Om novellen Hemsökelsen

2009-05-03

Novellen Då solen slocknade väckte mitt intresse för denna skrivform. I en senare uppsatsskrivning valde jag därför att pröva mina vingar inom skräckens område. Novellen Hemsökelsen är främst inspirerad av Lovecrafts The Outsider, uppblandad med mitt eget fantasyintresse. När inspirationen kom till mig kändes historien så bra: en lurande skräck som ständigt gäckar huvudpersonen och dödar dennes nära och kära i sin väg fram till det överraskande slutet. Men när jag väl satte orden på pränt så lyckades de inte frammana samma känsla av skräck som mästaren Lovecraft och andra författare lyckas med. Skräckhistorier kommer jag fortsätta att läsa men skriva dem gör nog andra bättre än jag.


Hemsökelsen

Gymnasiet 1991

Jag var jagad. Vad som jagade mig vet jag inte men det var med dödsångest som jag flydde. Skådeplatsen för min flykt var en ödslig, vindpiskad hed i en svunnen tid. Det var en sen kväll men ljungande blixtars sken lyste upp vägen för mig. Regnet vräkte ned men varken fukt eller kyla kunde förmå mig att sakta in. Jag sporrade min löddriga häst hårdare trots att det tycktes som om den när som helst skulle stupa under mig. Jag plågades hela tiden av ett obehagligt minne. Visionen av en blänkande yxegg som ven mot min nakna hals bet sig fast i mina sinnen och ofrivilligt drog jag handen mot halsen som för att försäkra mig om att ingenting hade hänt. Gång på gång vände jag mig om utan att skymta några förföljare men istället för att lugna mig så ökade det min oro. Vem det än var som förföljde mig så kände jag instinktivt att jag hellre ville ha honom bakom mig än framför mig. Ty framför mig fanns ju... nej den tanken var för hemsk för att ens tänkas.

Plötsligt lystes hela himlen upp av en kraftig blixt och i dess sken kunde jag äntligen skymta mitt mål. Det var mitt hem jag såg framför mig. Det var en gammal och illa underhållen herrgård. Trasiga fönsterluckor slog i stormen och flera hål i taket vittnade om att det inte var mycket torrare inne än utomhus. Men det var trots sitt förfall mitt hem, mitt fäderneshem. Ett ensamt ljus lyste i ett av fönstren och det var där den skatt jag så dyrt värderade fanns, det var där det fanns för vars säkerhet jag fruktade mer för än för mitt eget liv. Med en sista kraftansträngning drev jag på min häst och kom så äntligen fram till mitt hem och min skatt.

Jag slogs genast av en föraning om att något var fel. Min ankomst var väntad men var fanns min stallknekt och varför kände jag inte doften av mitt kvällsmål? Oroligt red jag fram till stallet, steg av och såg mig omkring. Allt var tyst och stilla på gården. Jag kände kalla kårar längs ryggen. Det var för tyst, som om det inte längre vore mitt hem utan en kyrkogård, en plats för döda. Plötsligt avbröts tystnaden av ett halvkvävt skrik bakom mig följt av ett rysligt klafsande ljud som om något tungt - en död kropp? - faller ned i gyttja. Jag vände mig förfärat om och stelnade till inför den syn som mötte mig. Min häst var försvunnen. Där stod istället en fasansfullt vidunder. Det påminde om en häst men dess kropp var svart som döden och dess ondskefulla röda ögon stirrade stint på mig. Dess kraftiga käkar var nedsölade med blod och det såg ut som om det hånlog åt mig. Det var som om en dimma kom över mig och jag stod som fastnaglad inför det hiskeliga monstret, oförmögen att röra en lem. Det enda som hördes var ljudet av blodet som droppade från odjurets skarpa tänder. Min blick drogs obönhörligen till bloddropparna och jag följde till min fasa deras fall från odjuret till dess offer. Vid vidundrets hovar låg min stallknekt. Hans bröst var uppfläkt och jag tyckte mig nästan kunna skymta hans hjärta. Likväl hade han inte förunnats att dö ännu och med en sista kraftansträngning vände han blicken åt mitt håll, som om han desperat sökte efter hjälp. Det var mer än jag kunde uthärda. Jag vände mig om och flydde i panik in i boningshuset.

Väl inne slog jag igen dörren och reglade den i ett fåfängt hopp om att kunna stänga monstret ute. Vad hade hänt medan jag var borta? Vad var det för en förbannelse som hade drabbat mitt fäderneshem? Som jag stod där med andan i halsen avbröts plötsligt mina tankar av ett sjungande från köket. Den rösten tillhörde min kokerska och hennes sång fick mig att för en stund glömma alla kvällens fasansfulla upplevelser. Vad det än var för ondska som härjade utanför så hade det ännu inte nått innanför husets fyra väggar. För tillfället var jag säker, det fanns ännu tid. Jag rusade till köket för att få mina förhoppningar bekräftade. Min kokerska hade inte hört mig komma utan stod med ryggen mot mig när jag kom in. Det var då det hände. Jag öppnade munnen för att hälsa på henne men min röst dränktes av ett fasansfullt ljud. Ett isande skri som av tusen torterade själar ekade genom huset. Jag vände mig förskräckt om, fruktandes för att jag skulle stå öga mot öga med skriets upphovsman. Bakom mig fanns det ingen. Istället hörde jag bakom mig hur min kokerska uppgav ett förfärat skrik och föll till golvet med en dov duns. Jag rusade fram till henne men det var redan för sent. Återigen hade döden hunnit före mig. Hennes hår och ansikte var vitt och hennes ögon tomma. Men av hennes baneman fanns inte en skymt.

