längre spelade någon roll i hans liv? Tänk om Minn skulle bli som honom efter hans död, tänk om hämnden skulle förstöra också henne? Hon kände hur hennes krafter lockande bubblade upp inom henne och det var varken första eller sista gången som de skrämde henne.

14. Brödernas stad

   "Gyllne gator, glittrande brunnar
   fält och gruvor utan dess like
   Mättar stadens alla munnar
   skiljer ej fattige från rike" "

   Ur legenden om Brödernas stad, gammal cindarisk tradition

   De vandrade under tystnad genom ändlösa, slingrande gångar. Inte ens den annars så talföre Krang vågade yppa något. Han släpade sig mödosamt framåt, blek och darrande och med blicken i marken för att slippa se sina fångvaktare. För fångar kände de sig som. Visserligen hade de fått behålla sina vapen men de omgavs av ett dussin av Sartors skrämmande tjänare. Dessa hade inte yttrat ett ord sedan välkomnandet och marscherade nu tysta framåt med de tomma ögonhålorna vända mot dem. Endast skramlet av deras vapen och rustningar ekade genom gångarna.
   Då och då hörde Ale avlägsna ljud från de sidogångar de passerade. Det lät ibland som tassande steg men de rörde sig aldrig mot dem utan alltid bort från dem. Vad det än var för djupets fasor som dolde sig i mörkret så var de lika rädda för de odöda krigarna som Ale var.
   Ale mindes de skelett som Legim modigt konfronterat i Norrby för så många år sedan. Det svärd som nu hängde tungt i hans skida hade oförväget svingats mot Melrochs odöda och krossat deras vitnade ben. Men då hade det varit en starkare och modigare hand som svingat svärdet. Nu förblev det odraget och slog gång på gång i Ales knä som för att protestera mot sin nye herres försiktighet.
   Men det var inte bara försiktighet som höll tillbaka Ales hand. De här skeletten skilde sig från de föregående. Norrbys skelett hade haft byknektars enkla beväpning medan de här var rustade för strid. Deras ledare hade dessutom tilltalat dem och tycktes vara i besittning av en egen vilja till skillnad från de marionetter som Melroch hade kontrollerat.
   Bittert ångrade han nu sin ouppmärksamhet under klosterlektionerna. Munken Triotor visste kanske mer men han stirrade bara tomt framför sig och Ale vågade inte prata med honom av fruktan för skeletten. Om ändå Minn hade varit med honom, hon hade vetat.
   Tanken på hans nu förlorade barndomskamrat kändes som ett styng i hjärtat. Om Minn hade varit med honom hade han inte befunnit sig i denna gudsförgätna labyrint.
   Men just som Ales tankar var som mörkast så ljusnade det plötsligt framför dem. Det var mer än bara facklors fladdrande sken eller lyktors bleka låga, det var månens ljus som sökte sig in genom de mörka gångarna. Med ens kom de ut i en grottsal så ofantlig att man knappt ens i dagsljus skulle kunnat se den andra änden. Ale trodde inte sina ögon. Så långt ögat kunde nå sträckte sig jordbruksmarker och bland dem skymtade små torp och stugor av samma slag som de som Cindarells bönder byggde sig. Mitt i grottsalen skymtade den glittrande vattenytan på en enorm underjordisk sjö. Vid sjöns vänstra ände reste sig en ringmur, inte olik Gyldes ringmur, bakom vilken kyrktorn avtecknade sig mot den bakomliggande bergväggen. Ovanför allt detta öppnade sig en väldig krater, genom vilken månens bleka sken lyste in.
   Skeletten gav dem dock ingen tid att stanna och beundra synen utan marscherade målmedvetet mot ringmuren. När de kom närmare såg Ale att muren bestod av åtta lika långa sidor, varav en vette mot sjön. Av allt att döma var de väntade ty så fort ledarskelettet kom fram till vallgraven sänktes en vindbrygga ned så att de kunde komma över och in i staden.
   Om grottsalen hade gjort ett stort intryck på Ale så var det inget mot vad staden gjorde. Han var van vid Gyldes brokiga byggnader och myllrande gränder men den här staden liknade inget av det. Bakom stadsporten öppnade sig en rak och bred gata som sträckte sig hela vägen till stadens mitt. Alla stadens hus såg nästan likadana ut. De var alla uppförda i sten med en murarkonst som inte hade lämnat några som helst ojämnheter och hade utan undantag fönster i vackraste glas. Portar, räcken och fönsterkarmar var helt och hållet smidda i järn, några snickerier syntes inte till. Stadens invånare hade inte ens försummat gatorna, i stället för den smutsiga blandning av gyttja och träck som Gyldes gator var belagda med så var denna stads gator helt stenlagda och fria från all smuts. Ale kunde bara mållös betrakta det hantverk som låg bakom allt detta. Krang däremot vågade äntligen ge luft åt sina tankar.
   "Men var är gatorna av guld?" frågade han gnälligt.
   Om ledarskelettet hade öron att höra handelsfursten med så visade han det i alla fall inte utan fortsatte bara framåt mot stadens mitt. De passerade ett torg format som en exakt fyrkant med en brunn i mitten. Krang vågade ta ett steg åt sidan och titta ned i brunnen men av hans klagande mummel att döma så uppfyllde inte heller den hans förväntningar. Ale såg att vägarna från torget var lika raka och breda som den väg de gick på. Några trånga, krokiga gränder tycktes inte finnas i den här staden. Det enda som störde harmonin var ett stort hål i marken i torgets vänstra ände. Det såg ganska nygrävt ut och Ale undrade vem som hade grävt det och i vilket syfte.
   Efter ytterligare några hundra steg passerade de under ett valv och kom ut på ett stort torg mitt i staden. En väldig åttakantig byggnad dominerade torget och det var till den som skeletten styrde sina steg. Ale noterade förekomsten av ännu ett av dessa mystiska hål och den här gången hörde han hur ljudet av spadar mot sten steg upp från dess djup. Väl framme vid byggnaden radade skeletten upp sig på ömse sidor om en öppen järnport och sällskapet hade inget annat att välja på än att kliva in. Porten stängdes tungt bakom dem och de var nu ensamma i den okända byggnaden.
   Det tog innan deras ögon vande sig vid dunklet i byggnaden. Ett svagt ljus silades in genom små fönstergluggar och avslöjade att de befann sig i någon sorts mottagningsrum. Det var enkelt inrett med ett par skrivbord, några hyllor och ett antal stolar, antagligen för väntande besökare. Ett tjockt lager damm överallt tydde dock på att de var de första besökarna på mycket länge. Från rummets andra ände fortsatte en korridor och i dess slut kunde man skymta en trappa uppåt. På vägen till trappan passerade de tysta, låsta dörrar som likt väktare hindrade all flykt och pressade dem vidare mot trappan.
   Med tunga steg gick de uppför den mörka trappan. På sin väg passerade de ytterligare låste dörrar som obevekligt tvingade dem högre och högre upp i den okända byggnaden.
   Till slut öppnade sig en dörr för dem och de klev ut mitt i en stor och väl upplyst sal. Salen var, precis som byggnaden, åttakantig och omfattade av storleken att döma hela våningsplanet. Runt hela salen löpte rader av stenbänkar och bakom dem öppnade sig fönster och dörrar ut mot en terrass som gick hela vägen runt byggnaden. Det trapphus som de kommit ut ur var åttakantigt också det och en mindre trappa längs trapphusets utsida ledde upp till något som såg ut som ett talarpodium.
   Vid första anblicken var också denna sal övergiven och de blev rådvilla stående i den. Plötsligt tilltalades de av en sträv röst från podiet.
   "Vilka är det som vågar tränga sig in hos mig?"
   Rösten kom från en högrest men av ålder böjd man med fårat, skägglöst ansikte, insvept i en pälsbrämad mantel. I sin högra hand höll han ett väldigt svärd medan den vänstra handen krampaktigt grep om en kort, reliefprydd stav i svartaste trä. Den tjocka manteln, den böjda nacken och det skalliga huvudet förlänade honom en gams utseende. De mörka ögonen stirrade på dem med en vild och genomträngande blick som fick dem att känna sig just som sårade djur som förgäves försöker undkomma en lysten asfågel.
   "Fader...", började Krang och gjorde en rörelse för att rusa upp mot podiet men mannen riktade hotfullt sin stav mot handelsfursten och fick honom att stanna upp.
   "Stanna där ni är", sade mannen med tonfallet hos en man som är van vid att åtlydas. "I Sartors närvaro rör man sig inte utan befallning."
   "Fader", försökte Krang igen. "Känner du inte igen din egen son, Krang?"
   Den man som alltså var den beryktade Sartor svärdsmästaren granskade den bleke och ymnigt svettande handelsfursten.
   "Krang", sade han och smakade på ordet. "Om du är min son, var är i så fall dina bröder?"
   "Triotor, er son Cihrinds tjänare, till er tjänst", sade munken, bugade och klev åt sidan för att släppa fram Ale.
   "Öh... Ale, Ragnvalds tjänare, till er tjänst", stammade han.
   Hälsningarna blidkade inte stadens herre.
   "Vafalls?" utbrast han. "Befallde jag inte alla mina söner att hörsamma min kallelse?"
   Krangs forna självsäkerhet var som bortblåst och inför sin faders vrede vågade han inte annat än att tiga. I stället trädde Triotor fram.
   "Minns mina ord, herre, blodsband är en ringa garant för trofasthet", sade han lismande. "Jag har dock utfört vad som ålagts mig och jag är övertygad om att min herre kommer att finna full satisfaktion i unge Ales person. Vad den fjärde sonen Morvan beträffar så kan ni vara viss om att han inom kort också kommer att hedra er med sin närvaro."
   Sartor mumlade något ohörbart och tycktes begrunda något.
   "Nåväl", sade han till sist. "Ni tre har kommit till Sartor med vapen i hand. Ämnar ni räcka dem till mig med egg först eller hjalt först?"
   "Fader", sade Krang upprört. "Det skulle aldrig falla mig in att vända mina vapen mot min egen fader. Jag är din son och jag vet att hedra min fader. Jag har dig att tacka för min välgång och mina resurser är dina resurser." Handelsfursten bugade sig så djupt som den stinna magen tillät och stod darrande kvar i den ställningen tills Sartor ånyo talade.
   Sartor vill ha handling och inte ord", muttrade han och vände sig mot Ale och Triotor. "Underkastar ni er också å era herrars vägnar?" frågade han.
   "Det gör vi båda", sade Triotor och svarade därmed i både sitt och Ales ställe.
   Ale själv förstod ingenting av vad som sades och visste heller inte vad han skulle tro längre. Detta var inte vad han hade väntat sig att finna i den mytomspunna Brödernas stad och hos den likaledes mytomspunne Sartor svärdsmästaren. Sartor däremot föreföll någorlunda tillfredsställd.
   Med bestämda och värdiga steg klev han ned för podiet och bort mot terrassen. Intill terrassdörren stod ett bord, på vilket en kagge och ett antal bägare höll en stor, utrullad karta på plats. Så vitt Ale kunde bedöma föreställde kartan Cindarell och var full av pilar och anteckningar. Men Sartor förde dem förbi bordet och ut på terrassen. Från den hade de utsikt över hela staden med dess omgivande jordbruksmarker.
   "Skåda Brödernas stad", sade Sartor med något som påminde om stolthet i rösten. "Än kan Sartor svärdsmästaren lägga land och rike under sig. Snart är mitt mål här uppfyllt, snart är jag redo att ta nästa steg."
   Han vände sig mot Krang.
   "Min son", sade han. "Jag vet att du har återfunnit nyckeln till Brödernas stad. Överlämna den nu till din fader."
   Handelsfursten vågade inte annat än att åtlyda sin faders befallning och överräckte den stora guldnyckeln. Sartor tog emot den med sin svärdshand, utan att släppa svärdet, och granskade den noga.
   "De trodde att de hade låst in mig", mumlade han för sig själv. "De trodde att de kunde stoppa Sartor svärdsmästaren. Men de bedrog sig och de betalade dyrt för sin villfarelse."
   Han stoppade undan nyckeln i sin mantel och vände sig åter mot de tre.
   "Mina herrar", sade han. "Låt oss medan vi väntar på min fjärde son dricka till min hälsa."
   Han återvände till bordet och tecknade åt Krang att servera. Den således till tjänare degraderade handelsfursten hällde utan att protestera ur kaggen upp en skummande brygd i fyra bägare.
   Stadens herre höjde sin bägare och bjöd de andra att göra detsamma.
   "Mina herrar", sade han. "Skåla nu för er nuvarande herre Sartor."
   Längre än så hann dock inte Sartor ty plötsligt trängde ljudet av stridstrumpeter in till dem. Bestört rusade han fram till terrassen och lutade sig ut över räcket. Från terrassen kunde de se hur små, stridsklädda varelser vällde in i grottsalen och under högljudda skrik avancerade mot stadsmuren. Några av dem sprang till fots, andra red på fyrfota djur. Flera av dem bar med sig stegar och rep med änterhakar. Vilka än inkräktarna än var så var de väl förberedda. En av dem färdades till och med i en vagn och stadens herre lät sin svepande blick stanna vid den, som om han hade känt igen någon eller något. Ett ansikte förvridet av raseri vändes mot Krang.
   "Jaså?" utbrast han. "Du vågar förråda ditt eget kött och blod!"
   "Fader, jag förstår inte vad du menar", försökte Krang invända men förgäves.
   "Erkänn!" skrek han spottande och fräsande. "Erkänn att du skulle invagga mig i säkerhet så att dina andra bröder skulle kunna anfalla mig i ryggen. Erkänn!"
   "Fader", försökte Krang igen och öppnade sina tomma händer. "Jag svär att jag kommit till dig med rent uppsåt, jag skulle aldrig göra något mot min egen fader, jag är din trognaste son, trogen intill döden."
   Triotor drog sig närmare Sartor och tycktes viska något som fick denne att besinna sig något.
   "Trogen intill döden?" frågade han misstänksamt. "Vågar du svära på det?"
   "Jag vågar svära på vad som helst, fader, vad som helst."
   "Så?" fortsatte Sartor med samma misstänksamma tonfall i det att han återvände till bordet och grep sin bägare. "Svär i så fall och drick ur den bägare som du ämnade skänka din fader."
   Krang blev alldeles blek men tog emot bägaren med bägge händerna.
   "Fader, din misstro sårar mig men om det krävs för att jag ska återfå ditt förtroende så dricker jag din skål ur din bägare och svär vid min moders grav att jag är dig trogen."
   Med de orden svepte handelsfursten bägaren och räckte tillbaka den. Sartor tog emot den och betraktade tyst sin son. Krang mötte sin fars anklagande blick med en blandning av vädjan och skräck i sin.
   Plötsligt genomfors han av våldsamma spasmer. Ansiktsmusklerna spändes till det yttersta och ögonen tycktes vilja tränga ut ur sina hålor. Fadern tog ett steg närmare och de mörka ögonen sög girigt i sig sonens plågor.
   "Mitt eget kött och blod", väste han. "Men jag varnades, jag är beredd, ni kommer att gå under, allesamman."
   "Fader, pappa", flämtade Krang. "Jag skulle aldrig förgifta dig. Jag handlar inte ens i gift, det ger inte tillräcklig förtjänst."
   Handelsfursten föll ihop och vred sig i plågor. Stadens herre klev oberört runt honom för att inte missa något av dödskampen. Ur munnen trängde nu skummande fradga fram och Krang förmådde inte längre yttra några ord. Han kunde bara sträcka fram en bedjande hand mot sin fader men som svar fick han bara en kylig blick. Kroppen ryckte till en sista gång, ögonen rullade runt och blev vita och handen föll stelt ned i golvet. Krang, Cindarells främste handelsfurste, hade mottagit döden ur sin egen faders hand.
   Sartor spottade på den livlösa kroppen och vände sig mot Ale och Triotor.
   "Nå", sade han hotfullt. "Vill ni också ta Sartors liv? Varsågoda i så fall, utmana era öden!"
   Ale var ännu skakad av Krangs våldsamma död och vågade inte svara. Handelsfursten hade aldrig vunnit hans gillande men detta hade han aldrig trott honom om. Än en gång så svarade Triotor i hans ställe.
   "Herre, var mina sympatier ligger vet ni redan. Vad Ale anbelangar så är jag säker på att han vill bevisa sitt mod och sin trofasthet genom att bekämpa er andre fiende, den onde trollkarlen Morvan. Inte sant, Ale?"
   Munkens ord fick Ale att erinra sig varför han valt att följa med till denna av Cindar bortglömda plats. Morvan, Minns och Legims baneman, väntade där ute och det tycktes honom som om Legims svärd darrade i sin skida i sin iver att få utkräva hämnd. Med tankarna långt borta nickade han och som i en dröm följde han Sartor och Triotor ned för trappοrna och ut ur den åttakantiga byggnaden.

15. Avslöjanden

   "Fem sinnen skänker jag eder, på det att ni ska uppleva eder värld. Öppna edra ögon för att se allt som solen kastar sitt ljus på, öppna edra öron för att höra stora som små ljud, öppna edra näsor för att lukta såväl doft som stank, öppna edra munnar för smaken av sötma och av sälta, av syra och av beska, och öppna edra kroppar för värme och för kyla, för mjukt och för hårt. Nyttja edra sinnen för att njuta av världens goda och tag varning av edra sinnen för världens onda. Men låt inte era sinnen bedra er i edra möten med varandra, ty andra mäns och kvinnors hjärtan kan ni bara uppleva genom att öppna edra egna hjärtan."

