Nedladdningsbara versioner

Innehåll

Karta

Brödernas stad

2009-07-05

Brödernas stad är den andra delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell. Brödernas stad tar vid där Sönernas armband slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här.

Brödernas stad
Andra delen av Cindarellkrönikan

Prolog

"Dröm gärna om edra vägar på natten på det att sömnen ska vederkvicka och inspirera eder. Vandra dock på edra vägar på dagen på det att alla edra sinnen ska vara öppna för de vedermödor och välgångar som väntar eder. Lyss vidare till andra vandrares råd och redogörelser om deras vägar men välj själva edra vägar på det att ni själva skola vandra på dem."

Cindars Ord, kap 4, tal 3

   "Varför skulle jag famla efter drömmar när verkligheten är mig så gunstig?" frågade självhärskaren.
   Mannen framför honom skrattade hest bakom sin svarta kåpa.
   "Verkligheten kan vara lika flyktig som en dröm", svarade den kåpklädde mannen. "Igår var du ingenting, i morgon kan du åter vara ingenting och då kommer detta som du kallar verklighet att te sig som en avlägsen dröm."
   "Den borg jag har byggt mig med mitt svärd kan jag också försvara med mitt svärd", genmälde självhärskaren.
   "Svärdet är aldrig tyngre än den metall det är smitt av och armen aldrig starkare än den kropp den är fäst vid. Din väg är blodbesudlad och i blodets spår följer många rovdjur. Kan du ensam försvara dig mot dem alla?"
   Självhärskaren mörknade och drog sitt svärd.
   "För att dräpa dig räcker det gott!" utbrast han.
   Den kåpklädde mannen skrattade ånyo och blottade sin hals.
   "Du är stolt och äregirig, egenskaper som kommer att leda dig långt. Därför kommer du heller inte att dräpa mig innan du har hört vad jag har att förtälja."
   Svärdet gick darrande mot den blottade halsen, tvekade och vände sedan motvilligt åter till sin skida.
   "Du vet att spela på människors strängar", muttrade självhärskaren.
   "Det och mycket mer vet jag", replikerade mannen framför honom. "Lyss nu till vad jag har att förtälja. Staden är mer än en dröm, den är i högsta grad verklig. Som alla drömmar är staden omgiven av ett förskönande skimmer. I nattens mörker ter den sig vacker för den drömmande men för den vakne avslöjar dagsljuset obarmhärtigt dess fel och brister."
   "Städer besitter jag redan."
   "Förvisso, men denna stad ruvar på ett dunkelt förflutet, ett föremål med vars hjälp du kan nyttja andra människors styrka och mångdubbla din egen, ett vapen som i dina händer skulle ge dig oinskränkt makt. Ah, jag ser att ditt ansikte misstror mig men bakom det vet och vill ditt hjärta att jag talar sanning", skrockade den kåpklädde mannen.
   Självhärskaren grymtade.
   "Nåväl, låt oss anta att du talar sanning. Var finns denna stad? Varför berättar du detta? Hur gagnar detta dig och din herre?"
   "Betänk mina ord, ty i dem har jag redan berättat för dig var staden finns. Vad som gagnar min herre gagnar också mig. Min herre vet att belöna sina tjänare som fullgör hans sak."
   "Du talar i gåtor. Vad vill din herre ha?"
   Den kåpklädde mannen lutade sig framåt och i hans röst fanns inte längre några spår av glädje.
   "Min herre får inte gåvor, min herre tar vad han vill ha."
   "Då får din herre först komma till mig för du kommer inte återvända till honom!" rasade självhärskaren och drog än en gång sitt svärd.
   Med ett kraftfullt hugg ämnade han klyva den kåpklädde mannens skalle men eggen fick nöja sig med den tomma stolens trä. Den mystiske budbäraren fanns inte längre inför hans ögon.

1. Soluppgång

"Var dag är en gåva från mig till eder. Olika fördelar sig dock mina gåvor så tag väl vara på var dag ty blott jag vet hur många dagar var och en av er får."

Cindars Ord, kap 2, tal 7

Solen gick upp över Cindarell och väckte steg för steg kungariket till en ny morgon. Hög som låg väcktes av hennes solstrålar och välkomnade den nya dagen. Först av alla väcktes gryningssolens stad Tann i Cindarells allra östligaste ände. Därefter kravlade sig solen över de höga Östbergen för att som alla andra dagar spegla sig i Cindarhavet, det innanhav som Cindarell omfamnade. Kring detta hav låg, liksom så många tidigare mornar, Cindarells städer utspridda - Hemm, Gylde, Holma, Morvana, Krangon och slutligen den kungliga huvudstaden Serena. Bortom dessa väntade det väldiga Västerhavet, i vilket solen efter dagens långa vandring skulle lägga sig till ro.
Men föga anade solen att det fanns mörka platser till vilka hennes strålar aldrig kunde nå och dunkla förehavanden som hon aldrig kunde lysa upp. Än mindre anade hon att många av dem som hon denna morgon väckte inte skulle få leva att se henne gå ned igen.

   Solens strålar väckte också ett litet kloster i norra Cindarell och dess invånare. Till dessa hörde en silverblond ungmö vid namn Minnea. Hennes händer sökte sig som vanligt under kudden för att förvissa sig om att det som doldes under den låg kvar. Sedan sträckte hon på sig, svepte nattsärken tätare om sig som skydd mot morgonkylan och klev upp ur sängen. Hon hällde upp vatten i en skål, sköljde ansiktet och blickade ut genom fönstret.
   Från sin cell på andra våningen hade hon utsikt över hela klostret. Ett par äldre nunnor hade redan gått ut till klosterträdgården och var i full färd med att samla ihop örter. Vid korsgången började en grupp yngre munkar att samlas för morgonprocessionen, med undantag av en som tycktes ha mer bråttom till latrinerna. Från refektoriet steg en rök långsamt upp mot himlen som ett tecken på det kommande morgonmålet. Bortom klostret och de ändlösa cindariska skogarna skymtade hon bergen och hennes blick dröjde särskilt länge vid en punkt någonstans i nordost.
   Minn suckade och försjönk i tankar. Det kändes som igår som den ärrade krigaren Legim Järnklinga hade fört henne och hennes barndomskamrat Ale till klostret efter de märkliga händelserna i Andarnas hemvist. Sju hade de varit när de begav sig dit, blott fyra av dem hade återvänt. Besvärjaren Elrind, svartkonstnären Sorogon och den mystiske Zorin hade för alltid stannat kvar och deras öde var okänt.
   Hennes hand gick än en gång ofrivilligt till den handled, kring vilket ett av den store trollkarlen Khendirs magiska armband hade suttit. Det tycktes henne som om handleden fortfarande bar på ett rött märke från armbandet, som om dess skugga aldrig hade lämnat den. Hon ryste när hon tänkte på det, men ryste hon av fasa för den namnlösa skepnad hon hade sett eller ryste hon av hänförelse över den kraft som hade flödat inom henne? Hon hade hoppats finna svar i klostret om sina krafter och visst hade klostervistelsen gett henne många svar som hon tidigare hade sökt men just denna fråga hade förblivit obesvarad.

   "Ta väl hand om dem", hade Legim sagt till abboten när han överlämnade Ale och Minn i klostrets vård.
   Abboten hade dröjt med svaret. Han hade lagt huvudet på sned och med vemod i blicken betraktat de sällsamma följeslagarna. En svårt sårad och vapenlös krigare, en gatpojke med ett svärd större än han själv och en ung flicka med en bok tjockare än vad många män mäktar med på en livstid. Hans grå ögon hade vilat länge på var och en av dem, som om han hade velat lära känna dem genom ett sinne i taget. Vad han än såg hos dem så hade aldrig det milda leendet lämnat hans läppar och han hade nickat som om han hade sett något gott hos var och en av dem. Själv hade han varit mycket olik den bullrige och fryntlige abbot de lärt känna hemma i Gylde. Det sävliga sättet, det vita håret och den bleka hyn hade i förstone påmint mer om någon som mottar den sista kyssen än någon som utdelar den. Vid närmare betraktelse hade Minn dock sett att hans ansikte helt saknade rynkor och att hans fina händer var en ung mans och inte en åldrings. Först senare fick hon veta att sanningen låg mittemellan de båda ytterligheterna. Med ett så motsägelsefullt yttre var det kanske inte så konstigt att abboten sökte se bortom andra människors yttre.
   "Länge har våra vägar varit åtskilda", hade abboten slutligen svarat. "Har du då inte funnit balans på din väg?"
   Krigaren hade skakat på huvudet till svar och abboten hade i sin tur nickat. Det hade varit tydligt att ord var överflödiga för att de skulle förstå varandra.
   "Jag varnade dig för att stå på blott ett av triakens ben", hade abboten sagt. "Det gör mig ont att se att jag blivit sannspådd."
   Legim hade svarat med tystnad och abboten hade bytt samtalsämne.
   "Vilka är då dessa barn som du har tagit under ditt beskydd?"
   "Deras namn är Alemon och Minnea. Jag fann dem i staden Gylde i södra Fornmark. Det är både min och min framlidne herres övertygelse att de inom sig bär frön till något stort. Någon bättre jordmån än ditt kloster känner jag inte. Därför önskar jag överlämna dem i din vård."
   "Önskar du då inte själv ta hand om dessa barn och leda dem på deras väg?"
   Krigaren hade bara skakat på huvudet.
   "Nej, min gode Cihrind", svarade han. "Jag måste ta hand om mig själv först och finna min egen väg."
   Abboten, som alltså hette Cihrind, hade lett och nickat.
   "Det svaret värmer mitt hjärta, min högt värderade Legim, ty det inger mig hopp om att du slutligen kommer att finna din väg och få balans i ditt liv. Jag kommer att ta väl hand om dem."
   Legim hade sedan fortsatt med att artigt fråga Cihrind om dennes fader och bröder men då abboten inte hade visat något intresse av att gå närmare in på sina familjeförhållanden hade diskussionen avslutats.

   Cihrind hade hållit sitt ord och lärt dem mycket. På några få år hade hon lärt sig mer än under hela sin uppväxttid i Gylde. Dock hade hans läror inte förmått bringa ljus över hennes krafter och hon hade fortfarande svårt att kontrollera dessa. Till en början hade hon försökt dölja sina krafter men sedan en incident med en annan novis så kände hela klostret till dem. Den fräcke gynnaren hade betett sig synnerligen otillbörligt mot henne och hon hade svarat med att bokstavligen ge honom en näsbränna. Minns händer knöt sig vid blotta tanken på det skedda och från vattnet i skålen steg ånga upp.
   Händelsen nådde naturligtvis också Cihrinds öron och han hade tagit henne i sträng förmaning. Han hade till och med hotat att bannlysa dem från klostret om de inte försonades och bad varandra om ursäkt. Novisen vågade inte annat men för Minn hade det varit synnerligen svårt. Hennes enda tröst var att brännmärket på novisens näsa för all framtid skulle göra det svårt för honom att närma sig en syster igen.
   Cihrind och de andra klosterfäderna hade sedan förgäves sökt finna ut mer om hennes krafter. Vid ett tillfälle hade abboten hållit upp ett pergament framför henne med novisens namn skrivet på det. Minn hade blivit arg och Cihrind hade som av smärta släppt pergamentet. Pergamentet hade dock förblivit oskadat och på Minns fråga om varför abboten hade släppt papperet hade hon aldrig fått något svar.
   Minn suckade igen och återvände till nutiden. Morgonen började redan övergå till dag och när solen stod som högst väntade henne klosterprovet. Cihrind hade varit mycket tydlig på den punkten, det provet allena skulle avgöra hennes framtid på klostret. Han hade dock inte sagt något om vari provet bestod. Nåja, vad som än väntade så var hon redo.
   Minn gick tillbaka till sängen och lyfte på kudden. Där låg den bok som hon fört med sig från Andarnas hemvist och som hon vid det här laget kunde utan och innan. Framsidans snirkliga text i silver glimmade svagt. "Om Elementens uråldriga krafter och hur dessa kan harmoniseras med det mänskliga psyket och hur detta kan användas för magiska ändamål" löd den långa och krångliga titeln. Den boken hade varit en mycket god läromästare under hennes tid i klostret. Plötsligt hade hon förstått innebörden i besvärjaren Elrinds ord om att hämta kraft från omgivningen och styra den efter egen vilja och eget tycke. Förvisso var denna kraft blott en västanfläkt jämfört med den kraft hon känt med armbandet runt sin hand men den fanns verkligen inom henne och det var hon själv som frambringade den.
   Tyvärr behandlade boken endast hur man skulle frambringa kraft och inte hur man sedan skulle styra kraftflödet. I det avseendet var hon långt ifrån fullärd. Om hon ändå kunde förstå vilka slags krafter det var som hon besatt egentligen. Då skulle hon kanske lättare kunna styra dem. Kunde det finnas en till bok som tog vid där den här slutade? Åh, om ändå Ale hade fått tag på den boken också. Kanske hade hon kunnat lära sig mer om sina krafter med hjälp av den. Aldrig kunde den odågan göra någonting helt rätt!
   Men å andra sidan hade det varit snällt av honom att ta med sig en bok över huvud taget. Minns tankar gick nu till hennes gamle barndomskamrat. Skulle han klara klosterprovet?

   Skulle han klara klosterprovet? Den frågan föresvävade inte bara Minn utan också Ale och frågan gav honom ingen ro. Vistelsen i klostret hade varit en tid av både med- och motgångar. Sådana kunskaper som han tidigare hade betraktat som onödiga och blott av intresse för boklärda framstod nu i ett nytt ljus. Läran om växter hade inte bara handlat om torra blad som pressats i en bok utan om skillnaden mellan liv och död i vildmarken. Djurlivet hade visat sig vara betydligt rikare och mer intressant än vad hemstaden Gyldes smutsiga grisar och loppbitna hundar givit sken av. Ja, Ale hade till och med lärt sig läsa och förstå hur mycket kunskap och visdom som kunde finnas i en bok.
   Men mest spännande av allt hade de kroppsliga aktiviteterna varit. Ales erfarenheter av att springa snabbt i trånga gränder och hoppa långt mellan höga hustak hade varit honom till stor hjälp i förståelsen för sin kropps möjligheter och begräsningar. Till en början hade han inte förstått hur dessa gatpojksfärdigheter kunde användas men sedan så hade lektionerna i stridskonst öppnat en helt ny värld för honom.
   "Känn dig själv och din motståndare innan du ger dig in i en strid", hade mästaren sagt. "Använd din styrka mot din motståndares svaghet och vänd din motståndares styrka mot honom själv."
   Sedan hade han demonstrerat sina ord genom att låta alla noviserna anfalla honom på en gång. Den förste hade anfallit för snabbt och blottat sitt huvud för en hög spark, den andre hade varit för försiktig och inte hunnit med mästarens snabba sidomanöver och efterföljande låga spark.
   Ale själv hade väntat in ett tillfälle när mästaren tycktes upptagen med att hålla fast och tvinga ned en novis men på något sätt hade denne glidit undan och all den kraft Ale hade tänkt uppbåda mot mästaren hade kastat honom själv i marken i stället.
   Närhelst Ale erinrade sig dessa glada minnen brukade han ta fram Legims svärd från dess gömställe under sängen och drömmande låta handen glida över dess skinande blad. Efter de tragiska händelserna vid Andarnas hemvist, då hans herre Elrind hade gått under, hade Legim velat kasta sitt svärd i avgrunden men i sista stund hade han ändrat sig och skänkt det till Ale i stället. Då hade Ale knappt orkat lyfta det tunga svärdet men nu var hans hand starkare och han brukade ofta svinga den gamle krigarens svärd för sig själv och dagdrömma om hjältedåd.
   Skulle han bli en lika stor man som Legim? Legim hade haft rykte om sig som en av Cindarells främsta krigare och Ale hade under deras äventyr själv bevittnat hur han utan fruktan kastat sig in i strider mot fasansfulla fiender. Nu hade han dock lämnat allt detta bakom sig för ett liv som munk i klostret. Ale kunde för sitt liv inte förstå varför. Inte heller hade Legim tagit någon del i Ales träning. Tänk så mycket Ale skulle ha kunnat lära sig av honom. Men sedan de kommit till klostret hade Ale bara sett Legim en enda gång. Ett leende hade då skymtat i den ärrade krigarens ansikte men munkkåpan klädde honom illa och allt för lätt vägde munkstaven i hans händer. Vid åsynen av Ale hade dock Legim återfått sitt allvarliga ansikte, pliktskyldigt hälsat honom med en bugning och därefter skyndat vidare utan ett ord.
   Varför undvek Legim Ales sällskap? Krigaren hade aldrig varit vidare sällskaplig men efter deras äventyr tillsammans hade Ale ändå lärt sig att uppskatta honom och han hade trott att det var ömsesidigt. Ale undrade om det var något som han hade sagt eller gjort men kunde inte komma på vad det skulle kunna vara. På Ales fråga till abboten hade denne svarat att Legim var tillfreds och nöjt sig därmed.
   Ale vägde den forne svärdskämpens vapen sin hand. Han hoppades att han en dag skulle visa sig värdig sin gamle väns svärd. Mästaren hade dock manat sina elever att inte nyttja vapen i sin stridskonst förrän de till fullo behärskade den egna kroppen.
   "Ett vapen är blott en förlängning av den egna handen", hade han sagt. "Rätt nyttjat kan det ge er mer tyngd och större räckvidd i slaget. Vet dock att inte ens det bästa vapnet är bättre än den hand som svingar det. Om ni inte känner er egen kropp kommer ni aldrig att lära känna ett främmande vapen. Men känn er egen kropp och ni kommer att svinga ert vapen med dess fulla kraft. Hav därför tålamod i er vandring på stridskonstens väg och lyft inte den andra foten förrän ni satt ned den första."
   Vid de sista orden hade det förefallit Ale som om mästarens ögon hade dröjt kvar särskilt länge på honom och han hade snabbt slagit ned blicken.
   Den delen av klosterlivet hade han svårt att fördraga. Varför var de så saktfärdiga hela tiden? Varför tvingades han jämt och ständigt vänta? Ale var ju redo att gå vidare. Varför kunde munkarna inte förstå det? Kanske det var det som klosterprovet skulle utvisa?
   Tanken på det kommande klosterprovet fick än en gång Ales mod att sjunka. Tänk om de ville pröva hans magifärdigheter också? Han hade verkligen försökt lyssna till de ändlösa föreläsningarna om själens kraft men han hade haft svårt att ta till sig de abstrakta resonemangen. I stället brukade han drömma sig bort till de fysiska träningarna, där han fick lära sig genom sina handlingar och använda sina lärdomar i praktiken.
   De enda momenten i magiträningarna som någorlunda hade fångat Ales intresse hade varit de fåtaliga praktiska övningarna, men trots det hade Ale inte gjort särskilt bra ifrån sig. Inte ens den gången som Ale hade lyckats locka till sig en liten skogsmus hade abboten varit nöjd.
   "Vad lockade musen mest?" hade han frågat. "Din tro eller dina ostluktande händer? Märkta av din stöld är dina ostyriga händer, märkt av din stöld är din sviktande tro."
   Ale hade känt sig djupt förorättad av abbotens anklagelse. Visserligen hade Ale samma morgon tagit för sig av en bit ost i refektoriet men den hade ju varit möglig så det hade väl bara varit bra. Skogsmusen hade han fått behålla i alla fall. Han hade givit den namnet Silkestass och den var hans enda vän just nu. Inte ens den forna barndomskamraten Minn tycktes ha tid för honom, uppslukad som hon var av sina studier. Skulle hon klara klosterprovet?

2. Klosterprovet

"Jag skänker åt eder den heliga triaken att bära som tecken på eder tro och vägledning i eder tillvaro. Vet att forma edra liv på tretalets grund på det att ingen enskild handling och inget enstaka beslut skola stjälpa eder vandring ty då skola ni finna balans på er väg."

Cindars Ord, kap 3, tal 1

   Cindar lär oss i sin godhet att forma våra liv på den heliga triakens grund. Tro, mod och offer är de rättesnören han tilldelat sina lärjungar. Blott när de tre vägs mot varandra finner vi balans."
   Cihrinds ord ekade över den solbelysta klostergården. Alla munkar och nunnor hade samlats kring sin abbot, inte för att åhöra de ord som de såväl kände sedan tidigare utan för att betrakta de två noviser som nu skulle avlägga klosterprovet. För Ale och Minn var dock orden nya. Iförda tunna, vita klädnader stod de framför Cihrind och lyssnade, nervöst och uppmärksamt.
   "Trons väg följer vi genom att upplysa vår själ och lära oss Cindars storhet", fortsatte abboten. "Genom att lära känna hans kunskap och kraft kan vi också bli en del av den. Genom vår tro kan vi i Cindars namn ge kraft åt våra medmänniskor. Därför lär vi ut Andens kunskap i klostret."
   Minn skruvade på sig. Om den goda magin kom från Cindar, var kom i så fall den onda magin? Än en gång kom hon på sig att med saknad tänka tillbaka på Elrind och allt det som han aldrig hann berätta för henne om magi. Förvisso var Cihrind väl skolad i livets magi men vad visste han om de många andra magiskolorna? Vad visste han om hennes egna krafter?
   "Modets väg följer vi genom att lära känna och stärka våra kroppar. Genom att behärska de bräckliga kroppar vi givits kan vi möta de faror som kantar vår väg. Genom vårt mod kan vi i Cindars namn beskydda våra medmänniskor. Därför lär vi ut Köttets kunskap i klostret."
   Nu var det Ales tur att skruva på sig. Han hoppades verkligen att han hade tillräckligt med mod för klosterprovet och att det i så fall skulle räcka för att skyla över hans svagare sidor.
   "Offrets väg följer vi genom att lära känna vår plats i Cindars skapelse. Genom att förstå hur världen är uppbyggd och inse att vi är blott en liten tråd i en större väv kan vi höja oss över själviska tankar. Genom vårt offer kan vi i Cindars namn verka för hela mänsklighetens bästa. Därför lär vi ut Materians kunskap i klostret."
   Av någon anledning blev både Ale och Minn illa till mods vid dessa ord.
   "Vet vidare att det inte räcker med att balansera dessa tre vägar mot varandra. Också inom varje väg måste balans finnas för att de ska kunna följas framgångsrikt. Andens kunskap handlar därför inte blott om att genom studier använda våra sinnen för att fylla våra tankar utan också om att genom meditation tömma våra tankar för att skärpa våra sinnen. Köttets kunskap handlar därför inte blott om att genom stridskonst skada våra fiender utan också om att genom läkekonst bota våra vänner. Materians kunskap handlar därför inte blott om en del av naturen utan om alla dess delar, från minsta växt till största djur. Låt därför dessa tre kunskaper vara era ciceroner på era vägar."
   Cihrind gjorde en paus och höjde sina händer.
   "Ni har nu fått lära er alla dessa kunskaper och tiden är inne för er att visa att ni också kan nyttja dem. Nakna föds ni till världen och nakna lämnar ni den. Nakna kommer ni därför att föras ut i Cindars natur för att där överleva med hjälp av era förvärvade kunskaper."
   Ale rodnade och sneglade på Minn.
   "Idiot", väste hon. "Han menar det inte bokstavligt, han menar utan redskap och vapen."
   "Under er vistelse i Cindars natur kommer ni att ställas inför utmaningar och er förmåga att möta dem kommer att utvärderas. Om ni lyckas med att följa alla tre vägar har ni visat er värdiga att upphöjas till klosterbroder och klostersyster. Om ni misslyckas med att följa någon av vägarna ska ingen skam falla över er ty vi är alla olika skapta och den väg som passar den ene kanske inte passar den andre."
   Cihrind gjorde ånyo en paus och lät sina ord sjunka in.
   "Alemon och Minnea", sade han, "är ni redo att avlägga det klosterprov som kommer att utvisa er väg i livet och på gott och ont underkasta er klosterfädernas beslut?"
   Både Ale och Minn hade förberetts på denna fråga men tvekade likväl då stunden var inne. För Ales del gällde tvekan huruvida han var redo att avlägga provet. Tanken på att kanske få börja träna med sitt svärd i sin hand var dock lockande och han svarade därför ja med darrande röst.
   Minns tvekan däremot rörde sig kring vad som väntade efter klosterprovet. Kunde hon lära sig mer om sina krafter av Cihrind eller fanns det magikerakademier i Cindarell som bättre förstod hennes krafter? Å andra sidan, vilken magikerakademi skulle väl anta en kvinna? Till slut blev därför också Minns svar ja.
   "Gott", sade Cihrind. "Följ mig och må Cindar vare med er."
   Cihrind förde dem genom klosterporten och rakt ut i skogen, utan att följa vare sig väg eller stig. De fortsatte att gå under tystnad tills solen snuddade trädtopparna. Först då stannade abboten och vände sig mot dem. Där han stod förenade sig två små bäckar till en och ett klart och rent vatten porlade stilla fram. Någonstans sjöng en näktergal men i övrigt andades området ro.
   "Bortom dessa bäckar börjar klosterprovets marker", sade Cihrind. "Det omgärdas av vatten i alla väderstreck och detta vatten utgör den gräns inom vilket ni ska prövas. I sju dagar och sju nätter ska ni dröja i dessa marker. Följ triakens vägar och nyttja triakens kunskaper. Jag överlämnar er nu i Cindars vård."
   Med de orden bjöd Cihrind dem att korsa bäcken, bugade och vände sedan tillbaka mot klostret. Ale och Minn var nu ensamma på klosterprovets marker. De såg på varandra.
   "Vilka utmaningar tror du att vi kommer att ställas inför?" undrade Ale.
   "Jag vet inte", medgav Minn, "men jag tror inte att vi ska söka efter dem utan vänta på dem och anta dem om och när de kommer."
   Ale tittade upp mot himlen.
   "Vi behöver inte vänta länge. Det ser ut att bli regn i natt."
   Minn rynkade på pannan. Det här var inte den sortens prov hon ville utsättas för. Hon brukade inte vara den som ryggade för obekvämligheter men nu saknade hon klostrets tak över huvudet och närhet till en värmande eld. Hon kände sig plötsligt mer lik Gyldes förnäma damer, som förfärade brukade ta omvägar runt minsta gyttjepöl, än den Minn som kunnat tävla med gatupojkarna i att uthärda stadslivets strapatser. Hade klosterlivet verkligen förvekligat henne så?
   Hur hade Elrind gjort när de hade färdats genom vildmarken? Hade han använt sin magi för att skydda sig mot vädrets makter eller för att avskärma sina sinnen från dem? Minn försökte koncentrera sig och fokusera sin kraft men förgäves. Visserligen kände hon åter den där pirrande känslan i kroppen men hur hon än försökte kunde hon inte komma på något sätt att ge utlopp för sin kraft. Den brukade komma naturligt men nu var det som om den var blockerad.
   Äh, trots sin magi så hade ju Elrind förlitat sig på Legim för alla praktiska bestyr. Hon sneglade på Ale. Han hade redan börjat samla ihop grenar, ris och mossa för att bygga ett regnskydd åt dem. För ett ögonblick övervägde Minn att spela på sin kvinnlighet och låta honom arbeta för dem båda men slog snabbt tanken ur hågen. Om detta nu var en del av klosterprovet så måste hon också dra sitt strå till stacken.
   Minn suckade djupt och gick fram till Ale. Han hade börjat fläta ihop grenarna och täta med riset och mossan och hon måste erkänna att det faktiskt såg riktigt bra ut. Inte lärde väl munkarna ut sådant? Hade han lärt sig det av Legim under deras äventyr och kom han i så fall ihåg det fortfarande? Minn måste ha underskattat sin gamle barndomskamrats förmågor. Hon följde Ales exempel och snart hade de ett regnskydd stort nog för dem båda.
   Problemen började när de skulle resa det. Ale tog tag i ena kanten och reste prövande regnskyddet. Med ena handen höll han upp regnskyddet medan han förvissade sig om att det skulle hålla. Sedan bad han Minn hålla upp det så att han kunde hämta ett par stöttor som han hade förberett. Minn försökte självsäkert hålla upp det med en hand hon med men överraskades av dess tyngd. Det ville sig inte bättre än att hon tappade greppet och att hela regnskyddet föll till marken.
   "Varför släppte du det?" fräste hon till och förberedde sig för ännu en av de munhuggningar som hon så ofta hade med Ale. Men Ale gjorde henne besviken.
   "Jag är ledsen", sade han bara. "Låt mig reparera det så reser vi det på nytt."
   Så lätt ville dock inte Minn låta honom komma undan.
   "Du ville förstås stoltsera med din styrka", fortsatte hon. "Vem tror du att du är egentligen?"
   Ale mulnade men gav sig inte heller nu in i någon diskussion. I stället slog han ned blicken och började buttert fläta ihop nya grenar där gamla hade knäckts.
   Hans tystnad ökade bara Minns raseri och hon kände hur kraften byggdes upp inom henne. Han skulle allt få betalt för sin fräckhet. Men Ale fortsatte bara sitt arbete och om Minns kraft hade någon påverkan på honom så visade han det i alla fall inte. Det var mer än Minn kunde tåla. Med tårar i ögonen vände hon Ale ryggen och sprang iväg. Hon ville så långt från honom som hon bara kunde komma.

