![]() Nedladdningsbara versioner![]() ![]() Innehåll
Karta![]() |
Brödernas stad2009-07-05Brödernas stad är den andra delen i den krönika som jag skriver om kungariket Cindarell. Brödernas stad tar vid där Sönernas armband slutade och berättar vidare om Ales och Minns äventyr i Cindarell. Mer om Cindarell kan du läsa här. Brödernas stad
|
|
"Varför skulle jag famla efter drömmar när verkligheten är mig så gunstig?" frågade självhärskaren.
Mannen framför honom skrattade hest bakom sin svarta kåpa.
"Verkligheten kan vara lika flyktig som en dröm",
svarade den kåpklädde mannen. "Igår var du ingenting, i morgon kan du
åter vara ingenting och då kommer detta som du kallar verklighet att te
sig som en avlägsen dröm."
"Den borg jag har byggt mig med mitt svärd kan jag också försvara med mitt svärd", genmälde självhärskaren.
"Svärdet är aldrig tyngre än den metall det är
smitt av och armen aldrig starkare än den kropp den är fäst vid. Din
väg är blodbesudlad och i blodets spår följer många rovdjur. Kan du
ensam försvara dig mot dem alla?"
Självhärskaren mörknade och drog sitt svärd.
"För att dräpa dig räcker det gott!" utbrast han.
Den kåpklädde mannen skrattade ånyo och blottade sin hals.
"Du är stolt och äregirig, egenskaper som kommer
att leda dig långt. Därför kommer du heller inte att dräpa mig innan du
har hört vad jag har att förtälja."
Svärdet gick darrande mot den blottade halsen, tvekade och vände sedan motvilligt åter till sin skida.
"Du vet att spela på människors strängar", muttrade självhärskaren.
"Det och mycket mer vet jag", replikerade mannen
framför honom. "Lyss nu till vad jag har att förtälja. Staden är mer än
en dröm, den är i högsta grad verklig. Som alla drömmar är staden
omgiven av ett förskönande skimmer. I nattens mörker ter den sig vacker
för den drömmande men för den vakne avslöjar dagsljuset obarmhärtigt
dess fel och brister."
"Städer besitter jag redan."
"Förvisso, men denna stad ruvar på ett dunkelt
förflutet, ett föremål med vars hjälp du kan nyttja andra människors
styrka och mångdubbla din egen, ett vapen som i dina händer skulle ge
dig oinskränkt makt. Ah, jag ser att ditt ansikte misstror mig men
bakom det vet och vill ditt hjärta att jag talar sanning", skrockade
den kåpklädde mannen.
Självhärskaren grymtade.
"Nåväl, låt oss anta att du talar sanning. Var
finns denna stad? Varför berättar du detta? Hur gagnar detta dig och
din herre?"
"Betänk mina ord, ty i dem har jag redan
berättat för dig var staden finns. Vad som gagnar min herre gagnar
också mig. Min herre vet att belöna sina tjänare som fullgör hans sak."
"Du talar i gåtor. Vad vill din herre ha?"
Den kåpklädde mannen lutade sig framåt och i hans röst fanns inte längre några spår av glädje.
"Min herre får inte gåvor, min herre tar vad han vill ha."
"Då får din herre först komma till mig för du
kommer inte återvända till honom!" rasade självhärskaren och drog än en
gång sitt svärd.
Med ett kraftfullt hugg ämnade han klyva den
kåpklädde mannens skalle men eggen fick nöja sig med den tomma stolens
trä. Den mystiske budbäraren fanns inte längre inför hans ögon.
|
Solen gick upp över Cindarell och väckte steg för
steg kungariket till en ny morgon. Hög som låg väcktes av hennes
solstrålar och välkomnade den nya dagen. Först av alla väcktes
gryningssolens stad Tann i Cindarells allra östligaste ände. Därefter
kravlade sig solen över de höga Östbergen för att som alla andra dagar
spegla sig i Cindarhavet, det innanhav som Cindarell omfamnade. Kring
detta hav låg, liksom så många tidigare mornar, Cindarells städer
utspridda - Hemm, Gylde, Holma, Morvana, Krangon och slutligen den
kungliga huvudstaden Serena. Bortom dessa väntade det väldiga
Västerhavet, i vilket solen efter dagens långa vandring skulle lägga
sig till ro.
Men föga anade solen att det fanns mörka platser
till vilka hennes strålar aldrig kunde nå och dunkla förehavanden som
hon aldrig kunde lysa upp. Än mindre anade hon att många av dem som hon
denna morgon väckte inte skulle få leva att se henne gå ned igen.
Solens strålar väckte också ett litet kloster i
norra Cindarell och dess invånare. Till dessa hörde en silverblond
ungmö vid namn Minnea. Hennes händer sökte sig som vanligt under kudden
för att förvissa sig om att det som doldes under den låg kvar. Sedan
sträckte hon på sig, svepte nattsärken tätare om sig som skydd mot
morgonkylan och klev upp ur sängen. Hon hällde upp vatten i en skål,
sköljde ansiktet och blickade ut genom fönstret.
Från sin cell på andra våningen hade hon utsikt
över hela klostret. Ett par äldre nunnor hade redan gått ut till
klosterträdgården och var i full färd med att samla ihop örter. Vid
korsgången började en grupp yngre munkar att samlas för
morgonprocessionen, med undantag av en som tycktes ha mer bråttom till
latrinerna. Från refektoriet steg en rök långsamt upp mot himlen som
ett tecken på det kommande morgonmålet. Bortom klostret och de ändlösa
cindariska skogarna skymtade hon bergen och hennes blick dröjde
särskilt länge vid en punkt någonstans i nordost.
Minn suckade och försjönk i tankar. Det kändes
som igår som den ärrade krigaren Legim Järnklinga hade fört henne och
hennes barndomskamrat Ale till klostret efter de märkliga händelserna i
Andarnas hemvist. Sju hade de varit när de begav sig dit, blott fyra av
dem hade återvänt. Besvärjaren Elrind, svartkonstnären Sorogon och den
mystiske Zorin hade för alltid stannat kvar och deras öde var okänt.
Hennes hand gick än en gång ofrivilligt till den
handled, kring vilket ett av den store trollkarlen Khendirs magiska
armband hade suttit. Det tycktes henne som om handleden fortfarande bar
på ett rött märke från armbandet, som om dess skugga aldrig hade lämnat
den. Hon ryste när hon tänkte på det, men ryste hon av fasa för den
namnlösa skepnad hon hade sett eller ryste hon av hänförelse över den
kraft som hade flödat inom henne? Hon hade hoppats finna svar i
klostret om sina krafter och visst hade klostervistelsen gett henne
många svar som hon tidigare hade sökt men just denna fråga hade
förblivit obesvarad.
"Ta väl hand om dem", hade Legim sagt till abboten när han överlämnade Ale och Minn i klostrets vård.
Abboten hade dröjt med svaret. Han hade lagt
huvudet på sned och med vemod i blicken betraktat de sällsamma
följeslagarna. En svårt sårad och vapenlös krigare, en gatpojke med ett
svärd större än han själv och en ung flicka med en bok tjockare än vad
många män mäktar med på en livstid. Hans grå ögon hade vilat länge på
var och en av dem, som om han hade velat lära känna dem genom ett sinne
i taget. Vad han än såg hos dem så hade aldrig det milda leendet lämnat
hans läppar och han hade nickat som om han hade sett något gott hos var
och en av dem. Själv hade han varit mycket olik den bullrige och
fryntlige abbot de lärt känna hemma i Gylde. Det sävliga sättet, det
vita håret och den bleka hyn hade i förstone påmint mer om någon som
mottar den sista kyssen än någon som utdelar den. Vid närmare
betraktelse hade Minn dock sett att hans ansikte helt saknade rynkor
och att hans fina händer var en ung mans och inte en åldrings. Först
senare fick hon veta att sanningen låg mittemellan de båda
ytterligheterna. Med ett så motsägelsefullt yttre var det kanske inte
så konstigt att abboten sökte se bortom andra människors yttre.
"Länge har våra vägar varit åtskilda", hade
abboten slutligen svarat. "Har du då inte funnit balans på din väg?"
Krigaren hade skakat på huvudet till svar och
abboten hade i sin tur nickat. Det hade varit tydligt att ord var
överflödiga för att de skulle förstå varandra.
"Jag varnade dig för att stå på blott ett av
triakens ben", hade abboten sagt. "Det gör mig ont att se att jag
blivit sannspådd."
Legim hade svarat med tystnad och abboten hade bytt samtalsämne.
"Vilka är då dessa barn som du har tagit under ditt beskydd?"
"Deras namn är Alemon och Minnea. Jag fann dem i
staden Gylde i södra Fornmark. Det är både min och min framlidne herres
övertygelse att de inom sig bär frön till något stort. Någon bättre
jordmån än ditt kloster känner jag inte. Därför önskar jag överlämna
dem i din vård."
"Önskar du då inte själv ta hand om dessa barn och leda dem på deras väg?"
Krigaren hade bara skakat på huvudet.
"Nej, min gode Cihrind", svarade han. "Jag måste ta hand om mig själv först och finna min egen väg."
Abboten, som alltså hette Cihrind, hade lett och nickat.
"Det svaret värmer mitt hjärta, min högt
värderade Legim, ty det inger mig hopp om att du slutligen kommer att
finna din väg och få balans i ditt liv. Jag kommer att ta väl hand om
dem."
Legim hade sedan fortsatt med att artigt fråga
Cihrind om dennes fader och bröder men då abboten inte hade visat något
intresse av att gå närmare in på sina familjeförhållanden hade
diskussionen avslutats.
Cihrind hade hållit sitt ord och lärt dem mycket.
På några få år hade hon lärt sig mer än under hela sin uppväxttid i
Gylde. Dock hade hans läror inte förmått bringa ljus över hennes
krafter och hon hade fortfarande svårt att kontrollera dessa. Till en
början hade hon försökt dölja sina krafter men sedan en incident med en
annan novis så kände hela klostret till dem. Den fräcke gynnaren hade
betett sig synnerligen otillbörligt mot henne och hon hade svarat med
att bokstavligen ge honom en näsbränna. Minns händer knöt sig vid
blotta tanken på det skedda och från vattnet i skålen steg ånga upp.
Händelsen nådde naturligtvis också Cihrinds öron
och han hade tagit henne i sträng förmaning. Han hade till och med
hotat att bannlysa dem från klostret om de inte försonades och bad
varandra om ursäkt. Novisen vågade inte annat men för Minn hade det
varit synnerligen svårt. Hennes enda tröst var att brännmärket på
novisens näsa för all framtid skulle göra det svårt för honom att närma
sig en syster igen.
Cihrind och de andra klosterfäderna hade sedan
förgäves sökt finna ut mer om hennes krafter. Vid ett tillfälle hade
abboten hållit upp ett pergament framför henne med novisens namn
skrivet på det. Minn hade blivit arg och Cihrind hade som av smärta
släppt pergamentet. Pergamentet hade dock förblivit oskadat och på
Minns fråga om varför abboten hade släppt papperet hade hon aldrig fått
något svar.
Minn suckade igen och återvände till nutiden.
Morgonen började redan övergå till dag och när solen stod som högst
väntade henne klosterprovet. Cihrind hade varit mycket tydlig på den
punkten, det provet allena skulle avgöra hennes framtid på klostret.
Han hade dock inte sagt något om vari provet bestod. Nåja, vad som än
väntade så var hon redo.
Minn gick tillbaka till sängen och lyfte på
kudden. Där låg den bok som hon fört med sig från Andarnas hemvist och
som hon vid det här laget kunde utan och innan. Framsidans snirkliga
text i silver glimmade svagt. "Om Elementens uråldriga krafter och hur
dessa kan harmoniseras med det mänskliga psyket och hur detta kan
användas för magiska ändamål" löd den långa och krångliga titeln. Den
boken hade varit en mycket god läromästare under hennes tid i klostret.
Plötsligt hade hon förstått innebörden i besvärjaren Elrinds ord om att
hämta kraft från omgivningen och styra den efter egen vilja och eget
tycke. Förvisso var denna kraft blott en västanfläkt jämfört med den
kraft hon känt med armbandet runt sin hand men den fanns verkligen inom
henne och det var hon själv som frambringade den.
Tyvärr behandlade boken endast hur man skulle
frambringa kraft och inte hur man sedan skulle styra kraftflödet. I det
avseendet var hon långt ifrån fullärd. Om hon ändå kunde förstå vilka
slags krafter det var som hon besatt egentligen. Då skulle hon kanske
lättare kunna styra dem. Kunde det finnas en till bok som tog vid där
den här slutade? Åh, om ändå Ale hade fått tag på den boken också.
Kanske hade hon kunnat lära sig mer om sina krafter med hjälp av den.
Aldrig kunde den odågan göra någonting helt rätt!
Men å andra sidan hade det varit snällt av honom
att ta med sig en bok över huvud taget. Minns tankar gick nu till
hennes gamle barndomskamrat. Skulle han klara klosterprovet?
Skulle han klara klosterprovet? Den frågan
föresvävade inte bara Minn utan också Ale och frågan gav honom ingen
ro. Vistelsen i klostret hade varit en tid av både med- och motgångar.
Sådana kunskaper som han tidigare hade betraktat som onödiga och blott
av intresse för boklärda framstod nu i ett nytt ljus. Läran om växter
hade inte bara handlat om torra blad som pressats i en bok utan om
skillnaden mellan liv och död i vildmarken. Djurlivet hade visat sig
vara betydligt rikare och mer intressant än vad hemstaden Gyldes
smutsiga grisar och loppbitna hundar givit sken av. Ja, Ale hade till
och med lärt sig läsa och förstå hur mycket kunskap och visdom som
kunde finnas i en bok.
Men mest spännande av allt hade de kroppsliga
aktiviteterna varit. Ales erfarenheter av att springa snabbt i trånga
gränder och hoppa långt mellan höga hustak hade varit honom till stor
hjälp i förståelsen för sin kropps möjligheter och begräsningar. Till
en början hade han inte förstått hur dessa gatpojksfärdigheter kunde
användas men sedan så hade lektionerna i stridskonst öppnat en helt ny
värld för honom.
"Känn dig själv och din motståndare innan du ger
dig in i en strid", hade mästaren sagt. "Använd din styrka mot din
motståndares svaghet och vänd din motståndares styrka mot honom själv."
Sedan hade han demonstrerat sina ord genom att
låta alla noviserna anfalla honom på en gång. Den förste hade anfallit
för snabbt och blottat sitt huvud för en hög spark, den andre hade
varit för försiktig och inte hunnit med mästarens snabba sidomanöver
och efterföljande låga spark.
Ale själv hade väntat in ett tillfälle när
mästaren tycktes upptagen med att hålla fast och tvinga ned en novis
men på något sätt hade denne glidit undan och all den kraft Ale hade
tänkt uppbåda mot mästaren hade kastat honom själv i marken i stället.
Närhelst Ale erinrade sig dessa glada minnen
brukade han ta fram Legims svärd från dess gömställe under sängen och
drömmande låta handen glida över dess skinande blad. Efter de tragiska
händelserna vid Andarnas hemvist, då hans herre Elrind hade gått under,
hade Legim velat kasta sitt svärd i avgrunden men i sista stund hade
han ändrat sig och skänkt det till Ale i stället. Då hade Ale knappt
orkat lyfta det tunga svärdet men nu var hans hand starkare och han
brukade ofta svinga den gamle krigarens svärd för sig själv och
dagdrömma om hjältedåd.
Skulle han bli en lika stor man som Legim? Legim
hade haft rykte om sig som en av Cindarells främsta krigare och Ale
hade under deras äventyr själv bevittnat hur han utan fruktan kastat
sig in i strider mot fasansfulla fiender. Nu hade han dock lämnat allt
detta bakom sig för ett liv som munk i klostret. Ale kunde för sitt liv
inte förstå varför. Inte heller hade Legim tagit någon del i Ales
träning. Tänk så mycket Ale skulle ha kunnat lära sig av honom. Men
sedan de kommit till klostret hade Ale bara sett Legim en enda gång.
Ett leende hade då skymtat i den ärrade krigarens ansikte men munkkåpan
klädde honom illa och allt för lätt vägde munkstaven i hans händer. Vid
åsynen av Ale hade dock Legim återfått sitt allvarliga ansikte,
pliktskyldigt hälsat honom med en bugning och därefter skyndat vidare
utan ett ord.
Varför undvek Legim Ales sällskap? Krigaren hade
aldrig varit vidare sällskaplig men efter deras äventyr tillsammans
hade Ale ändå lärt sig att uppskatta honom och han hade trott att det
var ömsesidigt. Ale undrade om det var något som han hade sagt eller
gjort men kunde inte komma på vad det skulle kunna vara. På Ales fråga
till abboten hade denne svarat att Legim var tillfreds och nöjt sig
därmed.
Ale vägde den forne svärdskämpens vapen sin
hand. Han hoppades att han en dag skulle visa sig värdig sin gamle väns
svärd. Mästaren hade dock manat sina elever att inte nyttja vapen i sin
stridskonst förrän de till fullo behärskade den egna kroppen.
"Ett vapen är blott en förlängning av den egna
handen", hade han sagt. "Rätt nyttjat kan det ge er mer tyngd och
större räckvidd i slaget. Vet dock att inte ens det bästa vapnet är
bättre än den hand som svingar det. Om ni inte känner er egen kropp
kommer ni aldrig att lära känna ett främmande vapen. Men känn er egen
kropp och ni kommer att svinga ert vapen med dess fulla kraft. Hav
därför tålamod i er vandring på stridskonstens väg och lyft inte den
andra foten förrän ni satt ned den första."
Vid de sista orden hade det förefallit Ale som
om mästarens ögon hade dröjt kvar särskilt länge på honom och han hade
snabbt slagit ned blicken.
Den delen av klosterlivet hade han svårt att
fördraga. Varför var de så saktfärdiga hela tiden? Varför tvingades han
jämt och ständigt vänta? Ale var ju redo att gå vidare. Varför kunde
munkarna inte förstå det? Kanske det var det som klosterprovet skulle
utvisa?
Tanken på det kommande klosterprovet fick än en
gång Ales mod att sjunka. Tänk om de ville pröva hans magifärdigheter
också? Han hade verkligen försökt lyssna till de ändlösa
föreläsningarna om själens kraft men han hade haft svårt att ta till
sig de abstrakta resonemangen. I stället brukade han drömma sig bort
till de fysiska träningarna, där han fick lära sig genom sina
handlingar och använda sina lärdomar i praktiken.
De enda momenten i magiträningarna som
någorlunda hade fångat Ales intresse hade varit de fåtaliga praktiska
övningarna, men trots det hade Ale inte gjort särskilt bra ifrån sig.
Inte ens den gången som Ale hade lyckats locka till sig en liten
skogsmus hade abboten varit nöjd.
"Vad lockade musen mest?" hade han frågat. "Din
tro eller dina ostluktande händer? Märkta av din stöld är dina ostyriga
händer, märkt av din stöld är din sviktande tro."
Ale hade känt sig djupt förorättad av abbotens
anklagelse. Visserligen hade Ale samma morgon tagit för sig av en bit
ost i refektoriet men den hade ju varit möglig så det hade väl bara
varit bra. Skogsmusen hade han fått behålla i alla fall. Han hade givit
den namnet Silkestass och den var hans enda vän just nu. Inte ens den
forna barndomskamraten Minn tycktes ha tid för honom, uppslukad som hon
var av sina studier. Skulle hon klara klosterprovet?
|
Cindar lär oss i sin godhet att forma våra liv på
den heliga triakens grund. Tro, mod och offer är de rättesnören han
tilldelat sina lärjungar. Blott när de tre vägs mot varandra finner vi
balans."
Cihrinds ord ekade över den solbelysta
klostergården. Alla munkar och nunnor hade samlats kring sin abbot,
inte för att åhöra de ord som de såväl kände sedan tidigare utan för
att betrakta de två noviser som nu skulle avlägga klosterprovet. För
Ale och Minn var dock orden nya. Iförda tunna, vita klädnader stod de
framför Cihrind och lyssnade, nervöst och uppmärksamt.
"Trons väg följer vi genom att upplysa vår själ
och lära oss Cindars storhet", fortsatte abboten. "Genom att lära känna
hans kunskap och kraft kan vi också bli en del av den. Genom vår tro
kan vi i Cindars namn ge kraft åt våra medmänniskor. Därför lär vi ut
Andens kunskap i klostret."
Minn skruvade på sig. Om den goda magin kom från
Cindar, var kom i så fall den onda magin? Än en gång kom hon på sig att
med saknad tänka tillbaka på Elrind och allt det som han aldrig hann
berätta för henne om magi. Förvisso var Cihrind väl skolad i livets
magi men vad visste han om de många andra magiskolorna? Vad visste han
om hennes egna krafter?
"Modets väg följer vi genom att lära känna och
stärka våra kroppar. Genom att behärska de bräckliga kroppar vi givits
kan vi möta de faror som kantar vår väg. Genom vårt mod kan vi i
Cindars namn beskydda våra medmänniskor. Därför lär vi ut Köttets
kunskap i klostret."
Nu var det Ales tur att skruva på sig. Han
hoppades verkligen att han hade tillräckligt med mod för klosterprovet
och att det i så fall skulle räcka för att skyla över hans svagare
sidor.
"Offrets väg följer vi genom att lära känna vår
plats i Cindars skapelse. Genom att förstå hur världen är uppbyggd och
inse att vi är blott en liten tråd i en större väv kan vi höja oss över
själviska tankar. Genom vårt offer kan vi i Cindars namn verka för hela
mänsklighetens bästa. Därför lär vi ut Materians kunskap i klostret."
Av någon anledning blev både Ale och Minn illa till mods vid dessa ord.
"Vet vidare att det inte räcker med att balansera
dessa tre vägar mot varandra. Också inom varje väg måste balans finnas
för att de ska kunna följas framgångsrikt. Andens kunskap handlar
därför inte blott om att genom studier använda våra sinnen för att
fylla våra tankar utan också om att genom meditation tömma våra tankar
för att skärpa våra sinnen. Köttets kunskap handlar därför inte blott
om att genom stridskonst skada våra fiender utan också om att genom
läkekonst bota våra vänner. Materians kunskap handlar därför inte
blott om en del av naturen utan om alla dess delar, från minsta växt
till största djur. Låt därför dessa tre kunskaper vara era ciceroner på
era vägar."
Cihrind gjorde en paus och höjde sina händer.
"Ni har nu fått lära er alla dessa kunskaper och
tiden är inne för er att visa att ni också kan nyttja dem. Nakna föds
ni till världen och nakna lämnar ni den. Nakna kommer ni därför att
föras ut i Cindars natur för att där överleva med hjälp av era
förvärvade kunskaper."
Ale rodnade och sneglade på Minn.
"Idiot", väste hon. "Han menar det inte bokstavligt, han menar utan redskap och vapen."
"Under er vistelse i Cindars natur kommer ni att
ställas inför utmaningar och er förmåga att möta dem kommer att
utvärderas. Om ni lyckas med att följa alla tre vägar har ni visat er
värdiga att upphöjas till klosterbroder och klostersyster. Om ni
misslyckas med att följa någon av vägarna ska ingen skam falla över er
ty vi är alla olika skapta och den väg som passar den ene kanske inte
passar den andre."
Cihrind gjorde ånyo en paus och lät sina ord sjunka in.
"Alemon och Minnea", sade han, "är ni redo att
avlägga det klosterprov som kommer att utvisa er väg i livet och på
gott och ont underkasta er klosterfädernas beslut?"
Både Ale och Minn hade förberetts på denna fråga
men tvekade likväl då stunden var inne. För Ales del gällde tvekan
huruvida han var redo att avlägga provet. Tanken på att kanske få börja
träna med sitt svärd i sin hand var dock lockande och han svarade
därför ja med darrande röst.
Minns tvekan däremot rörde sig kring vad som
väntade efter klosterprovet. Kunde hon lära sig mer om sina krafter av
Cihrind eller fanns det magikerakademier i Cindarell som bättre förstod
hennes krafter? Å andra sidan, vilken magikerakademi skulle väl anta en
kvinna? Till slut blev därför också Minns svar ja.
"Gott", sade Cihrind. "Följ mig och må Cindar vare med er."
Cihrind förde dem genom klosterporten och rakt ut
i skogen, utan att följa vare sig väg eller stig. De fortsatte att gå
under tystnad tills solen snuddade trädtopparna. Först då stannade
abboten och vände sig mot dem. Där han stod förenade sig två små bäckar
till en och ett klart och rent vatten porlade stilla fram. Någonstans
sjöng en näktergal men i övrigt andades området ro.
"Bortom dessa bäckar börjar klosterprovets
marker", sade Cihrind. "Det omgärdas av vatten i alla väderstreck och
detta vatten utgör den gräns inom vilket ni ska prövas. I sju dagar och
sju nätter ska ni dröja i dessa marker. Följ triakens vägar och nyttja
triakens kunskaper. Jag överlämnar er nu i Cindars vård."
Med de orden bjöd Cihrind dem att korsa bäcken,
bugade och vände sedan tillbaka mot klostret. Ale och Minn var nu
ensamma på klosterprovets marker. De såg på varandra.
"Vilka utmaningar tror du att vi kommer att ställas inför?" undrade Ale.
"Jag vet inte", medgav Minn, "men jag tror inte
att vi ska söka efter dem utan vänta på dem och anta dem om och när de
kommer."
Ale tittade upp mot himlen.
"Vi behöver inte vänta länge. Det ser ut att bli regn i natt."
