Resmål

Reseberättelser - Världen

2009-04-19

Länge sträckte sig mina reseambitioner inte bortom Europas gränser. Visserligen hade jag besökt USA ett par gånger men bara i samband med utbildningar då jag inte såg mycket mer än konferenslokaler. Resten av världen var dock vita fläckar på kartan. Visst lockade Afrika, Asien och Sydamerika men jag hade varken tid eller resesällskap för så långa resor. När jag så träffade Su-San var det dags att göra slag i saken innan husbygge och familj än en gång skulle försvåra resor till fjärran länder. Med god planering lyckades vi besöka om inte hela världen så åtminstone några representativa delar: Kenya, Korea, Kina och Peru. Nordamerika och Australien är kulturellt mer lika oss och därför inte lika spännande resmål. Men Australien har en spännande natur och New York är alltid New York så kanske blir det pensionärsresor dit i framtiden?

Besökt 2012

Av alla resmål i världen hör nog Nordkorea till de mer sällsynta. Vi blev därför överraskade när Världens resor erbjöd turer dit i samband med Kim Il-Sungs 100-årsfirande. Nyfikna på "världens mest slutna land" slog vi till och fick några av de sista platserna. Att Nordkorea tar emot besökare på sina egna villkor visade sig dock snabbt. Visumansökan innehåller en mängd frågor för att sålla bort icke önskvärda gäster (amerikaner, sydkoreaner, journalister, militärer m fl göre sig icke besvär) och först en vecka före avfärd fick vi godkänt. På grund av det ovanliga resmålet skrev jag en detaljerad reseberättelse under själva vistelsen.

Inför resan fick vi en hel del förhållningsregler, såsom att visa Den Store Ledaren och Den Käre Ledaren respekt samt att inte fotografera sådant som ställer landet "i dålig dager". Man får inte röra sig utan en "lokal guide" och mobiltelefoner är helt förbjudna. Vi läste också på i böcker som Alla monster måste dö (beskrivning av gruppresa, mer kåseri än innehåll) och Inget att avundas (avhoppares gripande berättelser om det dagliga livets strapatser) för att förbereda oss på vad som väntade. Dylika böcker är naturligtvis också förbjudna.

Resan gick via Frankfurt med SAS och Beijing med Air China, eftersom man bara får resa in till Nordkorea via Kina. SAS visade på sin fortsatta demontering av sin kundservice - incheckningen har ersatts av självincheckning och de sittplatser vi valde hade inget samband med dem vi sedan fick. Air China däremot bjöd på både måltider och underhållning. Undra på att svenska bolag köps upp av kinesiska. Men nog om det nu.

Efter totalt 16 timmars resa landade vi så i Pyongyang. Under inflygningen fick vi våra första intryck av Nordkorea, ett bergigt land utan fordon på vägarna. Vi fick också fylla i blanketter där vi deklarerade vad vi förde in och vid passkontrollen blev våra väskor röntgade. Men in kom vi och blev raskt välkomnade av våra lokala värdar: tre(!) guider som skulle ge den officiella bilden av Nordkorea, en kameraman som skulle filma densamma samt en chaufför. Dessutom hade många sevärdheter guider på plats. Guiderna visade sig dock inte vara de stela övervakare som vi hade väntat oss utan kunde ibland berätta personliga saker om sig själva. Dock var de snabba att påpeka när vi "inte skötte oss" och även vår svenske guide rekommenderade att vi höll oss i skinnet för att få ut det mesta av resan. Vi var som sagt där på deras villkor.

Första intrycket av Pyongyang var en modern stad med breda och rena gator, höga hus och pampiga monument, vilket antagligen är meningen också. Kim Il-Sungs bild och namn var ständigt närvarande i staden. Vi passerade bland annat triumfbågen, som naturligtvis gjordes större än sin franska förebild. Vår buss tog oss sedan till hotellet. Det var ett förstklassigt hotell, eller hade åtminstone varit det när det var nytt för säkert 50 år sedan. Nu var det ganska förfallet men vi hade åtminstone el och vatten, något som skulle visa sig vara inte helt vanligt. Däremot var resten av staden inte alls så mörklagd som vi fått höra. Inte för att vi fick röra oss utanför hotellområdet på egen hand men ändå. Denna första dag avslutades med en middag med samma välkända koreanska rätter som vi är vana vid från Sydkorea. Kryddningen var visserligen relativt mild men det kan ha varit en turistanpassning. Nordkoreanerna har till och med anammat trenden att servera riset sist. Däremot skulle frukostarna visa sig vara torftiga med torrt sött bröd med en odefinerbar sylt till, svagt te eller kaffe samt ägg om man hade tur. Dock blev ingen i sällskapet allvarligt magsjuk under resan, vilket ändå får ses som ett gott betyg.