Ale kastade bara en blick efter henne och återupptog sedan sitt arbete. Minns ilska hade väckt lika mycket ilska hos honom men han hade varken lust eller ork att ge sig in i bråk med henne. De hade mycket att göra om de skulle hinna få skydd för natten så det sista han ville göra var att slösa tid på annat. Han hade ju faktiskt bett om ursäkt. Vad mer begärde hon av honom?
Men trots att han försökte koncentrera sig på sitt arbete så kunde han inte helt släppa tankarna på Minn. Visst kunde Minn vara retlig men det här var inte likt henne. Han insåg att han inte hade haft så mycket kontakt med henne sedan deras ankomst till klostret. Hon kändes inte längre som den Minn som han mindes från deras tid i Gylde. Var det efterverkningar från det där mystiska armbandet som hon hade burit, var det lärdomar från klostervistelsen eller var det helt enkelt så att de började växa ifrån varandra? Den sistnämnda tanken gav honom ett styng i hjärtat. Minn hade trots allt varit en del av hans liv så länge att han hade svårt att föreställa sig att hon inte längre skulle finnas där. Också i Ales ögonvrå trängde en tår fram. Han torkade irriterat bort den och tvingade sig att tänka på annat, dock utan större framgång.

När kvällen kom hade Ale lyckats resa regnskyddet på egen hand. Minn hade surt återvänt till deras torftiga läger med famnen full av bär och ätliga rötter. Elden hade Ale fått göra upp - Minn hade inte ens försökt att använda sina krafter för att tända en. De åt under tystnad och lade sig sedan under tystnad. Regnet föll över dem men det var nu deras minsta bekymmer.

   Nästa dag grydde och med den också förhoppningar om försoning. Ale och Minn talade fortfarande inte med varandra men nu var det stolthet snarare än ilska som avhöll dem. Regnet hade upphört så de kunde bege sig ut och utforska klosterprovets marker. Till Ales glädje fanns det en sjö inom markerna och han satte raskt igång med att tillverka ett primitivt ljuster. Rötter och bär räckte inte långt för att stilla hans hunger och han såg fram emot en middag med färsk fisk. Även Minn intresserade sig för fisket och kanske bidrog det till Ales fiskelycka för den var sannerligen god.
   Den kvällen spred sig en doft av stekt fisk i skogen och snart var både hunger och missämja borta.
   "Om det här är ett prov så får det gärna pågå hur länge som helst", sade Ale och sträckte belåtet ut sig på marken.
   Minn funderade ett tag innan hon svarade.
   "Jag förstår inte hur vi prövas i de olika kunskaperna", sade hon till slut. "Det här klarar väl vilken bonde som helst. Antingen så har vi inte mött utmaningarna ännu eller så prövas vi på något djupare plan som jag inte förstår."
   "Varför måste flickor alltid krångla till saker och ting?" suckade Ale och ångrade för sent sina ord.
   "För det första så är jag ingen flicka och för det andra borde du lära dig att se längre än din näsa räcker", snäste Minn ilsket.
   Ale stammade fram en ursäkt men lyckligtvis var Minn för mätt och belåten för att ge sig in i några dispyter.
   "Det var ju du som sa att vi inte skulle söka utmaningar", fortsatte Ale i ett försök att översläta sitt misstag. "Tänk om provet i sig är en utmaning? Vi stärker vår tro genom att underkasta oss provet och vi förstår vår plats i världen genom att leva i provets marker?"
   Minn öppnade munnen för att säga emot honom men kom inte omedelbart på något motargument. Hon kunde ju inte gärna invända mot sina egna ord och hon måste motvilligt erkänna för sig själv att det låg någonting i det som Ale sade. Cihrinds lära skilde sig från Elrinds genom sin enkelhet och rättframhet. Kanske krånglade hon verkligen till saker i onödan och kanske var den enkla förklaringen trots allt den rätta?
   "Modets väg då?" frågade hon till slut. "Du tror och du offrar dig men när får du visa ditt mod?"
   Nu var det Ales tur att tystna. Minns ord påminde honom om att det var just modets väg han hade satt sitt hopp till. Hur skulle han kunna visa sitt mod om han inte fick chansen därtill?
   Minn gäspade och kurade ihop sig under regnskyddet. De tankar som snurrade i hennes huvud började nu skymmas av trötthetens slöjor. Ale satt emellertid uppe länge till och turen var nu kommen till hans tankar att gå i krångliga banor.

   Det var på den sjunde dagen som händelsen ägde rum. Då föreföll det Ale och Minn som en skickelsediger händelse som för gott skulle ändra deras öden och skilja dem åt. Men ödet är starkare än enstaka händelser och även om denna händelse skulle få deras vägar att vika av från varandra så skulle kommande händelser få dem att mötas igen.
   Dagen började som de tidigare dagarna. Ale och Minn vaknade, försåg sig med mat från naturens rika skafferi och utforskade de marker som hade välkomnat dem. Träden och buskarna var sedan länge deras vänner som försåg dem med skugga vid sol, skydd vid regn, rötter och bär vid hunger och ved vid kyla. Djuren var till en början inte lika välkomnande mot främlingarna men de modigaste av dem övervann sin skygghet och vågade närma sig dessa märkliga tvåbenta varelser. Till och med solen var vänligare inställd och skingrade molnen för att lättare kunna lysa upp deras tillvaro. Föga anade de dock vad som väntade.
   Det var Ale som hörde den först. De var på väg mot sjön när det prasslade till i ett buskage intill dem. Först trodde de att det var ännu ett av skogens små djur som sökte stifta närmare bekantskap med dem. Men i stället för ett litet djur så lufsade ut ur buskaget en stor brunbjörn.
   När björnen upptäckte dem morrade den dovt och visade sina vassa tänder. Minn tog förskräckt ett steg bakåt men Ale ställde sig mellan henne och björnen och höjde sitt ljuster. Det var ett enkelt träljuster, torftigt vässat med stenar och mer lämpat för att fånga små fiskar än för att fälla stora björnar. Minn försökte dra undan honom men förgäves. Ale var inte hågad för flykt. Han hade lärt sig att försvara sig och såg nu chansen att visa sitt mod.
   Björnen morrade högre och reste sig på bakbenen. Ale insåg att den var större än honom men intalade sig att inte låta sig skrämmas. Mästarens ord om att vända motståndarens styrka mot honom själv kom nu till honom. Han avvaktade först och manövrerade runt den än ilsknare björnen. Den var stor och stark men klumpig och han skulle bara få en chans. Djärvt hukade han och tog ett kliv framåt med ljustrets spets riktad uppåt. Björnen sänkte sina väldiga ramar och gjorde en ansats att kasta sig över honom. Ale tog dock spjärn med ljustret mot en kraftig rot och sköt upp sitt bräckliga vapen mot björnens hals. I samma ögonblick som spetsen trängde in så rullade Ale undan och björnen tryckte genom sin tyngd själv in ljustret i halsen i stället för att krossa sin fiende.
   Ljustret knäcktes men det hade fullgjort sin uppgift och dödligt sårat björnen. Den vrålade av smärta och föll till marken. Ale reste sig, skärrad men oskadd, och betraktade sin trofé.
   "Vad har du gjort?" utbrast Minn och sprang fram.
   Ale tittade förvånat på henne men det var varken honom eller björnen hon såg på utan buskaget som den kommit från. Ut ur det lufsade en till björn fram, en björnunge så liten att det inte kunde ha varit länge sedan som den lämnade sin moders varma liv. På osäkra fötter tog den sig fram till sin fallna mor och buffade hennes nos med sitt lilla huvud. Det var som om den ville ta med sig sin mor bort från dem och inte kunde förstå varför hon inte ville följa med.
   Minns ögon tårades vid åsynen.
   "Den ville bara försvara sin unge", snyftade hon. "Varför behövde du döda den?"
   Ale hade inget svar. Hans kamp hade fyllt honom med värme och styrka men allt det rann nu ur honom som vatten ur ett krus som precis slagits sönder.
   Minn knäböjde vid den livlösa björnen och utan att tänka efter vad hon gjorde lade hon sina händer på dess hals och slöt sina ögon. Hon öppnade sig för kraften och kände hur den flödade. Från jordens värme och från vindens styrka kom den och uppfyllde henne, starkare än på mycket länge. Samtidigt kände hon en annan kraft, en svag och flämtande men ännu brinnande låga. Den kom från den väldiga kroppen intill henne. Minn sträckte sig efter den och försökte dra den till sig, till sina händer och till det öppna sår under händerna som var i så stort behov av kraft. Lågan drog sig först undan hennes händer, som om den försökte fly ut ur björnens kropp men Minn tvingade med en viljeansträngning kvar den. Till slut började den långsamt, långsamt treva sig mot henne.
   "Ge inte upp", bad hon tyst för sig själv. "Ge inte upp."
   Efter vad som tycktes Minn som en evighet så nådde kraften fram till såret, där den förenades med Minns egna krafter. Hon kände hur blodet under hennes händer torkade och känslan av sargat kött började långsamt ersättas av något annat, först naket skinn och sedan sträv päls. En skälvning gick genom den väldiga kroppen och plötsligt rullade björnen av egen kraft undan Minns beröring. Den ställde sig på alla fyra och lyfte huvudet mot Minn. De stora, djupa ögonen betraktade henne och för ett ögonblick tycktes det Minn som om den talade till henne, som om den ville säga något. Ögonblicket var dock snabbt förbi och med björnungen bredvid sig sprang björnen bort och ut ur deras åsyn.
   Minn föll utmattad ihop och Ale, som dittills inte hade vågat röra sig ur fläcken, kastade sig vid hennes sida och försökte förtvivlat väcka henne till liv. Hon var blek och kall och hennes andhämtning hördes knappt. Det var som om hon hade gett sitt eget liv för att rädda björnens. Så småningom återvände dock färgen till hennes ansikte och med den också värmen i hennes kropp. Lättad och respektfullt drog Ale sig undan och lät Minn få den vila som hennes kraftansträngning nu fordrade.
   Solen fortsatte sakta sin gång men Minn vilade alltjämt och Ale vek inte från hennes sida. Han betraktade stillsamt hennes ansikte. Nog hade hans gamla barndomskamrat förändrats alltid. Framför sig såg han inte längre den retsamma flicka som han vuxit upp med på Gyldes gator. Nej, det var något annat, något han inte hade känt förut.
   Plötsligt avbröts hans funderingar av en röst bakom honom, en bekant röst men med ett främmande tonfall.
   "Jag är mycket besviken", sade den, tyngd av en dysterhet som han aldrig hade hört förut.
   Rösten tillhörde klostrets abbot Cihrind.
   Abbotens ord fick Ale att hoppa upp på fötter och till och med Minn vaknade ur sin dvala och spärrade upp ögonen.
   "Var... var kom du ifrån?" frågade Ale skärrat.
   "Jag kom inte, ty jag gick aldrig", svarade Cihrind. "Jag stannade kvar vid er sida hela tiden och vakade över er. Träd och buskar dolde mig för era ögon, vind och vatten dolde mig för era öron. Att känna Cindars värld är också att uppgå i den och bli ett med den."
   "Varför visar du dig först nu?" frågade Minn, inte utan irritation i rösten.
   Cihrind fortsatte med samma dystra tonfall.
   "Ert prov är slut", svarade han. "Det är dags för er att fortsätta på de vägar som stakats ut åt er."
   "Slut?" frågade Ale. "Vad bestod provet i egentligen?"
   Cihrind svarade inte utan vände sig om och började gå tillbaka i riktning mot klostret.
   "Men svara då", försökte Ale på nytt i det att han och Minn följde efter abboten. "Vad bestod provet i?"
   "Jag har redan svarat", sade Cihrind utan att sakta in på stegen.
   "Du sa ju ingenting."
   "Det var också mitt svar."
   Ale tystnade förbluffad men Minn förstod.
   "Ingenting", viskade hon. "Provet bestod i ingenting."
   "Den kunskap som fordras för att anträda på de tre vägarna har ni redan", sade Cihrind. "Men för att kvarbli på dem fordras tålamod och fördragsamhet. Ett steg på en väg måste följas av två steg på de andra vägarna. Med ditt dåd försökte du ta en genväg på modets väg men följden blev att du gick vilse och förlorade alla tre vägar ur sikte."
   "Men...", stammade Ale, alltför väl medveten om vilket dåd som abboten avsåg.
   "Minns att modets väg omfattar såväl stridskonst som läkekonst men ditt mod syftade blott till strid, icke till läkning. Trons väg och offrets väg hade du redan lämnat, ty du trodde inte längre på provet och du satte dig själv före björnen. Du sökte mod genom att söka strid men hon ville bara försvara sitt barn."
   Ale visste inte längre vad han skulle säga. Alla hans förhoppningar hade sjunkit likt en sten i en mörk, bottenlös tjärn. Minn kände hur stor hennes barndomskamrats sorg var men kunde ändå inte låta bli att fråga för sin egen skull.
   "Än jag då? Vad sa provet om mig?"
   Cihrind stannade och tycktes begrunda frågan.
   "Jag vet faktiskt inte", svarade han till slut. "I hela mitt liv har jag aldrig sett någonting liknande. Din handling var mycket kraftfull och spände över alla tre vägar. Du förstod att björnens liv var lika mycket värt som ditt, du sökte rädda henne med din läkekonst och du lyckades tack vare din tro. Jag måste överlägga detta med klosterfäderna. I sanning en bebådande händelse."
   Nu var det Minns tur att tystna. Det var ju inte alls så som hon hade upplevt händelsen. Hon hade inte försökt rädda björnen, hon hade försökt rädda Ale genom att gottgöra hans dåd. Hon hade inte använt läkekonst eller tro utan magi. Men viktigast av allt var att det inte var hennes kraft som räddade björnen, det var björnens egen kraft. Hon hade verkligen försökt uppbåda kraft och få den att hela det stackars djuret men förgäves. I stället hade hon med sin kraft stärkt björnens kraft och hjälpt den att hela sig själv. Hade Cihrind fullständigt fel eller var det hon som inte förstod sina krafter? Minn undrade än en gång om klostret verkligen var rätt plats för henne att lära känna sina krafter på. Vad skulle hända med henne nu?
   Hennes tankar avbröts av ett snörvlande ljud framför henne. Det var Ale. Minn insåg plötsligt sin själviskhet. Vad som än skulle hända henne så måste det vara bättre än det öde som skulle vederfaras Ale. Medan hon hade tvekat så hade Ale verkligen velat stanna i klostret. Skulle han skickas bort nu?
   Hon sneglade försiktigt på honom. Det såg verkligen ut som om tårar rullade utför hans kinder. Hon hade aldrig sett Ale gråta förut. Inte ens när mästers väldiga labbar hade straffat den oförbätterlige lärlingen så hade han gråtit. Betydde klostret verkligen så mycket för honom eller var det något annat som tyngde honom så? Vad kunde det i så fall vara och vad skulle hända med honom nu?
   Följande morgon lämnade Ale klostret i sällskap med munken Triotor medan Minn förflyttades till nunnornas område.

3. Avsked

   "Snörändar må korsas
   snörändar må skiljas
   Båda mötas till slut
   i en och samma knut"

Cindarisk barnramsa

   Uppe på krönet kunde de fortfarande blicka tillbaka mot klostret. Bortom krönet skulle klostret vara ur sikte för alltid. Ale dröjde därför länge kvar och betraktade det som för en kort tid hade varit hans hem men till vilket han nu inte längre var välkommen. Hans ledsagare Triotor väntade tålmodigt en bit bort utan att yttra ett ord.
   Ännu en gång hade Ale ryckts upp med rötterna och likt ett ogräs kastats iväg till en ny och okänd tillvaro. Senaste gången hade han tvingats lämna sin hemstad Gylde och följa med besvärjaren Elrind och Legim på deras jakt efter sönernas armband. Då hade det hela varit ett äventyr för honom, ett äventyr som alla pojkar drömmer om och som får dem att glömma bort allt annat i livet. Minn däremot hade tagit det mycket hårdare och hon hade inte kunnat se tillbaka utan tårar. Ale hade dock inte längre kvar några tårar att fälla.
   Varför sörjde han nu? Vad fanns det väl kvar i klostret som band honom dit? Han hade misslyckats i klosterprovet. För honom fanns där inte längre någon framtid. När han hade lämnat Gylde bakom sig så hade han också lämnat en rad av misslyckanden bakom sig. Ej bagarens värv, ej heller snickarens, smedens eller kittelflickarens värv hade varit hans lott. Dem hade han aldrig sörjt så varför sörjde han nu?
   Nej, han sörjde inte heller misslyckandet i klosterprovet. Hans sorg hade blandats med vrede. Inom sig hade han känt sig orättvist behandlad och orättfärdigt tillbakahållen. De hade inte förstått honom och han ville inte tillbaka till dem. Klostret saknade han inte.
   Saknade han då dem han lämnade kvar i klostret. Inte den sävlige Cihrind men Legim och Minn då?
   Legim hade varit den förste lärare som han hade lyssnat på med intresse. Han mindes fortfarande hans många berättelser om Cindarells värld och han bar fortfarande på det svärd som han hade fått till skänks och som Legim bjudit på så många uppvisningar med. Men sedan deras ankomst till klostret så hade krigaren lämnat Ales sida och hållit sig undan, som om han inte längre velat kännas vid honom. Han hade inte ens tagit avsked av honom, trots att hela klostret hade varit på benen och bevittnat hans utträde. Nej, Legim hade svikit Ale och honom saknade Ale inte.
   Än Minn då? Minn som han hade känt så länge och delat både glädje och sorg med. Hon hade också förändrats under tiden i klostret och tycktes numera bry sig mer om sig själv än om honom. Inte heller hon hade tagit farväl av honom. Nej, Minn var inte längre hans vän.
   Han kände en rörelse i ryggsäcken och tog försiktigt av sig den. Det var hans tama skogsmus Silkestass, som han hade tagit med sig och som nu pockade på uppmärksamhet. Ale tog försiktigt det lilla djuret i sina händer och tryckte det ömt mot sin kind. Silkestass var nu hans enda vän. Hädanefter skulle han klara sig själv.
   Ale såg hur en fågel långsamt flög in över klostret och med trötta vingar cirklade ned mot gården. Den var fri att komma och fara som den ville men för Ale fanns det inte längre någon sådan frihet. Med en djup suck vände han klostret ryggen och skulle sedan aldrig se det mer. Han sade sig själv att han inget saknade av det som han nu lämnade bakom sig men saknaden ville ändå inte lämna honom. Tårarna var visserligen borta men klumpen i halsen förblev kvar. Triotor följde oberört fågelns flykt och när den försvunnit ur sikte vände han sig också om och de två återupptog sin färd bort från klostret.

   "För du mig tillbaka till Gylde?" frågade Ale efter en timmes vandring.
   Munken hade dittills inte yppat ett ord men nu stannade han och vände sig mot Ale. Triotor var av klostrets äldste och åtnjöt hög respekt. Ale hyste emellertid ringa förtroende för honom. Hans tandlösa leende var än mer lismande än Cihrinds och föreföll alltid säga en sak medan hans obehagligt stirriga blick tycktes säga en annan. Ansiktet var täckt av fläckar som gick igen också på huvudet, torftigt dolda av de glesa hårtestarna. När han rörde sig gjorde han det med en åldrings böjda rygg men med en ynglings raska steg och när han stod stilla vägde han än på det ena benet, än på det andra. Allt hos honom irriterade Ale.
   Triotors milda leende uttryckte nu medkänsla medan de ivriga ögonen tycktes finna situation omåttligt roande.
   "Gylde?" sade han. "Åh nej, din väg leder inte till Gylde."
   Munken lade huvudet på sned och granskade Ale från topp till tå, som om han intresserat letade efter något.
   "Åh nej", fortsatte han. "Du har inflytelserika vänner som vet att tala väl för dig. Din väg leder till den gode Cihrinds broder Ragnvald."
   Triotor gjorde en paus och tycktes vänta på en reaktion som dock aldrig kom.
   "Ragnvald har inte valt sin broders väg, ser du. Ragnvald har vigt sitt liv åt världsligheten och framlever det som herreman på ett gods. I stället för själslivet så odlar han jorden och hellre än böner ägnar han sig åt svärdslekar."
   Han plirade leende mot Ale, som inte kunde avgöra om munken fann Ragnvalds liv förkastligt, beklagansvärt eller helt enkelt lockande. För Ale var det dock ingetdera och han såg ointresserat bort. Det fanns en tid när han gladeligen hade bytt bort klostrets böner mot krigares svärdslekar men av någon anledning lockades han inte längre av denna möjlighet. Han kände sig fortfarande tom inombords och utan att svara munken fortsatte han vägen framåt med böjt huvud, utan att vare sig beklaga eller glädja sig åt den.
   Triotor tycktes först besviken men skrockade sedan förnöjt för sig själv samtidigt som han nervöst slickade sig om munnen.
   "Inflytelserika vänner", upprepade han. "Som vill dig väl. Jojo."

Den natten sov de under bar himmel. Sommarkvällen var ljum och tarvade knappt någon lägereld. Triotor hade lett dem på vägar och stigar västerut men inte sagt något mer om deras mål och Ale hade inte heller frågat. Vad honom anbelangade så kvittade såväl vägar som mål, även om han såg fram emot att få slippa munkars sällskap. De pipande näsljuden från den sovande Triotor gjorde inte saken bättre. Ale drog filten över huvudet och lyckades till slut somna han med. Vad han hade försökt förtränga under dagen återkom dock i drömmens form under natten och sömnen blev allt annat än god.