Minn rynkade på pannan. Det här var inte den
sortens prov hon ville utsättas för. Hon brukade inte vara den som
ryggade för obekvämligheter men nu saknade hon klostrets tak över
huvudet och närhet till en värmande eld. Hon kände sig plötsligt mer
lik Gyldes förnäma damer, som förfärade brukade ta omvägar runt minsta
gyttjepöl, än den Minn som kunnat tävla med gatupojkarna i att uthärda
stadslivets strapatser. Hade klosterlivet verkligen förvekligat henne
så?
Hur hade Elrind gjort när de hade färdats genom
vildmarken? Hade han använt sin magi för att skydda sig mot vädrets
makter eller för att avskärma sina sinnen från dem? Minn försökte
koncentrera sig och fokusera sin kraft men förgäves. Visserligen kände
hon åter den där pirrande känslan i kroppen men hur hon än försökte
kunde hon inte komma på något sätt att ge utlopp för sin kraft. Den
brukade komma naturligt men nu var det som om den var blockerad.
Äh, trots sin magi så hade ju Elrind förlitat
sig på Legim för alla praktiska bestyr. Hon sneglade på Ale. Han hade
redan börjat samla ihop grenar, ris och mossa för att bygga ett
regnskydd åt dem. För ett ögonblick övervägde Minn att spela på sin
kvinnlighet och låta honom arbeta för dem båda men slog snabbt tanken
ur hågen. Om detta nu var en del av klosterprovet så måste hon också
dra sitt strå till stacken.
Minn suckade djupt och gick fram till Ale. Han
hade börjat fläta ihop grenarna och täta med riset och mossan och hon
måste erkänna att det faktiskt såg riktigt bra ut. Inte lärde väl
munkarna ut sådant? Hade han lärt sig det av Legim under deras äventyr
och kom han i så fall ihåg det fortfarande? Minn måste ha underskattat
sin gamle barndomskamrats förmågor. Hon följde Ales exempel och snart
hade de ett regnskydd stort nog för dem båda.
Problemen började när de skulle resa det. Ale
tog tag i ena kanten och reste prövande regnskyddet. Med ena handen
höll han upp regnskyddet medan han förvissade sig om att det skulle
hålla. Sedan bad han Minn hålla upp det så att han kunde hämta ett par
stöttor som han hade förberett. Minn försökte självsäkert hålla upp det
med en hand hon med men överraskades av dess tyngd. Det ville sig inte
bättre än att hon tappade greppet och att hela regnskyddet föll till
marken.
"Varför släppte du det?" fräste hon till och
förberedde sig för ännu en av de munhuggningar som hon så ofta hade med
Ale. Men Ale gjorde henne besviken.
"Jag är ledsen", sade han bara. "Låt mig reparera det så reser vi det på nytt."
Så lätt ville dock inte Minn låta honom komma undan.
"Du ville förstås stoltsera med din styrka", fortsatte hon. "Vem tror du att du är egentligen?"
Ale mulnade men gav sig inte heller nu in i någon
diskussion. I stället slog han ned blicken och började buttert fläta
ihop nya grenar där gamla hade knäckts.
Hans tystnad ökade bara Minns raseri och hon
kände hur kraften byggdes upp inom henne. Han skulle allt få betalt för
sin fräckhet. Men Ale fortsatte bara sitt arbete och om Minns kraft
hade någon påverkan på honom så visade han det i alla fall inte. Det
var mer än Minn kunde tåla. Med tårar i ögonen vände hon Ale ryggen och
sprang iväg. Hon ville så långt från honom som hon bara kunde komma.
Ale kastade bara en blick efter henne och
återupptog sedan sitt arbete. Minns ilska hade väckt lika mycket ilska
hos honom men han hade varken lust eller ork att ge sig in i bråk med
henne. De hade mycket att göra om de skulle hinna få skydd för natten
så det sista han ville göra var att slösa tid på annat. Han hade ju
faktiskt bett om ursäkt. Vad mer begärde hon av honom?
Men trots att han försökte koncentrera sig på
sitt arbete så kunde han inte helt släppa tankarna på Minn. Visst kunde
Minn vara retlig men det här var inte likt henne. Han insåg att han
inte hade haft så mycket kontakt med henne sedan deras ankomst till
klostret. Hon kändes inte längre som den Minn som han mindes från deras
tid i Gylde. Var det efterverkningar från det där mystiska armbandet
som hon hade burit, var det lärdomar från klostervistelsen eller var
det helt enkelt så att de började växa ifrån varandra? Den sistnämnda
tanken gav honom ett styng i hjärtat. Minn hade trots allt varit en del
av hans liv så länge att han hade svårt att föreställa sig att hon inte
längre skulle finnas där. Också i Ales ögonvrå trängde en tår fram. Han
torkade irriterat bort den och tvingade sig att tänka på annat, dock
utan större framgång.
När kvällen kom hade Ale lyckats resa regnskyddet på egen hand. Minn hade surt återvänt till deras torftiga läger med famnen full av bär och ätliga rötter. Elden hade Ale fått göra upp - Minn hade inte ens försökt att använda sina krafter för att tända en. De åt under tystnad och lade sig sedan under tystnad. Regnet föll över dem men det var nu deras minsta bekymmer.
Nästa dag grydde och med den också förhoppningar
om försoning. Ale och Minn talade fortfarande inte med varandra men nu
var det stolthet snarare än ilska som avhöll dem. Regnet hade upphört
så de kunde bege sig ut och utforska klosterprovets marker. Till Ales
glädje fanns det en sjö inom markerna och han satte raskt igång med att
tillverka ett primitivt ljuster. Rötter och bär räckte inte långt för
att stilla hans hunger och han såg fram emot en middag med färsk fisk.
Även Minn intresserade sig för fisket och kanske bidrog det till Ales
fiskelycka för den var sannerligen god.
Den kvällen spred sig en doft av stekt fisk i skogen och snart var både hunger och missämja borta.
"Om det här är ett prov så får det gärna pågå hur
länge som helst", sade Ale och sträckte belåtet ut sig på marken.
Minn funderade ett tag innan hon svarade.
"Jag förstår inte hur vi prövas i de olika
kunskaperna", sade hon till slut. "Det här klarar väl vilken bonde som
helst. Antingen så har vi inte mött utmaningarna ännu eller så prövas
vi på något djupare plan som jag inte förstår."
"Varför måste flickor alltid krångla till saker och ting?" suckade Ale och ångrade för sent sina ord.
"För det första så är jag ingen flicka och för
det andra borde du lära dig att se längre än din näsa räcker", snäste
Minn ilsket.
Ale stammade fram en ursäkt men lyckligtvis var Minn för mätt och belåten för att ge sig in i några dispyter.
"Det var ju du som sa att vi inte skulle söka
utmaningar", fortsatte Ale i ett försök att översläta sitt misstag.
"Tänk om provet i sig är en utmaning? Vi stärker vår tro genom att
underkasta oss provet och vi förstår vår plats i världen genom att leva
i provets marker?"
Minn öppnade munnen för att säga emot honom men
kom inte omedelbart på något motargument. Hon kunde ju inte gärna
invända mot sina egna ord och hon måste motvilligt erkänna för sig
själv att det låg någonting i det som Ale sade. Cihrinds lära skilde
sig från Elrinds genom sin enkelhet och rättframhet. Kanske krånglade
hon verkligen till saker i onödan och kanske var den enkla förklaringen
trots allt den rätta?
"Modets väg då?" frågade hon till slut. "Du tror och du offrar dig men när får du visa ditt mod?"
Nu var det Ales tur att tystna. Minns ord påminde
honom om att det var just modets väg han hade satt sitt hopp till. Hur
skulle han kunna visa sitt mod om han inte fick chansen därtill?
Minn gäspade och kurade ihop sig under
regnskyddet. De tankar som snurrade i hennes huvud började nu skymmas
av trötthetens slöjor. Ale satt emellertid uppe länge till och turen
var nu kommen till hans tankar att gå i krångliga banor.
Det var på den sjunde dagen som händelsen ägde
rum. Då föreföll det Ale och Minn som en skickelsediger händelse som
för gott skulle ändra deras öden och skilja dem åt. Men ödet är
starkare än enstaka händelser och även om denna händelse skulle få
deras vägar att vika av från varandra så skulle kommande händelser få
dem att mötas igen.
Dagen började som de tidigare dagarna. Ale och
Minn vaknade, försåg sig med mat från naturens rika skafferi och
utforskade de marker som hade välkomnat dem. Träden och buskarna var
sedan länge deras vänner som försåg dem med skugga vid sol, skydd vid
regn, rötter och bär vid hunger och ved vid kyla. Djuren var till en
början inte lika välkomnande mot främlingarna men de modigaste av dem
övervann sin skygghet och vågade närma sig dessa märkliga tvåbenta
varelser. Till och med solen var vänligare inställd och skingrade
molnen för att lättare kunna lysa upp deras tillvaro. Föga anade de
dock vad som väntade.
Det var Ale som hörde den först. De var på väg
mot sjön när det prasslade till i ett buskage intill dem. Först trodde
de att det var ännu ett av skogens små djur som sökte stifta närmare
bekantskap med dem. Men i stället för ett litet djur så lufsade ut ur
buskaget en stor brunbjörn.
När björnen upptäckte dem morrade den dovt och
visade sina vassa tänder. Minn tog förskräckt ett steg bakåt men Ale
ställde sig mellan henne och björnen och höjde sitt ljuster. Det var
ett enkelt träljuster, torftigt vässat med stenar och mer lämpat för
att fånga små fiskar än för att fälla stora björnar. Minn försökte dra
undan honom men förgäves. Ale var inte hågad för flykt. Han hade lärt
sig att försvara sig och såg nu chansen att visa sitt mod.
Björnen morrade högre och reste sig på bakbenen.
Ale insåg att den var större än honom men intalade sig att inte låta
sig skrämmas. Mästarens ord om att vända motståndarens styrka mot honom
själv kom nu till honom. Han avvaktade först och manövrerade runt den
än ilsknare björnen. Den var stor och stark men klumpig och han skulle
bara få en chans. Djärvt hukade han och tog ett kliv framåt med
ljustrets spets riktad uppåt. Björnen sänkte sina väldiga ramar och
gjorde en ansats att kasta sig över honom. Ale tog dock spjärn med
ljustret mot en kraftig rot och sköt upp sitt bräckliga vapen mot
björnens hals. I samma ögonblick som spetsen trängde in så rullade Ale
undan och björnen tryckte genom sin tyngd själv in ljustret i halsen i
stället för att krossa sin fiende.
Ljustret knäcktes men det hade fullgjort sin
uppgift och dödligt sårat björnen. Den vrålade av smärta och föll till
marken. Ale reste sig, skärrad men oskadd, och betraktade sin trofé.
"Vad har du gjort?" utbrast Minn och sprang fram.
Ale tittade förvånat på henne men det var varken
honom eller björnen hon såg på utan buskaget som den kommit från. Ut ur
det lufsade en till björn fram, en björnunge så liten att det inte
kunde ha varit länge sedan som den lämnade sin moders varma liv. På
osäkra fötter tog den sig fram till sin fallna mor och buffade hennes
nos med sitt lilla huvud. Det var som om den ville ta med sig sin mor
bort från dem och inte kunde förstå varför hon inte ville följa med.
Minns ögon tårades vid åsynen.
"Den ville bara försvara sin unge", snyftade hon. "Varför behövde du döda den?"
Ale hade inget svar. Hans kamp hade fyllt honom
med värme och styrka men allt det rann nu ur honom som vatten ur ett
krus som precis slagits sönder.
Minn knäböjde vid den livlösa björnen och utan
att tänka efter vad hon gjorde lade hon sina händer på dess hals och
slöt sina ögon. Hon öppnade sig för kraften och kände hur den flödade.
Från jordens värme och från vindens styrka kom den och uppfyllde henne,
starkare än på mycket länge. Samtidigt kände hon en annan kraft, en
svag och flämtande men ännu brinnande låga. Den kom från den väldiga
kroppen intill henne. Minn sträckte sig efter den och försökte dra den
till sig, till sina händer och till det öppna sår under händerna som
var i så stort behov av kraft. Lågan drog sig först undan hennes
händer, som om den försökte fly ut ur björnens kropp men Minn tvingade
med en viljeansträngning kvar den. Till slut började den långsamt,
långsamt treva sig mot henne.
"Ge inte upp", bad hon tyst för sig själv. "Ge inte upp."
Efter vad som tycktes Minn som en evighet så
nådde kraften fram till såret, där den förenades med Minns egna
krafter. Hon kände hur blodet under hennes händer torkade och känslan
av sargat kött började långsamt ersättas av något annat, först naket
skinn och sedan sträv päls. En skälvning gick genom den väldiga kroppen
och plötsligt rullade björnen av egen kraft undan Minns beröring. Den
ställde sig på alla fyra och lyfte huvudet mot Minn. De stora, djupa
ögonen betraktade henne och för ett ögonblick tycktes det Minn som om
den talade till henne, som om den ville säga något. Ögonblicket var
dock snabbt förbi och med björnungen bredvid sig sprang björnen bort
och ut ur deras åsyn.
Minn föll utmattad ihop och Ale, som dittills
inte hade vågat röra sig ur fläcken, kastade sig vid hennes sida och
försökte förtvivlat väcka henne till liv. Hon var blek och kall och
hennes andhämtning hördes knappt. Det var som om hon hade gett sitt
eget liv för att rädda björnens. Så småningom återvände dock färgen
till hennes ansikte och med den också värmen i hennes kropp. Lättad och
respektfullt drog Ale sig undan och lät Minn få den vila som hennes
kraftansträngning nu fordrade.
Solen fortsatte sakta sin gång men Minn vilade
alltjämt och Ale vek inte från hennes sida. Han betraktade stillsamt
hennes ansikte. Nog hade hans gamla barndomskamrat förändrats alltid.
Framför sig såg han inte längre den retsamma flicka som han vuxit upp
med på Gyldes gator. Nej, det var något annat, något han inte hade känt
förut.
Plötsligt avbröts hans funderingar av en röst bakom honom, en bekant röst men med ett främmande tonfall.
"Jag är mycket besviken", sade den, tyngd av en dysterhet som han aldrig hade hört förut.
Rösten tillhörde klostrets abbot Cihrind.
Abbotens ord fick Ale att hoppa upp på fötter och
till och med Minn vaknade ur sin dvala och spärrade upp ögonen.
"Var... var kom du ifrån?" frågade Ale skärrat.
"Jag kom inte, ty jag gick aldrig", svarade
Cihrind. "Jag stannade kvar vid er sida hela tiden och vakade över er.
Träd och buskar dolde mig för era ögon, vind och vatten dolde mig för
era öron. Att känna Cindars värld är också att uppgå i den och bli ett
med den."
"Varför visar du dig först nu?" frågade Minn, inte utan irritation i rösten.
Cihrind fortsatte med samma dystra tonfall.
"Ert prov är slut", svarade han. "Det är dags för er att fortsätta på de vägar som stakats ut åt er."
"Slut?" frågade Ale. "Vad bestod provet i egentligen?"
Cihrind svarade inte utan vände sig om och började gå tillbaka i riktning mot klostret.
"Men svara då", försökte Ale på nytt i det att han och Minn följde efter abboten. "Vad bestod provet i?"
"Jag har redan svarat", sade Cihrind utan att sakta in på stegen.
"Du sa ju ingenting."
"Det var också mitt svar."
Ale tystnade förbluffad men Minn förstod.
"Ingenting", viskade hon. "Provet bestod i ingenting."
"Den kunskap som fordras för att anträda på de
tre vägarna har ni redan", sade Cihrind. "Men för att kvarbli på dem
fordras tålamod och fördragsamhet. Ett steg på en väg måste följas av
två steg på de andra vägarna. Med ditt dåd försökte du ta en genväg på
modets väg men följden blev att du gick vilse och förlorade alla tre
vägar ur sikte."
"Men...", stammade Ale, alltför väl medveten om vilket dåd som abboten avsåg.
"Minns att modets väg omfattar såväl stridskonst
som läkekonst men ditt mod syftade blott till strid, icke till läkning.
Trons väg och offrets väg hade du redan lämnat, ty du trodde inte
längre på provet och du satte dig själv före björnen. Du sökte mod
genom att söka strid men hon ville bara försvara sitt barn."
Ale visste inte längre vad han skulle säga. Alla
hans förhoppningar hade sjunkit likt en sten i en mörk, bottenlös
tjärn. Minn kände hur stor hennes barndomskamrats sorg var men kunde
ändå inte låta bli att fråga för sin egen skull.
"Än jag då? Vad sa provet om mig?"
Cihrind stannade och tycktes begrunda frågan.
"Jag vet faktiskt inte", svarade han till slut.
"I hela mitt liv har jag aldrig sett någonting liknande. Din handling
var mycket kraftfull och spände över alla tre vägar. Du förstod att
björnens liv var lika mycket värt som ditt, du sökte rädda henne med
din läkekonst och du lyckades tack vare din tro. Jag måste överlägga
detta med klosterfäderna. I sanning en bebådande händelse."
Nu var det Minns tur att tystna. Det var ju inte
alls så som hon hade upplevt händelsen. Hon hade inte försökt rädda
björnen, hon hade försökt rädda Ale genom att gottgöra hans dåd. Hon
hade inte använt läkekonst eller tro utan magi. Men viktigast av allt
var att det inte var hennes kraft som räddade björnen, det var björnens
egen kraft. Hon hade verkligen försökt uppbåda kraft och få den att
hela det stackars djuret men förgäves. I stället hade hon med sin kraft
stärkt björnens kraft och hjälpt den att hela sig själv. Hade Cihrind
fullständigt fel eller var det hon som inte förstod sina krafter? Minn
undrade än en gång om klostret verkligen var rätt plats för henne att
lära känna sina krafter på. Vad skulle hända med henne nu?
Hennes tankar avbröts av ett snörvlande ljud
framför henne. Det var Ale. Minn insåg plötsligt sin själviskhet. Vad
som än skulle hända henne så måste det vara bättre än det öde som
skulle vederfaras Ale. Medan hon hade tvekat så hade Ale verkligen
velat stanna i klostret. Skulle han skickas bort nu?
Hon sneglade försiktigt på honom. Det såg
verkligen ut som om tårar rullade utför hans kinder. Hon hade aldrig
sett Ale gråta förut. Inte ens när mästers väldiga labbar hade straffat
den oförbätterlige lärlingen så hade han gråtit. Betydde klostret
verkligen så mycket för honom eller var det något annat som tyngde
honom så? Vad kunde det i så fall vara och vad skulle hända med honom
nu?
Följande morgon lämnade Ale klostret i sällskap
med munken Triotor medan Minn förflyttades till nunnornas område.
|
Uppe på krönet kunde de fortfarande blicka
tillbaka mot klostret. Bortom krönet skulle klostret vara ur sikte för
alltid. Ale dröjde därför länge kvar och betraktade det som för en kort
tid hade varit hans hem men till vilket han nu inte längre var
välkommen. Hans ledsagare Triotor väntade tålmodigt en bit bort utan
att yttra ett ord.
Ännu en gång hade Ale ryckts upp med rötterna
och likt ett ogräs kastats iväg till en ny och okänd tillvaro. Senaste
gången hade han tvingats lämna sin hemstad Gylde och följa med
besvärjaren Elrind och Legim på deras jakt efter sönernas armband. Då
hade det hela varit ett äventyr för honom, ett äventyr som alla pojkar
drömmer om och som får dem att glömma bort allt annat i livet. Minn
däremot hade tagit det mycket hårdare och hon hade inte kunnat se
tillbaka utan tårar. Ale hade dock inte längre kvar några tårar att
fälla.
Varför sörjde han nu? Vad fanns det väl kvar i
klostret som band honom dit? Han hade misslyckats i klosterprovet. För
honom fanns där inte längre någon framtid. När han hade lämnat Gylde
bakom sig så hade han också lämnat en rad av misslyckanden bakom sig.
Ej bagarens värv, ej heller snickarens, smedens eller kittelflickarens
värv hade varit hans lott. Dem hade han aldrig sörjt så varför sörjde
han nu?
Nej, han sörjde inte heller misslyckandet i
klosterprovet. Hans sorg hade blandats med vrede. Inom sig hade han
känt sig orättvist behandlad och orättfärdigt tillbakahållen. De hade
inte förstått honom och han ville inte tillbaka till dem. Klostret
saknade han inte.
Saknade han då dem han lämnade kvar i klostret. Inte den sävlige Cihrind men Legim och Minn då?
Legim hade varit den förste lärare som han hade
lyssnat på med intresse. Han mindes fortfarande hans många berättelser
om Cindarells värld och han bar fortfarande på det svärd som han hade
fått till skänks och som Legim bjudit på så många uppvisningar med. Men
sedan deras ankomst till klostret så hade krigaren lämnat Ales sida och
hållit sig undan, som om han inte längre velat kännas vid honom. Han
hade inte ens tagit avsked av honom, trots att hela klostret hade varit
på benen och bevittnat hans utträde. Nej, Legim hade svikit Ale och
honom saknade Ale inte.
Än Minn då? Minn som han hade känt så länge och
delat både glädje och sorg med. Hon hade också förändrats under tiden i
klostret och tycktes numera bry sig mer om sig själv än om honom. Inte
heller hon hade tagit farväl av honom. Nej, Minn var inte längre hans
vän.
Han kände en rörelse i ryggsäcken och tog
försiktigt av sig den. Det var hans tama skogsmus Silkestass, som han
hade tagit med sig och som nu pockade på uppmärksamhet. Ale tog
försiktigt det lilla djuret i sina händer och tryckte det ömt mot sin
kind. Silkestass var nu hans enda vän. Hädanefter skulle han klara sig
själv.
Ale såg hur en fågel långsamt flög in över
klostret och med trötta vingar cirklade ned mot gården. Den var fri att
komma och fara som den ville men för Ale fanns det inte längre någon
sådan frihet. Med en djup suck vände han klostret ryggen och skulle
sedan aldrig se det mer. Han sade sig själv att han inget saknade av
det som han nu lämnade bakom sig men saknaden ville ändå inte lämna
honom. Tårarna var visserligen borta men klumpen i halsen förblev kvar.
Triotor följde oberört fågelns flykt och när den försvunnit ur sikte
vände han sig också om och de två återupptog sin färd bort från
klostret.
"För du mig tillbaka till Gylde?" frågade Ale efter en timmes vandring.
Munken hade dittills inte yppat ett ord men nu
stannade han och vände sig mot Ale. Triotor var av klostrets äldste och
åtnjöt hög respekt. Ale hyste emellertid ringa förtroende för honom.
Hans tandlösa leende var än mer lismande än Cihrinds och föreföll
alltid säga en sak medan hans obehagligt stirriga blick tycktes säga en
annan. Ansiktet var täckt av fläckar som gick igen också på huvudet,
torftigt dolda av de glesa hårtestarna. När han rörde sig gjorde han
det med en åldrings böjda rygg men med en ynglings raska steg och när
han stod stilla vägde han än på det ena benet, än på det andra. Allt
hos honom irriterade Ale.
Triotors milda leende uttryckte nu medkänsla medan de ivriga ögonen tycktes finna situation omåttligt roande.
"Gylde?" sade han. "Åh nej, din väg leder inte till Gylde."
Munken lade huvudet på sned och granskade Ale från topp till tå, som om han intresserat letade efter något.
"Åh nej", fortsatte han. "Du har inflytelserika
vänner som vet att tala väl för dig. Din väg leder till den gode
Cihrinds broder Ragnvald."
Triotor gjorde en paus och tycktes vänta på en reaktion som dock aldrig kom.
"Ragnvald har inte valt sin broders väg, ser du.
Ragnvald har vigt sitt liv åt världsligheten och framlever det som
herreman på ett gods. I stället för själslivet så odlar han jorden och
hellre än böner ägnar han sig åt svärdslekar."
Han plirade leende mot Ale, som inte kunde
avgöra om munken fann Ragnvalds liv förkastligt, beklagansvärt eller
helt enkelt lockande. För Ale var det dock ingetdera och han såg
ointresserat bort. Det fanns en tid när han gladeligen hade bytt bort
klostrets böner mot krigares svärdslekar men av någon anledning
lockades han inte längre av denna möjlighet. Han kände sig fortfarande
tom inombords och utan att svara munken fortsatte han vägen framåt med
böjt huvud, utan att vare sig beklaga eller glädja sig åt den.
Triotor tycktes först besviken men skrockade
sedan förnöjt för sig själv samtidigt som han nervöst slickade sig om
munnen.
"Inflytelserika vänner", upprepade han. "Som vill dig väl. Jojo."
Den natten sov de under bar himmel. Sommarkvällen var ljum och tarvade knappt någon lägereld. Triotor hade lett dem på vägar och stigar västerut men inte sagt något mer om deras mål och Ale hade inte heller frågat. Vad honom anbelangade så kvittade såväl vägar som mål, även om han såg fram emot att få slippa munkars sällskap. De pipande näsljuden från den sovande Triotor gjorde inte saken bättre. Ale drog filten över huvudet och lyckades till slut somna han med. Vad han hade försökt förtränga under dagen återkom dock i drömmens form under natten och sömnen blev allt annat än god.
På morgonen drabbades Ale av ännu en motgång.
Silkestass, hans enda vän, levde inte längre. Det arma djuret låg
stilla i ryggsäcken med sina små ben i vädret. Vad som hade ändat dess
liv visste Ale inte men han anade att han själv genom någon okunskap än
en gång bringat sig och andra i olycka. Ale knäföll och höll den
livlösa kroppen mot sitt bröst med läpparna formade till en tyst bön om
förlåtelse. Skulle han då aldrig lyckas med någonting?
Triotor hade uppmärksammat att något var fel och klev upp bakom honom.
"Döden är svår att möta", sade han mjukt.
"Varför måste det hända?" mumlade Ale halvt för sig själv.
Munken lade sin hand på Ales huvud.
"Cindar prövar oss och det ankommer inte oss att ifrågasätta hans vilja", fortsatte han i samma mjuka tonfall.