Den andra dagen ägnades helt åt huvudstadens sevärdheter. Till dem hörde Pyongyangs filmstudio, där vi bland annat fick se hela stadskvarter uppbyggda i historisk, kinesisk, japansk och "europeisk" stil. Våra värdar framhöll att dessa tredimensionella kulisser var de enda i sitt slag i världen samt att cineasten Kim Jong-Il besökt studion 592 gånger. Just ledarnas antal besök var något som de olika sevärdheterna höll noga räkning på. Därefter följde det kalla krigsmuséet. (Det handlade om Koreakriget men var KALLT.) Dess huvudbudskap var att USA startade kriget, något som bland annat underbyggdes med en i och för sig välgjord dokumentärfilm. Muséet förklarade dock inte varför självförsvarskriget övergick i ett "befrielsekrig" av Sydkorea, inte heller att Nordkorea nästan erövrades i motattacken. Intressant var också källaren med vapen och krigsmateriel, inklusive "krigsbyte".

Efter en välkommen hot pot-lunch följde ett monument över Koreakrigets hjältar, det erövrade amerikanska spionskeppet Pueblo (livfullt, om än nedlåtande, återgivet av den officer som ledde bordningen) och ett monument över Kommunistparitet. Lite omväxling efter alla dessa krig och monument blev besöket på Barnpalatset, där väldrillade barn bjöd på musik- och dansföreställningar.




Enligt programmet skulle vi ha stannat i Pyongyang men det visade sig vara flexibelt och vi for i stället till ett nytt hotell i den gamla kejsarstaden Kaesong. Här tog vi in på ett charmigt/spartanskt hotell. Det charmiga bestod i att det var byggt i gammal stil med rispappersväggar och sängar utrullade på golvet medan det spartanska bestod i att el kom och gick medan varmvatten endast fanns på hink. Maten var dock god, inte minst den lergrytsbakade Kaesongkycklingen smaksatt med ginseng som vi fick den andra kvällen. Dessförinnan hade vi ägnat dagen i kejsarhuvudstaden åt ett besök i den demilitariserade gränszonen (bara några tiotals meter från Sydkorea), en Kim Il-Sung-staty så stor att den syns från andra sidan gränsen, ett historiskt museum samt den gamle kungen Kong Mins grav (orörd av koreanerna i ett halvt årtusende och sedan omgående plundrad av de ockuperande japanerna). Vi fick också ynnesten att ta en stadspromenad, om än med uppmaningen att inte ta "dåliga" bilder.

På lördagmorgonen återvände vi till Pyongyang och stannade till vid nationalbiblioteket Grand National Study Hall, en pampig (men kall) byggnad som lär hysa en miljon böcker och flera studierum för medborgare som vill förkovra sig. Från dess balkong hade vi också utsikt över Kim Il-Sung-torget, där förberedelserna för morgondagens hundraårsfirande pågick för fullt. En påminnelse om att vi faktiskt befann oss i en totalitär stat fick vi när tre medresenärer kom på efterkälken och guiderna nervöst började tala (på koreanska) om bestraffning, inte för turisterna utan för dem själva.

Tyvärr fick vi inte se mer av staden den dagen eftersom gatorna utan förklaring spärrades av för turistbussar. Senare fick reda på att orsaken var att ledaren Kim Jong-Un framträdde i staden, något som vi alltså fick nöja oss med att följa på TV. Nordkoreansk TV är i och för sig också en upplevelse med reportage om Kim Jong-Uns besök på olika platser, sändningar från partimöten där Kim Jong-Un entusiastiskt hyllas samt patriotiska kampsånger illustrerade av Kim Il-Sungs och Kim Jong-Ils ansikten varvade med bilder av natur och industrier. I sammanhanget kan nämnas att TV INTE visade den misslyckade raketuppskjutningen men att de allerstädes utplacerade propagandahögtalarna faktiskt informerade om den, om än först 24 timmar senare. Att regimen över huvud taget erkände misslyckandet var dock förvånande, även om vi som var i landet alltså fick reda på det sist av alla i världen. Den kvällen avslutades med en nordkoreansk variant av bulgogi (barbeque) där lammkött överraskande ingick, ett kött som sydkoreaner normalt ratar. Det äts dock på samma sätt: i ett salladsblad med kimchi och gochujang (chilisås) och gott var det.

Så kom den stora dagen: Kim Il-Sungs etthundrade födelsedag den 15 april då Nordkorea enligt förespeglingen skulle bjuda in gäster till storskaliga firanden. Men redan före resan fick vi veta att Mass Games ställts in och väl på plats ställdes också alla aktiviteter i city in för utlänningar. I stället bussades vi och Pyongyangs övriga 1 000 turister ut till en nöjespark intill Martyrernas gravplats där vi skulle få "beblanda oss med nordkoreaner och avnjuta folklig underhållning". Låt oss kalla det ännu en intressant erfarenhet av en totalitär stat. Nöjesparken var nämligen öde och omringad av militärer, de enda nordkoreanerna på plats var personalen, organisationen var amatörmässig med avsaknad av toaletter och försäljare som knappt visste hur man tog betalt och hela arrangemanget kändes improviserat med barnorkestrar och lekar. (Däremot fanns det många nordkoreanska barn utanför som säkert var lika besvikna oss över att vi var där.) För att uttrycka det hela med en liknelse, det var som om besökare till kronprinsessan Victorias bröllop skulle ha bussats till Solliden på Skansen i stället.

