Om novellen Då solen slocknade

2009-03-05

Novellen Då solen slocknade är mitt hittills enda försök att skriva science fiction. Bakgrunden till novellen är en uppsatsskrivning från min gymnasietid, där denna titel var en av flera som man fick välja. Idén om en ark i rymdens mörka hav är faktiskt inspirerad av Douglas Adams underbara Liftarens guide till galaxen (där telefonrengörare och andra onödiga yrken skickas bort) medan den ödesmättade stämningen är mer influerad av Isaac Asimovs magnifika Stiftelseepos. Vad det mörka slutet beträffar så har jag inte behövt gå till litteraturens värld för inspiration - här är vår egen värld en outtömlig källa.


Då solen slocknade

Gymnasiet 1990

Solen gick upp. Än en gång kastade hon kärleksfullt sina livgivande strålar på den nyvaknade jordens folk likt en mor väcker sina barn varje morgon. I alla tider hade hon gjort detta, i alla tider hade hon urskillningslöst fördelat sin kärlek lika mellan jordens folk, utan att göra skillnad på stark eller svag, hög eller låg, rik eller fattig. I alla tider hade hon varit någonting som alla folk, alla människor, hade kunnat ta för givet vad som än hände i övrigt på deras jord och i alla tider hade de välkomnat hennes uppstigande över horisonten varje morgon och beklagat hennes nedgång varje kväll. Dock hade aldrig ljusets försvinnande förmått utsläcka ljuset i människornas hjärtan ty de visste att varje skymning följdes av en morgon och solen skulle alltid återkomma och skänka dem en ny dag med nya förväntningar och möjligheter. Lika urskillningslöst som solen fördelat sin kärlek emellan sina barn, lika enstämmiga var de i sin kärlek till henne. Men vad få av de visste när de bevittnade soluppgången denna morgon var att detta för många av dem skulle bli den sista i deras liv.

Solen gick upp. Än en gång kastades dess strålar på den Nya Staden och än en gång lystes staden upp. Visst var det sant att detta var en stad som aldrig sov och som aldrig vilade i mörker men vad var väl människans fåfänga försök att själva skapa ljus jämfört med solen? En efter en slocknade människans ljusskapelser, antingen de släcktes av människorna själva eller helt enkelt övertrumfades av solens ljus. Den Nya Staden var i sig ett arkitektoniskt mästerverk men endast solens eget ljus kunde göra dess skönhet rättvisa. De magnifika skyskrapοrna i glas och betong blänkte i sin strävan mot himlen och det klara och rena vattnet i de smakfullt utformade kanalerna och bassängerna glittrade när solen speglade sig i Den Nya Staden. De rena och symmetriskt anlagda gatorna fylldes långsamt av stadens invånare; trötta ansikten hos de vars arbetsdag skiljde sig från solens och som nu var på väg hemåt och bara något piggare ansikten hos de vars dygnsrytm följde solens och som nu var på väg till sina arbeten. Då och då föll en skugga över dem då en spårvagn ljudlöst gled förbi ovanför dem eller då en svävare än högre upp tyst sökte sig mot sitt mål men annars var det ingenting som hindrade ljuset från att nå ned mellan skyskrapοrna. Den Nya Staden var i sanning ett mästerverk.

Han kunde vara nöjd med sitt värv. Från den högsta av skyskrapοrna blickade Presidenten ned över Den Nya Staden. Det var som att studera en mästares marmorskulptur; allt överflödigt hade huggits bort och kvar fanns bara den fulländade kombinationen av funktion och skönhet. Till skillnad från den gamla världens städer, som likt cancersvulster hade växt okontrollerat, så hade den Nya Staden byggts och planerats från grunden. Det var en mönsterstad och dess koncept hade sedan dess kopierats världen över när världen långsamt återhämtade sig efter den förödande katastrofen. Men det var fortfarande Den Nya Staden, eller AA001 som var det officiella namn staden gick under, som var centrum i Den Nya Världen. Detta var centrum för världsregeringen och hit hade världens elit koncentrerats. Det var här som världens skarpaste hjärnor ledde utvecklingen och det var här som världens företagsammaste själar ackumulerade vinster. Presidenten tog ett djupt andetag och andades belåtet ut. Det hade varit en hård kamp. I hans unga år hade vänner och kolleger skrattat åt honom när han hade sökt förklara sin vision. De hade kallat honom en idealist och drömmare och anfört alla möjliga argument mot hans världsbild; kulturella teorier om omöjligheten att föra samman olika kulturer, historiska teorier om omöjligheten att hålla samman ett världsimperium, politiska teorier om behovet av yttre fiender, ekonomiska teorier om behovet av konkurrens, psykologiska teorier om frihetens betydelse för tänkandet, etiska teorier om...