"Den gjorde väl aldrig Cindar något", fräste Ale.
En skälvning gick genom munkens hand men han lät
de hädiska orden gå honom förbi. I stället lät han handen fortsätta ned
längs Ales nacke.
"Det ankommer oss dock att möta hans prövningar
så som vi finner det för gott", fortsatte han och böjde sig närmare så
att Ale kunde känna hans fuktiga andedräkt mot sitt öra. "Döden kommer
till oss alla men vi kan möta den på olika sätt", viskade han.
Ale ryste men rörde sig inte. Triotors båda
händer vilade nu på Ales axlar och ansiktet var så nära att hans glesa
och illa rakade skäggstrån skrapade mot Ales hud.
"För somliga är döden slutet på allt, för andra
är döden början på något nytt. Skulle du vilja att din skogsmus finge
livet åter?"
"Jag kan inte!" utbrast Ale och reste sig hastigt men Triotor satt stilla kvar.
"Vad som saknas i kunskap kan kompenseras med vilja. Vill du räcka en gammal man handen?"
Ale sträckte motvilligt fram handen mot den motbjudande gubben, som grep den girigt med båda sina händer.
"Tack", sade Triotor. "Låt oss nu ta vid där vi slutade."
Han samlade lugnt ihop sina tillhörigheter och vände sig söderut.
"Ska vi inte västerut?" frågade Ale.
"Västerut finns kvar i morgon också. Låt oss
först gå söderut och forma vår morgondag innan vi fortsätter. Tag din
vän med dig, ingen av er kommer att ångra det."
Ale tyckte inte alls om munkens sista ord men gjorde trots det som han sade.
Munken gick nu med raskare steg och nynnade
förnöjt för sig själv. Vad Ale än tyckte om honom så åtnjöt han
tydligen respekt i andras ögon, ty de vandrare som de mötte på vägen
hälsade honom vördnadsfullt. Till och med en tiggande byfåne valde att
använda sin mössa till en hälsning i stället för som tiggarskål.
Ale undrade vad klostret egentligen gjorde för
folket för att förtjäna denna aktning. Han hade tillbringat hela sin
tid inom klostrets träpalissad och helt ägnat sig åt sig själv och sina
studier. Visserligen hade han sett hur klosterbröder ibland begett sig
ut till folket för att predika men de hade alltid gått tomhänta och
alltid återvänt tyngda av gåvors börda. Men de män och kvinnor som
kantade deras stigar föreföll ändå nöjda med denna tillvaro, trots att
de var fattigare och trasigare än borgarna i hemstaden i Gylde. Vid ett
tillfälle hade Ale frågat en haltande kvinna hur det var fatt men hon
hade bara svarat att inget fattades henne så länge Cindar älskade
henne. Ale skakade på huvudet. Kanske var det lika bra att han lämnade
klostret. Han var inte längre säker på att han verkligen kände sig
hemma där.
Deras vandring gick nu genom mer bebodda
trakter. Gårdarna låg tätare längs vägarna och samlades ibland i mindre
byar. Skogen blev också glesare och tvingades allt oftare ge vika för
människans jordbruk. Nätterna tillbringade de nu på värdshus i stället
för under bar himmel. Ale såg dock aldrig att Triotor betalade för dem
och värdshusvärden tycktes heller inte insistera på någon betalning.
Var kväll fyllde han sin mage med vällagad mat men utan någon större
aptit och innan han somnade låg han och funderade på vart munken ämnade
föra honom egentligen.
Efter ytterligare några dagars vandring hade
skogen definitivt kapitulerat och endast mindre dungar höll stånd mot
de böljande odlingsmarkerna. Framför dem bredde nu Cindarells slättland
ut sig och bortom det kunde en smal strimma blått skönjas.
"Cindarellhavet", sade Triotor. "Jag har förstått att du inte har sett det på länge."
Ale nickade tyst. Han hade inte sett det sedan
den dag då de lämnade hemstaden Gylde för så många år sedan. Han hade
förändrats sedan dess men havet var sig likt. Trots att det ännu låg
långt från dem så var det som om han kunde höra hur dess vågor rullade
in mot stranden och känna den salta brisen mot sitt ansikte. Havet hade
han kanske lämnat bakom sig men minnena hade han alltid burit med sig.
Cindarell hade tyckts så stort när de färdats norrut men i det enorma
hav som bredde ut sig framför dem var kungariket blott en liten ö.
För första gången sedan de lämnade klostret så
kände sig Ale lättare till sinnes igen. Åsynen av havet hade
återuppväckt hans äventyrslusta igen. Han undrade om han någonsin
skulle komma att korsa havet och upptäcka alla de länder som väntade
bortom det.
"Vad finns bortom Cindarellhavet egentligen?" frågade han medan de fortsatte sin vandring.
Triotor skrockade åt hans fråga.
"Du var inte lika intresserad av geografi under
din tid i klostret. Annars hade du inte ställt en sådan fråga. Men jag
antar att svärdslekar är mer spännande än geografiföreläsningar för en
ung och käck pojke som du."
Ale fick något dystert i blicken vid påminnelsen
om klostertiden så Triotor skyndade sig att stilla hans nyfikenhet.
"Tro inte att jag klandrar dig, min käre vän.
För att förstå måste man uppleva och det är därför jag för dig hit."
Munken gestikulerade med sina vida ärmar.
"Du ska veta att vi nu befinner oss mitt i
kungariket Cindarell. Väster om oss, bortom Dunkledal, breder den
västra rikshalvan ut sig, där konungen av Cindarell regerar. Öster om
oss, på andra sidan Tåre älv, börjar den östra rikshalvan, där
hertigarna av Mark härskar. Det var vid den älven som kungens och
hertigens framryckande arméer möttes för fem sekler sedan och det var
också vid den älven som den blivande allfader Cindarios I modigt trädde
mellan dem. Med sitt hjärtegripande tal om Cindars tårar över
brödrafolkens oenighet bringade han fred och lade grunden för kyrkans
goda anseende i Cindarell. Den jord vi trampar på nu är emellertid fri
och över oss råder ingen annan än vi själva."
Ale tittade förvånat på honom.
"Har ni ingen kung alls då?" frågade han.
Triotor skrockade igen.
"Naturligtvis har vi en kung", svarade han.
"Kungen av Cindarell är vår kung. Vi hyllar våra kungar på kungsdagen.
Våra sagor berättar om kungarnas hjältedåd. Men kungen av Cindarell
råder inte över oss."
Ale rynkade på pannan och förstod inte alls skillnaden.
"Se det så här", fortsatte munken. "Kungen är den
rot ur vilken trädet Cindarell växt fram. Vårt land är blott en av
många grenar på detta träd och själva är vi intet mer än enstaka löv i
denna grens bladverk. Men ju större trädet växer sig, desto längre bort
kommer grenarna från roten. Med tiden kan roten inte längre föda alla
grenar, som då dör och faller av. Men precis som liv följs av död så
följs död av liv. Grenens död gagnar både trädet och grenen. Trädet kan
nu fortsätta att växa sig starkt medan grenen kan slå rot och finna sin
egen föda. Emedan vi har samma ursprung och delar samma jord är vi dock
fortfarande ett, vi är alla Cindarell."
"Så kungen av Cindarell lät er bestämma över er själva?"
Triotor skakade sorgset på huvudet.
"Ack, om människan ändå vore så förståndig.
Alltför svårt har vi att acceptera döden och se den som en början
snarare än som ett slut. I stället försöker vi med alla medel försvara
oss mot döden och förlänger därmed bara vårt lidande. Du förstår, vi
var länge döende. Kungens makt är svag och folket förtrycks av giriga
och ondskefulla länsherrar som betraktar vårt land som sin privata
skattkista. Värst av dem alla var vår forne länsherre, friherre Agnar
Svarte, om vilken många fruktansvärda historier finns att berätta. Om
kungen själv hade insett detta och gett oss vår frihet hade mycket
lidande besparats både oss och honom. Men kungen såg blott genom sina
länsherrars ögon och vi tvingades själva ge oss vår frihet."
Munken tystnade för att hämta andan och Ale väntade spänt på fortsättningen.
"Alla fyra ständer stod enade. Ståndstalarna svor
varandra trohet och lovade att hellre gå under än att ge upp kampen för
frihet. Vi saknade bara en stark och sammanhållande ledare som kunde
leda oss i vår kamp. Den ledaren blev Sartor svärdsmästaren."
Ale spärrade upp ögonen.
"Kände du Sartor svärdsmästaren?" frågade han andäktigt.
Triotor nickade.
"Ja, i sanning en stor man och en mästare i
svärdskonst. Föga visste Cindarell om hans färdigheter när han kom till
kungariket men här vann han stor ryktbarhet tack vare sitt hjältedåd.
Du har säkert hört historierna om hur han besegrade draken i Treberget
och frälste folket från dess gissel."
Ale log igenkännande. Visst kände han till de
historierna. Hur ofta hade han inte själv föreställt sig att han var
Sartor svärdsmästaren, drakars betvingare och jungfrurs räddare, som
allt vågade och intet fruktade.
"Sartors dåd blev den gnista som behövdes för
att tända upprorsbranden. Folk samlades kring honom i hopp om att han
skulle ge dem styrka nog att slåss för och vinna sin efterlängtade
frihet. Byar och städer anslöt sig till den växande upprorsarmén och
Agnar Svarte tvingades på flykten."
Triotor tycktes glädja sig åt att få återkalla dessa lyckliga minnen och mumlade uppskattande för sig själv.
"Men friherren hade inte för avsikt att ge efter
så lätt. Från länderna bortom haven värvade han legoknektar och
återvände sedan med en stor armé för att bekämpa oss, vi som bara
kämpade för Cindarells bästa!"
"Och var möttes arméerna?" frågade Ale ivrigt. Munkens berättelse hade fångat honom fullständigt.
Triotor stannade och sträckte ut armarna framför sig.
"På denna plats", svarade han kort.
Framför dem bredde sig ett vackert, böljande
landskap ut. Kullarna var täckta av friskt gräs och prunkande blommor.
Buskarna tyngdes av mogna bär och de unga, spensliga träden tycktes
längta efter att få uppnå den ålder då de skulle börja bära frukt.
Bortom kullarna skimrade det blågröna Cindarellhavet och till och med
dess vågor var lugna, skyddat som vattnet var här av den bukt som mjukt
skar in i kustremsan. Hela platsen andades frid och ro.
"Hur kan ett fältslag ha ägt rum här undrar du",
sade Triotor som om han hade läst Ales tankar. "Minns mina ord, liv
följs av död och död följs av liv. Här stupade många tappra män och
kvinnor och det är deras döda och förmultnade kött som föder kullarnas
växter och ger dem liv."
Ale släppte med avsmak ett bär som han hade plockat åt sig.
"Det var i sanning ett fruktansvärt slag.
Fiendearmén landsteg i bukten nedanför oss men vi hade sett deras
ankomst och låg förberedda bland kullarna. Legoknektarna hann inte mer
än bli blöta om fötterna förrän vi var över dem."
Hela den gamle gubbens kropp tycktes leva upp ju
mer han berättade. Andhämtningen blev häftigare och han gestikulerade
vilt med armarna som om han kommenderade trupper och fällde osynliga
fiender. Endast de vanligtvis så pliriga ögonen förhöll sig lugna och
tycktes kyligt svepa över det nu tomma och ödsliga slagfältet.
"Vi fällde många av dem i vattnet men de var
starkare och bättre beväpnade än oss. Steg för steg tryckte de tillbaka
oss och nådde snart stranden. Allt gick dock i enlighet med Sartors
plan. Han kommenderade en fingerad reträtt och vi föll tillbaka till de
skyddande kullarna. Legoknektarna glömde sin disciplin och tog upp
förföljandet. Då lät Sartor fällan slå igen. Här dolde sig våra
armborstskyttar och de intog nu sina positioner ovanpå kullarna. En
skur av skäktor regnade över våra fiender och paniken började sprida
sig i Agnar Svartes led. Många försökte fly tillbaka till skeppen men
Sartor ledde själv förföljandet och högg skoningslöst ned dem som var
inom räckhåll för hans svärd. De som inte förunnades en snabb död
drunknade i stället, utmattade, sårade och nedtyngda av de rustningar
som var ämnade att skydda dem. Havet färgades rött och det skulle dröja
länge innan vågorna förmådde skölja stranden ren igen. När så också
skeppsbesättningarna gav slaget förlorat och hissade segel så fick
legoknektarna nog och flera kontingenter gick över till vår sida. I
solnedgången var vi ensamma kvar på slagfältet och segern var vår."
Triotor suckade och slappnade åter av. Ale
gjorde inget försök att avbryta honom utan väntade tålmodigt på att han
skulle fortsätta sin berättelse.
"Men ack, segern var dyrköpt. Många av de våra
skulle aldrig komma att lämna det slagfält på vilket de kämpat för och
vunnit sin frihet. Till dem hörde tre av de fyra ståndstalarna. Aranor,
adelns talesman, Larissa, borgarnas talesman och Belvin, böndernas talesman,
vilar alla här. Den fjärde ståndstalaren valde att återvända till det andliga
livet och inte vidare befatta sig med världsliga ting. Kvar bland upprorsledarna
fanns endast Sartor svärdsmästaren. Vår armé utropade honom därför på stående fot
till sin härskare. Cindarells hov saknade kraft att utmana vår frihet och sedan
dess har vi levt i fred och välstånd under Sartor och hans söners styre. Vårt
land kallar vi idag Brödrarike efter de fyra bröder som leder oss men namnet
symboliserar också folkets endräkt."
Triotor tystnade och slöt ögonen. Hans långa
historia hade nått sitt slut och det föreföll Ale som om han länge hade
velat lätta sitt hjärta och berätta den.
"Hur vet du allt detta?" frågade Ale till slut.
Triotor öppnade ögonen och tittade ut mot det vidsträckta Cindarellhavet.
"Jag var den fjärde ståndstalaren, talesman för
det andliga ståndet. Numera tjänar jag troget den gode Cihrind, den ene
av Sartors fyra söner och herre över nordöstra Brödrarike."
|
Ale häpnade. Hur kunde han ha misstagit sig så?
Han hade betraktat Cihrind och Triotor som veka munkar, oförmögna att
utföra de hjältedåd som han själv så innerligt drömde om. Nu visade det
sig att Triotor hade slagits sida vid sida med den store Sartor
svärdsmästaren och att Cihrind rentav var Sartors son.
Triotor såg på honom och tycktes än en gång läsa hans tankar.
"Blygs inte din okunskap, min käre gosse", sade
han milt. "Både jag och Cihrind har valt att fjärma oss från det
världsliga livet. Att vara son till den gode Sartor är ingenting som
Cihrind skäms över men heller ingenting som han framhåller. Därför
känner de flesta Cihrind blott som en andlig herre. Han åtnjuter
respekt men utövar ingen makt och låter folket leva som det behagar
dem.
Är de andra sönerna likadana?" frågade Ale.
"Åh nej", svarade Triotor. "De må ha samma fader
men de har olika mödrar och har präglats på olika sätt. Cihrinds moder
var en from kvinna vars väg Cihrind följt. De övriga sönerna däremot
har vigt sina liv åt världsliga vägar och har format sina landsändar
efter eget tycke. Det kommer du att bli varse när du lär känna brodern
Ragnvald närmare. Han svärmar för ridderliga i stället för andliga
ideal. Den tredje brodern Krang har förvisso en stark tro men föremålet
för tron är inte Cindar utan penningen. Den fjärde brodern Morvan
slutligen är en dyster man som endast litar till sig själv och det sägs
att han nyttjar magi för sina dunkla syften. Men de är alla goda på
sina sätt och det är inte vår uppgift att klandra dem för deras val av
vägar."
Ale suckade. Munken tycktes falla tillbaka i de
religiösa tongångar som han hade vant sig vid, och tröttnat på, hos
klostrets munkar. Triotor tittade milt på honom samtidigt som han
frenetiskt tuggade på sina naglar.
"Jag glömmer bort vårt syfte här", skrockade
han. "Du har nu sett och hört hur liv och död hänger samman. Nu ska du
själv få uppleva det."
Vid dessa ord tändes en glimt i munkens ögon som skrämde Ale men den försvann snabbt igen.
"Solen går snart ned så vi måste hasta. Ge nu
noga akt på mina ord och lyd mig i allt. Tag fram din döda vän, den
skogsmus som legat dig så varmt om hjärtat och som du sörjer så djupt."
Ale tog försiktigt fram den nu stela och kalla
kroppen av Silkestass, som fram till för några dagar sedan hade varit
så full av liv. Triotor nickade och smackade med läpparna.
"Knäböj och gräv med fingrarna en liten grav att lägga honom i."
Utan ett ord gjorde Ale som han blev tillsagd.
Triotor smög upp bakom honom och knäböjde han också. Ale kände hans
flåsande i nacken allt eftersom munken fortsatte att instruera honom.
"Skärp nu dina sinnen och töm dina tankar på
ovidkommande ting. Återkalla hågkomsterna av din vän, föreställ dig
åsynen av hur han springer på marken, ljudet av hans små pipanden,
känslan av hans mjuka päls, lukten av hans fekalier och smaken av hans
kött."
Ale stelnade till och försökte komma med
invändningar men Triotor grep tag i honom och hans vassa naglar trängde
in i Ales axlar.
"Töm dina tankar sa jag", väste munken med
läpparna tätt tryckta mot Ales öra. "För din och din väns bästa, töm
dina tankar, annars kan konsekvenserna bli fruktansvärda."
Ale vågade inte annat än att lyda och försökte
tvinga sig till att minnas Silkestass som levande. Det var svårt med
den lilla kroppen i gropen framför honom och han pressade därför ihop
ögonen. Tårar trängde fram, om de berodde på sorgen eller på smärtan
visste han inte.
"Bra, bra", sade Triotor upphetsat. "Låt dina tårar väta din vän och den jord han vilar i."
Munken förde långsamt sina händer nedför Ales
armar tills de nådde hans händer. Med ett fast grepp förde han händerna
till den livlösa muskroppen och tvingade dem att vila på den.
"Hör nu på mina ord och återge dem exakt som
jag. Slint inte med tungan utan tala hellre långsamt om så tarvas."
Ett gurglande ljud steg upp ur munkens strupe
och med en mörk och guttural stämma som Ale aldrig tidigare hade hört
honom använda började han tala i märkliga tungor.
"Nekron alzach. Gholob anim. Kharaz utrech."
Ale gjorde sitt bästa för att upprepa munkens
tal. Orden tycktes bränna på hans tunga och Ale tyckte inte att de föll
väl alls men Triotor föreföll nöjd. Tillsammans fortsatte de att mässa
på det mystiska tungomålet och efteråt kunde Ale inte erinra sig hur
länge de hade suttit där.
Skymningen föll och med den svepte kalla
havsvindar in över dem. Ale kände dock hur värmen från Triotors kropp
tätt intill hans ökade och han upplevde det som om den strålade ut
genom munkens händer till hans egna och vidare till kvarlevorna av
Silkestass. Munkens mässande blev nu tystare och långsammare för att
snart upphöra helt. Triotor flämtade som efter en stor
kraftansträngning.
"Så", sade han. "Skyffla nu tillbaka jorden och låt graven och natten göra sitt."
Ale lydde men knappt hann han avsluta sitt arbete
förrän Triotor grep tag i hans ena hand och girigt slickade jorden av
hans fingrar. Med avsmak försökte han trycka munken ifrån sig men
Triotor mörknade och röt åt honom.
"Hör och lyd! Slicka i dig gravens kraft och ge den kraft åter genom att begrava dina fuktiga fingrar i den."
Triotor tvingade in Ales andra hand i hans mun.
En smak som närmast påminde om ruttet kött gav Ale kväljningar.
Därefter tryckte munken ned Ales båda händer i jorden.
"Nekron alzach. Gholob anim. Kharaz utrech", mässade han en sista gång, försäkrade sig om att Ale gjorde detsamma och föll sedan utmattad till marken.
Hans andhämtning var tung och han förmådde inte
göra mer än att ligga ned och långsamt återhämta sig. Ögonen var matta
och berövade sitt djup men på hans läppar spelade något som närmast såg
ut som ett roat leende.
Försiktigt drog Ale sig undan, glad åt att
äntligen få slippa munkens obehagliga beröring. Borta var den hjälte
han en gång hade sett i honom, för Ale var Triotor åter en frånstötande
gammal gubbe. Han vände sig bort från honom och vände blicken mot
slagfältets tysta kullar i stället. Skymningen hade övergått i natt och
det var en vacker stjärnhimmel som med ett mjölkvitt sken lyste upp den
forna krigsskådeplatsen.
Ale försökte föreställa sig hur stolta krigare
under jubel stormade fram över kullarna i sin jakt på frihet och
hjältedåd men han kunde bara se deras tysta och stilla kroppar,
utslängda på marken likt avskräde, fråntagna sina liv och sina drömmar
och glömda av de levande som besparats deras öde.
Plötsligt blev han varse att skenet inte bara
kom från stjärnhimlen utan också från slagfältet, närmare bestämt på en
av de högre kullarna en bit bort.
"Triotor", viskade han. "Vad är det för ljussken där borta?"
Triotor vände långsamt huvudet åt det håll som
Ale pekade. Åsynen tycktes väcka liv i munkens trötta blick och han
satte sig hastigt upp.
"Det är... det är ingenting", sade han. "Bara
ett ljusfenomen, en återspegling av stjärnljuset. Låt oss nu lämna de
döda i frid och söka nattläger utanför denna plats."
Triotor tycktes helt ha glömt bort sin
utmattning och ledde raskt bort dem från slagfältet. Ale följde villigt
efter men vände sig gång på gång tillbaka. Kullen lystes alltjämt upp
av det spöklika skenet och det tycktes pulsera på ett närmast lockande
sätt. Vad hade Triotor sett egentligen? Munken hade fått något
främmande i blicken när han sett mot kullen, något som närmast hade
liknat... skräck.
De tillryggalade en halv fjärdingsväg innan
Triotor blev nöjd och gjorde halt. Nu kunde han inte längre betvinga
sin utmattning utan lade sig ned på stället och föll utan ett ord in i
en djup sömn. Snart var Triotors snarkningar det enda som hördes i
sommarnattens tystnad.
Ale låg stilla ett tag för att förvissa sig om
att munken verkligen sov. Hans tankar hade aldrig lämnat den mystiska
kullen på slagfältet och han var fast besluten att närmare undersöka
det ljussken han hade sett. Med blicken fäst på den sovande Triotor
kröp han baklänges ut ur nattlägret. Så fort han var utom synhåll så
vände han sig om och sprang med lätta steg tillbaka mot slagfältet.
Redan på håll kunde Ale se hur det pulserande,
mjölkvita skenet lyste upp kullarna. Det föreföll starkare och än mer
lockande nu. Han tog omedvetet en omväg runt platsen för deras tidigare
förehavanden och fortsatte mot den kulle varifrån ljuset emanerade.
Växtligheten var än mer ymnig här och gräs och rötter tycktes göra allt
för att hindra hans väg. Till slut nådde han toppen varifrån han hade
fri utsikt över hela slagfältet.
Tysta dimslöjor svepte fram över den forna
krigsskådeplatsen och skapade en illusion av att hela marken rörde sig.
Han slogs av tanken att Sartor själv kanske hade stått här tillsammans
med ståndstalarna och blickat ut över omgivningen medan de hade
planerat den stundande bataljen. Den här gången såg han verkligen
trupperna för sitt inre, han såg hur fotfolket vällde fram mellan
kullarna och hur skyttarna intog sina positioner på höjderna. Men det
var inte jublande människor han såg utan spökliga, sorgsna skepnader
som tycktes medvetna om sitt öde men likväl oförmögna att undgå det.
Han kände deras sorg som om det vore hans egen och erinrade sig
Triotors ord om det onödiga lidande som kriget hade fört med sig. Hur
gärna hade han inte velat skrika åt dem att vända om och fortsätta att
leva sina liv men det hade varit förgäves, döden hade för länge sedan
fört dem med sig och för dem fanns det inte längre någon återvändo.
Dimslöjorna drog ljudlöst vidare och Ale vände
uppmärksamheten mot kullen han stod på. Det mystiska ljuset tycktes
stiga upp direkt ur jorden, som från en stark ljuskälla i kullens inre
som den lösa myllan inte helt förmådde skyla. Ett infall fick Ale att
knäböja och prövande dra fingrarna genom jorden. Hans fingrar behövde
inte söka länge förrän de fann något. Under ett tunt lager jord stötte
han på en platt stenyta, alltför jämn för att vara naturlig, och han
grävde ivrigt vidare med sina bara händer. Snart hade han frilagt en
rund stenplatta, infälld i en murad grund. Från springan mellan plattan
och grunden strömmade det mjölkvita ljuset ut.
Ale drog upphetsat fram sitt svärd och stack
prövande in det under stenplattan. Med svärdets hjälp borde han kunna
bända upp plattan. Han la sin tyngd på hjaltet men tvekade i sista
ögonblicket.
"Så ska inte Legim Järnklingas svärd nyttjas", sade han till sig själv.
I stället letade han vidare på kullen och hittade
snart en rostig gammal klinga som den forne ägaren inte längre saknade.
Med klingans hjälp lyckades han få upp stenplattan så pass mycket att
han kunde få in händerna under den och själv trycka upp plattan den
sista biten.
Stenplattan visade sig dölja ett runt schakt, ur
vilket det sällsamma, pulserande ljuset nu flödade fram fritt.
Schaktets väggar var släta men i dem var med jämna mellanrum
järnkrampor fästa som kunde tjäna med stege. I schaktets botten, kanske
sju-åtta alnar ned, kunde ett stampat jordgolv skymta. Ale hävde sig
försiktigt över kanten och började långsamt klättra nedåt.