   På morgonen drabbades Ale av ännu en motgång. Silkestass, hans enda vän, levde inte längre. Det arma djuret låg stilla i ryggsäcken med sina små ben i vädret. Vad som hade ändat dess liv visste Ale inte men han anade att han själv genom någon okunskap än en gång bringat sig och andra i olycka. Ale knäföll och höll den livlösa kroppen mot sitt bröst med läpparna formade till en tyst bön om förlåtelse. Skulle han då aldrig lyckas med någonting?
   Triotor hade uppmärksammat att något var fel och klev upp bakom honom.
   "Döden är svår att möta", sade han mjukt.
   "Varför måste det hända?" mumlade Ale halvt för sig själv.
   Munken lade sin hand på Ales huvud.
   "Cindar prövar oss och det ankommer inte oss att ifrågasätta hans vilja", fortsatte han i samma mjuka tonfall.
   "Den gjorde väl aldrig Cindar något", fräste Ale.
   En skälvning gick genom munkens hand men han lät de hädiska orden gå honom förbi. I stället lät han handen fortsätta ned längs Ales nacke.
   "Det ankommer oss dock att möta hans prövningar så som vi finner det för gott", fortsatte han och böjde sig närmare så att Ale kunde känna hans fuktiga andedräkt mot sitt öra. "Döden kommer till oss alla men vi kan möta den på olika sätt", viskade han.
   Ale ryste men rörde sig inte. Triotors båda händer vilade nu på Ales axlar och ansiktet var så nära att hans glesa och illa rakade skäggstrån skrapade mot Ales hud.
   "För somliga är döden slutet på allt, för andra är döden början på något nytt. Skulle du vilja att din skogsmus finge livet åter?"
   "Jag kan inte!" utbrast Ale och reste sig hastigt men Triotor satt stilla kvar.
   "Vad som saknas i kunskap kan kompenseras med vilja. Vill du räcka en gammal man handen?"
   Ale sträckte motvilligt fram handen mot den motbjudande gubben, som grep den girigt med båda sina händer.
   "Tack", sade Triotor. "Låt oss nu ta vid där vi slutade."
   Han samlade lugnt ihop sina tillhörigheter och vände sig söderut.
   "Ska vi inte västerut?" frågade Ale.
   "Västerut finns kvar i morgon också. Låt oss först gå söderut och forma vår morgondag innan vi fortsätter. Tag din vän med dig, ingen av er kommer att ångra det."
   Ale tyckte inte alls om munkens sista ord men gjorde trots det som han sade.
   Munken gick nu med raskare steg och nynnade förnöjt för sig själv. Vad Ale än tyckte om honom så åtnjöt han tydligen respekt i andras ögon, ty de vandrare som de mötte på vägen hälsade honom vördnadsfullt. Till och med en tiggande byfåne valde att använda sin mössa till en hälsning i stället för som tiggarskål.
   Ale undrade vad klostret egentligen gjorde för folket för att förtjäna denna aktning. Han hade tillbringat hela sin tid inom klostrets träpalissad och helt ägnat sig åt sig själv och sina studier. Visserligen hade han sett hur klosterbröder ibland begett sig ut till folket för att predika men de hade alltid gått tomhänta och alltid återvänt tyngda av gåvors börda. Men de män och kvinnor som kantade deras stigar föreföll ändå nöjda med denna tillvaro, trots att de var fattigare och trasigare än borgarna i hemstaden i Gylde. Vid ett tillfälle hade Ale frågat en haltande kvinna hur det var fatt men hon hade bara svarat att inget fattades henne så länge Cindar älskade henne. Ale skakade på huvudet. Kanske var det lika bra att han lämnade klostret. Han var inte längre säker på att han verkligen kände sig hemma där.
   Deras vandring gick nu genom mer bebodda trakter. Gårdarna låg tätare längs vägarna och samlades ibland i mindre byar. Skogen blev också glesare och tvingades allt oftare ge vika för människans jordbruk. Nätterna tillbringade de nu på värdshus i stället för under bar himmel. Ale såg dock aldrig att Triotor betalade för dem och värdshusvärden tycktes heller inte insistera på någon betalning. Var kväll fyllde han sin mage med vällagad mat men utan någon större aptit och innan han somnade låg han och funderade på vart munken ämnade föra honom egentligen.

   Efter ytterligare några dagars vandring hade skogen definitivt kapitulerat och endast mindre dungar höll stånd mot de böljande odlingsmarkerna. Framför dem bredde nu Cindarells slättland ut sig och bortom det kunde en smal strimma blått skönjas.
   "Cindarellhavet", sade Triotor. "Jag har förstått att du inte har sett det på länge."
   Ale nickade tyst. Han hade inte sett det sedan den dag då de lämnade hemstaden Gylde för så många år sedan. Han hade förändrats sedan dess men havet var sig likt. Trots att det ännu låg långt från dem så var det som om han kunde höra hur dess vågor rullade in mot stranden och känna den salta brisen mot sitt ansikte. Havet hade han kanske lämnat bakom sig men minnena hade han alltid burit med sig. Cindarell hade tyckts så stort när de färdats norrut men i det enorma hav som bredde ut sig framför dem var kungariket blott en liten ö.
   För första gången sedan de lämnade klostret så kände sig Ale lättare till sinnes igen. Åsynen av havet hade återuppväckt hans äventyrslusta igen. Han undrade om han någonsin skulle komma att korsa havet och upptäcka alla de länder som väntade bortom det.
   "Vad finns bortom Cindarellhavet egentligen?" frågade han medan de fortsatte sin vandring.
   Triotor skrockade åt hans fråga.
   "Du var inte lika intresserad av geografi under din tid i klostret. Annars hade du inte ställt en sådan fråga. Men jag antar att svärdslekar är mer spännande än geografiföreläsningar för en ung och käck pojke som du."
   Ale fick något dystert i blicken vid påminnelsen om klostertiden så Triotor skyndade sig att stilla hans nyfikenhet.
   "Tro inte att jag klandrar dig, min käre vän. För att förstå måste man uppleva och det är därför jag för dig hit."
   Munken gestikulerade med sina vida ärmar.
   "Du ska veta att vi nu befinner oss mitt i kungariket Cindarell. Väster om oss, bortom Dunkledal, breder den västra rikshalvan ut sig, där konungen av Cindarell regerar. Öster om oss, på andra sidan Tåre älv, börjar den östra rikshalvan, där hertigarna av Mark härskar. Det var vid den älven som kungens och hertigens framryckande arméer möttes för fem sekler sedan och det var också vid den älven som den blivande allfader Cindarios I modigt trädde mellan dem. Med sitt hjärtegripande tal om Cindars tårar över brödrafolkens oenighet bringade han fred och lade grunden för kyrkans goda anseende i Cindarell. Den jord vi trampar på nu är emellertid fri och över oss råder ingen annan än vi själva."
   Ale tittade förvånat på honom.
   "Har ni ingen kung alls då?" frågade han.
   Triotor skrockade igen.
   "Naturligtvis har vi en kung", svarade han. "Kungen av Cindarell är vår kung. Vi hyllar våra kungar på kungsdagen. Våra sagor berättar om kungarnas hjältedåd. Men kungen av Cindarell råder inte över oss."
   Ale rynkade på pannan och förstod inte alls skillnaden.
   "Se det så här", fortsatte munken. "Kungen är den rot ur vilken trädet Cindarell växt fram. Vårt land är blott en av många grenar på detta träd och själva är vi intet mer än enstaka löv i denna grens bladverk. Men ju större trädet växer sig, desto längre bort kommer grenarna från roten. Med tiden kan roten inte längre föda alla grenar, som då dör och faller av. Men precis som liv följs av död så följs död av liv. Grenens död gagnar både trädet och grenen. Trädet kan nu fortsätta att växa sig starkt medan grenen kan slå rot och finna sin egen föda. Emedan vi har samma ursprung och delar samma jord är vi dock fortfarande ett, vi är alla Cindarell."
   "Så kungen av Cindarell lät er bestämma över er själva?"
   Triotor skakade sorgset på huvudet.
   "Ack, om människan ändå vore så förståndig. Alltför svårt har vi att acceptera döden och se den som en början snarare än som ett slut. I stället försöker vi med alla medel försvara oss mot döden och förlänger därmed bara vårt lidande. Du förstår, vi var länge döende. Kungens makt är svag och folket förtrycks av giriga och ondskefulla länsherrar som betraktar vårt land som sin privata skattkista. Värst av dem alla var vår forne länsherre, friherre Agnar Svarte, om vilken många fruktansvärda historier finns att berätta. Om kungen själv hade insett detta och gett oss vår frihet hade mycket lidande besparats både oss och honom. Men kungen såg blott genom sina länsherrars ögon och vi tvingades själva ge oss vår frihet."
   Munken tystnade för att hämta andan och Ale väntade spänt på fortsättningen.
   "Alla fyra ständer stod enade. Ståndstalarna svor varandra trohet och lovade att hellre gå under än att ge upp kampen för frihet. Vi saknade bara en stark och sammanhållande ledare som kunde leda oss i vår kamp. Den ledaren blev Sartor svärdsmästaren."
   Ale spärrade upp ögonen.
   "Kände du Sartor svärdsmästaren?" frågade han andäktigt.
   Triotor nickade.
   "Ja, i sanning en stor man och en mästare i svärdskonst. Föga visste Cindarell om hans färdigheter när han kom till kungariket men här vann han stor ryktbarhet tack vare sitt hjältedåd. Du har säkert hört historierna om hur han besegrade draken i Treberget och frälste folket från dess gissel."
   Ale log igenkännande. Visst kände han till de historierna. Hur ofta hade han inte själv föreställt sig att han var Sartor svärdsmästaren, drakars betvingare och jungfrurs räddare, som allt vågade och intet fruktade.
   "Sartors dåd blev den gnista som behövdes för att tända upprorsbranden. Folk samlades kring honom i hopp om att han skulle ge dem styrka nog att slåss för och vinna sin efterlängtade frihet. Byar och städer anslöt sig till den växande upprorsarmén och Agnar Svarte tvingades på flykten."
   Triotor tycktes glädja sig åt att få återkalla dessa lyckliga minnen och mumlade uppskattande för sig själv.
   "Men friherren hade inte för avsikt att ge efter så lätt. Från länderna bortom haven värvade han legoknektar och återvände sedan med en stor armé för att bekämpa oss, vi som bara kämpade för Cindarells bästa!"
   "Och var möttes arméerna?" frågade Ale ivrigt. Munkens berättelse hade fångat honom fullständigt.
   Triotor stannade och sträckte ut armarna framför sig.
   "På denna plats", svarade han kort.
   Framför dem bredde sig ett vackert, böljande landskap ut. Kullarna var täckta av friskt gräs och prunkande blommor. Buskarna tyngdes av mogna bär och de unga, spensliga träden tycktes längta efter att få uppnå den ålder då de skulle börja bära frukt. Bortom kullarna skimrade det blågröna Cindarellhavet och till och med dess vågor var lugna, skyddat som vattnet var här av den bukt som mjukt skar in i kustremsan. Hela platsen andades frid och ro.
   "Hur kan ett fältslag ha ägt rum här undrar du", sade Triotor som om han hade läst Ales tankar. "Minns mina ord, liv följs av död och död följs av liv. Här stupade många tappra män och kvinnor och det är deras döda och förmultnade kött som föder kullarnas växter och ger dem liv."
   Ale släppte med avsmak ett bär som han hade plockat åt sig.
   "Det var i sanning ett fruktansvärt slag. Fiendearmén landsteg i bukten nedanför oss men vi hade sett deras ankomst och låg förberedda bland kullarna. Legoknektarna hann inte mer än bli blöta om fötterna förrän vi var över dem."
   Hela den gamle gubbens kropp tycktes leva upp ju mer han berättade. Andhämtningen blev häftigare och han gestikulerade vilt med armarna som om han kommenderade trupper och fällde osynliga fiender. Endast de vanligtvis så pliriga ögonen förhöll sig lugna och tycktes kyligt svepa över det nu tomma och ödsliga slagfältet.
   "Vi fällde många av dem i vattnet men de var starkare och bättre beväpnade än oss. Steg för steg tryckte de tillbaka oss och nådde snart stranden. Allt gick dock i enlighet med Sartors plan. Han kommenderade en fingerad reträtt och vi föll tillbaka till de skyddande kullarna. Legoknektarna glömde sin disciplin och tog upp förföljandet. Då lät Sartor fällan slå igen. Här dolde sig våra armborstskyttar och de intog nu sina positioner ovanpå kullarna. En skur av skäktor regnade över våra fiender och paniken började sprida sig i Agnar Svartes led. Många försökte fly tillbaka till skeppen men Sartor ledde själv förföljandet och högg skoningslöst ned dem som var inom räckhåll för hans svärd. De som inte förunnades en snabb död drunknade i stället, utmattade, sårade och nedtyngda av de rustningar som var ämnade att skydda dem. Havet färgades rött och det skulle dröja länge innan vågorna förmådde skölja stranden ren igen. När så också skeppsbesättningarna gav slaget förlorat och hissade segel så fick legoknektarna nog och flera kontingenter gick över till vår sida. I solnedgången var vi ensamma kvar på slagfältet och segern var vår."
   Triotor suckade och slappnade åter av. Ale gjorde inget försök att avbryta honom utan väntade tålmodigt på att han skulle fortsätta sin berättelse.
   "Men ack, segern var dyrköpt. Många av de våra skulle aldrig komma att lämna det slagfält på vilket de kämpat för och vunnit sin frihet. Till dem hörde tre av de fyra ståndstalarna. Aranor, adelns talesman, Larissa, borgarnas talesman och Belvin, böndernas talesman, vilar alla här. Den fjärde ståndstalaren valde att återvända till det andliga livet och inte vidare befatta sig med världsliga ting. Kvar bland upprorsledarna fanns endast Sartor svärdsmästaren. Vår armé utropade honom därför på stående fot till sin härskare. Cindarells hov saknade kraft att utmana vår frihet och sedan dess har vi levt i fred och välstånd under Sartor och hans söners styre. Vårt land kallar vi idag Brödrarike efter de fyra bröder som leder oss men namnet symboliserar också folkets endräkt."
   Triotor tystnade och slöt ögonen. Hans långa historia hade nått sitt slut och det föreföll Ale som om han länge hade velat lätta sitt hjärta och berätta den.
   "Hur vet du allt detta?" frågade Ale till slut.
   Triotor öppnade ögonen och tittade ut mot det vidsträckta Cindarellhavet.
   "Jag var den fjärde ståndstalaren, talesman för det andliga ståndet. Numera tjänar jag troget den gode Cihrind, den ene av Sartors fyra söner och herre över nordöstra Brödrarike."

4. Liv och död

"Ni säger att livet och döden kan ses som ett hopknutet snöre, där början och slut möts så att ingen längre skilja de två. Men vet att den knuten alltid kommer att vara snörets svagaste och mest deformerade punkt. Sådana är också era försök att knyta samman liv och död, ty bräckliga och lidande är era skapelser. Vi animister hyllar livet och accepterar att det är kort men visa mig den nekromantiker som frivilligt framlever som odöd i evighet."

Ur protokoll från debatten mellan animisternas och nekromantikernas skolor, Gylde magikerakademi 473 eCF

   Ale häpnade. Hur kunde han ha misstagit sig så? Han hade betraktat Cihrind och Triotor som veka munkar, oförmögna att utföra de hjältedåd som han själv så innerligt drömde om. Nu visade det sig att Triotor hade slagits sida vid sida med den store Sartor svärdsmästaren och att Cihrind rentav var Sartors son.
   Triotor såg på honom och tycktes än en gång läsa hans tankar.
   "Blygs inte din okunskap, min käre gosse", sade han milt. "Både jag och Cihrind har valt att fjärma oss från det världsliga livet. Att vara son till den gode Sartor är ingenting som Cihrind skäms över men heller ingenting som han framhåller. Därför känner de flesta Cihrind blott som en andlig herre. Han åtnjuter respekt men utövar ingen makt och låter folket leva som det behagar dem.
   Är de andra sönerna likadana?" frågade Ale.
   "Åh nej", svarade Triotor. "De må ha samma fader men de har olika mödrar och har präglats på olika sätt. Cihrinds moder var en from kvinna vars väg Cihrind följt. De övriga sönerna däremot har vigt sina liv åt världsliga vägar och har format sina landsändar efter eget tycke. Det kommer du att bli varse när du lär känna brodern Ragnvald närmare. Han svärmar för ridderliga i stället för andliga ideal. Den tredje brodern Krang har förvisso en stark tro men föremålet för tron är inte Cindar utan penningen. Den fjärde brodern Morvan slutligen är en dyster man som endast litar till sig själv och det sägs att han nyttjar magi för sina dunkla syften. Men de är alla goda på sina sätt och det är inte vår uppgift att klandra dem för deras val av vägar."
   Ale suckade. Munken tycktes falla tillbaka i de religiösa tongångar som han hade vant sig vid, och tröttnat på, hos klostrets munkar. Triotor tittade milt på honom samtidigt som han frenetiskt tuggade på sina naglar.
   "Jag glömmer bort vårt syfte här", skrockade han. "Du har nu sett och hört hur liv och död hänger samman. Nu ska du själv få uppleva det."
   Vid dessa ord tändes en glimt i munkens ögon som skrämde Ale men den försvann snabbt igen.
   "Solen går snart ned så vi måste hasta. Ge nu noga akt på mina ord och lyd mig i allt. Tag fram din döda vän, den skogsmus som legat dig så varmt om hjärtat och som du sörjer så djupt."
   Ale tog försiktigt fram den nu stela och kalla kroppen av Silkestass, som fram till för några dagar sedan hade varit så full av liv. Triotor nickade och smackade med läpparna.
   "Knäböj och gräv med fingrarna en liten grav att lägga honom i."
   Utan ett ord gjorde Ale som han blev tillsagd. Triotor smög upp bakom honom och knäböjde han också. Ale kände hans flåsande i nacken allt eftersom munken fortsatte att instruera honom.
   "Skärp nu dina sinnen och töm dina tankar på ovidkommande ting. Återkalla hågkomsterna av din vän, föreställ dig åsynen av hur han springer på marken, ljudet av hans små pipanden, känslan av hans mjuka päls, lukten av hans fekalier och smaken av hans kött."
   Ale stelnade till och försökte komma med invändningar men Triotor grep tag i honom och hans vassa naglar trängde in i Ales axlar.
   "Töm dina tankar sa jag", väste munken med läpparna tätt tryckta mot Ales öra. "För din och din väns bästa, töm dina tankar, annars kan konsekvenserna bli fruktansvärda."
   Ale vågade inte annat än att lyda och försökte tvinga sig till att minnas Silkestass som levande. Det var svårt med den lilla kroppen i gropen framför honom och han pressade därför ihop ögonen. Tårar trängde fram, om de berodde på sorgen eller på smärtan visste han inte.
   "Bra, bra", sade Triotor upphetsat. "Låt dina tårar väta din vän och den jord han vilar i."
   Munken förde långsamt sina händer nedför Ales armar tills de nådde hans händer. Med ett fast grepp förde han händerna till den livlösa muskroppen och tvingade dem att vila på den.
   "Hör nu på mina ord och återge dem exakt som jag. Slint inte med tungan utan tala hellre långsamt om så tarvas."
   Ett gurglande ljud steg upp ur munkens strupe och med en mörk och guttural stämma som Ale aldrig tidigare hade hört honom använda började han tala i märkliga tungor.
   "Nekron alzach. Gholob anim. Kharaz utrech."
   Ale gjorde sitt bästa för att upprepa munkens tal. Orden tycktes bränna på hans tunga och Ale tyckte inte att de föll väl alls men Triotor föreföll nöjd. Tillsammans fortsatte de att mässa på det mystiska tungomålet och efteråt kunde Ale inte erinra sig hur länge de hade suttit där.
   Skymningen föll och med den svepte kalla havsvindar in över dem. Ale kände dock hur värmen från Triotors kropp tätt intill hans ökade och han upplevde det som om den strålade ut genom munkens händer till hans egna och vidare till kvarlevorna av Silkestass. Munkens mässande blev nu tystare och långsammare för att snart upphöra helt. Triotor flämtade som efter en stor kraftansträngning.
   "Så", sade han. "Skyffla nu tillbaka jorden och låt graven och natten göra sitt."
   Ale lydde men knappt hann han avsluta sitt arbete förrän Triotor grep tag i hans ena hand och girigt slickade jorden av hans fingrar. Med avsmak försökte han trycka munken ifrån sig men Triotor mörknade och röt åt honom.
   "Hör och lyd! Slicka i dig gravens kraft och ge den kraft åter genom att begrava dina fuktiga fingrar i den."
   Triotor tvingade in Ales andra hand i hans mun. En smak som närmast påminde om ruttet kött gav Ale kväljningar. Därefter tryckte munken ned Ales båda händer i jorden.
   "Nekron alzach. Gholob anim. Kharaz utrech", mässade han en sista gång, försäkrade sig om att Ale gjorde detsamma och föll sedan utmattad till marken.
   Hans andhämtning var tung och han förmådde inte göra mer än att ligga ned och långsamt återhämta sig. Ögonen var matta och berövade sitt djup men på hans läppar spelade något som närmast såg ut som ett roat leende.
   Försiktigt drog Ale sig undan, glad åt att äntligen få slippa munkens obehagliga beröring. Borta var den hjälte han en gång hade sett i honom, för Ale var Triotor åter en frånstötande gammal gubbe. Han vände sig bort från honom och vände blicken mot slagfältets tysta kullar i stället. Skymningen hade övergått i natt och det var en vacker stjärnhimmel som med ett mjölkvitt sken lyste upp den forna krigsskådeplatsen.
   Ale försökte föreställa sig hur stolta krigare under jubel stormade fram över kullarna i sin jakt på frihet och hjältedåd men han kunde bara se deras tysta och stilla kroppar, utslängda på marken likt avskräde, fråntagna sina liv och sina drömmar och glömda av de levande som besparats deras öde.
   Plötsligt blev han varse att skenet inte bara kom från stjärnhimlen utan också från slagfältet, närmare bestämt på en av de högre kullarna en bit bort.
   "Triotor", viskade han. "Vad är det för ljussken där borta?"
   Triotor vände långsamt huvudet åt det håll som Ale pekade. Åsynen tycktes väcka liv i munkens trötta blick och han satte sig hastigt upp.
   "Det är... det är ingenting", sade han. "Bara ett ljusfenomen, en återspegling av stjärnljuset. Låt oss nu lämna de döda i frid och söka nattläger utanför denna plats."
   Triotor tycktes helt ha glömt bort sin utmattning och ledde raskt bort dem från slagfältet. Ale följde villigt efter men vände sig gång på gång tillbaka. Kullen lystes alltjämt upp av det spöklika skenet och det tycktes pulsera på ett närmast lockande sätt. Vad hade Triotor sett egentligen? Munken hade fått något främmande i blicken när han sett mot kullen, något som närmast hade liknat... skräck.