Han skakade på huvudet. Han hade fått rätt till slut. Visst hade han väl haft tur, kanske hade han fortfarande varit en obetydlig politiker som ingen hade lyssnat på, än mindre ägnat en tanke åt, om det inte hade varit för katastrofen. Kanske hade katastrofen varit nödvändig för att få folk att vakna upp och blicka bortom den lilla värld som hade utgjort Den Gamla Världen. I princip hade hans belackare haft rätt; kampen om tillvaron hade fört människan framåt. Men världsbilden i Den Gamla Världen hade varit för trång; allt för mycket kraft hade ägnats åt interna stridigheter och man hade förmått lyfta blicken och se helheten istället för delarna. Det hade ansetts naturligt att kampen skulle föras på det planet eftersom människa alltid hade kämpat mot människa. Men vad Den Gamla Världen inte hade insett var att utvecklingen ständigt hade tvingat fram större och större enheter beroende av större och större baser. Ju längre utvecklingen gick, desto viktigare blev det med större enheter. Familjegemenskapen hade hjälpt människan att trygga ålderdomen, stamgemenskapen hade hjälpt människan att jaga, bygemenskapen hade hjälpt människan att odla jorden och så vidare. Mot den gamla världens slut hade utvecklingen tvingat fram stora stater med i hög grad specialiserade uppgifter och mångskiftande behov. Men fortfarande hade människan inte tagit det sista klivet mot enhet; hon kunde fortfarande inte inse att enheten kunde omfatta alla människor och att dess bas kunde omfatta hela jorden.

Det var då som katastrofen hade kommit. Ingen visste riktigt hur det startade men just som man trodde att atomålderns skräckscenario aldrig skulle förverkligas så utbröt kriget. Som förutspått blev det ett kort krig utan vinnare och när krigsmolnen skingrades hade Den Gamla Världen förstörts i grunden. Det var en katastrof för många men inte för Presidenten. Nu behövde han inte längre kämpa för att föra fram sitt budskap ty nu krävde jordens folk enhet. Det var inte bara en längtan efter fred som drev fram kraven utan också civilisationens behov, ty befolkningen i Den Gamla Världens stater hade decimerats så att de var för sig inte längre kunde fylla den moderna civilisationens behov. Likväl hade det tagit tid, det kunde inte förnekas, men efter många decennier hans första mål uppfyllts; världens folk hade förenats i en världsomspännande enhet omfattande alla världens människor.

Presidenten avbröts i sina funderingar av en hostattack. Hans arbete hade tärt på honom och han var inte längre någon yngling. Han såg sig i spegeln. Trots att han ännu inte hade passerat de hundra bar han redan spåren av ålderdomen. Hans ansikte var djupt fårat och även om hade fått behålla sitt hår så var det sedan länge grånat. Hur många år hade han kvar? Skulle han få leva länge nog att se sin vision uppfylld? Världens enhet var bara ett första steg mot en värld där Den Gamla Världens alla problem var lösta; överbefolkning, miljökatastrofer, sjukdomar... Många av hans anhängare skulle nog argumentera att han redan hade gjort mer för världen än någon annan i historien men vad vore väl alla hans ansträngningar värda om inte problemen löstes? Sant var att jordens befolkning hade decimerats av krigen men så hade också jorden själv, ty stora delar av dess fordom så fruktbara yta var nu förstörd och förgiftad av krigen. I sinom tid skulle även dessa sår läka men mänskligheten hade inte så lång tid på sig. Om inget gjordes så skulle allt hans arbete vara förgäves och mänskligheten kväva sig själv. Han hade suttit uppe hela natten och funderat och blickat ut över stjärnorna. När morgonen hade kommit hade stjärnorna slocknat en efter en tills bara solen återstod. Det var då han hade bestämt sig.