Först när han kommit halvvägs ned började faran
i det han företog sig att gå upp för honom. Han hade ju inte en aning
om vad som väntade honom nere i djupet och till och med Triotor hade
fruktat denna plats. Skulle han vända upp igen och lämna mysteriet
bakom sig? Munken sov säkert fortfarande och ingen annan fanns det som
skulle kunna bevittna hans reträtt och beskylla honom för feghet.
Legims svärd skrapade mot schaktets vägg och bitar av murbruk föll ned
i djupet. Nej! Legim skulle aldrig vända och det tänkte han inte heller
göra. Dessutom kände han det fortfarande som om något där nere kallade
på honom.
Ale nådde snart det sista steget och såg sig
försiktigt om. Från schaktet ledde en liten korridor som vek av åt
vänster, varifrån ljuset tycktes komma. Försiktigt smög han fram,
stålsatte sig för det värsta, och stack fram huvudet runt hörnet. Synen
fick hans hår att resa sig.
Korridoren öppnade sig i ett litet, trekantigt
rum. I vardera hörnet stod en grovhuggen stensarkofag uppställd och i
mitten reste sig en liten obelisk. Obelisken slutade i en blankslipad
platta, på vilken ett diadem i ett gyllenglänsande material vilade.
Kring obelisken och med varsin hand på diademet stod tre skimrande
gestalter. Den resligaste av dem var iklädd en metallrustning. Den
andra gestalten var kort och kraftig och iförd en enklare läderbrynja.
Den tredje bar granna kläder och smycken under en gyllenfärgad
ringbrynja. Ale vågade knappt andas, än mindre röra sig ur fläcken. Med
mullrande röster började gestalterna tala.
"Jag, Aranor, svär det adliga ståndets trohet", sade den första gestalten.
"Jag, Belvin, svär det jordbrukande ståndets trohet", fyllde den andra gestalten i.
"Jag, Larissa, svär det borgerliga ståndets trohet", fortsatte den tredje gestalten.
"Vi, Brödrarikes talesmän, svär att straffa den förrädare som bragt oss om livet", avslutade de samfällt.
Först nu insåg Ale att den tredje gestalten
avspeglade en kvinna. Gestalterna övergick till att diskutera planerna
för ett fälttåg och Ale kände igen brottsstycken från den historia som
Triotor berättat om Brödrarikes frihetskamp. För ett ögonblick så
glömde han sin fasa och började i stället lyssna intresserat då
plötsligt gestalten som kallat sig Aranor tittade upp.
"Vi är inte ensamma", sade han med sträng ton.
Den kvinnliga gestalten, Larissa, vände sig raskt mot Ales gömställe och tycktes se honom genom väggen.
"En kunglig spion!" utbrast hon. "Låt honom dela vårt öde och för alltid stanna kvar på dödens fält."
"Visa ditt fega ansikte", röt Belvin.
Ale ville fly men benen bar honom inte. Darrande
lämnade han sitt gömställe och såg hur Larissa och Belvin ljudlöst gled
fram mot honom med vredgade ansikten. Men Aranor höll upp sin hand.
"Håll!" manade han uppfordrande. "Detta är inte en kunglig spion."
"Han bär kungliga insignier", genmälde Larissa.
"Hans händer stinker av ond magi", fyllde Belvin i.
"Detta ser jag hos honom men också mycket mer som
jag inte förstår", sade Aranor och vände sig direkt till Ale. "Vem är
du och vad är ditt ärende? Tala och väg dina ord på guldvåg på det att
de inte blir dina sista!"
Det brast för Ale och förtvivlat stammade han
fram sin historia i osammanhängande meningar. Han berättade hur han
vuxit upp i Gylde, träffat Elrind och Legim, slagits mot de främmande
makterna i Khendirs armband, förts till Cihrinds kloster och slutligen
av Triotor förts till slagfältet.
"Jag vill inget illa, låt mig gå" avslutade han bedjande sin redogörelse.
De tre gestalterna betraktade honom misstroget.
"Han ljuger för att rädda sitt skinn", fräste Larissa.
"Han döljer sanningen för oss", muttrade Belvin.
"Att inte känna till sanningen är inte samma sak
som att undanhålla den eller fara med osanning", replikerade Aranor.
"Små är hans förmågor idag men vem vet vad morgondagen för med sig. Jag
känner att han inom sig bär på något stort som kanske kan gagna vår
sak."
Aranor vände sig åter till Ale.
"Vi är bundna till denna plats på vilken
oförrätten mot oss begicks. Vet att det inte var den yttre fienden som
bragte oss om livet utan en förrädare inom våra egna led. Förgiftad var
den segerbägare som vi drack ur efter slaget och som förvisade oss till
denna dystra grav. Vi är bundna till denna plats och oförmögna att
hämnas på vår baneman. Du däremot är fri från dödens bojor, du skulle
kunna finna vår baneman och utkräva vår hämnd."
"Men hur skulle jag kunna göra det", invände Ale. "Jag är bara en pojke."
"Det är hjältedåd som får pojkar att växa upp och bli män", sade Aranor uppmuntrande.
"Och det är misslyckanden som får pojkar att dö", väste Larissa hotfullt.
"Hur skulle den pojken kunna utföra hjältedåd?"
undrade Belvin skeptiskt. "Han är ju rädd för sin egen skugga."
Aranor nickade.
"Måhända behöver han hjälp på vägen. Vad sägs om
att skänka honom folkkronan?" Han pekade på det skinande diademet
framför honom.
"Ge bort symbolen för vår endräkt?" utbrast Larissa och Belvin indignerat. "Aldrig!"
"Kronan kan intet åstadkomma utan en ledares
huvud, intet kan heller pojken åstadkomma utan en ledares kraft. Vad
föredrar ni, att kronan hjälper pojken att vinna sin ära och utkräva
vår hämnd eller att den ruttnar tillsammans med våra kroppar i detta
gravvalv?"
"Är han verkligen den rätte?" frågade Belvin och skakade på huvudet.
"Han är den ende som funnit vägen hit, han är vårt enda hopp", svarade Aranor.
"Att lägga vårt enda hopp i en pojkspolings händer...", mumlade Larissa.
"Må då den av er som kan själv ta kronan", genmälde Aranor.
Larissa och Belvin mulnade men yttrade inget mer. Aranor vände sig åter till Ale.
"Tag nu folkkronan, symbolen för Brödrarikes
endräkt. Den har burits av många stora ledare och jag själv bar den
senast då jag eggade vårt folk till att ta till vapen i vår
frihetskamp. Må den bistå dig i ditt värv och må ditt värv ge dig
framgång och oss frid."
Aranor tystnade och Ale gick darrande fram till
det gyllene diademet. Det såg massivt ut men vägde förvånansvärt lätt i
hans händer.
"Men vad ska jag göra?" frågade han. Frågan
ekade dock obesvarad i gravkammaren. Han såg sig om och insåg med ens
att han var ensam. De tre skimrande gestalterna var borta och det
spöklika skenet falnade långsamt. Utan att ge sig tid att tänka rusade
Ale ut ur rummet, klättrade i all hast uppför järnkrampοrna och lämnade
kullen bakom sig så snabbt benen kunde bära honom. Först när han hade
nått slagfältets utkant stannade han och hämtade andan.
Hade allt bara varit en dröm? Gestalterna hade
känts så verkliga men minnet av dem började redan blekna bort. Nej, det
hade verkligen hänt, han bar fortfarande det sällsamma förgyllda
diademet i handen.
Han höll upp diademet framför sig och betraktade
det noga. Det bestod av en enkel kronring utan några ornamenteringar
eller utsmycknader. Längs dess kant löpte ett sirligt mönster som
möjligen kunde föreställa stiliserade händer. Fingrarna var uppsträckta
som i en hälsning medan tummarna var vinklade mot handen bredvid så att
en sammanhängande kedja av totalt sju händer bildades. Diademet var
alldeles blankt och fritt från repor men Ale fick trots det en känsla
av att det var mycket gammalt. Vilka historier hade det kunnat berätta
om det kunnat tala? Kanske visste Triotor mer om det gåtfulla diademet?
Något sade dock Ale att det var bäst att hemlighålla den för munken och
han rullade därför varsamt in diademet i sin särk.
Vad hade spökena menat egentligen? Vad skulle
han kunna uträtta för stordåd och hur skulle ett diadem kunna hjälpa
honom? Han kastade en sista blick mot kullen som för att få svar. Den
vilade nu tyst i nattens mörker och av det spöklika skenet syntes inget
längre till. Han ryckte på axlarna och vände så åter mot nattlägret.
Plötsligt avbröts nattfriden av ett fräsande
ljud. Framför honom hördes ljudet av små tassar och ett par röda ögon
glimmade till i mörkret. Ale tog förskräckt ett steg bakåt och lade
handen på svärdsfästet. Fanns det då ingen ände på denna natts fasor?
Men fram ur dunklet kom inte ett okänt monster utan ett litet djur, så väl bekant för Ale.
"Silkestass!" utbrast han.
Det var verkligen Ales tama skogsmus som kom
honom till mötes. Med tårar i ögonen gick Ale ned på knä och kupade
välkomnande sina händer för sin gamle vän. Skogsmusen hoppade som
alltid upp på hans utsträckta handflator men i stället för den
behagliga känslan av de mjuka tassar som Ale namngett sin vän efter så
upplevde han smärtan av små vassa tänder som begravdes i hans kött.
Han skrek till och drog instinktivt till sig
händerna. Silkestass föll till marken men kom snabbt på fötter igen och
betraktade honom med sina ilsket röda ögon.
"Varför gjorde du så?" frågade Ale och väntade
sig nästan att Silkestass skulle svara, så mycket annat konstigt som
hade hänt den här natten. Men Silkestass bara fortsatte att betrakta
honom med något som närmast liknade utmaning i blicken.
"Om du ska bete dig så där så är du inte min vän längre!" skrek Ale och reste sig upp.
Silkestass rörde sig först inte ur fläcken men
när Ale började gå så följde skogsmusen efter. Ales försök att schasa
iväg honom var lönlösa, Silkestass drog sig först tillbaka men
återupptog sedan trotsigt sitt förföljande hela vägen tillbaka till
lägret.
"Ah, du har fått din vän åter", skrockade
Triotor förnöjt när han vaknade och såg de två. "Men hur är det fatt?"
fortsatte han när han såg Ales surmulna min.
"Han är inte min vän längre", muttrade Ale. "Han bet mig."
"I så fall måste du bestraffa honom", sade
Triotor med skärpa i rösten. "Du är hans herre och måste bestraffa
honom tills han lyder och vördar dig."
Ale sneglade på munken och insåg att han menade allvar.
"Jag kan väl inte bestraffa en så liten och värnlös varelse", invände han.
Triotor ryckte på axlarna.
"Du måste tydligen fortfarande uppleva för att
förstå. Nåväl, gör som du vill. Vårt ärende här är nu avslutat och vi
måste hasta vidare till Cihrinds broder Ragnvald, din blivande
husbonde. Bryt nu din fasta och packa sedan ihop dina tillhörigheter."
Ale suckade och tog ur sin ryggsäck fram en bit
ost och torkat kött. I ögonvrån uppfattade han hur Silkestass vädrade i
luften. Han tvekade men sträckte sedan försiktigt fram en bit ost till
honom. Skogsmusen fräste dock bara till svar och fortsatte att vädra i
luften. Ale tvekade på nytt och sträckte sedan prövande fram den
torkade köttbiten. Den här gången kastade sig Silkestass glupskt över
gåvan och Ale vände sig med avsmak bort. Silkestass hade sannerligen
förändrats och på något sätt kändes det som om det var hans fel.
"Skynda på nu!" ropade Triotor till honom och
Ale beredde sig på vad som verkade bli en lång och besvärlig färd.
|
"Väl kämpat, min unge junker. Ni svingar edert vapen med en excellens som ländar eder stor heder."
Ragnvald hade inte utan svårigheter avvärjt Ales
dubbelfint och höjde nu handen för ett avbrott i exercisen. Han tog av
sig sin vackert ornamenterade tunnhjälm och torkade svetten ur sitt
väderbitna ansikte. Sommarhettan, plåtrustningen, träningen och det
tjocka, gyllenblonda hårsvallet bidrog alla till hans ymniga
svettningar. Det gick dock inte att ta miste på adelsmannens entusiasm.
De silvergrå strimmorna i hans hår och skägg skvallrade förvisso om att
han var en man i sina bästa år men i de blågrå ögonen fanns en
ungdomlig lyster och det var nästan med ett barns glädje som han
kastade sig in i svärdslekarna.
Ale stack sitt svärd i skidan och bugade höviskt
så som han hade lärt sig. Han hade bara varit hos Ragnvald i några
dagar men redan fattat tycke för den bullrige och gemytlige mannen. När
Triotor introducerat Ale hade Ragnvald till en början förhållit sig
skeptisk. Ales välsmidda svärd hade dock fångat hans intresse och när
han insett att också svärdshanden hade potential så hade han tagit emot
Ale som gäst i sitt herresäte och personligen tagit ansvar för hans
träning.
Så olik Ragnvald var sin sävlige broder Cihrind
och så mycket roligare det var i en borg jämfört med det trista
klostret. Här var det ingen som tvingade honom att utföra enahanda
sysslor eller rabbla meningslösa tirader, här fick han fokusera på det
som han själv tyckte om. Klosterträningen hade visserligen lärt honom
att behärska sin kropp och utvecklat hans snabbhet och smidighet men
det var först nu som han fick han omsätta sina lärdomar i praktiken,
med svärd och sköld i sina händer. Ragnvald hade till och med förärat
honom en sköld med sitt eget vapenmärke på, ett majestätiskt lejon med
tassarna vilande på bördig jord.
"Sådant slöseri med tid och kraft."
Det var Triotor som yttrade sig. Munken hade
stannat kvar hos Ragnvald och närmast svartsjukt betraktat hur Ale
föredragit Ragnvalds vapenlekar framför hans föreläsningar.
"Dröjer du kvar än, din olyckskorp?" frustade
Ragnvald. "Vad är väl trästavar och säckväv mot blanka vapen och
rustningar? Seså, antag min utmaning och möt mig i envig på det att vi
ska få oss ett gott skratt."
Triotor lade demonstrativt armarna i kors och vände sin anklagande blick från Ragnvald till Ale.
"Sådant slöseri med tid och kraft", upprepade han och betonade särskilt det sista ordet.
Ale ignorerade munkens insinuationer. Av deras
förehavanden vid slagfältet hade han bara obehagliga minnen och han
påmindes om dem var gång han matade Silkestass. Skogsmusens humör
växlade mellan aggressivitet och något som närmast liknade förebråelse
och Ale undvek hans sällskap så mycket som möjligt. Mötet med spökena
hade han lyckats förtränga och det sällsamma gyllene diademet låg
ouppackat längst ned i Ales klädeskista.
Ragnvald skulle precis bjuda upp Ale till en ny
svärdsdans då en härold klev in på borggården och äskade uppmärksamhet.
"Hans högvälborenhet, Krang den gode, son av
Sartor och ståthållare över södra Brödrarike, hälsar sin broder och
begär audiens för att dryfta frågor av stor vikt för er båda."
Ragnvald suckade och stack sitt svärd i skidan igen.
"Först ett sändebud från Cihrind och nu Krang i
egen hög person", muttrade han sarkastiskt. "Detta artar sig till en
stor familjesammankomst."
In på borggården struttade en kort och knubbig
man som trots hettan var iförd en vacker brämad päls av något djur som
Ale inte kände igen. Runt halsen bar han en guldkedja och på var och en
av de knubbiga fingrarna satt det en guldring. Han saknade sin broders
skägg och hårsvall och hade nödtorftigt kammat sina glesnande hårstrån
över sin begynnande flint. Detta var alltså Ragnvalds broder Krang,
kanske den främste av Cindarells handelsfurstar.
Krang tycktes ansträngd av den korta promenaden
över borggården men gav sig knappt tid att hämta andan förrän han
började tala med en gäll och irriterad röst.
"Hur kan du stå här och roa dig med barnsliga lekar när så stora ting är i görningen?"
"Var hälsad du också, broder", svarade Ragnvald lugnt. "Vad för dig till mina marker?"
"Spela inte okunnig! Jag vet att du också har fått bud från vår fader."
"Måhända och måhända inte", fortsatte Ragnvald i
samma lugna ton. "Låtom oss antaga att min fader bringat mig bud, vad
anbelangar det i så fall utomstående?"
Ragnvald svepte med handen över borggården, där
nu såväl knektar som tjänare samlats för att nyfiket bevittna de två
stormännens möte. Krang sänkte rösten, som om han först nu insett att
de inte var ensamma.
"Nåväl", väste han sammanbitet. "Låt oss diskutera detta i enrum."
"Gott", svarade Ragnvald. "En bankett kommer att
serveras i kväll. Mina tjänare kommer att tillgodose ditt sällskaps
behov under tiden."
Utan att vidare bry sig om sin broders protester
vände Ragnvald honom ryggen och begav sig med raska steg mot
huvudbyggnaden. Triotor tittade länge efter honom och lämnade sedan
borggården han med.
Ale suckade. Ingen hade ägnat honom någon
uppmärksamhet. Vad det än var som upptog dessa herrars intressen så var
det tydligen inget som angick honom. Fast varför inte förresten? Ingen
hade uttryckligen sagt att det inte angick honom. Det fanns bara ett
sätt att ta reda på det!
När kvällen kom satt Ale väl dold uppe på en
balustrad, varifrån han hade utsikt över hela bankettsalen. Som han var
Ragnvalds gäst hade ingen tjänare ifrågasatt hans närvaro i
huvudbyggnaden och han hade till och med lyckats tigga till sig en bit
bröd och ost från husfrun. Med såväl hunger som nyfikenhet
tillfredsställd var Ale mycket nöjd med tillvaron och betraktade nu
skådespelet nedanför sig.
Förutom Ragnvald och Krang hade även Triotor
nästlat sig in i sällskapet. Krang hade först protesterat men Ragnvald
hade förklarat att Triotor var där som representant för brodern Cihrind
och inte accepterat någon vidare diskussion i frågan. Därefter hade
Ragnvald, till broderns stigande irritation, lugnt njutit av de många
rätterna och inskränkt samtalsämnena till sina åkrars bördiga mylla och
sina skogars rika villebråd. Först när desserterna dukats undan - en
bärkompott med färsk grädde, en honungsdrypande nötkaka, och ett stort
fat med färsk frukt - och herrarna försetts med pipor och finaste tobak
så fann Ragnvald tiden mogen att diskutera sin broders ärende.
"Nåväl, käre broder", sade han belåtet.
"Alldenstund du har färdats land och rike runt för att dryfta detta
spörsmål är det icke av ringa vikt för dig."
"Kan du då inte tala som vanligt folk?" suckade handelsfursten.
"Språka på pöbelns tungomål? Lappri!"
"Mina herrar, jag ber", försökte Triotor medla.
Under måltiden hade ett milt leende hade vilat på hans läppar men hans
ögon hade vaksamt och outtröttligt vandrat från broder till broder.
Krang tog ett djupt andetag och ansträngde sig för att undertrycka sin otåliga vrede.
"Som du vet inföll för en vecka sedan treårsdagen
av vår faders abdikering och vårt tillträde till Brödrarikes troner",
inledde han.
"Som hela Brödrarike vet, det var med mycket
pompa och ståt som staden Krangon firade sin herre, den gode Krang",
anmärkte Ragnvald stilla.
Handelsfurstens ansiktsfärg steg men han lät sig inte provoceras.
"Vår fader motiverade sitt beslut med att han
ville finna den mytomspunna Brödernas stad", fortsatte han. "Du känner
också den legend som lockade honom."
"En stad där folket lever i fred och välmåga
oberoende av världsliga påfund som klass och ursprung", sade Ragnvald
lakoniskt.
"Och en stad med gator av guld och springbrunnar
fyllda av ädla stenar", fyllde Krang i. "Glöm inte det." En
entusiastisk glimt tändes i hans ögon.
"Bah! Amsagor!"
"Sålunda säger man om drakar också men likväl
besegrade vår fader en. Sartor svärdsmästaren är inte en man som jagar
amsagor."
Ragnvald reste sig upp och gick långsamt fram
till fönstret. Med begrundande blick betraktade han utsikten. I den
ljusa sommarnatten skymtade ännu de vidsträckta åkermarkerna och bortom
dem de djupa skogarna.
"Har du då inte lyssnat till mig alls, broder",
sade han utan att vända sig om. "Varför skulle jag söka illusoriska
rikedomar som guld och ädla stenar när jag redan lever i den rikaste av
skattkamrar?"
"Kallar du den här dynghögen för skattkammare?" snäste Krang.
Ragnvald ignorerade förolämpningen.
"Vilken rikedom är väl större än jorden",
fortsatte han. "Jorden är grunden för allt liv, ur den föds vi och i
den begravs vi, i den sår vi och från den hämtar vi vatten och mat.
Guld duger inte ens att smida svärd av."
Handelsfursten uppgav ett gapskratt.
"Du lever i det förgångna. Detta är inte
böndernas tidsålder utan köpmännens och handelsfurstarnas tidsålder.
Det är penningen som skapar och förräntar välstånd, inte jorden. Till
och med din tobak är resultatet av en handelsresandes modiga färd över
vilda hav till fjärran länder."
"Men ävenledes tobaken har sina rötter i bördig mylla", replikerade Ragnvald.
"Hur som helst så lyckades vår fader i sitt
uppsåt. Han fann verkligen Brödernas stad och han vill nu att vi
bilägger våra tvister och förenar oss med honom för att dela dess
rikedomar. Det var därför han sände oss bröder kartbitar som endast
tillsammans visar vägen."
"Vår fader är generös med andras rikedomar", anmärkte Ragnvald.
"Du har vår fader att tacka för din ställning."
"Vår fader och min moder", replikerade Ragnvald
kallt. "Min moder var till skillnad från din av adlig börd, utsedd av
Cindar att förvalta jorden och hos Honom främst ligger min lojalitet.
Att jaga penningar anstår inte det adliga ståndet."
"Romantiskt svärmeri", sade Krang avfärdande.
"Menar du att du inte vill hörsamma vår faders begäran och förena dig
med mig i färden till Brödernas stad?"
"Den gode Krang tycks äntligen förstå mig", svarade Ragnvald.
"I så fall har du väl ingenting emot att ge mig
din kartbit så att jag själv kan uppfylla vår faders önskemål."
"Varför skulle jag ge den till dig och inte till våra andra bröder?"
"Därför att någon av er redan har bemäktigat sig min kartbit för att ensam bege sig till Brödernas stad."
Ragnvald vände sig uppbragt om och till och med
Triotor, som dittills lugnt tillbakalutad hade åhört diskussionen,
satte sig förvånat upp.
"Anklagar du mig...", började Ragnvald men handelsfursten viftade avvärjande.
"Ditt tal har bekräftat vad jag redan anade", sade han. "Du är inte intresserad av Brödernas stad."
"Det fägnar mig att min broder har så höga tankar om mig", muttrade Ragnvald med illa dold sarkasm.
"Jag hoppas att min gode man inte misstänker min herre Cihrind", insköt Triotor.
"Jag litar inte på någon", svarade Krang. "Därför
vidtog jag mina mått och steg och lät kopiera kartbiten." Han vände sig
åter till Ragnvald. "Någon har alltså två kartbitar, kanske till och
med tre, och han måste stoppas."
"Desto viktigare att jag håller fast vid min
kartbit", genmälde Ragnvald. "Inte ens om så alla bröder bönföll mig
skulle jag avstå från den. Det är mitt sista ord!"
Både Krang och Triotor reste sig och en hetsig
dispyt kunde ha tagit vid om inte en tjänare försynt klivit in och
inväntat sin herres tillåtelse att tala. Ragnvald vände sig vredgat mot
honom och glömde bort sitt högtidliga tal.
"Stå inte bara där och glo, säg vad du har att säga och lämna oss sedan i fred!"
"Herre", stammade tjänaren, "jag ber om tillgift
men jag bringar onda tidender från öster. Er broder Cihrinds kloster
har överfallits och han ber om att få ställa sig under ert beskydd."
Ragnvald tappade målföret och Krang och Triotor
satte sig chockade ned igen. Tjänaren tog ett steg åt sidan och in i
bankettsalen stapplade Ales forne abbot, tungt stödd på sin stav och
med ansiktet delvis täckt av ett blodigt förband. Trots den fasansfulla
behandling han och hans ordensbröder måste ha utsatts för så fanns i
hans ansikte ingen vrede, endast största och djupaste sorg. Han tycktes
inte förvånad över att se både Krang och Triotor vid Ragnvalds sida och
med en röst som knappt kunde bära sig började han tala.
"Ack, bröder, förräderi har drabbat vår familj.
Cindar måste ha övergett vår broder Morvan, ty han har i vredesmod
låtit sticka klostret i brand och dräpt alla han kunnat komma åt."
När Ale hörde dessa ord var det som om hans
hjärta stannade och han kunde inte lägga band på sig. Uppbragt lämnade
han sitt gömställe, rusade nedför trappan och grep knäfallande fållen
på sin abbots kåpa utan att bry sig om de förvånade blickarna från de
närvarande.
"Oh Cihrind", bönföll han, "hur har det gått för Minn och Legim? Snälla, säg att de är med dig."
Men Cihrind lade bara sina händer på Ales huvud och gav honom en sorgsen blick.
"Jag beklagar djupt, min son, men de är inte längre med mig."
Tidenderna slog Ale till marken och han sjönk
vanmäktigt ihop. Minn och Legim. Borta. Det kunde inte vara sant. Det
fick inte vara sant! Hur kunde Cindar kalla dem till sig och lämna
honom ensam kvar? Vilket fruktansvärt öde hade drabbat dem och varför
hade han varit så långt borta från dem när det hade hänt? Vad skulle
han ta sig till nu? Otaliga tankar genomfor hans plågade inre och
resten av rummet, av världen, försvann i ett dimmigt töcken. Att
Cihrind knäföll vid hans sida och försökte trösta honom märkte han
knappt, ej heller att Krang, okänslig för hans sorg, triumferande tog
tillfället i akt.