   De tillryggalade en halv fjärdingsväg innan Triotor blev nöjd och gjorde halt. Nu kunde han inte längre betvinga sin utmattning utan lade sig ned på stället och föll utan ett ord in i en djup sömn. Snart var Triotors snarkningar det enda som hördes i sommarnattens tystnad.
   Ale låg stilla ett tag för att förvissa sig om att munken verkligen sov. Hans tankar hade aldrig lämnat den mystiska kullen på slagfältet och han var fast besluten att närmare undersöka det ljussken han hade sett. Med blicken fäst på den sovande Triotor kröp han baklänges ut ur nattlägret. Så fort han var utom synhåll så vände han sig om och sprang med lätta steg tillbaka mot slagfältet.
   Redan på håll kunde Ale se hur det pulserande, mjölkvita skenet lyste upp kullarna. Det föreföll starkare och än mer lockande nu. Han tog omedvetet en omväg runt platsen för deras tidigare förehavanden och fortsatte mot den kulle varifrån ljuset emanerade. Växtligheten var än mer ymnig här och gräs och rötter tycktes göra allt för att hindra hans väg. Till slut nådde han toppen varifrån han hade fri utsikt över hela slagfältet.
   Tysta dimslöjor svepte fram över den forna krigsskådeplatsen och skapade en illusion av att hela marken rörde sig. Han slogs av tanken att Sartor själv kanske hade stått här tillsammans med ståndstalarna och blickat ut över omgivningen medan de hade planerat den stundande bataljen. Den här gången såg han verkligen trupperna för sitt inre, han såg hur fotfolket vällde fram mellan kullarna och hur skyttarna intog sina positioner på höjderna. Men det var inte jublande människor han såg utan spökliga, sorgsna skepnader som tycktes medvetna om sitt öde men likväl oförmögna att undgå det. Han kände deras sorg som om det vore hans egen och erinrade sig Triotors ord om det onödiga lidande som kriget hade fört med sig. Hur gärna hade han inte velat skrika åt dem att vända om och fortsätta att leva sina liv men det hade varit förgäves, döden hade för länge sedan fört dem med sig och för dem fanns det inte längre någon återvändo.
   Dimslöjorna drog ljudlöst vidare och Ale vände uppmärksamheten mot kullen han stod på. Det mystiska ljuset tycktes stiga upp direkt ur jorden, som från en stark ljuskälla i kullens inre som den lösa myllan inte helt förmådde skyla. Ett infall fick Ale att knäböja och prövande dra fingrarna genom jorden. Hans fingrar behövde inte söka länge förrän de fann något. Under ett tunt lager jord stötte han på en platt stenyta, alltför jämn för att vara naturlig, och han grävde ivrigt vidare med sina bara händer. Snart hade han frilagt en rund stenplatta, infälld i en murad grund. Från springan mellan plattan och grunden strömmade det mjölkvita ljuset ut.
   Ale drog upphetsat fram sitt svärd och stack prövande in det under stenplattan. Med svärdets hjälp borde han kunna bända upp plattan. Han la sin tyngd på hjaltet men tvekade i sista ögonblicket.
   "Så ska inte Legim Järnklingas svärd nyttjas", sade han till sig själv.
   I stället letade han vidare på kullen och hittade snart en rostig gammal klinga som den forne ägaren inte längre saknade. Med klingans hjälp lyckades han få upp stenplattan så pass mycket att han kunde få in händerna under den och själv trycka upp plattan den sista biten.
   Stenplattan visade sig dölja ett runt schakt, ur vilket det sällsamma, pulserande ljuset nu flödade fram fritt. Schaktets väggar var släta men i dem var med jämna mellanrum järnkrampor fästa som kunde tjäna med stege. I schaktets botten, kanske sju-åtta alnar ned, kunde ett stampat jordgolv skymta. Ale hävde sig försiktigt över kanten och började långsamt klättra nedåt.
   Först när han kommit halvvägs ned började faran i det han företog sig att gå upp för honom. Han hade ju inte en aning om vad som väntade honom nere i djupet och till och med Triotor hade fruktat denna plats. Skulle han vända upp igen och lämna mysteriet bakom sig? Munken sov säkert fortfarande och ingen annan fanns det som skulle kunna bevittna hans reträtt och beskylla honom för feghet. Legims svärd skrapade mot schaktets vägg och bitar av murbruk föll ned i djupet. Nej! Legim skulle aldrig vända och det tänkte han inte heller göra. Dessutom kände han det fortfarande som om något där nere kallade på honom.
   Ale nådde snart det sista steget och såg sig försiktigt om. Från schaktet ledde en liten korridor som vek av åt vänster, varifrån ljuset tycktes komma. Försiktigt smög han fram, stålsatte sig för det värsta, och stack fram huvudet runt hörnet. Synen fick hans hår att resa sig.
   Korridoren öppnade sig i ett litet, trekantigt rum. I vardera hörnet stod en grovhuggen stensarkofag uppställd och i mitten reste sig en liten obelisk. Obelisken slutade i en blankslipad platta, på vilken ett diadem i ett gyllenglänsande material vilade. Kring obelisken och med varsin hand på diademet stod tre skimrande gestalter. Den resligaste av dem var iklädd en metallrustning. Den andra gestalten var kort och kraftig och iförd en enklare läderbrynja. Den tredje bar granna kläder och smycken under en gyllenfärgad ringbrynja. Ale vågade knappt andas, än mindre röra sig ur fläcken. Med mullrande röster började gestalterna tala.
   "Jag, Aranor, svär det adliga ståndets trohet", sade den första gestalten.
   "Jag, Belvin, svär det jordbrukande ståndets trohet", fyllde den andra gestalten i.
   "Jag, Larissa, svär det borgerliga ståndets trohet", fortsatte den tredje gestalten.
   "Vi, Brödrarikes talesmän, svär att straffa den förrädare som bragt oss om livet", avslutade de samfällt.
   Först nu insåg Ale att den tredje gestalten avspeglade en kvinna. Gestalterna övergick till att diskutera planerna för ett fälttåg och Ale kände igen brottsstycken från den historia som Triotor berättat om Brödrarikes frihetskamp. För ett ögonblick så glömde han sin fasa och började i stället lyssna intresserat då plötsligt gestalten som kallat sig Aranor tittade upp.
   "Vi är inte ensamma", sade han med sträng ton.
   Den kvinnliga gestalten, Larissa, vände sig raskt mot Ales gömställe och tycktes se honom genom väggen.
   "En kunglig spion!" utbrast hon. "Låt honom dela vårt öde och för alltid stanna kvar på dödens fält."
   "Visa ditt fega ansikte", röt Belvin.
   Ale ville fly men benen bar honom inte. Darrande lämnade han sitt gömställe och såg hur Larissa och Belvin ljudlöst gled fram mot honom med vredgade ansikten. Men Aranor höll upp sin hand.
   "Håll!" manade han uppfordrande. "Detta är inte en kunglig spion."
   "Han bär kungliga insignier", genmälde Larissa.
   "Hans händer stinker av ond magi", fyllde Belvin i.
   "Detta ser jag hos honom men också mycket mer som jag inte förstår", sade Aranor och vände sig direkt till Ale. "Vem är du och vad är ditt ärende? Tala och väg dina ord på guldvåg på det att de inte blir dina sista!"
   Det brast för Ale och förtvivlat stammade han fram sin historia i osammanhängande meningar. Han berättade hur han vuxit upp i Gylde, träffat Elrind och Legim, slagits mot de främmande makterna i Khendirs armband, förts till Cihrinds kloster och slutligen av Triotor förts till slagfältet.
   "Jag vill inget illa, låt mig gå" avslutade han bedjande sin redogörelse.
   De tre gestalterna betraktade honom misstroget.
   "Han ljuger för att rädda sitt skinn", fräste Larissa.
   "Han döljer sanningen för oss", muttrade Belvin.
   "Att inte känna till sanningen är inte samma sak som att undanhålla den eller fara med osanning", replikerade Aranor. "Små är hans förmågor idag men vem vet vad morgondagen för med sig. Jag känner att han inom sig bär på något stort som kanske kan gagna vår sak."
   Aranor vände sig åter till Ale.
   "Vi är bundna till denna plats på vilken oförrätten mot oss begicks. Vet att det inte var den yttre fienden som bragte oss om livet utan en förrädare inom våra egna led. Förgiftad var den segerbägare som vi drack ur efter slaget och som förvisade oss till denna dystra grav. Vi är bundna till denna plats och oförmögna att hämnas på vår baneman. Du däremot är fri från dödens bojor, du skulle kunna finna vår baneman och utkräva vår hämnd."
   "Men hur skulle jag kunna göra det", invände Ale. "Jag är bara en pojke."
   "Det är hjältedåd som får pojkar att växa upp och bli män", sade Aranor uppmuntrande.
   "Och det är misslyckanden som får pojkar att dö", väste Larissa hotfullt.
   "Hur skulle den pojken kunna utföra hjältedåd?" undrade Belvin skeptiskt. "Han är ju rädd för sin egen skugga."
   Aranor nickade.
   "Måhända behöver han hjälp på vägen. Vad sägs om att skänka honom folkkronan?" Han pekade på det skinande diademet framför honom.
   "Ge bort symbolen för vår endräkt?" utbrast Larissa och Belvin indignerat. "Aldrig!"
   "Kronan kan intet åstadkomma utan en ledares huvud, intet kan heller pojken åstadkomma utan en ledares kraft. Vad föredrar ni, att kronan hjälper pojken att vinna sin ära och utkräva vår hämnd eller att den ruttnar tillsammans med våra kroppar i detta gravvalv?"
   "Är han verkligen den rätte?" frågade Belvin och skakade på huvudet.
   "Han är den ende som funnit vägen hit, han är vårt enda hopp", svarade Aranor.
   "Att lägga vårt enda hopp i en pojkspolings händer...", mumlade Larissa.
   "Må då den av er som kan själv ta kronan", genmälde Aranor.
   Larissa och Belvin mulnade men yttrade inget mer. Aranor vände sig åter till Ale.
   "Tag nu folkkronan, symbolen för Brödrarikes endräkt. Den har burits av många stora ledare och jag själv bar den senast då jag eggade vårt folk till att ta till vapen i vår frihetskamp. Må den bistå dig i ditt värv och må ditt värv ge dig framgång och oss frid."
   Aranor tystnade och Ale gick darrande fram till det gyllene diademet. Det såg massivt ut men vägde förvånansvärt lätt i hans händer.
   "Men vad ska jag göra?" frågade han. Frågan ekade dock obesvarad i gravkammaren. Han såg sig om och insåg med ens att han var ensam. De tre skimrande gestalterna var borta och det spöklika skenet falnade långsamt. Utan att ge sig tid att tänka rusade Ale ut ur rummet, klättrade i all hast uppför järnkrampοrna och lämnade kullen bakom sig så snabbt benen kunde bära honom. Först när han hade nått slagfältets utkant stannade han och hämtade andan.
   Hade allt bara varit en dröm? Gestalterna hade känts så verkliga men minnet av dem började redan blekna bort. Nej, det hade verkligen hänt, han bar fortfarande det sällsamma förgyllda diademet i handen.
   Han höll upp diademet framför sig och betraktade det noga. Det bestod av en enkel kronring utan några ornamenteringar eller utsmycknader. Längs dess kant löpte ett sirligt mönster som möjligen kunde föreställa stiliserade händer. Fingrarna var uppsträckta som i en hälsning medan tummarna var vinklade mot handen bredvid så att en sammanhängande kedja av totalt sju händer bildades. Diademet var alldeles blankt och fritt från repor men Ale fick trots det en känsla av att det var mycket gammalt. Vilka historier hade det kunnat berätta om det kunnat tala? Kanske visste Triotor mer om det gåtfulla diademet? Något sade dock Ale att det var bäst att hemlighålla den för munken och han rullade därför varsamt in diademet i sin särk.
   Vad hade spökena menat egentligen? Vad skulle han kunna uträtta för stordåd och hur skulle ett diadem kunna hjälpa honom? Han kastade en sista blick mot kullen som för att få svar. Den vilade nu tyst i nattens mörker och av det spöklika skenet syntes inget längre till. Han ryckte på axlarna och vände så åter mot nattlägret.
   Plötsligt avbröts nattfriden av ett fräsande ljud. Framför honom hördes ljudet av små tassar och ett par röda ögon glimmade till i mörkret. Ale tog förskräckt ett steg bakåt och lade handen på svärdsfästet. Fanns det då ingen ände på denna natts fasor?
   Men fram ur dunklet kom inte ett okänt monster utan ett litet djur, så väl bekant för Ale.
   "Silkestass!" utbrast han.
   Det var verkligen Ales tama skogsmus som kom honom till mötes. Med tårar i ögonen gick Ale ned på knä och kupade välkomnande sina händer för sin gamle vän. Skogsmusen hoppade som alltid upp på hans utsträckta handflator men i stället för den behagliga känslan av de mjuka tassar som Ale namngett sin vän efter så upplevde han smärtan av små vassa tänder som begravdes i hans kött.
   Han skrek till och drog instinktivt till sig händerna. Silkestass föll till marken men kom snabbt på fötter igen och betraktade honom med sina ilsket röda ögon.
   "Varför gjorde du så?" frågade Ale och väntade sig nästan att Silkestass skulle svara, så mycket annat konstigt som hade hänt den här natten. Men Silkestass bara fortsatte att betrakta honom med något som närmast liknade utmaning i blicken.
   "Om du ska bete dig så där så är du inte min vän längre!" skrek Ale och reste sig upp.
   Silkestass rörde sig först inte ur fläcken men när Ale började gå så följde skogsmusen efter. Ales försök att schasa iväg honom var lönlösa, Silkestass drog sig först tillbaka men återupptog sedan trotsigt sitt förföljande hela vägen tillbaka till lägret.
   "Ah, du har fått din vän åter", skrockade Triotor förnöjt när han vaknade och såg de två. "Men hur är det fatt?" fortsatte han när han såg Ales surmulna min.
   "Han är inte min vän längre", muttrade Ale. "Han bet mig."
   "I så fall måste du bestraffa honom", sade Triotor med skärpa i rösten. "Du är hans herre och måste bestraffa honom tills han lyder och vördar dig."
   Ale sneglade på munken och insåg att han menade allvar.
   "Jag kan väl inte bestraffa en så liten och värnlös varelse", invände han.
   Triotor ryckte på axlarna.
   "Du måste tydligen fortfarande uppleva för att förstå. Nåväl, gör som du vill. Vårt ärende här är nu avslutat och vi måste hasta vidare till Cihrinds broder Ragnvald, din blivande husbonde. Bryt nu din fasta och packa sedan ihop dina tillhörigheter."
   Ale suckade och tog ur sin ryggsäck fram en bit ost och torkat kött. I ögonvrån uppfattade han hur Silkestass vädrade i luften. Han tvekade men sträckte sedan försiktigt fram en bit ost till honom. Skogsmusen fräste dock bara till svar och fortsatte att vädra i luften. Ale tvekade på nytt och sträckte sedan prövande fram den torkade köttbiten. Den här gången kastade sig Silkestass glupskt över gåvan och Ale vände sig med avsmak bort. Silkestass hade sannerligen förändrats och på något sätt kändes det som om det var hans fel.
   "Skynda på nu!" ropade Triotor till honom och Ale beredde sig på vad som verkade bli en lång och besvärlig färd.

5. En oväntad allians

"En god strateg vet inte bara när man ska ingå allianser, han vet också när man ska bryta dem."

Ur general Ranulfs bok Kriget som konst, nyttjad i kungliga cindariska arméns officersutbildning

   "Väl kämpat, min unge junker. Ni svingar edert vapen med en excellens som ländar eder stor heder."
   Ragnvald hade inte utan svårigheter avvärjt Ales dubbelfint och höjde nu handen för ett avbrott i exercisen. Han tog av sig sin vackert ornamenterade tunnhjälm och torkade svetten ur sitt väderbitna ansikte. Sommarhettan, plåtrustningen, träningen och det tjocka, gyllenblonda hårsvallet bidrog alla till hans ymniga svettningar. Det gick dock inte att ta miste på adelsmannens entusiasm. De silvergrå strimmorna i hans hår och skägg skvallrade förvisso om att han var en man i sina bästa år men i de blågrå ögonen fanns en ungdomlig lyster och det var nästan med ett barns glädje som han kastade sig in i svärdslekarna.
   Ale stack sitt svärd i skidan och bugade höviskt så som han hade lärt sig. Han hade bara varit hos Ragnvald i några dagar men redan fattat tycke för den bullrige och gemytlige mannen. När Triotor introducerat Ale hade Ragnvald till en början förhållit sig skeptisk. Ales välsmidda svärd hade dock fångat hans intresse och när han insett att också svärdshanden hade potential så hade han tagit emot Ale som gäst i sitt herresäte och personligen tagit ansvar för hans träning.
   Så olik Ragnvald var sin sävlige broder Cihrind och så mycket roligare det var i en borg jämfört med det trista klostret. Här var det ingen som tvingade honom att utföra enahanda sysslor eller rabbla meningslösa tirader, här fick han fokusera på det som han själv tyckte om. Klosterträningen hade visserligen lärt honom att behärska sin kropp och utvecklat hans snabbhet och smidighet men det var först nu som han fick han omsätta sina lärdomar i praktiken, med svärd och sköld i sina händer. Ragnvald hade till och med förärat honom en sköld med sitt eget vapenmärke på, ett majestätiskt lejon med tassarna vilande på bördig jord.
   "Sådant slöseri med tid och kraft."
   Det var Triotor som yttrade sig. Munken hade stannat kvar hos Ragnvald och närmast svartsjukt betraktat hur Ale föredragit Ragnvalds vapenlekar framför hans föreläsningar.
   "Dröjer du kvar än, din olyckskorp?" frustade Ragnvald. "Vad är väl trästavar och säckväv mot blanka vapen och rustningar? Seså, antag min utmaning och möt mig i envig på det att vi ska få oss ett gott skratt."
   Triotor lade demonstrativt armarna i kors och vände sin anklagande blick från Ragnvald till Ale.
   "Sådant slöseri med tid och kraft", upprepade han och betonade särskilt det sista ordet.
   Ale ignorerade munkens insinuationer. Av deras förehavanden vid slagfältet hade han bara obehagliga minnen och han påmindes om dem var gång han matade Silkestass. Skogsmusens humör växlade mellan aggressivitet och något som närmast liknade förebråelse och Ale undvek hans sällskap så mycket som möjligt. Mötet med spökena hade han lyckats förtränga och det sällsamma gyllene diademet låg ouppackat längst ned i Ales klädeskista.
   Ragnvald skulle precis bjuda upp Ale till en ny svärdsdans då en härold klev in på borggården och äskade uppmärksamhet.
   "Hans högvälborenhet, Krang den gode, son av Sartor och ståthållare över södra Brödrarike, hälsar sin broder och begär audiens för att dryfta frågor av stor vikt för er båda."
   Ragnvald suckade och stack sitt svärd i skidan igen.
   "Först ett sändebud från Cihrind och nu Krang i egen hög person", muttrade han sarkastiskt. "Detta artar sig till en stor familjesammankomst."
   In på borggården struttade en kort och knubbig man som trots hettan var iförd en vacker brämad päls av något djur som Ale inte kände igen. Runt halsen bar han en guldkedja och på var och en av de knubbiga fingrarna satt det en guldring. Han saknade sin broders skägg och hårsvall och hade nödtorftigt kammat sina glesnande hårstrån över sin begynnande flint. Detta var alltså Ragnvalds broder Krang, kanske den främste av Cindarells handelsfurstar.
   Krang tycktes ansträngd av den korta promenaden över borggården men gav sig knappt tid att hämta andan förrän han började tala med en gäll och irriterad röst.
   "Hur kan du stå här och roa dig med barnsliga lekar när så stora ting är i görningen?"
   "Var hälsad du också, broder", svarade Ragnvald lugnt. "Vad för dig till mina marker?"
   "Spela inte okunnig! Jag vet att du också har fått bud från vår fader."
   "Måhända och måhända inte", fortsatte Ragnvald i samma lugna ton. "Låtom oss antaga att min fader bringat mig bud, vad anbelangar det i så fall utomstående?"
   Ragnvald svepte med handen över borggården, där nu såväl knektar som tjänare samlats för att nyfiket bevittna de två stormännens möte. Krang sänkte rösten, som om han först nu insett att de inte var ensamma.
   "Nåväl", väste han sammanbitet. "Låt oss diskutera detta i enrum."
   "Gott", svarade Ragnvald. "En bankett kommer att serveras i kväll. Mina tjänare kommer att tillgodose ditt sällskaps behov under tiden."
   Utan att vidare bry sig om sin broders protester vände Ragnvald honom ryggen och begav sig med raska steg mot huvudbyggnaden. Triotor tittade länge efter honom och lämnade sedan borggården han med.
   Ale suckade. Ingen hade ägnat honom någon uppmärksamhet. Vad det än var som upptog dessa herrars intressen så var det tydligen inget som angick honom. Fast varför inte förresten? Ingen hade uttryckligen sagt att det inte angick honom. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det!

   När kvällen kom satt Ale väl dold uppe på en balustrad, varifrån han hade utsikt över hela bankettsalen. Som han var Ragnvalds gäst hade ingen tjänare ifrågasatt hans närvaro i huvudbyggnaden och han hade till och med lyckats tigga till sig en bit bröd och ost från husfrun. Med såväl hunger som nyfikenhet tillfredsställd var Ale mycket nöjd med tillvaron och betraktade nu skådespelet nedanför sig.
   Förutom Ragnvald och Krang hade även Triotor nästlat sig in i sällskapet. Krang hade först protesterat men Ragnvald hade förklarat att Triotor var där som representant för brodern Cihrind och inte accepterat någon vidare diskussion i frågan. Därefter hade Ragnvald, till broderns stigande irritation, lugnt njutit av de många rätterna och inskränkt samtalsämnena till sina åkrars bördiga mylla och sina skogars rika villebråd. Först när desserterna dukats undan - en bärkompott med färsk grädde, en honungsdrypande nötkaka, och ett stort fat med färsk frukt - och herrarna försetts med pipor och finaste tobak så fann Ragnvald tiden mogen att diskutera sin broders ärende.
   "Nåväl, käre broder", sade han belåtet. "Alldenstund du har färdats land och rike runt för att dryfta detta spörsmål är det icke av ringa vikt för dig."
   "Kan du då inte tala som vanligt folk?" suckade handelsfursten.
   "Språka på pöbelns tungomål? Lappri!"
   "Mina herrar, jag ber", försökte Triotor medla. Under måltiden hade ett milt leende hade vilat på hans läppar men hans ögon hade vaksamt och outtröttligt vandrat från broder till broder.
   Krang tog ett djupt andetag och ansträngde sig för att undertrycka sin otåliga vrede.
   "Som du vet inföll för en vecka sedan treårsdagen av vår faders abdikering och vårt tillträde till Brödrarikes troner", inledde han.
   "Som hela Brödrarike vet, det var med mycket pompa och ståt som staden Krangon firade sin herre, den gode Krang", anmärkte Ragnvald stilla.
   Handelsfurstens ansiktsfärg steg men han lät sig inte provoceras.
   "Vår fader motiverade sitt beslut med att han ville finna den mytomspunna Brödernas stad", fortsatte han. "Du känner också den legend som lockade honom."
   "En stad där folket lever i fred och välmåga oberoende av världsliga påfund som klass och ursprung", sade Ragnvald lakoniskt.
   "Och en stad med gator av guld och springbrunnar fyllda av ädla stenar", fyllde Krang i. "Glöm inte det." En entusiastisk glimt tändes i hans ögon.
   "Bah! Amsagor!"
   "Sålunda säger man om drakar också men likväl besegrade vår fader en. Sartor svärdsmästaren är inte en man som jagar amsagor."
   Ragnvald reste sig upp och gick långsamt fram till fönstret. Med begrundande blick betraktade han utsikten. I den ljusa sommarnatten skymtade ännu de vidsträckta åkermarkerna och bortom dem de djupa skogarna.
   "Har du då inte lyssnat till mig alls, broder", sade han utan att vända sig om. "Varför skulle jag söka illusoriska rikedomar som guld och ädla stenar när jag redan lever i den rikaste av skattkamrar?"
   "Kallar du den här dynghögen för skattkammare?" snäste Krang.
   Ragnvald ignorerade förolämpningen.
   "Vilken rikedom är väl större än jorden", fortsatte han. "Jorden är grunden för allt liv, ur den föds vi och i den begravs vi, i den sår vi och från den hämtar vi vatten och mat. Guld duger inte ens att smida svärd av."
   Handelsfursten uppgav ett gapskratt.
   "Du lever i det förgångna. Detta är inte böndernas tidsålder utan köpmännens och handelsfurstarnas tidsålder. Det är penningen som skapar och förräntar välstånd, inte jorden. Till och med din tobak är resultatet av en handelsresandes modiga färd över vilda hav till fjärran länder."
   "Men ävenledes tobaken har sina rötter i bördig mylla", replikerade Ragnvald.
   "Hur som helst så lyckades vår fader i sitt uppsåt. Han fann verkligen Brödernas stad och han vill nu att vi bilägger våra tvister och förenar oss med honom för att dela dess rikedomar. Det var därför han sände oss bröder kartbitar som endast tillsammans visar vägen."
   "Vår fader är generös med andras rikedomar", anmärkte Ragnvald.
   "Du har vår fader att tacka för din ställning."
   "Vår fader och min moder", replikerade Ragnvald kallt. "Min moder var till skillnad från din av adlig börd, utsedd av Cindar att förvalta jorden och hos Honom främst ligger min lojalitet. Att jaga penningar anstår inte det adliga ståndet."
   "Romantiskt svärmeri", sade Krang avfärdande. "Menar du att du inte vill hörsamma vår faders begäran och förena dig med mig i färden till Brödernas stad?"
   "Den gode Krang tycks äntligen förstå mig", svarade Ragnvald.
   "I så fall har du väl ingenting emot att ge mig din kartbit så att jag själv kan uppfylla vår faders önskemål."
   "Varför skulle jag ge den till dig och inte till våra andra bröder?"
   "Därför att någon av er redan har bemäktigat sig min kartbit för att ensam bege sig till Brödernas stad."
   Ragnvald vände sig uppbragt om och till och med Triotor, som dittills lugnt tillbakalutad hade åhört diskussionen, satte sig förvånat upp.
   "Anklagar du mig...", började Ragnvald men handelsfursten viftade avvärjande.
   "Ditt tal har bekräftat vad jag redan anade", sade han. "Du är inte intresserad av Brödernas stad."
   "Det fägnar mig att min broder har så höga tankar om mig", muttrade Ragnvald med illa dold sarkasm.
   "Jag hoppas att min gode man inte misstänker min herre Cihrind", insköt Triotor.
   "Jag litar inte på någon", svarade Krang. "Därför vidtog jag mina mått och steg och lät kopiera kartbiten." Han vände sig åter till Ragnvald. "Någon har alltså två kartbitar, kanske till och med tre, och han måste stoppas."
   "Desto viktigare att jag håller fast vid min kartbit", genmälde Ragnvald. "Inte ens om så alla bröder bönföll mig skulle jag avstå från den. Det är mitt sista ord!"
   Både Krang och Triotor reste sig och en hetsig dispyt kunde ha tagit vid om inte en tjänare försynt klivit in och inväntat sin herres tillåtelse att tala. Ragnvald vände sig vredgat mot honom och glömde bort sitt högtidliga tal.
   "Stå inte bara där och glo, säg vad du har att säga och lämna oss sedan i fred!"
   "Herre", stammade tjänaren, "jag ber om tillgift men jag bringar onda tidender från öster. Er broder Cihrinds kloster har överfallits och han ber om att få ställa sig under ert beskydd."
   Ragnvald tappade målföret och Krang och Triotor satte sig chockade ned igen. Tjänaren tog ett steg åt sidan och in i bankettsalen stapplade Ales forne abbot, tungt stödd på sin stav och med ansiktet delvis täckt av ett blodigt förband. Trots den fasansfulla behandling han och hans ordensbröder måste ha utsatts för så fanns i hans ansikte ingen vrede, endast största och djupaste sorg. Han tycktes inte förvånad över att se både Krang och Triotor vid Ragnvalds sida och med en röst som knappt kunde bära sig började han tala.
   "Ack, bröder, förräderi har drabbat vår familj. Cindar måste ha övergett vår broder Morvan, ty han har i vredesmod låtit sticka klostret i brand och dräpt alla han kunnat komma åt."
   När Ale hörde dessa ord var det som om hans hjärta stannade och han kunde inte lägga band på sig. Uppbragt lämnade han sitt gömställe, rusade nedför trappan och grep knäfallande fållen på sin abbots kåpa utan att bry sig om de förvånade blickarna från de närvarande.
   "Oh Cihrind", bönföll han, "hur har det gått för Minn och Legim? Snälla, säg att de är med dig."
   Men Cihrind lade bara sina händer på Ales huvud och gav honom en sorgsen blick.
   "Jag beklagar djupt, min son, men de är inte längre med mig."