Samma sol som hade fått Presidenten att bestämma sig gick också upp över den lilla byn AA427. Som namnet antyder var byn en av Den Nya Stadens många dotterbyar men namnet var också den enda likheten med sin moderstad som byn bar. Här fanns inga ståtliga skyskrapor eller rena gator, endast fallfärdiga ruckel, smuts och misär. Detta var nämligen Den Nya Världen utanför städerna; en av de många byar där de fattiga och obildade dväljdes, de som inte hade någon plats i Den Nya Världens samhällsstruktur. Den Nya Världen behövde utbildning för att driva utvecklingen framåt och kapital för att finansiera utvecklingen men av detta fanns ingenting i byarna. Det enda byarnas människor kunde erbjuda var sedan länge förlegad manuell arbetskraft, om sjukdomar och umbäranden inte slog ut dem vill säga, men i den mån det behövdes i städerna så utfördes det betydligt bättre och billigare av mekaniserad arbetskraft. Människorna i AA427, som i alla andra byar, var istället tvingade att leva som deras förfäder i den Den Gamla Världen hade gjort; genom att ta till vara det lilla som jorden kunde erbjuda dem. Men jordbruksmarkerna före kriget hade varit betydligt fruktsammare och betydligt talrikare så varje dag var en hård kamp för tillvaron.

Med solen gick också den lille pojken Paido upp. Nu var naturligtvis Paido inte hans riktiga namn, men eftersom han var ett hittebarn så visste ingen vad hans registreringsnamn var eller om han ens hade tilldelats något så alla kallade honom kort och gott Paido. Han hade hittats övergiven i skogen och hade det inte varit för att den kvinna som hittade honom var barnlös så hade han nog blivit kvar där. Som alla andra barn i byn fick Paido tidigt ansvar för familjeförsörjningen och det var därför som han nu, som alla andra mornar, gick upp i soluppgången för att leta efter mat till sig och sin fostermor. Ingen visste riktigt hur gammal Paido var och det var svårt att enbart utifrån hans utseende komma med en kvalificerad gissning. Vad hans späda kroppsbyggnad vittnade om motsades av det mogna intryck som hans klipska blick gav, när inte ögonen täcktes av den tjocka, bruna pannluggen vill säga. I vilket fall som helst så kunde han reda sig själv och uppfyllde med råge den uppgift som familjeförsörjare som ålagts honom.

Men att denna dag inte skulle bli som andra dagar insåg han snabbt då sändarsirenerna plötsligt började ljuda i byn. Paido hade hört att de i städerna hade sändare som kunde överföra både bild och ljud men i byarna fick de nöja sig med antika apparater som bara överförde ljud. Icke desto mindre var det ett välkommet ljud för sändarsirenerna betydde att en sändning från staden var att vänta och en sådan sändning brukade betyda att en matleverans skulle komma till byn. Förväntansfullt sprang han och många andra bybor till torget där mottagaren stod och satte sig att vänta på meddelandet. Efter ett tag sprakade det till i mottagaren och det förväntansfyllda sorlet tystnade häpet. Rösten var välbekant, de brukade höra den varje år på årets första dag. Men detta var inte årets första dag så vad kunde det vara som föranledde Presidenten att tala till dem nu?