Ingen militärparad och inga massdanser således och inte ens ett besök på Den Store Ledarens mausoleum eftersom det var stängt för renovering inför sonens inflyttning (märklig tajming). Någon förklaring till allt detta fick vi heller inte utan kunde bara göra som "Nordkoreaexperter" och spekulera (skam efter den misslyckade raketuppskjutningen, hämnd för att utländska dignitärer bojkottade firandena, allmän paranoia eller helt enkelt militärregimens nyckfulla natur?). Några militärer fick vi åtminstone se, först döda sådana på morgonen vid Martyrernas magnifika gravplats och sedan levande på eftermiddagen då 20 000 militärer på väg till militärparaden kördes förbi hurrande folkmassor, däribland många så kallade pionjärer som såg ut att hellre vilja vara någon annanstans. Det senare var för övrigt en överraskning i programmet då våra guider med bara några minuters varsel fick klartecken.

Dagens övriga aktiviteter var dock inte alls kopplade till firandet - en utställning med blommorna Kimilsungia och Kimjongilia (lika många blommor som propagandabilder) och en kinesisk akrobatcirkus (spektakulär men alltså inte koreansk). Hundraårsdagen skulle sedan avslutas med ett storslaget fyrverkeri som vi inte skulle få se på plats men åtminstone från stadens högsta hotell. Det blev dock ett antiklimax då det startade före utsatt tid så fick än en gång nöja oss med TV:n. Ett synnerligen torftigt firande av "världens störste ledares" födelsedag alltså, vi fick antagligen se mindre av firandena än resten av världen trots att vi var på plats.

Kanske hade våra lokala guider dåligt samvete för de följande dagarna fick vi betydligt friare tyglar. Efter besök på nationella stoltheter som slussanläggningen West Barrage där vi matades med statistik om dess kapacitet (men inte såg något fartyg passera), ett mönsterjordbruk där bondstugan bland annat hade två TV-apparater och två kylskåp (varav det ena användes för böcker och det andra innehöll ytterst lite mat) och Kim Il-Sungs födelseplats (en rikemansgård av storleken att döma) så fick vi se sex stationer på Pyongyangds tunnelbana i stället för de vanliga två samt ströva helt fritt i Moranparken bland festande nordkoreaner.

Tunnelbanan är omgärdad av flera myter som vårt besök spräckte. Den är inte särskilt spektakulär bortom de pampigaste stationerna (om man bortser från den revolutionära konsten, propagandahögtalarna och bilderna av far och son Kim som vi vid det här laget var blasé på) men den är heller inte bara en turistkuliss (varför skulle man utesluta oss från massföreställningar men engagera hundratals pendlarstatister?). Parkbesöket spräckte också myten om de stela och skygga nordkoreanerna - med sina sånger och danser, förstärkta av alkohol och förevigade med mobilkameror, så skilde de sig inte mycket från helgfirande i Tantolunden hemma i Stockholm.

Därefter hedrade vi Kim Il-Sung genom att nedlägga blommor och buga vid hans bronsstaty (det finns många men det här var den största och sedan två dagar har han också fått sällskap av sin son), något som nordkoreanerna själva tycker är obligatoriskt på en Nordkorearesa. Mer intressant var det då att studera nordkoreanerna. De var uppklädda och allvarliga som på en begravning, alls inte utkommenderade med gevärspipor i ryggen utan av allt att döma uppriktigt vördnadsfulla inför den ledare vars storhet de fått lära sig om sedan barnsben och som genomsyrar hela samhället. Tankarna förs oundvikligen till extremkristna och fundamentalister, med den skillnaden att nordkoreanernas fader och son åtminstone har existerat.

På kvällen fick vi stanna i sta'n och ta del av de avslutande festligheterna, se de inte lika storslagna fyrverkerierna och höra (!) massdanserna på torget (men inte gå upp på det krön som skilde oss från dem. Mer intressant var det då att se fyrverkerierna på TV efteråt. Eftersom det var en hopklippt version där delar från gårdagens fyrverkerier infogats så gjorde fyrverkerierna sig bättre på TV. Det får en naturligtvis att undra om vi egentligen missade så mycket den föregående dagen.

Den sista dagen började med en färd ut ur Pyongyang till Internationella Vänskapsföreningen, ett par naturskönt belägna palats som rymde världens gåvor till Kim Il-Sung och Kim Jong-Il. Enligt utsago hade den förre fått 111 093 gåvor, vilket gör ungefär 6 om dagen. Mest intressant var den bepansrade bilen från Stalin medan de många gåvorna från obskyra svenska kommunistpartier var påfallande lika det man hittar i en vanlig souvenirbutik. (Kanske var det för att inte avslöja gåvorna som kameraförbud rådde.) Resan dit var också intressant då vi fick se mer av den nordkoreanska landsbygden: breda tomma vägar som städas för hand förbi illa underhållna hus, militärer som vinkar förbi oss men kontrollerar invånarnas resetillstånd, och torra marker där man för hand odlar all yta man kommer åt. Till de mer udda upptäckterna hörde en reklamskylt för det lokala bilmärket - den enda vi såg i hela Nordkorea.