   Tidenderna slog Ale till marken och han sjönk vanmäktigt ihop. Minn och Legim. Borta. Det kunde inte vara sant. Det fick inte vara sant! Hur kunde Cindar kalla dem till sig och lämna honom ensam kvar? Vilket fruktansvärt öde hade drabbat dem och varför hade han varit så långt borta från dem när det hade hänt? Vad skulle han ta sig till nu? Otaliga tankar genomfor hans plågade inre och resten av rummet, av världen, försvann i ett dimmigt töcken. Att Cihrind knäföll vid hans sida och försökte trösta honom märkte han knappt, ej heller att Krang, okänslig för hans sorg, triumferande tog tillfället i akt.
   "Aha", sade han. "Morvan är alltså det svarta får som vi har sökt. Mina herrar, jag kallar er att hedra vår allians. Minns vad vi har svurit. Om en av oss bröder blir angripen av en annan kan han påräkna sig övriga bröders stöd. Morvan har angripit Cihrind. Det är allas vår plikt att slå tillbaka och det kan vi inte göra utan de kartbitar som visar vägen till Brödernas stad."
   Han vände sig högdraget till Ragnvald.
   "Nå, min höviske broder, anstår det det adliga ståndet att hålla sina eder?"
   Ragnvald gav honom en mörk blick.
   "Till ringa hjälp är min kartbit om du saknar de andra två", muttrade han sammanbitet.
   "Om det är vår faders kartbitar ni avser", insköt Cihrind, "så blev jag berövad min under överfallet men jag kan nog återkalla den ur minnet. Dock måste jag beklaga att jag är för svag för att följa er."
   Triotor tycktes bli upprörd över Cihrinds ord.
   "Men herre", sade han, "det är er faders önskan att alla hans söner beger sig till honom."
   Cihrind gav honom ett bedjande ögonkast.
   "Förvisso, min gode Triotor", sade han. "Därför ber jag dig företräda mig och bege dig till min fader i mitt ställe."
   Triotor försökte protestera men Ragnvald förekom honom.
   "En utmärkt idé!" utbrast han. "Och som jag känner av min onda rygg så ber jag min unge page Ale att företräda mig. Han kan inte hålla sig ifrån ett möte som han inte är inbjuden till så hur skulle han kunna hålla sig ifrån ett möte med min ärade fader?"
   Adelsmannens ord återförde Ale till verkligheten.
   "Skulle jag få träffa Sartor och... Morvan?" stammade han. "Av hela mitt hjärta, det vill jag!"
   Triotor såg alltjämt upprörd ut men med ens så slappnade hans ansiktsdrag av och en glimt tändes i hans ögon.
   "Nåväl", sade han lugnt. "Om det är min herres önskan så böjer jag mig för den. Jag åtar mig uppdraget att färdas till er vördade fader, tillsammans med herr Krang och den unge Ale."
   "Avgjort!" skrattade Ragnvald och vände sig till Krang. "Munken och pagen blir dina trogna följeslagare på din fordrande färd. Bringa min fader mina hjärtligaste hälsningar, om du finner honom och hans sagostad."
   Krang gav honom en dräpande blick.
   "Jag ska framföra till vår fader din hälsning och mer därtill", väste han sammanbitet. "Han kommer att veta att belöna sina söner efter förtjänst."
   Ragnvald vände sig åter till Ale.
   "Res dig, min unge junker, och gör dig redo att vinna dina sporrar", sade han högtidligt. "Förvisso kommer jag att sakna dig men min fader kommer att kunna lära dig än mer om svärdets ädla konst."
   Ale nickade bara tyst till svar. Det var inte Ragnvalds fader Sartor han ville träffa, det var hans broder Morvan.

6. En krigares död

"Det är en krigares öde att erkännas först efter sin död."

Gammalt cindariskt krigarordspråk

   Natten efter klosterprovet plågades Minn av marans ritt. Mardrömmen började annars som de drömmar som Minn hade vant sig vid sedan hon först hade lärt känna magins kraft. Än en gång öppnade hon sig villigt för kraften och njöt av att känna dess styrka flöda genom hennes kropp. Inga hinder var oövervinnerliga för henne, Minn färdades fritt genom eld, vatten, jord och luft och de fyra elementen flöt fritt genom henne utan att åsamka henne någon skada. Ingenting i världen fanns det som undgick hennes medvetande, döda som levande ting låg öppna för henne som en bok som hon både kunde läsa och redigera. Hon var ett med världen och världen var ett med henne.
   Men denna dröm var inte som andra drömmar. Plötsligt fanns där framför henne ett bekant ansikte. Det var den björnhona som hon hade räddat till livet under klosterprovet. Såret i halsen var åter öppet och blodet rann ur det i strida strömmar. Men såret tycktes inte bekomma henne. I stället betraktade hon Minn med sorgsna och beklagande ögon, som om det var Minn och inte henne det var mest synd om. Björnhonans blick mötte först Minns och gick sedan långsamt nedåt för att stanna på hennes mage. Minn insåg med ens att hennes mage hade svällt upp till bristningsgränsen och en plötslig smärta exploderade i den. Minn skrek och kallade alla de magiska krafter hon kände att lindra hennes smärta men det tycktes bara förvärra den i stället. Hon skrek och kastade sig fram och tillbaka i ett fåfängt försök att slita sig ur smärtans grepp. Björnhonans ansikte bleknade bort och för ett ögonblick trodde Minn att mardrömmen lämnat henne och att hon åter låg i sin bädd i klostret. Smärtan stannade dock obönhörligt kvar och hon kände hur en varm, klibbig vätska börja rinna nedför hennes ben. Blod! En panisk känsla grep Minn och det var som om både magi och liv rann ur henne utan att det låg i hennes makt att förhindra det.
   Ännu återstod dock nattens värsta prövning. Det var inte bara blod som rann ur henne, det var något mer på väg ut, något som rörde sig, något som levde. Minn insåg till sin fasa att hon höll på att ge liv åt någonting men detta någonting var inte något mänskligt utan något främmande, fasansfullt väsen. Hon kände det som om hon höll på att brista och fick kämpa mot de outhärdliga smärtorna för att över huvud taget kunna andas. Efter vad som kändes som en evighet lämnade det främmande hennes kropp och när Minn såg vad hennes kropp frambringat brast det fullständigt för henne. Framför henne låg en liten klibbig, pälsklädd varelse hoprullad. Varelsen lyfte sitt lilla, vanskapta huvud mot henne och den blick som mötte hennes tillhörde den björnunge som hon stött på under klosterprovet. Men något hade hänt som fullständigt deformerat denna lilla värnlösa varelse och Minn hade en känsla av att det var inom henne som detta något hade hänt. Hon brast ut i ett vanvettigt skrik och välkomnande den svimning som svepte in henne i glömskans dimmor.
   När Minn åter vaknade var hon iförd rena linnen och nedbäddad i en ren säng i nunnornas område. Ale hade sedan länge lämnat klostret utan att ha tagit farväl av henne.

   Minn betraktade vemodigt solnedgången från sitt fönster. Hon var inte alls nöjd med den nya tillvaron i nunnornas område. Alla hennes försök att få en förklaring till sin mardröm hade mötts av rodnande blickar eller förargade miner. Inte heller fick hon återvända till sina gamla läromästare bland munkarna. Ansvaret för hennes träning hade övertagits av nunnorna och de föreföll inte alls lika väl förfarna i magins konst. Åtminstone kände Minn det som om hennes krafter försvagats sedan hennes överföring till nunnornas område. Dessutom hade hon börjat ansättas av tvivel rörande sin magiska kraft och vad den egentligen gjorde med henne. Tanken på att det var något inom henne som skadat den stackars björnungen plågade henne och hon började undra om magin hade en mörk baksida som hon inte lärt känna ännu. För varken första eller sista gången önskade hon att den gamle Elrind hade fått fullfölja hennes träning och hon undrade med saknad vad som hade blivit av honom sedan han blivit kvar vid det mystiska Andarnas hemvist.
   Suckande slog hon ifrån sig tankarna. Vad tjänade det väl till att tänka på det förflutna. Ingenting av det fanns ju längre kvar. Elrind var borta. Legim hade hon inte sett på länge. Till och med den gamle barndomskamraten Ale hade lämnat henne. Blott i hennes händer låg hennes framtid och det var upp till henne att forma den. Inom henne började ett beslut långsamt att fattas. Men snabbare än Minns beslut var ödet och det närmade sig Minn snabbare än hon kunde ana eller vilja.
   Det fridfulla klostret lade sig långsamt till ro. Munkar och nunnor, mästare och noviser, bedjare och tjänare lämnade alla dagens sysslor och återvände till sina kvarter för nattens vila. Föga anade de vad natten bar i sitt sköte.

   Natten var mörk och ett tungt molntäcke dolde stjärnhimlen. Endast fullmånens bleka sken förmådde tränga fram till det sovande klostret. Plötsligt bröts nattfriden av ett stridshorns dova ton. Som på ett kommando avlossades brinnande pilar mot klostrets träbyggnader och ur hesa strupar utstöttes vilda stridstjut. Ut ur den omgivande skogens skyddande dungar rusade krumma varelser med glimmande gula ögon, svingandes sina spjut och svarta sköldar. Träpalissaden förmådde inte hindra dem och innan munkarna hunnit bereda sig så var fienderna över dem.
   Stridstjuten väckte också Minn och hon rusade förfärad ned på klostergården. Där pågick ett fruktansvärt blodbad. Yrvakna munkar och nunnor höggs skoningslöst ned och överallt rasade en våldsam brand. Några av de stridstränade munkar försökte organisera ett motstånd men detta var fridens män och kvinnor, inte vana vid våld, och paniken spred sig i samma takt som elden. Minn såg sig rådvill om. Vad kunde väl hon ensam göra i detta kaos?
   Plötsligt såg hon hur en grupp noviser, ännu kvar i den oskyldiga barnaåldern, desperat försökte undkomma sina skrattande förföljare. Utan hjälp skulle de också nedgöras och sälla sig till sina stackars medbröder och -systrar. Minn grep tillfället att äntligen kunna hjälpa till och skrek åt dem att följa henne. Hon ledde dem till en bakdörr och fick ut dem allesamman. Sedan ställde hon sig i dörröppningen och åkallade med flammande blick sina krafter för att kunna nedgöra de nu rasande förföljarna som såg sitt byte undkomma.
   Men till Minns förfäran så hände ingenting. Av hennes krafter kände hon ingenting. Det var som om en bit inom henne saknades, som om en stor tomhet fyllde hennes inre. Varelsernas vredgade miner förvreds åter i skadeglada grin då de närmade sig sitt nya byte. I brandens flammande sken såg deras grönsvarta ansikten än mer skräckinjagande ut. De blottade sina vassa tänder och slickade sig om sina djurlika käftar och Minn kunde nästan känna deras stinkande andedräkt. Hon vände om och försökte fly genom dörröppningen ut i nattens mörker hon med men en slungsten fällde henne till marken. Hon rullade runt på rygg men hann inte upp innan sex av varelserna var över henne med höjda vapen. Hon stålsatte sig för spjutspetsarnas smärta och oroades av någon fånig anledning av tanken på att hennes banesår skulle komma att bloda ned hennes vita nattlinne.
   Plötsligt överröstades varelsernas tjut av en mäktig stämmas höga stridsrop. Ner från palissaden hoppade en reslig skugga med en trästav och en dolk i sina händer. Innan varelserna hann vända sig om fick en av dem halsen genomborrad av ett välriktat dolkkast och en annan fick nacken knäckt av ett våldsamt slag med trästaven. De fyra andra försökte gå till motangrepp men skuggan gled undan deras klumpiga attacker och slog av benet av en av dem. Sedan rullade han kvickt undan och med en snabb manöver var han bakom sina fiender. Ännu en fälldes till marken och de två andra backade skrämda undan med spjuten resta till värn mot den oväntat stridsduglige munken.
   Hotfullt tog han ett steg fram emot dem när plötsligt ett vinande ljud hördes genom luften. Med ett stönande ljud ryckte munken till och ur hans rygg stack en svartfjädrad armborstskäkta ut. Han föll ned på ett knä men passade på att dra ut sin kastade dolk, vända sig om och slunga iväg den i mörkret. Från palissaden föll en armborstskytt till marken med en dolk begraven mellan ögonen.
   De två spjutbärarna försökte ta tillfället i akt att gå till attack men munken vände sig snabbt mot dem igen med trästaven höjd. Då genomfors plötsligt hans kropp av en kraftig smärtryckning och han utstötte ett återhållet men plågat skrik. Han tog sig för bröstet, som om han hade träffats en andra gång, och sjönk ned på båda knäna. Staven föll herrelöst till marken och rullade undan men i det nu blottade bröstet syntes ingen skäkta till. Ändå slet sig munken förtvivlat i bröstet efter den osynliga smärta som plågade honom.
   Hans båda antagonister hade först avvaktat, skrämda av det okända som fällt en man som deras egna vapen inte hade rått på, men repade mod igen då de såg hur försvarslös han var. Hest skrikande rusade de fram och deras spjut genomborrade munkens oskyddade bröst. Munken visade varken med ljud eller rörelse någon smärta. I stället kastade han sig med en sista kraftansträngning framåt, utan att bry sig om att spjuten därmed trängde djupare in i hans kropp, och med sina väldiga nävar grep sina banemäns huvuden och krossade dem mot varandra. Sedan föll han till marken med blicken riktad mot natthimlen, som för att få se den en sista gång.
   Minn kastade sig förtvivlat vid sin räddares sida. Hans ansikte vändes långsamt mot henne och till sin förfäran kände hon igen de nötbruna, nu glasartade, ögonen.
   "Legim!" utbrast hon och hennes ögon fylldes av tårar.
   Det var verkligen den modige krigaren som hade räddat hennes liv och som nu låg döende vid hennes sida. De fordom så outgrundliga ögonen vändes mot henne och det var som om någonting som länge legat fördolt i dem nu vaknade till liv i dem.
   "Alatea", viskade Legim. "Den här gången kunde jag beskydda dig."
   Minn trodde först att hon hade hört fel men krigaren upprepade det främmande namnet och grep Minns händer i ett svagt grepp.
   "Åren har förändrat dig", fortsatte han, "men jag känner fortfarande igen dig. Ditt gyllenblonda hår har tappat sin glöd och förvandlats till silver, dina varma smaragdögon har svalnat och blivit safirer och ditt stjärnformade födelsemärke har bleknat men jag känner fortfarande igen dig."
   "Du yrar!" utbrast Minn. "Snälla Legim, stilla dig, du är svårt skadad, du måste vila."
   Men krigaren lyssnade inte till hennes ord utan tycktes snarare hetsa upp sig.
   "Jag lämnade honom", sade han. "Kan du någonsin förlåta mig det? Jag var en feg usling men var gång han tittade på mig såg jag bara dina ögon, var gång han skrattade hörde jag bara din röst. Jag klarade det inte, jag flydde som en feg usling. Kan du förlåta mig?"
   Legims grepp hårdnade en aning.
   "Ja", snyftade Minn utan att förstå vad han menade. "Jag förlåter dig, snälle Legim, jag förlåter dig."
   Krigarens grepp slappnade av igen.
   "Tack, kära du", sade han. "Nu ska allt bli bra, nu skall vi vara tillsammans och ingenting ska få komma emellan oss igen."
   "Nej", svarade Minn alltjämt snyftande, "det ska det inte."
   Legim slöt ögonen och tystnade och hans andhämtning blev lugnare. Minn tystnade hon också och kysste försiktigt hans hand. För ett ögonblick trodde hon verkligen på Legims ord om att allt skulle bli bra.
   Men som genom ett åsknedslag gick den verkliga innebörden i krigarens ord upp för henne.
   "Legim!" skrek hon och tryckte hans hand hårt mot sitt bröst. Hans grepp hade släppt och handen kändes som ett slappt och dött stycke kött.
   "Legim!" upprepade Minn förtvivlat. "Ge inte upp! Du får inte ge upp!"
   Hon lade sina händer på krigarens svårt sargade bröst och slöt sina ögon. Hennes dittills tynande krafter vaknade åter till liv och hon kände hur alla krafter runt omkring henne strömmade in i henne och vidare in i Legim. Desperat sökte hon i sitt medvetande efter livstecken i den livlöse krigarens kropp. Gränsen mellan henne och Legim bleknade bort och hon kände varje del av honom som vore det en del av henne själv.
   Men hur mycket än Minn sökte så fann hon inget annat än djupaste och sorgligaste mörker. Hur mycket sorg hade den arme krigaren burit inom sig? Hur hade han orkat kämpa så länge? Minns mod sjönk men hon vägrade att ge upp.
   Plötsligt upptäckte hon en liten strimma av ljus, mer en liten glöd än en låga. Med all sin kraft försökte hon omfamna ljuset och skydda den mot det omgivande mörkret.
   "Kämpa, käre Legim, kämpa så som du gjort så många gånger förr", viskade Minn.
   För ett ögonblick tycktes glöden flamma upp och Minn ansträngde sig till sitt yttersta för att nå fram till den. Men då var det som om ljuset vek undan från henne och falnade igen.
   "Nej!" skrek Minn. "Lämna mig inte! Stanna kvar hos mig, stanna kvar!"
   Minns vädjan var förgäves. Det var som om lågan ville slockna, som om Legim inte ville leva vidare. Ljuset flammade upp en sista gång och slocknade sedan med ett flämtande ljud. Långsamt utandades Legim Järnklinga, Cindarells främste krigare, sin sista suck och tog farväl av vår värld för att återförenas med sin älskade Alatea i den kommande världen.
   Minn tryckte sitt ansikte mot krigarens bröst och hennes fuktiga tårar blandades med den dödes levrade blod. Klostrets och munkarnas öde bekom henne inte längre, stilla låg hon där och sörjde, likgiltig för världen omkring henne. Vad spelade väl hennes liv för roll nu när Legim var död? Hon kände att hon lika gärna kunde lägga sig vid hans sida och dö hon också.

   "Livet har lämnat honom!" avbröt plötsligt en sträv röst hennes sorg. "Gör du detsamma!"
   Långsamt lyfte Minn huvudet. Framför henne stod en högrest, medelålders man iförd en kåpa som tycktes anta bakgrundens färg. Runt omkring honom stod ett dussin av de hånflinande varelser som överfallit klostret och dräpt Legim. De riktade sina spjut mot henne och tycktes bara vänta på mannens tillåtelse att få spetsa henne också.
   Minn reste sig upp och i samma stund tittade månen fram från ett moln och lyste upp hennes ansikte. Hennes blixtrande ögon och det av Legims blod och hennes tårar rödstrimmiga ansiktet förlänade Minn ett skrämmande utseende som fick varelserna att förfärat ta ett steg bakåt. Endast mannen i kåpan mötte oförskräckt hennes blick.
   Mannens ansikte var djupt fårat och tycktes närmast hugget ur sten. Det stålgrå skägget och mustascherna förstärkte det allvarliga intryck som mannen gav och bakom de buskiga ögonbrynen dolde sig ett par hatfyllda, mörka ögon. Näsan tycktes dock inte passa in i resten av ansiktet, den var smal och spetsig och såg mer ut som en ung kvinnas än en medelålders man. I sin hand höll mannen en bok som Minn igenkände som abboten Cihrinds bönebok.
   Åsynen av mannen fyllde Minn med en vrede större än någon tidigare känsla hon någonsin förnummit. Var detta mannen som låg bakom överfallet på klostret och Legims död?
   Minn kände hur en virvel av kraft uppstod inom henne. Utan att hon behövde anstränga sig så sög denna virvel in kraft från omgivningen. Jordens kraft steg upp genom hennes fötter, vinden grep tag i hennes hår och till och med eldslågorna på varelsernas facklor tycktes söka sig mot henne. En våldsam spänning byggdes upp inom henne som fick hennes kropp att skaka krampaktigt. Ett par av varelserna gnällde till och gjorde en ansats att fly och till och med den orubblige mannen i kåpan höjde ett ögonbryn.
   Aldrig förr hade Minn känt en sådan kraft inom sig men aldrig förr hade hon heller känt en sådan vrede. Spänningen blev henne övermäktig och med ett vrål av ilska släppte hon lös den fulla kraften mot antagonisterna framför henne. Ett dån som av åska rullade över nejden och en enorm eld flammade upp. Elden omsvärmade hela gruppen och lågorna uppslukade dem fullständigt. Stanken av bränt kött slog emot henne men några skrik hördes aldrig. Det var som om elden hade bringat dem en ögonblicklig död.
   Lika snabbt som elden hade flammat upp, lika snabbt slocknade den. Där dussinet av de fientliga varelserna alldeles nyss hade stått fanns nu blott förkolnade rester kvar. Från dem uppsteg en svart rök och bortsett från det knastrande ljudet av de sönderfallande kropparna var det åter tyst. Mitt i förödelsen stod dock den kåpklädde mannen kvar, till synes helt oberörd av elden. Med likgiltig blick såg han sig om och mötte sedan åter Minns blick.
   "Intressant", löd hans enda kommentar.
   Minn föll på knä, utmattad av den våldsamma kraftansträngningen. Hur hade han ensam överlevt hennes anfall?
   "Följ mig", fortsatte mannen, vände henne ryggen och gick långsamt bort från klostret.
   "Följa dig!?" utbrast Minn. "Om jag följer dig så är det enbart för att döda dig!"
   "Kanske det", svarade han lakoniskt, "men inte förrän du har vunnit insikt om dina krafter."
   Minn reste sig upp och rusade efter honom.
   "Vad vet du om mina krafter?" krävde hon att få veta.
   "Inte allt jag vill veta", sade den kåpklädde mannen utan att vända sig om eller ens sakta in på stegen. "Därför kommer våra öden åtminstone för stunden att korsa varandra, ty jag förutser att dina krafter vara mig till hjälp dit mina inte räcker."
   "Berätta åtminstone vad du vet!"
   "Ju mer jag berättar, desto djupare gräver jag min egen grav", sade han dystert, "ty jag förutser också att din uppgång är sammanlänkad med mitt fall. Men det är ett ringa pris att gälda om det kan uppfylla mitt mål."
   "Ditt mål!?" utbrast Minn. "Vad är det för mål? Död och förintelse?"
   Mannen stannade upp och hans mörka blick mötte Minns.
   "Låt inte din sladdriga tunga dölja dina bristande kunskaper", röt han. "Vem är du att anklaga mig för död och förintelse?"
   "Du har ju bränt ett kloster och dräpt oskyldiga."
   "Eld må ha brunnit och blod må ha flutit men är det mitt fel? Eller är det Cihrinds skuld, min skenhelige broder som vägrade mig det jag ville ha? Eller är det människornas skuld, vars bortdrivande av andra raser sått hat och hämndlystnad hos mina pojkar? Eller ligger skulden hos den man som sådde fröt till mitt liv och därmed också till mitt hat och min hämndlystnad?"
   "Hade det inte varit för dig så hade den tappre Legim fortfarande levt. Du har i alla fall en far. Legim var det närmaste en far jag hade och nu är han borta."
   Minns ord skingrade det sista av den dittills orubblige mannens lugn och han tog ett hotfullt steg mot henne.
   "Nämn aldrig det ordet i min närvaro!" skrek han och spottade i marken.
   Minn ryggade tillbaka men fortsatte att trotsigt möta hans blick. Mannen tycktes ta intryck och lugnade ned sig.
   "Du låter dig styras av dina känslor", varnade han. "De kommer att leda dig till din undergång."
   "Hellre det än din långa, mörka väg", genmälde hon.
   Mannen begrundade hennes ord och nickade till slut.
   "Nåväl", sade han. "Måhända kan din starka vilja kompensera för dina svaga känslor."
   Han gjorde en svepande rörelse mot Legims stilla kropp.
   "Gryningen kommer och med den också människor. Dina vänner kommer att få en begravning om det kan lugna dig. Det är nu ditt val om du vill stanna i ditt förflutna eller följa Morvan till din framtid."
   Med de orden vände han sig åter om och fortsatte sin vandring. Minn kastade en sista tårfylld blick på Legim.
   "Jag kommer att hämnas dig", viskade hon. "Det lovar jag av hela mitt hjärta."
   Innerst inne tvivlade hon dock på sina ord. Med tunga steg följde hon efter den man som kallade sig Morvan och som lovat henne insikt om sina krafter.

7. Hjältar och hjältedåd

"Om en man utför ett hjältedåd utan att någon bevittnar det, är han då en hjälte?"