"Medborgare", sade den skrovliga rösten, mödosamt men med den värdighet som anstod Den Nya Världens högste ämbetsman. "Det är med tungt hjärta jag nödgas delge er den förskräckliga upptäckt som våra forskare har gjort och som nu sorgligt nog har bekräftats. Men låt mig innan jag fortsätter försäkra er om att vi redan när forskarnas misstankar först väcktes utarbetade nödplaner och vi står nu redo att möta den stora utmaning som vi står inför. Det finns således ingen anledning till panik, den hemska nyhet jag nu står i begrepp att meddela er till trots." Presidenten tog ett djupt andetag under vilket hans häpna åhörare i AA427 och alla andra byar över hela jorden förvirrat tittade på varandra och mumlade sinsemellan. "Det som våra forskare upptäckte var att någonting, antagligen ett av den Gamla Världens makabra experiment, startade en okontrollerad kärnreaktion i solen som dramatiskt förkortade dess naturliga liv. Med andra ord, solen kommer att slockna inom en överskådlig tid och jorden måste därför evakueras. Än en gång, nödvändiga åtgärder har vidtagits och det finns ingen anledning till panik. Rymdfärjor har redan kommenderats ut över hela jorden och alla kommer att förflyttas till rymdkolonierna. Rymdfärjorna har plats för alla och är utrustade med allt ni behöver. Alla medborgare ombeds hålla sig i byns omedelbara närhet och vara redo för avfärd. Alla kommer att räddas, ingen kommer att glömmas. Detta må vara den största katastrofen i jordens historia men tack vare Den Nya Världens framsteg kommer mänskligheten att överleva och tillsammans kommer vi att lägga grunden för en ny värld!"

Rösten tystnade och mottagningen avbröts. Byborna i AA427 satt först andlösa, som om de inte trodde att det de nyss hade hört var sant och som om de väntade att en ny sändning skulle komma och dementera den hemska nyheten. Men ingen ny sändning kom och då det gick upp för byborna att deras värld, hur fattig och påver den än må vara, skulle gå under kunde de inte annat än gripas av panik. Några rusade till sina hem och försökte fåfängt samla ihop sina få ägodelar. Andra kastade sig till marken och skrek ut förtvivlade böner. På sina håll utbröt vilda slagsmål när människor, som för bara en stund sedan levt sida vid sida och delat bylivets mödor plötsligt började tvista om gemensamma redskap och till och med anklaga varandra för att ha orsakat katastrofen. Män vräkte ur sig svordomar och okvädesord och kvinnors hysteriska skrik blandades med barns förtvivlade gråt.

I det öronbedövande larmet kämpade sig lille Paido fram och sökte desperat efter sin fostermor i hopp om att hon skulle kunna trösta honom och ge honom den trygghet som han och så många andra förtvivlat sökte. Plötsligt såg han henne vid torgets utkant. Hon hade sjunkit ned på knä och stirrade vanmäktigt in i solen. Ur hennes strupe kom ett monotont läte som lät som en bön. Paido försökte tränga sig fram till henne men stannade tvärt då hon började riva sina kläder och klösa sig i ansiktet. Hennes röst ökade i styrka och bloddroppar föll från ansiktet. Till slut svimmade hon av utmattning och föll baklänges och Paido kunde då till sin fasa se att blodet kom från hennes sönderklösta ögon.

Det var för mycket för lille Paido. Han vände sig om och flydde i panik. Han visste inte vart han sprang, inte heller brydde han sig om det. Han ville bara bort, bort från kaoset, bort från byn. Men hans vilda flykt stoppades efter ett tag av en trädrot och Paido föll framstupa på marken. I fallet slog han huvudet i en sten och sveptes in i medvetslöshetens mörker. Likt ett spädbarn fick han tröst i sömnens barmhärtiga lindring och för några få men ljuvliga timmar existerade ingenting av världens grymhet för lille Paido.

Plötsligt vaknade Paido till sans igen. Han tyckte sig minnas att han hört ett motorljud i sömnen men han kunde inte avgöra om det bara hade varit en dröm. Långsamt kom minnena från morgonens fruktansvärda händelser tillbaka till honom. Var det verkligen sant? Skulle verkligen solen slockna? Skulle han verkligen tvingas lämna jorden? Han hade inga föräldrar, hans fostermor och enda trygghet hade förlorat förståndet och nu hade han snart inget hem heller. Vem kunde han väl ty sig till, ensam och övergiven som han var? Han huttrade till och insåg att skymningen redan var på väg. Motvilligt och med långsamma, släpande steg rörde han sig tillbaka mot byn. Tårarna kom fortfarande, färre men större, men han försökte inte hindra dem. Vem hade han väl nu att skämmas inför för att han fällde tårar? Efter ett tag öppnade sig skogen och han nedanför honom utbredde sig hans hemby AA427.