Då slog mig en fruktansvärd tanke som en blixt från en klar himmel. Min skatt! Hade hon också ljutit denna hemska död som på så kort tid hade tagit mitt fåtaliga men trofasta tjänstefolk ifrån mig? Hon var ensam kvar i huset nu, utlämnad på nåd och onåd åt den hemska förbannelse som med sådan kraft hade slagit ned på denna hemsökta plats. Utom mig av oro rusade jag upp för trappοrna och slog upp dörren till sovrummet. Den syn som mötte mig där fick all rädsla att lämna kroppen och ersättas av ett våldsamt uppflammande hat. Min skatt låg tyst och stilla i sin säng som om hon sov. Men hon var inte ensam, lutad över henne stod en vilt främmande man som skrattande höjde handen för ett slag. Mitt inträde i rummet fick honom att hejda sig och långsamt och självsäkert vände han sig mot mig. Vem han hade väntat sig att se vet jag inte men uppenbarligen var det inte mig för leendet dog på hans läppar och han blev alldeles blek. Jag tog ett steg mot honom med nävarna knutna, beredd att försvara min skatt till sista blodsdroppen. Min antagonist avböjde dock utmaningen och med ett skrik vände han sig om och kastade sig ut genom fönstret. Den dova duns och tystnad som följde räckte för att övertyga mig om att mannen, vem han än hade varit, aldrig mer skulle ofreda min skatt. Nu vände jag istället all min uppmärksamhet mot sängen där min skatt låg, till synes livlös. Hennes ljuva ansikte bar spår av min fiendes omilda behandling och den fina halsen hade rispats av en knivs kalla stål. Men inte ens dessa skönhetsfläckar förmådde förringa hennes sagolika skönhet, ty den flicka som låg i sängen var ingen annan än min älskade ros. Lättat såg jag hur hennes bröst sakta hävdes. Jag hade kommit i tid, hon levde ännu. Tyst föll jag på ned på knä vid huvudändan och tog henne i mina armar.

Då hände något förfärligt. Det var som om livet rann ur min kära ros. Blodet lämnade hennes ansikte och kindernas fordom så underbara äppelröda färg ersattes av dödens sjuka blekhet. Förtvivlat försökte jag få liv i henne men alla mina ansträngningar var förgäves. Bröstet hävdes en sista gång och sedan aldrig mer. Jag hörde, jag kände hur hjärtat upphörde att slå och sedan fanns min stackars ros inte mer. Bedrövad tryckte jag henne mot mitt bröst. Jag ville så gärna gråta men hur jag än försökte så kom inga tårar som kunde lindra min sorg.

Efter vad som kändes som en evighet lade jag försiktigt min stackars blomma till ro i sängen. Till och med i döden var hennes skönhet oöverträffad och jag kunde inte slita blicken från henne. All min levnadslust försvann. Om det inte förunnades mig att leva med min ros så ville jag åtminstone följa henne i döden.

Då avbröts mina dystra tankar av ett skrik. Det var inte som det hemska skrik som hade förföljt mig denna fasansfulla kväll utan det ljuvaste man kan tänka sig, skriket av ett nyfött barn. Som en störtflod sköljde dess innebörd över mig. När jag senast hade sett min vackra ros hade hon varit i blomman av sitt havandeskap. Hur vacker hade hon då inte varit. Finns det någon underbarare syn för en älskande man än den kvinna han älskar, havande med frukten av deras ömsesidiga kärlek? Vad om inte detta är sann och evig kärlek? Min blomma hade förvisso för alltid lämnat mig men hon hade lämnat efter sig ett planterat frö och jag var den enda som kunde få det att gro och växa. Min djupa sorg mildrades av denna glädjekänsla och jag vände blicken från den sorgliga synen i sängen bort mot vaggan i rummets andra ände.

Hur ska jag i ord kunna beskriva mina känslor inför den syn som nu mötte mig? Fasa och förskräckelse fyllde mig och jag sjönk maktlös ned, slagen till golvet av den obönhörliga sanningen om mitt öde. Ty sanningen var att det var jag som hade hemsökt mitt fäderneshem denna förbannade natt. I dödens skepnad hade jag kommit och döden hade varit min ledsagare. Det var jag som hade orsakat mitt tjänstefolks död, det var jag som hade drivit min antagonist i döden och det var jag som med min kärlek hade dödat min arma ros. Allt detta insåg jag nu, ty det jag såg vid vaggan var en yxa vars blänkande egg var färgad röd av ännu färskt blod och bredvid den yxan fanns ett nyligen avhugget huvud. Än en gång hördes barnet, mitt barn, skrika men det fanns ingen i huset som kunde trösta det ty det avhuggna huvudet framför mig tillhörde mig...



Hemsidan har fått 178370 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com