Okänd filosof

   Ale stod i sitt rum och vägde svärdet i sina händer. Allt sedan Legim hade skänkt honom det hade det vilat i sin skida och endast dragits för vapenlekar. Visst hade det sjungit väl också i dessa vapenlekar men aldrig med samma styrka som då det hade svingats av Legims hand i strid. Det tycktes Ale som om svärdet i hans hand hade haft en klagande och vemodig ton, som om svärdet hade förebrått sin nye ägare dennes brist på mod och stridslust. Ale hade ofta undrat om han var värdig att bära den store krigarens svärd. Han hade alltid drömt om hjältedåd och krigiska bragder men i verkligheten hade han aldrig gjort ens en fluga förnär. Det vill säga, inte förrän han ställdes mot björnen under klosterprovet och då hade hans mod inte bringat honom ära utan skam, ett minne som fortfarande plågade honom.
   Men den här gången intalade han sig att det skulle bli annorlunda. Han höll upp svärdet framför sig. Den uppåtgående solens strålar letade sig in genom fönsterluckorna och fick den skarpa eggen att blänka. Det var som om svärdet först nu vaknade upp efter sin långa slummer sedan det skilts från sin forne herre.
   "Jag, Alemon, svär på att inte låta dig vila förrän jag har hämnats Minn och Legim", sade han högt.
   Det lät inte fullt så högtidligt som han hade velat men det fick duga. Han stack ned svärdet i sin skida igen och återgick till sin packning. Den otålige Krang ville ge sig av i gryningen och Ale hörde redan hans gälla röst skrika ut order på borggården.
   Ale hade nu nått botten på sin klädkista där han förvånat hittade ett knyte med ett hårt innehåll. Han vecklade upp knytet och insåg att det dolde det förgyllda diadem som han hade fått den där fasansfulla natten på slagfältet. Han hade fortfarande inte visat det för någon utan låtit det falla i glömska. Spökena hade sagt något om att han skulle kunna vinna ära med det men hur skulle ett diadem, hur vackert det än var, kunna åstadkomma det? Ale ryckte på axlarna och stoppade det längst ned i ryggsäcken. I strid litade han mer på Legims svärd och på den visirförsedda hjälm och den sköld som Ragnvald hade skänkt honom.
   Han skulle just lämna sin kammare när ett väsande ljud från rummets hörn drog till sig hans uppmärksamhet. Det var den tama skogsmusen Silkestass, som gav honom sin vanliga blick av vrede blandad med vemod.
   "Vad vill du?" suckade Ale. "Du kan inte vara hungrig igen."
   Föregående kväll hade Ale med avsmak upptäckt att Silkestass dödat en råtta, dubbelt så stor som hans själv, och under hela natten hade ljudet av råttben som knäcktes mellan starka käkar hållit honom vaken.
   Silkestass tycktes hånle åt honom, tassade lugnt fram och satte sig demonstrativt mellan Ale och dörren. Han liknade mer och mer en självgod katt än en tam skogsmus och Ale tyckte mer och mer illa om honom.
   "Nej minsann!" utbrast han. "Du följer inte med. Du kan stanna här och äta hästar om du så vill men du följer inte med."
   Skogsmusen ställde sig på bakbenen och uppgav ett rytande läte som nästan fick Ale att rygga tillbaka. Sedan gav han Ale åter en anklagande blick med sina ilsket röda ögon.
   "Det här kommer bara att leda till ont", suckade Ale men böjde sig ändå ned och öppnade ryggsäcken.
   Silkestass skuttade vigt upp i ryggsäcken och lade sig till rätta på en filt. Ett spinnande ljud, kanske skogsmusens mage som kurrade, hördes och de röda ögonen slöts till hälften.
   "Det här kommer bara att leda till ont", upprepade Ale och stängde ryggsäcken.

   På borggården hade nu hela sällskapet samlats. Den fete Krang satt på en stackars häst som tyngdes lika mycket av sin husbonde som av ett tungt utsmyckat schabrak, vars enda syfte tycktes vara att skryta om Krangs rikedom. I hans följe fanns fyra tungt beväpnade ryttare med mörka och otrevliga blickar samt en femte ryttare med lättare beväpning som såg ut som någon form av kunskapare. En bit bort från dem, som för att markera att han inte hörde till dem, stod Triotor med två grå skimlar, ännu en gåva från Ragnvald. Dessutom fanns där tre mulor med packning nog att försörja en mindre armé. Ragnvald själv hade dagen till ära tagit på sig sin finaste silverrustning och lät sig flankeras av två trumpetare i broderade tabarder för att ge sin broder ett värdigt farväl. Cihrind närvarade också, trots att det tydligt syntes hur hans sår plågade honom.
   Ragnvald harklade sig som i en förberedelse för ett långt tal men Krang förekom honom.
   "Jag spillde nog med tid på dina ord igår", fräste han. "Omedelbar avmarsch!"
   Krang galopperade iväg med sina ryttare utan att lyssna till sina bröders avskedsord medan Triotor lugnt ledde fram hästarna åt Ale och bjöd honom att sitta upp på den ena av dem.
   "Hur ska vi hinna ikapp dem?" undrade Ale men munken skrattade bara torrt.
   "I den här värmen och med den utrustningen kommer de inte långt. Snart blir de varse att världen är större än deras små städer och att man gör klokt i att färdas lätt och långsamt i den."
   Han höjde handen i en hälsning mot Ragnvald och Cihrind.
   "Vi tackar för er gästfrihet, ärade Ragnvald, och önskar er snabbt tillfrisknande, vördade Cihrind", sade han. "När vi funnit er fader sänder vi bud efter er och ser då fram emot att få se hela familjen återförenad."
   "Om ni finner honom", muttrade Ragnvald. "Farväl, junker Alemon", fortsatte han vänd till Ale. "När du på denna färd vunnit dina sporrar står mina portar åter öppna för dig."
   "Min ära vinner jag i min herre Ragnvalds namn", återgäldade Ale hälsningen, så som han hade lärt sig av Ragnvald, i det att han höjde svärdet mot himlen.
   "Ta väl hand om unge Ale", sade Cihrind, och må Cindar vare med er."
   "Oroa dig inte, fader, jag kommer att ta väl hand om honom", svarade Triotor. "Mycket väl."
   Tillsammans red de så ut ur Ragnvalds borg och styrde vägen norrut.

   Som munken hade förutspått dröjde det inte länge förrän de hann ikapp Krang och hans hejdukar. Handelsfursten satt tillbakalutad under ett träds skugga och fläktade sig med en enorm solfjäder medan resten av sällskapet var i färd med att ta av sig sina tunga rustningar och packa ned sina vapen. Kunskaparen valde dock att behålla sin smäckra båge nära till hands medan den störste av krigarna inte ville avstå från sin enorma spikklubba.
   "Passar det att komma nu?" fräste Krang när han såg Ale och Triotor.
   "Vi beklagar att ni fick vänta på oss", svarade Triotor syrligt. "Jag hoppas att ert uppehåll inte varit ansträngande."
   "Inbilla dig ingenting, brunkåpa! Vi stannade helt enkelt för att planera vår färd."
   "Det är tryggt att veta att ni planerar före avfärd och inte under resans gång."
   Krang ignorerade munkens kommentar. Han kallade till sig kunskaparen, som lystrade till namnet Bard, och bredde ut tre pergamentbitar framför dem. Ale närmade sig försiktigt medan Triotor föreföll ointresserad och i stället ägnade sig åt att omsorgsfullt peta näsan.
   Krang tittade upp mot Ale.
   "Det räcker tydligen med en pojkvasker för att överträffa mina bröders mannamod", muttrade han och återgick sedan till kartan.
   Osäker på hur han skulle tolka handelsfurstens kommentar bugade Ale lätt och stod kvar på respektfullt avstånd så att han kunde se kartan och höra diskussionen.
   "Nå, min trogne Bard, är du bekant med det här området?" frågade Krang.
   "Jag har aldrig sett en stad som denna, herre", löd kunskaparens svar. "Av kartan att döma är den dold under jord och skyddad av en svårgenomtränglig labyrint. Varje kartbit visar en del av labyrinten och vägen genom den tycks gå över alla fyra kartbitar. Vi hade behövt den fjärde kartbiten för att hitta labyrintens utgång."
   "Men var finns då denna labyrints ingång?" frågade handelsfursten otåligt.
   "Den frågan är lättare att besvara, ty enligt kartan kan dessa gångar nås från Jättarnas dal. Jag har själv inte besökt denna plats men det sägs att utstötta jättar sökt sig till en otillgänglig dal i nordvästra Cindarell. Vi torde kunna nå dit på tio till tolv dagsmarscher."
   "I så fall har vi ingen tid att förlora om vi ska hinna ikapp Morvan och ta ifrån honom hans kartbit."
   Kunskaparen lyfte en av kartbitarna.
   "Den kartbit som visar Jättarnas dal tillhör din broder Ragnvald", sade han lugnt, "och den kartbiten saknar din broder Morvan. Måhända visar den kartbit som vi saknar en andra ingång som han ämnar ta."
   "Men då är det än mer bråttom att hinna fram till Brödernas stad före min bror!"
   "Och labyrinten, herre?"
   "Om Morvan vågar sig in i labyrinten utan alla fyra kartbitarna så vågar vi det också. Jag har betalat dig för att spåra och det gäller såväl skogsstigar som grottgångar. För oss nu till Jättarnas dal."
   "Som min herre önskar", svarade Bard och böjde på huvudet.
   "Finns det verkligen jättar?" dristade sig Ale att fråga.
   Krang skrattade torrt.
   "Naturligtvis finns det jättar", svarade han. "Glum, kom hit!"
   Den store krigaren med spikklubban klev fram med tunga steg. Hans ansikte vanpryddes av ett fult ärr från munnen till ögat som drog upp mungipan i ett onaturligt och obehagligt grin.
   "Här ser du en jätte, pojkvasker", sade Krang föraktfullt. "Lytta människospillror som inte duger till annat än gyckelspel och styrkeuppvisningar. Ge pojken en demonstration, Glum. Vad gör du om du träffar en jätte?"
   Glum flinade och höjde sin väldiga spikklubba. Med ett vrål lät han slaget falla över en gammal stubbe och slog den till flisor.
   "Mot trästubbar nyttjar kloka män yxor", anmärkte Triotor överlägset.
   "Passa dig, fader byxlös, så att inte Glum nyttjar klubban mot din träskalle", varnade Krang.
   Munkens överlägsna min lämnade inte hans ansikte men han avstod från ytterligare kommentarer.
   Sällskapet satte sig åter i rörelse och resten av dagen färdades de under tystnad.

   När mörkret föll var det åtta trötta resenärer som satt av vid ett värdshus. Krang hade inte tillåtit några fler avbrott utan var och en hade fått nöja sig med att på hästryggen äta av den färdkost som de själva hade medfört. Ingen i sällskapet hade protesterat, även om Bard flera gånger bittert betraktat de välnärda hjortar som skuttat ur deras väg på båglängds avstånd. På handelsfursten själv gick det dock ingen nöd. Under hela färden hade han ständigt haft något i munnen och hans hand gick gång på gång ned i en välfylld säck som hängde vid hästens sida. Ale undrade om det välkomna avbrottet berodde på mörkret eller helt enkelt på att säcken nu tycktes vara tom.
   Krang brydde sig inte ens om att sadla av sin häst utan struttade direkt in i värdshuset med näsan i vädret. Värdshuset var nästan tomt och den buttre värden verkade mest intresserad av att bli av med de sista gästerna så att han kunde stänga. Vid åsynen av Krang spärrade han dock upp ögonen och rusade fram med ett lismande leende på läpparna.
   "Ers Nåd", sade han inställsamt, "vilken överraskning. Ni gör mig en stor ära som besöker mitt enkla värdshus. Vad får det lov att vara?"
   Krang slängde åt honom en klirrande penningpung.
   "Vi har färdats långt och är hungriga och trötta. Servera det bästa ni har för åtta personer och snåla inte på vinet."
   Värdshusvärden tryckte penningpungen mot sitt bröst och brydde sig inte om att kontrollera innehållet.
   "Givetvis, Ers Nåd, givetvis", svarade han. "Er önskan är min lag."
   Han rusade in i köket, varifrån snart högljudda befallningar hördes. Resten av sällskapet hade knappt hunnit tillse hästarna och packningen förrän stora och välfyllda fat och krus bars in. För Ale, som fortfarande var van vid klostrets frugala kost, tedde sig detta som en överdådig bankett men handelsfursten snörpte bara på munnen.
   "Nåväl", sade han. "Det får väl duga, men jag förutsätter att ni får in bättre mat till morgonmålet."
   "Absolut, Ers Nåd, jag har redan skickat tjänare till byn för att tillse att er önskan uppfylls."
   Krang tömde en bägare vin i ett svep och började sedan tugga i sig en hel grillad kyckling. Hans livvakter var inte sena att följa hans exempel och Ale försåg sig tacksamt med ett par kycklinglår. Triotor nöjde sig dock med hälla upp lite buljong och bryta en bit bröd.
   "Pojken blir bortskämd", anmärkte han torrt.
   "Struntprat", svarade Krang mellan tuggorna. "Jag lär honom vad pengar kan åstadkomma på det att han ska sikta högre än att bli en simpel novis eller väpnare."
   "Outgrundliga äro Cindars vägar", svarade Triotor gåtfullt och skrattade för sig själv som om han sagt något roligt.
   Resenärerna var mer intresserade av att fylla sina munnar med mat än med ord så samtalen klingade snabbt av och de åt vidare under tystnad.
   Måltiden avslutades med ett starkt kryddat vin, som fick det att snurra i Ales huvud, och ett stort fat spröda honungskakor.
   "Era hästar är väl omhändertagna och åtta enkelrum för natten står nu klara", sade värdshusvärden. "För dem av er som önskar finns det varmt vatten i badhuset på gården."
   "Herre Krang", protesterade Triotor. "Er generositet är för mycket. Vi har ingenting emot att dela rum."
   Handelsfursten gav honom en misstänksam blick.
   "Aldrig ska det sägas om Krang, Sartors son, att han inte belönar sina tjänare efter förtjänst. De som färdas med mig gör det bekvämt."
   "Men herre, jag insisterar...", försökte Triotor men Krang höjde avvärjande handen.
   "Saken är utagerad och jag vill inte ha någon vidare diskussion. Krangs ögon smalnade. "Det är inte så att du själv behöver ett bad, med eller utan varmt vatten?"
   Munken flämtade och vände förnärmat handelsfursten ryggen. Utan att bry sig om sällskapets råa skratt gick han raskt mot de av värdshusvärden utpekade rummen och snart hördes ljudet av en dörr som hårt slogs igen.
   Krang tog för sig av de sista kakorna och sneglade på Ale utan att säga någonting. Ale sade inte heller någonting men sände en tacksamhetens tanke till handelsfursten för att han fick ett eget rum.

   Värdshusvärden höll sitt löfte och serverade ett storslaget morgonmål bestående av fin vit gröt, färska ägg, knaperstekt fläsk och nybakat bröd med sylt. Krang månne vara skrytsam och struntförnäm men han visste hur han skulle bättra på sina mäns humör. Det var ett belåtet sällskap som åter anträdde färden mot den okända dal som sades bebos av jättar och som var deras mål.
   De följande dagarna blev lika bekväma de. Krang hade lugnat ned sig och unnade dem allt oftare avbrott för måltider och då alltid på fina värdshus. Ale lät sig väl smaka och ignorerade Triotors ogillande blickar. Han glömde heller inte bort Silkestass och konstaterade lättat att värmen och maten gjorde honom däst och höll honom lugn trots den skumpande ritten.
   Den täta lövskogen började nu ersättas av glesare barrskog och den väldiga bergskedja i norr som markerade Cindarells yttersta gräns blev mer och mer framträdande. Ale hade bara obehagliga minnen av berg. Legim hade berättat om hur de ondskefulla svartfolken dväljdes i mörka, stinkande grottor djupt under dessa berg och det var bland dessa berg som hans herre Elrinds liv hade ändats, på den plats som kallades Andarnas hemvist. Han följde oroligt bergskedjans sträckning österut. Det var väl där någonstans, åt nordost, som det låg, långt från deras eget mål? Han hoppades innerligt att han aldrig mer skulle se den fördöma platsen igen.
   Men det var alltså till bergen de var på väg, till dalar bebodda av jättar och grottor bebodda av Cindar vet vad. Varför kunde inte den där stadens invånare bosätta sig vid kusten som vanligt folk? Vad för folk bosatte sig under berg egentligen?
   Som om han hade läst Ales pojkar red Triotor försiktigt närmare.
   "Brödernas stad", mumlade han tyst, som för sig själv.
   Ale försökte titta bort men kunde inte dölja sin nyfikenhet. Munken förstod också att de orden skulle räcka för att fånga ynglingens intresse och fortsatte att prata, viss om att han hade åtminstone en uppmärksam åhörare.
   "Amsagor kallade den gode Ragnvald berättelserna om staden för. Men Brödernas stad är byggd av mer än bara lekmäns fantasier, traditionen sträcker sig bort till tiden för kungarikets grundande. Det sägs att Seren själv tröttnade på sitt folks schismer och grundade en stad för män och kvinnor som stod över sådana futtigheter. Till den staden välkomnade han alla, utan urskiljning efter ursprung eller klass, men skyddade den samtidigt från dem som inte delade hans frihetliga värderingar och dolde den under jord.
   "Var verkligen alla folk välkomna?" undslapp det Ale. "Folk utanför Cindarell också?"
   "Är då inte alla människor skapade av Cindar och lever de inte också i hans värld?" frågade munken.
   På den frågan hade Ale inte något svar.
   "Vad hände då med staden?" frågade han i stället.
   "Om det nu var på grund av Serens värderingar eller på Seren själv må lärde disputera men sant är att staden blev rik och välmående och föremål för såväl respekt som avund. Stadens hemlighet bevarades därför och den slöt sig till slut helt från omvärlden. Seklerna höljde staden i ett mytiskt skimmer och historierna blev till sagor."
   "Så ingen hittade någonsin staden efter det?"
   "Jodå, många sökte efter staden och de som inte återkom ansågs antingen ha stupat under sitt sökande eller funnit sitt mål och valt att stanna. Sartor är mig veterligen den förste som inte bara funnit staden utan också delat med sig av sitt fynd."
   "Är det då inte ironiskt att han till en stad som välkomnar alla bjuder några som inte kan hålla sams trots att de är bröder?"
   Triotor tittade förvånat på Ale och brast sedan ut i ett gnäggande skratt som lät allt annat än naturligt.
   "Ibland undrar jag om du inte är den mest insiktsfulle i sällskapet, min käcke yngling. Du har mer inom dig än du vill tro. Om du bara..."
   Munken fick inte avsluta sin mening ty i detsamma kom spejaren Bard tillbaka från ett spaningsuppdrag.
   "Inga värdshus men väl en lämplig lägerplats en bit härifrån", rapporterade han.
   "Gott", svarade Krang. "Vi har lämnat civilisationen bakom oss och med den också de bekväma värdshusen. Vårt nästa tak över huvudet blir min faders gyllene tak i Brödernas stad men till dess får vi nöja oss med himlen."
   Bard ledde upp dem på en kal höjd varifrån de hade fri sikt i alla väderstreck. Bakom dem bredde den till synes ändlösa skogen ut sig och framför dem de lika ändlösa bergen. Västerut speglade sig dagens sista solstrålar i en stor sjö som tycktes kämpa för att hålla isär skogen och bergen. Vid sjöns södra strand övergick skogen i buskar och vass innan den till slut gav upp och vid dess norra strand stupade branta bergssidor ned i det djupa vattnet. På andra sidan sjön, för långt bort från deras färdväg för att de skulle kunna ta in där, skymtade ljusen från en liten by.
   De satt av och tog itu med lägerförberedelserna. Det visade sig att handelsfurstens uppfattning om läger skiljde sig helt från det som Ale hade lärt sig av Legim. Den packning som de stackars mulorna hade dignat under visade sig innehålla ett palatsliknande tält, större än de flesta av de bondstugor som de passerat på vägen, husgeråd i nypolerad silver och färsk mat från det senaste värdshuset. Krigarna tog buttert itu med att resa tältet. De sade ingenting men av deras miner att döma ansåg de inte deras sold täckte hushållssysslor. Krang själv hade packat upp ett par mjuka kuddar som han behagligt sträckte ut sig på med en kanna vin i ena handen och en påse kanderade nötter i den andra.
   Ale blickade ut över sjön, glad åt att äntligen se vatten igen, då han fastnade för en säregen klippformation. Det var den yttersta utlöparen av berget, en toppig klippa omgiven av vatten på tre håll som närmast liknade ett naturligt fyrtorn som sköt upp ur vattnet. Det som särskilt tilldrog sig Ales uppmärksamhet var de tre stora grottöppningar som i en nästan lodrät linje tycktes vaka över sjön. Klippans konform och de tre hålen fick den nästan att se ut som en gigantisk flöjt som en jätte tryckt ned i vattnet. Med ens mindes han deras resmål och rös. Inte kunde väl jättarna vara så stora?
   "Vad heter den här sjön?" frågade han.
   Krang tittade upp och gick fram till honom.
   "Känner du inte till det, pojk?" frågade han. "Detta är ju Draksjön, den plats vid vilken min fader sägs ha utfört sitt hjältedåd och dräpt en drake. Det berg du ser på andra sidan är Treberget, vari nämnda drake sägs ha bott."
   "Ditt ordval uttrycker ringa vördnad för din faders hjältedåd."
   Det var Triotor som ljudlöst hade smugit sig fram till dem och nu blandade sig i samtalet. Krang ryckte bara på axlarna, för trött för att munhuggas med munken.
   "Ingen såg honom fälla draken. Ingen såg den döda kroppen. Bortsett från en handfull vidskepliga bybor så kan ingen ens vittna om att det någonsin har funnits en drake här."
   Såväl Krangs ansikte som ton speglade en eftertänksamhet som Ale inte hade sett tidigare hos den annars så arrogante handelsfursten och för ett ögonblick verkade han riktigt mänsklig. Men så tändes en glimt i hans ögon och illusionen blåste förbi.
   "Men vad spelar väl medlen för roll när målen väl är nådda?" fortsatte han. "Av egen kraft höjde sig min far från simpel svärdsbärare till mäktig självhärskare. Vad gör det om historien om draken är sann eller inte så länge folk tror på den. På andras svaghet byggde min far sin styrka och vann sin ära och sin rikedom. Jag må inte vörda min far men jag respekterar hans verk och som hans trognaste son ser jag fram emot att få skörda vad han har sått."
   "Du förolämpar såväl din fader som hans folk", sade Triotor med viss skärpa i rösten.
   "Min far har tillräckligt med lismande jasägare kring sig och kommer att uppskatta någon som säger honom sanningen för en gångs skull", svarade handelsfursten. "Förresten", tillade han spefullt, "Cindars gudsmän är väl inte främmande för att utnyttja svagas tro?"
   Krang skrattade gott åt sitt eget skämt och Triotor vände honom upprört ryggen.
   "Lyssna inte till slikt tal", förmanade han Ale. "Förgiftar anden och tynger den till köttet gör det, följ inte hans fördärvade väg."
   Men Ale lyssnade inte längre till diskussionen, hans blick sökte sig bort mot Treberget och hans tankar kretsade kring hjältedåd, tankar som följde med in i sömnen och drömmarna.

8. Eld över vattnet

   "När draken krälade sin håla ur
   och där sina stora vingar spände
   Då stod honom ovan Sartor på lur
   och kastade sig på ryggens ände
   Upp flög den då högt över gran och fur
   och sökte kasta av sin fiende
   Men Sartor stod lika fast som en mur
   trots att besten högg och eldar tände
   Ty fåfängt var det mot Sartors bravur
   och djupt i nacken han svärdet rände
   Draken brölade som en sårad tjur
   när den kommande döden den kände
   I Draksjöns vatten slutade dess tur
   blott Sartor från dess djup åter vände "

Ur ett kväde om hur Trebergets drake dräptes av Sartor, enligt somliga dikterat av honom själv

   Ljudet av hovar väckte bryskt Ale ur hans sömn. När han öppnade ögonen förstod han först inte om han var vaken eller om hans hjältedrömmar plötsligt övergått i en våldsam och brutal mardröm. Tunga stövlar trampade i marken alldeles intill hans huvudände, svärd drogs ur sina skidor och upprörda röster hördes överallt i nattlägret. Från hästarna hördes oroliga gnägganden och än fler röster, röster som han inte kände igen.
   Plötsligt kastade sig två ryttare in i lägret under vilda tjut. Ale hann uppfatta hur några av hans färdkamrater tvingades kasta sig undan där de sprängde fram och själv var det med nöd och näppe som han undgick att bli nedtrampad av de rasande hovarna. Ryttarnas ansikten hann han aldrig uppfatta men en av dem hade en lie i handen som han med ett svepande hugg kapade tältlinorna med medan den andre bar ett ämbar vatten som han vräkte över lägerelden. Med ett fräsande ljud slocknade den och lämnade dem i mörker och de kunde bara höra hur ljuden av hovarna försvann i fjärran.
   Ale reste sig mödosamt upp. Hans huvud värkte som om han hade träffats av en av hästhovarna men han kände inget blod och hoppades att det inte var allvarligt. Bredvid honom tändes en fackla och han kunde urskilja en av krigarnas högröda ansikte i skenet.
   "Vem hade vakten?" röt han. "Hur kunde detta hända?"
   "Det var Finns tur", hördes en röst i mörkret.
   "Nej, Oriks", hördes en annan.
   "Klåpare! Hur kunde ni låta rövare tränga ända in i lägret? Jag borde låta hänga er båda två."
   Krigaren tog ett hotfullt steg i riktning mot rösterna då en hand lades på hans axel.
   "Vi har inte tid med det, Hjalte. De har tagit våra hästar och vi måste omedelbart fatta beslut om vad vi ska göra."
   Det var kunskaparen Bard som sällat sig till diskussionen.
   "Dessutom", tillade han med lägre röst, "så behöver vi nog förklara ett och annat för vår herre först."
   Från det nu hopsjunkna tältet hördes en kvävd röst och med gemensamma krafter lyckades de hjälpa den flämtande Krang, ännu med nattmössa på huvudet, ut ur de många och tjocka tyglagren.
   "Vad hände?" var hans första fråga efter flera djupa andetag.
   "Rövare", rapporterade Hjalte. "Jag är rädd att de kommit över våra hästar."
   "Mina hästar?" utbrast handelsfursten. "Vet du hur mycket de har kostat mig? Hur ska vi nu kunna färdas genom vildmarken?"
   "Du skulle kunna använda dina fötter, om du ännu minns hur man gör."
   Det var munken Triotor, som med cynisk ton lade sig i diskussionen. Han hade legat i utkanten av lägret och av allt att döma klarat sig undan överfallet utan blessyrer. På hans läppar spelade ett muntert leende, som om han fann situationen synnerligen komisk.
   "Jag borde använda dig som riddjur, oförskämda narrkåpa där!"
   "Vi borde kunna nå Jättarnas dal på en vecka om vi fortsatte till fots", inflikade Bard.
   "Och lämna hästarna i rövarnas våld? Otänkbart!"
   "Låt oss då söka upp rövarna och återta våra hästar", sade Hjalte. "Jag ser gärna att vi träffar dem igen."
   "Utmärkt! Bard, kan du spåra hästarna?"
   "Spåra ett dussin hästar genom en skog, herre?" svarade kunskaparen torrt. "Det tror jag nog att jag ska klara."
   Ironin gick handelsfursten helt förbi.
   "Led vägen då så ger vi oss av omedelbart. Hjalte, se till att fördela vår packning på dina män och kom ihåg att jag har fullständiga inventeringslistor så glöm inte kvar något!"
   "Det ska bli mig ett nöje, herre", svarade Hjalte leende. "Finn! Orik! Jag har ett litet uppdrag åt er..."