"Aha", sade han. "Morvan är alltså det svarta
får som vi har sökt. Mina herrar, jag kallar er att hedra vår allians.
Minns vad vi har svurit. Om en av oss bröder blir angripen av en annan
kan han påräkna sig övriga bröders stöd. Morvan har angripit Cihrind.
Det är allas vår plikt att slå tillbaka och det kan vi inte göra utan
de kartbitar som visar vägen till Brödernas stad."
Han vände sig högdraget till Ragnvald.
"Nå, min höviske broder, anstår det det adliga ståndet att hålla sina eder?"
Ragnvald gav honom en mörk blick.
"Till ringa hjälp är min kartbit om du saknar de andra två", muttrade han sammanbitet.
"Om det är vår faders kartbitar ni avser", insköt
Cihrind, "så blev jag berövad min under överfallet men jag kan nog
återkalla den ur minnet. Dock måste jag beklaga att jag är för svag för
att följa er."
Triotor tycktes bli upprörd över Cihrinds ord.
"Men herre", sade han, "det är er faders önskan att alla hans söner beger sig till honom."
Cihrind gav honom ett bedjande ögonkast.
"Förvisso, min gode Triotor", sade han. "Därför
ber jag dig företräda mig och bege dig till min fader i mitt ställe."
Triotor försökte protestera men Ragnvald förekom honom.
"En utmärkt idé!" utbrast han. "Och som jag
känner av min onda rygg så ber jag min unge page Ale att företräda mig.
Han kan inte hålla sig ifrån ett möte som han inte är inbjuden till så
hur skulle han kunna hålla sig ifrån ett möte med min ärade fader?"
Adelsmannens ord återförde Ale till verkligheten.
"Skulle jag få träffa Sartor och... Morvan?" stammade han. "Av hela mitt hjärta, det vill jag!"
Triotor såg alltjämt upprörd ut men med ens så slappnade hans ansiktsdrag av och en glimt tändes i hans ögon.
"Nåväl", sade han lugnt. "Om det är min herres
önskan så böjer jag mig för den. Jag åtar mig uppdraget att färdas till
er vördade fader, tillsammans med herr Krang och den unge Ale."
"Avgjort!" skrattade Ragnvald och vände sig till
Krang. "Munken och pagen blir dina trogna följeslagare på din fordrande
färd. Bringa min fader mina hjärtligaste hälsningar, om du finner honom
och hans sagostad."
Krang gav honom en dräpande blick.
"Jag ska framföra till vår fader din hälsning och
mer därtill", väste han sammanbitet. "Han kommer att veta att belöna
sina söner efter förtjänst."
Ragnvald vände sig åter till Ale.
"Res dig, min unge junker, och gör dig redo att
vinna dina sporrar", sade han högtidligt. "Förvisso kommer jag att
sakna dig men min fader kommer att kunna lära dig än mer om svärdets
ädla konst."
Ale nickade bara tyst till svar. Det var inte
Ragnvalds fader Sartor han ville träffa, det var hans broder Morvan.
|
Natten efter klosterprovet plågades Minn av marans
ritt. Mardrömmen började annars som de drömmar som Minn hade vant sig
vid sedan hon först hade lärt känna magins kraft. Än en gång öppnade
hon sig villigt för kraften och njöt av att känna dess styrka flöda
genom hennes kropp. Inga hinder var oövervinnerliga för henne, Minn
färdades fritt genom eld, vatten, jord och luft och de fyra elementen
flöt fritt genom henne utan att åsamka henne någon skada. Ingenting i
världen fanns det som undgick hennes medvetande, döda som levande ting
låg öppna för henne som en bok som hon både kunde läsa och redigera.
Hon var ett med världen och världen var ett med henne.
Men denna dröm var inte som andra drömmar.
Plötsligt fanns där framför henne ett bekant ansikte. Det var den
björnhona som hon hade räddat till livet under klosterprovet. Såret i
halsen var åter öppet och blodet rann ur det i strida strömmar. Men
såret tycktes inte bekomma henne. I stället betraktade hon Minn med
sorgsna och beklagande ögon, som om det var Minn och inte henne det var
mest synd om. Björnhonans blick mötte först Minns och gick sedan
långsamt nedåt för att stanna på hennes mage. Minn insåg med ens att
hennes mage hade svällt upp till bristningsgränsen och en plötslig
smärta exploderade i den. Minn skrek och kallade alla de magiska
krafter hon kände att lindra hennes smärta men det tycktes bara
förvärra den i stället. Hon skrek och kastade sig fram och tillbaka i
ett fåfängt försök att slita sig ur smärtans grepp. Björnhonans ansikte
bleknade bort och för ett ögonblick trodde Minn att mardrömmen lämnat
henne och att hon åter låg i sin bädd i klostret. Smärtan stannade dock
obönhörligt kvar och hon kände hur en varm, klibbig vätska börja rinna
nedför hennes ben. Blod! En panisk känsla grep Minn och det var som om
både magi och liv rann ur henne utan att det låg i hennes makt att
förhindra det.
Ännu återstod dock nattens värsta prövning. Det
var inte bara blod som rann ur henne, det var något mer på väg ut,
något som rörde sig, något som levde. Minn insåg till sin fasa att hon
höll på att ge liv åt någonting men detta någonting var inte något
mänskligt utan något främmande, fasansfullt väsen. Hon kände det som om
hon höll på att brista och fick kämpa mot de outhärdliga smärtorna för
att över huvud taget kunna andas. Efter vad som kändes som en evighet
lämnade det främmande hennes kropp och när Minn såg vad hennes kropp
frambringat brast det fullständigt för henne. Framför henne låg en
liten klibbig, pälsklädd varelse hoprullad. Varelsen lyfte sitt lilla,
vanskapta huvud mot henne och den blick som mötte hennes tillhörde den
björnunge som hon stött på under klosterprovet. Men något hade hänt som
fullständigt deformerat denna lilla värnlösa varelse och Minn hade en
känsla av att det var inom henne som detta något hade hänt. Hon brast
ut i ett vanvettigt skrik och välkomnande den svimning som svepte in
henne i glömskans dimmor.
När Minn åter vaknade var hon iförd rena linnen
och nedbäddad i en ren säng i nunnornas område. Ale hade sedan länge
lämnat klostret utan att ha tagit farväl av henne.
Minn betraktade vemodigt solnedgången från sitt
fönster. Hon var inte alls nöjd med den nya tillvaron i nunnornas
område. Alla hennes försök att få en förklaring till sin mardröm hade
mötts av rodnande blickar eller förargade miner. Inte heller fick hon
återvända till sina gamla läromästare bland munkarna. Ansvaret för
hennes träning hade övertagits av nunnorna och de föreföll inte alls
lika väl förfarna i magins konst. Åtminstone kände Minn det som om
hennes krafter försvagats sedan hennes överföring till nunnornas
område. Dessutom hade hon börjat ansättas av tvivel rörande sin magiska
kraft och vad den egentligen gjorde med henne. Tanken på att det var
något inom henne som skadat den stackars björnungen plågade henne och
hon började undra om magin hade en mörk baksida som hon inte lärt känna
ännu. För varken första eller sista gången önskade hon att den gamle
Elrind hade fått fullfölja hennes träning och hon undrade med saknad
vad som hade blivit av honom sedan han blivit kvar vid det mystiska
Andarnas hemvist.
Suckande slog hon ifrån sig tankarna. Vad
tjänade det väl till att tänka på det förflutna. Ingenting av det fanns
ju längre kvar. Elrind var borta. Legim hade hon inte sett på länge.
Till och med den gamle barndomskamraten Ale hade lämnat henne. Blott i
hennes händer låg hennes framtid och det var upp till henne att forma
den. Inom henne började ett beslut långsamt att fattas. Men snabbare än
Minns beslut var ödet och det närmade sig Minn snabbare än hon kunde
ana eller vilja.
Det fridfulla klostret lade sig långsamt till
ro. Munkar och nunnor, mästare och noviser, bedjare och tjänare lämnade
alla dagens sysslor och återvände till sina kvarter för nattens vila.
Föga anade de vad natten bar i sitt sköte.
Natten var mörk och ett tungt molntäcke dolde
stjärnhimlen. Endast fullmånens bleka sken förmådde tränga fram till
det sovande klostret. Plötsligt bröts nattfriden av ett stridshorns
dova ton. Som på ett kommando avlossades brinnande pilar mot klostrets
träbyggnader och ur hesa strupar utstöttes vilda stridstjut. Ut ur den
omgivande skogens skyddande dungar rusade krumma varelser med glimmande
gula ögon, svingandes sina spjut och svarta sköldar. Träpalissaden
förmådde inte hindra dem och innan munkarna hunnit bereda sig så var
fienderna över dem.
Stridstjuten väckte också Minn och hon rusade
förfärad ned på klostergården. Där pågick ett fruktansvärt blodbad.
Yrvakna munkar och nunnor höggs skoningslöst ned och överallt rasade en
våldsam brand. Några av de stridstränade munkar försökte organisera ett
motstånd men detta var fridens män och kvinnor, inte vana vid våld, och
paniken spred sig i samma takt som elden. Minn såg sig rådvill om. Vad
kunde väl hon ensam göra i detta kaos?
Plötsligt såg hon hur en grupp noviser, ännu
kvar i den oskyldiga barnaåldern, desperat försökte undkomma sina
skrattande förföljare. Utan hjälp skulle de också nedgöras och sälla
sig till sina stackars medbröder och -systrar. Minn grep tillfället att
äntligen kunna hjälpa till och skrek åt dem att följa henne. Hon ledde
dem till en bakdörr och fick ut dem allesamman. Sedan ställde hon sig i
dörröppningen och åkallade med flammande blick sina krafter för att
kunna nedgöra de nu rasande förföljarna som såg sitt byte undkomma.
Men till Minns förfäran så hände ingenting. Av
hennes krafter kände hon ingenting. Det var som om en bit inom henne
saknades, som om en stor tomhet fyllde hennes inre. Varelsernas
vredgade miner förvreds åter i skadeglada grin då de närmade sig sitt
nya byte. I brandens flammande sken såg deras grönsvarta ansikten än
mer skräckinjagande ut. De blottade sina vassa tänder och slickade sig
om sina djurlika käftar och Minn kunde nästan känna deras stinkande
andedräkt. Hon vände om och försökte fly genom dörröppningen ut i
nattens mörker hon med men en slungsten fällde henne till marken. Hon
rullade runt på rygg men hann inte upp innan sex av varelserna var över
henne med höjda vapen. Hon stålsatte sig för spjutspetsarnas smärta och
oroades av någon fånig anledning av tanken på att hennes banesår skulle
komma att bloda ned hennes vita nattlinne.
Plötsligt överröstades varelsernas tjut av en
mäktig stämmas höga stridsrop. Ner från palissaden hoppade en reslig
skugga med en trästav och en dolk i sina händer. Innan varelserna hann
vända sig om fick en av dem halsen genomborrad av ett välriktat
dolkkast och en annan fick nacken knäckt av ett våldsamt slag med
trästaven. De fyra andra försökte gå till motangrepp men skuggan gled
undan deras klumpiga attacker och slog av benet av en av dem. Sedan
rullade han kvickt undan och med en snabb manöver var han bakom sina
fiender. Ännu en fälldes till marken och de två andra backade skrämda
undan med spjuten resta till värn mot den oväntat stridsduglige munken.
Hotfullt tog han ett steg fram emot dem när
plötsligt ett vinande ljud hördes genom luften. Med ett stönande ljud
ryckte munken till och ur hans rygg stack en svartfjädrad
armborstskäkta ut. Han föll ned på ett knä men passade på att dra ut
sin kastade dolk, vända sig om och slunga iväg den i mörkret. Från
palissaden föll en armborstskytt till marken med en dolk begraven
mellan ögonen.
De två spjutbärarna försökte ta tillfället i akt
att gå till attack men munken vände sig snabbt mot dem igen med
trästaven höjd. Då genomfors plötsligt hans kropp av en kraftig
smärtryckning och han utstötte ett återhållet men plågat skrik. Han tog
sig för bröstet, som om han hade träffats en andra gång, och sjönk ned
på båda knäna. Staven föll herrelöst till marken och rullade undan men
i det nu blottade bröstet syntes ingen skäkta till. Ändå slet sig
munken förtvivlat i bröstet efter den osynliga smärta som plågade
honom.
Hans båda antagonister hade först avvaktat,
skrämda av det okända som fällt en man som deras egna vapen inte hade
rått på, men repade mod igen då de såg hur försvarslös han var. Hest
skrikande rusade de fram och deras spjut genomborrade munkens oskyddade
bröst. Munken visade varken med ljud eller rörelse någon smärta. I
stället kastade han sig med en sista kraftansträngning framåt, utan att
bry sig om att spjuten därmed trängde djupare in i hans kropp, och med
sina väldiga nävar grep sina banemäns huvuden och krossade dem mot
varandra. Sedan föll han till marken med blicken riktad mot natthimlen,
som för att få se den en sista gång.
Minn kastade sig förtvivlat vid sin räddares
sida. Hans ansikte vändes långsamt mot henne och till sin förfäran
kände hon igen de nötbruna, nu glasartade, ögonen.
"Legim!" utbrast hon och hennes ögon fylldes av tårar.
Det var verkligen den modige krigaren som hade
räddat hennes liv och som nu låg döende vid hennes sida. De fordom så
outgrundliga ögonen vändes mot henne och det var som om någonting som
länge legat fördolt i dem nu vaknade till liv i dem.
"Alatea", viskade Legim. "Den här gången kunde jag beskydda dig."
Minn trodde först att hon hade hört fel men
krigaren upprepade det främmande namnet och grep Minns händer i ett
svagt grepp.
"Åren har förändrat dig", fortsatte han, "men
jag känner fortfarande igen dig. Ditt gyllenblonda hår har tappat sin
glöd och förvandlats till silver, dina varma smaragdögon har svalnat
och blivit safirer och ditt stjärnformade födelsemärke har bleknat men
jag känner fortfarande igen dig."
"Du yrar!" utbrast Minn. "Snälla Legim, stilla dig, du är svårt skadad, du måste vila."
Men krigaren lyssnade inte till hennes ord utan tycktes snarare hetsa upp sig.
"Jag lämnade honom", sade han. "Kan du någonsin
förlåta mig det? Jag var en feg usling men var gång han tittade på mig
såg jag bara dina ögon, var gång han skrattade hörde jag bara din röst.
Jag klarade det inte, jag flydde som en feg usling. Kan du förlåta
mig?"
Legims grepp hårdnade en aning.
"Ja", snyftade Minn utan att förstå vad han menade. "Jag förlåter dig, snälle Legim, jag förlåter dig."
Krigarens grepp slappnade av igen.
"Tack, kära du", sade han. "Nu ska allt bli bra,
nu skall vi vara tillsammans och ingenting ska få komma emellan oss
igen."
"Nej", svarade Minn alltjämt snyftande, "det ska det inte."
Legim slöt ögonen och tystnade och hans
andhämtning blev lugnare. Minn tystnade hon också och kysste försiktigt
hans hand. För ett ögonblick trodde hon verkligen på Legims ord om att
allt skulle bli bra.
Men som genom ett åsknedslag gick den verkliga innebörden i krigarens ord upp för henne.
"Legim!" skrek hon och tryckte hans hand hårt mot
sitt bröst. Hans grepp hade släppt och handen kändes som ett slappt och
dött stycke kött.
"Legim!" upprepade Minn förtvivlat. "Ge inte upp! Du får inte ge upp!"
Hon lade sina händer på krigarens svårt sargade
bröst och slöt sina ögon. Hennes dittills tynande krafter vaknade åter
till liv och hon kände hur alla krafter runt omkring henne strömmade in
i henne och vidare in i Legim. Desperat sökte hon i sitt medvetande
efter livstecken i den livlöse krigarens kropp. Gränsen mellan henne
och Legim bleknade bort och hon kände varje del av honom som vore det
en del av henne själv.
Men hur mycket än Minn sökte så fann hon inget
annat än djupaste och sorgligaste mörker. Hur mycket sorg hade den arme
krigaren burit inom sig? Hur hade han orkat kämpa så länge? Minns mod
sjönk men hon vägrade att ge upp.
Plötsligt upptäckte hon en liten strimma av
ljus, mer en liten glöd än en låga. Med all sin kraft försökte hon
omfamna ljuset och skydda den mot det omgivande mörkret.
"Kämpa, käre Legim, kämpa så som du gjort så många gånger förr", viskade Minn.
För ett ögonblick tycktes glöden flamma upp och
Minn ansträngde sig till sitt yttersta för att nå fram till den. Men då
var det som om ljuset vek undan från henne och falnade igen.
"Nej!" skrek Minn. "Lämna mig inte! Stanna kvar hos mig, stanna kvar!"
Minns vädjan var förgäves. Det var som om lågan
ville slockna, som om Legim inte ville leva vidare. Ljuset flammade upp
en sista gång och slocknade sedan med ett flämtande ljud. Långsamt
utandades Legim Järnklinga, Cindarells främste krigare, sin sista suck
och tog farväl av vår värld för att återförenas med sin älskade Alatea
i den kommande världen.
Minn tryckte sitt ansikte mot krigarens bröst
och hennes fuktiga tårar blandades med den dödes levrade blod.
Klostrets och munkarnas öde bekom henne inte längre, stilla låg hon där
och sörjde, likgiltig för världen omkring henne. Vad spelade väl hennes
liv för roll nu när Legim var död? Hon kände att hon lika gärna kunde
lägga sig vid hans sida och dö hon också.
"Livet har lämnat honom!" avbröt plötsligt en sträv röst hennes sorg. "Gör du detsamma!"
Långsamt lyfte Minn huvudet. Framför henne stod
en högrest, medelålders man iförd en kåpa som tycktes anta bakgrundens
färg. Runt omkring honom stod ett dussin av de hånflinande varelser som
överfallit klostret och dräpt Legim. De riktade sina spjut mot henne
och tycktes bara vänta på mannens tillåtelse att få spetsa henne också.
Minn reste sig upp och i samma stund tittade
månen fram från ett moln och lyste upp hennes ansikte. Hennes
blixtrande ögon och det av Legims blod och hennes tårar rödstrimmiga
ansiktet förlänade Minn ett skrämmande utseende som fick varelserna att
förfärat ta ett steg bakåt. Endast mannen i kåpan mötte oförskräckt
hennes blick.
Mannens ansikte var djupt fårat och tycktes
närmast hugget ur sten. Det stålgrå skägget och mustascherna förstärkte
det allvarliga intryck som mannen gav och bakom de buskiga ögonbrynen
dolde sig ett par hatfyllda, mörka ögon. Näsan tycktes dock inte passa
in i resten av ansiktet, den var smal och spetsig och såg mer ut som en
ung kvinnas än en medelålders man. I sin hand höll mannen en bok som
Minn igenkände som abboten Cihrinds bönebok.
Åsynen av mannen fyllde Minn med en vrede större
än någon tidigare känsla hon någonsin förnummit. Var detta mannen som
låg bakom överfallet på klostret och Legims död?
Minn kände hur en virvel av kraft uppstod inom
henne. Utan att hon behövde anstränga sig så sög denna virvel in kraft
från omgivningen. Jordens kraft steg upp genom hennes fötter, vinden
grep tag i hennes hår och till och med eldslågorna på varelsernas
facklor tycktes söka sig mot henne. En våldsam spänning byggdes upp
inom henne som fick hennes kropp att skaka krampaktigt. Ett par av
varelserna gnällde till och gjorde en ansats att fly och till och med
den orubblige mannen i kåpan höjde ett ögonbryn.
Aldrig förr hade Minn känt en sådan kraft inom
sig men aldrig förr hade hon heller känt en sådan vrede. Spänningen
blev henne övermäktig och med ett vrål av ilska släppte hon lös den
fulla kraften mot antagonisterna framför henne. Ett dån som av åska
rullade över nejden och en enorm eld flammade upp. Elden omsvärmade
hela gruppen och lågorna uppslukade dem fullständigt. Stanken av bränt
kött slog emot henne men några skrik hördes aldrig. Det var som om
elden hade bringat dem en ögonblicklig död.
Lika snabbt som elden hade flammat upp, lika
snabbt slocknade den. Där dussinet av de fientliga varelserna alldeles
nyss hade stått fanns nu blott förkolnade rester kvar. Från dem uppsteg
en svart rök och bortsett från det knastrande ljudet av de
sönderfallande kropparna var det åter tyst. Mitt i förödelsen stod dock
den kåpklädde mannen kvar, till synes helt oberörd av elden. Med
likgiltig blick såg han sig om och mötte sedan åter Minns blick.
"Intressant", löd hans enda kommentar.
Minn föll på knä, utmattad av den våldsamma kraftansträngningen. Hur hade han ensam överlevt hennes anfall?
"Följ mig", fortsatte mannen, vände henne ryggen och gick långsamt bort från klostret.
"Följa dig!?" utbrast Minn. "Om jag följer dig så är det enbart för att döda dig!"
"Kanske det", svarade han lakoniskt, "men inte förrän du har vunnit insikt om dina krafter."
Minn reste sig upp och rusade efter honom.
"Vad vet du om mina krafter?" krävde hon att få veta.
"Inte allt jag vill veta", sade den kåpklädde
mannen utan att vända sig om eller ens sakta in på stegen. "Därför
kommer våra öden åtminstone för stunden att korsa varandra, ty jag
förutser att dina krafter vara mig till hjälp dit mina inte räcker."
"Berätta åtminstone vad du vet!"
"Ju mer jag berättar, desto djupare gräver jag
min egen grav", sade han dystert, "ty jag förutser också att din
uppgång är sammanlänkad med mitt fall. Men det är ett ringa pris att
gälda om det kan uppfylla mitt mål."
"Ditt mål!?" utbrast Minn. "Vad är det för mål? Död och förintelse?"
Mannen stannade upp och hans mörka blick mötte Minns.
"Låt inte din sladdriga tunga dölja dina
bristande kunskaper", röt han. "Vem är du att anklaga mig för död och
förintelse?"
"Du har ju bränt ett kloster och dräpt oskyldiga."
"Eld må ha brunnit och blod må ha flutit men är
det mitt fel? Eller är det Cihrinds skuld, min skenhelige broder som
vägrade mig det jag ville ha? Eller är det människornas skuld, vars
bortdrivande av andra raser sått hat och hämndlystnad hos mina pojkar?
Eller ligger skulden hos den man som sådde fröt till mitt liv och
därmed också till mitt hat och min hämndlystnad?"
"Hade det inte varit för dig så hade den tappre
Legim fortfarande levt. Du har i alla fall en far. Legim var det
närmaste en far jag hade och nu är han borta."
Minns ord skingrade det sista av den dittills orubblige mannens lugn och han tog ett hotfullt steg mot henne.
"Nämn aldrig det ordet i min närvaro!" skrek han och spottade i marken.
Minn ryggade tillbaka men fortsatte att trotsigt
möta hans blick. Mannen tycktes ta intryck och lugnade ned sig.
"Du låter dig styras av dina känslor", varnade han. "De kommer att leda dig till din undergång."
"Hellre det än din långa, mörka väg", genmälde hon.
Mannen begrundade hennes ord och nickade till slut.
"Nåväl", sade han. "Måhända kan din starka vilja kompensera för dina svaga känslor."
Han gjorde en svepande rörelse mot Legims stilla kropp.
"Gryningen kommer och med den också människor.
Dina vänner kommer att få en begravning om det kan lugna dig. Det är nu
ditt val om du vill stanna i ditt förflutna eller följa Morvan till din
framtid."
Med de orden vände han sig åter om och fortsatte sin vandring. Minn kastade en sista tårfylld blick på Legim.
"Jag kommer att hämnas dig", viskade hon. "Det lovar jag av hela mitt hjärta."
Innerst inne tvivlade hon dock på sina ord. Med
tunga steg följde hon efter den man som kallade sig Morvan och som
lovat henne insikt om sina krafter.
|
Ale stod i sitt rum och vägde svärdet i sina
händer. Allt sedan Legim hade skänkt honom det hade det vilat i sin
skida och endast dragits för vapenlekar. Visst hade det sjungit väl
också i dessa vapenlekar men aldrig med samma styrka som då det hade
svingats av Legims hand i strid. Det tycktes Ale som om svärdet i hans
hand hade haft en klagande och vemodig ton, som om svärdet hade
förebrått sin nye ägare dennes brist på mod och stridslust. Ale hade
ofta undrat om han var värdig att bära den store krigarens svärd. Han
hade alltid drömt om hjältedåd och krigiska bragder men i verkligheten
hade han aldrig gjort ens en fluga förnär. Det vill säga, inte förrän
han ställdes mot björnen under klosterprovet och då hade hans mod inte
bringat honom ära utan skam, ett minne som fortfarande plågade honom.
Men den här gången intalade han sig att det
skulle bli annorlunda. Han höll upp svärdet framför sig. Den
uppåtgående solens strålar letade sig in genom fönsterluckorna och fick
den skarpa eggen att blänka. Det var som om svärdet först nu vaknade
upp efter sin långa slummer sedan det skilts från sin forne herre.
"Jag, Alemon, svär på att inte låta dig vila förrän jag har hämnats Minn och Legim", sade han högt.
Det lät inte fullt så högtidligt som han hade
velat men det fick duga. Han stack ned svärdet i sin skida igen och
återgick till sin packning. Den otålige Krang ville ge sig av i
gryningen och Ale hörde redan hans gälla röst skrika ut order på
borggården.