Då hörde han plötsligt samma motorljud som han tidigare hört i sömnen. Han tittade ned och såg till sin förvåning och förundran att ljudet kom från en enorm rymdfarkost, större än själva byn, som värmde upp sina startmotorer. Han hade aldrig förr sett en rymdfarkost, eller ens en automatisk farkost för den delen, men han hade hört talas om dem. Den rymdfarkost han såg framför sig måste vara en av de numera obsoleta fjärde generationens rymdfarkoster, de helt automatiserade jättefarkoster som brukade användas för långväga råvarutransporter. Han trodde att de alla hade skrotats i och med femte generationens små och smidiga hyperrymdskepp men nu hade ett av dem kommit till hans egen by. För ett ögonblick glömde han bort sin sorgliga belägenhet och satte sig att pojkaktigt beundra den enorma rymdfarkosten. Den var i sig ingen vacker syn med dess grova och missfärgade metallhölje som märkts hårt av många och långa resor genom rymden. Men Paido visste bättre än att bara döma av dess yttre. Han visste att det bakom dess klumpiga yttre dolde sig kraftiga motorer, kanske de kraftigaste i rymdålderns historia eftersom andra generationens rymdfarkoster var de sista av de rymdfarkoster som baserades på storlek och styrka. Visst var de numera obsoleta men Paido kunde ändå inte låta bli att slås av den storslagna skapelse som låg nedanför honom. Hur många människor fick plats därinne? Tiotusen? Hundratusen? Siffror som i sig inte sade Paido någonting men som efter vad han hade hört motsvarade flera byar av AA427:s storlek. I vilket fall som helst så fick hela hans by plats för han såg nu hur de sista av byborna vandrade in genom en av rymdfarkostens många ingångar. Han såg också två uniformerade män på var sin sida om ingången; den ene tycktes fråga ut varje bybo innan denne försvann in i rymdfarkostens inre medan den andre var försjunken i en liten mobildator.

Plötsligt väcktes Paido brutalt ur sin beundran då rymdfarkostens dörr slog igen och startmotorernas dån växte i styrka. De två männen kastade en sista blick på mobildatorns skärm och gick sedan, till synes belåtna med sitt värv, iväg till en liten svävare som stått parkerad en bit ifrån. Förfärat drog Paido sig till minnes rymdfarkostens uppgift i byn och han insåg till sin förskräckelse att den nu var på väg bort ifrån honom, utan honom! Paido var ju en pojke som inte existerade för någon; inte för några föräldrar och inte heller för centraldatorns register. Ingen visste om att han fanns! Snabbt kom han på fötter och vilt skrikande och fäktande med armarna rusade han nedför kullen mot rymdskeppet. Men allt var förgäves, hans späda rop dränktes av startmotorernas dån och de uniformerade männens uppmärksamhet var riktade bort från den lille pojken mot det stora, mäktiga rymdfarkosten som nu tyst och majestätiskt seglade upp mot skyn. När Paido kom fram var rymdfarkosten redan högt uppe och han kunde blott förtvivlat kasta sig på marken där hans räddning en gång vilat men vars enda spår nu var det av motorerna svedda gräset. Genom tårfyllda ögon och i ljuset av den nedåtgående solens sista strålar kunde Paido skymta hur rymdfarkosten, nu bara en liten prick på det röda himlavalvet, anslöt sig till hundratals andra. Långsamt, plågsamt långsamt, blev de hundratals rymdskeppen mindre och mindre tills Paido inte längre kunde se dem. Han var nu ensam kvar, ensam och övergiven med sin sorg som enda sällskap, ensam och övergiven på en övergiven jord med en döende sol.

Men Paido fick aldrig uppleva när solen slocknade till skillnad från de andra byborna från AA427 och jordens alla andra byar. Han var inte med när rymdfarkosterna nådde sitt mål. Han fick aldrig höra hur miljoner själar skrek ut sin förtvivlade ångest. Han fick aldrig se hur tusentals rymdfarkoster störtade mot sin förintelse i den alltjämt levande solen.



Hemsidan har fått 178370 besök. Skriv gärna en rad innan du går. Välkommen åter!

Namn:

E-post:





www.000webhost.com