Väl tillbaka i Pyongyang besökte vi en internationell bokhandel med ett något specialiserat sortiment, en souvenirbutik, också den med ett begränsat sortiment, samt det 170 meter höga Juchetornet med utsikt över hela sta'n. Avskedsmiddagen utgjordes av en traditionsenlig ankmiddag grillad på bulgogivis. De som ville kunde sedan beblanda sig med helgfirande Pyongyangbor på nöjesfältet men vi föredrog en tidig kväll inför morgondagens långa hemresa.

Att resa ut ur Nordkorea är också en upplevelse. Vår hemresa tog oss med tåg genom den nordvästra landsbygden till den kinesiska gränsen. Vi blev varnade för att utresekontrollen kunde vara mycket sträng med genomsökning av bagage och radering av misshagliga kamerabilder. De soldater som genomsökte vår kupé var dock alla trevliga och verkade vara mer intresserade av våra, i deras ögon, ovanliga ägodelar och av att få se bilder från Pyongyang. På fyra personer i kupén blev bara en väska och ett par handbagage genomsökta och de nöjde sig med en snabbkontroll av av två kameror. Vi hade ett separat minneskort för våra misshagliga bilder men sådana letade de aldrig efter. Gränsövergången blev sedan som att komma till en helt ny värld när kinesiska Dangdongs höga skyskrapor, biltäta gator och lysande neonskyltar mötte oss. Vi var inte längre i Nordkorea.

Hur ska man då sammanfatta intrycken av världens mest slutna land? Vi reste dit med många förväntningar/fördomar. Vissa av dem uppfylldes medan andra kom på skam. Pyongyang var inte riktigt den döda stad som förespeglats med tomma gator och strömlösa hus. Under festligheterna lystes den upp extra mycket och vi lyckades till och med fastna i trafikköer ett par gånger. Pyongyangborna var inte heller så slutna och skygga som de framställts. Många, om än inte alla, besvarade våra hälsningar, flera bar mobiltelefoner och dyra kläder och de roade sig med sprit och sång som andra stadsbor. Av våra lokala guiders redogörelser att döma är de heller inte omedvetna om omvärlden - de vill visserligen inte riktigt tro på det de hör men är ändå nyfikna på att få höra mer. Erfarna resenärer i sällskapet kunde också vittna om hur staden blivit öppnare och mer välmående under de senaste åren.

Man ska dock ha i åtanke att Pyongyangborna tillhör Nordkoreas privilegierade. På landsbygden framträdde fattigdomen och då fick vi ändå inte se de fattigaste delarna. Alla, även Pyongyangborna, är korta och vi såg inte en enda överviktig person (TV-bilderna på Kim Jong-Un undantagna). Människorna vi pratade med beskrev inte sin ledare i termer av kärlek utan snarare respekt men likväl gjorde sig en känsla av rädsla ibland gällande. Vårt ständigt växlande schema visade också på regimens paranoia. Om de beryktade fånglägren fick vi naturligtvis inget höra.

På det hela taget var det en intressant upplevelse. Eftersom vi sett det man kan (får) se med någorlunda säkerhet så lär vi inte återvända på ett tag om inte något omvälvande sker. Kan man då hoppas på en nordkoreansk vår? Det känns som om förändringarna i så fall måste komma från den nordkoreanska motsvarigheten till medelklassen då de fattigaste är bokstavligen för svaga för att kunna eller orka åstadkomma förändring medan de rikaste har för mycket att förlora. Kanske kan man en dag åka längs hela återföreningsvägen från Seoul till Pyongyang. Om vi hinner göra det under vår livstid är dock en annan fråga.


Besökt 2008

Sydamerika hade länge varit ett outforskat hörn av världen för oss och när vi väl bestämde oss för att åka dit föll valet på Peru. Det kändes som om allt kontinenten skulle kunna erbjuda fanns här: kust och berg, öken och regnskog, historia och kultur, rikt djurliv och färgstarkt folkliv samt god mat. Våra förväntningar kom att uppfyllas med råge.

Vi reste med Peruspecialisten på ett späckat treveckorsprogram. Spänningen började redan på flygresan med att planet efter turbulens tvingades landa i Colombia för en extra tankning. När vi till slut kom fram ersatte vi därför Limas kvällsnöje med välbehövlig sömn. Följande dag fick dock Lima visa upp sig sina pampiga koloniala byggnader, bland annat katedralen där vi såg såväl Perus förste härskare, Francisco Pizarros grav, som den nuvarande, president Alan Garcia på gudstjänst. Vi besökte också en marknad, där vi fick bekanta oss med några av Perus många goda frukter, såsom chirimoja, grenadillo och tona.

Dag tre ägnades åt den första av många och långa bussfärder under resan. Resorna förkortades dock av guidernas utmärkta berättelser om Peru. Guiderna förtjänar ett särskilt omnämnande. Grundaren Alex och hans son Joakim invigde oss i Perus mysterier och kompletterade varandra mycket bra. Joakim var den påläste medan Alex fyllde i ur sin erfarenhet och tillsammans lyckades de verkligen levandegöra detta spännande land. Bussfärden slutade i Pisco, där vi övernattade. Följande dag begav vi oss ut till Ballestaöarna, "lilla Galapagos", där vi bland annat fick se delfiner, sjölejon och pingviner, för att sedan fortsätta till Nazca. Här fick vi i små Cessnaplan se de berömda Nazcalinjerna som bara kan ses från luften.