Ale hade nu nått botten på sin klädkista där han
förvånat hittade ett knyte med ett hårt innehåll. Han vecklade upp
knytet och insåg att det dolde det förgyllda diadem som han hade fått
den där fasansfulla natten på slagfältet. Han hade fortfarande inte
visat det för någon utan låtit det falla i glömska. Spökena hade sagt
något om att han skulle kunna vinna ära med det men hur skulle ett
diadem, hur vackert det än var, kunna åstadkomma det? Ale ryckte på
axlarna och stoppade det längst ned i ryggsäcken. I strid litade han
mer på Legims svärd och på den visirförsedda hjälm och den sköld som
Ragnvald hade skänkt honom.
Han skulle just lämna sin kammare när ett
väsande ljud från rummets hörn drog till sig hans uppmärksamhet. Det
var den tama skogsmusen Silkestass, som gav honom sin vanliga blick av
vrede blandad med vemod.
"Vad vill du?" suckade Ale. "Du kan inte vara hungrig igen."
Föregående kväll hade Ale med avsmak upptäckt att
Silkestass dödat en råtta, dubbelt så stor som hans själv, och under
hela natten hade ljudet av råttben som knäcktes mellan starka käkar
hållit honom vaken.
Silkestass tycktes hånle åt honom, tassade lugnt
fram och satte sig demonstrativt mellan Ale och dörren. Han liknade mer
och mer en självgod katt än en tam skogsmus och Ale tyckte mer och mer
illa om honom.
"Nej minsann!" utbrast han. "Du följer inte med.
Du kan stanna här och äta hästar om du så vill men du följer inte med."
Skogsmusen ställde sig på bakbenen och uppgav
ett rytande läte som nästan fick Ale att rygga tillbaka. Sedan gav han
Ale åter en anklagande blick med sina ilsket röda ögon.
"Det här kommer bara att leda till ont", suckade Ale men böjde sig ändå ned och öppnade ryggsäcken.
Silkestass skuttade vigt upp i ryggsäcken och
lade sig till rätta på en filt. Ett spinnande ljud, kanske skogsmusens
mage som kurrade, hördes och de röda ögonen slöts till hälften.
"Det här kommer bara att leda till ont", upprepade Ale och stängde ryggsäcken.
På borggården hade nu hela sällskapet samlats. Den
fete Krang satt på en stackars häst som tyngdes lika mycket av sin
husbonde som av ett tungt utsmyckat schabrak, vars enda syfte tycktes
vara att skryta om Krangs rikedom. I hans följe fanns fyra tungt
beväpnade ryttare med mörka och otrevliga blickar samt en femte ryttare
med lättare beväpning som såg ut som någon form av kunskapare. En bit
bort från dem, som för att markera att han inte hörde till dem, stod
Triotor med två grå skimlar, ännu en gåva från Ragnvald. Dessutom fanns
där tre mulor med packning nog att försörja en mindre armé. Ragnvald
själv hade dagen till ära tagit på sig sin finaste silverrustning och
lät sig flankeras av två trumpetare i broderade tabarder för att ge sin
broder ett värdigt farväl. Cihrind närvarade också, trots att det
tydligt syntes hur hans sår plågade honom.
Ragnvald harklade sig som i en förberedelse för ett långt tal men Krang förekom honom.
"Jag spillde nog med tid på dina ord igår", fräste han. "Omedelbar avmarsch!"
Krang galopperade iväg med sina ryttare utan att
lyssna till sina bröders avskedsord medan Triotor lugnt ledde fram
hästarna åt Ale och bjöd honom att sitta upp på den ena av dem.
"Hur ska vi hinna ikapp dem?" undrade Ale men munken skrattade bara torrt.
"I den här värmen och med den utrustningen kommer
de inte långt. Snart blir de varse att världen är större än deras små
städer och att man gör klokt i att färdas lätt och långsamt i den."
Han höjde handen i en hälsning mot Ragnvald och Cihrind.
"Vi tackar för er gästfrihet, ärade Ragnvald, och
önskar er snabbt tillfrisknande, vördade Cihrind", sade han. "När vi
funnit er fader sänder vi bud efter er och ser då fram emot att få se
hela familjen återförenad."
"Om ni finner honom", muttrade Ragnvald.
"Farväl, junker Alemon", fortsatte han vänd till Ale. "När du på denna
färd vunnit dina sporrar står mina portar åter öppna för dig."
"Min ära vinner jag i min herre Ragnvalds namn",
återgäldade Ale hälsningen, så som han hade lärt sig av Ragnvald, i det
att han höjde svärdet mot himlen.
"Ta väl hand om unge Ale", sade Cihrind, och må Cindar vare med er."
"Oroa dig inte, fader, jag kommer att ta väl hand om honom", svarade Triotor. "Mycket väl."
Tillsammans red de så ut ur Ragnvalds borg och styrde vägen norrut.
Som munken hade förutspått dröjde det inte länge
förrän de hann ikapp Krang och hans hejdukar. Handelsfursten satt
tillbakalutad under ett träds skugga och fläktade sig med en enorm
solfjäder medan resten av sällskapet var i färd med att ta av sig sina
tunga rustningar och packa ned sina vapen. Kunskaparen valde dock att
behålla sin smäckra båge nära till hands medan den störste av krigarna
inte ville avstå från sin enorma spikklubba.
"Passar det att komma nu?" fräste Krang när han såg Ale och Triotor.
"Vi beklagar att ni fick vänta på oss", svarade
Triotor syrligt. "Jag hoppas att ert uppehåll inte varit ansträngande."
"Inbilla dig ingenting, brunkåpa! Vi stannade helt enkelt för att planera vår färd."
"Det är tryggt att veta att ni planerar före avfärd och inte under resans gång."
Krang ignorerade munkens kommentar. Han kallade
till sig kunskaparen, som lystrade till namnet Bard, och bredde ut tre
pergamentbitar framför dem. Ale närmade sig försiktigt medan Triotor
föreföll ointresserad och i stället ägnade sig åt att omsorgsfullt peta
näsan.
Krang tittade upp mot Ale.
"Det räcker tydligen med en pojkvasker för att
överträffa mina bröders mannamod", muttrade han och återgick sedan till
kartan.
Osäker på hur han skulle tolka handelsfurstens
kommentar bugade Ale lätt och stod kvar på respektfullt avstånd så att
han kunde se kartan och höra diskussionen.
"Nå, min trogne Bard, är du bekant med det här området?" frågade Krang.
"Jag har aldrig sett en stad som denna, herre",
löd kunskaparens svar. "Av kartan att döma är den dold under jord och
skyddad av en svårgenomtränglig labyrint. Varje kartbit visar en del av
labyrinten och vägen genom den tycks gå över alla fyra kartbitar. Vi
hade behövt den fjärde kartbiten för att hitta labyrintens utgång."
"Men var finns då denna labyrints ingång?" frågade handelsfursten otåligt.
"Den frågan är lättare att besvara, ty enligt
kartan kan dessa gångar nås från Jättarnas dal. Jag har själv inte
besökt denna plats men det sägs att utstötta jättar sökt sig till en
otillgänglig dal i nordvästra Cindarell. Vi torde kunna nå dit på tio
till tolv dagsmarscher."
"I så fall har vi ingen tid att förlora om vi ska hinna ikapp Morvan och ta ifrån honom hans kartbit."
Kunskaparen lyfte en av kartbitarna.
"Den kartbit som visar Jättarnas dal tillhör din
broder Ragnvald", sade han lugnt, "och den kartbiten saknar din broder
Morvan. Måhända visar den kartbit som vi saknar en andra ingång som han
ämnar ta."
"Men då är det än mer bråttom att hinna fram till Brödernas stad före min bror!"
"Och labyrinten, herre?"
"Om Morvan vågar sig in i labyrinten utan alla
fyra kartbitarna så vågar vi det också. Jag har betalat dig för att
spåra och det gäller såväl skogsstigar som grottgångar. För oss nu till
Jättarnas dal."
"Som min herre önskar", svarade Bard och böjde på huvudet.
"Finns det verkligen jättar?" dristade sig Ale att fråga.
Krang skrattade torrt.
"Naturligtvis finns det jättar", svarade han. "Glum, kom hit!"
Den store krigaren med spikklubban klev fram med
tunga steg. Hans ansikte vanpryddes av ett fult ärr från munnen till
ögat som drog upp mungipan i ett onaturligt och obehagligt grin.
"Här ser du en jätte, pojkvasker", sade Krang
föraktfullt. "Lytta människospillror som inte duger till annat än
gyckelspel och styrkeuppvisningar. Ge pojken en demonstration, Glum.
Vad gör du om du träffar en jätte?"
Glum flinade och höjde sin väldiga spikklubba.
Med ett vrål lät han slaget falla över en gammal stubbe och slog den
till flisor.
"Mot trästubbar nyttjar kloka män yxor", anmärkte Triotor överlägset.
"Passa dig, fader byxlös, så att inte Glum nyttjar klubban mot din träskalle", varnade Krang.
Munkens överlägsna min lämnade inte hans ansikte men han avstod från ytterligare kommentarer.
Sällskapet satte sig åter i rörelse och resten av dagen färdades de under tystnad.
När mörkret föll var det åtta trötta resenärer som
satt av vid ett värdshus. Krang hade inte tillåtit några fler avbrott
utan var och en hade fått nöja sig med att på hästryggen äta av den
färdkost som de själva hade medfört. Ingen i sällskapet hade
protesterat, även om Bard flera gånger bittert betraktat de välnärda
hjortar som skuttat ur deras väg på båglängds avstånd. På
handelsfursten själv gick det dock ingen nöd. Under hela färden hade
han ständigt haft något i munnen och hans hand gick gång på gång ned i
en välfylld säck som hängde vid hästens sida. Ale undrade om det
välkomna avbrottet berodde på mörkret eller helt enkelt på att säcken
nu tycktes vara tom.
Krang brydde sig inte ens om att sadla av sin
häst utan struttade direkt in i värdshuset med näsan i vädret.
Värdshuset var nästan tomt och den buttre värden verkade mest
intresserad av att bli av med de sista gästerna så att han kunde
stänga. Vid åsynen av Krang spärrade han dock upp ögonen och rusade
fram med ett lismande leende på läpparna.
"Ers Nåd", sade han inställsamt, "vilken
överraskning. Ni gör mig en stor ära som besöker mitt enkla värdshus.
Vad får det lov att vara?"
Krang slängde åt honom en klirrande penningpung.
"Vi har färdats långt och är hungriga och trötta.
Servera det bästa ni har för åtta personer och snåla inte på vinet."
Värdshusvärden tryckte penningpungen mot sitt bröst och brydde sig inte om att kontrollera innehållet.
"Givetvis, Ers Nåd, givetvis", svarade han. "Er önskan är min lag."
Han rusade in i köket, varifrån snart högljudda
befallningar hördes. Resten av sällskapet hade knappt hunnit tillse
hästarna och packningen förrän stora och välfyllda fat och krus bars
in. För Ale, som fortfarande var van vid klostrets frugala kost, tedde
sig detta som en överdådig bankett men handelsfursten snörpte bara på
munnen.
"Nåväl", sade han. "Det får väl duga, men jag förutsätter att ni får in bättre mat till morgonmålet."
"Absolut, Ers Nåd, jag har redan skickat tjänare till byn för att tillse att er önskan uppfylls."
Krang tömde en bägare vin i ett svep och började
sedan tugga i sig en hel grillad kyckling. Hans livvakter var inte sena
att följa hans exempel och Ale försåg sig tacksamt med ett par
kycklinglår. Triotor nöjde sig dock med hälla upp lite buljong och
bryta en bit bröd.
"Pojken blir bortskämd", anmärkte han torrt.
"Struntprat", svarade Krang mellan tuggorna. "Jag
lär honom vad pengar kan åstadkomma på det att han ska sikta högre än
att bli en simpel novis eller väpnare."
"Outgrundliga äro Cindars vägar", svarade
Triotor gåtfullt och skrattade för sig själv som om han sagt något
roligt.
Resenärerna var mer intresserade av att fylla
sina munnar med mat än med ord så samtalen klingade snabbt av och de åt
vidare under tystnad.
Måltiden avslutades med ett starkt kryddat vin,
som fick det att snurra i Ales huvud, och ett stort fat spröda
honungskakor.
"Era hästar är väl omhändertagna och åtta
enkelrum för natten står nu klara", sade värdshusvärden. "För dem av er
som önskar finns det varmt vatten i badhuset på gården."
"Herre Krang", protesterade Triotor. "Er generositet är för mycket. Vi har ingenting emot att dela rum."
Handelsfursten gav honom en misstänksam blick.
"Aldrig ska det sägas om Krang, Sartors son, att
han inte belönar sina tjänare efter förtjänst. De som färdas med mig
gör det bekvämt."
"Men herre, jag insisterar...", försökte Triotor men Krang höjde avvärjande handen.
"Saken är utagerad och jag vill inte ha någon
vidare diskussion. Krangs ögon smalnade. "Det är inte så att du själv
behöver ett bad, med eller utan varmt vatten?"
Munken flämtade och vände förnärmat
handelsfursten ryggen. Utan att bry sig om sällskapets råa skratt gick
han raskt mot de av värdshusvärden utpekade rummen och snart hördes
ljudet av en dörr som hårt slogs igen.
Krang tog för sig av de sista kakorna och
sneglade på Ale utan att säga någonting. Ale sade inte heller någonting
men sände en tacksamhetens tanke till handelsfursten för att han fick
ett eget rum.
Värdshusvärden höll sitt löfte och serverade ett
storslaget morgonmål bestående av fin vit gröt, färska ägg, knaperstekt
fläsk och nybakat bröd med sylt. Krang månne vara skrytsam och
struntförnäm men han visste hur han skulle bättra på sina mäns humör.
Det var ett belåtet sällskap som åter anträdde färden mot den okända
dal som sades bebos av jättar och som var deras mål.
De följande dagarna blev lika bekväma de. Krang
hade lugnat ned sig och unnade dem allt oftare avbrott för måltider och
då alltid på fina värdshus. Ale lät sig väl smaka och ignorerade
Triotors ogillande blickar. Han glömde heller inte bort Silkestass och
konstaterade lättat att värmen och maten gjorde honom däst och höll
honom lugn trots den skumpande ritten.
Den täta lövskogen började nu ersättas av
glesare barrskog och den väldiga bergskedja i norr som markerade
Cindarells yttersta gräns blev mer och mer framträdande. Ale hade bara
obehagliga minnen av berg. Legim hade berättat om hur de ondskefulla
svartfolken dväljdes i mörka, stinkande grottor djupt under dessa berg
och det var bland dessa berg som hans herre Elrinds liv hade ändats, på
den plats som kallades Andarnas hemvist. Han följde oroligt
bergskedjans sträckning österut. Det var väl där någonstans, åt
nordost, som det låg, långt från deras eget mål? Han hoppades innerligt
att han aldrig mer skulle se den fördöma platsen igen.
Men det var alltså till bergen de var på väg,
till dalar bebodda av jättar och grottor bebodda av Cindar vet vad.
Varför kunde inte den där stadens invånare bosätta sig vid kusten som
vanligt folk? Vad för folk bosatte sig under berg egentligen?
Som om han hade läst Ales pojkar red Triotor försiktigt närmare.
"Brödernas stad", mumlade han tyst, som för sig själv.
Ale försökte titta bort men kunde inte dölja sin
nyfikenhet. Munken förstod också att de orden skulle räcka för att
fånga ynglingens intresse och fortsatte att prata, viss om att han hade
åtminstone en uppmärksam åhörare.
"Amsagor kallade den gode Ragnvald berättelserna
om staden för. Men Brödernas stad är byggd av mer än bara lekmäns
fantasier, traditionen sträcker sig bort till tiden för kungarikets
grundande. Det sägs att Seren själv tröttnade på sitt folks schismer
och grundade en stad för män och kvinnor som stod över sådana
futtigheter. Till den staden välkomnade han alla, utan urskiljning
efter ursprung eller klass, men skyddade den samtidigt från dem som
inte delade hans frihetliga värderingar och dolde den under jord.
"Var verkligen alla folk välkomna?" undslapp det Ale. "Folk utanför Cindarell också?"
"Är då inte alla människor skapade av Cindar och lever de inte också i hans värld?" frågade munken.
På den frågan hade Ale inte något svar.
"Vad hände då med staden?" frågade han i stället.
"Om det nu var på grund av Serens värderingar
eller på Seren själv må lärde disputera men sant är att staden blev rik
och välmående och föremål för såväl respekt som avund. Stadens
hemlighet bevarades därför och den slöt sig till slut helt från
omvärlden. Seklerna höljde staden i ett mytiskt skimmer och historierna
blev till sagor."
"Så ingen hittade någonsin staden efter det?"
"Jodå, många sökte efter staden och de som inte
återkom ansågs antingen ha stupat under sitt sökande eller funnit sitt
mål och valt att stanna. Sartor är mig veterligen den förste som inte
bara funnit staden utan också delat med sig av sitt fynd."
"Är det då inte ironiskt att han till en stad
som välkomnar alla bjuder några som inte kan hålla sams trots att de är
bröder?"
Triotor tittade förvånat på Ale och brast sedan ut i ett gnäggande skratt som lät allt annat än naturligt.
"Ibland undrar jag om du inte är den mest
insiktsfulle i sällskapet, min käcke yngling. Du har mer inom dig än du
vill tro. Om du bara..."
Munken fick inte avsluta sin mening ty i detsamma kom spejaren Bard tillbaka från ett spaningsuppdrag.
"Inga värdshus men väl en lämplig lägerplats en bit härifrån", rapporterade han.
"Gott", svarade Krang. "Vi har lämnat
civilisationen bakom oss och med den också de bekväma värdshusen. Vårt
nästa tak över huvudet blir min faders gyllene tak i Brödernas stad
men till dess får vi nöja oss med himlen."
Bard ledde upp dem på en kal höjd varifrån de
hade fri sikt i alla väderstreck. Bakom dem bredde den till synes
ändlösa skogen ut sig och framför dem de lika ändlösa bergen. Västerut
speglade sig dagens sista solstrålar i en stor sjö som tycktes kämpa
för att hålla isär skogen och bergen. Vid sjöns södra strand övergick
skogen i buskar och vass innan den till slut gav upp och vid dess norra
strand stupade branta bergssidor ned i det djupa vattnet. På andra
sidan sjön, för långt bort från deras färdväg för att de skulle kunna
ta in där, skymtade ljusen från en liten by.
De satt av och tog itu med lägerförberedelserna.
Det visade sig att handelsfurstens uppfattning om läger skiljde sig
helt från det som Ale hade lärt sig av Legim. Den packning som de
stackars mulorna hade dignat under visade sig innehålla ett
palatsliknande tält, större än de flesta av de bondstugor som de
passerat på vägen, husgeråd i nypolerad silver och färsk mat från det
senaste värdshuset. Krigarna tog buttert itu med att resa tältet. De
sade ingenting men av deras miner att döma ansåg de inte deras sold
täckte hushållssysslor. Krang själv hade packat upp ett par mjuka
kuddar som han behagligt sträckte ut sig på med en kanna vin i ena
handen och en påse kanderade nötter i den andra.
Ale blickade ut över sjön, glad åt att äntligen
se vatten igen, då han fastnade för en säregen klippformation. Det var
den yttersta utlöparen av berget, en toppig klippa omgiven av vatten på
tre håll som närmast liknade ett naturligt fyrtorn som sköt upp ur
vattnet. Det som särskilt tilldrog sig Ales uppmärksamhet var de tre
stora grottöppningar som i en nästan lodrät linje tycktes vaka över
sjön. Klippans konform och de tre hålen fick den nästan att se ut som
en gigantisk flöjt som en jätte tryckt ned i vattnet. Med ens mindes
han deras resmål och rös. Inte kunde väl jättarna vara så stora?
"Vad heter den här sjön?" frågade han.
Krang tittade upp och gick fram till honom.
"Känner du inte till det, pojk?" frågade han.
"Detta är ju Draksjön, den plats vid vilken min fader sägs ha utfört
sitt hjältedåd och dräpt en drake. Det berg du ser på andra sidan är
Treberget, vari nämnda drake sägs ha bott."
"Ditt ordval uttrycker ringa vördnad för din faders hjältedåd."
Det var Triotor som ljudlöst hade smugit sig fram
till dem och nu blandade sig i samtalet. Krang ryckte bara på axlarna,
för trött för att munhuggas med munken.
"Ingen såg honom fälla draken. Ingen såg den
döda kroppen. Bortsett från en handfull vidskepliga bybor så kan ingen
ens vittna om att det någonsin har funnits en drake här."
Såväl Krangs ansikte som ton speglade en
eftertänksamhet som Ale inte hade sett tidigare hos den annars så
arrogante handelsfursten och för ett ögonblick verkade han riktigt
mänsklig. Men så tändes en glimt i hans ögon och illusionen blåste
förbi.
"Men vad spelar väl medlen för roll när målen
väl är nådda?" fortsatte han. "Av egen kraft höjde sig min far från
simpel svärdsbärare till mäktig självhärskare. Vad gör det om historien
om draken är sann eller inte så länge folk tror på den. På andras
svaghet byggde min far sin styrka och vann sin ära och sin rikedom. Jag
må inte vörda min far men jag respekterar hans verk och som hans
trognaste son ser jag fram emot att få skörda vad han har sått."
"Du förolämpar såväl din fader som hans folk", sade Triotor med viss skärpa i rösten.
"Min far har tillräckligt med lismande jasägare
kring sig och kommer att uppskatta någon som säger honom sanningen för
en gångs skull", svarade handelsfursten. "Förresten", tillade han
spefullt, "Cindars gudsmän är väl inte främmande för att utnyttja
svagas tro?"
Krang skrattade gott åt sitt eget skämt och Triotor vände honom upprört ryggen.
"Lyssna inte till slikt tal", förmanade han Ale.
"Förgiftar anden och tynger den till köttet gör det, följ inte hans
fördärvade väg."
Men Ale lyssnade inte längre till diskussionen,
hans blick sökte sig bort mot Treberget och hans tankar kretsade kring
hjältedåd, tankar som följde med in i sömnen och drömmarna.
|
Ljudet av hovar väckte bryskt Ale ur hans sömn.
När han öppnade ögonen förstod han först inte om han var vaken eller om
hans hjältedrömmar plötsligt övergått i en våldsam och brutal mardröm.
Tunga stövlar trampade i marken alldeles intill hans huvudände, svärd
drogs ur sina skidor och upprörda röster hördes överallt i nattlägret.
Från hästarna hördes oroliga gnägganden och än fler röster, röster som
han inte kände igen.
Plötsligt kastade sig två ryttare in i lägret
under vilda tjut. Ale hann uppfatta hur några av hans färdkamrater
tvingades kasta sig undan där de sprängde fram och själv var det med
nöd och näppe som han undgick att bli nedtrampad av de rasande hovarna.
Ryttarnas ansikten hann han aldrig uppfatta men en av dem hade en lie i
handen som han med ett svepande hugg kapade tältlinorna med medan den
andre bar ett ämbar vatten som han vräkte över lägerelden. Med ett
fräsande ljud slocknade den och lämnade dem i mörker och de kunde bara
höra hur ljuden av hovarna försvann i fjärran.
Ale reste sig mödosamt upp. Hans huvud värkte
som om han hade träffats av en av hästhovarna men han kände inget blod
och hoppades att det inte var allvarligt. Bredvid honom tändes en
fackla och han kunde urskilja en av krigarnas högröda ansikte i skenet.
"Vem hade vakten?" röt han. "Hur kunde detta hända?"
"Det var Finns tur", hördes en röst i mörkret.
"Nej, Oriks", hördes en annan.
"Klåpare! Hur kunde ni låta rövare tränga ända in i lägret? Jag borde låta hänga er båda två."
Krigaren tog ett hotfullt steg i riktning mot rösterna då en hand lades på hans axel.
"Vi har inte tid med det, Hjalte. De har tagit
våra hästar och vi måste omedelbart fatta beslut om vad vi ska göra."
Det var kunskaparen Bard som sällat sig till diskussionen.
"Dessutom", tillade han med lägre röst, "så behöver vi nog förklara ett och annat för vår herre först."
Från det nu hopsjunkna tältet hördes en kvävd
röst och med gemensamma krafter lyckades de hjälpa den flämtande Krang,
ännu med nattmössa på huvudet, ut ur de många och tjocka tyglagren.
"Vad hände?" var hans första fråga efter flera djupa andetag.
"Rövare", rapporterade Hjalte. "Jag är rädd att de kommit över våra hästar."
"Mina hästar?" utbrast handelsfursten. "Vet du
hur mycket de har kostat mig? Hur ska vi nu kunna färdas genom
vildmarken?"
"Du skulle kunna använda dina fötter, om du ännu minns hur man gör."
Det var munken Triotor, som med cynisk ton lade
sig i diskussionen. Han hade legat i utkanten av lägret och av allt att
döma klarat sig undan överfallet utan blessyrer. På hans läppar spelade
ett muntert leende, som om han fann situationen synnerligen komisk.
"Jag borde använda dig som riddjur, oförskämda narrkåpa där!"
"Vi borde kunna nå Jättarnas dal på en vecka om vi fortsatte till fots", inflikade Bard.
"Och lämna hästarna i rövarnas våld? Otänkbart!"
"Låt oss då söka upp rövarna och återta våra hästar", sade Hjalte. "Jag ser gärna att vi träffar dem igen."
"Utmärkt! Bard, kan du spåra hästarna?"
"Spåra ett dussin hästar genom en skog, herre?"
svarade kunskaparen torrt. "Det tror jag nog att jag ska klara."
Ironin gick handelsfursten helt förbi.
"Led vägen då så ger vi oss av omedelbart.
Hjalte, se till att fördela vår packning på dina män och kom ihåg att
jag har fullständiga inventeringslistor så glöm inte kvar något!"