   Cindars ord, kap 2, tal 3

   Våg efter våg av vättar slog emot ringmuren framför henne. Minn såg hur stegar restes och änterhakar kastades upp. Från muren kom svar i form av pilar som visserligen fällde enstaka vättar men som på massorna åstadkom lika lite som om de avfyrats mot riktiga vågor. Från murkrönet hördes snart det klingande ljudet av svärd som korsas, då och då avbrutet av det dova dunset av kroppar som faller till marken.
   Skådespelet betraktades också av Morvan, Vizark och Gork. Vättekonungen levde sig entusiastiskt in i striderna och gestikulerade vilt och högljutt var gång en mursektion stormades eller en försvarare vräktes ned. Hans två ledsagare däremot betraktade till synes likgiltigt striderna. Efter ett tag tog dock Morvan till orda.
   "Tiden är inne", sade han kort.
   Med bestämda steg gick han mot ringmuren och den sektion som mötte grottsalens bergvägg. Efter honom följde Vizark och Gork samt vättekonungens livvakt.
   "Men pilarna då?" frågade Minn i det att hon ansträngde sig för att hålla jämna steg med trollkarlen.
   "Bågskyttarna är för skickliga för att träffa oss", löd det kryptiska svaret.
   Hur det nu än kom sig så hade Morvan rätt och de kom allesamman oskadda fram till muren. Än en gång höjde Vizark jordgåva, denna märkliga spira som förmådde själva urberget att ge vika, och inför deras ögon öppnade sig en gång under muren. På kommando stormade livvakterna in tätt följda av sin konung och dennes tjänare.
   Väl förbi muren såg de hur livvakterna hade överrumplat portvakterna och var i färd med att öppna porten för sina kamrater. En vätte hade fallit men hans liv hade betalats med tre av försvararnas. Minn upptäckte till sin fasa att försvararnas ansikten saknade kött och blod och att endast vitnade ben grep om de blanka vapnen.
   "Är det där också ditt verk?" flämtade hon.
   Morvan tittade först överraskat på henne men nickade sedan för sig själv.
   "Du utvecklas snabbare än jag trodde", sade han. "Om vättarna också hade sett stadens invånare så som de verkligen är så hade de inte varit lika modiga."
   "Menar du att hela staden är död?" utbrast Minn förfärat.
   "Sade jag dig inte att vi inte skulle dräpa några andra människor än de som förtjänar det? Dessa vakter har varken jag eller vättarna fällt, de har mött en långt tidigare och en långt hemskare död."
   I detsamma slogs porten upp och vättarna utanför stormade in under vilda stridstjut. Men som genom ett trollslag stannade de upp i sin framfart och deras stridstjut ersattes av förvånade och förskräckta utrop.
    Från stadens inre delar hördes det taktfasta ljudet av tunga, marscherande steg. Ur grändernas skuggor lösgjorde sig dussintals av de hångrinande skeletten. Med dragna vapen avancerade de långsamt och tigande mot inkräktarna. Bakom dem stod ett par högresta skelett som tycktes anföra dem i striden.
   "Dödsriddare", svor Morvan. "Dessa odöda vars själar ännu inte helt lämnat kroppen. Hur har min fader kunnat skapa så mäktiga varelser?"
   Vättarna, som inte hade tvekat att storma murar bemannade av dessa skrämmande varelser, stod nu plötsligt som paralyserade inför förstärkningarna.
   "Varför stannar de upp?" frågade Minn. "De är ju fortfarande fler."
   Morvan svarade inte och Minn såg till sin förvåning att han var alldeles blek och kallsvettig.
   "Omöjligt", mumlade han. "Han kan inte vara så stark att han kan bryta min förtrollning, han kan inte vara det."
   De främre av vättarna ryggade nu försiktigt undan medan vättarna utanför porten, som ännu inte hade upptäckt vad som hänt, fortsatte att trycka på. Förvirringen och oron spred sig i leden och kalabaliken övergick snart i panik när skräckslagna vättar försökte slå sig ut genom sina egna. Den tidigare så goda disciplinen var som bortblåst och varje vätte tänkte bara på att rädda sig själv. Skeletten mötte inget som helst motstånd och Minn såg med fasa hur de oförsonligt högg ned de stackars eftersläntrarna i ryggen. Någon tog hårdhänt tag i hennes hand och drog undan henne från den masslakt som stundade.
   "Vizark", muttrade trollkarlen medan han drog med sig Minn tillbaka. "Var är Vizark?"
   Men tillbaka vid muren väntade dem ännu en obehaglig överraskning. Vizark, bergens och vättarnas konung, låg stilla med ansiktet mot marken och en tjock, mörk vätska rann ymnigt från hans hals. De händer som så hårt gripit om den magiska spiran jordgåva var nu tomma och stela. Det hål som de kommit in genom fanns inte längre kvar men intill vättekonungen fanns ett nytt och onaturligt runt hål i marken, varifrån dova stötar då och då trängde upp.
   "Må underjordens makter ta dig, Gork!" skrek Morvan närmast hysteriskt.
   "Vi kan fortfarande komma ikapp honom", sade Minn och gjorde en ansats till att hoppa ned i hålet men trollkarlen höll henne tillbaka.
   "Han är inte stark nog ännu. Jag varnade honom men han lyssnade inte. Han är inte stark nog ännu. Titta bara!"
   Inför Minns ögon började hålet krympa, som en mun som som sakta sluts. Från dess djup hördes ett kvävt och ångestladdat skrik. Skriket varade bara några ögonblick och klipptes sedan tvärt av. Inga spår syntes längre av hålet. Deras enda väg ut ur staden var borta.
   Gorks öde fyllde Minn med en stor och oförklarlig sorg och hon fick lägga band på sig för att inte knäfalla och med sina bara händer gräva i marken där han försvunnit. Morvan däremot hade lugnat ned sig igen och försjönk i funderingar.
   "Han måste vara i närheten", sade han sammanbitet. "Än är inte hoppet ute."
   Han vände sig till Minn, grep henne om axlarna och tittade henne djupt i ögonen.
   "Följ mig och håll dig nära mig", uppmanade han henne med en röst som var hotfull och vädjande i ett. "Jag behöver all kraft jag kan få."
   Han föste henne framför sig bort från muren och djupare in i staden, varifrån skeletten hade kommit. Utan att tveka sicksackade han sig genom kvarteren, som om en okänd kraft drog honom mot ett okänt mål. När Minn vände sig om såg hon att trollkarlens blick var alldeles tom och hon kände hur det sprakade i luften omkring dem.
   Plötsligt stannade han upp och grep henne än en gång hårt om axlarna. De hade kommit ut på ett stort torg i vars mitt tre skepnader stod. Två av dem bar svärd medan den tredje stödde sig på en stav. De var vända bort från dem och verkade fullt upptagna med att betrakta något som pågick bortom torget. Avlägsna skrik och vapenslammer nådde dem, antagligen från den ojämna striden vid stadsporten. Morvan hade dock bara ögon för den ene av de svärdsbeväpnade männen.
   "Stunden är inne", flämtade han upphetsat. "Svik mig inte nu."
   Med ens upplevde Minn hur luften omkring dem blev tjockare och det var som om en väldig kraft byggdes upp inom henne utan att hon önskade det, en kraft som bara längtade efter att få tränga ut ur henne. För ett ögonblick tyckte hon att en stor mörk skepnad tog form mellan dem och männen, en skepnad som hotade att falla männen i ryggen och förgöra dem.
   Men det var inte grottornas dunkel och stadens skuggor som byggde upp skepnaden, det var det mörkaste hat och den svartaste hämndlystnad som gjorde det. Minn kände hur samma hat och hämndlystnad började byggas upp inom henne, känslor till och med starkare än de hon hade känt vid Legims död.
   Minn sneglade på Morvan. Han slickade sig nervöst om munnen och ögonen lyste av upphetsning. För ett ögonblick tyckte hon sig genomskåda trollkarlens hårda och kalla yttre. Hon tyckte sig se något mjukt och försvarslöst därinne, något som förtvivlat försökt skydda sig mot en hård och kall omvärld, något som hon nästan kände systerskap med. Förtvivlat försökte hon sträcka sig längre in. Det tycktes henne som hon var så nära någontingt viktigt, som om en länge efterlängtad sanning äntligen var på väg att uppenbara sig.
   Men plötsligt gjorde en främmande, motstridig känsla sig gällande. Någonting inom henne protesterade mot vad som höll på att hända, först försiktigt och sedan alltmer högljutt. Någonting var fel, fruktansvärt fel!
   Lika plötsligt som den mörka skepnaden hade uppstått, lika plötsligt bleknade den och försvann. I samma ögonblick vände sig de tre männen hastigt om, som om någon hade kallat på dem, och upptäckte Minn och Morvan där de stod vid andra änden av torget. De två med svärd drog sina vapen och rusade mot dem medan den tredje med stav följde efter i lugnare mak. Männen var bara ett tjugotal steg bort och det fanns ingenstans att fly eller gömma sig.
   Minn kastade en förtvivlad blick på Morvan men av honom fick hon ingen hjälp. Hans upphetsade blick var fortfarande fäst på en punkt bakom männen, den punkt där den mörka skepnaden till alldeles nyss befunnit sig. Hon ryckte desperat i hans ärm men förgäves, det var som att försöka få en galning att besinna sig. Minn måste möta svärden ensam.
   Rädslans kalla händer grep tag om Minn men som så många gånger förr så svarade kraften inom henne på hennes starka känslor. Hon kände lågan, matade den med sin rädsla och byggde upp en flammande eld. Den ena av männen höjde nu sitt svärd över henne, redo för hugg, och hon öppnade sig för att släppa lös sin eldstorm över honom.

   Ale skulle aldrig glömma det som hände den där stunden. Om och om igen skulle han återuppleva händelserna men han skulle aldrig komma att förstå vad det egentligen var som hade hänt.
   Utanför den åttakantiga byggnaden hade Sartor mötts av det ledarskelett som fört dem till staden samt ytterligare två som tycktes vara av samma rang. Han hade kallat dem dödsriddare och beordrat dem att kalla samman sina soldater och marschera mot östra stadsporten, en order som de omedelbart hade hörsammat som vore de intelligenta varelser. Triotor hade viskat något i hans öra, varvid svärdsmästaren hade höjt sin stav och mystiskt mumlande följt sina svarta riddare mot porten. Från ett torg hade de sedan bevittnat hur främmande varelser först trängde in och sedan fegt flydde för de levande döda.
   Plötsligt fångade något bakom dem deras uppmärksamhet. De vände sig om och upptäckte två män med neddragna huvor som tysta betraktade dem.
   "Herre!" utbrast Triotor. "Det är er fjärde son, Morvan. Skynda er att ta hans liv innan han tar ert."
   Sartor gav upp ett triumferande vrål, drog sitt svärd och rusade mot dem. Då Ale hörde Morvans namn glömde han bort allt annat, drog sitt svärd han med och följde efter svärdsmästaren. Det var inte längre hjältedåd som fyllde hans tankar och drev hans handlingar. Nej, det var minnet av Minns och Legims okända öde som denne Morvan var ansvarig för som drev honom. Vad som än hade vederfarits dem så skulle han nu få betala för det.
   De två männen tycktes först inte reagera på deras anfall. Den längre av dem stod bara och stirrade på dem medan den kortare förgäves försökte påkalla sin följeslagares uppmärksamhet. Sartor riktade in sig på den förstnämnde, svängde elegant runt svärdet i sin hand så att han kom åt att stöta uppifrån och tryckte med all kraft in svärdet i den försvarslöse mannens bröst. Med blodet forsande ur munnen och en närmast förvånad blick föll mannen bakåt och kunde bara liggande betrakta hur hans baneman föraktfullt lutade sig över honom.
   Ale försökte inte efterlikna svärdsmästarens fint utan måttade i stället ett hugg från sidan mot sin likaledes försvarslöse motståndare. Men plötsligt höll han in hugget och lät svärdet sjunka. Efteråt skulle han inte kunna förklara vad det hade varit som hindrat hans hand. Han skulle intala sig att han känt igen något hos sin fiende, en silverblond lock som stack fram ur kåpan eller en stolt knyck med huvudet, men hur han än försökte så lyckades han aldrig övertyga sig själv. Förvirrat lyfte han på visiret samtidigt som personen framför honom drog undan sin huva.
   "Minn?" frågade han förvånat.
   "Ale?" löd det lika förvånade svaret.

   De hade aldrig trott att de skulle få återse varandra. Ödet hade skilt dem åt så plötsligt att de inte ens hunnit tala med varandra en sista gång, än mindre ta farväl. Nu när de lika plötsligt möttes igen så fanns det så många frågor att ställa och så många svar som önskades men likväl fick ingen av dem fram ett ord. De stod bara tysta och tittade på varandra, utan en tanke på det våldsamma skådespel som ägde rum utanför deras möte.
   Det blev till slut Morvans rosslande stämma som återkallade dem till verkligheten.
   "Jag förutsåg det", fick han mödosamt fram med blodet blodet bubblande i munnen. Hans huvud föll åt sidan så att han kom åt att kasta en sista blick på Minn. "Varse nu min och din hemlighet."
   Trollkarlen hostade upp mer blod och fick inte längre fram några fler ord. Trots det hat som Minn kände mot Legims baneman så kunde hon inte låta bli att fälla en tår över hans öde, ett öde som hon på något sätt kände sig delaktig i. Sartor däremot hyste inga som helst samvetskval över dråpet på sin egen son. Likgiltigt torkade han av sitt svärd på Morvans kåpa och spottade honom i ansiktet. Från den försvarslöse trollkarlen kom inget svar. Livet rann långsamt ur honom och glöden i hans ögon slocknade stilla. Morvans dystra och mörka liv var till ända.
   Men i samma ögonblick som livet lämnade trollkarlen så tycktes något hända med hans yttre. Hans ansiktsdrag blev suddigare och svårare att urskilja. De hårda ansiktsdragen tycktes mjukna och det fårade ansiktet föreföll med ens slätare. Det gråa håret växte sig längre och antog en silverskimrande ton. Det var bara den lilla näsan förblev densamma och till skillnad från vad Minn hade tyckt tidigare så passade den med ansiktet så som det såg ut nu. Det var inte längre ansiktet hos en död man, det var ansiktet hos en död kvinna.
   Ale och Minn kunde bara mållösa betrakta förvandlingen och till och med mannen med staven, som nu var framme hos dem, granskade med förvåning det skedda. Endast Sartor förblev oberörd.
   "Se på dig nu", sade han föraktfullt. "Du ser ut som mor din efter att jag var färdig med henne, lika ynklig och blödande som hon. Jag var svag som sedan erkände dig som min son men det är slut med svagheter nu."
   Svärdsmästaren höjde i triumf sitt vapen i luften.
   "Vet att det som Sartor svärdsmästaren inte får, det tar han med våld!" skrek han så att det ekade mellan stadens byggnader.
   Självhärskarens ord skar in i Minn som dolkar. Var detta Morvans fruktansvärda hemlighet och källan till trollkarlens oförsonliga hat? Avlad, inte genom kärlek utan genom våld, och född, inte till en stark man i stånd att hämnas utan till en bräcklig kvinna dömd till underordning i männens värld. Men hon hade inte nöjt sig med sitt öde. Med sin okuvliga vilja hade hon stöpt om sitt öde och med sina hemliga krafter hade hon format världen efter eget tycke. Hon hade fått en mans skolning, hon hade lett män i arbete och i strid och hon hade till och med lurat sin egen far. Men allt detta hade bara varit en illusion, en illusion som nu med våld hade spräckts då hon hade varit så nära sitt mål. Hur förgäves kändes nu inte hennes långa kamp då den så tvärt tog slut?
   Minns funderingar avbröts av Sartors kärva röst.
   "Ormtunga!" sade han. "Stora ting har hänt här. Hur lyder din tolkning?"
   "Triotor är mitt namn, herre", svarade mannen med staven servilt. "Stora ting har sannerligen hänt här. Stor var Morvans magi som åstadkom detta, även om jag inte till fullo förstår den. Du har stavens styrka att tacka för att dina skelett framträdde så som de verkligen är så att deras skräckinjagande yttre kunde jag svartfolken på flykten."
   "Upprepa inte som en korp det som jag redan vet", snäste Sartor av. "Varför använde han inte sin kraft mot mig när jag var upptagen? Varför stod han stilla och lät sig dödas?"
   "I det avgörande ögonblicket vändes hans... hm... hennes kraft mot henne själv. Jag måste erkänna att orsaken därtill är bortom mitt vetande men någonting inom mig säger mig att vi har unge Ale att tacka för det. Sade jag dig inte att den unge mannen besitter intressanta förmågor och egenskaper?"
   Munken vände sig mot Ale och betraktade honom med stirrig blick samtidigt som han bet sig i läppen. Vem han än var så tyckte Minn instinktivt illa om honom.
   "Den pojkvaskern..." började Sartor men tystnade plötsligt då han såg på Ale. Hans blick fästes på det ännu dragna svärdet i Ales hand och han föreföll med ens mycket upprörd.
   "Svärdet!" utbrast han. "Var har du fått tag på det där svärdet?"
   "Jag... jag har fått det", stammade Ale förbryllat.
   "Det är inte ämnat för dig!" skrek Sartor och viftade hotfullt med sitt svärd. "Ge mig det!"
   Ale ryggade förskräckt undan men släppte inte svärdet.
   "Ge honom det", sade Triotor kallt. "Lyd din herre Sartor och ge honom svärdet."
   Ställd inför Cindarells främste svärdsmästares vapen skulle varje man ha lytt, i synnerhet om de vore unga och ännu väntade på sin första strid. Men det svärd som Ale höll i sin hand var inte vilket svärd som helst. Det var Legim Järnklingas svärd, i sista stund räddat från att kastas i avgrunden vid Andarnas hemvist och högtidligt givet åt honom och ingen annan. Legim hade skänkt honom svärdet för hans mod och förutsett att det skulle åstadkomma stordåd i Ales hand. Han kunde inte lämna det ifrån sig, det skulle vara att förråda både Legim och sig själv.
   Sartor såg hur Ales grepp om svärdet hårdnade och sänkte sitt eget svärd. I stället höjde han sin svarta stav och med den riktad mot Ale tog han ett kliv framåt.
   Ale såg nu att relieferna i själva verket var utsnidade människoansikten. Vem som än hade snidat dem så måste han ha haft en makaber smak, ty ansiktena var alla förvridna av smärta och skräck. Det ansikte som krönte stavens topp skilde sig dock från de andra. Den nosliknande näsan och de kraftiga käkarna påminde mer om ett djur men de genomträngande ögonen utstrålade mer ondska än vad något djur är kapabelt till. Den tycktes ursprungligen ha haft två spiralformade bockhorn men det ena av dem måste ha brutits av ty endast en trasig stump återstod därav.
   Staven fyllde Ale med en oförklarlig rädsla, större än den han kände inför svärdet, och han kände hur Minn hårt grep tag i hans hand.
   "Ditt namn, pojk!" röt Sartor. "Vad är ditt namn?"
   "Hans namn är Alemon", svarade Triotor kallt i Ales ställe.
   Med en överraskande snabbhet sträckte sig Sartor framåt och slog staven i Ales axel i det att han uttalade Ales namn. Ale mötte förvånat svärdsmästarens blick och såg i den en än större förvåning.
   "Det är inte ditt namn, säg mig ditt riktiga namn!" utbrast Sartor och vände sig till Triotor. "Munk, vad är hans riktiga namn?"
   "Jag... jag förstår inte", stammade Triotor förbryllat.
   Svärdsmästaren vände sig åter mot Ale men ryggade förskräckt tillbaka som om han hade sett ett spöke.
   "Var är han? Munk, var är den falske pojken?" skrek han och såg sig omkring.
   Ale förstod ingenting men Minn ryckte honom med sig och tillsammans sprang de bort från den skrikande mannen och mot det närmaste huset. Ovanför porten hängde en vapensköld föreställande en uppslagen bok mot en bakgrund av stjärnor men om den så hade föreställt en eldsprutande drake så hade de inte tvekat. Lyckligtvis var porten olåst och de kastade sig in i ett dunkelt förmak.
   "Det är magi, herre!", hörde de munkens röst utanför. "Använd staven för att skingra magin!"
   Mer än så hörde de inte ty i samma ögonblick gav trägolvet under dem vika. Hjälplösa rasade de ned i ett av bjälkarna dolt hål och uppslukades av dess mörker.