Därefter lämnade vi låglandet och påbörjade vår mödosamma resa genom torra öknar och upp mot Andernas ensliga vidder. Första anhalten var den vackra staden Arequipa 2 350 m ö h. Här besökte vi bland annat det stora Santa Catalinaklostret, en "stad i staden", samt inkamuséet, där den frysta kroppen av den offrade inkaprinsessan Juanita förvaras. Resan inkluderade endast halvpension så på kvällen använde vi vår "fria" middag till att bryta mot matreglerna och pröva på ceviche - peruansk "sushi". Vi serverades en fantastisk kombination av fisk och skaldjur marinerad i citron och lök. Den typiska ostglassen blev kronan på verket och trots vårt regelbrott behövde vi inte betala med magproblem dagen efter.

Efter Arequipa väntade Colcadalen och flera spännande djur. Nu fick vi bekanta oss med lamadjuret och dess släktingar alpaca, vicuna och guanaco. Men den mäktigaste upplevelsen var förstås att se de majestätiska kondorerna sväva genom luften. Colcadalen visade sig också vara utmärkt för att skåda det södra halvklotets vackra stjärnhimmel.

Flera spännande sevärdheter väntade vid Titicacasjön 3 810 m ö h, såsom Urosfolkets vassöar och vassbåtar samt den enkla ön Taquile, där männen visar sitt civilstånd genom sina stickade mössor. Här fick vi också vår första kontakt med det forna inkarikets ruiner i form av imponerande gravvalv i sten. Mer av det blev det i den gamla inkahuvudstaden Cuzco, med sitt vackra soltempel och den imponerande befästningen Sacsayhuaman. Inkas må ha saknat kunskaper som skriftspråk och järnsmide men att sammanfoga stenar behärskade de till perfektion. De senare tillbyggda kyrkomurarna ser amatörmässiga ut i jämförelse.

Tyvärr är dagens Cuzco en ganska förorenad stad full av bilar utan avgasrening i botten på en "jättegryta". Däremot hade vi inga av de höghöjdsproblem som vi hade i Tibet. Kanske fungerade det verkligen att som peruanerna dricka kokate? Man kan inte låta bli att beklaga att denna traditionella medicinalväxt genom kokainets fått så dåligt rykte i västerlandet. Hur som helst så kunde vi därmed fortsätta våra kulinariska upptäcktsfärder, den här gången med quinoarisotto, carpaccio på alpaca, helstekt marsvin (smakar som fläskkött ungefär) och nöthjärta. Över huvud taget var den peruanska maten varierande och välsmakande och peruanerna är med rätta stolta över sitt kök.

Efter Cuzco väntade Ollantaytambo, den sista anhalten före den vackra tågresan till den försvunna inkastaden Machu Picchu. Här tillbringade vi hela dagen med att gå runt bland ruinerna av hus, tempel och kanaler och bara insupa den gamla inkaatmosfären. Ett överraskande återseende av de för inka heliga kondorerna blev en värdig avslutning på dagen.

Vi avslutade resan med ett tillägg i form av boende på djungellodge. Tyvärr blev det lite av ett antiklimax. Med Kenyaresan i färskt minne väntade vi oss också här många spännande djur men de lyste tyvärr med sin frånvaro. Kajmaner, myror och papegojor i all ära men jämfört med savannen tedde sig regnskogen ganska lugn och fridsam. Däremot kom vi för nära djuren i vårt boende. Med sina höga tak, synliga takbjälkar och öppna ytterväggar såg rummen ut som stora fågelbord. Det tyckte ett gäng fladdermöss också så de höll oss vakna hela natten och lämnade rikligt med träck efter sig morgonen efter. Nåja, nu har vi i alla fall fått uppleva den här klimatzonen också.

Sammantaget har Peru en rik palett av sevärdheter som väl levde upp till våra förväntningar, möjligen med undantag för regnskogen. Som alltid på den här typen av resor får man räkna med långa transporter men det varierande landskapet gör de lättare att uthärda och efter transportens slut väntar alltid ännu ett unikt mål.







Besökt 2007

Att försöka se Kina på en semester eller sammanfatta detta enorma land i en recension är snudd på omöjligt. Men någonstans måste man börja och för att få ut så mycket som möjligt av Mittens rike valde vi en guidad gruppresa från Kinaresor med så vitt skilda nedslag som Peking, Tibet och Shanghai.

Första anhalten var huvudstaden Peking, en stad som i sig räcker för en semester. Själva staden är som de flesta andra asiatiska storstäder: moderna skyskrapor blandade med trånga gränder, stank av avgaser och avlopp och människor överallt. Våra dagar i Peking var intensiva och fyllda med sevärdheter som folkhavet på Himmelska fridens torg och palatsen i Förbjudna staden, lugn Tai Chi på morgonen och ljudlig Pekingopera på kvällen, gulliga pandor i centrums zoo och den mäktiga kinesiska muren utanför staden. Däremellan tittade vi in i butiker där vi fick lära oss mer om (och köpa) typiska kinesika varor som siden, pärlor och teer. Intressantast var ändå besöket hos en kinesisk familj i hutongerna och där bjöds vi också på några av de godaste rätterna under vår resa.