"Det ska bli mig ett nöje, herre", svarade Hjalte leende. "Finn! Orik! Jag har ett litet uppdrag åt er..."
Överfallet hade skett bara några timmar före
gryningen så det började redan ljusna när de bröt upp. Kunskaparen
ledde dem på små stigar österut, längs Draksjöns södra strand, och i
soluppgången nådde de den lilla byn Drakby.
Deras ankomst vållade stor oro ty de bybor som
såg deras tunga vapen och mörka blickar begav sig hastigt inomhus och
stängde dörrarna om sig. Först när de kom fram till torget invid kyrkan
vågade någon närma sig dem. Det var den åldrige byprästen, som med
darrande stämma tilltalade dem.
"Cindars frid vare med er, gode män. Vi vill inte ha något bråk här."
"Det slipper ni om ni återlämnar våra hästar", röt Hjalte. "Var är de?"
Prästen vred oroligt sina händer och tvekade först att svara.
"Vi visste inte att de var era", sade han till slut försiktigt. "Vi köpte dem i god tro."
"Jag struntar i vilket, var är de?"
Prästen kastade en blick mot sjön. I morgondiset
kunde skymtas ett antal tungt lastade pråmar som stakades norrut.
"De är på väg till draken", sade han med knappt hörbar stämma.
Prästens svar fick Krang att irriterat bryta in.
"Draken? Vad är det för dumheter? Om det någonsin
har funnits en drake här så dräpte min far honom för många år sedan."
"Men han har kommit tillbaka herrn. Vi har inte
sett honom men eld och rök syns från Treberget och hans rytande färdas
långväga över sjön. Vi söker stilla hans hunger med djur på det att han
ska lämna vår lilla by i fred."
Som för att ge tyngd åt prästens ord hördes
plötsligt ett brölande från sjön och prästen tecknade hastigt Cindars
heliga triak.
"Ni hör odjuret, herre", sade han. "Jag ber er,
låt oss sköta det här på vårt sätt. Vi kan ersätta er efter förmåga,
bara ni inte retar upp draken."
"Ersätta?" svarade Krang, som hade bleknat betänkligt. "Ja, det är kanske bäst så."
"Vi behöver ju våra hästar", inföll Hjalte.
"Drake eller ej, vi kan återta dem åt er. Om de här byborna vill
ersätta oss så kan de göra det med kanoter."
Prästen försökte protestera men tystnade då Hjalte hotfullt lade handen på sitt svärdsfäste.
"Sådant slöseri med tid", muttrade Triotor. "Er far väntar på er och ni ägnar er åt att jaga fantasifoster."
"Vår färd blir faktiskt snabbare med hästar",
påpekade Bard. "Om Hjalte vill återta hästarna så följer jag med
honom."
Glum, Orik och Finn gav också sitt bifall och handelsfursten gav motvilligt med sig.
"Nåväl", sade han, "men jag tror att jag stannar här, jag blir så lätt sjösjuk."
Ale tyckte att det var konstigt att en man känd
för sina handelsresor till havs lätt blir sjösjuk men sade ingenting.
"Än jag då?" frågade han i stället. "Får jag också följa med?"
Hjalte gav honom en avmätt blick och synade honom
från topp till tå. Han föreföll inte imponerad av vad han såg.
"För all del då", sade han. "Vi kan behöva någon
som tar hand om hästarna medan vi tar hand om de tjuvaktiga bönderna.
Präst, visa oss nu till kanoterna."
Den stackars prästen vågade inte annat än lyda
och inom kort paddlade de ut i sjön i två kanoter, Ale, Hjalte och Bard
i den ena och Glum, Finn och Orik i den andra. Kvar i byn väntade Krang
och Triotor tillsammans med förskrämda bybor som oroligt betraktade
deras avfärd.
På andra sidan sjön reste sig deras mål,
Treberget. Ale trodde först att det skulle gå snabbt att paddla dit men
sjön visade sig vara större än så. Varje paddeltag gjorde berget större
i stället för att föra det närmare och det var först senare på dagen
som han började urskilja detaljer.
Det var ett högt och spetsigt berg som tornade
upp sig framför dem och hotfullt tycktes luta sig ut över sjön. I den
nästan lodräta bergväggen öppnade sig de tre stora naturliga
grottöppningar som gett det dess namn, en nästan i markhöjd, en mitt på
och en högst upp. Ale tyckte att de påminde om hålen på en väldig
flöjt.
Trots deras raska paddling hade de inte hunnit
ikapp pråmarna och dessa stod nu förankrade vid bergets fot. Flera män
sprang omkring på stranden och föreföll väldigt upprörda. Några pekade
och gestikulerade vilt mot dem medan andra skyndade sig att föra i land
hästarna. Gemensamt för dem alla var att de då och då kastade skrämda
blickar mot grottöppningarna. När de insåg att kanoterna verkligen var
på väg mot dem övergav de sina pråmar, kastade sig i vattnet och
simmade bort från dem så fort de bara kunde.
"Köpt i god tro minsann", sade Hjalte bittert.
"Jag känner allt igen dem som överföll oss. Bard, når du någon av dem
med en pil?"
"I så fall hade den redan lämnat bågsträngen",
svarade kunskaparen torrt. "Hästarna har de lämnat kvar i alla fall."
De drog i land kanoterna och såg sig om. De
befann sig på en smal strandremsa omgiven av branta klippor som var
svår att nå annat än från vattnet. Hästarna var oroliga efter all
uppståndelse men lugnade sig snabbt då de igenkände sina tidigare
herrar.
"Så lätt att jag blir besviken", skrockade
Hjalte och tog tag i sin hästs tyglar då Ale plötsligt avbröt honom.
"Titta!" sade han med darrande röst och pekade
upp mot den mittersta grottöppningen. Ur den steg små pustar av svart
rök som snabbt skingrades av kvällsbrisen. "Är det draken?"
Finn och Orik tog skrämda ett steg bakåt men
Hjalte och Bard rynkade bara sina pannor och den väldige Glum tycktes
närmast uppspelt av åsynen.
"Jag skulle vilja träffa den där draken", sade
Hjalte och vände sig till Bard. "Vad tror du, kan vi ta oss upp dit?"
"Rakt upp blir svårt men vid sidan av berget
finns flera naturliga stigar och avsatser. Den vägen kan vi ta. Då syns
vi heller inte lika lätt ovanifrån."
Krigarna förberedde sig alla för
bergsbestigningen och även Ale gjorde en ansats att följa med då Hjalte
bryskt tilltalade honom.
"Du kan stanna här och se efter hästarna", sade han. "Och se upp för draken", tillade han spefullt.
De skrattade alla rått och begav sig av. Snart
syntes de bara som små prickar mot berget. Surmulet gick Ale ned mot
vattnet, satte sig ned och kastade ut en sten i vattnet. Vad var det
som var så roligt? Varför kunde inte han få följa med? Måtte draken
bränna dem allesamman! Långsamt drog han sitt svärd ur skidan och lät
den nedåtgående solen spegla sig i dess blanka blad. Nog skulle han
också kunna utföra stordåd om han bara finge chansen någon gång, om de
bara kunde lita på honom för en gångs skull.
Han visste inte hur länge han suttit där då han
plötsligt avbröts i sina funderingar av hästarnas oroliga gnäggande.
Han vände sig om och när han såg orsaken till hästarnas oro så stelnade
han av skräck. Ut ur den nedersta grottöppningen kom en grupp
kutryggiga varelser iklädda skinnkläder och med krokiga spjut i
händerna. De diskuterade sinsemellan på ett gutturalt tungomål, då och
då med inslag av hesa skratt, och pekade glatt på hästarna.
Redan på håll kände Ale igen dem på deras
lökformade ansikten och gråaktiga hud. Det var svartalfer, samma slags
varelser som den som närapå hade dräpt honom den där natten med Elrind
och Legim för många år sedan. De hötte med spjuten och slickade sig om
munnarna när de närmade sig de alltmer skräckslagna hästarna. Av allt
att döma trodde de sig vara ensamma men det kunde bara vara en
tidsfråga innan de upptäckte Ale.
Vad kunde han väl göra ensam mot ett dussin av
dem? Med bultande hjärta försökte han krypa i skydd bakom ett stenblock
men det ville sig inte bättre än att han halkade till och föll omkull.
Det klingande ljudet av svärdets metall mot klipphällens sten
uppfattades omedelbart av svartalferna. Först tryckte de sig tätt
intill varandra med höjda spjut men när de såg vem som orsakat ljudet
slappnade de av och började skratta hånfullt. Den störste av dem klev
nu fram mot Ale, ivrigt påhejad av sina kamrater. Ale hukade bakom sin
sköld och riktade darrande sitt svärd mot honom till försvar men
svartalfen log bara illvilligt utan att sakta in på sina steg.
Det var det här han hade tränat för så många
gånger på Ragnvalds borggård. Han hade mött större och starkare knektar
än så och han hade besegrat Ragnvald själv i flera dueller. Men det
hade varit oskyldiga vapenlekar, det här var dödligt allvar. Svartalfen
framför honom skulle inte iaktta någon hederskodex och hans vapen
skulle inte hejdas förrän det hade genomborrat honom. I Legims hand
hade svärdet svingats med styrka och snabbhet men det spjut som nu
riktades mot honom såg så långt och vasst ut. Han skulle bara få en
chans, annars skulle alla hans drömmar om hjältedåd få ett våldsamt
slut på denna ödsliga strand. Han höjde svärdet, slöt ögonen, bad en
hastig bön och högg till.
Till Ales förskräckelse mötte svärdet inget
motstånd och han stålsatte sig inför den spjutstöt som måste följa. Men
ingenting hände. Han öppnade ögonen igen och såg att svartalfen ännu
stod framför honom. Hans illvilliga leende var emellertid som bortblåst
och han stirrade bara fåraktigt på Ale. Först nu såg Ale att en
rödfjädrad pil satt djupt begraven i hans motståndares hals. Utan ett
ljud segnade svartalfen ned på knä. Spjutet rullade ur hans händer och
han föll framstupa med en dov duns.
De andra svartalferna tittade förfärade på
någonting bakom Ale och tog sedan tjutande till flykten. Ytterligare
två pilar visslade genom luften och fällde två av dem medan resten
störtade hals över huvud tillbaka in i den grotta varifrån de kommit.
När Ale vände sig om såg han hur hans färdkamrater återvände ned från
berget. Bards bågsträng darrade ännu efter kunskaparens senaste skott
medan Glum såg närmast besviken ut över att svartalferna flytt utan
strid. Han såg också att Hjalte bar ett stort, sotigt bronshorn med
sig.
"Där har du din drake", sade han och kastade
hornet framför Ales fötter. "Tunga hornstötar och sotiga eldar. Om du
hade haft vett att att titta i marken i stället för i det blå så hade
du också sett svartalfernas tålösa fotspår."
"Visste... visste ni hela tiden att det var
svartalfer som låg bakom detta?" frågade Ale darrande. Han hade ännu
inte hämtat sig från chocken.
Men Hjalte svarade inte utan skakade bara på huvudet.
"Vinna sina sporrar minsann", muttrade han till
sina män. "Pojkvaskern skulle inte kunna hitta några sporrar om de så
hängde i ett snöre framför honom. Låt oss få ombord hästarna på
pråmarna och återvända snarast. Vattenströmmarna borde föra oss
tillbaka till Drakby utan ansträngning.
Ale var mållös och hans blick stannade än på det
smutsiga hornet och än på den döda svartalfen. Var detta sanningen
bakom Sartors hjältemod? Var det sanningen bakom hans eget hjältemod?
Hade alla hans drömmar varit en fåfäng jakt på något som inte var och
som heller aldrig skulle bli? Hans svärd kändes med ens väldigt tungt,
alldeles för tungt för honom, och för ett ögonblick övervägde han att
lämna kvar det på stranden tillsammans med sina drömmar. Någonting fick
honom ändå att låta det glida tillbaka i skidan och med böjt huvud gick
han ned mot de väntande pråmarna.
Medan solen sakt gick ned och med sina sista
strålar färgade vattnet rött tittade satt Ale i fören med blicken
stadigt fäst framåt. Inte ett ord yttrade han och inte en blick kastade
han bakåt. Aldrig mer ville han se detta berg.
|
De första dagarna efter klostrets förstörelse och
Legims död hade passerat som i en dimma. De omvälvande händelserna hade
drivit henne till vansinnets rand. Hon, som var så van vid att ha
kontroll över sig själv och sitt liv, kände det som om hela hennes
värld hade rämnat och som om hon bara flöt med i en flod av händelser
som hon inte längre kunde styra över. Passivt hade hon låtit sig ledas
av okända män på okända vägar utan att orka tänka på var hon kom från
eller vart hon var på väg. Under dagarnas vandringar hade hon sökt
förtränga minnena från den fruktansvärda natten bara för att ändå
återuppleva dem under nätternas mardrömmar.
Det var först nu som Minn långsamt vaknade till
liv igen. Hon började finna sig i det som hade skett och blicka framåt
i stället. Hon kunde inte ändra det förflutna men hon kunde möjligen
påverka framtiden. Sakta men säkert började hennes känslor stillas och
tankar byggas upp. Utåt sett var hon ännu en passiv följeslagare till
Morvans trupp men inom sig begrundade hon allt hon såg och lade det på
minnet.
Morvans "pojkar" hade visat sig utgöras av ett
femtiotal tungt beväpnade krigare, till det yttre mycket lika de
svartfolk som hade ledsagat Sorogon under deras jakt på de förtrollade
armbanden. Men till skillnad från Sorogons slödder så betedde sig dessa
disciplinerat, ja nästan civiliserat. De marscherade i takt och i räta
led och bröt formationen endast när Morvan beordrade vila. Deras vapen
och rustningar var, så vitt Minn kunde bedöma, av gott smide och ju mer
hon såg av dessa krigare, desto mer förstod hon varför klostret hade
varit så försvarslöst mot dem.
Anhanget bestod också av ett par trossvagnar och
dussintalet ryttare som cirklade runt fotsoldaterna och då och då begav
sig av på spaningsuppdrag. De red på väldiga vargar, sådana som Legim
hade kallat för ulvar, vargarnas större och aggressivare släktingar. I
ryttarnas tömmar var de dock beskedligare än Gyldes gatuhundar och inte
ens en morrning undslapp deras väldiga käftar. Om det inte hade varit
för truppens skrämmande yttre hade den mycket väl kunnat tas för en av
Cindarells kungliga arméer.
Faktum var att bönder och vandringsmän som de
passerade märkligt nog inte ens reagerade när de såg dem. De klev bara
artigt åt sidan och lyfte på hatten när de såg Morvan, en hälsning som
den buttre mannen dock aldrig återgäldade.
Men det som ändå gjorde störst intryck på Minn
var det faktum att ingen brydde sig om hennes närvaro. Svartfolken
tittade aldrig åt hennes håll och även om hon inte förstod deras språk
så kändes det som om de heller inte talade om henne. Inte ens klostrets
kyska munkar hade kunnat avhålla sig från att kasta en och annan blick
på henne men för soldaterna fick hon alltid vara i fred. En dag hade
hon till och med tvättat och kammat sig extra noga och gett dem
utmanande blickar men förgäves. Det var som om hon hade varit osynlig
för omgivningen.
Den ende av svartfolken som tycktes ge akt på
henne var en kortväxt varelse som, värmen till trots, alltid var
insvept i en smutsgrå kåpa, varifrån endast ett par gula ögon tittade
fram. Minn upplevde det som om han iakttog både hennes och Morvans alla
förehavanden men varje gång hon försökte närma sig honom så slank han
undan och försvann ur hennes åsyn.
Den mystiske ledaren för denna brokiga skara,
Morvan själv, hade Minn inte vågat närma sig sedan deras första möte.
Svartfolken visade honom hela tiden största respekt, trots att han bara
fräste åt dem och slog efter dem i gengäld. Det var endast med den
lille, kåpklädde varelsen som han tillät sig förtroliga samtal då och
då. Minn hade han aldrig sökt upp eller frågat efter, men hon
misstänkte att de välfyllda fat med mat som väntade henne morgon och
kväll ställdes fram på Morvans befallning.
Minn hyste alltjämt blandade känslor för denne
hämndlystne son av Sartor. Trots Morvans ord om andras ansvar den där
ödesdigra natten då klostret brändes ned så förblev han i hennes ögon
Legims mördare. Hon hatade honom för det och hade det inte varit för
att hennes krafter visat sig otillräckliga så hade hon dödat honom för
länge sedan.
Men samtidigt kunde hon inte undgå att förundras
över Morvan. Vilka dunkla händelser i det förflutna hade kunnat så en
sådan hämndlystnad hos denne man? Vilka krafter besatt han som hade
kunnat stå emot den vredens eldstorm som hon släppt lös mot honom? Vad
visste han om hennes egna krafter?
Minn visste ännu ingenting om målet för deras
resa men hon anade att det hade att göra med det hat som Morvan hyste
mot sin fader. Hans broder Cihrind hade på något sätt stått i vägen men
så inte längre. Hon själv, eller rättare sagt hennes krafter, kunde på
något sätt bistå honom mot fadern men hur visste hon inte. Hon
fortsatte dock att lägga på minnet allt som hon upplevde och bidade sin
tid. Tids nog skulle hennes chans komma, tids nog...
Det var först den tredje eller fjärde dagen efter
händelserna vid klostret som Minn kom nära Morvan igen. Det var den
dittills varmaste dagen och till och med de beridna av svartfolken såg
tagna ut där de red fram på sina flämtande ulvar. Morvan beordrade halt
för dagen intill en flod och svartfolken tog tacksamt av sig
rustningarna och vadade ut i vattnet. Det var ännu en överraskning för
Minn. Av deras lukt att döma hade Minn inte trott att svartfolk badade
överhuvudtaget.
Men som luften låg stilla och dagen ännu var
varm så ville hon gärna följa deras exempel. Hon smög en bit uppströms,
klädde av sig och välkomnade det svalkande vattnet mot sin varma hud.
Fina flickor badade inte utomhus hade abbedissan i Gylde förmanat men
det hade Minn alltid struntat i och hon hade alltid simmat snabbare än
pojkarna. De plaskande svartfolken var för långt borta för att höras
och Minn njöt av en tystnad som bara avbröts av fåglars kvitter och
flodens brus.
Plötsligt hörde Minn ett annat, främmande ljud
och blev med ens vaksam. Det lät som sång, men det var inte
svartfolkens sträva, gutturala röster utan mjuka, melodiska stämmor som
sjöng stilla och vemodiga visor. Minn vilade på simtagen så att hon
inte skulle höras och störa sången. Det lät som om de kom från andra
sidan floden, ytterligare en bit uppströms. Minn tittade ditåt men
hennes ögon var inte skarpa nog för att urskilja sångarna. Inte heller
kände hon igen sångerna men de sjöngs på ett främmande men behagligt
språk som lugnade henne och för ett ögonblick fick henne att glömma
sina bekymmer.
Minn övervägde om hon försiktigt skulle simma
närmare när hon plötsligt blev varse att hon inte var ensam. En bit
uppströms men på denna sida om floden satt Morvan och tittade ut över
vattnet. Det såg ut som om han också lyssnade till sången och han var
djupt försjunken i tankar. Med ens ryckte han till och såg sig om som
om han kände sig observerad. Då hans blick upptäckte Minn lugnade han
ned sig igen och återgick till att lyssna på sången.
Morvans fräckhet fick Minn att glömma bort sin
försiktighet gentemot honom och hon fräste till, dock inte så högt att
de okända sångarna skulle kunna höra henne.
"Varför smyger du på mig sådär för?" krävde hon att få veta.
Morvan tittade inte ens åt hennes håll.
"Mycket bra", kommenterade han bara kort. "Dina
krafter utvecklas varje dag. Inte ens jag såg dig först. Men du får
inte låta dig distraheras så enkelt."
"Vad är det egentligen med trollkarlar som gör att de alltid måste tala i gåtor?"
"Omgivningens okunskap är vårt skydd. Minns min
förutsägelse om att dina krafter kommer att bringa mig såväl framgång
som fall."
Trollkarlens ord tillfredsställde inte Minn.
"Kan jag åtminstone få kliva upp ur vattnet utan du sitter där och stirrar?"
"Gör vad du vill, jag ser bara vad du vill att jag ser. Låt mig nu åtminstone få höra vad jag vill höra."
Minn rynkade tvivlande på pannan men simmade
prövande in mot stranden. Morvan satt blickstilla och gjorde inte
minsta ansats att titta åt hennes håll. Raskt klev hon upp ur vattnet
och klädde på sig. Trollkarlen rörde inte en min under hela tiden. Minn
klev fram till honom.
"Du är inte en riktig man", sade hon utmanande.
Morvan höjde på ögonbrynen.
"Du anar inte vilken sanning som ligger bakom dina ord", svarade han lakoniskt.
Minn förvånades över trollkarlens uppriktighet men tog tillfället i akt att ställa fler frågor.
"Du hyser inga känslor för människor men lierar dig med svartfolk", fortsatte hon i samma utmanande ton.
"Kalla dem inte svartfolk i deras närvaro",
manade Morvan. "De är vättar och de beblandar sig inte med lägre
stående varelser som resar, orcher och svartalfer."
Minn hade inte hört talas om vättar tidigare men
det gjorde henne detsamma vad de kallades, det var inte dem hon ville
veta mer om.
"Kan svart... jag menar, kan vättarna också bara se vad jag vill att de ser."
"Du har dräpt ett dussin av deras fränder och
ditt kött är så mört att det skulle anstå vättekonungen själv. Vad tror
du att de ser?"
Minn rös. Hon hade glömt bort att hon faktiskt
gick bland blodtörstiga fiender, hur disciplinerade de än må vara.
"Och... och bönderna som vi passerat, de ser inte heller?"
Trollkarlen bemödade sig inte ens att svara på
den frågan. Detta var en magi som Minn aldrig hade sett Elrind utföra.
"Men en av vättarna, den lille i kåpan...?" började Minn.
"Du syftar på Gork", svarade Morvan. "Han är lite
förfaren själv och ser ibland genom magin. Det ligger dock inte i hans
intresse att berätta sanningen för sina fränder, åtminstone inte än.
Vilka hans mål är vet jag inte och vill heller inte veta så länge de
tjänar mina syften."
Trollkarlen tittade upp och skrattade torrt, som om han precis hade kommit på något.
"Vem vet, han kanske vill döda mig i sinom tid
han med. Men vågar någon av er ödsla krafter på att döda mig för att
sedan försvagad möta den andres krafter?"
"Jag struntar i om jag själv dör så länge jag
tar med mig dig i döden", svarade Minn kallt och glömde bort sin
försiktighet.
Morvan svarade inte utan återgick till att
lyssna på sången. Minn undrade vad det var med den som hade en så
lugnande verkan på trollkarlens annars så mörka själ.
"Vilka är det som sjunger så vackert?" undrade hon.
"Nymfer kallas de, ett av få älvfolk som ännu
finns kvar i Cindarell. Deras sida om floden omges av vatten i alla
väderstreck och utgör en liten ö varpå de ännu får leva i fred."
Minn kände bara till älvfolk som behagliga väsen
från sagornas värld och undrade vad en vättevän kunde finna för glädje
i deras sång.
"Vad sjunger de om?" fortsatte hon.
"Det är en visa om olycklig kärlek. En morgon för
länge sedan begav sig en yngling ned till floden för att fiska. Samma
morgon begav sig en ung nymf ned till floden för att bada. Ynglingen
var tyst och stilla för att inte skrämma fisken och eftersom nymfen
trodde att hon var ensam klädde hon oblygt av sig och hälsade flodens
vatten med en sång. Då ynglingen hörde hennes ljuva stämma och såg
hennes betagande kropp blev han omedelbart förälskad och stämde in i
sången. Nymfen skrämdes först och drog sig undan men ynglingen lät sig
inte nedslås utan fortsatte att sjunga hennes lov. Då även ynglingen
till kropp och röst var vacker fångade han nymfens intresse. Snart hade
denne dödliga människa i den odödliga älvvarelsen väckt känslor
starkare än hon någonsin upplevt. De unga tu ville så gärna förenas men
den forsande floden skilde dem åt och lät sig inte bevekas av deras
tårar. Ynglingen bad sin far om att få låna dennes båt men fadern ville
inte låta sin son snärjas av en älvvarelse. Nymfen bönföll sin mor om
att stilla flodandens framfart men modern ville inte låta sin dotter
befläckas av en människa. Tiden gick och de älskandes längtan växte sig
starkare. Till slut kunde de inte längre stå emot sina känslor utan
kastade sig i flodens vatten och simmade mot varandra. Flodens strömmar
var dock starkare än deras känslor och drog ned dem i djupet. Under
vattnet nådde de till slut varandra men de kom aldrig upp till ytan
igen. Än idag kan man se deras första och sista dans i form virvlar på
vattenytan."
"Det är en mycket vacker visa", sade Minn uppriktigt. "Lär den oss att kärleken står över alla hinder?"
"Nej!" röt Morvan med oväntad vrede i rösten. "Den lär oss att inte beblanda oss med varandra!"
Minn tystnade, förvissad om att hon hade kommit
något viktigt men känsligt på spåret. Hon funderade på hur hon
försiktigt skulle kunna avlocka trollkarlen fler hemligheter när
plötsligt nya röster stämde in i sången. Det var något mörkare stämmor
men lika mjuka och melodiska som nymfernas och de kom också från andra
sidan floden. På Morvan hade rösterna dock en helt annan effekt än
nymfernas sång. Han reste sig hastigt upp, kastade en snabb blick över
floden och rusade sedan tillbaka till vättarnas läger.