16. Flykt under jorden

   "Det som åt jorden har skänkts skall också jorden tillkomma. Lev era liv ovan jord och gräv inte i det förflutna under jord, ty det som har varit det har varit och det som har begravts det har icke begravts utan anledning."

   Cindars Ord, kap 3, tal 5

   Grus och stenar rasade ned i stadens innandömen och rörde upp damm som länge legat begravt under stenlagda gator och torg. Ett smutsgrått moln steg upp ur hålet och blandade sig med det tomma husets damm ovanför dem. Till slut stillade sig stenarnas raseri. Dammet lade sig åter till ro och tystnaden återvände till det mystiska hålet.
   "Hur gick det?" frågade Ale.
   Han var rejält blåslagen efter fallet men alldeles för upphetsad för att känna någon smärta.
   "Bra tror jag", svarade Minn.
   Hon hade skrapat upp ena benet i fallet men såret var bara ytligt och till skillnad från den tungt utrustade Ale så hade hon lyckats landa mjukt. Oroligt tittade hon upp mot hålets öppning. De hade flytt undan Morvans baneman bara för att fångas i en fälla och hon väntade sig att när som helst se hångrinande skelett kika över kanten.
   "Vad är det där för något?" hörde hon Ale fråga.
   Hon vände sig mot honom och såg hur han pekade på en smal öppning i marken som ledde vidare nedåt. Minn tog sig inte tid att svara utan skyndade fram till den. Ett svagt vinddrag förde med sig en unken lukt men Minn välkomnade den. En väg ut ur fällan! Hon kröp igenom hålet med Ale tätt efter sig och de kom snart ut på något som kändes som ett stenlagt golv. Ljuset förmådde inte att tränga ända in och de omslöts snart av ett tryckande mörker där bara deras händer kunde vägleda dem.
   "Var är vi någonstans?" viskade Ale. "Det känns som om vi befinner oss i en murad korridor."
   "Inte murad" rättade Minn. Sedan upplevelserna med jordgåva uppfattade hon sten på ett nytt sätt. "De här stenarna har slipats och sammanfogats utan murbruk. Så såg inte stadens byggnader ut."
   Hon snubblade på något på golvet och kände efter vad var.
   "Någon har varit här förut", viskade hon varnande. "Det ligger använda facklor på golvet."
   "Jag har ett elddon på mig", sade Ale. "Tror du att vi vågar tända dem?"
   "Vi har nog inget val", svarade Minn och räckte honom en fackla. "Utan ljus kommer vi inte vidare."
   Gnistor från Ales elddon lyste upp mörkret och inom kort flammade facklans välkomna sken upp. De befann sig mycket riktigt i en korridor med raka väggar och golv i slätputsad sten. Vad än syftet med hålet hade varit så hade dess grävare funnit den här korridoren i underjorden och avslöjat dess hemlighet för världen ovanför. Men det fanns ingen tid att fundera närmare kring detta mysterium. Med ljuset som vägledning smög de raskt vidare i korridoren för att undkomma eventuella förföljare.
   Det dröjde inte länge förrän de upptäckte fler färska spår av inkräktare. På flera ställen i korridoren hade väggarna brutits upp och blottlagt små nischer, knappt djupa nog för en människa att stå upprätt i. I några av dem låg enkla smycken men de allra flesta av dem var tomma. Minn förstod nu vad det var de befann sig i och var de onda männen ovan jord fått sina skelett från.
   "Katakomber", sade hon med en rysning. "Vi vandrar bland de döda."
   "Hellre döda än levande", muttrade Ale som fortfarande såg Sartors vildsinta blick framför sig. "Tror du att de förföljer oss ända hit ned?"
   "Frågar du mig det?" genmälde Minn med en plötslig bitterhet i tonen. "De är dina vänner. Hur kunde du beblanda dig med dem?"
   "Mina vänner?" utbrast Ale. "De är verkligen inte mina vänner. Än du själv då? Vad hade du med den där Morvan att göra egentligen?"
   "Tig om sådant som du inte vet något om! Du kände aldrig Morvan som jag gjorde. Du är lika kall och känslolös som dem."
   De sista orden yttrade Minn med gråten i halsen.
   "Känslolös? Jag? Jag trodde att han hade dödat dig och Legim. Förstår du inte vad jag har känt? Jag trodde aldrig att jag skulle få se er igen. Var är Legim förresten?"
   Nu kunde Minn inte längre hålla tillbaka tårarna.
   "Legim är död", snyftade hon. "Klostret förråddes och Legim gav sitt liv för att rädda mitt."
   Ale blev alldeles kall och det var som om någonting inom honom brast. Länge hade han trott att krigaren var död men innerst inne hade hoppet vägrat dö. Först nu förstod han det oåterkalleliga. Legim var borta för alltid och trots att han aldrig hade lärt känna honom väl så ingav hans död Ale en oförklarlig känsla av tomhet. Utan ett ord lade han armarna om Minn och tillsammans begrät de den store krigarens bortgång.
   Plötsligt avbröts deras sorg av ett främmande ljud. De var inte längre ensamma i katakomberna! Genom gångarna ekade ljudet av springande steg. Ale sänkte instinktivt facklan mot marken i syfte att släcka den men Minn höll tillbaka hans hand.
   "Vad som än finns här nere så vill jag inte möta det i mörker", sade hon. "Vi måste hitta ut."
   Ale nickade och de satte sig i rörelse igen. Det var omöjligt att höra varifrån ljudet kom eller ens hur många fötter som gav upphov till det. De kunde bara hoppas på att de skulle upptäcka det innan de själva upptäcktes.
   Efter ett tjugotal steg nådde de en korsning där deras korridor mötte tre andra. Ale tittade på Minn som bara kunde rycka på axlarna. Vid första anblicken såg de likadana ut som den de kom ifrån med uppbrutna och plundrade nischer. I slutet av den motsatta korridoren skymtade dock en dörr och de gick prövande ditåt. Dörren visade sig vara en tung järnport som kunde reglas utifrån men som nu stod på glänt. Bakom den öppnade sig ett rum som var tomt så när som på en stensarkofag i mitten.
   "Varför har man varit så omsorgsfull med att låsa in de döda?" muttrade Ale för sig själv.
   "Kanske för att man har varit mer rädd för dem som döda än som levande", svarade Minn och gick försiktigt fram till sarkofagen. "Men vem som än har låsts in här så finns han eller hon inte längre kvar."
   Locket hade vräkts undan och sarkofagen gapade tom mot dem. Synen gjorde dem båda illa till mods. Det kändes som om någon hade släppt lös något som borde ha förblivit begravet. Sarkofagens ödesmättade inskription förstärkte den känslan.
   "Till minne av Thargan, bärare av Andens stav", läste Minn högt. "I livet bringade han mången död. I döden tog staven sin tribut. Må ondskans krafter aldrig återuppväckas." Hon tittade på Ale. "Förstår du något av det här?"
   Ale skakade bara på huvudet och såg sig omkring.
   "Är det inte viktigare att vi försöker ta oss ut?" frågade han. "Här finns inga andra utgångar. Vi är fångade som råttor om de hittar oss här." Minn kände att sarkofagens gåta var viktig och tänkte först säga något om män och deras oförmåga att tänka på flera saker samtidigt men lade band på sig. De befann sig här inne tillsammans och måste ta sig ut tillsammans. Hon lade på minnet hur de hade gått och följde med Ale ut ur rummet igen.
   De var nästan framme i korsningen igen då de springande stegen hördes på nytt, nu betydligt närmare. Innan de hann reagera så rusade plötsligt en skepnad runt det vänstra hörnet. Bländade som de var av Ales fackla såg de bara hur en mörk skugga för ett ögonblick tornade upp sig över dem. Men lika snabbt som den dök upp, lika snabbt var den borta igen och dess springande steg försvann vidare i den högra gången. Ale och Minn betraktade varandra med klappande hjärtan.
   "Vad var det?" frågade Ale.
   "Jag vet inte", svarade Minn. "Men den verkade räddare än oss. Jag tror inte ens den såg oss. Vad kan ha skrämt den så?"
   "Vad det än var som flydde så flyr vi från samma sak", svarade Minn. "Vi måste följa efter den."
   De rusade in i den högra gången, från en okänd fara mot en annan. Inom kort nådde de en ny korsning men gången rakt fram och åt höger var blockerade av ras så den enda vägen öppen för dem var till vänster. Det dröjde dock inte länge förrän de kom till ännu en korsning och den här gången blev de stående rådvilla. Då nådde dem ljudet av tunga andetag från den vänstra gången.
   "Det är i alla fall en levande varelse vi följer", viskade Minn.
   "Alltid något", svarade Ale och drog sitt svärd.
   De smög in i den vänstra gången och insåg efter ett tag att att den kändes annorlunda. Deras fötter trampade inte längre på stenplattor utan på stampat jordgolv. Minn kände instinktivt längs väggarna och upptäckte att de var murade och inte sammanfogade. I samma ögonblick vidgades gången och de fann sig stående i en krypta.
   På golvet låg stenplattor som bar döda mäns och kvinnors namn och väggarna var smyckade av vackra men sorgsna illustrationer av döden. Under vanliga omständigheter skulle detta dödens rum ha tett sig skrämmande men i jämförelse med katakomberna kändes det nästan som att komma hem.
   "Vi är i en kyrka", viskade Minn förvånat. "Bilderna är likadana som de i klostret."
   Ale svarade inte utan grep bara tag i Minns arm. Med darrande svärd pekade han mot kryptans bortre ände. Där, vid foten av en trappa, satt en darrande gestalt hopkrupen.
   "Vik hädan!" skrek den med en kvävd röst. "I Cindars namn, vik hädan, dödens tjänare!"
   Ale och Minn stirrade mållösa på gestalten. Det var en man, eller närmare bestämt spillrorna av vad som en gång varit en man. Det vita, toviga håret stod på ända och det vanvårdade skägget räckte ned till magen. Kläderna hängde i trasor och på den beniga, smutsiga kroppen och av fötternas tjocka förhårdnader att döma hade de trampat långt och länge utan skor. Men värst var ögonen. Pupillerna var onaturligt stora, som om ögonen vant sig vid ett liv i mörker, och den vilt stirrande blicken var mer lik ett djurs än en människas.
   "Vi vill inget illa", började Ale och tog ett försiktigt steg framåt men mannen kröp bara ihop än mer och upplät ett gnyende ljud, som av en sårad hund.
   "Försiktigt", manade Minn. "Du skrämmer ihjäl honom."
   Med stilla stämma började hon nynna några av de hymner som de lärt sig under klostertiden. Det här var knappast vad nunnorna hade tänkt sig när de lärde ut hymnerna men de hade verkan på den skrämde mannen. Långsamt upphörde de gnyende ljuden och skälvningarna övergick i mjuka, vaggande rörelser i takt med Minns nynnanden.
   "Jag är redo", mumlade han med slutna ögon. "O Cindar, jag följer Din ljusbringerska och överlämnar min själ i Din Nåd."
   "Stilla", viskade Minn till svar. "Hårt har ditt liv varit mot dig men än har det inte lämnat dig. Se på mig. Jag lever och det gör du också."
   Mannen öppnade långsamt ögonen och betraktade Minn framför sig. Med skenet av Ales fackla i bakgrunden måste hon verkligen ha tett sig som en ljusbringerska i den arme mannens ögon. Försiktigt sträckte Minn fram sina öppna händer mot honom.
   "En dröm", mumlade han. "Det är en dröm, en vacker dröm."
   "Känn på mig", sade hon. "Jag är av kött och blod som du."
   Mannens skrovliga, närmast klolika nävar fattade Minns vita och mjuka händer.
   "Hur är det möjligt?" började mannen men rösten avbröts av en våldsam hostning, märkt som den var av underjordens tjocka damm.
   Ale klev fram för att hjälpa till och vid åsynen av honom vidgades mannens ögon igenkännande.
   "Arvin!" utbrast han. "Du kom verkligen tillbaka med hjälp. Jag som hade slutat hoppas. Kan du förlåta mig?"
   Ale sneglade på Minn för stöd men hon såg lika förvånad ut hon.
   "Ni tar fel", svarade han. "Jag heter Ale."
   "Ja, ja", mumlade mannen. "Du är lik min Arvin men jag ser nu att du inte är han. Men vilka är ni då? Ni är inte från staden. Hur har ni kommit in utan nyckeln?"
   Ale erinrade sig jätteflickan Vittras tal om den pojke som fört med sig en nyckel ut ur Brödernas stad och som jättarna i sitt vredesmod slagit ihjäl. Kunde det ha varit Arvin? Det var nog säkrast att bespara den stackars mannen den nyheten.
   "Jag kom in med en nyckel", svarade han, "men den nyckeln har Sartor svärdsmästaren nu."
   Den nyheten togs dock emot illa av mannen den med. Förtvivlat höjde han händerna över huvudet och brast ut i en jämmerlig klagolåt.
   "Förlorat", snyftade han. "Då är allt förlorat. Sartor har nyckeln och så fort han har staven kan ingenting längre hindra honom."
   "Förlåt oss", bröt Minn in, "men vi är främlingar här och förstår inte alls vad detta rör sig om. Du måste hjälpa oss om vi ska kunna hjälpa er."
   Minns lugnande röst fick mannen att slappna av något men han var fortfarande mycket upprörd.
   "Nej, ni förstår inte", sade han. "Det som har begravts har inte begravts utan anledning. Jag försökte varna dem men ingen ville lyssna på mig och se på oss nu."
   Mannen fortsatte sitt osammanhängande tal medan Minn tålmodigt lyssnade och då och då flikade in uppmuntrande ord. Till slut hade mannen lugnat ned sig så pass mycket att han kunde berätta sin historia från början.
   "Nehron är mitt namn och överstepräst var min befattning innan förbannelsen drabbade Brödernas stad", började han. "Ni är främlingar hos oss och ska veta att vår stad är fjärran från de ideal den en gång grundades på. Förvisso upprätthöll stadens fyra folk länge goda förbindelser men med tiden ansträngdes dessa mer och mer. Jättarna var sedan tidigare av sin storlek hänvisade till västra porten medan vättarna föredrog att hålla sig för sig själva i sina grottboningar vid östra porten. De stolta dvärgarna fann sig aldrig till rätta i vår stenstad och talade ofta med saknad om sina fäders bergariken. Många dvärgar lämnade därför staden och deras antal var ständigt minskande. Inte ens den andliga tron delade vi, endast i den materiella handeln var vi förenade. Det var inte under mässor utan på marknader som de fyra folken umgicks. Den ömsesidiga misstron förblev dock stor."
   Nehron suckade beklagande.
   "Men så inföll två omvälvande händelser, vars sammanträffande jag nu misstänker är mer än bara en ödets nyck. Vid utgrävningen av den krypta ni ser här bröt vi in i uråldriga katakomber av okänt ursprung. Samma dag fann den man som ni känner som Sartor svärdsmästaren men som vi känner som Sartor stadsförstöraren vägen till vår stad. Sartor vann inträde till adelns hus medan hans följeslagare, en tystlåten man som vägrade uppge sitt namn, vann inträde till magins hus. De två männen visade ett onaturligt stort intresse för de upptäckta katakomberna men jag vägrade dem envist tillträde till dem. Hedniska gravar eller ej, hedningar har också rätt till vila och till slut föll de föga. Natten därefter hördes dock från magins hus märkliga ljud om natten, som av grävarbeten, men våra frågor därom lämnades obesvarade."
   "Det måste ha varit där vi föll ned i katakomberna", viskade Minn till Ale, som nickade instämmande.
   "Under tiden växte misstron mot de övriga folken, sannolikt genom de två männens försorg, och kort därpå genomdrev adelns och magins hus ett beslut om självförsörjning. Åkrar odlades upp, vapen och rustningar smiddes, de yttre förbindelserna bröts och portarna stängdes. Jättarna och vättarna utestängdes medan de sista dvärgarna i avsmak lämnade oss. Brödernas stad blev enbart människornas stad. Men det var inte det det värsta."
   Den gamle mannen ryckte till, som om han hade hört något, och lyssnade omkring sig. Ingenting störde dock kryptans tystnad och han lugnade snart ned sig igen.
   "Nej", mumlade han, "de är inte Cindars skapelser och beträder heller inte Cindars mark. Ni förstår, före stormen lade sig ett bedrägligt lugn över staden. Ljuden från magins hus upphörde och varken den namnlöse eller de andra magikerna visade sig längre. Men ett månvarv därefter började folk försvinna spårlöst. Rådet sammankallades och det visade sig då att flera av stadens ledande män och kvinnor också var som uppslukade av jorden. Stadsportarna låstes och vakter sattes att patrullera gatorna men försvinnandena fortsatte obönhörligt. Paniken började sprida sig i staden och folket förberedde sig på att överge den då ondskan med all kraft svepte in över oss."
   Prästen tystnade för att hämta andan och svettdroppar glittrade på hans panna.
   "Ut ur magikernas hus kom dödens tjänare i en aldrig sinande ström. De besatte portarna och slog brutalt ned alla som försökte göra motstånd. Sedan drev de ut män, kvinnor och barn från husen och föste samman dem på stortorget. Kyrkans hus beträdde de dock inte och därifrån kunde jag bara maktlös åse vad som skedde. På torget stod Sartor med en mystisk svart stav i sin hand. Hans namnlöse följeslagare syntes fortfarande inte till, kanske hade han lämnat staden i något dunkelt syfte? De kåpor som de främsta av de levande döda bar var dock skrämmande lika dem som magikerna brukade bära. Fångarna tvingades fram till Sartor en och en och jag såg till min fasa hur den ondskefulle mannen med ett slag av staven fick dem att försvinna i tomma intet. Folk skrek och jämrade sig, de bönade och bad men förgäves, Sartor lät sig inte bevekas utan fortsatte kallt sitt svarta värv tills ingenting längre återstod av stadens tusenhövdade befolkning. Jag var ensam kvar men till vilken nytta hade Cindar skonat mitt liv?"
   Nehron skakade på huvudet och tunga tårar lämnade spår i hans smutsiga, fårade ansikte.
   "Men Cindar hade skonat en till, ty i detta ögonblick smög sig min trogne novis Arvin in i kyrkan. Hans far var stadens borgmästare och ur hans döende hand hade Arvin fått stadens nyckel. Jag såg det som ett försynens tecken. Nyckeln syftade till att skydda staden från världen men nu skulle den kunna skydda världen från staden. Min modige Arvin gick med på att föra ut nyckeln ur staden, låsa in ondskan och varna världen därom. Själv kunde jag inte överge mitt folk, ty inom mig hyste jag ännu ett svagt hopp om att de inte var bortom räddning, stavens svarta magi till trots. Arvin kysste min hand, flydde genom katakomberna och överlämnade sitt öde till Cindars Nåd."
   Den arme mannen tog händerna för ansiktet och lät tårarna strömma fritt.
   "Jag har inte sett till Arvin sedan dess och själv har jag inte vågat lyfta ett finger mot Sartor. Jag vet att han letar efter något, jag har sett honom peka på nederdelen av sin stav och beordra sina odöda att gräva gropar i marken, jag har hört hur de klampar runt i katakomberna. Ibland vågar jag mig själv ut i dem, i hopp om att förekomma Sartor eller bara i jakt på fukt att släcka min törst med och småkryp att stilla min hunger med. Jag har sett den grav där han antagligen fann sin stavhalva, jag tror att han söker maken till den och jag fruktar att hans makt kommer att bli ännu större i så fall. Hans sökande har hittills varit fruktlöst men så också mitt. Nu när han har nyckeln fruktar jag att ingenting längre kan stoppa honom. Vi kan bara försöka fly och rädda oss själva."
   Nehrons berättelse var slut och han tystnade. Minn försökte trösta honom medan Ale höll sig i bakgrunden och skuldmedvetet skruvade på sig. Den man som han i hela sitt liv hållit för en stor hjälte hade visat sig vara en neslig förrädare och ondskefull mördare. Till slut så fattade han sitt beslut. Han knäföll inför mannen och talade till honom med en beslutsamhet som förvånade honom själv.
   "Nej", sade han. "Ale ska inte fly, jag ska kämpa mot Sartor och hjälpa dig att befria din stad."
   Den gamle mannen tittade på honom med glansiga ögon.
   "Så ung men ändå så modig", sade han. "Men hur ska du ensam kunna rå på Sartor?"
   "Han är inte ensam", flikade Minn in. "Jag har en skuld att återgälda. Minn ska också kämpa mot Sartor."
   "Ale och Minn, ni är i sanning ljusbringare, utsända av Cindar att frälsa oss", utbrast Nehron.
   Han fattade tacksamt deras händer och det var inte längre av sorg som han fällde tårar utan av rörelse. Men så avbröt han sig plötsligt och lyssnade ånyo omkring sig.
   "Han är på väg", viskade han. "Det är inte de dödas steg jag hör den här gången, det är de levandes röster. Han låter sig inte stoppas av kyrkans heliga grund."
   Den gamle mannens hörsel hade sannerligen skärpts under den långa tiden i mörkret ty varken Ale eller Minn hade hört något. De såg sig oroligt om.
   "Finns det någon annan väg ut?" frågade Ale men prästen skakade bara på huvudet.
   "Ovan jord är vi lika utlämnade som råttor för ugglans blick på det öppna fältet. Vi måste djupare in i katakomberna."
   Han reste sig med en överraskande vighet och drog med sig dem ut ur kryptan, tillbaka till den korsning där prästens andetag hade väglett dem. Nu kunde de alla höra steg och röster från höger, varifrån Ale och Minn kommit, och de såg hur ett svagt ljussken närmade sig. Nehron tecknade åt Ale att släcka sin fackla och drog dem vidare in i den vänstra gången. Mörkret tryckte på från alla håll men trots det ledde prästen dem lika säkert som om han hade rört sig i fullt dagsljus. Efter ett hundratal steg och vad som kändes som otaliga svängar stannade han.
   "Jag tror att du kan tända din fackla nu", sade han till Ale.
   Ljuset flammade upp och de fann sig stående i en korsning som såg ut som de många andra de passerat, med den skillnaden att de flesta av gravarna här ännu var orörda. Det var dessutom kallare här och väggarna dröp av fukt. Droppar föll tungt mot det stenlagda golvet och den högra gången, en blindgång som slutade tvärt, var helt täckt av vatten. Minn huttrade. Hon hade inte tyckt om katakomberna till att börja med men i jämförelse med den här delen av dem så hade de andra delarna varit riktigt gästvänliga.
   "Vem byggde de här katakomberna egentligen?" frågade hon prästen.
   "Det vet nog bara Cindar", löd svaret. "Under alla dessa år som staden ruvat på dem har vi aldrig ens anat deras existens. Bland magikerna cirkulerade teorier om att de begravda skulle vara av ett svunnet, ondskefullt folk som besegrades av Seren och de fyra folken vid den tid då staden grundlades. Själv tvivlar jag på det. Människan reser gärna äreminnen över sina segrar så varför skulle en sådan seger döljas under jord och falla i glömska?"
   "Varifrån kommer vattnet?" undrade Ale.
   "Vi befinner oss nu utanför staden, under sjön. Gångarna bortom dessa har antagligen översvämmats och lika bra är det. Om vattnet hade förmått uppsluka mer av katakomberna så hade staden kanske förskonats sitt öde."
   Nehron suckade djupt och beredde sig att leda dem vidare då plötsligt ett kväkande ljud från den högra, vattenfyllda gången fångade deras uppmärksamhet. Ale riktade facklan ditåt och till sin överraskning såg de hur skenet återspeglades i en paddas blanka ögon.
   "Var kom den ifrån?" utbrast Ale.
   Den gamle mannen ryckte på axlarna.
   "Katakomberna må ha grävts för de döda men det hindrar inte smådjur från att ta sig in."
   "Inte råttor och skalbaggar kanske men den där måste ha simmat in", sade Ale och erinrade sig med ens Vittras ord om hur pojken Arvin hade tagit sig genom vatten. "Kan gången vara i förbindelse med sjön?"
   "Jag vet inte", erkände Nehron. "Tanken har aldrig slagit mig."
   Ale vadade försiktigt ut i vattnet. Det blev gradvis djupare men han kände hela tiden stenplattor under sina fötter, stenplattor som ledde nedåt.
   "Har ni sett, det finns en trappa under vattnet. Om jag kan hålla andan tillräckligt länge..."
   "Du är inte klok" utropade Minn. "Du kan inte bara ge dig ned i en mörk, vattenfylld gång så där. Tänk om du fastnar eller aldrig hittar upp igen?"
   "Arvin måste ha kommit ut någonstans. Om det är vår enda chans att komma ut så måste vi ta den."
   Minn försökte finna invändningar men prästen gick emellan.
   "Pojken har rätt", sade han. "Det är vår enda chans. Ditt mod är sannerligen stort. Jag är nu viss om att Cindar själv sänt er och att han kommer att föra oss ut ur detta mörker."
   Minn öppnade munnen för att säga något men såg på dem att det var lönlöst och stängde den igen.
   "Idioter", mumlade hon för sig själv.
   Ale hängde motvilligt av sig sitt svärd och tog av sig sin tunika. Då påminde en rörelse honom om att hans tama skogsmus Silkestass fortfarande var med honom.
   "Minn", sade han. "Skulle du kunna ta Silkestass så länge?"
   "Vad? Åh, har du kvar skogsmusen fortfarande? Ge mig den så..." började Minn och sträckte fram händerna men drog snabbt tillbaka dem när hon såg Silkestass röda ögon. Han väste ilsket åt henne och påminde i det ögonblicket mer om en orm än om en skogsmus. "Vad är det där för monster?" utbrast hon.
   "Det är inget monster", genmälde Ale och drog Silkestass till sig igen. "Det är min vän."
   "Det där är inte en mus, det är en..." började Minn men tystnade då hon såg hur prästen nyfiket vände sig mot dem. "Snälla Ale", sade hon tystare. "Gör dig av med den där. Bryt nacken av den och begrav den djupt. Den kommer att bringa olycka."
   "Aldrig! Om du inte vill ta den så får han följa med mig."
   Minn suckade. Mäns tjockskallighet rådde ibland inte ens hennes envishet på.
   "Var bara försiktig", sade hon. "Ta väl hand om dig och kom tillbaka så fort du kan."
   "Jag lovar. Jag ska hitta en väg ut åt oss allesamman."
   Ale släppte prövande ned Silkestass i vattnet. Skogsmusen tycktes inte ha något emot vattnet och simmade oförskräckt runt i väntan på sin husbonde. Ingenting kunde visst få honom att vilja skiljas från Ale. Med långsamma steg gick så Ale nedför trappan och lät vattnet stiga honom högre och högre. När bara huvudet nådde över ytan vände han sig om, gav Minn en sista blick, tog ett djupt andetag och försvann i det mörka vattnet. Några bubblor steg till ytan och sedan blev vattnet åter lugnt. Ale var borta.