   Överfallet hade skett bara några timmar före gryningen så det började redan ljusna när de bröt upp. Kunskaparen ledde dem på små stigar österut, längs Draksjöns södra strand, och i soluppgången nådde de den lilla byn Drakby.
   Deras ankomst vållade stor oro ty de bybor som såg deras tunga vapen och mörka blickar begav sig hastigt inomhus och stängde dörrarna om sig. Först när de kom fram till torget invid kyrkan vågade någon närma sig dem. Det var den åldrige byprästen, som med darrande stämma tilltalade dem.
   "Cindars frid vare med er, gode män. Vi vill inte ha något bråk här."
   "Det slipper ni om ni återlämnar våra hästar", röt Hjalte. "Var är de?"
   Prästen vred oroligt sina händer och tvekade först att svara.
   "Vi visste inte att de var era", sade han till slut försiktigt. "Vi köpte dem i god tro."
   "Jag struntar i vilket, var är de?"
   Prästen kastade en blick mot sjön. I morgondiset kunde skymtas ett antal tungt lastade pråmar som stakades norrut.
   "De är på väg till draken", sade han med knappt hörbar stämma.
   Prästens svar fick Krang att irriterat bryta in.
   "Draken? Vad är det för dumheter? Om det någonsin har funnits en drake här så dräpte min far honom för många år sedan."
   "Men han har kommit tillbaka herrn. Vi har inte sett honom men eld och rök syns från Treberget och hans rytande färdas långväga över sjön. Vi söker stilla hans hunger med djur på det att han ska lämna vår lilla by i fred."
   Som för att ge tyngd åt prästens ord hördes plötsligt ett brölande från sjön och prästen tecknade hastigt Cindars heliga triak.
   "Ni hör odjuret, herre", sade han. "Jag ber er, låt oss sköta det här på vårt sätt. Vi kan ersätta er efter förmåga, bara ni inte retar upp draken."
   "Ersätta?" svarade Krang, som hade bleknat betänkligt. "Ja, det är kanske bäst så."
   "Vi behöver ju våra hästar", inföll Hjalte. "Drake eller ej, vi kan återta dem åt er. Om de här byborna vill ersätta oss så kan de göra det med kanoter."
   Prästen försökte protestera men tystnade då Hjalte hotfullt lade handen på sitt svärdsfäste.
   "Sådant slöseri med tid", muttrade Triotor. "Er far väntar på er och ni ägnar er åt att jaga fantasifoster."
   "Vår färd blir faktiskt snabbare med hästar", påpekade Bard. "Om Hjalte vill återta hästarna så följer jag med honom."
   Glum, Orik och Finn gav också sitt bifall och handelsfursten gav motvilligt med sig.
   "Nåväl", sade han, "men jag tror att jag stannar här, jag blir så lätt sjösjuk."
   Ale tyckte att det var konstigt att en man känd för sina handelsresor till havs lätt blir sjösjuk men sade ingenting.
   "Än jag då?" frågade han i stället. "Får jag också följa med?"
   Hjalte gav honom en avmätt blick och synade honom från topp till tå. Han föreföll inte imponerad av vad han såg.
   "För all del då", sade han. "Vi kan behöva någon som tar hand om hästarna medan vi tar hand om de tjuvaktiga bönderna. Präst, visa oss nu till kanoterna."
   Den stackars prästen vågade inte annat än lyda och inom kort paddlade de ut i sjön i två kanoter, Ale, Hjalte och Bard i den ena och Glum, Finn och Orik i den andra. Kvar i byn väntade Krang och Triotor tillsammans med förskrämda bybor som oroligt betraktade deras avfärd.
   På andra sidan sjön reste sig deras mål, Treberget. Ale trodde först att det skulle gå snabbt att paddla dit men sjön visade sig vara större än så. Varje paddeltag gjorde berget större i stället för att föra det närmare och det var först senare på dagen som han började urskilja detaljer.
   Det var ett högt och spetsigt berg som tornade upp sig framför dem och hotfullt tycktes luta sig ut över sjön. I den nästan lodräta bergväggen öppnade sig de tre stora naturliga grottöppningar som gett det dess namn, en nästan i markhöjd, en mitt på och en högst upp. Ale tyckte att de påminde om hålen på en väldig flöjt.
   Trots deras raska paddling hade de inte hunnit ikapp pråmarna och dessa stod nu förankrade vid bergets fot. Flera män sprang omkring på stranden och föreföll väldigt upprörda. Några pekade och gestikulerade vilt mot dem medan andra skyndade sig att föra i land hästarna. Gemensamt för dem alla var att de då och då kastade skrämda blickar mot grottöppningarna. När de insåg att kanoterna verkligen var på väg mot dem övergav de sina pråmar, kastade sig i vattnet och simmade bort från dem så fort de bara kunde.
   "Köpt i god tro minsann", sade Hjalte bittert. "Jag känner allt igen dem som överföll oss. Bard, når du någon av dem med en pil?"
   "I så fall hade den redan lämnat bågsträngen", svarade kunskaparen torrt. "Hästarna har de lämnat kvar i alla fall."
   De drog i land kanoterna och såg sig om. De befann sig på en smal strandremsa omgiven av branta klippor som var svår att nå annat än från vattnet. Hästarna var oroliga efter all uppståndelse men lugnade sig snabbt då de igenkände sina tidigare herrar.
   "Så lätt att jag blir besviken", skrockade Hjalte och tog tag i sin hästs tyglar då Ale plötsligt avbröt honom.
   "Titta!" sade han med darrande röst och pekade upp mot den mittersta grottöppningen. Ur den steg små pustar av svart rök som snabbt skingrades av kvällsbrisen. "Är det draken?"
   Finn och Orik tog skrämda ett steg bakåt men Hjalte och Bard rynkade bara sina pannor och den väldige Glum tycktes närmast uppspelt av åsynen.
   "Jag skulle vilja träffa den där draken", sade Hjalte och vände sig till Bard. "Vad tror du, kan vi ta oss upp dit?"
   "Rakt upp blir svårt men vid sidan av berget finns flera naturliga stigar och avsatser. Den vägen kan vi ta. Då syns vi heller inte lika lätt ovanifrån."
   Krigarna förberedde sig alla för bergsbestigningen och även Ale gjorde en ansats att följa med då Hjalte bryskt tilltalade honom.
   "Du kan stanna här och se efter hästarna", sade han. "Och se upp för draken", tillade han spefullt.
   De skrattade alla rått och begav sig av. Snart syntes de bara som små prickar mot berget. Surmulet gick Ale ned mot vattnet, satte sig ned och kastade ut en sten i vattnet. Vad var det som var så roligt? Varför kunde inte han få följa med? Måtte draken bränna dem allesamman! Långsamt drog han sitt svärd ur skidan och lät den nedåtgående solen spegla sig i dess blanka blad. Nog skulle han också kunna utföra stordåd om han bara finge chansen någon gång, om de bara kunde lita på honom för en gångs skull.
   Han visste inte hur länge han suttit där då han plötsligt avbröts i sina funderingar av hästarnas oroliga gnäggande. Han vände sig om och när han såg orsaken till hästarnas oro så stelnade han av skräck. Ut ur den nedersta grottöppningen kom en grupp kutryggiga varelser iklädda skinnkläder och med krokiga spjut i händerna. De diskuterade sinsemellan på ett gutturalt tungomål, då och då med inslag av hesa skratt, och pekade glatt på hästarna.
   Redan på håll kände Ale igen dem på deras lökformade ansikten och gråaktiga hud. Det var svartalfer, samma slags varelser som den som närapå hade dräpt honom den där natten med Elrind och Legim för många år sedan. De hötte med spjuten och slickade sig om munnarna när de närmade sig de alltmer skräckslagna hästarna. Av allt att döma trodde de sig vara ensamma men det kunde bara vara en tidsfråga innan de upptäckte Ale.
   Vad kunde han väl göra ensam mot ett dussin av dem? Med bultande hjärta försökte han krypa i skydd bakom ett stenblock men det ville sig inte bättre än att han halkade till och föll omkull. Det klingande ljudet av svärdets metall mot klipphällens sten uppfattades omedelbart av svartalferna. Först tryckte de sig tätt intill varandra med höjda spjut men när de såg vem som orsakat ljudet slappnade de av och började skratta hånfullt. Den störste av dem klev nu fram mot Ale, ivrigt påhejad av sina kamrater. Ale hukade bakom sin sköld och riktade darrande sitt svärd mot honom till försvar men svartalfen log bara illvilligt utan att sakta in på sina steg.
   Det var det här han hade tränat för så många gånger på Ragnvalds borggård. Han hade mött större och starkare knektar än så och han hade besegrat Ragnvald själv i flera dueller. Men det hade varit oskyldiga vapenlekar, det här var dödligt allvar. Svartalfen framför honom skulle inte iaktta någon hederskodex och hans vapen skulle inte hejdas förrän det hade genomborrat honom. I Legims hand hade svärdet svingats med styrka och snabbhet men det spjut som nu riktades mot honom såg så långt och vasst ut. Han skulle bara få en chans, annars skulle alla hans drömmar om hjältedåd få ett våldsamt slut på denna ödsliga strand. Han höjde svärdet, slöt ögonen, bad en hastig bön och högg till.
   Till Ales förskräckelse mötte svärdet inget motstånd och han stålsatte sig inför den spjutstöt som måste följa. Men ingenting hände. Han öppnade ögonen igen och såg att svartalfen ännu stod framför honom. Hans illvilliga leende var emellertid som bortblåst och han stirrade bara fåraktigt på Ale. Först nu såg Ale att en rödfjädrad pil satt djupt begraven i hans motståndares hals. Utan ett ljud segnade svartalfen ned på knä. Spjutet rullade ur hans händer och han föll framstupa med en dov duns.
   De andra svartalferna tittade förfärade på någonting bakom Ale och tog sedan tjutande till flykten. Ytterligare två pilar visslade genom luften och fällde två av dem medan resten störtade hals över huvud tillbaka in i den grotta varifrån de kommit. När Ale vände sig om såg han hur hans färdkamrater återvände ned från berget. Bards bågsträng darrade ännu efter kunskaparens senaste skott medan Glum såg närmast besviken ut över att svartalferna flytt utan strid. Han såg också att Hjalte bar ett stort, sotigt bronshorn med sig.
   "Där har du din drake", sade han och kastade hornet framför Ales fötter. "Tunga hornstötar och sotiga eldar. Om du hade haft vett att att titta i marken i stället för i det blå så hade du också sett svartalfernas tålösa fotspår."
   "Visste... visste ni hela tiden att det var svartalfer som låg bakom detta?" frågade Ale darrande. Han hade ännu inte hämtat sig från chocken.
   Men Hjalte svarade inte utan skakade bara på huvudet.
   "Vinna sina sporrar minsann", muttrade han till sina män. "Pojkvaskern skulle inte kunna hitta några sporrar om de så hängde i ett snöre framför honom. Låt oss få ombord hästarna på pråmarna och återvända snarast. Vattenströmmarna borde föra oss tillbaka till Drakby utan ansträngning.
   Ale var mållös och hans blick stannade än på det smutsiga hornet och än på den döda svartalfen. Var detta sanningen bakom Sartors hjältemod? Var det sanningen bakom hans eget hjältemod? Hade alla hans drömmar varit en fåfäng jakt på något som inte var och som heller aldrig skulle bli? Hans svärd kändes med ens väldigt tungt, alldeles för tungt för honom, och för ett ögonblick övervägde han att lämna kvar det på stranden tillsammans med sina drömmar. Någonting fick honom ändå att låta det glida tillbaka i skidan och med böjt huvud gick han ned mot de väntande pråmarna.
   Medan solen sakt gick ned och med sina sista strålar färgade vattnet rött tittade satt Ale i fören med blicken stadigt fäst framåt. Inte ett ord yttrade han och inte en blick kastade han bakåt. Aldrig mer ville han se detta berg.

9. I fiendeled

"Känn din fiende."

Ur general Ranulfs bok Kriget som konst, nyttjad i kungliga cindariska arméns officersutbildning

   De första dagarna efter klostrets förstörelse och Legims död hade passerat som i en dimma. De omvälvande händelserna hade drivit henne till vansinnets rand. Hon, som var så van vid att ha kontroll över sig själv och sitt liv, kände det som om hela hennes värld hade rämnat och som om hon bara flöt med i en flod av händelser som hon inte längre kunde styra över. Passivt hade hon låtit sig ledas av okända män på okända vägar utan att orka tänka på var hon kom från eller vart hon var på väg. Under dagarnas vandringar hade hon sökt förtränga minnena från den fruktansvärda natten bara för att ändå återuppleva dem under nätternas mardrömmar.
   Det var först nu som Minn långsamt vaknade till liv igen. Hon började finna sig i det som hade skett och blicka framåt i stället. Hon kunde inte ändra det förflutna men hon kunde möjligen påverka framtiden. Sakta men säkert började hennes känslor stillas och tankar byggas upp. Utåt sett var hon ännu en passiv följeslagare till Morvans trupp men inom sig begrundade hon allt hon såg och lade det på minnet.
   Morvans "pojkar" hade visat sig utgöras av ett femtiotal tungt beväpnade krigare, till det yttre mycket lika de svartfolk som hade ledsagat Sorogon under deras jakt på de förtrollade armbanden. Men till skillnad från Sorogons slödder så betedde sig dessa disciplinerat, ja nästan civiliserat. De marscherade i takt och i räta led och bröt formationen endast när Morvan beordrade vila. Deras vapen och rustningar var, så vitt Minn kunde bedöma, av gott smide och ju mer hon såg av dessa krigare, desto mer förstod hon varför klostret hade varit så försvarslöst mot dem.
   Anhanget bestod också av ett par trossvagnar och dussintalet ryttare som cirklade runt fotsoldaterna och då och då begav sig av på spaningsuppdrag. De red på väldiga vargar, sådana som Legim hade kallat för ulvar, vargarnas större och aggressivare släktingar. I ryttarnas tömmar var de dock beskedligare än Gyldes gatuhundar och inte ens en morrning undslapp deras väldiga käftar. Om det inte hade varit för truppens skrämmande yttre hade den mycket väl kunnat tas för en av Cindarells kungliga arméer.
   Faktum var att bönder och vandringsmän som de passerade märkligt nog inte ens reagerade när de såg dem. De klev bara artigt åt sidan och lyfte på hatten när de såg Morvan, en hälsning som den buttre mannen dock aldrig återgäldade.
   Men det som ändå gjorde störst intryck på Minn var det faktum att ingen brydde sig om hennes närvaro. Svartfolken tittade aldrig åt hennes håll och även om hon inte förstod deras språk så kändes det som om de heller inte talade om henne. Inte ens klostrets kyska munkar hade kunnat avhålla sig från att kasta en och annan blick på henne men för soldaterna fick hon alltid vara i fred. En dag hade hon till och med tvättat och kammat sig extra noga och gett dem utmanande blickar men förgäves. Det var som om hon hade varit osynlig för omgivningen.
   Den ende av svartfolken som tycktes ge akt på henne var en kortväxt varelse som, värmen till trots, alltid var insvept i en smutsgrå kåpa, varifrån endast ett par gula ögon tittade fram. Minn upplevde det som om han iakttog både hennes och Morvans alla förehavanden men varje gång hon försökte närma sig honom så slank han undan och försvann ur hennes åsyn.
   Den mystiske ledaren för denna brokiga skara, Morvan själv, hade Minn inte vågat närma sig sedan deras första möte. Svartfolken visade honom hela tiden största respekt, trots att han bara fräste åt dem och slog efter dem i gengäld. Det var endast med den lille, kåpklädde varelsen som han tillät sig förtroliga samtal då och då. Minn hade han aldrig sökt upp eller frågat efter, men hon misstänkte att de välfyllda fat med mat som väntade henne morgon och kväll ställdes fram på Morvans befallning.
   Minn hyste alltjämt blandade känslor för denne hämndlystne son av Sartor. Trots Morvans ord om andras ansvar den där ödesdigra natten då klostret brändes ned så förblev han i hennes ögon Legims mördare. Hon hatade honom för det och hade det inte varit för att hennes krafter visat sig otillräckliga så hade hon dödat honom för länge sedan.
   Men samtidigt kunde hon inte undgå att förundras över Morvan. Vilka dunkla händelser i det förflutna hade kunnat så en sådan hämndlystnad hos denne man? Vilka krafter besatt han som hade kunnat stå emot den vredens eldstorm som hon släppt lös mot honom? Vad visste han om hennes egna krafter?
   Minn visste ännu ingenting om målet för deras resa men hon anade att det hade att göra med det hat som Morvan hyste mot sin fader. Hans broder Cihrind hade på något sätt stått i vägen men så inte längre. Hon själv, eller rättare sagt hennes krafter, kunde på något sätt bistå honom mot fadern men hur visste hon inte. Hon fortsatte dock att lägga på minnet allt som hon upplevde och bidade sin tid. Tids nog skulle hennes chans komma, tids nog...

   Det var först den tredje eller fjärde dagen efter händelserna vid klostret som Minn kom nära Morvan igen. Det var den dittills varmaste dagen och till och med de beridna av svartfolken såg tagna ut där de red fram på sina flämtande ulvar. Morvan beordrade halt för dagen intill en flod och svartfolken tog tacksamt av sig rustningarna och vadade ut i vattnet. Det var ännu en överraskning för Minn. Av deras lukt att döma hade Minn inte trott att svartfolk badade överhuvudtaget.
   Men som luften låg stilla och dagen ännu var varm så ville hon gärna följa deras exempel. Hon smög en bit uppströms, klädde av sig och välkomnade det svalkande vattnet mot sin varma hud. Fina flickor badade inte utomhus hade abbedissan i Gylde förmanat men det hade Minn alltid struntat i och hon hade alltid simmat snabbare än pojkarna. De plaskande svartfolken var för långt borta för att höras och Minn njöt av en tystnad som bara avbröts av fåglars kvitter och flodens brus.
   Plötsligt hörde Minn ett annat, främmande ljud och blev med ens vaksam. Det lät som sång, men det var inte svartfolkens sträva, gutturala röster utan mjuka, melodiska stämmor som sjöng stilla och vemodiga visor. Minn vilade på simtagen så att hon inte skulle höras och störa sången. Det lät som om de kom från andra sidan floden, ytterligare en bit uppströms. Minn tittade ditåt men hennes ögon var inte skarpa nog för att urskilja sångarna. Inte heller kände hon igen sångerna men de sjöngs på ett främmande men behagligt språk som lugnade henne och för ett ögonblick fick henne att glömma sina bekymmer.
   Minn övervägde om hon försiktigt skulle simma närmare när hon plötsligt blev varse att hon inte var ensam. En bit uppströms men på denna sida om floden satt Morvan och tittade ut över vattnet. Det såg ut som om han också lyssnade till sången och han var djupt försjunken i tankar. Med ens ryckte han till och såg sig om som om han kände sig observerad. Då hans blick upptäckte Minn lugnade han ned sig igen och återgick till att lyssna på sången.
   Morvans fräckhet fick Minn att glömma bort sin försiktighet gentemot honom och hon fräste till, dock inte så högt att de okända sångarna skulle kunna höra henne.
   "Varför smyger du på mig sådär för?" krävde hon att få veta.
   Morvan tittade inte ens åt hennes håll.
   "Mycket bra", kommenterade han bara kort. "Dina krafter utvecklas varje dag. Inte ens jag såg dig först. Men du får inte låta dig distraheras så enkelt."
   "Vad är det egentligen med trollkarlar som gör att de alltid måste tala i gåtor?"
   "Omgivningens okunskap är vårt skydd. Minns min förutsägelse om att dina krafter kommer att bringa mig såväl framgång som fall."
   Trollkarlens ord tillfredsställde inte Minn.
   "Kan jag åtminstone få kliva upp ur vattnet utan du sitter där och stirrar?"
   "Gör vad du vill, jag ser bara vad du vill att jag ser. Låt mig nu åtminstone få höra vad jag vill höra."
   Minn rynkade tvivlande på pannan men simmade prövande in mot stranden. Morvan satt blickstilla och gjorde inte minsta ansats att titta åt hennes håll. Raskt klev hon upp ur vattnet och klädde på sig. Trollkarlen rörde inte en min under hela tiden. Minn klev fram till honom.
   "Du är inte en riktig man", sade hon utmanande.
   Morvan höjde på ögonbrynen.
   "Du anar inte vilken sanning som ligger bakom dina ord", svarade han lakoniskt.
   Minn förvånades över trollkarlens uppriktighet men tog tillfället i akt att ställa fler frågor.
   "Du hyser inga känslor för människor men lierar dig med svartfolk", fortsatte hon i samma utmanande ton.
   "Kalla dem inte svartfolk i deras närvaro", manade Morvan. "De är vättar och de beblandar sig inte med lägre stående varelser som resar, orcher och svartalfer."
   Minn hade inte hört talas om vättar tidigare men det gjorde henne detsamma vad de kallades, det var inte dem hon ville veta mer om.
   "Kan svart... jag menar, kan vättarna också bara se vad jag vill att de ser."
   "Du har dräpt ett dussin av deras fränder och ditt kött är så mört att det skulle anstå vättekonungen själv. Vad tror du att de ser?"
   Minn rös. Hon hade glömt bort att hon faktiskt gick bland blodtörstiga fiender, hur disciplinerade de än må vara.
   "Och... och bönderna som vi passerat, de ser inte heller?"
   Trollkarlen bemödade sig inte ens att svara på den frågan. Detta var en magi som Minn aldrig hade sett Elrind utföra.
   "Men en av vättarna, den lille i kåpan...?" började Minn.
   "Du syftar på Gork", svarade Morvan. "Han är lite förfaren själv och ser ibland genom magin. Det ligger dock inte i hans intresse att berätta sanningen för sina fränder, åtminstone inte än. Vilka hans mål är vet jag inte och vill heller inte veta så länge de tjänar mina syften."
   Trollkarlen tittade upp och skrattade torrt, som om han precis hade kommit på något.
   "Vem vet, han kanske vill döda mig i sinom tid han med. Men vågar någon av er ödsla krafter på att döda mig för att sedan försvagad möta den andres krafter?"
   "Jag struntar i om jag själv dör så länge jag tar med mig dig i döden", svarade Minn kallt och glömde bort sin försiktighet.
   Morvan svarade inte utan återgick till att lyssna på sången. Minn undrade vad det var med den som hade en så lugnande verkan på trollkarlens annars så mörka själ.
   "Vilka är det som sjunger så vackert?" undrade hon.
   "Nymfer kallas de, ett av få älvfolk som ännu finns kvar i Cindarell. Deras sida om floden omges av vatten i alla väderstreck och utgör en liten ö varpå de ännu får leva i fred."
   Minn kände bara till älvfolk som behagliga väsen från sagornas värld och undrade vad en vättevän kunde finna för glädje i deras sång.
   "Vad sjunger de om?" fortsatte hon.
   "Det är en visa om olycklig kärlek. En morgon för länge sedan begav sig en yngling ned till floden för att fiska. Samma morgon begav sig en ung nymf ned till floden för att bada. Ynglingen var tyst och stilla för att inte skrämma fisken och eftersom nymfen trodde att hon var ensam klädde hon oblygt av sig och hälsade flodens vatten med en sång. Då ynglingen hörde hennes ljuva stämma och såg hennes betagande kropp blev han omedelbart förälskad och stämde in i sången. Nymfen skrämdes först och drog sig undan men ynglingen lät sig inte nedslås utan fortsatte att sjunga hennes lov. Då även ynglingen till kropp och röst var vacker fångade han nymfens intresse. Snart hade denne dödliga människa i den odödliga älvvarelsen väckt känslor starkare än hon någonsin upplevt. De unga tu ville så gärna förenas men den forsande floden skilde dem åt och lät sig inte bevekas av deras tårar. Ynglingen bad sin far om att få låna dennes båt men fadern ville inte låta sin son snärjas av en älvvarelse. Nymfen bönföll sin mor om att stilla flodandens framfart men modern ville inte låta sin dotter befläckas av en människa. Tiden gick och de älskandes längtan växte sig starkare. Till slut kunde de inte längre stå emot sina känslor utan kastade sig i flodens vatten och simmade mot varandra. Flodens strömmar var dock starkare än deras känslor och drog ned dem i djupet. Under vattnet nådde de till slut varandra men de kom aldrig upp till ytan igen. Än idag kan man se deras första och sista dans i form virvlar på vattenytan."
   "Det är en mycket vacker visa", sade Minn uppriktigt. "Lär den oss att kärleken står över alla hinder?"
   "Nej!" röt Morvan med oväntad vrede i rösten. "Den lär oss att inte beblanda oss med varandra!"
   Minn tystnade, förvissad om att hon hade kommit något viktigt men känsligt på spåret. Hon funderade på hur hon försiktigt skulle kunna avlocka trollkarlen fler hemligheter när plötsligt nya röster stämde in i sången. Det var något mörkare stämmor men lika mjuka och melodiska som nymfernas och de kom också från andra sidan floden. På Morvan hade rösterna dock en helt annan effekt än nymfernas sång. Han reste sig hastigt upp, kastade en snabb blick över floden och rusade sedan tillbaka till vättarnas läger.
   Förgäves spanade Minn ut över floden. Hon hörde rösterna så väl men kunde varken se nymferna eller de okända varelser som närmade sig. Motvilligt följde hon efter trollkarlen tillbaka till lägret och såg hur han, flammande röd i ansiktet, beordrade omedelbart uppbrott. Vättarna hängde med huvudena men lydde utan knot och inom ett par minuter var de åter i rörelse.
   Först ett par timmar senare, när mörkret hunnit falla, stannade de igen. Minn var så utmattad av den hårda marschen och de många nya intrycken att hon inte hann mer än lägga sig på sin fäll förrän hon somnade. Trots alla funderingar så sov hon för första gången på länge en hel natt utan mardrömmar.