Den kinesiska maten är ett kapitel i sig. Under resan serverades vi vanligtvis vid runda bord med snurrbara skivor där man själv fick ta för sig av de många faten. Tyvärr ska det väl sägas att maten stundtals kändes turistanpassad. Exotiska rätter som kycklingfötter saknades helt medan rätter som pommes frites (?) dök upp flera gånger. Med Kinas rika kök borde inte maten behöva upprepa sig. Men trots det var maten god och jag minns särskilt de mongoliska kötträtterna, fjärran från Stockholms motsvarighet, och en teatermåltid med hela arton sorters dumplings.

Det första intrycket av Kina var alltså positivt även om den väntade kulturchocken aldrig infann sig. Världen är helt enkelt mindre och det är inte så mycket som skiljer den ena stora staden från den andra längre. Människorna klär sig lika, husen byggs på samma sätt och varuutbudet är detsamma. Västerlänningar tilldrar sig heller inget större intresse från lokalbefolkningen (med undantag av kinesiska turister från landsbygden, som gärna stannar upp och stirrar, och otaliga försäljare, som försöker kränga allt från Rolexklockor till massagetjänster). Det som var svårast att vänja sig vid var nog kinesernas i svenska ögon ovana att tränga sig i alla situationer. Stundtals fick vi kämpa hårt för att inte gruppen skulle splittras av inträngande kineser.

Efter Peking fortsatte resan med nattåg till Xian. I Xian beskådade vi den förste kejsarens väldiga terrakottarmé. Området var omgjort till en museipark där besökarna kunde traska runt bland utgrävningarna, titta på rekonstruktioner av vagnar samt ta del av informationsfilmer och -tavlor. Kineserna visade sig överhuvudtaget mycket duktiga på muséer. Där europeiska muséer är överlastade med föremål och sparsamma med information sätter man i Kina in föremålen i sitt sammanhang. Shanghais fantastiska historiska museum och stadsmuseum är som en vandring genom en historiebok.

Men nu går jag händelserna i förväg för före Shanghai gjorde vi en "liten" avstickare till Tibet. Från Xian flög vi till Xining varifrån det nya höghöjdståget avgår. Den 25 timmar långa resan över den öde högplatån visar hur väldigt Kina är. Den högsta punkten var 5 200 meters höjd över havet och tyvärr gjorde vi misstaget att ta en eftermiddagslur då vi passerat den. Hög höjd innebär nämligen inte bara andfåddhet utan också krav på in- och utandning för att få in syre i lungorna. Efter sömnens lätta andningar vaknade vi båda med en rejäl huvudvärk. Annars är det främsta minnet från tågresan alla tibetaner i sittvagnarna. Enligt guiden duschar de bara en gång om året och lukten i vagnarna motsade inte detta. De överfulla toaletterna och den påträngande doften av det ständigt närvande jaksmöret gjorde inte saken bättre. Kanske var det därför jag var ensam om i gruppen att faktiskt uppskatta nationalrätten tsampa - kornmjöl blandat med te och jaksmör.

PothalaVäl i Tibet märktes det att vi var i en helt annan del av Kina. Lhasas gamla gränder var fulla av traditionellt klädda tibetaner som enligt buddhistisk tradition vandrade medsols runt sina heliga platser med svängande bönekvarnar. Naturligtvis traskade vi uppför alla Pothalas trappsteg också (345 stycken fick jag det till). Som turist förvånas man över hur templen fylls av buddhastatyer, allmosor (oftast sedlar men ibland vad som helst som funnits till hands) och jaksmörsljus - så fjärran från våra strama kyrkor. Mot slutet tröttnade man lite på buddhastatyer och jag hade gärna sett aktiviteter för att lära känna det tibetanska folket istället. En intressant upplevelse var det i alla fall.

Den sista anhalten på vår långa resa var Shanghai. Förutom de tidigare nämnda muséerna besökte vi också flera marknader. Här hittade Su-San till slut sina akupunkturdockor. Jag hade tidigare köpt gott te i Peking och i Tibet slog vi till på ett par billiga vindjackor. Resan avslutades med en fantastisk akrobatföreställning där bland annat fem motorcyklar körde runt i en metallkula.

Sammantaget bjuder Kina på många olika upplevelser som torde tillfredsställa de flesta smaker. Det bästa med resan var helhetsupplevelsen som Mittens rike erbjuder förstagångsbesökaren. Man måste visserligen vara medveten om utmaningarna också - höghöjdsproblem, låg toalettstandard och (i städerna) dålig luft. Vi känner inget behov av att åka tillbaka de närmaste åren men kan varmt rekommendera alla att någon gång i livet åka till Kina.


Besökt 2007

Kenya med dess många safariparker har länge varit ett önskeresmål och nu var tiden äntligen kommen för en resa. Som förstagångsbesökare väljer man med fördel en paketresa med guide så att man får hjälp med att plocka russinen ur kakan. Kenya bjuder nämligen på ett stort antal parker och ännu fler djur så man behöver hjälp för att upptäcka allt.