   Minn slog bedrövat ned blicken. Hon kände knappt igen sin gamle barndomskamrat längre. Var det nyvunnet mod eller gammal dumdristighet han gav prov på? Legims svärd vägde inte längre lika tungt i Ales hand men hade samma hand frambringat den där ohyggliga skapelsen som han kallade sin vän? Vad mer fanns det hos honom som hon inte visste om? Nej, Ale hade sannerligen förändrats sedan de sist sågs och hon var inte säker på om hon tyckte att det var till det bättre eller till det sämre.

17. Ljusbringarna

   "Men när mörkret är som svartast, svårmodet är som djupast och smärtan är som störst, då skola ljusbringaren komma och frälsa de trogna, de modiga och de uppoffrande. Ge därför aldrig upp edra hopp och avvik aldrig från eder väg ty frälsningen finns aldrig bakom eder utan alltid framför eder."

   Cindars Ord, kap 5, tal 7

   Varje simtag förde Ale djupare ned i det okända. Den lilla modighet som drivit honom ned i vattnet trängdes undan av en överväldigande känsla av instängdhet när vatten och mörker tryckte på från alla håll. Varken syn eller hörsel kunde längre vägleda honom och han var helt utlämnad åt känseln. Med en hand kämpade han sig framåt genom vattnet medan han med den andra kände den oändliga väggen bredvid sig och det ständigt sluttande taket ovanför sig. Gången förde honom obevekligt allt djupare och djupare.
   Hur länge hade han simmat under vattnet? Hur länge till skulle han orka? Förde varje simtag honom närmare en utgång eller närmare sin undergång? Tänk om gången var längre än vad han kunde klara eller om den slutade i en blindgång. Om han skulle tvingas vända, skulle han då orka simma tillbaka?
   Han försökte slå undan tankarna och koncentrera sig på att komma framåt. Ett simtag till, intalade han sig, så skulle han vara ute. Men det var förgäves, tankarna återkom gång på gång och snart kunde han inte längre ignorera dem. Han måste ha luft, han måste upp, han måste ut.
   Ale beslutade sig för att simma tillbaka men då han försökte ta spjärn mot väggen för att vända sig så kände han bara öppet vatten. I förvåningen tumlade han runt och förlorade för ett ögonblick all uppfattning om riktning. Förtvivlat simmade han uppåt med händerna famlandes efter väggar och tak. Men i stället för det väntade stenmassivet så kände han bara vatten och åter vatten ovanför sig. Så plötsligt bröt hans händer vattenytan och ögonblicket senare kastade Ale frustande upp huvudet ur vattnet. Äntligen kunde han öppna munnen och han insöp girigt den luft som han så länge försakat. Aldrig förr hade väl luft känts så frisk och aldrig förr hade han så uppskattat den. Han var åter fri!
   Glädjen över att ha klarat sig ur den mörka, vattenfyllda gången fick honom att för ett tag glömma allt annat men det plaskande ljudet från Silkestass återförde honom till verkligheten igen. Han hade undkommit sin håla men var ännu kvar i fängelset. Var var han egentligen? Luften kändes faktiskt friskare här än i katakomberna och hans ögon började urskilja konturer runt omkring honom. Det var inte längre underjordens mörker som omgav honom utan nattens mörker. Ovanför honom skymtade stjärnor och en bit från honom kunde han urskilja byggnader. Han befann sig i sjön utanför Drömmarnas stad!
   En djup tystnad vilade över sjön och från stränderna hördes heller inga ljud. Ale spanade in mot stranden men kunde inte uppfatta några rörelser. Hans bokstavliga uppdykande tycktes inte ha väckt någons uppmärksamhet. Viss om att hans flykt var oupptäckt började han fundera närmare på hur den hade gått till.
   Ånyo dök han ned i vattnet och efter några vändor insåg han att sjön bara var dryga famnen djup här. Där han hade dykt upp öppnade sig emellertid ett väldigt hål med stenlagda kanter, likt en enorm brunn. Av någon anledning ingav brunnen honom en stark känsla av obehag och för varje ny dykning ökade hans ovilja mot att närma sig den. Men ned måste han ty bortom den fanns hans vänner fortfarande kvar i underjorden.
   Ale tog ett djupt andetag, dök ned i brunnen och sökte sig fram till öppningen i brunnsväggen. Vetskapen om att han klarat simningen under vattnet en gång tidigare gjorde det lättare den här gången och snart kände han åter trappstegen som ledde upp till katakomberna. Med ett stolt leende kastade han sig upp ur vattnet och beredde sig på sina vänners beundran och beröm. Men i stället för det fick han en fruktansvärd överraskning.
   Gången han kom upp i var alldeles tyst och mörk. Varken hans vänner eller deras fackla fanns längre kvar. Endast Silkestass röda ögon lyste i mörkret. Förvirrad stapplade han upp ur vattnet och famlade i mörkret.
   "Minn! Nehron!" ropade han men till svar fick han bara ekon. Plötsligt törnade han mot någonting hårt. Det var en reglad port i järn, inte olik den de hade stött på tidigare i katakomberna, bortom vilken de funnit den mystiska, tomma sarkofagen. Hade de varit så nära? Utan att närmare tänka efter öppnade han försiktigt porten och kände sig fram till sarkofagen. Jodå, det var definitivt samma sarkofag. Men hade de inte lämnat sarkofagen öppen?
   Som styrd av en främmande vilja sköt Ale undan locket och lät händerna löpa längs sarkofagens kalla botten. Den var inte tom! Ales händer greppade ett avlångt, ojämnt träföremål som trots fukten och kylan kändes torrt och varmt. Först nu gick det upp för Ale att han måste ha simmat åt fel håll från brunnen. Han befann sig i en annan del av katakomberna än den där hans vänner väntade, en främmande och kanske farlig del.
   Ale vände sarkofagen ryggen och rusade tillbaka så fort han vågade i mörkret. Först när han var framme vid trappan ned i vattnet så insåg han att han fortfarande höll hårt i den mystiska staven. Utan att släppa greppet om den dök han ned i vattnet och simmade tillbaka med Silkestass tätt efter sig.
   Han skulle precis till att simma ut i brunnen igen då plötsligt en främmande hand grep tag i honom. Överraskningen fick honom att glömma bort att hålla andan och det kalla vattnet trängde in i hans strupe. Ale greps av panik och kämpade förtvivlat för att få luft men förgäves. Det svartnade för ögonen och han visste inte längre var han befann sig. Som i en dröm uppfattade han hur något drog med sig honom utan att han förmådde göra motstånd. Med ens befann sig hans huvud ovanför vattenytan igen. Han hostade upp det vatten han svalt och flämtade utmattad i sig luft igen. När han äntligen kom till sans mötte han till sin förvåning en orolig men bekant blick.