10. Jättar och människor

"Ingen man är större än sina betraktares ögon."

Gammalt cindariskt ordspråk

   Händelserna vid Draksjön följdes av flera dagars innehållslös ritt genom skogen tills de slutligen kom fram till ett bergspass. På ömse sidor om passet låg väldiga stenblock som antagligen hade rullat dit längs de brant stupande bergssidorna. Åtminstone hoppades Ale att det var så de hade kommit dit, ty flera stenar såg ut att ha hamnat där på ett allt annat än naturligt sätt men de var alldeles för stora för att ha flyttats av mänsklig hand.
   Krang vände sig till Bard.
   "Nå, är detta ingången till Jättarnas dal?" frågade han.
   Kunskaparen nickade bara till svar.
   "Rustningar på och vapen i hand", beordrade handelsfursten.
   Själv spände han på sig ett tjockt läderbälte i ett spräckligt mönster, som inte liknade något av de djur Ale kände igen, och fäste vid det en juvelprydd dolk. Krigarna tog beslutsamt på sig sina rustningar och vägde sina svärd i händerna. Glum hade sedan tidigare sin stridsklubba i beredskap och drog nu på sig en tunnhjälm som helt dolde hans vanprydda ansikte. Bard nöjde sig med en läderhuva och såg till att hans koger var välfyllt med pilar. Ale fäste nervöst sin svärdsskida vid bältet och satte på sig sin hjälm. Således stridsberedda red de in i Jättarnas dal.
   Från passet kunde de blicka ned över nästan hela dalen. Bergssidorna var lika branta runt hela dalen och gav den intrycket av en enorm gryta. En flod rann fram ur berget i öster, snirklade sig genom dalen för att slutligen mynna i en liten sjö i väster. Hela dalen var täckt av bördiga marker som bevattnades av kanaler från floden. Här och där syntes enkla gårdar och kvarnar i grovhuggen sten och på åkrarna kunde resliga skepnader skymtas.
   Bard pekade österut, mot flodens källa.
   "Där ska ingången till Brödernas stad ligga. Det torde ta oss en halv dag att rida dit."
   Den främste av krigarna, en barsk man vid namn Hjalte, klev fram vid hans sida och spanade ut över dalen.
   "Det är för öppet och för långt för att storma igenom. Jag rekommenderar att vi lämnar hästarna här och inväntar skymningen för att sedan smyga oss in."
   "Vafalls?" utbrast Krang. "Efter allt vårt besvär med att få tillbaka hästarna? Det är väl inte jättarna som skrämmer dig?"
   Hjalte gav sin husbonde en kall blick.
   "Jag har betalt för att skydda ert liv, herre, inte era hästars", svarade han. "Hästarna kommer att klara sig bra här tills vi återvänder."
   "Vi skulle hur som helt inte kunna ta med oss hästarna genom de grottgångar som väntar oss", inflikade Bard.
   Krang grymtade men gav med sig.
   "Nåväl, men om det händer hästarna något så kommer jag att dra det från er sold."
   De red tillbaka från passet ned till en liten slätt som de hade passerat tidigare. Här satt de av, släppte loss hästarna och hällde ut lite havre åt dem ur packningen. Hästarna föreföll nöjda med att inte behöva fortsätta in i Jättarnas dal och deras ryttare lämnade dem där. Hjalte fördelade den nödvändigaste packningen mellan dem och lät gömma resten, utan att bry sig om Krangs invändningar, och sålunda återvände de till passet. Det hade redan börjat mörkna när de begav sig in i dalen.
   Vägen var betydligt bredare inne i dalen och de hade kunnat gå i bredd alla åtta om de så velat. Nu gick Hjalte och Bard i täten, tätt följda av Glum. Därnäst följde Krang, Ale och Triotor. De två sista krigarna, två tystlåtna män som Ale bara kände under namnen Finn och Orik bildade eftertruppen och höll vaksamt uppsikt bakåt.
   Deras vandring tog dem genom böljande sädesfält där till och med grödorna föreföll jättelika. En bit längre fram väntade den första av de många väderkvarnar de sett från passet. Ale tyckte att den låg nära men ju längre de gick, desto större och mer avlägsen visade den sig vara. När de till slut kom fram överväldigades de av den gigantiska byggnad som tornade upp sig framför dem. Den var många gånger större än de kvarnar Ale hade sett och dess port var stor nog att släppa in varelser av tre eller fyra mäns längd. Kvarnen måste ha varit i gång för från dess mörka inre hördes ett dovt muller och en varm vindpust trängde ut genom den halvöppna porten.
   "Lytta människospillror?" yttrade Triotor sarkastiskt.
   Krang svarade inte och till och med den barske Hjalte tycktes tveka. Glum däremot tycktes bara bli upprymd av synen.
   "Stora skallar är också mjuka", skrockade han och smekte sin tunga spikklubba.
   Plötsligt hyssjade Bard varnande åt dem.
   "Skepnader hitåt", viskade han. "Två. Stora"
   Hjalte såg sig hastigt om. Åkrarnas säd var visserligen hög men inte högre än att resliga jättar skulle kunna se dem ovanifrån.
   "In i kvarnen", beordrade han, "men tyst!"
   De smög hastigt förbi honom och in genom den väldiga öppningen. Först när Bard hade kommit in som siste man ställde sig Hjalte innanför porten så att han fortfarande hade uppsikt utåt.
   Det var mörkare i kvarnen än utomhus men snart vande sig deras ögon. Kvarnens maskineri var lika stort som dess yttre. Löparen och liggaren utgjordes av två stenskivor så enorma att tio man inte skulle kunna rubba dem och det kar som samlade upp mjölet var stort nog att föda en stor familj hela livet. Men det mest skräckinjagande var den väldige varelse som låg och sov i kvarnens inre. En filt stor som ett tält täckte honom så att bara huvudet syntes men det var skrämmande nog. Ögonen var stora som koppar, näsan stor som en kålrot och munnen såg ut att kunna bita huvudet av en människa och svälja det helt. Det muller de hört och den vindpust de känt hade inte kommit från kvarnen utan helt enkelt varit jättens snarkningar.
   Krang hade kommit in först och bara stelnat av fasa men inte ens denna syn hade skrämt Glum, som hade kommit in därnäst.
   "Räds inte, herre, jag ska tysta honom för gott."
   Ale och Triotor kom in i samma ögonblick som den ärrade krigaren höjde sin spikklubba över den sovande jättens ansikte.
   "Jag tror inte att det där är någon bra idé..." försökte Triotor men för sent.
   Spikklubban föll med ett tungt slag på jättens panna och dess vassa spetsar slet upp den tjocka huden. Ale ryggade förskräckt tillbaka. Hans svärd kändes plötsligt så tungt där det ännu låg i sin skida. Aldrig hade han väl så tydligt sett den sidan av hjältedåd tidigare, de sår och den död som följer skarpa vapen på vägen mot äran. I samma ögonblick som slaget föll tittade månen fram ur de mörka molnen, som för att lysa upp stridsskådeplatsen med sitt vita, kalla sken och göra den än mer skrämmande. Alla detaljer förstorades i jättens enorma ansikte och Ale äcklades av vad han såg. Huden fläktes upp och blodet trängde sig fram genom det söndertrasade köttet. Skinntrådar och hudflikar blandades med köttslamsor och tjockt, trögflytande blod till en vidrig, pulserande massa som fick det att vända sig i Ales mage.
   Ändå var det som Ale såg bara ett köttsår, ett ytligt sår som genom sin förstoring förvisso visade på den fruktansvärda skada som vapen åstadkommer men som likväl såg värre ut än vad det var.
   Med ett fasansfullt vrål vaknade jätten ur sin sömn. Glum höjde stridsklubban för ett andra slag men för sent. En enorm hand grep honom om midjan som om han hade varit en docka. En annan hand slet stridsklubban ur hans grepp och i den väldiga näven såg den ut som en leksak. Ett slag så tungt att det fick skaftet att knäckas och tunnhjälmen att pressas ihop som om den hade varit gjord av papper träffade den försvarslöse krigaren. Blod och gråvita köttmassor pressades ut genom hjälmens ögonglipor och Glums kropp genomfors av konvulsioner och stillnade sedan för gott.
   Finn och Orik rusade fram med dragna vapen och ställde sig mellan Krang och jätten.
   "Herre, fly medan du kan!" skrek de samfällt och gick till attack.
   Deras mod var värt ett bättre öde men mot jättens vrede tjänade det föga. Deras fiende slängde ifrån sig Glums livlösa kropp och drog fram en träklubba, stor som ett träd. Ett väldigt, svepande slag slog in krigarna i den motsatta väggen med sådan kraft att ljudet av metall som bucklas blandades med ljudet av ben som krossades. Kropparna lämnade blodspår efter sig när de hasade ned från väggen och krigarna reste sig inte igen.
   "Reträtt!" beordrade Hjalte. Det hela hade gått så snabbt att han först nu insåg vidden av katastrofen som drabbat dem.
   Sällskapet rusade ut ur kvarnen, bara för att upptäcka att jättens vrål hade lockat dit de två andra jättarna och att de var omringade.
   "Låt oss dö med ära!" skrek Hjalte och höjde sitt svärd.
   "Idiot", väste Triotor. "Som dum och inte som modig kommer en sådan död att bli ihågkommen."
   Munken slängde demonstrativt sin stav i marken och höjde sina händer. Efter en viss tvekan gjorde Ale detsamma med sitt svärd och Krang med sin dolk.
   "Jag beklagar, Hjalte", sade Bard och lade ned sin båge.
   Då krigaren insåg att han stod ensam svor han men lade till slut också ned sitt svärd. Jättarna blängde först på dem med en blandning av ilska och förundran men när deras frände stapplade ut från kvarnen tog ilskan överhanden.
   "Fega människor! Slåss i natten!" skrek jätten från kvarnen. Blodet rann i strilar från hans panna men han var inte värre däran att han kunde gå och prata, tyngre än så hade inte Glums sista slag fallit. "Usla kryp! Trampa till döds!"
   Sällskapet kröp ihop och fruktade det värsta, men Triotor klev resolut fram.
   "I Cindars namn, vi vill er inget illa", sade han med hög stämma. Vi söker Brödernas stad."
   Munkens ord stillade inte jättarnas vrede men fick dem att tveka.
   "Vad sa kycklingen?" mullrade den ene.
   "Cindar och staden?" fyllde den andre i.
   "Tjatter och pladder!" avbröt den sårade jätten och höjde sin klubba. " Lyssna inte, döda dem!"
   "Storjätten lyssna" svarade den förste jätten. "Annars arg."
   Jätten från kvarnen sänkte sin klubba något men vreden lämnade inte hans ansikte. Den andre jätten visade upp ett antal stora och kraftiga fiskenät som de burit på ryggen.
   "Byta?" frågade han. "Du får fisk. Vi får fåglar."
   Jätten tittade från sällskapet till fisken och till slut fick hungern övertaget över hämndlystnaden.
   "Byta", svarade han buttert.
   Den förste jätten tog fram en stor säck, i vilken han vräkte ned sällskapets vapen och utrustning, medan den andre jätten utan vidare ceremonier tömde ut fisken på gårdsplanen och ersatte den med människorna.
   "Detta är oerhört!" protesterade Krang när han lyftes in i sitt nät. "Jag är Krang, son av Sartor och ståthållare över Krangon! Jag är rik och mäktig! Ni kan inte behandla mig så här!"
   Med en handflata lika stor och tung som en smeds städ smällde jätten till Krangs nät så att det skakade och efter det vågade inte ens Krang yppa något mer. Jättarna fördelade bördorna emellan sig och hjälplöst fångade i näten fördes sällskapet så in i dalen.
   Efter vad som kändes som en evighet kom jättarna fram till en gård, där de togs emot av tre andra jättar med tända lyktor.
   "Fisk?" frågade den störste av dem, en jättekvinna med en barsk min som visade att hon styrde och ställde i hushållet.
   "Fågel", skrattade de två jättarna och visade stolta upp sina nät.
   Gårdens jättar klev fram tittade storögt på fångarna. Förutom kvinnan var där två mindre jättar, antagligen en pojke och en flicka. Pojken sträckte nyfiket fram en hand för att röra vid den främmande fångsten men jättarnas hotfulla åtbörder fick honom att motvilligt dra tillbaka den igen.
   "Söta", sade flickan förtjust. "Leka?"
   "Nej", löd svaret. "Visa storjätten. I morgon."
   "Storjätten inte glad", muttrade jättekvinnan. "Fisk bättre."
   Jättarna hängde upp näten i ett träd och slängde nonchalant ned säcken med deras utrustning under det. De större jättarna gick mot boningshuset medan de mindre dröjde sig kvar och fortsatte att nyfiket betrakta fångarna. Ale tyckte att flickan lät blicken vila särskilt länge på honom och vände sig rodnande bort.
   "Glytt, Vittra!" hördes jättekvinnans röst. "Kom!"
   Barnen lydde och sällade sig till de andra jättarna. Porten till boningshuset stängdes och det dröjde inte länge förrän alla ljus släcktes och gården vilade i mörker.
   Den tystnad som lade sig bröts dock snabbt av Krang.
   "Gör något då!" kved han. "Det här anstår inte en man av min rang. Nätet skär in i min stackars hud och fiskstanken gör mig illamående. Jag står inte ut. Hjalte? Bard? Hjälp mig loss!"
   Hjalte och Bard hade dock redan förgäves prövat sina krafter mot det kraftiga nätet.
   "Det båtar föga utan redskap, herre", sade Bard.
   "Om jag ändå hade haft mitt svärd kvar", tillade Hjalte sammanbitet.
   "Ni gör bäst i att spara era krafter till morgondagen", sade Triotor lakoniskt. "De lär behövas då. Själv tänker jag i alla fall sova och ber herrarna att inte väsnas så mycket."
   Snart hördes från den sovande Triotor de välbekanta pipande näsljuden. Krang fortsatte att gnälla i säkert en timme inför döva öron men utmattningen fick också honom att somna till slut och tystnaden lade sig åter över gården.
   Ale kunde dock inte somna. Natten var kall men det var inte det som fick honom att darra där han hängde i sitt nät. Det var de hemska scenerna i kvarnen som hade etsat sig fast i hans inre och som nu plågade honom. Jättens vidriga sår och fasansfulla hämnd hade gjort ett starkt intryck på honom och han fruktade för att morgondagen skulle bli ännu värre. Hur kunde Triotor vara så lugn?
   Plötsligt hörde Ale ett tassande ljud ovanför sig. Från trädgrenen som nätet hängde i lyste ett par röda ögon.
   "Silkestass", viskade Ale.
   Det tassande ljudet upphörde och de röda ögonen tycktes se sig om. I tystnaden hördes skogsmusens vädrande nos.
   "Silkestass", upprepade Ale och det lilla djuret klättrade vigt ned för repet och fram till Ales ansikte. De vassa tänderna glimmade i mörkret.
   "Duktig Silkestass", viskade Ale. "Kan du gnaga sönder nätet?"
   Ale visade genom att tugga på maskorna och Silkestass satte raskt tänderna i nätet. Tänderna hade sannerligen blivit större och skarpare sedan händelserna vid slagfältet och det dröjde inte länge förrän skogsmusen hade gnagt ett hål stort nog för Ale att krypa igenom. Ale lät tacksamt Silkestass sätta sig på hans axel, hävde sig ned så långt han kunde och släppte taget om nätet. Med en lätt duns landade han på marken.
   Så långt var allt väl men vad skulle han göra nu? Han hade haft turen att hängas närmast marken men hans färdkamrater satt högre upp i trädet och kunde inte räddas på samma sätt. Han skulle säkert kunna smyga sig ut ur dalen obemärkt men till vilken nytta? Det skulle ta flera veckor för hjälp att nå dalen, om han ens skulle kunna uppbåda någon. Ale skulle förvisso ha kunnat rädda sitt eget liv men han kunde inte förmå sig att överge sina kamrater.
   Ett sniffande ljud från Silkestass tilldrog sig hans uppmärksamhet. Skogsmusen hade hoppat ned från Ales axel och var nu i färd med att undersöka Ales ryggsäck, som låg under trädet tillsammans med den övriga utrustningen. Ett uppgnagt hål visade vilken väg Silkestass hade tagit ut ur ryggsäcken. Kanske fanns det något i utrustningen som kunde vara honom till hjälp?
   Ale satte sig på knä bredvid skogsmusen och öppnade ryggsäcken. Det första som hans händer nådde var det mystiska diadem som slagfältets spöken hade skänkt honom. Ägde det månne krafter som kunde vara honom till nytta i denna svåra stund?
   Han försökte dra sig till minnes spökenas ord. Diademet kunde hjälpa honom men hur? Skulle dess metall, hur massivt det än var, kunna skydda honom bättre än stackars Glums tunnhjälm? Ale tvivlade på att någon hjälm kunde motstå jättarnas slag och kände sig inte hågad att riskera sitt eget huvud för att utröna det. Hur hade spökena själva använt diademet? Inte i strid men väl när de talade till sina trupper. Om han inte kunde slåss med jättarna kunde han kanske försöka tala med dem? De större jättarna verkade inte särskilt intresserade av tal men de mindre då? Särskilt flickan hade verkat nyfiken på Ale. Han kunde kanske tala med henne först?
   Prövande satte Ale det förgyllda diademet på huvudet. Diademet tycktes glimma i mörkret men det kanske bara var månens sken som återspeglades i det. Han stoppade in Silkestass innanför tunikan och smög med bultande hjärta fram mot det väldiga boningshus som jättarna hade dragit sig tillbaka till.
   För jättarna var det säkert bara en liten stuga men för Ale var det stort som en herremans borg. Porten var för stor för att Ale skulle orka öppna den men flera fönster stod öppna i den ljumma sommarnatten. De var visserligen högt uppe men väggarnas grovt sammansatta stenblock erbjöd tillräckligt med skrevor och utskjutande partier för att Ale skulle kunna klättra upp. Från det första fönstret hade Ale uppsikt över förstugan och köket. Intill eldstaden låg den ena av de större jättarna och sov och längre in i rummet slumrade de mindre jättarna i varsin grovt tillyxad kökssoffa. Övriga jättar syntes inte till men från en intilliggande kammare hördes snarkningar från åtminstone två jättar. Ale visste inte om det fanns fler jättar på gården men av de fem han hade sett så sov åtminstone alla. Än så länge var hans flykt oupptäckt.
   Ale satte sig på huk på fönsterbänken och funderade på nästa steg. Plötsligt uppenbarade sig ett tillfälle. Den större jätten började skruva på sig i sömnen och satte sig till slut upp. Med sömndrucket ansikte och handen för magen lommade han till andra änden av rummet och ut genom en bakdörr. För stunden var Ale ensam med de två yngre jättarna. Försiktigt hävde han sig ned från fönstret och smög fram till jätteflickans fotände.
   Hur skulle han börja? Ale hade inte en aning om hur man bäst ger sig till känna för en sovande flicka mitt i natten, än mindre en jätteflicka. Han lät händerna glida över diademets glatta, kalla yta och sökte för sitt inre återkalla dess forne ägares flammande tal till massorna. Vad var det jättekvinnan hade kallat barnen? Glytt och Vittra? Han harklade sig diskret och flickan började röra på sig i sömnen. Med ett mod han inte trodde att han ägde tilltalade han henne i viskande ton.
   "Vittra", började han trevande. "Det är jag, människopojken."
   Flickan som lystrade till detta namn öppnade ögonen och upptäckte förvånat den lille pojken vid sin fotände. Ale hoppades att han inte hade skrämt henne och höjde med en bedjande blick fingret till munnen. Tyst bad han om att hjälmens krafter skulle stå honom bi och att jätteflickan inte skulle skrika på hjälp utan lyssna på honom. Vittra öppnade munnen men stängde den igen och betraktade undrande Ale.
   "Leka?" frågade hon till slut.
   "Prata?" försökte Ale. "Jag heter Ale. Heter du Vittra?"
   Flickan såg lite besviken ut men nickade.
   "Fin krona", sade hon. "Från staden?"
   Ale ryckte till vid hennes ord.
   "Känner du till staden?" frågade han och glömde för ett ögonblick att viska.
   Jättepojken, han som kallades Glytt, rörde sig i sömnen men Vittra lade lugnande en hand på hans huvud och nynnade mjukt. Glytt lugnade sig och Vittra vände sig åter till Ale.
   "Ja", svarade hon. "Några månvarv sedan, pojke som du från staden, med guldsak."
   "Var är han nu?" undrade Ale.
   Vittra fick något sorgset i ansiktet.
   "Död", svarade hon. "Storjätten döda honom. Storjätten döda alla människor från staden. Inte tycka om."
   Ale tappade andan. Var det alltså det öde som väntade dem? Han skulle just till att fråga mer då steg utanför avbröt dem. Det var den större jätten som var på väg tillbaka efter förrättat tarv.
   "Ut fort!" viskade Vittra. "Jag kommer."
   Ale var inte nödbedd. Han smög snabbt tillbaka, hävde sig upp på fönsterbänken och påbörjade sin klättring nedåt i samma stund som bakdörren öppnades. Utanför huset hörde Ale hörde hur den större jätten lade sig till ro och snart hördes bara snarkningar från honom. Kort därefter öppnades porten och Vittra smög ut i bara nattskjortan. Hon satte sig ned bredvid Ale men var trots det dubbelt så stor som honom. Som svar på Ales outtalade fråga började hon tala.
   "Pappa berätta", sade hon. "Förr människor i staden snälla. Vi byta. De få mat, vi få redskap. Men så människor elaka. Låsa porten. Inte vilja träffa jättar. Människor borta."
   "Men pojken då?" undrade Ale.
   "Pojken snäll", svarade Vittra. "Jag hitta honom vid porten uppåt floden, han säga han fly genom vattnet och ge mig guldsak. Kan öppna porten, jag vara rädd om den."
   Hon tog fram en med människomått stor guldnyckel men som helt hade dolts i hennes hand när hon kommit ut. Den glimmade med samma sken som Ales diadem.
   "Han vilja tala med storjätten, jag ta honom dit. Han varna för fara i staden. Men storjätten inte lyssna, döda honom."
   "Tror du storjätten vill döda oss också?"
   Jätteflickan suckade djupt och bekräftade med en nickning Ales farhågor.
   "Men vill du att vi ska dö?"
   Vittra skakade på huvudet.
   "Vill du hjälpa oss då?" undrade Ale.
   "Till staden?" undrade flickan missmodigt. "Också farlig."
   Ale tvekade. Skulle han säga att hans följeslagare Krang kände stadens herre Sartor eller skulle det bara göra saken värre?
   "Vi kan hjälpa till att sluta fred mellan jättar och människor", försökte han. "Så att ni kan byta med varandra igen. Jag lovar att prata med människorna i staden."
   Vittra tittade på pojken som vågat ge ett så stort löfte. I hennes blick fanns mer mognad än vad Ale först hade trott henne om. För ett ögonblick kom han att tänka på stackars Minn och hans ögon fuktades. När Vittra såg tårarna nickade hon tyst.
   "Pappa inte tycka om att ni rymma", sade hon tankfullt. "Men han tycka om fred. Du lova?"
   "Jag lovar att göra vad jag kan", svarade Ale.
   Jätteflickan fingrade på guldnyckeln, som om hon ogärna ville skiljas från den.
   "Byta?" försökte Ale och pekade på sitt gyllene diadem.
   Vittra log tacksamt men skakade på huvudet.
   "För liten för mig", sade hon. "Bättre på dig."
   Hon räckte över guldnyckeln till Ale, reste sig upp och gick fram till trädet där fångstnäten ännu hängde. På vägen grep hon tag i en stor lie. Hennes ankomst väckte fångarna men Ale hyssjade snabbt på dem.
   "Hon hjälper oss att fly", viskade han. Krang och hans hejdukar betraktade dem missmodigt men Triotor smålog med blicken fäst på Ale.
   Med lien i ena handen skar Vittra av repen som höll näten uppe och med den andra handen fångade hon dem när de föll. Det såg ut som någon som plockar äpplen.
   Triotor var den förste att befrias och uttryckte sin tacksamhet med en stilla bugning. Hjalte och Bard tvekade först men följde Triotors exempel och började sedan raskt samla ihop sin utrustning. Krang däremot var röd i ansiktet av vrede och skam när han som siste man trasslade sig ur sitt nät. Han gjorde ingen min av att tacka vare sig Ale eller Vittra men hade förstånd nog att inte ge luft åt sin klagan så länge de var inom hörhåll från resten av jättarna.
   De befriade spillde ingen tid utan lämnade gården så fort de bara kunde. Ale dröjde sig kvar för att tacka Vittra en sista gång.
   "Lycka till, Ale", sade hon och innan Ale hann reagera böjde hon sig ned och gav honom en stor och blöt puss på pannan.
   Med en ansiktsfärg som kunde tävla med Krangs sällade sig Ale till resten av sällskapet utan att besvara en enda av de många frågor som ställdes till honom.

Brödernas stad fortsätter på nästa sida.

Hemsidan har fått 201704 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!