Förberedelserna inför resan är likväl många. Visum måste ansökas om, vaccinationssprutor måste tas och oroliga föräldrar måste lugnas. Direktflyg kan man som vanligt inte räkna med på långresor och denna gång var det Heathrow vi tvingades stå ut med. Från London till Nairobi tar det sedan åtta timmar med nattflyg.

Väl framme i Kenya fick vi en hel dag på oss i Nairobi. (Vi fick senare veta att man planerar in tid mellan aktiviteterna med tanke på risken för förseningar, något som senare visade sig klokt.) Dagens enda planerade aktivitet var ett besök i Karen Blixens gamla hus, som också använts vid inspelningen av Mitt Afrika, och därefter var vi fria att utforska Nairobi. Huvudstaden är en modern storstad och som så många andra städer är den till för att arbeta i medan invånarna bor i förorterna. Såväl sevärdheter som restauranger är därför tyvärr få.

Följande dag bar det av till den första av tre nationalparker. Kenyas natur är mycket varierande så den bästa upplevelsen får man av att besöka olika parker. Tyvärr innebär det långa bilresor på skumpiga vägar. I gengäld får man lära känna landet Kenya på vägen. Landskapet är mestadels bördigt med stora jordbruks- och betesmarker och påfallande många av invånarna driver små affärer längs vägarna där allt möjligt säljs. Om man lämnar bilen blir man snabbt omgiven av försäljare. Den som inte är väl förfaren i pruta gör dock bättre i att inhandla souvenirer i hotellbutikerna; utgångspriset på gatan är fem till tio gånger högre!

Vår första park var Samburu i norr. Redan på vägen till hotellet belönades vår resa med det mest svårsiktade av de "fem stora"; en leopard som tog igen sig i ett träd. De olika parkernas hotell är sig ganska lika; små bungalows med myggnätsskyddade sängar, apor och andra djur som springer omkring som de vill och restauranger med västerländsk buffémat. Kvaliteten på råvarorna är hög, särskilt frukt och kött, men som så ofta med buffémat blir det enahanda i längden och lokala specialiteter lyste ofta med sin frånvaro.

Men det är inte för maten utan för safarin man reser till Kenya. Morgon och kväll ägnades åt så kallade game drives, där man i en minibuss med uppfällbart tak ger sig ut på savannen. Djuren förstår inte att bilarna innehåller människor och man kan därför komma dem mycket nära. Närmast kom en elefantflock med flera ungar som nästan vidrörde bilen när de passerade oss. Samburu är en också en av få parker där man kan se de vackra smalrandiga zebrorna och nätmönstrade girafferna. Vi besökte dessutom en av Samburufolkets byar, där vi fick bekanta oss med deras seder och bruk. Särskilt roligt hade Su-San åt mina försök att hänga med i deras dans.

Nästa park var Nakurusjön, känd för sina många flamingos. På stranden samsas bufflar, zebror, strutsar och många andra djur. Dessutom såg vi här vita noshörningar. Då parken är ganska liten stannade vi bara en dag innan vårt besök kröntes med den välkända parken Masai Mara.

Masai Mara gränsar i söder till Tanzanias Serengeti och uppvisar en stor variation i djur och natur. Här såg vi lejon som förberedde sig på jakt, enorma buffelhjordar, en svart noshörning med sin unge, badande flodhästar, otaliga antiloparter och mycket annat. Tyvärr drabbades vi också av naturens krafter i form av gyttjiga vägar. Efter att för fjärde gången ha kört fast och kämpat med att dra loss bilarna ur gyttjan fick vi ge upp och ringa efter hjälp. Då även de hjälpande bilarna fastnade dröjde det till sent på kvällen innan vi kom loss. Men inte ens detta äventyr saknade sevärdheter. Mörkret på savannen, som bara lystes upp av lysmaskar och blixtar i horisonten, bjöd på en fantastisk stjärnhimmel där Vintergatan syntes tydligt. Nästa gång vi åker på safari ska vi dock väga in regnperioderna i planeringen. Vistelsen i Masai Mara kröntes av en riktig familjeidyll den sista dagen: en gepard som vilade sig under ett träd medan hennes ungar lekte och busade omkring henne.

Safari är något man ska åka på åtminstone en gång i livet. Få resor bjuder på så många nya intryck och varje dag är ett litet äventyr. Det kanske dröjer ett tag innan vi åker igen och kanske blir det Tanzania vi besöker i så fall men för alla som kan stå ut med lite obekvämligheter är Kenya en fantastisk upplevelse.


Besökt 2006

Så har man äntligen varit i Asien. Ett år efter bröllopet tog det innan vi kom iväg till Su-Sans släktingar i Söul. Egentligen skulle vi ha åkt redan i höstas men eftersom jag bytte jobb då valde vi vänta och istället kombinera vår första bröllopsdag med en resa till Sydkorea.