   Minn hade varit utom sig av oro. Ale hade varit borta så länge att hon befarat det värsta. Till slut kunde hon inte längre stillatigande vänta på att han skulle komma tillbaka, hon måste själv följa efter honom, trots prästens försök att beveka henne. Till slut hade Nehron gett med sig och tillsammans hade de följt Ales väg genom den vattenfyllda gången. Simningen hade varit hemsk men oron för Ale hade drivit henne vidare och snart hade hon och prästen också kommit ut i den mystiska brunnen.
   De simmade upp till ytan, hämtade luft och ropade efter Ale men förgäves, sjön låg blank och stilla. Ingenstans syntes Ale till.
   Minn skulle just till att dyka ned igen då hon med ens kände att någonting var fel, fruktansvärt fel. Det kom från brunnen. Upp ur dess djup sipprade en fasansfull, outsäglig ondska som hon aldrig hade känt förut och som sjöns vattenmassor bara knappt förmådde hålla tillbaka. Vilka främmande, ondskefulla krafter ruvade i den sällsamma brunnens djup?
   Plötsligt blev hon varse hur vattenytan krusades trots att ingen vind blåste i grottan. I samma ögonblick skymtade hon hur någon simmade ut i brunnen från den motsatta väggen. Handen höll i ett långsmalt föremål som tycktes tynga ned personen ned i djupet. Minn dök instinktivt ned och lyckades genom att uppbåda alla sina krafter få upp personens huvud ovanför ytan.
   "Ale?" utbrast hon förvånat då hon kände igen sin barndomskamrats ansikte.
   Ale försökte svara men hans röst försvann bland våldsamma hostningar och flämtningar. Minn började tala lugnande till honom men avbröt sig förskräckt. Krusningarna på ytan hade tilltagit och en väldig virvel började ta form i vattnet. Det var som om brunnens ondska sökte suga ned dem i djupet.
   "Vi måste härifrån!" skrek Minn. Med förenade krafter drog hon och prästen med sig Ale. Han var ännu omtöcknad men tycktes förstå faran och följde henne så fort hans krafter förmådde. Till slut lyckades de nå stranden och utmattade kröp upp ur den fasansfulla sjön, tacksamma över att känna fast mark under sina fötter igen. Sjön lugnade sig åter och länge låg de bara stilla och hämtade andan efter de omtumlande upplevelserna. Det blev Minn som till slut bröt tystnaden.
   "Vad finns det i sjön egentligen?" frågade hon.
   Nehron var alldeles blek i ansiktet och vågade knappt titta åt det håll varifrån de flytt.
   "Ingen vet", svarade han med darrande stämma. "Sjön har i alla tider ansetts förbannad. Ingen fisk finns däri och inga fartyg seglar därpå. Dvärgarna menade att sjön är konstgjord, att den skapades genom att underjordiska floder leddes om över den plats där staden sedan anlades. Kanske ligger det ändå något i historierna om det svunna ondskefulla folket. Det skulle i så fall förklara varför segern över dem fallit i glömska."
   "Menar du att man medvetet dolde brunnen?"
   "Vilka krafter som än finns under ytan så besegrades de inte fullständigt. De utestängdes från vår värld och doldes för våra sinnen men någonstans finns de ännu kvar. Brunnen skyddas av vattnet, vattnet skyddas av staden, staden skyddas av de fyra folken och hemligheten skyddas av tidens glömska."
   Prästen vände sig mot Ale och Minn med ett allvarligt uttryck i ansiktet.
   "Barn, lova mig att inte berätta för någon om detta. Det som skulle glömmas får inte återuppväckas. Vad som än finns i den där brunnen så får det inte släppas loss i vår värld."
   Ale och Minn nickade instämmande.
   "Men tänk om Sartor också letar efter brunnen", slog det Minn. "Han har ju redan upptäckt katakomberna och det finns inte längre kvar någon i staden förutom oss."
   Nehron brast i gråt vid hennes ord.
   "Ack, Cindar, vilken börda har du inte lagt på våra axlar", snyftade han.
   Plötsligt tändes ljus längs med sjön och ljudet av röster och vapenslammer nådde dem. Någonting darrade till i Ales hand och de insåg alla att han ännu höll i det föremål han hittat i sarkofagen. Den var i samma svarta träslag och prydd med likadana reliefer av förvridna människoansikten som Sartors stav. Den enda skillnaden var att den slutade i en snidad bockfot.
   "Stavhalvan som Sartor söker", utbrast Nehron. "Då har han ännu inte segrat."
   "De kallar på varandra", viskade Minn tyst för sig själv. "Vi måste härifrån", fortsatte hon med högre röst.
   Ingen sade emot och de rusade snabbt bort från sjön och staden och mot den omgivande labyrintens skyddande mörker. Till deras förvåning var gångarna inte tomma. Överallt låg vapen och packningar utspridda, som kvarlämnade i all hast. Minn insåg att det måste vara de flyende vättarnas utrustning och rös vid insikten om att inga kroppar syntes till. Ingick de nu i Sartors odöda armé eller hade de fallit offer för labyrintens fasor, nu när varken vapen eller Morvans magi skyddade dem?
   "Här finns elddon och facklor", sade Ale och snart kunde de med varsin ljuskälla tränga djupare in i labyrinten.
   Efter ett tag nådde de en större grottsal där de vågade stanna. Gångarna låg tysta och ingen tycktes förfölja dem. Först nu kunde de ägna närmare uppmärksamhet åt Ales fynd.
   Det syntes på Ale att det var med motvilja som han lade ifrån sig staven och utan att ens röra vid den insåg Minn hur kraftfull den var. Hon hade inte erfarit något liknande sedan hon burit Khendirs magiska armband och först lockades hon av den svarta staven. Men det var något som var annorlunda med det här föremålet.
   Medan armbandet hade besuttit en mans stora krafter så tycktes staven snarare rymma många mäns mindre krafter. Hon tyckte sig höra ett sammelsurium av röster från det, röster som hon instinktivt kopplade samman med de snidade ansikten som prydde staven. Minn insåg till sin förskräckelse att ansiktena talade till henne, att de bönföll henne om att inte plåga dem längre utan att befria dem från deras fasansfulla fängelse.
   Var detta stavens hemlighet? Att få människor runt omkring sig att förtvina för att suga åt sig deras krafter och få sina egna krafter att blomma? Med ens fick hon en fruktansvärd ingivelse. Tänk om hennes krafter fungerade på samma sätt, tänk om hon likt en parasit sög styrka från sin omgivning var gång hon nyttjade sina krafter. Hon kände en besk eftersmak i munnen och sneglade skamset på Ale.
   Hade inte hennes framgångar i klostret gått hand i hand med Ales motgångar? Var hon skulden till hans misslyckande? Hade hennes krafter utvecklats på bekostnad av Ales och hade de inte avtagit igen så fort Ale lämnat klostret? Hur självisk hade hon inte varit som glömt bort barndomens kamratliga band, som bara tänkt på sig själv och sin egen förkovran?
   Hon öppnade munnen för att be om ursäkt men kunde inte sätta ord på sina tankar och förblev tyst. Hur skulle väl de kunna förstå allt som rörde sig i hennes inre när hon inte ens själv förstod. Denna ständiga förvirring, skulle hon någonsin finna sig själv? Prästens mumlande ord återförde henne till verkligheten.
   "Mina böner förslår intet", sade han uppgivet. "Förgäves har jag bett Cindar vända detta föremåls ondskefulla kraft men jag fruktar att det stammar från en tid och en plats bortom Hans makt."
   Minn erinrade sig Morvans ord om magiska föremål. Varje föremål hade en hemlighet som man måste känna till för att kunna nyttja det.
   "Hur använde Sartor föremålet?" frågade hon.
   Nehron förvånades över Minns plötsliga avbrytande men han hörde allvarligheten i hennes ord och rådbråkade sitt minne.
   "Han slog sina offer med staven och fick dem så att försvinna", svarade han.
   "Var det allt?" envisades Minn. "Sa han ingenting, gjorde han inga gester?"
   "Jag vill minnas att hans läppar rörde sig men hans ord nådde mig inte. Dock tycktes det vara olika ord varje gång."
   "Han sa mitt namn när han slog mig", inflikade Ale, som mindes hur svärdsmästaren krävt hans svärd. "Jag kommer väl inte att försvinna jag också?"
   "Du stod emot Sartors makt?" frågade prästen imponerat. "Cindar är i sanning med dig, ljusbringare."
   "Det är kanske hemligheten", sade Minn. "Gode Nehron, känner du namnet på någon av dem som Sartor fick försvinna?"
   Prästen gav henne en stolt blick.
   "Unga dam", sade han. "Jag hörde till stadens äldste. Jag har närvarat vid så gott som alla medborgares namngivande. Varje dag sedan deras försvinnande har jag återkallat deras namn med hjälp av kyrkoböckerna och bett för deras själar i hopp om deras frälsning. Jag vågar påstå att jag känner namnet på samtliga av Sartors offer."
   Minn nickade åt staven.
   "Ta den då och uttala deras namn", sade hon.
   Nehron tittade misstroget på henne men Minn mötte självsäkert hans blick. En sådan självsäkerhet hade han aldrig tidigare sett hos en så ung flicka och knappast hos någon annan heller. Med en stilla bön tog han staven i sina bägge händer, slöt sina ögon och slog staven i marken i det att han uttalade ett av de många namn han hade i minnet.
   Stavstöten och namnet ekade i de tomma gångarna och dog sakta ut. Till en början hände ingenting men så plötsligt steg en vit rök upp ur den plats där staven stötts i marken. Ett vitt ljus flammade hastigt upp och dog ut lika snabbt följt av ett fräsande ljud, som av hett järn i kallt vatten. När röken skingrades låg där en man, darrande och hopkrupen som ett spädbarn.
   "Nobis!" utbrast prästen och knäföll vid den arme manne. "Min käre Nobis, jag trodde aldrig att jag skulle få se dig igen!"
   Mannen ryckte till och kröp ihop än mer inför prästens stämma.
   "Det är jag, Nehron", fortsatte prästen med tårar i ögonen och fattade mannens hand. "Den ondska som hållit dig i sitt grepp har gett vika."
   "Nehron", stönade mannen och tryckte prästens hand hårt, som om han vore rädd att förlora den. "Är vi döda?"
   "Nej", svarade Nehron, Cindar har frälst oss och givit oss livet åter."
   "Jag såg honom", mumlade mannen.
   "Vem? Cindar?"
   "Nej!" utbrast mannen och hans grepp om prästens hand hårdnade. "Cindar fanns inte där, bara avgrundsdjup ondska och evinnerlig plåga."
   Mannens kropp genomfors med ens av krampryckningar och han kunde bara sluddra fram sina sista ord.
   "Stilla", manade prästen. "Du yrar, Cindar är med dig, har alltid varit med dig och kommer alltid att vara med dig. Du har vaknat från en lång och svår mardröm."
   "Drömde jag då eller drömmer jag nu?" fick mannen fram men prästens ord förmådde ändå lugna honom och han såg sig förvirrat om. "Kanske var det bara en dröm? Allting bleknar bort, känslorna är kvar men minnena flyr."
   Plötsligt fick han syn på staven i Nehrons hand och med ens försvann hans lugn.
   "Andens stav!" utbrast han. "Då var det sant! Cindar lämnade oss verkligen!"
   "Tiden kan inte vridas tillbaka, men den kan vridas rätt", sade prästen milt. "Den nyckel som låste in vårt folk har nu Cindar lagt i våra händer på det att vi ska befria vårt folk igen."
   Mannen stirrade klentroget på Nehron. Som för att bevisa sina ord reste sig prästen upp, höjde staven över sitt huvud och slog den upprepade gånger i marken i det att han åkallade sina församlingsbors namn.

   Ord kan inte ge rättvisa åt de scener som kom att utspelas i de mörka gångarna under jord. Rädsla och förvirring övergick i glädje och tacksamhet när familjer återförenades och de som hållits för döda trädde tillbaka till de levande. Mitt i allt detta stod Ale och Minn, främlingar i staden men likväl delaktiga i de känslor som genomfor stadens folk, och de kunde bara mållösa betrakta allt detta.
   Men också den största glädje mattas till slut och mer grundläggande behov började göra sig gällande. Allt eftersom gångarna fylldes drog sig folk undan och samlades kring utspridda eldar. Här och där hördes frågor om mat och dryck, om hem och härd. När Minn gick runt bland folket insåg hon att det inte var slumpen som format de olika grupperna. Kring vissa eldar satt man försjunkna i bön, till andra hade man släpat de fallna vättarnas vapen och på flera håll pågick diskussioner som inbegrep handuppräckningar och noteringar i form av streck dragna i marken. Med en begynnande oro återvände hon tillsammans med Ale till Nehron.
   Prästens stämma hade nu tystnat och staven låg stilla vid hans fötter. Minn noterade att den var alldeles slät, av de många ansiktsreliefer som prytt den syntes inga längre till. Nehrons värv hade inte varit lätt, han såg utmattad ut och svetten strilade från hans panna. Men än ville han inte vila, än kände han att viktiga uppgifter vilade på hans axlar. Han hade kallat till sig ett dussintal män, vars förnäma hållningar tydde på att de hade haft ledande positioner i staden, och gjorde fåfänga försök att tala till dem.
   "Lyssna på mig", bönföll han. "Vi måste bekämpa ondskan, vi är de enda som står mellan ondskan och Cindarell, vi är de som Cindar utsett till sina förkämpar."
   "Högtravande ord utan innehåll", genmälde en av åhörarna, en reslig man med vackert tvinnade mustascher. "Ni präster är bara modiga med andras liv. Våra svärd bet inte på Sartors härskaror. Låt oss hellre lämna staden och nyttja vättarnas svärd för att slå oss ut ur labyrinten."
   "Jag säger ju er att portarna är låsta och att det inte finns några andra vägar ut. Labyrinten blir allas vår död."
   "Förvisso", yttrade en slätrakad, höknäst man med överlägsen blick. "Men varför denna blinda tro på svärdet? Alla har ett pris. Låt oss förhandla med Sartor, det är vår enda möjlighet."
   "Förhandla med en förrädare?" muttrade den mustaschprydde mannen.
   "Ondskan inlåter sig inte i förhandlingar", svarade Nehron med växande förtvivlan i rösten. "Underkastelse eller död är det enda som väntar er."
   "Besinna dig, min gode Nehron", sade Nobis, som tydligen företrädde en frommare grupp. "Vi syndade då vi fjärmade oss från våra forna fränder bland de övriga folken och Cindar har i sin rättvisa vänt bort sin blick från oss. Låt oss hellre bedja om Hans förlåtelse."
   Nobis förslag föll varken den mustaschprydde eller den höknäste mannen i smaken och snart drunknade diskussionen i deltagarnas högljudda försök att överrösta varandra.
   Minn bevittnade spektaklet och suckade. Undra på att Sartor hade fått dem alla i sitt våld när de inte ens kunde hålla ihop inbördes. Hon hade god lust att ställa sig upp och tala vett i dem men hur skulle en kvinna kunna få dessa självgoda män att lyssna? Ale tycktes ha fått samma tanke för han drog sig närmare henne.
   "Finns det inget vi kan göra?" frågade han.
   "Se själv, om de inte lyssnar på sin egen överstepräst så kommer de inte att lyssna på oss heller."
   Ale begrundade och lyste med ens upp.
   "Det finns kanske ett sätt", sade han och tog fram ett blänkande diadem.
   Minn såg oförstående på honom. Sedan när bar Ale diadem och hur kunde han tro att det skulle hjälpa honom?
   "Det här hjälpte när jag talade med Vittra", förklarade han.
   Minn greps av en plötslig ilska.
   "Vem är Vittra?" krävde hon att få veta.
   Ale rodnade och undvek frågan.
   "Titta och lyssna", svarade han bara, tog på sig diademet och ställde sig på en sten bredvid den nu uppgivne stackars Nehron.
   Minn begrep ingenting. Han såg mer självsäker ut med diademet på sitt huvud än vad han brukade göra med Legims svärd vid sin sida, det svärd som nu låg övergivet i katakomberna efter deras flykt. Trodde han att diademet besatt en styrka mäktigare än ett svärd? Han som knappt ens kunde lita på en handkvarn utan att först ta isär den och se hur den fungerade inuti. Ändå ställde han sig nu inför en vilt främmande folkmassa med all sin lit till det där diademet. Han var sannerligen lika dum som tidigare.
   Men det var ändå inte med det sedvanliga föraktet som Minn betraktade Ale där han stod och påkallade uppmärksamhet. Den här gången ville hon verkligen att han skulle lyckas och unnade honom verkligen framgång.
   "Snälla ni", började Ale tvekande och fick inte mer än en och annan likgiltig blick som svar.
   Han lät sig dock inte nedslås utan fortsatte och varje nytt ord tycktes lämna hans mun lättare än det föregående.
   "Om ni inte vill lyssna på er vördade överstepräst som levt sitt liv ibland er så lyssna åtminstone på en ung utomstående som betraktar er för första gången. Jag har inte delat ert öde, det är sant, men jag kan ändå förstå er, jag har trots min ungdom upplevt mycket av det som ni har upplevt. Jag har ryckts bort från hus och hem, jag har förlorat nära och kära för förrädares händer, jag har känt mig övergiven av allt och alla."
   Minn tyckte inte att Ales tal var något märkvärdigt men ändå, där fanns någonting hos honom som växte sig starkare, och det var inte bara Minn som såg det. De ledande männen tystnade för att lyssna till honom och de fick snart sällskap av andra. Åhörarnas uppmärksamhet stärkte Ale och han började nu vända sig direkt till dem.
   "Vördade Nobis", sade han. "Min tro kan inte mäta sig med din. Förvisso är jag uppvuxen i kloster bland Cindars tjänare men jag tjänade honom bara till kropp och inte till själ. Då förstod jag inte Cindars storhet och hans betydelse för människorna. Nu när jag upplevt frånvaron av Cindar förstår jag hur stor han är."
   Nobis tycktes förbluffad över att höra så visa ord från en yngling medan Nehrons läppar tyst formade ordet ljusbringare. Ale vände sig nu till den höknäste mannen.
   "Ärade herre. Er vilja att förhandla hedrar er. Jag har vandrat bland gravar där människors liv allt för tidigt släckts därför att viljor krockat och ord ersatts av svärd. Men jag har också sett Sartor gå över sina söners döda kroppar i sin strävan efter makt. Ni har berövats er stad. Vad kan ni kvar att erbjuda Sartor som inte ens handelsfursten Krang kunde erbjuda?"
   Den höknäste mannen såg butter ut men kunde inte annat än instämma i Ales ord.
   "Noble herre", fortsatte Ale vänd till den mustaschprydde mannen. Ni har utsatts för förräderi, det skändligaste av brott mot människor. Så har också jag, ty den den store krigaren Legim Järnklinga, den som jag kom att betrakta som min fosterfar, föll för en förrädares hand. Jag är inte förmäten att jämföra min förlust av en far med er förlust av en stad. Ett vet jag dock som ni har och som jag saknar. Legims baneman är okänd och bortom min hämnd, ni kan fortfarande hämnas på Sartor."
   Den mustaschprydde mannen nickade gillande. Det här var ett språk som han förstod.
   "Jag har också lärt mig den styrka som enighet ger", fortsatte Ale. "Det är enighet som får bönder att besegra kungar, det var enighet som vann er stad i fornstora dagar och det är enighet som kan få er att återvinna den. Sartor må ha splittrat de fyra folken men ni är ännu månghövdade och han är ensam. Tillsammans kan ni besegra honom."
   Ales ord lockade fler och fler till grottsalen och åhörarskaran växte. De som inte fick plats fick hans ord återberättade för sig och för varje ny lyssnare så växte Ales rykte. Det var inte längre en okänd pojke som talade, det var en ung prins som kommit enkom för att rädda dem. I grottsalen gick nu Ales tal mot sitt slut.
   "Mörkret har sänkt sig över er", fortsatte Ale, "men varje skymning följs av en gryning för den som känner vägen ut ur mörkret. Jag förstår äntligen min läromästare Cihrinds ord om triakens väg. Jag förstår att vi inte ska vänta på Cindar att finna oss utan att vi ska hjälpa varandra att finna Cindar. Min väg ut ur mörkret går mot Sartor, vart går er väg?"
   I samma ögonblick inföll gryningen och solens strålar letade sig in till Brödernas stad och kastade sig fram och tillbaka mellan labyrintens malmrika väggar. Som av en slump nådde en strimma ljus också in till grottsalen, där den kom att vila på Ales ansikte. Ett sorl gick genom åhörarna inför detta omen och Nehron gav nu luft åt det ord han tyst format.
   "Ljusbringare!" utropade han och folket upprepade jublande hans ord. "Ljusbringare, ljusbringare!"
   Ale klev ned från stenen och återvände till Minns sida. Han såg utmattad ut och svettades ymnigt men det gick inte att ta miste på glädjen och entusiasmen i hans ansikte.
   "Såg du?" flämtade han stolt och tog av sig diademet. "Ja sa ju att folkkronan skulle hjälpa oss."
   Minn visste inte vad hon skulle säga. Vad som än hade hänt i grottsalen så trodde Ale att det berodde på det där diademet. För Minn däremot var det ett tyst och dött föremål, helt utan den kraft som hon hade känt hos vättekonungens jordgåva. Men likväl hade något magiskt under ägt rum. Minn kunde bara inte förstå var den kraften hade kommit från.