Förgäves spanade Minn ut över floden. Hon hörde
rösterna så väl men kunde varken se nymferna eller de okända varelser
som närmade sig. Motvilligt följde hon efter trollkarlen tillbaka till
lägret och såg hur han, flammande röd i ansiktet, beordrade omedelbart
uppbrott. Vättarna hängde med huvudena men lydde utan knot och inom ett
par minuter var de åter i rörelse.
Först ett par timmar senare, när mörkret hunnit
falla, stannade de igen. Minn var så utmattad av den hårda marschen och
de många nya intrycken att hon inte hann mer än lägga sig på sin fäll
förrän hon somnade. Trots alla funderingar så sov hon för första gången
på länge en hel natt utan mardrömmar.
|
Händelserna vid Draksjön följdes av flera dagars
innehållslös ritt genom skogen tills de slutligen kom fram till ett
bergspass. På ömse sidor om passet låg väldiga stenblock som antagligen
hade rullat dit längs de brant stupande bergssidorna. Åtminstone
hoppades Ale att det var så de hade kommit dit, ty flera stenar såg ut
att ha hamnat där på ett allt annat än naturligt sätt men de var
alldeles för stora för att ha flyttats av mänsklig hand.
Krang vände sig till Bard.
"Nå, är detta ingången till Jättarnas dal?" frågade han.
Kunskaparen nickade bara till svar.
"Rustningar på och vapen i hand", beordrade handelsfursten.
Själv spände han på sig ett tjockt läderbälte i
ett spräckligt mönster, som inte liknade något av de djur Ale kände
igen, och fäste vid det en juvelprydd dolk. Krigarna tog beslutsamt på
sig sina rustningar och vägde sina svärd i händerna. Glum hade sedan
tidigare sin stridsklubba i beredskap och drog nu på sig en tunnhjälm
som helt dolde hans vanprydda ansikte. Bard nöjde sig med en läderhuva
och såg till att hans koger var välfyllt med pilar. Ale fäste nervöst
sin svärdsskida vid bältet och satte på sig sin hjälm. Således
stridsberedda red de in i Jättarnas dal.
Från passet kunde de blicka ned över nästan hela
dalen. Bergssidorna var lika branta runt hela dalen och gav den
intrycket av en enorm gryta. En flod rann fram ur berget i öster,
snirklade sig genom dalen för att slutligen mynna i en liten sjö i
väster. Hela dalen var täckt av bördiga marker som bevattnades av
kanaler från floden. Här och där syntes enkla gårdar och kvarnar i
grovhuggen sten och på åkrarna kunde resliga skepnader skymtas.
Bard pekade österut, mot flodens källa.
"Där ska ingången till Brödernas stad ligga. Det torde ta oss en halv dag att rida dit."
Den främste av krigarna, en barsk man vid namn Hjalte, klev fram vid hans sida och spanade ut över dalen.
"Det är för öppet och för långt för att storma
igenom. Jag rekommenderar att vi lämnar hästarna här och inväntar
skymningen för att sedan smyga oss in."
"Vafalls?" utbrast Krang. "Efter allt vårt
besvär med att få tillbaka hästarna? Det är väl inte jättarna som
skrämmer dig?"
Hjalte gav sin husbonde en kall blick.
"Jag har betalt för att skydda ert liv, herre,
inte era hästars", svarade han. "Hästarna kommer att klara sig bra här
tills vi återvänder."
"Vi skulle hur som helt inte kunna ta med oss hästarna genom de grottgångar som väntar oss", inflikade Bard.
Krang grymtade men gav med sig.
"Nåväl, men om det händer hästarna något så kommer jag att dra det från er sold."
De red tillbaka från passet ned till en liten
slätt som de hade passerat tidigare. Här satt de av, släppte loss
hästarna och hällde ut lite havre åt dem ur packningen. Hästarna
föreföll nöjda med att inte behöva fortsätta in i Jättarnas dal och
deras ryttare lämnade dem där. Hjalte fördelade den nödvändigaste
packningen mellan dem och lät gömma resten, utan att bry sig om Krangs
invändningar, och sålunda återvände de till passet. Det hade redan
börjat mörkna när de begav sig in i dalen.
Vägen var betydligt bredare inne i dalen och de
hade kunnat gå i bredd alla åtta om de så velat. Nu gick Hjalte och
Bard i täten, tätt följda av Glum. Därnäst följde Krang, Ale och
Triotor. De två sista krigarna, två tystlåtna män som Ale bara kände
under namnen Finn och Orik bildade eftertruppen och höll vaksamt
uppsikt bakåt.
Deras vandring tog dem genom böljande sädesfält
där till och med grödorna föreföll jättelika. En bit längre fram
väntade den första av de många väderkvarnar de sett från passet. Ale
tyckte att den låg nära men ju längre de gick, desto större och mer
avlägsen visade den sig vara. När de till slut kom fram överväldigades
de av den gigantiska byggnad som tornade upp sig framför dem. Den var
många gånger större än de kvarnar Ale hade sett och dess port var stor
nog att släppa in varelser av tre eller fyra mäns längd. Kvarnen måste
ha varit i gång för från dess mörka inre hördes ett dovt muller och en
varm vindpust trängde ut genom den halvöppna porten.
"Lytta människospillror?" yttrade Triotor sarkastiskt.
Krang svarade inte och till och med den barske
Hjalte tycktes tveka. Glum däremot tycktes bara bli upprymd av synen.
"Stora skallar är också mjuka", skrockade han och smekte sin tunga spikklubba.
Plötsligt hyssjade Bard varnande åt dem.
"Skepnader hitåt", viskade han. "Två. Stora"
Hjalte såg sig hastigt om. Åkrarnas säd var
visserligen hög men inte högre än att resliga jättar skulle kunna se
dem ovanifrån.
"In i kvarnen", beordrade han, "men tyst!"
De smög hastigt förbi honom och in genom den
väldiga öppningen. Först när Bard hade kommit in som siste man ställde
sig Hjalte innanför porten så att han fortfarande hade uppsikt utåt.
Det var mörkare i kvarnen än utomhus men snart
vande sig deras ögon. Kvarnens maskineri var lika stort som dess yttre.
Löparen och liggaren utgjordes av två stenskivor så enorma att tio man
inte skulle kunna rubba dem och det kar som samlade upp mjölet var
stort nog att föda en stor familj hela livet. Men det mest
skräckinjagande var den väldige varelse som låg och sov i kvarnens
inre. En filt stor som ett tält täckte honom så att bara huvudet syntes
men det var skrämmande nog. Ögonen var stora som koppar, näsan stor som
en kålrot och munnen såg ut att kunna bita huvudet av en människa och
svälja det helt. Det muller de hört och den vindpust de känt hade inte
kommit från kvarnen utan helt enkelt varit jättens snarkningar.
Krang hade kommit in först och bara stelnat av
fasa men inte ens denna syn hade skrämt Glum, som hade kommit in
därnäst.
"Räds inte, herre, jag ska tysta honom för gott."
Ale och Triotor kom in i samma ögonblick som den
ärrade krigaren höjde sin spikklubba över den sovande jättens ansikte.
"Jag tror inte att det där är någon bra idé..." försökte Triotor men för sent.
Spikklubban föll med ett tungt slag på jättens
panna och dess vassa spetsar slet upp den tjocka huden. Ale ryggade
förskräckt tillbaka. Hans svärd kändes plötsligt så tungt där det ännu
låg i sin skida. Aldrig hade han väl så tydligt sett den sidan av
hjältedåd tidigare, de sår och den död som följer skarpa vapen på vägen
mot äran. I samma ögonblick som slaget föll tittade månen fram ur de
mörka molnen, som för att lysa upp stridsskådeplatsen med sitt vita,
kalla sken och göra den än mer skrämmande. Alla detaljer förstorades i
jättens enorma ansikte och Ale äcklades av vad han såg. Huden fläktes
upp och blodet trängde sig fram genom det söndertrasade köttet.
Skinntrådar och hudflikar blandades med köttslamsor och tjockt,
trögflytande blod till en vidrig, pulserande massa som fick det att
vända sig i Ales mage.
Ändå var det som Ale såg bara ett köttsår, ett
ytligt sår som genom sin förstoring förvisso visade på den
fruktansvärda skada som vapen åstadkommer men som likväl såg värre ut
än vad det var.
Med ett fasansfullt vrål vaknade jätten ur sin
sömn. Glum höjde stridsklubban för ett andra slag men för sent. En
enorm hand grep honom om midjan som om han hade varit en docka. En
annan hand slet stridsklubban ur hans grepp och i den väldiga näven såg
den ut som en leksak. Ett slag så tungt att det fick skaftet att
knäckas och tunnhjälmen att pressas ihop som om den hade varit gjord av
papper träffade den försvarslöse krigaren. Blod och gråvita köttmassor
pressades ut genom hjälmens ögonglipor och Glums kropp genomfors av
konvulsioner och stillnade sedan för gott.
Finn och Orik rusade fram med dragna vapen och ställde sig mellan Krang och jätten.
"Herre, fly medan du kan!" skrek de samfällt och gick till attack.
Deras mod var värt ett bättre öde men mot jättens
vrede tjänade det föga. Deras fiende slängde ifrån sig Glums livlösa
kropp och drog fram en träklubba, stor som ett träd. Ett väldigt,
svepande slag slog in krigarna i den motsatta väggen med sådan kraft
att ljudet av metall som bucklas blandades med ljudet av ben som
krossades. Kropparna lämnade blodspår efter sig när de hasade ned från
väggen och krigarna reste sig inte igen.
"Reträtt!" beordrade Hjalte. Det hela hade gått
så snabbt att han först nu insåg vidden av katastrofen som drabbat dem.
Sällskapet rusade ut ur kvarnen, bara för att
upptäcka att jättens vrål hade lockat dit de två andra jättarna och att
de var omringade.
"Låt oss dö med ära!" skrek Hjalte och höjde sitt svärd.
"Idiot", väste Triotor. "Som dum och inte som modig kommer en sådan död att bli ihågkommen."
Munken slängde demonstrativt sin stav i marken
och höjde sina händer. Efter en viss tvekan gjorde Ale detsamma med
sitt svärd och Krang med sin dolk.
"Jag beklagar, Hjalte", sade Bard och lade ned sin båge.
Då krigaren insåg att han stod ensam svor han men
lade till slut också ned sitt svärd. Jättarna blängde först på dem med
en blandning av ilska och förundran men när deras frände stapplade ut
från kvarnen tog ilskan överhanden.
"Fega människor! Slåss i natten!" skrek jätten
från kvarnen. Blodet rann i strilar från hans panna men han var inte
värre däran att han kunde gå och prata, tyngre än så hade inte Glums
sista slag fallit. "Usla kryp! Trampa till döds!"
Sällskapet kröp ihop och fruktade det värsta, men Triotor klev resolut fram.
"I Cindars namn, vi vill er inget illa", sade han med hög stämma. Vi söker Brödernas stad."
Munkens ord stillade inte jättarnas vrede men fick dem att tveka.
"Vad sa kycklingen?" mullrade den ene.
"Cindar och staden?" fyllde den andre i.
"Tjatter och pladder!" avbröt den sårade jätten och höjde sin klubba. " Lyssna inte, döda dem!"
"Storjätten lyssna" svarade den förste jätten. "Annars arg."
Jätten från kvarnen sänkte sin klubba något men
vreden lämnade inte hans ansikte. Den andre jätten visade upp ett antal
stora och kraftiga fiskenät som de burit på ryggen.
"Byta?" frågade han. "Du får fisk. Vi får fåglar."
Jätten tittade från sällskapet till fisken och till slut fick hungern övertaget över hämndlystnaden.
"Byta", svarade han buttert.
Den förste jätten tog fram en stor säck, i vilken
han vräkte ned sällskapets vapen och utrustning, medan den andre jätten
utan vidare ceremonier tömde ut fisken på gårdsplanen och ersatte den
med människorna.
"Detta är oerhört!" protesterade Krang när han
lyftes in i sitt nät. "Jag är Krang, son av Sartor och ståthållare över
Krangon! Jag är rik och mäktig! Ni kan inte behandla mig så här!"
Med en handflata lika stor och tung som en smeds
städ smällde jätten till Krangs nät så att det skakade och efter det
vågade inte ens Krang yppa något mer. Jättarna fördelade bördorna
emellan sig och hjälplöst fångade i näten fördes sällskapet så in i
dalen.
Efter vad som kändes som en evighet kom jättarna
fram till en gård, där de togs emot av tre andra jättar med tända
lyktor.
"Fisk?" frågade den störste av dem, en
jättekvinna med en barsk min som visade att hon styrde och ställde i
hushållet.
"Fågel", skrattade de två jättarna och visade stolta upp sina nät.
Gårdens jättar klev fram tittade storögt på
fångarna. Förutom kvinnan var där två mindre jättar, antagligen en
pojke och en flicka. Pojken sträckte nyfiket fram en hand för att röra
vid den främmande fångsten men jättarnas hotfulla åtbörder fick honom
att motvilligt dra tillbaka den igen.
"Söta", sade flickan förtjust. "Leka?"
"Nej", löd svaret. "Visa storjätten. I morgon."
"Storjätten inte glad", muttrade jättekvinnan. "Fisk bättre."
Jättarna hängde upp näten i ett träd och slängde
nonchalant ned säcken med deras utrustning under det. De större
jättarna gick mot boningshuset medan de mindre dröjde sig kvar och
fortsatte att nyfiket betrakta fångarna. Ale tyckte att flickan lät
blicken vila särskilt länge på honom och vände sig rodnande bort.
"Glytt, Vittra!" hördes jättekvinnans röst. "Kom!"
Barnen lydde och sällade sig till de andra
jättarna. Porten till boningshuset stängdes och det dröjde inte länge
förrän alla ljus släcktes och gården vilade i mörker.
Den tystnad som lade sig bröts dock snabbt av Krang.
"Gör något då!" kved han. "Det här anstår inte en
man av min rang. Nätet skär in i min stackars hud och fiskstanken gör
mig illamående. Jag står inte ut. Hjalte? Bard? Hjälp mig loss!"
Hjalte och Bard hade dock redan förgäves prövat sina krafter mot det kraftiga nätet.
"Det båtar föga utan redskap, herre", sade Bard.
"Om jag ändå hade haft mitt svärd kvar", tillade Hjalte sammanbitet.
"Ni gör bäst i att spara era krafter till
morgondagen", sade Triotor lakoniskt. "De lär behövas då. Själv tänker
jag i alla fall sova och ber herrarna att inte väsnas så mycket."
Snart hördes från den sovande Triotor de
välbekanta pipande näsljuden. Krang fortsatte att gnälla i säkert en
timme inför döva öron men utmattningen fick också honom att somna till
slut och tystnaden lade sig åter över gården.
Ale kunde dock inte somna. Natten var kall men
det var inte det som fick honom att darra där han hängde i sitt nät.
Det var de hemska scenerna i kvarnen som hade etsat sig fast i hans
inre och som nu plågade honom. Jättens vidriga sår och fasansfulla
hämnd hade gjort ett starkt intryck på honom och han fruktade för att
morgondagen skulle bli ännu värre. Hur kunde Triotor vara så lugn?
Plötsligt hörde Ale ett tassande ljud ovanför sig. Från trädgrenen som nätet hängde i lyste ett par röda ögon.
"Silkestass", viskade Ale.
Det tassande ljudet upphörde och de röda ögonen
tycktes se sig om. I tystnaden hördes skogsmusens vädrande nos.
"Silkestass", upprepade Ale och det lilla djuret
klättrade vigt ned för repet och fram till Ales ansikte. De vassa
tänderna glimmade i mörkret.
"Duktig Silkestass", viskade Ale. "Kan du gnaga sönder nätet?"
Ale visade genom att tugga på maskorna och
Silkestass satte raskt tänderna i nätet. Tänderna hade sannerligen
blivit större och skarpare sedan händelserna vid slagfältet och det
dröjde inte länge förrän skogsmusen hade gnagt ett hål stort nog för
Ale att krypa igenom. Ale lät tacksamt Silkestass sätta sig på hans
axel, hävde sig ned så långt han kunde och släppte taget om nätet. Med
en lätt duns landade han på marken.
Så långt var allt väl men vad skulle han göra
nu? Han hade haft turen att hängas närmast marken men hans färdkamrater
satt högre upp i trädet och kunde inte räddas på samma sätt. Han skulle
säkert kunna smyga sig ut ur dalen obemärkt men till vilken nytta? Det
skulle ta flera veckor för hjälp att nå dalen, om han ens skulle kunna
uppbåda någon. Ale skulle förvisso ha kunnat rädda sitt eget liv men
han kunde inte förmå sig att överge sina kamrater.
Ett sniffande ljud från Silkestass tilldrog sig
hans uppmärksamhet. Skogsmusen hade hoppat ned från Ales axel och var
nu i färd med att undersöka Ales ryggsäck, som låg under trädet
tillsammans med den övriga utrustningen. Ett uppgnagt hål visade vilken
väg Silkestass hade tagit ut ur ryggsäcken. Kanske fanns det något i
utrustningen som kunde vara honom till hjälp?
Ale satte sig på knä bredvid skogsmusen och
öppnade ryggsäcken. Det första som hans händer nådde var det mystiska
diadem som slagfältets spöken hade skänkt honom. Ägde det månne krafter
som kunde vara honom till nytta i denna svåra stund?
Han försökte dra sig till minnes spökenas ord.
Diademet kunde hjälpa honom men hur? Skulle dess metall, hur massivt
det än var, kunna skydda honom bättre än stackars Glums tunnhjälm? Ale
tvivlade på att någon hjälm kunde motstå jättarnas slag och kände sig
inte hågad att riskera sitt eget huvud för att utröna det. Hur hade
spökena själva använt diademet? Inte i strid men väl när de talade till
sina trupper. Om han inte kunde slåss med jättarna kunde han kanske
försöka tala med dem? De större jättarna verkade inte särskilt
intresserade av tal men de mindre då? Särskilt flickan hade verkat
nyfiken på Ale. Han kunde kanske tala med henne först?
Prövande satte Ale det förgyllda diademet på
huvudet. Diademet tycktes glimma i mörkret men det kanske bara var
månens sken som återspeglades i det. Han stoppade in Silkestass
innanför tunikan och smög med bultande hjärta fram mot det väldiga
boningshus som jättarna hade dragit sig tillbaka till.
För jättarna var det säkert bara en liten stuga
men för Ale var det stort som en herremans borg. Porten var för stor
för att Ale skulle orka öppna den men flera fönster stod öppna i den
ljumma sommarnatten. De var visserligen högt uppe men väggarnas grovt
sammansatta stenblock erbjöd tillräckligt med skrevor och utskjutande
partier för att Ale skulle kunna klättra upp. Från det första fönstret
hade Ale uppsikt över förstugan och köket. Intill eldstaden låg den ena
av de större jättarna och sov och längre in i rummet slumrade de mindre
jättarna i varsin grovt tillyxad kökssoffa. Övriga jättar syntes inte
till men från en intilliggande kammare hördes snarkningar från
åtminstone två jättar. Ale visste inte om det fanns fler jättar på
gården men av de fem han hade sett så sov åtminstone alla. Än så länge
var hans flykt oupptäckt.
Ale satte sig på huk på fönsterbänken och
funderade på nästa steg. Plötsligt uppenbarade sig ett tillfälle. Den
större jätten började skruva på sig i sömnen och satte sig till slut
upp. Med sömndrucket ansikte och handen för magen lommade han till
andra änden av rummet och ut genom en bakdörr. För stunden var Ale
ensam med de två yngre jättarna. Försiktigt hävde han sig ned från
fönstret och smög fram till jätteflickans fotände.
Hur skulle han börja? Ale hade inte en aning om
hur man bäst ger sig till känna för en sovande flicka mitt i natten, än
mindre en jätteflicka. Han lät händerna glida över diademets glatta,
kalla yta och sökte för sitt inre återkalla dess forne ägares flammande
tal till massorna. Vad var det jättekvinnan hade kallat barnen? Glytt
och Vittra? Han harklade sig diskret och flickan började röra på sig i
sömnen. Med ett mod han inte trodde att han ägde tilltalade han henne i
viskande ton.
"Vittra", började han trevande. "Det är jag, människopojken."
Flickan som lystrade till detta namn öppnade
ögonen och upptäckte förvånat den lille pojken vid sin fotände. Ale
hoppades att han inte hade skrämt henne och höjde med en bedjande blick
fingret till munnen. Tyst bad han om att hjälmens krafter skulle stå
honom bi och att jätteflickan inte skulle skrika på hjälp utan lyssna
på honom. Vittra öppnade munnen men stängde den igen och betraktade
undrande Ale.
"Leka?" frågade hon till slut.
"Prata?" försökte Ale. "Jag heter Ale. Heter du Vittra?"
Flickan såg lite besviken ut men nickade.
"Fin krona", sade hon. "Från staden?"
Ale ryckte till vid hennes ord.
"Känner du till staden?" frågade han och glömde för ett ögonblick att viska.
Jättepojken, han som kallades Glytt, rörde sig i
sömnen men Vittra lade lugnande en hand på hans huvud och nynnade
mjukt. Glytt lugnade sig och Vittra vände sig åter till Ale.
"Ja", svarade hon. "Några månvarv sedan, pojke som du från staden, med guldsak."
"Var är han nu?" undrade Ale.
Vittra fick något sorgset i ansiktet.
"Död", svarade hon. "Storjätten döda honom. Storjätten döda alla människor från staden. Inte tycka om."
Ale tappade andan. Var det alltså det öde som
väntade dem? Han skulle just till att fråga mer då steg utanför avbröt
dem. Det var den större jätten som var på väg tillbaka efter förrättat
tarv.
"Ut fort!" viskade Vittra. "Jag kommer."
Ale var inte nödbedd. Han smög snabbt tillbaka,
hävde sig upp på fönsterbänken och påbörjade sin klättring nedåt i
samma stund som bakdörren öppnades. Utanför huset hörde Ale hörde hur
den större jätten lade sig till ro och snart hördes bara snarkningar
från honom. Kort därefter öppnades porten och Vittra smög ut i bara
nattskjortan. Hon satte sig ned bredvid Ale men var trots det dubbelt
så stor som honom. Som svar på Ales outtalade fråga började hon tala.
"Pappa berätta", sade hon. "Förr människor i
staden snälla. Vi byta. De få mat, vi få redskap. Men så människor
elaka. Låsa porten. Inte vilja träffa jättar. Människor borta."
"Men pojken då?" undrade Ale.
"Pojken snäll", svarade Vittra. "Jag hitta honom
vid porten uppåt floden, han säga han fly genom vattnet och ge mig
guldsak. Kan öppna porten, jag vara rädd om den."
Hon tog fram en med människomått stor guldnyckel
men som helt hade dolts i hennes hand när hon kommit ut. Den glimmade
med samma sken som Ales diadem.
"Han vilja tala med storjätten, jag ta honom
dit. Han varna för fara i staden. Men storjätten inte lyssna, döda
honom."
"Tror du storjätten vill döda oss också?"
Jätteflickan suckade djupt och bekräftade med en nickning Ales farhågor.
"Men vill du att vi ska dö?"
Vittra skakade på huvudet.
"Vill du hjälpa oss då?" undrade Ale.
"Till staden?" undrade flickan missmodigt. "Också farlig."
Ale tvekade. Skulle han säga att hans
följeslagare Krang kände stadens herre Sartor eller skulle det bara
göra saken värre?
"Vi kan hjälpa till att sluta fred mellan jättar
och människor", försökte han. "Så att ni kan byta med varandra igen.
Jag lovar att prata med människorna i staden."
Vittra tittade på pojken som vågat ge ett så
stort löfte. I hennes blick fanns mer mognad än vad Ale först hade
trott henne om. För ett ögonblick kom han att tänka på stackars Minn
och hans ögon fuktades. När Vittra såg tårarna nickade hon tyst.
"Pappa inte tycka om att ni rymma", sade hon tankfullt. "Men han tycka om fred. Du lova?"
"Jag lovar att göra vad jag kan", svarade Ale.
Jätteflickan fingrade på guldnyckeln, som om hon ogärna ville skiljas från den.
"Byta?" försökte Ale och pekade på sitt gyllene diadem.
Vittra log tacksamt men skakade på huvudet.
"För liten för mig", sade hon. "Bättre på dig."
Hon räckte över guldnyckeln till Ale, reste sig
upp och gick fram till trädet där fångstnäten ännu hängde. På vägen
grep hon tag i en stor lie. Hennes ankomst väckte fångarna men Ale
hyssjade snabbt på dem.
"Hon hjälper oss att fly", viskade han. Krang
och hans hejdukar betraktade dem missmodigt men Triotor smålog med
blicken fäst på Ale.
Med lien i ena handen skar Vittra av repen som
höll näten uppe och med den andra handen fångade hon dem när de föll.
Det såg ut som någon som plockar äpplen.
Triotor var den förste att befrias och uttryckte
sin tacksamhet med en stilla bugning. Hjalte och Bard tvekade först men
följde Triotors exempel och började sedan raskt samla ihop sin
utrustning. Krang däremot var röd i ansiktet av vrede och skam när han
som siste man trasslade sig ur sitt nät. Han gjorde ingen min av att
tacka vare sig Ale eller Vittra men hade förstånd nog att inte ge luft
åt sin klagan så länge de var inom hörhåll från resten av jättarna.
De befriade spillde ingen tid utan lämnade
gården så fort de bara kunde. Ale dröjde sig kvar för att tacka Vittra
en sista gång.
"Lycka till, Ale", sade hon och innan Ale hann
reagera böjde hon sig ned och gav honom en stor och blöt puss på
pannan.
Med en ansiktsfärg som kunde tävla med Krangs
sällade sig Ale till resten av sällskapet utan att besvara en enda av
de många frågor som ställdes till honom.
Brödernas stad fortsätter på nästa sida.
Hemsidan har fått 180325 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter! |