Resan till Sydkorea är lång men gick förvånansvärt bra. Det största problemet var mellanlandningen i Charles de Gaulle. På ditresan fick vi vänta tre timmar, varav en stor del tillbringades i köer. På hemresan hade vi bara tre kvart på oss och fick då en guidad rusning genom flygplatsen. Inget ont om Air France men nästa gång flyger vi med KLM för att slippa Charles de Gaulle.

Resten av resan var i alla fall angenäm. Med två måltider, lite sömn och en schackdator som sällskap (Su-San sov hela resan och var inte mycket till sällskap) gick timmarna snabbt. Vi landade på morgonen lokal tid och genom att hålla oss vakna hela den första dagen (så när som på en eftermiddagslur) klarade vi av tidsskillnaden galant.

Det första som slog mig i Söul var hur rent det var överallt och hur effektivt allt fungerade. Flygplatsens toaletter och garage var som nya och vi kom förbi såväl passkontroll som väskband på nolltid. Under bilresan in till Söul fick vi en första bild av stadens många kontraster. Som så många andra europeiska städer har hus skjutit i höjden utan hänsyn till omgivningen, vilket kan ge ett ganska oordnat intryck. Dessutom är Söul i än större utsträckning en segregerad stad. Arbetsplatser och bostäder är i regel åtskilda. I city tävlar företagen om att bygga höga skyskrapor i glas och betong medan människorna bor i små "öar" av skyskrapor i förorternas bostadsområden. Villor och låga hus göre sig inte besvär i denna fjortonmiljonersstad.

Den stora befolkningen till trots så fungerar staden bra. De breda gatorna är välfyllda men inte trånga, tunnelbanan är billig, effektiv och förstås ren. Lite svårare att vänja sig vid är den lukt av avgaser och kloak som ständigt vilar över staden. Mer folkmyller hittar man bakom skyskrapοrna, på de små bakgatorna med deras många marknader och restauranger. Däremot är staden inget för shoppingintresserade. Visserligen finns det många och stora varuhus, men priserna är höga och utbudet begränsat då varuhusen ofta består av flera små bås som konkurrerar med varandra med samma varor.

Betydligt intressantare är Söuls många sevärdheter. Palatsen är omsorgsfullt renoverade och muséerna är synnerligen välstrukturerade. Man har ansträngt sig för att förklara föremål och sätta dem i sitt sammanhang istället för att överlasta montrarna. Synd bara att de långa koreanska texterna oftast bara får korta engelska översättningar. Med muséer från det pampiga Korean War Memorial till det charmiga Kimchimuséet tillfredsställer Söul många intressen. Flodturen kan man dock hoppa över, såväl vattenvyn som guidningen är tämligen ointressant. Tyvärr är det, som i alla stora städer, långt mellan sevärdheterna och man blir snabbt trött, den utmärkta tunnelbanan till trots.

Man behöver inte vara hungrig i Söul. Det finns restauranger överallt och från alla världens hörn. För den ovane (läs: undertecknad) är det dock svårt att vänja sig vid smaken av sesamolja som genomsyrar alla maträtter. Miljöombytet med ny luft, nytt vatten och nya smaker bidrog säkert till vi båda blev magsjuka. De grillade kotarmarna kan ha bidragit också...

Bortsett från det så var den koreanska maten som den jag är van vid hemma, men med större variation och större portioner. Vi åt kött som grillas vid bordet, kimchi med olika smaker och styrka och naturligtvis ris (som dock till vår överraskning numera serveras sist i måltiden). Däremot saknades som väntat efterrätter och mina smaklökar, som vuxit upp med söta, grekiska kakor, var inte tillfredsställda av de smaklösa koreanska riskakorna. Än större var variationen när vi åt sushi och sashimi. Omkring tjugo olika fisksorter smakade vi av, en välkommen omväxling jämfört med det sparsamma svenska sortimentet. Lax är dock godare i Sverige och faktiskt också sushiris.

Sammantaget har alltså Söul många nya erfarenheter att bjuda på men stadens storlek är en begränsning jag är fortfarande för europeisk i min smak för att inte uppskatta grekisk och italiensk mat mer.



Hemsidan har fått 201697 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:




2012-09-28

Tack för rolig läsning. Mycket 'matnyttigt' med praktiska fakta, snygga sammanfattningar och kryddat med härlig humor!
Mvh
ECh


2011-05-04

Hej Hans!

Peru kan vi varmt rekommendera. Vi åkte med en grupp men rörde oss ofta ensamma utan problem. En i gruppen råkade ut för en ficktjuv men det kan ju hända hemma också. Vi lämnade också smycken hemma men det var mer av hänsyn till fattigare peruaner. Överlag var peruanerna mycket trevliga och inte alls så påträngande som många andra turistorters säljare och inkastare. Om ni åker till Peru har ni en fascinerande upplevelse framför er!

Vänliga hälsningar
Nicholas Hjelmberg


2011-05-03

Hej!

Tack för din berättelse om Peru resan. Vi funderar på att åka dit i sommar, men läser man Svenska UDs sida så är det mycket kriminalitet och risken för att t.ex. bli rånad är stor. Hade ni några sådana problem/hörde om det? Tips? Om du orkar svara är jag tacksam! :)



www.000webhost.com