18. Ensamma tu

   "En mans storhet döms inte efter hans ord utan efter hans handlingar."

   Gammalt cindariskt krigarordspråk

   Också de största ord måste följas av handling. Det insåg Ale nu där han tyst satt tillsammans med stadens ledande män. Den självsäkerhet som hade uppfyllt honom då han höll sitt tal var nu som bortblåst. Då hade han kunnat fånga upp alla de tankar och känslor som virvlade inom honom, då hade han lyckats omvandla dem till ord som andra förstod, då hade han känt att andra verkligen lyssnade till honom och tog till sig vad han hade att säga. Nu var han, folkhjälmen till trots, samme gamle Ale igen, den Ale som inte vågade avbryta de äldres samtal helt enkelt därför att han inte trodde att det han hade att säga intresserade dem.
   Samtalet vajade fram och tillbaka. Om målet var alla eniga, staden måste befrias och Sartor besegras. Vägen dit var dock kantad av törnen och ingen av dem vågade ta första steget. Än uttrycktes oro över om murarna skulle kunna forceras, än våndades man över de förluster i människoliv som skulle komma att krävas, men framför allt uttrycktes tvivel om huruvida någon skulle våga möta Sartor och hans fruktade stav. Ingen av dem hade några klara minnen av tiden i stavens våld men alla hyste en outsäglig skräck för staven och dess bärare.
   Då och då kastade de förstulna blickar på Ale, som om de hoppades att ljusbringaren skulle komma med en lösing på problemen, men förgäves och för varje gång blev blickarna allt mer besvikna och uppgivna. Ale kände att han måste säga något, annars skulle allt vara förlorat.
   Till slut kunde han inte längre tiga. Han reste sig upp och talade med darrande stämma.
   "Jag går", sade han försiktigt så att det knappt hördes.
   Hans ord gick dock inte männen förbi. De hade väntat på dem och tystnat för att inte missa något av dem.
   "Mot Sartor?" frågade Nehron, som också deltog i samtalet.
   "Mot Sartor", svarade Ale. "Det lovade jag. Jag känner vägen och jag vågar möta honom, även om jag måste göra det ensam."
   "Cindar vare med dig", sade Nehron rört och omfamnade honom. "Om någon kan klara det så är det du, ljusbringare."
   "Så ung men ändå så modig", mumlade den mustaschprydde. "Och här sitter vi äldste och vågar inte annat."
   Han vände sig mot Ale och fortsatte med högre röst.
   "Du ska inte gå ensam", sade han. "Vi ska uppehålla Sartors trupper och beröva honom deras skydd. Vi ska inte låta någon komma emellan dig och Sartor. Det ger jag dig riddarhusets ord på."
   "Du ska heller inte gå tomhänt", inflikade den höknäste. "Vad än du behöver kommer köpmännens hus att giva dig."
   Ale tackade männen med några förlägna ord, ovan som han var vid situationen, och tog villigt emot deras ryggdunkningar. Hans tankar var dock redan långt borta. Var detta det hjältedåd spökande hade förespeglat honom? Var detta det han hade strävat efter i sitt liv? Skulle detta också leda honom till hans död för Sartor svärdsmästarens hand?

   "Du är inte klok!" fräste Minn när hon senare fick diskussionen återberättad för sig. "Hur ska du kunna besegra Sartor? Du har inte en aning om vilka krafter han besitter."
   "Legim skulle inte tveka", försökte Ale. "Han skänkte mig sitt svärd och det finns förhoppningsvis kvar i katakomberna där jag lämnade det."
   "Nej", svarade Minn, "Legim skulle klara det men du är inte Legim."
   Minn ångrade genast sina ord då hon såg hur de smärtade Ale men ilskan fanns kvar hos henne.
   "Jag går ensam" svarade han bara.
   "Idiot", sade Minn. "Tror du verkligen att jag tänker låta dig gå ensam? Jag följer också med dig."
   De ledande männen hade förvånade åhört deras samtal och vid Minns sista ord gick det ett sus bland dem.
   "En fläck på vår heder är det att den ska försvaras av en..." började den mustaschprydde men han måste ha bitit sig i tungan ty han avbröts sig plötsligt och tog sig för munnen.
   "Det ankommer inte människorna att skilja det som Cindar fogat samman", yttrade Nehron kryptiskt.
   Minn såg att han ännu höll den mystiska staven i ett fast grepp och hon fick en plötslig ingivelse.
   "Skulle vi få med oss vad än vi behövde?" frågade hon.
   "Ja", svarade den höknäste mannen tvekande, som om han var rädd att han hade lovat för mycket, men Nehron nickade ivrigt instämmande.
   "I så fall, min gode Nehron, skulle jag vilja ha med mig stavhalvan", sade hon. "Jag har en känsla av att jag kommer att behöva den mot Sartors stavhalva.
   "Men mitt barn", började prästen upprört, "detta är ett ondskefullt och farligt föremål".
   Minns bedjande blick fick honom dock att tystna och tankfullt betrakta den unga och modiga kvinnan som han hade framför sig. Till en början tycktes han oroad, som om han såg någonting i hennes blick som han inte tyckte om, men snart såg han på henne med samma hänförda ansiktsuttryck som vid deras första möte i katakomberna.
   "Cindars tro är stark hos dig, ljusbringerska", mumlade prästen och överräckte med en kort bön staven till henne. "Må Cindars kraft vända vår fiendes vapen mot honom själv."
   Minn tog emot staven och gav de andra männen en avmätt blick.
   "Kan vi gå då?" frågade hon kort.
   Stadens ledande män stod för ett ögonblick handfallna inför det kurage som de själva inte förmått uppvisa. Snart började de emellertid tävla med varandra i att visa sig handlingskraftiga. Riddarnas hus började utrusta de stridsdugliga bland stadsborna med de fallna vättarnas vapen medan köpmännen fördelade övriga uppgifter till var och en efter förmåga. Bönder uppdrogs att samla in mat från åkrarna, hantverkare sattes att reperara stegar, skrivare fick i uppgift att rita upp kartor över staden och läkekunniga förberedde sig på att ta hand om varje strids följeslagare - de skadade och de döda. Prästernas hus slutligen ägnade sig åt att hålla förböner och bidrog på så vis till att ingjuta mod i det hårt prövade folket inför de uppoffringar som väntade. När skymningen åter föll var de redo att återta Brödernas stad.

   Ale och Minn hade under tiden försökt sova ut och samla krafter inför de kommande utmaningarna. När stunden var inne tog Nehron avsked och omfamnade dem faderligt. Han hade försett dem med en karta över katakomberna så att de skulle kunna hitta in till staden igen. I gryningen skulle folkarmén anfalla Sartors trupper men i kampen mot Sartor själv kunde Ale och Minn bara förlita sig på sig själva och Cindar. Ensamma gav de sig så av mot staden.
   Månen lyste svagt upp den grottsal där Brödernas stad ruvade. Inga ljus lyste i staden men dess silhuett kunde anas bortom den tysta och mörka sjön. Sartor var med all säkerhet medveten om att någon befriat stavens fångar. Vad hade han gjort under de många timmar som förflutit sedan dess? Inga odöda hade skickats ut i grottorna, inga patrullerade runt staden. Hade han gillrat några dolda fällor eller satt han i sitt torn och bidade sin tid i väntan på deras ankomst? Inget av alternativen tilltalade Minn. Hon hade bara sett denne Sartor några ögonblick men det hade räckt för att hon skulle förstå vilken farlig fiende han var. Morvan hade varit stark men hennes far hade varit ännu starkare och blivit hennes baneman. Skulle det förunnas Minn att hämnas Morvans död? Ville hon hämnas hennes död?
   Om Ale umgicks med liknande tankar så visade han det inte. Han hade inte yttrat ett ord sedan Nehrons avsked. Sammanbitet och med blicken fäst framför sig gick han sitt öde till mötes. Var det mod, målmedvetenhet eller något annat som drev honom? Han var inte längre den velige Ale som hon var van vid. Det var som om någonting hade förändrat honom.
   Minn lät tankarna flöda fritt. Hade något hänt sedan han förvisats från klostret och de skilts från varandra? Han hade lämnat klostret som en pojke men när de återsågs i staden så var han en man med vapen. Nej, det var inte hela förklaringen, ty bakom fasaden hade hon ännu känt igen den osäkre Ale. Det var i katakomberna som han hade blivit tystare och hårdare. Prästens berättelse hade tagit honom hårt, som om han hade känt sig medskyldig till stadens öde. Men det var inte bara stadens öde som hade tyngt hans sinne, det hade också Legims död gjort.
   Hon hade känt starkt för den tappre krigaren men det var först i och med hans död som hon till fullo hade förstått det. Måhända gällde det också för Ale? Hon drevs av en stark hämndlust och det gjorde kanske Ale i ännu högre grad? Men ingen av dem visste vem den okände förrädare som prisgivit klostret var. Varför då gå mot Sartor, Minn med Morvans hämnd på sina axlar och Ale med stadens hämnd? Kanske hade hämnden vuxit sig så stark hos dem båda att målet inte längre spelade någon roll så länge de kunde få utlopp för den? Minn skakade sorgset på huvudet. Mer och mer förstod hon det mörker som hade förtärt den arma Morvans själ och mer och mer fasade hon för att hon själv skulle gå samma väg.
   De nådde fram till kanten av sjön, till synes utan att upptäckas. Den ondska som de båda hade känt i sjön tycktes nu svagare och de kunde uppbåda mod nog att än en gång dyka ned i den under ytan dolda brunnen. Simningen under vattnet gick lättare den här gången, då de visste hur lång tunneln var, och snart befann de sig åter i katakomberna.
   Flämtande kravlade de upp ur vattnet, tacksamma över att få inandas katakombernas luft, hur unken och kväljande den än var. Ett tyst mörker omslöt dem och de famlade längs golvet efter de tillhörigheter som de hade lämnat efter sig. Det blev Ale som först hittade något och han utstötte ett triumferande rop.
   "Elddonet?" frågade Minn hoppfullt.
   "Bättre upp", hördes Ales röst i mörkret. "Mitt svärd är ännu kvar."
   "Vad ska du med ett svärd till när du inte ser någonting?" snäste Minn.
   "Det är Legims svärd", svarade Ale med ett tonfall som om svaret skulle förklara allt.
   Minn suckade då hon fick sina misstankar bekräftade.
   "Leta upp elddonet så att vi kan komma vidare", sade hon bara i mildare ton.
   Ale lyckades verkligen finna elddonet också och snart hade de åter ljus. Det fladdrande skenet lyste upp samma fuktdrypande väggar och stenlagda golv som tidigare. Alla de föremål som de hade lämnat efter sig låg orörda kvar. Av allt att döma hade Sartor inte upptäckt deras flyktväg och skulle förhoppningsvis inte heller upptäcka deras återkomst.
   De satte sig ned för att vila ut efter den ansträngande simturen och låta kläderna torka en aning. Ale var fortsatt sammanbiten och till slut kunde Minn inte låta bli att ställa den fråga som så länge hade velat ställas.
   "Varför gör du det här?"
   Ale vände huvudet mot henne men tycktes bara se förbi henne, som om hans tankar vore någon annanstans. Men Minn tänkte inte låta honom komma undan så lätt. Allting hade gått så snabbt sedan de så överraskande återsett varandra i Brödernas stad och det var först nu som de var ensamma igen och kunde prata med varandra.
   "Sartor har gjort mycket ont", fortsatte hon, "men dig har han inte förrått."
   Ale såg fortfarande förbi henne men den här gången bröt han sin tystnad.
   "Har han inte?" frågade han. Ales fråga riktades såväl till Minn som till honom själv. "Sartor har alltid varit en av de hjältar jag sett upp till, en man i vars fotspår jag alltid velat gå. Det har alltid varit min dröm men nu har den drömmen slagits i spillror lika brutalt som så mycket annat i den mannens närhet. Nu vet jag inte längre vad jag ska tro."
   Minn drog sig försiktigt närmare. Hon hade aldrig hört Ale tala så öppenhjärtigt förut.
   "Aldrig kunde jag tro att någon så hjältemodig också kunde vara så ond", fortsatte Ale. "Om Sartor kunde förråda en hel stad, vad mer kan han ha förrått i sitt liv? Jag trodde att jag gjorde det rätta när jag följde handelsfursten Krang på den väg som ledde till hans far och till Brödernas stad. Nu ser jag emellertid hur blodbestänkta Sartors spår har varit hela tiden och hur inte ens hans egna söner tillåtits stå i vägen. Krang föll offer för ett gift som jag nu misstänker kom från Sartors egen hand. Morvan var obeväpnad men dräptes likväl kallblodigt. Kanske låg Sartor också bakom anfallet mot Cihrinds kloster. Dessutom..."
   Här tystnade Ale ett ögonblick, som om han kommit att tänka på något.
   "Ja?" sade Minn uppmuntrande.
   "Jag har träffat ännu fler som kanske drabbats av Sartors förräderi", sade Ale tankfullt. "Jag lovade att hjälpa dem."
   "Vilka då?" undrade Minn men Ale svarade inte.
   Av hans min att döma hade han nått till en punkt i sin berättelse som han helst inte ville tala om och Minn avstod från att pressa honom.
   "Det är modigt av dig att följa den väg som så många andra stupat längs", sade hon bara.
   Ale smekte varsamt Legims gamla svärd.
   "Legim var en god hjälte", sade han. "Jag förlitar mig på hans svärd. Det svek honom aldrig och jag är säker på att det inte kommer att svika mig heller."
   Minn knep ihop ögonen i ett fåfängt försök att utestänga bilden av Legims död. Honom hade inget vapen hjälpt. Ale sade något men hans ord gick henne förbi.
   "Än du då?" upprepade Ale. "Varför gör du det här?"
   "Jag har också gett ett löfte", svarade hon bara kort.
   Ale tycktes förstå och frågade inte mer om det.
   "Och du tror att staven kommer att vara dig till hjälp?" sade han bara.
   Minn kastade en blick på den svarta staven i sitt knä och nickade och Ale lät nöja sig med det. Det var dock inte hela sanningen. Innerst inne förlitade hon sig på Morvans förutsägelse om hennes krafter. Morvans mål hade varit Sartors död och hon hade sett Minns krafter som ett medel därtill. Ställda inför Sartors krafter hoppades Minn äntligen vinna insikt om sina egna och därmed kunna besegra Morvans baneman.
   Men där fanns också hos henne en gnagande känsla av tvivel. Morvans krafter hade, lika lite som Legims styrka, förmått avvärja döden. Skulle hon och Ale verkligen kunna lyckas där Morvans krafter och Legims styrka misslyckats? De hade anträtt en farlig väg, hon och Ale, en väg som bara kunde sluta i framgång eller död.

19. In i mörkrets hjärta

   "Den armé är inte stark som står och faller med en man."

   Ur general Ranulfs bok Kriget som konst, nyttjad i kungliga cindariska arméns officersutbildning

   De smög försiktigt genom katakomberna och sände en tacksam tanke till Nehron goda minne ty utan prästens karta skulle de aldrig ha funnit vägen genom dem. Under sin flykt hade de bara hört sina egna steg men nu när de själva rörde sig ljudlöst hördes underjordens andra ljud så mycket tydligare. Vattendroppar föll tungt från taket ned på stengolvet och ljudet ekade genom gångarna. Då och då skrämdes de upp av tassande ljud framför dem men vad det än var för okända varelser som levde här nere så var de mer rädda än Ale och Minn och visade sig aldrig.
   Med kartans hjälp närmade de sig kyrkans krypta, där de först hade träffat Nehron. Bara ett hörn till så skulle de vara säkra för Sartors odöda, om än inte för Sartor själv. Men i samma ögonblick som de skulle svänga runt hörnet så kände Ale en orolig rörelse från Silkestass. Skogsmusen hade förblivit Ales följeslagare och lugnt legat hopkurad mot Ales bröst. Nu var det emellertid något som fångade hans uppmärksamhet.
   Ale lade varnande en hand på Minns axel och de stannade tysta vid hörnet. Nu kunde båda höra det ljud som väckt skogsmusens oro. Bakom hörnet hördes det knirrande ljudet av en vev som drog åt en armborststräng.
   "Det måste vara de odöda", viskade Ale. "De har spårat oss fram till kryptan."
   "Ljudet kommer bortom kryptan", svarade Minn. "Nehron hade rätt, de vågar inte passera helig mark."
   "Inte de kanske, men väl deras skäktor. Vi kan inte heller nå kryptan."
   "Om ändå Morvan vore här", undslapp det Minn och erinrade sig besvärjerskans förmåga att undslippa främmande blickar.
   Just som Ale skulle till att fråga Minn vad hon menade avbröts de plötsligt av ett ljud bakom dem. Det var ljudet av metall som slogs mot sten, alldeles för nära den plats där de stod. För varje slag föll grus från taket ned på golvet ett tjugotal steg från dem. Varje nytt slag lät tyngre än det föregående och följdes av fler och större gruskorn. Någon eller något höll på att gräva sig in i gången bakom dem
   Ale gjorde en ansats att springa tillbaka men det var redan för sent. Ännu ett tungt slag föll och taket kunde inte längre stå emot. Grus och stenar rasade in i gången och en svag strimma ljus silade in i katakomberna. Ett hål öppnade sig i taket och bortom det skymtade något som rörde sig. De var fångade i en fälla!
   Med kallsvettiga händer drog Ale sitt svärd. Han hade en gång sett hur Legim modigt svingat det mot en övermakt av skelett och han tänkte minsann sälja sig lika dyrt. Skulle detta bli sista gången som svärdet drogs ur sin skida? Vid hans sida tycktes Minn djupt koncentrerad. Hon var inte rädd, det trodde inte Ale om sin vän, men kunde ens hennes förslagenhet rädda dem nu?
   De hörde nu skramlet av tunga vapen och rustningar och såg hur en repstege firades ned genom hålet. Repstegen krängde som om någon klättrade ned för den. När som helst väntade de sig att se de vitnade benen av Sartors odöda komma ned genom hålet.
   Men plötsligt slutade repstegen att kränga. Från hålet nådde dem det avlägsna ljudet av stridshorn. De besvarades av stridshorn från närmare håll och Ale och Minn hörde hur vapenskramlet först tilltog för att sedan snabbt dö bort. Nu började även de dolda armborstskyttarna runt hörnet att avlägsna sig och snart var det åter tyst i gången.
   "Vad hände?" viskade Minn.
   "Se på gryningsljuset" viskade Ale och pekade på ljuset som silade ned i gången framför dem. "Det måste vara de våra som anfaller". Han uttalade orden med stolthet, som om det var han själv som kommenderade dem.
   "Då har vi inte ett ögonblick att förlora", genmälde Minn. "Vi måste ut innan de kommer tillbaka."
   De smög fram till hålet och kastade försiktiga blickar uppåt. För första gången på länge blickade den värmande solen tillbaka på dem. Den hade kravlat sig över kraterns kant och lyste nu upp staden med sin fulla styrka, som om den också ville välkomna folket till den nya dag som väntade dem. På avstånd hördes ljuden av många springande steg men kring hålet var allting tyst.
   Ale tittade frågande på Minn och hon svarade med en tyst nick. Han tog ett djupt andetag, satte foten på repstegens första steg och började klättra upp. Efter bara några steg vidgade sig hålet och Ale fann sig ståendes på botten av en grop där hackor och spador låg utspridda som kvarlämnade i all hast. Repstegen var fäst vid hålets kant men en vanlig stege fortsatte upp till gropens kant, bortom vilken stadens huskroppar skymtade. Han befann sig i botten av en av de många gropar som Sartor hade låtit gräva i staden.
   Minn skyndade upp efter honom och tillsammans klättrade de uppför stegen. Väl uppe kände Ale snabbt igen sig. De befann sig bara ett par kvarter från den åttakantiga byggnad där Ale först hade träffat stadens självhärskare. Uppehöll han sig alltjämt där eller ledde han sina trupper i striden? Det fanns bara ett sätt att ta reda på det.
   Försiktigt smög de sig fram genom smala gränder. På gatorna utanför rusade odöda soldater bort mot murarna, varifrån stridslarm och härskrin hördes. Ingen tycktes dock upptäcka Ale och Minn och utan att stoppas nådde de fram till torget i stadens mitt. Den åttakantiga byggnaden stod där ensam och tycktes vänta på deras ankomst.
   "Ingen ser oss", viskade Ale.
   "De ser vad vi vill att de ser", mumlade Minn. "Hennes magi står oss bi."
   Ale såg oförstående på henne men sade ingenting. I stället tog han hennes hand och tillsammans rusade de över torget och fram till byggnaden. Den tunga järnporten var stängd men svängde förvånansvärt lätt upp för Ales hand. Det var lika tomt innanför porten som utanför och det fanns nu ingen mellan dem och Sartor.
   Med vana steg ledde Ale dem genom de dunkla korridorerna och trappοrna, högre och högre upp. Först när de befann sig framför dörren till den sal där han först träffat Sartor stannade han och hämtade andan.
   "Här inne är han", flämtade han. "Jag känner det på mig."
   Minn bara nickade tyst till svar. I hennes blick fanns dock åter den bestämda gnista som Ale hade sett så ofta förr och som han visste inte behövde mycket för att flamma upp till en vrede. Ale nickade tillbaka och öppnade försiktigt dörren.
   Den stora åttakantiga salen hade inte förändrats sedan Ale sist var här och den var lika tom nu som då. Tysta betraktade raderna av stenbänkar dem men för Ale var de numera mer än bara stenbänkar. Han såg nu för sitt inre hur stadens folk brukade samlas här för att dryfta gemensamma angelägenheter och lyssna till varandras tal. Kanske hade också Sartor och hans okände följeslagare talat här och med sina lömska ord sått split mellan folken. Samme man som förmått ena Brödrarike hade också förmått splittra Brödernas stad. Samme man som Ale i hela sitt hade sett upp till sökte han nu med sitt liv som insats att dräpa.
   Minns grepp om hans hand hårdnade och skingrade hans tankar. Darrande pekade hon mot terrassen. Där ute stod en bredaxlad man och blickade ut över staden medan hans pälsbrämade mantel flaxade i vinden. Han stod vänd från dem men det rådde ingen tvekan om att det var Sartor svärdsmästaren själv. I hans hårt knutna händer syntes dock varken svärd eller stav, han var obeväpnad.
   Ale drog ljudlöst sitt svärd och smög fram med Minn tätt efter sig. Många gånger hade svärdet dragits ur sin skida av sin nye ägare men blod hade det inte smakat sedan Legims dagar. Skulle detta bli första gången?
   Sartor stod alltjämt med ryggen mot dem. All hans uppmärksamhet var riktad mot de strider som pågick nedanför honom. Att döden nalkades bakom honom tycktes han helt aningslös om. Ale var nu bara tre steg från Sartor. Tre raska steg och sedan ett kraftfullt hugg så skulle det hela var över. Sedan skulle hämnden vara utkrävd.
   Med svettiga händer höjde Ale svärdet. Två steg kvar nu. Manteln kunde dölja en rustning men nacken var oskyddad. Ett högt hugg mellan huvud och axel borde vara tillräckligt. Ale visste från sin träning att han hade styrka och skicklighet för ett sådant hugg med hade han mod för det? Ett steg kvar nu. Det skulle han snart få veta.
   Ale tog det sista steget och sänkte samtidigt svärdet mot Sartors oskyddade nacke. Men svärdet träffade aldrig sitt mål. I samma ögonblick drabbades Ale av en fruktansvärd smärta i bröstkorgen. Smärtan tog all styrka ur honom och han segnade vanmäktigt ned på knä. Hans händer grep ännu om svärdet men han förmådde inte längre lyfta det. Fram från det draperi som dittills dolt honom klev nu en välbekant man fram och ställde sig mellan Sartor och Ale.
   "Varnade jag dig inte för svärdets väg?" sade han hånfullt med en underton av illa återhållen ilska.
   Ale tittade upp och hann som i en dimma se hur munken Triotor tornade upp sig framför honom innan en ny blixt av smärta for genom honom. Det kändes som om någon försökte klösa hjärtat ur bröstet på honom.
   "Vad vill det här säga, munkkåpa?" utbrast Sartor, som nu hade vänt sig om. Åsynen av Ale med svärdet i hand hade gjort honom alldeles vit i ansiktet och han darrade lika mycket av vrede som av skräck.
   "Jag sade dig att han var stark", svarade munken oberört. "Hur skulle han annars kunna ha tagit sig till Sartor svärdsmästaren, ensam och osedd? Tyvärr förstår han inte sitt eget bästa"
   "Han är inte ensam!" fräste Minn.
   Triotor och Sartor tittade upp och tycktes först nu se henne.
   "Åhå", fnissade Triotor roat men alltjämt med ett ilsket tonfall. "Är det en tös som förvridit huvudet på dig?"
   Han vände sig till Sartor.
   "Herre, lyckan ler mot dig igen", sade han. "Din armé har snart återtagit din stad, Ale och hans svärd har jag redan tagit åt dig och nu kan du med egna händer ta dig såväl den andra stavhalvan som en frilla."
   Minn blev blossande röd av munkens ord och hennes ögon flammade upp som vore de eldar.
   Triotor självsäkerhet sveptes för ett ögonblick undan och han tog osäkert ett steg bakåt.
   "Staven, herre", väste han kort till Sartor.
   "Räds du kjoltyg?" började Sartor hånfullt men tystades snabbt av Triotor.
   "Staven! Nu!" röt Triotor och vad än Sartor tyckte om att ta emot en befallning från sin tjänare så tänkte han inte säga emot honom nu.
   Med ett plötsligt kliv rusade han förbi Minn och bort mot podiet. Ale försökte resa sig upp men trycktes ned igen som av en osynlig hand mot bröstet. Smärtan var olidlig,
   "Stoppa honom", var allt han kunde få fram.
   Minn såg rådvill från den plågade Ale till den flyende Sartor. Triotor tycktes åter lugnare och mötte hennes blick med triumf i sin. Men det var inte Minn som var föremål för hans intresse längre utan Sartor och ju närmare Sartor kom podiet, desto lugnare blev Triotor. Ale insåg det, trots smärtan, och tittade bönfallande på Minn. Men Minn hade redan insett det. Med tårar i ögongen lämnade hon Ale bakom sig för att ta upp jakten på Sartor.
   Triotor gjorde en ansats att följa efter men tycktes komma på andra tankar och lutade sig över Ale. Hans brunfläckiga hand sökte sig darrande mot Ales bröstkorg och var gång de knotiga fingrarna drog ihop sig var det som om Ales hjärta slutade slå.
   "Ale, Ale", sade han med något som nästan liknade medlidande i rösten samtidigt som han nervöst slickade sig om munnen. "Jag varnade dig för den här vägen, jag kunde ha blivit din ciceron på ärans väg men du valde dödens väg."
   "Än du då?" genmälde Ale med en röst som knappt bar honom. "Hur kan en Cindars tjänare tjäna en ond man som Sartor?"
   Munken tycktes först förvånad men skrattade sedan hest.
   "Har du sett men ändå inte förstått?", frågade han. "Är det den som svingar svärdet som är herre eller den som tillhandahåller svärdet?
   Ale gav honom en oförstående blick.
   "Nej, du har inte förstått", mumlade munken. "Sartor var förvisso stark också utan mig men det är jag som gjort honom till den han är. Det är jag som befriat honom från de bojor som bundsförvanter och anförvanter utgör. Det är jag som upptäckt styrkan inom honom, närt den och fått den att blomma ut. Ah, jag ser att du börjar förstå."
   "Du... är döden", flämtade Ale. "Den död som följt Sartor."
   "Jag har ju lärt dig att död följs av liv", skrockade Triotor, som om han njöt av den här stunden. "Sartor trodde i sin enfald att han skulle bli starkare om han delade sin makt med andra men ju fler som dött i Sartors väg, desto mer makt har han själv fått och desto starkare har han själv blivit."
   "Brödrarikes folk, Brödernas stad, hans egna söner...", pressade Ale fram. "Varför?"
   "Ett ringa offer för den belöning som väntar", svarade munken kallt. "Stora tider fordrar stora människor, för svaga människor finns ingen plats i den nya tid som väntar."
   De knotiga fingrarna rörde nu darrande vid snörningen på Ales bröst och Triotor tycktes få något sorgset i blicken.
   "Du hade kunnat bli ännu större", suckade han vemodigt men på hans läppar spelade ännu ett hånfullt leende och smutsgul saliv trängde fram mellan läpparna. "Kanske till och med den störste om du följt mig."
   Med återhållet ivriga rörelser började han lösa upp Ales snörning, som för att blotta hans av osynliga smärtor plågade bröst.
   "Du... dödade... Legim...", fick Ale mödosamt fram. "Aldrig!"
   "I så fall, min unge vän, ska du dö", sade Triotor kallt men utan att sorgen lämnade hans blick. "Men först..."
   Munken hann aldrig avsluta sin mening. Med ett skrik av smärta ryckte han undan handen från Ales bröstkorg. På den satt något litet och ludet, vars ljusa päls nu färgades mörkt röd av det blod som sprutade från munkens finger. Det var Silkestass, som kurat vid Ales bröst till dess att Triotor befriat den. När det knotiga fingret hade letat sig in innanför Ales klädnad hade skogsmusen begravt sina onaturligt stora och vassa tänder i det ända in till benet. Ögonen lyste rödare än någonsin tidigare och trots sin storlek såg Silkestass mer ut som ett stort rovdjur i färd med att slita ett stycke kött ur sitt villebråd än en liten skogsmus.
   I samma ögonblick som Triotors hand rycktes undan var det som om också smärtan i Ales bröstkorg försvann. Instinktivt ryckte han till sig sitt svärd för att få det mellan sig och munkens farliga hand. Triotor måste ha sett hans rörelse i ögonvrån för med ett närmast djuriskt vrål kastade han sig mot honom. Ale höjde svärdet i försvar och tappade andan när dess hjalt trycktes in i hans bröstkorg. Något varmt och fuktigt skvätte i Ales ansikte och till sin fasa insåg han att det var blod. Var hans sista stund kommen? Höll han på att dö nu?
   Med dimmig blick tittade han upp och mötte Triotors blick. Också i munkens ansikte fanns fasa. Han var alldeles blek, ögonen var uppspärrade och det lilla hår han hade stod på ända. För en gångs skull uttryckte hela hans väsen samma känsla, en stor och outsäglig ångest.
   Små rännilar av blod rann ned längs svärdet och Ale insåg med ens att det inte var hans blod utan Triotors. När munken hade kastat sig mot Ale hade svärdet trängt in i hans bröst och det var hans egen tyngd som pressat det djupare in i den spensliga kroppen.
   Triotor försökte säga något men ur munnen kom det endast ett gurglande läte och än mer blod. Han tog tag i terrassräcket och hävde sig mödosamt upp. Långsamt höjde han handen mot Ale. Silkestass bet sig alltjämt fast i hans finger men det bekom honom inte längre. Läpparna formade ljudlösa ord och handen rörde sig hotfullt mot Ale. Men så gick plötsligt en skälvning genom munkens kropp och han sänkte åter handen. Utan att släppa Ale med blicken ragglade han bakåt, stötte till terrassräcket, famlade kraftlöst i luften i ett fåfängt försök att återfå balansen och föll sedan huvudstupa ut ur Ales synfält. Inget skrik hördes från Triotors fall, bara en dov duns när marken nedanför ändade det.
   Ale låg flämtande kvar på golvet. Smärtan i bröstet var borta men varje andetag var en svår kamp och den luft han fick i sig räckte inte till. Han kände att han bara ville sluta ögonen och låta sömnen döva känslorna. Men med ens insåg han att allt ännu inte var över. Sartor var ännu i livet och Minn var ensam med honom! Ale tvingade sig upp på fötter och stapplade bort från terrassen, åt det håll Sartor och Minn försvunnit.

   Under tiden hade Minn följt efter Sartor mot podiet i salens mitt. Höga stentrappor ledde upp till podiet, varifrån man kunde blicka ut inte bara över salen utan också över staden som bredde ut sig utanför. Men Minn hade bara ögon för Sartor. Mitt på podiet stod den väldige svärdsmästaren och i hans händer fanns nu den andra stavhalvan. Vid åsynen av den stannade Minn upp och för ett ögonblick svek henne modet.
   "Du kommer för sent, flicka lilla", sade Sartor strävt. "Räck mig nu din stavhalva så att de två äntligen får återförenas, om du inte vill gå samma väg som min fördömda avkomma."
   Hågkomsten av Morvans död fick Minns ilska att flamma upp igen men Sartor skrattade bara då han fick se det.
   "Samma vilda blick som den där horungen", skrattade han. "Då, när jag accepterade ynglingen som mitt barn, hoppades jag på att det var en krigares manliga, bestämda blick. Nu känner jag bättre den hysteri och de onaturliga krafter den skvallrar om."
   "Morvan förutspådde din död", väste Minn. "Om inte genom hennes krafter så genom mina."
   "Morvan var från sina sinnen som trodde att en kvinna, kunde besegra Sartor svärdsmästaren. Gå inte samma väg om du inte vill dela hennes öde, häxyngel!"
   Sartors provokationer var som olja på Minns flammande vrede. Hon kände hur krafter minst lika starka som vid Legims död byggdes upp inom henne. Runt omkring dem tycktes luften bli tunnare och ljuset svagare, som om de omgivande elementens krafter sögs upp av Minn och kanaliserades genom hennes kropp. Hon kände hur en enorm energi byggdes upp inom henne, en energi som sprakade som den starkaste eld och pulserade som det vildaste vatten, och som bara väntade på att få släppas loss.
   Stavhalvan darrade till i hennes hand, som om energin hade väckt den också och som om den också ville känna energin flöda genom sig. Minn svarade med att höja staven mot Sartor och släppte loss alla sina krafter mot den man som hon byggt upp ett sådant hat inför och som hon mer än någon annan önskade livet ur.
   Än en gång såg hon den förtärande elden flamma upp, samma eld som ombesvärjt Morvans vättar och förkolnat deras kroppar. Skillnaden då mot nu var att elden inte slocknade direkt utan brann vidare, som om den närdes av Minns hat och inte ville ge upp förrän föremålet för hennes hat var förintat och för alltid.
   Till slut räckte inte ens Minns hat till att hålla elden vid liv. Utmattad föll hon på knä och med det falnade också elden och dog ut. Darrande lyfte hon blicken mot den plats där Sartor stått. Den syn som mötte henne fick hennes hjärta att nästan stanna.
   Av den eld som svept fram över podiet fanns inte minsta spår. Ingen sot täckte podiet och ingen bränd lukt vilade över det och kvar på samma plats som innan stod Sartor svärdsmästaren, till synes helt oberörd av den ansamlade kraft som Minn slungat mot honom. Hon hade misslyckats igen!
   "Stora är dina krafter", sade Sartor sammanbitet. "För stora för att förspillas. Den falske munken hade rätt, det ni har tagit från mig i staden kan jag ta tillbaka från er."
   "Det är omöjligt", flämtade Minn. "Din stav kan inte ha någon kraft kvar. Vi befriade Brödernas stad."
   "Mycket har ni tagit från mig", svarade svärdsmästaren, "men än har min stav kraft kvar och den kraften är tillräcklig för att jag ska genomskåda din patetiska magi. Nu är stunden inne att återgälda mig. Din följeslagares namn känner jag inte men väl ditt. Minnea är ditt namn och dina krafter kommer mer än väl att kompensera för dem som ni släppt lös."
   Han höjde hotfullt staven och tog ett bestämt steg mot henne. Minn svarade med att höja sin stav.
   "Du känner kanske mitt namn men jag känner också ditt. Ta ett steg till och det blir ditt sista i denna värld."
   Men Sartor bara hånskrattade till svar.
   "Du använder inte bara dina krafter fel utan också dina kunskaper. Vet att när Andens stav var en så gav den bäraren makt från andra världar. Men när den förre bäraren av staven besegrades så bröts staven i två delar och därmed bröts också dess krafter. Delad har staven inga andra krafter än dem som härrör från dess offer. Men medan min halva kan förvisa människor från vår värld och ta deras krafter så kan din halva blott återkalla människorna igen och ge dem kraften åter."
   Sartors ord dödade det sista av Minns hopp. Darrande såg hon hur den väldige mannen fortsatte att närma sig. Allt var slut. Vad än hennes och stavens krafter bestod i så hade hon inte förstått att utnyttja dem. I triumf höjde Sartor sin stavhalva över den försvarslöse Minn.
   "Med stavens hjälp ska jag bemäktiga mig både dina krafter och din stavhalva och sedan blir jag oövervinnerlig!"
   Uppgivet men fast besluten att möta sitt öde med öppna ögon lyfte Minn på huvudet. Då insåg hon plötsligt att Sartors stavhalva till skillnad från hennes inte var helt slät, ty på dess topp satt ett grovt utmejslat ansikte med åldriga och värdiga drag. Med ens förstod hon vem det måste vara. Den förre bäraren av Andens stav, han vars tomma grav de hade stött på i katakomberna!
   Inskriptionen hade talat om hur staven hade tagit sin tribut och det fanns bara ett sätt som staven hade kunnat göra det på. Om inte hennes krafter kunde besegra Sartor så kunde kanske hans göra det! Utmanande mötte hon Sartors blick.
   "Har inte Cindar lärt dig att det är saligare att giva än att taga", sade hon bistert och slog sin stavhalva i golvet i det att hon uttalade den förre bärarens namn. "Thargan!"

20. Andens stav

   "Vår värld är bara en av många världar. Fordom var gränserna mellan världarna flytande och främmande väsen vandrade i vår värld. Men gudarna stängde gränserna, ty de fruktade dessa väsen som de inte hade skapat och inte hade kontroll över. Dock kunde de inte dölja de främmandes spår och än idag utgör dessa en nyckel till andra världar. Stor makt väntar dem som finner en sådan nyckel, ty det som är naturligt i en värld kan vara gudomligt i en annan värld och tvärtom."

   Förmodat stycke ur den förbjudna boken Demonion

   Minns ord fick Sartor att förskräckt ta ett steg tillbaka. En känsla som han inte känt på mycket, mycket länge uppfyllde svärdsmästaren. Det var den känsla av namnlös fasa som människor bara uppfylls av då de ser döden i vitögat utan att vara redo för den.
   "Nej!" utbrast han. "Du vet inte vad du gör!"
   Men det var för sent. Staven slog i golvet med ett dovt ljud som ekade genom salen. Ekona hann inte dö bort förrän en vit rök steg upp från den fläck varifrån stavens svarta trä hade mött det hårda golvets mörka sten. En ljusblixt flammade upp följd av ett kraftfullt dån och den vita röken antog med ens färgen av svartaste svart. Men än svartare var den fasansfulla skugga som plötsligt framträdde ur röken.
   Skuggan antog konturerna av en väldig man, flera huvuden högre än Sartor, som tycktes krympa inför honom. Fåfängt höjde Sartor sin stav mot honom men skuggan svarade bara genom att höja sina armar.
   "Sartor", hördes en iskall röst från skuggan. "Hur vågar du besudla Andens stav med dina ovärdiga händer?"
   Skuggan tycktes knyta ihop sina händer och föra samman dem över sitt bröst. Minn kände hur hennes stavhalva började vibrera och med ens slets den ur hennes händer, som betvingad av en kraft starkare än något annat i denna värld. Också Sartors stavhalva slets ur hans händer och de båda fångades i, eller snarare sökte sig till, skuggans knutna nävar. Ännu en ljusblixt flammade upp som bländade dem båda och när de åter kunde se var staven sammanfogad till ett i skuggans obevekliga grepp. Det låg som ett mörkt skimmer runt staven som tycktes uppsluka allt ljus omkring den.
   "Sartor", ljöd åter skuggans kalla stämma. "Bered dig nu på att möta stavens verklige herre och dela det straff som jag så länge fått lida ensam."
   Vit i ansiktet backade svärdsmästaren undan från skuggan. Munnen öppnades men ord kunde inte uttrycka den fruktan och den ångest som uppfyllde den store svärdsmästaren, han som ändat så många liv men som nu själv stod inför sin baneman. Till slut hade hans öde hunnit ifatt också honom.
   Med ett väldigt kliv var skuggan över honom igen. Staven höjdes över Sartors huvud men han förmådde inte längre försvara sig och det svärd som hjälpt honom så många gånger förr föll oanvänt till golvet. För tredje gången yttrade skuggan Sartors namn och för tredje gången flammade en ljusblixt upp. När röken skingrade sig syntes varken Sartor eller skuggan till. Det var som om de aldrig hade existerat i vår värld.
   Som i en dröm hörde Minn ett avlägset muller, som av väldiga vågor som slog mot fasta klippor, och sedan försvann allting i ett mörkt, djupt hål. När Ale kom fram till henne låg hon avsvimmad på golvet. Med sina sista krafter släpade han sig fram till henne innan hans smärta fick också honom att förlora medvetandet.

   När de åter vaknade upp befann de sig i varsin säng, bäddade med renaste lakan. Det var inte den sortens uppvaknande som följer på en god natts sömn, där kropp och själ är stärkta och endast sängens bekvämlighet håller en tillbaka från att stiga upp och ta vara på dagen. Nej, det här uppvaknandet kom långsamt och motvilligt, som om deras sinnen ville förbli avskärmade från de fasansfulla händelser som de upplevt.
   Vem som vaknade först visste de därför inte, de visste knappt själva att de hade vaknat förrän en beslöjad kvinna trädde in och uppgav ett förvånat utrop. Den okända kvinnan lämnade snabbt rummet och efter en stund kom i stället en man som var dem väl bekant. Det var prästen Nehron, som först såg lättad ut när han såg att de var vakna men som sedan antog en bekymrad min.
   Minn försökte säga något men han lade en lugnande på hennes panna.
   "Stilla", sade han mjukt. "Din sömn har varit lång och lång är tiden att komma ur den igen."
   Minn tvingades sig att lyda prästens råd och slog undan de otaliga tankar och frågor som ville tränga sig in i hennes huvud. I stället betraktade hon det rum vari de befanns sig.
   Väggar och tak var av vit, välputsad sten och genom en fönsterglugg lyste ett blekt dagsljus in. Bortsett från sängarna fanns det bara ett litet bord med ett vattenkrus och en pall som Nehron dragit fram till sig, i övrigt var rummet tomt. Inga ljud nådde in i rummet, hon hörde bara sin egen och Ales andhämtning. Om de fortfarande befann sig i Brödernas stad så måste det vara långt från stadens liv, om nu staden återfått sitt liv.
   Försiktigt började Minn röra på sig i sängen. Hennes armar och ben var stela och ömma, som efter en hård dags arbete, men hon kunde röra på dem i alla fall. Med ens insåg hon att hon inte längre bar på sina vanliga kläder utan endast ett enkelt linne och en rodnad spred sig över hennes kinder. Vem hade ifört henne den och hur länge hade hon sovit egentligen?
   Prästen måste ha sett Minns begynnande upprördhet för han lade åter en lugnande hand på hennes panna och fick henne att slappna av igen. Till slut hade Minn hämtat sig så mycket att prästen lät henne tala.
   "Vad hände?" var hennes första fråga.
   "Det var det jag ville fråga er om", löd prästens svar.
   Minn såg bara oförstående på honom och han fortsatte därför att tala.
   "Vi var flera som såg det", sade han. "Sjöns vatten började plötsligt bubbla kraftigt kring den plats varur vi uppsteg efter vår flykt från katakomberna. Därefter uppstod en väldig virvel i sjön och vattnet sögs ned som om en bottenlös hålighet öppnat sig under ytan. Inom kort framträdde i virvelns öga ett gapande hål i sjöbotten, ett av mänskliga händer murat schakt som ledde nedåt i underjorden. Men det som uppsteg ur hålet var inte mänskligt."
   Nehron avbröt sig för att torka svettdroppar ur sin panna.
   "Det var en svart rök, så tjock att ingenting syntes bortom den. Det var som om mörkret självt steg upp ur hålet och fick själva solen att blekna. För ett ögonblick tycktes röken anta formen av en reslig behornad gestalt med knutna nävar som i triumf höjdes mot skyn. De som såg den greps av en avgrundsdjup fasa och själva de odöda stannade upp i sina rörelser."
   Minn åhörde tankfullt prästens berättelse och nickade omedvetet under den, som om hans ord bara bekräftade vad hon redan visste. Vid hennes sida hade dock Ale också piggnat till och hänförd manade han Nehron att fortsätta.
   "Men lika plötsligt som sjön öppnat sig, lika plötsligt slog vattenmassorna in över hålet igen och den skrämmande uppenbarelsen försvann under de skummande vågorna. I samma ögonblick föll de odöda till marken och rörde sig inte mer. Allt blev åter lugnt."
   "Och sedan?" frågade Ale och satte sig upp, andlös av spänning.
   "Sedan finns det inte mycket mer att berätta", svarade Nehron. "Nedanför rådhuset fann vi kroppen av Sartors namnlöse följeslagare, krossad till döds. I själva rådhussalen fann vi er och det var genom vår försorg som ni fördes till Helarnas Hus och det rum vi nu befinner oss i. Sartor själv återfann vi aldrig.
   "Fann ni inget mer?" undrade Ale oroligt, som kommit att tänka på stackars Silkestass öde.
   Nehron tittade bekymrat på Ale. Det verkade som om han visste vad Ale syftade på och som om den vetskapen också var en del av de skrämmande ting han upplevt.
   "Vid den döde följeslagarens kropp fann vi små blodspår, blodspår som ledde tillbaka in i rådhuset. Vid trappans fot fann vi resterna av ett främmande djur med blodbefläckad päls. Det såg ut som en mus men klorna och tänderna påminde mer om en råttas. Ännu i döden var dess käftar slutna kring dess ohyggliga sista byte, ett avbitet människofinger."
   Ale sjönk sorgset tillbaka i sängen. Han hade inte väntat sig att skogsmusen skulle ha överlevt fallet. Ändå var det tungt att höra att hans vän nu var borta för alltid. Silkestass hade räddat Ales liv och gett sitt eget för det.
   Prästen såg Ales reaktion men skakade bara sorgset på huvudet, som om han hade förutsett den, men han sade ingenting. Hans berättelse var nu slut och han tittade bekymrat ned i golvet, som om han förgäves försökte vända bort blicken från det förgångna.
   "Är Brödernas stad befriad då?" kunde Ale till slut inte låta bli att fråga. "Är vi hjältar nu?"
   "Staden har befriat sig från sitt förflutna", svarade Nehron långsamt, "men folket lever ännu med minnena därav. Ingen seger, hur stor den än är, förmår helt vända blicken framåt. Sartors skräckvälde och det skrämmande under sjöns yta kommer att leva kvar så länge det finns människor som minns. På stadens gator flyter inte längre något blod men blodfläckarna finns ännu kvar. I sjöns vatten sägs fisk ha återkommit men ingen vågar äta av den. Jag fruktar att vår stad snart är mer död än efter Sartors maktövertagande."
   Ales mod sjönk och prästen betraktade honom med medlidande.
   "Vad din andra fråga beträffar så är det med blandade känslor som folk nu talar om ljusbringarna. Att ni har del i Sartors slutliga öde är det ingen som betvivlar men okunskapen om hans öde skrämmer. Man frågar sig om det var det goda som besegrade honom eller något ännu ondare."
   Han vände sig mot dem båda med ett allvarligt ansiktsuttryck.
   "Säg mig, vad hände egentligen där uppe? Vad hände med Sartor? Jag känner att han inte längre befinner sig bland oss?"
   Det sistnämnda uttalades som en fråga. Ale förblev svarslös och sneglade på Minn som nickade till svar.
   "Andens stav tog sin tribut", sade hon tyst.
   Prästen betraktade henne noggrant men sade inget mer och en obekväm tystnad uppstod. Tystnaden bröts till slut av Ale.
   "Vad händer nu?" frågade han med besvikelse i rösten.
   Nehron suckade djupt.
   "Staden måste hitta sin egen väg igen", sade han. "Vi måste återgå till våra rötter. Ensamma var vi inte starka nog, vi måste återuppta kontakterna med de andra folken."
   Han reste sig mödosamt upp. Nehron var inte en gammal man men de många omvälvande händelser som han genomlevt hade satt sina spår och tycktes ha åldrats betydligt sedan de sist såg honom.
   "Jag vet inte hur många fler år Cindar i sin outgrundlighet har beviljat mig", fortsatte han och pressade fram ett leende på sina läppar. "Men jag kommer att ägna dem åt att söka upp de andra folken, be dem om förlåtelse och bjuda dem att återvända till staden. De arma vättarna vågar sig kanske aldrig mer tillbaka men jag hoppas att jättarna kan förmås ta emot vår fred. Vad dvärgarna beträffar så vet jag inte till vilket berg de sökt sig men jag har förtröstan om att Cindar ska vägleda mig till dem."
   Prästen tystnade och hämtade andan. Dittills hade han talat som till sig själv men nu vände han sig åter till Ale och Minn och han betraktade dem länge innan han åter talade.
   "Vad er beträffar så är ni bara barn men ödet har redan lagt allt för tunga bördor på era späda axlar", sade han med ett tonfall tyngt av allvar. "Jag vet inte vart era vägar bär men jag har en känsla av att era vägval inte påverkar endast era utan också många andras liv. Jag kommer att hjälpa er att återgå till era vägar, när ni återhämtat er kommer jag att ledsaga er ut till er egen värld igen. Men mer än så kan jag inte göra för er utan endast överlämna er i Cindars händer. Han allena vet vilka vägar som väntar er och jag råder att lyssna till era hjärtan när ni väljer bland dem."
   Om prästens ord riktade sig mer till den ene än till den andre fick Ale och Minn aldrig veta.

Epilog

   "Till varje dörr finns en nyckel"

   Gammalt cindariskt ordspråk

   En låga flammade upp ur tomma intet och skingrade det omgivande mörkret. Lågan antände veken på ett svart vaxljus och lyste upp ett blekt, fårat ansikte vars ögon skuggades av en svart kåpa. Fem andra vaxljus tändes och lyste upp likaledes bleka och fårade ansikten. Ett sjunde vaxljus förblev otänt. De församlades miner var bistra och allvarliga och det dröjde länge innan någon yttrade något. Det blev till slut den förste av dem som bröt den tunga tystnaden.
   "Aposteln har fallit", sade han kort.
   Ett besviket sorl gick genom församlingen.
   "Hur är det möjligt?" yttrade någon. "Han bar Själarnas stav. Han borde ha varit mäktigare än något annat i denna värld."
   "Det var heller inte något från denna värld som fällde honom", genmälde den förste. "Genom försåt vändes makten mot honom."
   "Och vår tjänare?" inföll en tredje.
   "Han föll också genom försåt, dock sitt eget mer än någon annans."
   "Det var ett misstag att sända honom. Han tjänade sig själv mer än vår herre."
   "Vår herre gör inga misstag", replikerade den förste kallt. "Hans planer må vara fördolda för oss men ingenting sker bortom hans förutseende."
   "Likväl är andra makter i rörelse", mumlade den fjärde. Vad vår herre gör rätt kan vi fortfarande göra fel om vi inte vidtar våra mått och steg."
   "Var förvissade om att vår herre vet vad som ska göras. De andra makterna ingår också i hans plan. Än är de i sin linda, än kan de antingen tuktas och vinnas eller slås ned och förgöras."
   Den femte och sjätte, som dittills suttit tysta, nickade instämmande men de övriga förblev skeptiska.
   "Likväl har Själarnas stav gått förlorad för alltid", muttrade den andre.
   "Likaså har vår apostel fallit", fortsatte den tredje.
   "Denna väg är således stängd så vilken leder nu vidare?" avslutade den fjärde.
   "Sanna synes era ord men fel är de alla", svarade den förste, inte utan triumf i rösten, i det att han lade fram ett föremål på bordet.
   Ett förvånat mummel gick genom de församlade när de lutade sig framåt för att närmare betrakta föremålet. Det var ett spiralformat bockhorn i trä så svart att det tycktes suga i sig de omgivande ljusens sken.
   "Händelser har satts i rörelse som inte längre kan stoppas och de gruskorn som börjat rulla i det förgångna kommer att ge upphov till stenras i framtiden", sade den förste i det att han blåste ut sitt ljus. "Vägen är ännu öppen."


Cindarellkrönikan fortsätter i boken Frändernas ring.



Hemsidan har fått 201704 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com